Part 29

Han förmådde ej svara ett ord. Förkrossad som han var af hennes oförtjenta mildhet, hennes oskyldiga förtroende till honom, och den blygsamhet, som under hela detta samtal uttalat sig i ton, i blick..... denna rena oskuld skulle han nu såra genom en bekännelse — — Han tryckte blott hennes händer till sitt hjerta, till sina läppar och stammade: «min Leonna!»

* * * * *

Icke utan en liten stolthet öfver vår Leonna, meddela vi hvad som föregått i hennes inre lif dessa senare dagar.

Allt sedan Feodors återkomst hade hon varit ett rof för stridiga känslor. De sammansmälte dock till ett beslut.

Hedda hade väl sagt, att Feodor aldrig «talat om kärlek» med Lotta Ström, således aldrig älskat henne — derom var äfven Leonna öfvertygad — det vill säga, aldrig älskat med den himlaburna känsla, hon sjelf benämnde kärlek. Men likväl ansåg hon honom vara skyldig till att upprätta den fallna. Väl förutsåg hon, att ett sådant äktenskap aldrig å någondera sidan kunde blifva lyckligt, ty han kunde ju aldrig hysa aktning för henne, och hon — Leonnas tankar hisnade för ett sådant förhållande.

Sluteligen trodde hon sig förlika sin önskan med pligten och rättvisans fordringar. Leonna ville afsäga sig alla anspråk på Feodors hand, och öfvertala honom att låta viga sig vid Lotta, föra henne till en annan ort, och betala henne ett hederligt underhåll, på det hon der måtte lefva hedrad och utan bekymmer, och med rätta bära namnet af hans hustru. Sjelf skulle Feodor resa till sitt aflägsna nya hem; der lefva för sina underhafvandes lycka. Hon ville äfven, på sitt sätt, söka gagna sina medmenniskor här efter bästa insigt och förmåga. Feodor och hon borde finna sig nöjde i den tanken att de alltid voro lika dyrbara för hvarandra, och i egenskap af vänner skulle de ofta brefvexla.

Vid Amalia ville hon aldrig skiljas; då barnets mor hittills ej brytt sig om henne, skulle hon säkert lemna Leonna fria händer vid hennes uppfostran, isynnerhet när hon fick veta att flickan blefve hennes enda arfvinge.

Vill någon också gifva dessa funderingar och beslut namn af svärmeri, af barnslighet, så var ju detta så ädelt, rent och välgörandet var dess motiv!

Under sådana tankar förgick dag efter dag; hvar morgon föresatte hon sig att tala vid Feodor, men — hvar taga mod, huru öfvervinna sin blyghet; väl hade hon kunnat upptäcka allt för Ottilia, men det hade varit att förolämpa Feodor, att inblanda en tredje i en sådan sak.

Man föreställe sig hennes känslor under resan till Lovisa, dit hon for för att beställa den brudskrud, hon aldrig tänkte bära; ty genast, efter sin hemkomst till Grönskog, ville hon meddela Feodor sitt oföränderliga beslut. Hufvudvärken var både naturlig och sann.

När hon i handelsboden träffade Lotta Ström, ansåg hon detta möte, som en skickelse af försynen att stadfästa henne i sitt beslut, och ehuru hennes kropp skakades som af en feberrysning, egde hon sinnesstyrka nog att oförmärkt söka jemföra sin och Lottas statur, för att se huru brudklädningen skulle blifva passande.

Allt tillintetgjordes genom de båda förmodade brottslingarnas lugna och obesvärade väsende, deras muntra samtal; någon förställning var här icke tänkbar. —

Under hemfärden förekom det henne allt mera sannolikt, att Hedda låtit inbilla sig en uppdiktad historia, som någon hopsmidt för att roa sig på hennes bekostnad. Hon skulle ansett allt för fabel, så framt ej hennes svägerska äfven sagt, att barnet hvarken tillhörde henne eller Petter.

Leonna tog sin tillflykt till bönen, bad Gud om upplysning och somnade lugnt; men uppe var hon med solen och smög sig sakta till flickans bädd, för att betrakta det sofvande barnet.

Hvar fanns nu den likhet, som hon förut ansett vara så påtaglig? Flickans hår var väl lockigt liksom hans, men blondt, då Feodors var mörkbrunt och glänsande. Amalias ansigte var litet, nästan klotrundt; hans, en oval med skarpt tecknade drag; ju mera hon jemförde, desto större fann hon olikheten, desto mer öfvertygades hon om hans oskuld. Hon erinrade sig så lifligt en anmärkning af friherrinnan Perlkrans: «¯Så snart man misstänker någon menniska, ser man allt hvad den gör, allt hvad den säger i en falsk och ofördelaktig dager¯.» Nu blygdes Leonna att någonsin hafva misstrott Feodor, och egde ingen ro, förrän hon erkännt sitt fel och vunnit tillgift. Huru hon gjorde detta hafva vi sett.

I sin glädje besinnade hon icke, att den ena var ett barn, en liten flicka; den andra en man, härdad af väder, brynt af solen, i hvars manliga drag en liflig själ uttalade sig; men hvad man så innerligt önskar, tror man så gerna.

Innan Feodor for med Brandén till prestgården, för att uttaga lysning, meddelade han Ottilia hvad som förefallit mellan honom och Leonna denna morgon.

«Lemna henne då i sin lyckliga villa,» sade Ottilia rörd, «lär att värdera en maka med så upphöjda tänkesätt, och så renhjertad som min Leonna. Väl önskade jag veta, hvad som så hastigt skingrat de misstankar hon hyst, men jag vill qväfva min nyfikenhet, ty hennes frid är mig lika dyrbar som min egen. Likväl gläder jag mig att j båda snart lemnen denna ort, der en ringa omständighet kan föra allt i dagsljuset.» — —

Lysningstiden, denna, vid hastigt försiggående giftermål, oroliga tid, då så mycket skall påtänkas och verkställas, isynnerhet i städerna, der upphandlingar, besök af och hos sömmerskor, och gratulerande upptaga tiden (med brölloppsdagen och bosättning i perspektiv); af allt detta oroades icke våra vänner på Grönskog, och de älskande njöto af denna sälla mellantid, då de äfven för sin omgifning ej behöfde dölja den ömhet de hyste för hvarandra. Leonna var dock den lyckligaste; öfvertygad om Feodors kärlek, jemte glädjen att se honom renad från hvarje fel, njöt hon af att se sig så älskad, som hennes hjerta önskade. Om hon kunnat se in i hans hjerta, hade hon sett samma känsla, endast stegrad af den högsta aktning någon dödlig egnat ett skapadt väsende.

Men samvetet är en omutlig mentor, der ¯själens¯ adel ännu är ofläckad. Ofta när de båda älskande, med salig förkänsla, svärmade in i framtiden, kunde en hastig rörelse eller tankfull uppsyn af Ottilia, ja till och med lilla Amalias oskyldiga prat, komma Feodor att skifta färg.

* * * * *

Bland de få grannar, som kommo för att gratulera, voro lagman Bärendorf och hans fru. Skämtsamt förebrådde lagmanskan Leonna, att hon varit förbehållsam angående sin förbindelse med öfversten. «Om tant Perlkrans ännu lefvat, hade hon väl blifvit lika surprenerad som vi,» tillade hon.

«Visst icke,» försäkrade Leonna. «Hon kände denna förbindelse nästan från första stunden af vår bekantskap.»

På en framkastad anmärkning, att fru Brandén måste ha mycket bestyr för att ställa i ordning till ett sådant bröllop, som det var brukligt på landet, der gästerna för vägens längd ofta dröja i tvenne dagar, svarade Leonna: «Det vore bra illa gjordt af oss att besvära med ett sådant, när vi genast resa bort härifrån. Vi ärna derföre endast se några få personer.»

«Bevars min nådiga! Huru går det då med den vackra bruden och skruden?» inföll lagmannen.

«Utan vittnen blifva vi säkerligen icke,» svarade Leonna leende. «Vigseln sker i kyrkan.»

Med anledning af ¯kyrkan¯, borde undertecknad ega Hogarths pensel, eller en den tiden lefvande snillrik humoristisk svensk mans penna, — vi mena Nordqvist — för att träffande teckna den förvåning, som visade sig i de flesta närvarande sockneboernes ansigten, när det första gången lystes för «öfversten och riddaren af flere ordnar Friedrich von Harlinghausen och fröken Eleonora Nordenskans.»

För mängden var det som om denne man nedfallit från månen, ty på länge hade ingen militär varit i nejden deromkring; men snart hviskades det här och der i bänkarne, ty det fanns dock en och annan, som hade litet hum om saken.

Omkring en sådan vetande samlades ett auditorium på kyrkbacken; till tvenne af dessa grupper vilja vi lyssna.

Ej långt från kyrktrappan se vi en snyggt klädd och fryntlig bondqvinna, omgifven af ett dussin nyfikna ansigten; tvenne visa ett lifligt deltagande: det är Löfsala värdinnan med sin styfdotter. Den talande är Greta Lisa, som var glad, att få ge luft åt hvad hon en hel vecka anat, men af kärlek till sin goda fröken förtegat.

Nu lät hon dem äfven veta, att den förnäma herrn icke var henne obekant: det var samme löjtnant, som pingstdagen fem år se'n, räddade hennes barn ur den brinnande stugan, och som hon sedan ofta både sett och talat med.

«Honom mins jag nock,» invände en tjock matrona; «han bodde hos bror min här i kyrkbyn, men inte het han så, som pastorn sa' i ons.»

«Det är likafullt densamme,» försäkrade Greta Lisa. «Han hette då Karlowitsch, men har sedan dess varit med i alla de krig, ryssen haft med både hundturkar och fransoser, och har väl blifvit adlad af nådig Kejsaren, kan jag förstå.»

«Men huru har han blifvit bekant med Grönskogs fröken?» invände Löfsala dottren.

«Han var god vän till frökens far och de förlofvades, innan han hals öfver hufvudet måste ut i kriget.»

«Der har jag tydning på den gåtan, att en så rik och vacker flicka gått så länge ogift,» sade en ung, rask sjöman, i det han knäppte med fingren. «Blir du mig lika trogen Christina, om jag blir borta i fem runda år?» hviskade han i örat på Löfsala dottren, som rodnande med ett «tyst Hindrik» vände sig till Greta Lisa, som berättade, hurusom öfversten förliden söndags först kom till backstugan, och huru de sedan träffat fröken vid grafven o. s. v.

Till berätterskans beröm lemna vi det vitsord, att hon uppfattat allt och återgaf det oskyldigt och sanningsenligt.

Ungefär ett stenkast derifrån, träffa vi de «skenheliga» med sina vänner och bekanta ur den så kallade «bättre klassen.» Frun förde ordet och hvad tungan ej sade, tolkades af minerna och höjningarna på de magra axlarna.

Innehållet, med förbigående af systerns och systerdotterns kommentarier, och de omkringståendes anmärkningar, var i korthet detta: — «Fröken Nordenskans var redan för fem år sedan «intim» med denne ryss, som då var underlöjtnant och en «fattig stackare;» visst var han också bekant med hennes far, men hennes bror tålde honom icke, och han fick ej sticka sin näsa inom dennes dörrar. En gång var det nära deran att länsmannen piskat upp junkern, när han träffade honom tillsammans med systern på landsvägen. — Sedan hade fröken icke hört af honom på flere år, utan trott honom vara död; — derföre satt hon som ett spöke och gret på kyrkogården. Hon hade ej gift sig med någon annan, ty han hade lemnat en pant efter sig; den hade svägerskan, fru Nordenskans, af barmhertighet upptagit som eget barn, då hennes eget dog, under det mannen var bortrest.»

«Länsmannen dog utan att känna förhållandet, — ty så länge han lefde dolde hustrun hemligheten, fastän hon ofta inom sig fick vidkännas anfäktelser af satan.» — —

«Väl ville hon sedermera icke tillstå att barnet var svägerskans, men detta kunde hvar kristen själ begripa: har icke fröken tagit flickungen till sig? har hon icke gifvit fru Nordenskans en stor summa penningar, för det hon dolde hennes skam.» — — —

«Det var likväl förbålt hederligt gjordt af honom, som kom tillbaka för att äkta henne,» anmärkte en husrådinna hos en nära boende landtjunkare, «isynnerhet sedan han blifvit så förnäm; herrarne uppfylla icke alltid sådana löften,» tillade hon med en lätt suck.

«Hvem känner riktigt den förnämheten?» invände talarinnan något hvasst. «Vår pastor är enfaldig och — from; kan låta inbilla sig hvad som helst. Flickan är rik, och ser snutfager ut ännu, men efter par, tre år lemnar han henne efter sig i djupa Ryssland, och far för pocker i våld med hennes penningar; hvar vill hon sedan taga reda på honom, menar ni?!» — —

«Ryktet säger nu också,» fortfor hon, «att Hertola fröken, som gifte sig med en ryss, är här nu igen, för att med sitt barn få tak öfver hufvudet hos föräldrarna. Farbrodren, sjökaptenen, hade hittat på henne i en stad på andra sidan om Moskwa, och hemtade henne hit. Sanna mina ord, god' vänner, att så går det med alla flickor, som låta narra sig af ryssarne.» — — Det var tid att begifva sig hem, om ej för annat, så för att berätta hvad de hört, med de tillägg och försköningar de funno nödiga.

* * * * *

Dagen för tredje lysningen, hade Brandén nyss slutat skrifva en förteckning på dem, som skulle bjudas till brölloppet, äfvensom på det som skulle hemtas från staden, när de andra återvände från en promenad i sällskap med kapten Lurhjelm, som inträffat dagen förut; endast Leonna var icke närvarande.

«Månne jag glömt ¯någon¯, eller ¯något¯?» frågade Brandén och lade uppsatsen framför majorskan Ivanoff, som något trött tagit sin plats invid bordet.

På en vink af Ottilia nalkades öfversten. «Hvarom är frågan?» sade han och lutade sig öfver papperet.

Hon fattade hårdt om hans arm och pekade på ett af de upptecknade namnen. — Det var Hedda Smitts. Lyckligtvis varseblef ingen annan än hon huru blodet kom och gick öfver Feodors ansigte, liksom molnen öfver månen i stormväder, under det att Brandén, som helt likgiltigt äfven med sin blick följt majorskans anvisning, sade: «Vet någon af herrskapet, hvar mamsell Smitt för närvarande befinner sig?»

«Det blir icke lätt att få reda på henne; troligtvis gungar hon som bäst på Ålands haf, ty vinden har varit gynnande.» Alla sågo något förvånade på onkel Ludvig, som sade detta.

Han fortfor sedan: «I måndags såg jag henne i Borgå, sedan jag dagen förut i ett bref från bror Matthias läst, att mamsell Smitt tagit afsked af dem, för att resa till Tavastland att ärfva sin moster, som nyss blifvit död.»

«Då måste väl onkel sett galet,» invände Ottilia. — Öfversten ville aflägsna sig. — «Nej stanna qvar hos oss jag ber, och hör en så besatt historia,» fortfor Ludvig. «Det var verkeligen hon, och i den förmodan att styrman Bengtson, hvilken, som ni vet, är en gentil man bland sjömän, var kapten på fartyget, vinkade mamsell Smitt honom ned till sig på bron, der hon stod. På hennes förfrågan svarade han, att vi ärnade oss till Petersburg; hvarpå hon önskade att resa med dit. Hon sade sig vara enka och heta Smittoff; ändamålet för hennes resa, var att se sig omkring och tillika besöka sin aflidne mans slägtingar, som voro bosatte der. Som hon var språksam och Bengtson en muntergök, fällde han ett och annat ord om att en ung enka kunde just göra sin lycka i Petersburg. Hon syntes ej upptaga skämtet illa, och lät honom på fint sätt förstå att hon ej vore medellös. Händelsevis nalkades jag de talande, utan att hon blef mig varse, och som jag genast igenkände henne, gaf jag Bengtson en vink, som han förstod.»

«När hon började tala om rum och fraktpenningar, bad han att hon skulle derom vända sig till mig. Vid min åsyn höll hon på att förlora konsepterna. Jag som ej ville exponera henne för folkets åtlöje, sade höfligt, att alla platser ombord voro upptagna af öfverste Harlinghausen med fru, min brorsdotter, deras barn och domestiker. För första gången falsk i min lefnad, tillade jag att detta vore rätt ledsamt, då jag var öfvertygad att dessa mina passagerare funnit nöje af fru Smittoffs sällskap under resan, såsom förut bekanta med hvarandra.»

«Den improviserade frun fick ett anfall af näsblod tror jag, ty hon skyndade bort utan att svara ett ord. — Samma afton gick hon ombord på en Borgå skuta, destinerad till Stockholm. På passet hade hon likväl bibehållit sitt rätta namn.»

«Ni kan ju vara lugn nu,» yttrade Ottilia i förbigående sakta till Feodor. — — «Aldrig!» svarade han. «Icke förr än jag biktat allt för min Leonna!» — — «Ni har rätt,» svarade hon, «kärlekens förbund helgas endast genom förtroende.»

Samma afton var allt sagdt; nu voro de lyckliga.

Hvad sjelfva brölloppet angår, låta vi våra läsarinnor ordna huru de behaga; vi säga blott att folkmängden i kyrkan var stor, akten högtidlig, bruden enkel och skön, och brudgummen vann allas bifall; det allmänna omdömet var, att han såg «så stolt och så lycklig ut.» —

En oförmodad, men ganska välkommen bröllopsgäst var fru Palman; onkel Ludvig hade sökt upp gumman i dess ensliga hem, för att lyckliggöra henne med åsynen af dem, hon så mycket älskat. Hon erhöll ett rum och lifstids underhåll på Grönskog.

Glada gäster saknades icke; för underhafvande och många från kyrkbyn voro långa bord dukade på gården.

I ett okonstladt, från hjerta till hjerta gående tal, sade pastorn dem, att deras unga matmor lemnat honom tvenne års inkomster från egendomen, till inrättande af en skola för deras barn; de förmögna skulle betala en måttlig afgift åt skolmästaren, men de fattiga erhålla lärdomen gratis. Skolhuset skulle byggas nära kyrkan; timmer dertill erhölls från Grönskog; så väl byggnaden som skolinrättningen skulle stå under pastorns och Brandéns uppsigt.

Gummorna nego, och karlarna svängde hattarna och lofvade sjelfmant förrätta alla dagsverken vid byggnaden. Greta Lisa gret af glädje, och uppmanade qvinnorna i kyrkbyn, att under skoltiden antaga sig de barn, som bodde på längre afstånd. Hon ville i sin mån föregå dem med godt exempel.

Vinden är god, och seglen svälla. Vi se våra unga vänner styra till sina önskningars mål — den husliga sällheten, och bjuda dem och våra läsare ett hjertligt «farväl!» —

¯Slut.¯

TRANSCRIBER'S NOTES

1. Added table of contents. 2. Corrected sju to "sju-" on p. 6. 3. Corrected framgårg to framgång on p. 7. 4. Corrected articifiella to artificiella on p. 9. 5. Removed « before Men on p. 13. 6. Added « before Ursäkta on p. 15. 7. Corrected Lndvig to Ludvig on p. 17. 8. Added » after "förening?" on p. 25. 9. Corrected samsället to samhället on p. 34. 10. Corrected Kaisa to Caisa on p. 42. 11. Corrected Jar to Jag on p. 46. 12. Corrected hon to Hon on p. 47. 13. Added « before Fröken on p. 56. 14. Corrected aftse to aftes on p. 89. 15. Corrected trappra to tappra on p. 95. 16. Corrected ehurn to ehuru on p. 128. 17. Added » after "inqvartering.»" on p. 131. 18. Corrected lisa to Lisa on p. 134. 19. Corrected tänkta to tänkte on p. 159. 20. Corrected Marie to Maria on p. 171. 21. Corrected "," to "." after utväg on p. 178. 22. Corrected svåra to svårt on p. 216. 23. Added » after "honom." on p. 219. 24. Corrected han to hann on p. 221. 25. Corrected Jar to Jag on p. 243. 26. Added « before Jag on p. 246. 27. Added » after "«spökkammarn.»" on p. 264. 28. Added » after "redan." on p. 269. 29. Added « before Sta on p. 276. 30. Added » after "dertill." on p. 281. 31. Changed ":" to "," after nu on p. 286. 32. Added « before så on p. 299. 33. Added » after "skapare." on p. 314. 34. Corrected innnehållsrikt to innehållsrikt on p. 316. 35. Corrected Har to Han on p. 318. 36. Corrected gränlös to gränslös on p. 336. 37. Corrected önkan to önskan on p. 336. 38. Added » after "vivre.»" on p. 344. 39. Added » after "hemma!" on p. 352. 40. Added » after "bebor." on p. 357. 41. Corrected Fedors to Feodors on p. 367. 42. Corrected Schalinskis to Schalinskys on p. 370. 43. Removed » after "höängen." on p. 374. 44. Added « before Utom on p. 395. 45. Added » after "Perlkrans." on p. 410. 46. Added » after "erbjuder." on p. 424. 47. Added » after "Marie!»" on p. 431. 48. Corrected "vil!" to vill on p. 438. 49. Removed "," after lutar on p. 441. 50. Silently corrected typographical errors. 51. Retained anachronistic and non-standard spellings as printed. 52. Enclosed italics font in _underscores_. 53. Enclosed bold font in =equals=.