Part 26

Våren nalkades. Jorden aflade sin svepningsskrud; de gråa skyarne skingrades, himlens blå, och åkerfältens vackra gröna färg, lifvade lefnadslusten hos hvarje väsen; äfven i vår Leonnas hjerta hade smärtans storm rasat ut, och dyningarna småningom lagt sig. Hon hade insett att idislandet af den sorg, en outransaklig Försyn pålägger, är ovärdigt en kristen, och beslöt att kraftigt höja sig öfver den. Huru saknade hon ej trädgården vid Grönskog, der hon haft en rörlig och angenäm verksamhet. Här fanns ingen slags anläggning. Hon framkastade några ord om nyttan af en kryddgård för hushållets behof, och om det nöjet hon deraf skulle njuta — men Petter svarade kort: «sådant der förstår jag mig icke på, och, som jag förmodar, Marie icke heller. Denna sommar kommer att bli afgörande i många fall, och med strunt befattar jag mig icke; grönsaker och rötter fås ifrån Grönskog — för betalning — det förstås, och dermed punkt.» —

Leonna fästade sig ej vid uttrycket om den «afgörande sommaren,» utan funderade, hvar hon nu skulle göra af med de syrener och rosentelningar fru Brandén lofvat skicka henne från Grönskog. Sluteligen beslöt hon att plantera dem vid föräldrarnas graf.

Detta var dock ej så lätt att verkställa; hon behöfde biträde, och så väl brodrens dreng, som ett par andra karlar, hon anlitade, voro både för lata och vidskepliga, de sade: att för sådana barnsligheter störde de icke de dödas hvila, «ty de kunde börja gå igen.» Äfven trodde man, att «prestfar» ej skulle tillåta sådant m. m.

Ledsen genom deras motsägelser, vandrade Leonna till prestgården, för att höra hvad pastorn skulle säga derom.

Ännu på ett betydligt afstånd från boningshuset, uppfattade hennes öra ett besynnerligt surrande och gällande ljud, som tilltog allt mer och mer.

Pastorskan hade hvad man på landet kallar: ¯spinntalko¯, och hela traktens «snälla spinnerskor» voro samlade, för att sno ihop inslag till en lärftväf; pastorskan satt sjelf och härflade garnet.

Leonna bad henne icke låta störa sig, ty hon ville endast tala några ord med pastorn, som också genast kom ut ur sin «studerkammare.»

Leonna framställde sin önskan, med förfrågan om det lät sig göra. Pastorn funderade en stund: «Nå, hvarföre icke det!» sade han sedan. «Väl har det icke ännu varit brukligt här hos oss på landet, och fröken bör således ej undra på folkets prat; men har fröken mod att vara den första, ta nog andra exempel deraf. Blommor på grafven säga de efterlefvande bäst, att «¯allt kött är hö¯, som en liten tid blomstrar och sedan försvinner.»

Nyfikna, hade alla de spinnande låtit foten hvila på trampen, för att lyssna på prestens svar; det skulle afgöra saken, menade gummorna. Men «backstugu Greta Lisa», hon steg fram: «Icke skall vår nådi fröken passa på att tala vid nån annan än min Gustaf. Han har ofta talat om huru hjertans vackert det är på utländska kyrkogårdar, som se ut som de raraste trädgårdar. Fröken säger bara huru hon vill ha det.»

Nöjd vände Leonna hem; pastorn tog hatt och käpp och följde henne ett stycke på vägen. När han såg sig kunna vara obemärkt, stannade han och sade, att han länge önskat tala med henne allena, bad henne hysa förtroende till sin fars gamle vän, och säga om hon nyligen hört något från sin «fästman.» —

Leonnas nekande svar kom gubben att tro, det hon misstrodde honom.

«Fröken Leonna kan lita på mig» sade han, «ingen själ, ej engång min hustru, har minsta aning om hvad bror Nordenskans anförtrodde mig i sin dödsstund, utom det att han gaf mig rättighet att stadfästa det val hans dotter sjelf gjorde, såframt jag ansåg det hederligt. Härtills har min inblandning i edra angelägenheter ej varit af nöden; men nu känner jag af säker hand, att befallningsmannen gifvit kommissarien Renner löfte om sin unga systers hand och förmögenhet; men detta skall ej ske, så länge mina gamla ögon äro öppna.»

«Herr pastorns vänskap för mig öfverdrifver saken,» svarade Leonna leende; «huru kan väl ett sådant förslag falla Petter in? Renner ser ut som en fogelskrämma, med sitt rödfnasiga ansigte; dessutom har han döttrar nästan så gamla som jag, och ryktet talar intet godt om honom, hvarken som man eller far.»

«Visst låter det otroligt, men er bror är skyldig honom en stor summa; den kräfver han nu ut. Befallningsman har vändt sig till Brandén, för att låna penningar af ert arf, men fått afslag.»

«Jag är både förskräckt och förvånad. Huru kan Petter sitta i skuld? Han har ju sin lön, och kan göra sig sportlar utomdess; och arfvet efter pappa var betydligt nog. Han lefver ju utomdess ganska inskränkt i sitt hus.» —

«Men hvem vet, hur det sker utom hus?» invände pastorn; «utomdess har han vanvårdat sin tjenst, hvarom klagomål redan hördes vid vårtinget. Och hvem kan beräkna de förluster den gör, som beherrskas af spelsjukan? ty att han är spelare, är ingen hemlighet mer. Jag skulle ej stört min lilla fröken i sin lyckliga okunnighet, men jag är rädd för följderna. Tala med det aldraförsta sjelf vid Brandén, och neka honom att ge ifrån sig några penningar; och hvad det påtänkta giftermålet med Renner angår, så» — — — «blir deraf ingenting,» inföll Leonna, «äfven om det vore anständigare och fördelaktigare än detta. Det är väl sannt, att jag på lång tid ej hört af Feodor, men jag vet genom major Ivanoff, att han lefver, och åter deltager i kriget. Men om jag också aldrig återser honom här — nå väl — då lefver jag för återseendet i en bättre verld.»

«Men qvinnans bestämmelse som maka och moder?»

«Den första tror jag mig uppfylla genom min trohet mot honom, den andra derigenom att jag åtagit mig alla en moders pligter för lilla Amalia.»

«Gud välsigne detta ert förehafvande! Fröken uppfyller en af mina varmaste önskningar, svarade pastorn rörd. Flickans mor synes mig för sträng, om icke kall, för detta veka barnahjerta. I morgon helsar jag på Brandén, och skall söka uträtta allt till det bästa.» De gingo hvar hem till sig.

Leonna var ej utan den erfarenhet, vi förvärfva genom böcker och umgänget med menniskor, men hon kunde ej tro, icke fatta, att ¯egennyttan¯, — denna i hennes tanke så låga passion, som utesluter hvarje bättre känsla, — skulle intagit brodrens sinne till den grad, att han ville sätta hela hennes jordiska välfärd på spel. Ack, hon kände så litet huru passionerna kunna urarta, om de hejdlöst få rasa. —

Ofta besökte hon sin hoppgifvande plantering; åtföljd af lilla Amalia, satt hon ofta på fotställningen af Bärendorfska grafvården, som låg nära bredvid den, som tillhörde hennes egen slägt. Här berättade hon för barnet om den goda friherrinnan Perlkrans, hvars stoft nu äfven hvilade här, och sökte att inplanta hos flickan vördnad och kärlek för Gud och menniskor. Hon talade om farfadren, och huru glad han skulle blifva, om Amalia vore lydig och god, ty då fick han återse henne som en engel hos Gud.

Från en dylik promenad kom hon en afton. Petters schäs på gården sade henne att han var hemkommen, efter att hafva varit borta i flere dagar.

Marie mötte Leonna i förstugan, hon syntes blek och upprörd; genom den öppna salsdörrn såg hon brodren med långa steg mäta rummet. I förmodan att någon huslig tvist varit å färde, skyndade hon med barnet på sitt rum; men knappt hade hon lagt bort hatt och schal, förrän Petter steg in.

Att han kom in till henne, var något så ovanligt, att hon nästan begynte darra.

Aftonsolen kastade sitt rosenskimmer på alla föremål, men ändå var Petters ansigte gulblekt, uttrycket hemskt, och ögonen rödsprängda, med en mörkröd rand omkring — följder af vid sus och dus genomvakade nätter.

Han anslog en tillkonstlad, skämtande ton, som småningom fick en ansträngning af bitterhet. Han ursäktade sitt besök genom underrättelsen, att han kom i egenskap af «talman» till systern. Han hade skäl att förmoda, det hon redan borde vara mätt på det ensamma lifvet, och sina besynnerliga visiter hos de döda, sade han; det vore hög tid att tänka på de lefvande, och lefva sjelf — det ville säga: taga sig en man, komma ut i verlden, se sig om der och föra en stat, svarande mot den förmögenhet, hon medförde.» — —

Stum, hade hon åhört denna bekräftelse på hvad pastorn sagt. Petter fortfor uppmuntrad af hennes tystnad: «Den man som passar dig bäst, är öfverkommissarien Renner; han är väl icke alldeles ung, men också icke gammal, några och fyratio ungefärligen. Han umgås i de bästa husen, både på landet och i Lovisa; hans döttrar behöfva en mor, som för dem omkring för att roa sig, ty Renner är ingen gnidare.» — —

Så ungefär föllo Petters ord; hon, som kände hans häftighet, hade låtit honom tala till punkt; men då hon såg, att han väntade svar, sade hon, att om detta mot hennes förmodan vore hans allvar, gaf hon herr Renner ett tacksamt, men bestämdt nej; aldrig gifte hon sig mot sin böjelse, och aldraminst, der den ringaste egennytta kom med i spelet.

Petter utfor nu häftigt mot «romangriller» och sentimentala «dårskaper;» men stillade sig och sökte ännu öfvertala henne att antaga detta tillbud. Då hon saktmodigt erinrade honom fadrens yttersta vilja, och hans eget i vittnens närvaro gjorda löfte, teg han förbittrad; gick fram och åter i synbar strid med sig sjelf, och sade sluteligen med ansträngning att synas lugn:

«Min önskan att du skulle antaga Renners anbud, härledde sig af broderlig välmening, men jag har äfven en bön till dig, afslå icke den. — Låna mig 3000 Rdr af ditt arf. Jag är skyldig, och har satt min heder i pant att betala dem om tvenne dagar.»

«Huru kan jag göra det, goda Petter?» svarade Leonna saktmodigt. «Du känner ganska väl, att jag ej disponerar några penningar; ej för mina egna behof har jag fått någon handkassa, som likväl ej vore mer än billigt.»

En liten rodnad syntes på den bleka kinden — var det blygsel? — Sedan sade han: «Du behöfver blott ge mig en anvisning på Brandén, som jag skall diktera.»

Med stigande ovilja mot brodrens lågsinthet, som nu visade sig i bjert dager, svarade hon likväl med antagen likgiltighet: «Jag gör ingenting utan att först rådgöra med Brandén och vår gode pastor, som pappa sjelf utsett till mina stöd; likväl lofvar jag att göra allt hvad jag kan, om jag i morgon får häst af dig för att fara till Grönskog och tala vid herr Brandén om saken.»

Hennes lugna utseende bedrog Petter; han nöjde sig med detta löfte; klockan sex lofvade han att hästen skulle stå för dörren.

Detta var ett bekymmer af okänd art för Leonna; ovan att handtera penningar, ansåg hon 3000 Rdr för en betydande summa; men hade ändå gerna dermed köpt sig fri för vidare prejningar, ty hon insåg nog att hon aldrig skulle få dem tillbaka.

En obestämd oro höll henne vaken mer än halfva natten, ty hon hörde huru Petter var i oupphörlig rörelse; han gick ut och in genom rummen; läste upp sin skrifpulpet, för att om få ögonblick åter slå igen den. En obeskrifligt hemsk känsla intog härvid Leonna. Hon beklagade af innersta hjerta den hustru, som är utsatt för en man med ett sådant retligt och svårt lynne. Likväl hörde hon intet ord vexlas emellan honom och Marie, som säkert, tänkte hon, valt det kloka partiet och låtsar sofva.

När de första ljusa flammor — förebud till den uppgående solen — syntes i östern, somnade hon af trötthet, men vaknade förskräckt af ett bultande på sin dörr. Det var Petter, som manade henne till afresan. Hon såg på sin klocka, den var fem.

«O Gud, hvilka furier måste ej rasa inom hans bröst, tänkte hon, de lemna ju honom hvarken rast eller ro! Tänk om jag nu kommer hem från Grönskog, utan den begärda summan; huru blir jag då emottagen af honom? Om också min förmyndare tillåter mig uppoffra denna summa, är det då sagdt att den genast är tillhands.»

«O, om jag för alltid kunde lemna detta hus!»

Denna tanke förvandlades snart till en fix idé. Inom få ögonblick hade hon inknutit sina nipper — minnen af de bortgångne — och sina bref; inlade något linne för sig och Amalia, och skyndade sig att väcka och kläda på flickan, som hoppade af glädje att få slippa med. Det ena knytet dolde hon försigtigt under sin kappa, det andra bar lilla Amalia; så gingo de ned. Brodren kom emot henne och manade på.

«Hvarföre skall flickungen med?» frågade han, «och hvad har hon der i knytet?»

«En ren klädning och litet linne, goda Petter! Fru Brandén har så ofta bedt, att Amalia skall få vara några dagar hos hennes barn. Nu passar det så bra.»

«Du kan ha rätt; men sjelf kommer du tillbaka innan middagen,» tillade han nästan befallande.

Med hvilka känslor Leonna återsåg sitt barndomshem, der hvarje fläck var henne bekant, och den jemförelse hon anställde mellan sin egen ställning förr och nu, gå vi förbi.

«Sluteligen har det då kommit så långt?» utbrast Brandén, sedan han afhört hennes ärende. «Presten och jag ha länge förmodat detta. Det gläder mig, att fröken var så beslutsam och kom hit. Nu slipper fröken också icke ifrån oss, ty som förmyndare har jag rättighet att hålla er qvar; men jag önskar att detta vore med frökens goda samtycke.»

«Det är min högsta önskan att få vara här, svarade hon. Likväl tror jag icke, att han kommit långt med min anvisning, då den ej var undertecknad af vittnen.»

«Menar fröken att han icke tagit sina försigtighetsmått i detta afseende? Nu är det bättre som bättre är. Jag reser på stund, för att låta honom veta, att jag ej lemnar några penningar utan fullgod säkerhet och lagligt intresse; någon borgen behöfves icke, annan än den fastigheten erbjuder.»

«Men om han räddas med denna summa, och lofvar att aldrig fordra något af mig mera, så uppoffrar jag den gerna.»

«Så talar ert goda och oerfarna hjerta, men min pligt anbefaller försigtighet. Så snart han reder sig ur denna affär, trasslar han in sig i en annan. Hela denna summa är han skyldig Renner, men får han den i sina händer, tör han åter kasta den i raffellådan, liksom andra upplånta summor förut, och då är han ohjelpligt förlorad. Men får jag inteckning i gården, så far jag direkte till Renner, och söker uppgöra billigt ackord med honom. Går Petter ej in på dessa vilkor, drar jag mig ur spelet, och han får hjelpa sig så godt han kan.»

Dervid blef det, och vi lemna Leonna för att följa hennes förmyndare på detta ingalunda behagliga besök.

Brandén låtsade ej se den förstämda och oroliga sinnesstämning, hvarmed Petter kom honom till mötes. Brandén talade om det nöjet frökens lika oförmodade som angenäma besök åstadkommit på Grönskog; huru lilla Amalia blifvit med glädjerop emottagen af hans barn — «tro således icke, kära bror, att vi så snart släppa dem ifrån oss, och jag kommer nu sjelf för att uppgöra en affär, som fruntimmer icke alls förstå sig på.»

Petter nickade otåligt ett slags bifall. Brandén förelade honom nu det förslag, vi redan känna, och erböd sig i detta fall att uppgöra liqvid med Renner, som då skulle utfalla förmonligare för Petter, än om han gjorde den sjelf.

«Hvem fan har sagt dig, att jag är skyldig Renner denna summa?» ropade Petter.

«Det har ryktet,» svarade den andra, utan att låta störa sig af Petters häftighet eller bistra blick; «och när jag jemför brors ifver att få penningar, och den säkra underrättelse jag fått, att den åt Renner anförtrodda uppbördskassan om få dagar skall undersökas, blir ju slutsatsen lätt.» —

Petter, som med kufvad vrede vandrat fram och åter, ställde sig nu framför Brandén och sade med stark tonvigt: «Det liknar på håret ett spioneri, som jag aldraminst ansåg mig förtjena af dig. ¯Jag¯ som sjelf lagade så, att du blef antagen till förmyndare för min syster, på en tid då dina affärer nära nog liknade mina nu. Jag dåre, som inbillade mig att derigenom få en vän, som vid tillfälle gjorde mig en återtjenst. Nu ser jag, att den är en narr, som räknar på tacksamhet!» och åter begynte han vandra.

«Du gör mig orätt; jag erkänner min skuld, och är skyldig dig tacksamhet för mera än du tror. — Det ögonblick jag af dig kallades till din döende far, stod jag på branten af en afgrund, och färdig att ohjelpligt nedstörta i den. Jag bar på mig några hundra riksdaler, de sista man velat låna mig på min redan graverade egendom. Denna summa brände i min ficka. Jag väntade blott på morgondagen — du vet att vi då åter skulle samlas hos Renner; der skulle jag våga en mästerkupp, som, efter mina då förvirrade begrepp, skulle på samma tärningar återgifva mig min förlorade förmögenhet.»

Petter nickade. Brandén fortfor: «Detta kände du, åtminstone i det närmaste; och ändå förde du mig till din far!! — Du berömde för den döende min rättskaffenhet, min affärsvana; du sade, att han aldrig kunde få en bättre förmyndare för sin dotter. — Detta grep mig liksom med jätteklor. Djupt i min själ fann jag, huru ovärdig jag var detta loford. — När jag då äfven såg denne nyss så verksamme, friske och lefnadsglade man ligga der, halftförkrossad vid grafvens brädd, hörde huru han, med fullkomligt förtroende till min redlighet, öfverlemnade mig sin älskade dotters framtida väl och den förmögenhet, han så redligt vårdat och förkofrat, i mina händer — äfvensom hans, väl ej i tydliga ord uttalade, men lätt insedda, farhåga att på något sätt göra henne beroende af dig, — Nej afbryt mig icke, jag vill tala till punkt — då gjorde jag ett högtidligt löfte att ej svika hans förtroende, blifva en redlig förvaltare af hvad han anförtrodde mig, och använda alla krafter att höja mig ur det djup, hvari jag störtat mig och de mina, på det jag en gång liksom han med lugn måtte nedstiga i min graf. Detta löfte har jag sedan redligt hållit; oaktadt alla frestelser och speord af dig och mina förra sällskapsbröder, har jag sedan dess hvarken handterat kort eller tärningar. Jag har reglerat mina affärer, och använder min tid till nyttig verksamhet. Jag har återvunnit friden med mig sjelf, och huslig sällhet — nej vänta ännu! — För ¯allt detta¯ ser du, har jag att tacka dig. ¯Du¯ var ett redskap i ¯Försynens¯ hand! Jag vill bevisa min erkänsla derigenom, att uppmana dig till samma handlingssätt, och skall vara behjelplig i allt, som icke strider mot min pupills bästa.»

Petter hade, som vi hört, flere gånger velat afbryta detta långa tal, men nu var det förbi med hans tålamod.

Han lät Brandén veta, att om han blifvit hans systers förmyndare, stod han icke i samma förhållande till honom sjelf; äfven kunde Brandéns handlingar aldrig blifva rättesnöre för hans egna. «Om du sagde dag kommit till Renner,» sade han, «hade kanske din lycka varit gjord för alltid, ty hvarken Renner eller Pallting hade den dagen haft någon lycka i spelet, och en resande som de snappat upp, när du icke kom, hade vunnit rätt ansenligt, utan att rätt vara hemma i spelet, men de andra hade otur den gången.»

«Detta känner äfven jag, men också det, att besagde herrar voro sprittrasande, när den resande icke kom igen andra dagen, som han lofvat. Hans vinst var endast en lockmat. Han skulle plockas likasom vi.» —

Men på det örat hörde icke Petter, utan frågade, hvaruti hans beprisade tacksamhet skulle bestå, och då ännu en gång Brandén med exemplariskt tålamod ville öfvertala honom att öfvergifva spelet, samt söka reda sina affärer, blefvo de afbrutna af en fremmandes ankomst.

Det var en rysk handlande, som några år drifvit en fördelaktig handel i byn.

Petter syntes ej vara missnöjd, att ¯samtalet blef afbrutet¯; tog på sitt sätt vänligt emot den fremmande, och bjöd honom plats, men ryssen klädd i sin fotsida kaftan, blef stående; bugande strök han sig om det långa skägget, och bad herr befallningsman icke upptaga det illa, att han ville hafva betaldt för de varor, han krediterat honom under trenne år. Äfven var han nödsakad att uppsäga den borgen, han ingått för hvad källarmästarn Carlsson i Lovisa hade att fordra af befallningsman Nordenskans. — Utomdess hade hans syster bedt honom säga till, att det fruntimmer, som bott hos henne, och för hvars hyra, mathållning och uppassning m. m. befallningsmannen äfven lofvat ansvara, hade nu i all tysthet begifvit sig bort, utan att man kände hvarthän. Hon hade nu bott der i elfva månader, utan att hans syster ännu sett någon betalning.

Petter, som säkert ej förutsett ändamålet af ryssens besök, hade nu flere gånger sökt hindra fortsättningen af dessa obehagliga detaljer, men denne lät intet störa sig; tvertom syntes han vara belåten att hafva ett vittne. Han tillade, att han ej tviflat på sin ärade debitors vilja och förmåga att betala, och gerna lemnat honom det anstånd, han begärt, att reglera arfvet efter sin far, men nu vore detta undangjordt, och hvar och en behöfver sitt, i synnerhet en handlande, som skall röra sig med penningen. Till det andra vore sällsamma rykten i omlopp — han kastade dervid en genomträngande blick på Petter — angående en stor balance i den kassa, kommissarien Renner haft om händer. Denne skulle då lemnat i vederbörandes händer en skuldsedel af befallningsman Nordenskans på flere tusen rubel, som inom få dagar vore förfallen. Den välborne herrn skulle således ej undra på, att han skyndat sig hit, för att antingen få betalning, eller inteckning i gården.

Efter utseendet hade Brandén varit ett likgiltigt vittne till hvad ryssen haft att säga, men oförmärkt hade han noga iakttagit Petter. Han varseblef en sällsam färgskiftning i dennes förut likbleka ansigte. Den uppbrusande häftighet, med hvilken Petter bemött honom sjelf, qväfde han nu, liksom medveten af huru litet den här var på sitt ställe, och sedan han ej kunde hindra ryssen att fortfara, syntes han till och med åhöra honom med kallblodighet. Men Brandén, som kände honom bättre, bäfvade för den inre strid, som spände ådrorna i hans panna.

När ryssen upphört att tala, svarade Petter efter utseendet lugnt och ovanligt höfligt: «Jag erkänner så väl edra fordringars riktighet, som min stora försummelse. Hvad borgen angår, ärnade jag i dessa dagar betala alla mina skulder; således äfven den lumpna summa Renner har att fordra af mig, som efter hvad jag nu hör, ryktet tiodubbelt förökat. Herrns fordran skall kanske ännu i dag blifva liqviderad. Ledsamheter i tjensten ha bringat mig utur humör; och jag behöfver hvila ut efter en sömnlös natt, ty min hustru var ganska illamående. — Derföre ber jag herrarne nu vara goda och lemna mig, men komma igen mot aftonen och dricka thé, så få vi talas vid om saken. Du ursäktar väl, bror Brandén, att jag ej ber dig qvar till middagen, sade han till denne, men jag vill ej besvära Marie, då hon ännu ej är bra. — Du är utomdess en alltid välkommen gäst i prestgården. ¯Tag gubben¯ med dig i afton, så kunna vi i hans närvaro uppgöra allt till det bästa.»

Med en nästan krampaktig handtryckning skakade Petter deras händer till afsked, och följde dem ut på trappan, vände sedan om och slog ljudligt dörrn igen efter sig.

Denna tilltvingade fattning behagade ej Brandén; men han teg. Sedan meddelade han pastorn sina anmärkningar öfver Petters uppförande, och ju närmare det led till den bestämda thetimman, ju mera intogs han af en oro, den han ej kunde gifva något namn. När de sedan båda gingo förbi ryssens boning, öppnade denne ett fönster för att säga dem, att han icke kunde komma derifrån förrän efter en stund, så framt han ej ville förlora en fördelaktig handel.

I förstugan möttes de af fru Nordenskans; båda herrarne yttrade sin fägnad att se henne så rask efter sitt illamående. Hon såg på dem något förundrad, och svarade sedan: «Jag har icke varit sjuk, men orolig öfver Petter. Han har på några dagar varit så besynnerlig. Hela denna natt var han i oupphörlig rörelse, utan att lägga sig eller njuta någon hvila. Han frukosterade ej som vanligt, och har likväl ej ätit någon middag, ty när «kusin» Brandén och den ryska köpmannen gick bort, ropade han på mig, begärde ett glas vatten, och tillsade mig att taga nyckeln ur salsdörrn, på det att det måtte blifva mycket tyst, emedan han nu ville försöka att sofva. Om han ännu ej kommit ut, innan herrarne komme hit, skulle jag be er vara så goda stiga upp i vindskammarn; jag skulle laga thé i ordning och sedan väcka upp honom. «Det besynnerligaste var,» tillade hon, «att sedan Petter redan gått in, vände han om och ropade efter mig så ovanligt vänligt: «God natt med dig, Marie!»»