Part 25

— När vi åter träffas, äro vi båda förädlade och förenade genom en ¯tro¯, en ¯kärlek¯, ett ¯hopp¯!

— Den arma Lotta! huru eländig är icke hon! Huru mycken förställning, hyckleri och huru många osanningar, har det väl icke kostat henne att för föräldrar och syskon dölja sitt fel och dess följder — och om detta går an här i tiden, huru går det, der allting uppenbaras.

— Huru kan hon äfven här slå upp sina ögon mot andra oskyldigas blickar? Hvar dölja sig för den Allestädes Närvarande?

Hvarje skämt, hvarje framkastadt ord af hennes omgifning, måste ju vara henne en förebråelse! Huru skall hon tänka på sitt barn, som hon lemnat i fremmande händer? Huru en gång möta dess blick — inför Gud? —

— Hon har ej en enda stödjepunkt att luta sig till, o den arma! Kan hon tänka på fadren till sitt barn, utan att sjunka ned af blygsel?! — —

— Sade icke Hedda, att ¯han¯ aldrig talt med Lotta om kärlek; hvad var det då, som kom dem att glömma heder och anständighet? ¯Sinnlighet¯! ha, nu förstår jag detta ords mening, för hvilket jag alltid haft en slags afsky — Men så måste det varit, ty Feodor älskade henne icke, derpå är jag säker. Han ångrade sig, fördömde sig sjelf. — Nu har jag äfven nyckeln till hans gåtfulla bref; han skref det ju dagen efter den olyckliga aftonen. —

— Feodor! Huru skola vi mötas? Du är den brottslige och likväl känner jag, att det blir jag, som skall blygas inför dig. — Den oskyldiga kan således äfven med rodnad nedslå blicken, blott af medvetande om något som är orätt. —

* * * * *

Så skref, så tänkte Leonna; så tänka hundrade af hennes kön, men tusende deremot gifvas, som trampa blygsamhet och sedolära under sina fötter och likväl se de menniskor dristigt i ansigtet, och förhäfva sig med stolthet öfver dem. De döfva samvetets röst med falska förespeglingar, och tro att ¯ett namn¯, eller en ¯högre ståndpunkt¯ i lifvet berättigar dem till att lefva huru de vilja. Andra åter tänka: detta har händt andra före mig, och jag blir ingalunda den sista.

Men vi älska att tro, det de likväl hafva stunder, då de gerna utbytte sin inbillade herrlighet, sin skenbara lycka, mot ett rent samvetes vittnesbörd.

* * * * *

Långsamt försvinna sorgens dagar, men korn efter korn rinner sanden i tidens timglas, som, innan vi veta ordet af, måste vändas om.

Leonna hade här icke mål för sin verksamhet; och kände alltför väl att detta är mera förstörande för både själ och kropp, än en sjukdom. Hon erböd Marie sitt biträde i hushållet, men anbudet togs icke emot. Hon begärde arbete, men äfven derpå fick hon ett nekande svar. Hösten gjorde längre promenader omöjliga, här var hon följd af nyfikna blickar — kyrkbyn hade i det närmaste erhållit utseende af en liten stad, ty flere slags menniskor hade der slagit ned sina bopålar. — O huru saknade hon ej sitt lugna, trefliga Grönskog! — Hennes gång sträckte sig således blott till kyrkogården; det föreföll henne mången gång, som äfven Feodor der slumrat den eviga sömnen.

Emma Bärendorf och hon vexlade någon gång bref, när der gick bud, men detta upphörde omsider, när modren erhöll ett bestämdt afslag på sitt enträgna frieri för sonen.

Först i December erhöll Leonna bref från Ottilia, som svar på det hon sjelf skref i September. Orsaken till detta för Leonna grymma dröjsmål var, att hennes bref, inneslutet under Majorens kuvert, ankommit på en tid, då hans fru dageligen väntade sin nedkomst. Det svarta lacket, jemte tydliga spår af tårar, sade honom, att brefvet innehöll bedröfliga nyheter; skäl nog för en älskande man, att ej lemna fram det, under så kritiska förhållanden. Hon skulle få det, när all fara var förbi, men han uppsköt det dag från dag, till dess han såg, att hennes oroliga väntan efter bref från Leonna var lika skadlig.

Ottilias bref andades innerligt deltagande; hon beklagade att omständigheterna nu förbjödo henne hasta till sin vän; likväl hoppades hon, att nästa sommar se denna önskan uppfylld.

Majorens sista bref från Feodor var dateradt dagen efter drabbningen vid Leipzig den 6:te Oktober förlidet år; men på officiel väg hade han under sommaren erfarit att Feodor, straxt efter passagen öfver Rhen-strömmen den 23 December, begärt och erhållit ett års tjenstledighet för att återställa sin helsa......... äfvensom «för enskilta familjeangelägenheter, som fordrade hans personliga närvaro.» Majoren hade ej föreställt sig annat, än att det var för att resa till sin fästmö, och hade derföre ej velat förekomma en angenäm öfverraskning. Nu lofvade han uppbjuda allt för att skaffa henne säkra underrättelser.

Utan tvifvel önska våra läsare äfven veta, hvarföre Feodor ej låtit höra af sig och vi lemna fördenskull fragmenter ur de bref till Alexander, som datera sig efter hans sista skrifvelse till Ivanoff.

— «Du kallar mig, «¯krigets, lyckans¯ och ¯kärlekens¯ skötebarn» och du har rätt, åtminstone i de tvenne första fallen. Det öfverstiger mina djerfvaste förhoppningar att vid trettiotvå år innehafva öfverstelöjtnants grad, och hafva mottagit så många utmärkelser af min höge Kejsares nåd, ännu mera: att se mig i besittning af en solid förmögenhet, som, när jag tar afsked ur tjensten, tryggar mig och alla de minas återstående dagar, om jag äfven icke erhåller något med min tillkommande maka.

Du skall veta att jag är ende arfvingen till ett herregods, i den af historien och skalder omtalta och besjungna sagorikaste nejd — ty huru många minnen fästa sig icke vid ¯Rhenflodens¯ stränder!

Af mitt förra bref känner du den entusiasm, som allestädes mottog och ledsagade oss genom Tyskland; de sjuke och sårade vårdades af hjelpsamma, — ja ofta af sköna händer.

Sluteligen måste äfven jag duka under för utståndna mödor, och de af mig för ringa ansedda blessyrer, dem jag någorlunda vårdslösat. Ett feberanfall tvingade mig att stanna på denna sida om Rhen, under det kamraterna framtågade mot Paris. Hos ett beskedligt landtfolk vårdades jag af en läkare från det närbelägna —g. En dag, sedan febern ändteligen gifvit vika, och endast efterlemnat en stark maktlöshet, kom min doktor med anmodan från den gamla adelsmannen, under hvars herravälde detta lilla ställe hörde. Då denne hört, att jag var så tillfrisknad, att jag utan fara kunde transporteras med en bärstol, önskade han, att jag ville tillbringa den återstående tiden på ¯slottet¯ — såsom det här benämnes — sjelf vore han för gammal att komma till mig, och gerna ville han lära känna en af landets befriare, o. s. v.

* * * * *

Slottets ägare var icke allenast en gammal man, tryckt af årens börda, utan äfven af sorgens; sina tvenne tappre söner hade han förlorat i befrielsekriget, och var nu ensam och öfvergifven, «ensam i ett för honom fremmande slägte» enligt hans eget yttrande. Efter några dagar var jag i stånd att gå omkring och bese rummen, och deras märkvärdigheter. — — — —

«Ni har ännu ej sett min helgedom,» sade gubben en dag, och förde mig in i ett kabinett, innanför hans sängkammare. Der visade han mig porträtten af sina båda söner, aftagna i helt unga år; emellan dessa hängde familjens stamtafla. —

Ibland de der förekommande namnen igenkände jag några, med hvilka jag hört mina föräldrar vara i skyldskap; då först erfor den gamle mitt familjenamn, som han väl icke efterfrågat (likväl trodde jag att han hört det af läkaren). Titeln och «Sie» göra här namnet umbärligt. — Det kom då i dagsljuset att han var min aflidne faders morbror. Godset hade han i arf efter sin hustru. Hennes far, såsom utan manliga arfvingar, hade, enligt det här antagna bruket, lemnat honom sitt namn.

Af sin syster, som af ödet blifvit förd till en helt annan ort, hade han ej hört något på många år. Hon var redan död, när han erfor, att hon varit gift med en Harlinghausen, att deras son ingått i rysk tjenst; dervid blef det, tills han nu sjelf barnlös, utan någon närskyld, ofta fallit på den tanken att det kanhända ännu fanns någon, den han kunde anse som anförvandt.

* * * * *

Om få dagar var ett testamente uppsatt i laga form till min fördel. Den gamle sökte öfvertala mig att ingå gifte med någon af den närboende adelns döttrar. Men jag sade, att jag redan ingått en förbindelse med en flicka i Finland. Han runkade väl smått på sitt gamla hufvud, men var för mycket man på sina egna ord, för att icke finna, att jag borde stå vid mina.

Med permission på ett år, ilar jag på hoppets och kärlekens vingar till min finska flicka, men hvem går i borgen, att hon ännu älskar mig? En sådan flicka har säkert haft många tillbedjare. Det är en hård probersten att vara skild i fyra år från en älskare, med hvilken hon hvarken är bunden genom föräldrarnas bifall eller annat vårdtecken — ty säga hvad man vill, så är den enklaste ring ett magiskt band, som slingrar sig omkring en flickas hjerta — af mig har hon ingenting.

Jag bör vara billig, äfven rättvis. Älskar Leonna mig ännu, så är jag den lyckligaste under solen; men skulle hon fäst sig vid en annan, eller är hon mig trogen endast för sitt gifna löftes skull, och tycker mera om en annan, då älskar jag henne för mycket att vara egoist; hennes lugn och lycka skulle då tillintetgöras af mig.

När jag anländt till Finland, får du åter höra af mig.» — — —

* * * * *

¯Andra brefvet.¯

Helsingfors i Juni 1814.

— «Jag hitkom i går sjövägen från Hamburg. Jag besökte der min mor, som bor med sin syster på en liten villa nära Altona; deras stilla indragna lefnad har skyddat dem för mången fara i den nyss förflutna oroliga tiden.

Jag ville njuta af hennes öfverraskning, och berättade henne den lycka, som händt mig, men det var likasom om hon fruktade för den flygtiga gudinnans gåfvor. «Mången har lik dig med snabba steg gått uppför ärans och lyckans branter,» sade hon, «men nedstörtat till sitt förra intet. Derpå finnas högt uppsatta exempel.» — —

* * * * *

Här i H:fors tog jag logis på Rådhuskällaren; den oformligt feta värdinnan förde mig i ett rum innanför biljardsalen, med försäkran att alla andra voro upptagna, för högtidligheten andra dagen. ¯Freden¯ skulle nu här firas och jag beslöt att dröja öfver en dag.

Jag skickade till Kommendanten, major K*, för att anmäla min ankomst och satte mig att anteckna något i min dagbok. Dörren till yttre rummet stod halföppen, der var ingen när jag kom, men snart inträdde några unga officerare, likväl så att jag icke kunde se, men väl höra dem; antingen voro de okunnige eller likgiltige, om någon var i andra rummet.

På markörens förfrågan om de behagade spela, eller reqvirera något, sade en af dem att de väntade på löjtnant Bärendorf, som bjudit dem dit. Kyparen gick.

«Bärendorf skall ju vänta hit sin fästmö,» yttrade en.

«Så säger han åtminstone sjelf,» svarade en annan skrattande.

«Är det alldeles afgjordt redan?» frågade första rösten.

«Ännu icke,» svarade en tredje. «Det skall efter hvad han säger, afgöras hos en gammal härboende friherrinna (en slägtinge till hans far), för hvilken flickan har mycket förtroende. Hon kommer hit i sällskap med hans mor och syster. Frieriet har varat i några år, men fästmannen har ju hittills endast varit underlöjtnant, och fadren lär icke vilja ut med hemgiften, det är en rik flicka.»

Deras samtal afbröts genom ankomsten af en, som de andra kallade Bärendorf. På vännernas skämtsamma frågor, svarade han, att hvarken hans mor eller fästmö ännu vore komna, men väntades hvarje ögonblick.

Nu kom min betjent tillbaka, jemte en ordonans, som inbjöd mig på thé till Kommendanten. När jag gick genom yttre rummet, hade de unga männerna grupperat sig omkring biljarden, och jag visste ej hvem, som var fästmannen; och hvad angick det mig? Likväl hänför jag allt hvad jag hör och ser på min kärlek; är det aning eller vidskepelse, som kommer mitt hjerta att klappa af oro? Ju närmare jag nalkas målet för min resa, desto lifligare målar kärleken hennes bild, men det är liksom en mörk skugga ibland bortskymde den. — —

Du ser, käre Alexander, att den som ej fruktat döden på slagfältet, kan blifva rädd för hjernspöken. — —

Jag bevistade paraden, afhörde Te Deum i stadens kyrka, var en gäst vid den stora middagen som gafs; och har nu beställt hästar till klockan half nio i afton, ty först vill jag se en liten tillfällighetspjes, som gifves af ett tyskt teatersällskap. Direktören och författaren i en person, träffade jag hos Kommendanten, och igenkände uti honom den i Dorpat så omtyckte aktören Gappmeyer. Han syntes äfven der vara en ofta sedd och välkommen gäst.

Nu får du ej höra af mig förrän mitt öde är afgjordt.

* * * * *

Fortsättning: — «Aningar äro ej alltid ammsagor, för mig ha de öfvergått i verklighet. Jag trodde mig vara beredd på motgång, men Leonnas förlust har djupt skakat min själ. — — Men är det då ovedersäglig visshet? Min mellankomst skulle kanhända gifvit allt en annan utgång? Så talar egenkärleken. Min bättre känsla tystar den, och frågar: bör icke Leonnas sällhet vara mig kärare än min egen?

Hvad har jag gjort att förtjena hennes trohet? Låtit henne hela år sväfva i ovisshet om mitt öde. När hon lärde känna mig, hade hon ej sett någon annan. ¯Denne¯ är hennes landsman, har hennes fars bifall; hon står i vänskapligt, förtroligt förhållande till hans slägtingar. Huru många skäl att upphäfva ett obetänksamt gifvet löfte åt den fremmande krigaren, som hvar dag gick döden till möte.

Så talar mitt förnuft, och det vill jag lyda, i trots af hvad mitt upproriska hjerta äfven må säga. Jag aflägsnar mig från den ort, der hoppet ej mera blomstrar.

Först måste jag likväl redogöra för dig, för mina upptäckter.

I värsta solhettan kom jag till den gästgifvargård, som endast ligger några verst från —kyrka. Der beslöt jag hvila ut några timmar, och gick för att söka svalka; jag lade mig under några skuggrika träd, och tillsade värdinnan att skicka dit kaffe om en timme.

På den bestämda tiden kom en äldre qvinna med en liten panna och tillbehör, sedan hon satt detta ifrån sig i gräset, neg hon gång efter gång, med fråga om jag icke kände igen henne.

Hon sade sig likväl «genast kännt igen löjtnant Karlowitsch, när han talade vid hennes syster gästgifverskan (der hon bodde, och hvars barn skulle få ärfva det lilla hon kunnat skrapa ihop.)» — — —

Under detta prat kände jag igen en som fordom tjenat i Smittska huset, och under min tid der gick som hjelpreda. Fastän denna menniska alltid förekom mig motbjudande, var hon likväl en bekant, af den jag kunde få höra talas om andra bekanta.

Ömsom titulerande mig för major, löjtnant och öfverste, berättade hon att herr Smitt var död och lemnat bara skuld efter sig, att Hedda var ännu ogift, ehuru det var sagdt att hon skulle gifta sig med en köpman (men han rymde för skuld).

«Huru lefver verlden med unga fru Nordenskans?» frågade jag, för att nalkas mitt mål.

«Hvad skulle henne fattas, som sitter i fullt bo. Likväl lär hon nog räkna bitarne åt systern, som måste lefva hos henne på nåder.»

«Madamen lär icke veta, huru Grönskog-herrskapet mår?» frågade jag så likgiltigt jag kunde.

«Åh jo, det vet jag visst, ty min systerdotter tjenar der, hon var hemma pingstdagen; de må alla bra!»

«Fröken är väl längesedan gift?»

«Icke ännu, men nog lär det snart bära af, ty der är ett faseligt bråk med fina lärfts- och drällväfnader, och fröken syr grann hålsöm. Flickan som tjenat der nu i fjerde året, har alltid tyckt, att fröken haft någon hjertesorg, när hon satt så der ensam om vinteraftnarna; men i vintervåras fick hon ett bref, som hon läste för hans nåd, sade flickan, och derefter blef fröken så glad och munter som fisken i vattnet, och så började det bråkas med väfvar. Men nu skulle hon resa till en friherrinna, der hon mest alltid är om somrarna.»

Huru ofullständiga dessa notiser äfven voro, sade de mig likväl, att jag var glömd; af mig hade hon ej fått något bref, som kunnat göra henne så glad. Icke heller har jag på år och dag skrifvit till Ivanoff. Likväl ville jag söka närmare upplysning, men huru erhålla den?

Jag begaf mig till fots de tre återstående versten, och gjorde en omväg till den lilla backstugan, du kanske hört mig omtala. Der satt utanlås för dörren; bekymrad vände jag om samma väg; nära landsvägen låg en bergsklack, hvarifrån man har god utsigt öfver nejden. Jag riktade min goda kikare på de föremål, som för mig inneburo så många minnen. — —

Planen, der Schalinsky och jag tillbragt så många muntra, men också många tröttsamma stunder, var öde, endast några barn lekte der; i ett öppet fönster af det välbekanta huset satt ett fruntimmer sysselsatt med sömnad, förmodligen frun i huset. Jag kunde ej se dess ansigte, der stod äfven en liten flicka; — förmodligen Petters barn. —

Nu kom en ensam äldre fru åkande på vägen, anletsdragen voro mig bekanta. Jag hade ofta sett henne hos Smitts; en bättre nyhetskrämerska kunde jag aldrig finna. Jag gick derföre emot henne, och gaf mig tillkänna.

Jag sade mig vara stadd på en resa till H:fors, ville, under det hästarne hvilade, se mig litet omkring, der jag, som hon väl mindes, för några år sedan tillbragt en sommar, men att min tid deremot var så inskränkt, att jag ej hann göra några visiter.

«Befallningsman Nordenskans är icke hemma,» sade hon med ett visst uttryck, som visade att vår fordna osämja ej var henne obekant. «Han reste i dag med sin far till Lovisa, och väntas ej hem förrän i morgon qväll. Hans fru tar icke gerna emot visiter, när han är borta. Men efter majoren far till H:fors, kan ni der träffa fröken Nordenskans, om majoren söker upp friherrinnan Perlkrans.»

«Förmodeligen en slägtinge till fröken?» frågade jag.

«Ännu icke, men det blir väl så. En nära slägtinge till friherrinnan friar till fröken. Man har redan glunkat derom i fyra år, men nu blir det väl snart af, ty när jag bryr gamle Nordenskans, att han snart får hålla bröllop åt sin vackra dotter, ber han mig laga mig i ordning att dansa ut bruden och skrattar så godt; och när lagmanskan Bärendorf (ser du der min aning) var här, för att afhemta fröken, vågade jag kasta fram några ord, om den lycka hennes herr son gjorde, och ehuru hon eljest är något högfärdig af sig, upptogs mitt skämt ganska nådigt.» — —

Jag hade hört nog. — Innan jag skiljdes från henne, bad jag frun förtiga, att hon sett mig här. Ehuru hon syntes något förundrad deröfver, gaf hon sitt löfte, och derpå kan jag lita; ty så stor pratmakerska hon äfven är, så bryter hon det icke; hvad hon eljest ser, hör och gissar, derom disponerar hennes tunga.

Jag reste genom Lovisa till Borgå, jag ömsom önskade och fruktade ett möte med Leonnas far; slumpen skulle få råda. Jag träffade honom icke.

En sjölägenhet var till Kronstadt; derifrån skrifver jag detta; gerna skulle jag besöka min vän Ivanoff och hans älskvärda fru, men jag vill icke, att deras vänskap skall inverka på Leonnas beslut. Jag återvänder till min mor, för att jemte henne resa till min gamla slägtinge, som otåligt väntar mig.

När jag lemnade Suomis strand, var det liksom en röst skulle sagt mig, att detta ej skedde för alltid; men välkomstbägaren måste då räckas mig, antingen af kärlekens hand, eller också vara fylld med Lethes vatten.» — —

* * * * *

Leonna framlefde sin vinter i dyster stillhet; utom vid måltidstimmarna, var hon i sitt eget rum; någongång deltog hon likväl, mera af artighet än af böjelse, i de få fruntimmerssällskap, som umgingos hos hennes svägerska. De bestodo af den gamla pastorskan och någongång fru Brandén. För henne fattade Leonna allt mera vänskap, men Marie syntes ej dela detta tycke och besvarade aldrig hennes besök. Utom dessa båda, var det en enkefru med sin ogifta syster, och sin trettioåriga äfven ogifta dotter, som redan för tre år sedan hyrt sig in der i kyrkbyn. Alla tre voro utan all yttre och inre bildning, och af en devotion, som gränsade nära det löjliga; de utmärkte sig såväl genom sin klädedrägt, som genom en obehaglig släpande röst, när de talade.

Marie hade gjort deras bekantskap uti de, af hennes man så föraktligt omnämnde, Hasebergska sammankomsterna. Sjelfva höllo de äfven ett slags föreläsningar hemma hos sig. Petter tålde dem icke; endast då han var frånvarande besökte de hans fru.

Att Leonna hvarken hade nöje eller uppbyggelse i deras sällskap, inses lätt.

Hon vördade religionens höga sanningar, älskade dess milda, försoningsrika lära och dess kärleksfulla anda, hvarmed den tröstar, helar eller lindrar plågan af alla de sår, som blöda af jordiska smärtor, och bar med hvarje dag, af innersta hjerta, fram sitt tacksamhetsoffer; men hon gjorde icke detta till ett skådespel.

Det förekom henne vedervärdigt, att de, som sade sig jemt bära Gud i sitt hjerta, vanhelgade sina läppar med att jemt tala om djefvulen och satan, och helfvetet; och att de, hvars dagar sades förflyta i ånger och ruelse öfver egna synder, skarpt och kärlekslöst fördömde andras minsta förseelser, och predikade bot och bättring för andra, då de syntes hafva nog med att bättra och afbedja egna fel.

Förhållandet emellan hennes bror och svägerska, antog äfven ett allt mera hotande lynne: var Petter hemma, hvilket numera sällan var händelsen, var han dyster och sluten inom sig, eller ock knotande och bitter. Dock förställde han sig skickligt nog i fremmande folks närvaro. Hon, å sin sida, uppfyllde sina husmoderliga pligter utan nöje, ty hon hörde ej ett vänligt eller ett tacksamt ord. Hon undvek honom äfven synbarligen. Reste han bort, gret hon och inneslöt sig med sina andaktsböcker, eller sökte hon de tre «utvaldas» umgänge. Den lilla Amalia försummade hon nästan helt och hållet.

Det fattades Leonna länge mod att uttala sin önskan att åtaga sig barnet, men julaftonen kom; brodrens lynne syntes vara bättre stämdt, än vanligt. Den lilla flickan smög sig kärleksfullt intill Leonna, som sökte glädja det snälla barnet genom små gåfvor; då vågade hon be sin bror och svägerska, tillåta att Amalias lilla säng skulle få komma upp i hennes rum, och att hon hädanefter finge sörja för barnets små behof, äfvensom lära henne hvad dess späda ålder kunde fatta.

«Du tror således att jag icke kommer ut dermed?» frågade svägerskan, med iskall ton och ogillande blick.

«Så bör du icke upptaga min anhållan, goda Marie!» svarade Leonna hjertligt. «Du har mycket annat att sköta, som upptager din tid: mig felas sysselsättning och förströelse; och som jag håller af barnet, kan du tryggt lemna henne åt mig.»

«Leonna har rätt i det hon säger,» anmärkte Petter, som, med ett eget uttryck i sitt ansigte, åhört deras ömsesidiga yttrande. «Jag tackar dig syster! Lemna du flickan till Leonna, kära Marie! ty hvem vet huru länge» — — Här afbröt han tvärt, gick några slag af och an i rummet, blef sedan stående framför sin syster, och frågade med en skämtsam uppsyn, som likväl förekom henne tvungen: «tilltror du dig kunna uppfylla detta löfte, äfven om du gifter dig?»

Öfverraskad, men utan minsta tvekan, svarade Leonna ett bestämdt ja och lade sin hand i hans. Han tryckte den för första och sista gången.

Nu var lifvet ej mera så tomt och ändamålslöst som förut, tyckte Leonna. Barnet slöt sig med innerlig kärlek och förtroende till sin unga fostermor, som fann sig rikeligen belönad.

Feodors anletsdrag utvecklade sig med hvar dag, och hela stunder kunde hon stå med en vemodig, ljuf känsla och se på det sofvande barnet. «Hvad han felat mot Gud och mig,» (tänkte hon) «har han säkert ångrat och försonat genom många goda gerningar. Jag har längesedan förlåtit honom. — Detta barn, det enda synliga minne efter honom, skall alltid vara mig lika kärt som nu. Om vi återse hvarandra, antingen här eller deruppe, skall intet ord, ingen förebrående blick säga honom, hvad jag för hans blick lidit.»