Part 24

Nog var tant Perlkrans affallen, men glädjen öfver vår ankomst lifvade henne, och aldrig kunde jag ana den förlust som så snart träffade mig och Emma. — —

Dagen efter vår ankomst skulle man fira «Freden;» redan tidigt om morgonen voro stadens innevånare i rörelse. Det skulle bli stor parad, med musik på torget, gudstjenst i kyrkan, der ¯Te Deum¯ skulle sjungas. Stor middag på Rådhuset. Om aftonen skulle ett «frispektakel» gifvas på theatern.

Gudstjensten var högtidlig, aldrig hade jag sett så mycket folk tillsammans, läktarne hotade att falla ned. Ingen kunde med mera rörelse och andakt instämma i lofsången: «O, Gud vi ¯lofva¯ Dig,» än jag. Kriget med dess fasor var förbi, och Feodor lefver och skall återkomma! — Så jublade otaliga glädjeröster inom mig; hvarje ord predikanten uttalade, fann väg till mitt hjerta. Hans hänförande vältalighet lyfte själen på trons och hoppets vingar upp till Den, som styrer länder och rikens öden, för att föra dem och menniskorna till det föresätta målet. — —

Huru olika uppfattade ej de båda systrarne denna stund. Jag fällde ymniga tårar, Jeanette kunde knappt låta bli att skratta när hon såg mig så upprörd.

Unge Bärendorf hade förskaffat oss biljetter till spektaklet. Ehuru det var ett för mig obekant och efterlängtadt nöje, ville jag likväl vara hemma hos tant, ty jag erfor af hennes Anna, att hon varit mycket sämre, medan vi voro i kyrkan, men tant tillät det alldeles icke; sade sig må mycket bättre; hon vore endast matt och önskade ostörd hvila.

Efter aftal kom Bärendorf, med en af sina kamrater, för att afhemta oss. Den förra höll sig så uteslutande vid min sida, att de som mötte oss, ofelbart ansågo oss för ett förlofvadt par, efter de följde oss med långa blickar.

Jag hade föreställt mig theaterhuset stort och vackert, men våra herrar stannade framför en gammal, grå, förfallen lada nära Esbo tullport, utanför hvilken en hop folk skockat sig; jag ämnade just fråga, hvad här var på färde, när de bådo oss stiga in. Det var således Thalias tempel i Helsingfors.

Vi hade våra platser på ländstolarne. Jag hade bett att få sitta emellan fru Bärendorf och Emma; det var mig lofvadt, men frun hade arrangerat så, att jag väl hade Emma till venster, men hennes bror till höger. Det misshagade mig storligen; men vi hade kommit sent, och ett ombyte af platser vore att väcka en allmän uppmärksamhet, sade hon; i detsamma uppdrogs äfven ridån.

Från theatern hörde jag det så länge saknade tyska språket.

Det var en opera som gafs, «författad för tillfället,» sade Bärendorf. Fredens gudinna, eller genius, nedkom ur en sky, bland landtfolk af många nationer, alla i olika klädedrägt. Hon förkunnade fred öfver hela Europa. — Bravorop och handklappningar genljödo rundt omkring mig. Bland de första tyckte jag mig igenkänna en röst, som så många gånger kommit mitt hjerta att klappa, vid kommandoropen under exercisen på vår stora plan, i den fordna glada tiden. Ovilkorligt vände jag nu om mig och såg, två bänkrader bakom oss, några officerare af högre rang, bland dem — Feodor. Ja det var han. — Jag kan ännu icke tvifla derpå; väl något förändrad, men hans drag äro för djupt intryckta i mitt minne.

¯Han¯ såg ej mig, och jag måste vända om hufvudet, ty den odrägligt sjelfkäre Bärendorf, som satt på den sidan, trodde förmodligen att jag velat se på honom, ty han lade sin arm på ryggstödet bakom mig och sade mig några af sina vanliga plattheter.

Förspelet var slut, karlarne och äfven min påhängsne granne, stormade ut i fria luften. Jag egde nu frihet att se mig om. Feodor var borta.

Jag fick Emma att byta plats, för att obehindradt kunna se ditåt, men han återkom ej mer. — —

Sedan gaf man «Petter den tredjes lifkusk;» för mig var pjesen utan intresse, mina tankar voro på annat håll.

När nu de andra, sedan de kommit hem, pratade om hvad de sett både utan och innan för scenen, var jag tyst och förstämd, ett mål för Jeanettes skämt och sarkasmer. Jag lyssnade blott om någon skulle tala om Feodor, men hvem kände honom här? O, om jag fått visa honom för min vördnadsvärde vän! — — — — Dagen derpå deltog jag ifrigt i de andras promenader kring stadens gator och trädgårdar, sprang hemma i kapp med Jeanette till fönstren, blott någon militär af hans hållning gick förbi — men allt förgäfves.

Hade vår förbindelse stått på samma punkt som förut, hade detta varit högst obetänksamt handladt, men nu hade jag min goda fars bifall. Du vet att jag för honom upptäckt allt; då det var mig omöjligt att dölja den oro som pressade mitt hjerta, då jag med säkerhet visste att Feodor varit med i striden mot fransoserne vid deras utdrifvande från Moskwa, äfvensom sedermera vid Beresina. När jag sedan genom din goda man fick säker underrättelse, att han lefde och, utom tvenne lindriga blessurer, genomgått dessa eldprof, och då var med på segertåget till Paris, var pappas glädje nästan lika stor som min egen, och han lofvade med öppna armar emottaga honom som sin son.

Om några dagar skulle fru Bärendorf fara hem. Hvad skulle jag göra? En bestämd aning sade mig, att han försvunnit härifrån för att fara till mig, men här qvarhölls jag af pligt och erkänsla. Jag förtrodde mig nu som alltid till min andra mor, för att låta henne bestämma mitt handlingssätt, sedan jag öfvertygat henne, att jag ej misstagit mig om personen. Se här hennes ord: — «Det vore illa af mig att afhålla dig från att träffa den, som har din fars bifall, men besinna sjelf mitt barn, hvad verlden — och verld kalla vi ju de menniskor som omgifva oss — hvad de skulle tänka och säga, om du genast vände hem, utan att kunna uppgifva något skäl derför, när de veta, att du ärnat blifva hos mig en tid. Har din Feodor rest för att se dig, träffar han ju din far, och får genom honom veta hvar du vistas, och då erhåller du snart antingen bref, eller ett besök af honom sjelf. Huru välkommen skall han icke blifva, om jag finner honom värdig min Leonna! och jag, innan min svaga lifstråd brister, får lägga ditt öde i en redlig mans hand.»

Jag blef qvar, lycklig att vara så älskad af henne.

I anledning af freden tillställdes också en bal. Vi blefvo alla bjudna, men hvarken Emma eller jag läto öfvertala oss att lemna den kära sjuklingen. Jag ådrog mig derigenom lagmanskans stora missnöje. Hon syntes ega ett eget intresse att bland fremmande menniskor visa mig i sällskap med sonen. Nog måtte hon hafva både sett och hört, att han aldrig kan blifva mig annat än likgiltig; ty jag har aldrig sökt dölja detta.

Dagen före balen, medan frun och Jeanette snodde omkring i bodarna, besökte sömmerskan m. m., öfverfölls tant af en grym nerfkramp; «detta är tredje gången,» sade Anna, «men så häftig och långvarig var den ej förut.» Den efterträddes af sådan kraftlöshet, att hon ej förmådde tala på halfva dagen; ögonen voro vältaliga ändå.

Dagen derpå syntes tant vara bättre, och damerna gingo på sin kära bal. När de voro borta, kallade hon mig och Emma till sig, tackade oss för vår barnsliga kärlek och tillgifvenhet, anbefallte Emma åt min vänskap, talade sedan om den glädje, hon erfor att snart komma till Allfadrens boning och der träffa de sina. Derpå föll hon i en djup och välgörande slummer och vaknade först, när midnatten var förbi. «Gå och lägg er barn,» sade hon. «Gud låter mig nog ännu en gång se solen.» Men vi väntade tills lagmanskan kom från balen. Hon ville nu vara hos sin tant, och jag lutade mig på en soffa i nästa rum med beslut att icke somna, men gjorde det ändå. Jag vaknade af ett sakta vidrörande. Det var fru Bärendorf med förgråtna ögon. Hon gaf mig ett tecken att följa sig. Den döende låg stilla med sammanknäppta händer, läpparne rördes sakta, men intet ljud hördes. Ännu en gång såg hon sig omkring, hennes sista ännu vältalande blick fick jag, som höll den gråtande Emma i mina armar. Efter ett djupt andetag var det slut. Anna gick då och tillslöt sakta sin matmors ögon. Det var den aflidnas egen önskan. Anna hade tjenat hos henne nära trettio år. — —

I vinter skall hennes lik föras till Bärendorfska familjegrafven vid vår kyrka; om jag lefver får jag gjuta tacksamhetens tårar på hennes stoft!

* * * * *

Fjorton dagar hade jag varit borta, och min far häpnade öfver mitt förändrade utseende. Ändå lifvades jag af hoppet om ett återseende, som väl ej kunde utplåna min saknad, mitt minne af henne jag begret, men mildra smärtan och skänka ett nytt ljuft hopp.

Pappa måste för sitt byggnadsarbete vara i kyrkbyn, och tyckte att äfven jag här, genom förströelse skulle mildra sorgen. Jag åter längtade till mitt lugna, sköna Grönskog. Men huru få någon underrättelse om Feodor? Min far nämnde honom icke; från tidigt om morgonen till sent om qvällen upptagen med sitt arbetsfolk, såg jag honom blott vid bordet och då voro så många närvarande. Hedda, som efter fadrens död varit hos sin syster, och den för sin språksamhet bekanta fru Snabbeck, som redan kom dit innan jag reste till Helsingfors. Jag fick således ej vara en stund allena med pappa.

Fredagen reste jag ensam hem till Grönskog, och pappa lofvade komma andra aftonen och dröja öfver söndagen.

Fortsättning:

Sedan jag användt gårdagen att skrifva hvad du nu har läst, var jag trött både till kropp och själ; att jag i natt fick sofva, det har gjort mig godt, och jag vill nu ge dig en fortsättning, hvartill jag behöfver all min styrka.

Ingen fremmande hade varit på =Grönskog= under den tid jag varit borta.

Pappa kom, men han visste ingenting om Feodor. «Du måste ha misstagit dig,» sade han; «om Feodor inträffat under de två dagar jag och Petter reste till Lovisa, hade han väl afvaktat min återkomst, eller snarare sökt mig här på Grönskog, ty icke tror jag att han så gerna ville straxt träffa Petter. Antingen har du således sett rasande, min flicka, eller ock kunna vi vänta honom en af dagarna, hvem vet hvad han haft i tjensteväg att uträtta i en annan del af Finland, innan han kunde komma hit till oss.»

Detta föreföll mig äfven ganska sannolikt, emedan jag sett honom i Helsingfors.

Söndagen egnade pappa helt och hållet åt mig. Aldrig hade jag så insett hans kärlek, eller så erkännt hans verkeligen goda hjerta, som under denna för mig oförgätliga dag. Den gjorde hans minne för mig mera dyrbart än alla de förflutna åren. Han talade mycket om min framtid, och önskade, att Feodor ville lägga in om afsked, på det jag ej skulle lemna fädernehuset, åtminstone medan han sjelf lefde.

«Hvad har jag för glädje och tröst på min ålderdom, om jag mister dig,» sade han. «Du har alltid varit mig en god kärleksfull dotter, och du har likväl att tacka mig för så litet. Jag vet ej huru det kommer sig, men jag har på en tid sett mycket i ett helt annat ljus än förr. Kanske jag, som far, bort handla helt annorlunda. Det var Guds försyn, som förde friherrinnan hit för din skull, det inser jag nog. Välsignelse öfver hennes stoft!» — —

«Af Petter har jag aldrig haft någon glädje, och i hans hus finnes ingen trefnad. Jag tror väl icke, att någonsin en öppen träta ägt rum emellan båda makarna, men förhållandet dem emellan är icke godt. Petters lynne inom hus är icke häftigt; han går der och tiger, tills han bryter ut i stickord, öfver allt ting. Marie har nästan samma lynne, ty hon tiger också, hvilket visst mången gång är bra, men jag har ännu aldrig hört henne yttra ett godt, kärleksfullt ord, för att mildra hans lynne. Det är något, som hvarje hustru likväl borde göra. — Marie aflägsnar sig, och när man ändteligen får se henne igen, har hon alltid gråtit, och det har jag ofta sett verka obehagligt på honom.»

«Marie och systern dra också icke jemnt. Stackars den lilla flickan, som skall vexa upp bland dessa stridiga elementer.» — —

Så hade jag ännu aldrig hört pappa resonera. Han sade mig nu också, att han vid afskedet lofvat Feodor, att icke göra min framtid beroende af Petters godtycke. «Derföre önskar jag, att den raske gossen snart ville komma» yttrade han. Sedan tillade han liksom en plötslig tanke fallit honom in: «kanske det vore bäst» — — men afbröt meningen hastigt, steg upp, tog sin hatt, och frågade, om jag hade lust att komma med på en promenad kring ägorna.

Tidigt om måndagsmorgonen for han åter bort. Hans fot beträdde aldrig mer Grönskogs ägor. Tre dagar derefter blef jag efterskickad. O gud, mitt hjerta vill ännu brista vid minnet af den syn, som mötte mig — — min far, min gode far, hade aftonen förut blifvit illa sårad i hufvudet af en från timren nedfallen bila. — —

Så snart han genom den i kyrkbyn lyckligtvis tillhandsvarande fältskärens skicklighet, återfått sansningen, hade han låtit pastorn uppsätta sin yttersta vilja. Brukspatron Brandén, biträdd af Petter, vore mina förmyndare, men ingendera hade makt att öfvertala, långt mindre att tvinga mig till något giftermål, eller neka mig det jag sjelf fann passande, så framt detta hade pastorns bifall, ty åt honom ensamt hade pappa förtrott min kärlek till Feodor. — — O gud, huru rikt på kärlek var icke hans fadershjerta, som under sina svåra plågor — ty äfven hans ena ben hade i fallet blifvit svårt skadadt mot en hvass sten — då han kunde med sådan omtanka sörja för min framtid! Sedan jag kom, hade han likväl föga redighet, men mig igenkände han dock alltid! Så länge det hos honom syntes en gnista af lif, uppehölls jag af den barnsliga kärlekens styrka, men då han drog det sista rosslande andedraget, var det förbi med mig.

Riktigt medvetande erhöll jag först fyra veckor derefter.

Min bror har jag icke sett sedan dess, och Marie kommer nu mera sällan upp till mig. Under min sjukdom har hon dock visat mig omvårdnad, hon och Hedda ha turat om med att vaka. Jag saknade och saknar ännu mycket min beskedliga och ömsinta fru Palman; man säger att hon varit nödsakad att resa till sin hemort, men hvarföre, känner jag icke.» — — —

Härmed sluta vi ¯Leonnas¯ långa bref.

* * * * *

Efter två månader voro de i bästa ordning hållna affärerna i sterbhuset utredda.

Grönskog var Leonnas efter mormodren, men hennes far hade gjort stora förbättringar; denna tillökning i inkomster skulle gå bort, men då hans enskilta förmögenhet äfven skulle delas emellan henne och Petter, kunde hon lösa ut hans del i Grönskog, som nu skulle arrenderas bort. Hon kunde tills vidare bo hos sin bror, der hon skulle betala för sig.

Brandén, hvars affärer voro på dåliga fötter — en sak som Nordenskans icke kände — lemnade ifrån sig bruksrörelsen på vissa år, och öfvertog sjelf arrendet på Grönskog, straxt sedan bouppteckningen var gjord, (som Petter högeligen påskyndade).

Den stackars gumman Palman, gret bittra tårar när hon måste lemna sin goda, trefliga befattning, och ej fick vårda sin sjuka älskling.

Återställd till helsan, var det likväl förbi med Leonnas alltid så glada lynne. Hon lefde som en fånge i brodrens hus. Hedda sökte väl på sitt sätt att muntra upp henne; huru hon lyckades, få vi se i det som följer.

* * * * *

Några dagar efter sedan hon skrifvit ofvanstående bref till Ottilia, och bortskickat det; njöt hon af det sorgliga nöjet att läsa igenom de bref, hon tidtals fått af sin aflidna, moderliga vän, och bittra tårar öfver hennes förlust vätte dem, när Hedda kom in till henne. Leonna samlade ihop sina papper och lade dem tillbaka i schatullet.

«Sitter du åter här och grubblar öfver sådant, som icke mera kan hjelpas?» yttrade Hedda och lutade sig efter ett på golfvet nedfallet, i trekant viket papper: «menar du jag icke känner igen Schalinskys små «biljeduser?» Visserligen var det stor skada, att den raska, hyggliga gossen skulle blifva ihjelskjuten, och jag gret riktigt på dina vägnar, när jag fick veta att han var död; men aldrig trodde jag, att du skulle sörja honom så länge! Du som är vacker och rik till, har väl aldrig kunnat vara utan fästmänner. För en tid sedan sade man alldeles förvisst, att du var förlofvad med unga Bärendorf, men icke ser det nu så ut.»

«Hvad skola då andra, fattiga flickor ta sig till, som mista sina fästmänner,» fortfor hon, när Leonna icke svarade något; «tror du icke att jag har långt större orsak att sörja än du, Leonna? Jag var riktigt med ring förlofvad med Mollberg, och om han icke varit nödsakad att rymma bort för skuld, hade jag om några veckor varit hans hustru.»

«Efter min öfvertygelse var det mera lyckligt, att det giftermålet icke blef af,» anmärkte Leonna. «Tänk, om han sedan lemnat dig i fattigdom med ett mindre hedradt namn efter sig!»

«Jag hade emellertid varit gift, och mycket hade varit annorlunda än det nu är.» En sällsam sinnesrörelse spordes i Heddas röst och anletsdrag.

Med deltagande frågade Leonna hvad det var, som så upprörde henne; Hedda syntes några ögonblick strida med sig sjelf, sedan sade hon:

«Jag ville blott säga, att det finnes mången, som är olyckligare än du, kära Leonna, och som ändå söker kasta bort sorgen. Jag skall tala om för dig hvad som händt en af mina bekanta, så får du döma sjelf.»

Hon fortfor: «Denna bekanta hade länge tyckt om löjtnant Feodor Karlowitsch, som du väl kommer ihåg, och var öfvertygad, att han på sin sida äfven tyckte om henne, fast han icke precist sagt det! Men hon såg, att han alltid sökte hennes sällskap — nå väl, nyss innan han for bort härifrån, träffades de allena — den stackars flickan blef olycklig — och nu har hon ej hört af honom på många år.» — — —

Nästan utan andedrägt hade Leonna åhört detta. «Karlowitsch, säger du? Feodor Karlowitsch? Icke rådde han derföre att hon tyckte om honom, när han icke besvarade hennes kärlek?»

«Han måste likväl hafva gjort det,» svarade Hedda med ett fult skratt åt den andras enfald, «eftersom han blef far till hennes barn!»

«Det är en afskyvärd osanning,» utbrast Leonna högt rodnande. «Huru har du låtit inbilla dig sådant?»

«Det är dagsens sanning! och jag kan nämna dig den stackars flickans namn, om du lofvar att aldrig tala om det.» Leonna såg på henne tviflande, men teg.

Hedda syntes besinna sig litet, och fortfor sedan:

«Du känner ju Lotta Ström? du har sett henne hos oss. Det är hon, och hennes olycka skedde samma afton som dansen var hos Ingeniör A—s och du så hufvudstupa måste fara till din sjuka mamma. Men för allt i verlden, sötaste, bästa Leonna! tala aldrig om det för någon menniska. Jag blefve olycklig då.» — —

Leonna kunde ej fatta, ej föreställa sig detta som en möjlighet. Hon stirrade blott på Hedda, med handen tryckt mot det våldsamt klappande hjertat; sluteligen fick hon luft: — «men barnet? sade du icke att hon hade ett barn?!»

«Jo, visst sade jag det, och för att öfvertyga dig om sanningen, vill jag äfven säga, att du många gånger, både kysst och smekt detta barn — med ett ord det är lilla Amalia.»

«Goda Hedda, du förvillar dig och talar gåtor på gåtor! Huru skulle Petter antagit sig Feodors barn!!» Leonna var numera öfvertygad, att Hedda antingen rent af yrade, eller på ett plumpt sätt ville roa sig på hennes bekostnad.

«Petter vet ingalunda annat än att flickan är hans egen, försäkrade Hedda. Äfven Marie känner icke, hvem som är barnets fader. Du skall likväl icke tro, att Marie gör det af medlidande för modren!» fortfor hon ifrigt. «Skulle ej hennes egen fördel varit med i spelet, hade hon nog låtit blifva alltihop. Hon som ej låtsar tro några spådomar, trodde dock gumman, som skötte henne, att hon ej skulle få flera arfvingar, och som hennes eget barn var svagt och dog, under det Petter var borta, föreslog gumman att skaffa henne ett annat barn i stället, som ingen någonsin skulle fråga efter. Detta var en rask flicka och endast obetydligt äldre, ombytet gjordes utan att någon i huset märkte det.» — —

Leonna hade ju sjelf anmärkt barnets förändrade utseende; en skymt af sanning låg således i det Hedda sagt.

«Än Lottas föräldrar?» frågade hon darrande.

«De hade ingen aning om någonting. Så snart Lotta märkte, huru det stod till, reste hon hemifrån. Föräldrarna trodde henne vara långt borta, när hon uppehöll sig i all tysthet hos «Mickola mor» här i kyrkbyn.

«Stackars föräldrar! men hvart gjorde Marie af sitt barn som dog?»

«På kyrkgården finnes ju rum tillräckligt;» svarade Hedda med en lättsinnighet, som kom Leonna att rysa. «Utom dess var ju grafven öppen för din mamma som bisattes i de samma dagarna; allt gick således lyckligt för sig och den lilla kom i ¯familjegrafven¯ till.»

Utan att besvara Heddas sista anmärkning, satt Leonna försänkt i dystra tankar; sluteligen sade hon: «om detta allt är sanning, och ej en historia uppfunnen af någon elak menniska, då har Marie, efter mitt begrepp, handlat högst orätt. Hon drefs väl dertill af medömkan för modren och isynnerhet för det arma barnet, men hon bedrager ju sin man, och står i en falsk ställning till — — Här afbröts hon af Hedda, som ifrigt försäkrade, att Marie hvarken brydde sig om den ena, eller den andra, utan gjort det af egennytta och högmod.

«Du gör henne orätt, Hedda! det är omöjligt.»

«Du skall få höra, att det är möjligt,» försäkrade Hedda. «Har hon ingen arfvinge efter sin man, går hon miste om hans förmögenhet, i fall han dör förut. ¯Det var egennyttan¯. För det andra kommer flickan att heta fröken; ¯det är högmodet¯.»

«Huru kan du tänka så dåligt om någon, och isynnerhet om din egen syster» sade Leonna förebrående. Derefter föll hon i så djupa tankar, att hon ej hörde Heddas försvar; sluteligen frågade hon häftigt: «men huru vet du allt detta? Huru känner du att Feodor är» — — I detsamma skramlade det på dörrlåset. Hedda lade fingret på munnen, till tecken af tystnad, och gick för att släppa in lilla Amalia, som kom för att helsa god morgon på «tant Lona.»

«Om du icke tror mig, så se huru flickan liknar sin far,» sade Hedda, i det hon ledde fram barnet.

«Farfar sa', att lilla Malla hade tant Lonas ögon» sade barnet oskyldigt.

Leonna utbröt i tårar, tryckte flickan till sitt bröst, och sade högtidligt, med djup känsla: «Ja, saliga ande af min älskade fader, du, som säkert från din himmel, som nu är din boning, skådar ned på oss i detta ögonblick — jag vill uppfylla en af dina sista önskningar här på jorden, och vara en mor för detta barn, som du så mycket höll af. Dess föräldrar må vara hvilka som helst.» — —

Knappt hade hon uttalat dessa ord, förrän Hedda nästan konvulsiviskt omfattade henne och barnet, tryckte en brännande kyss på Leonnas hals, och störtade högt gråtande ur rummet.

«Hvad felas moster, lilla tant?» frågade barnet; «så der gör hon åt mig också, och får då bannor af mamma.»

Leonna svarade blott genom kyssar och smekningar, och betraktade henne vemodigt. Hedda har likväl rätt deruti att barnet liknar honom, tänkte hon, det är hans lockiga hår, hans höga panna, hans näsa. — Hon ihågkom Maries missnöje vid hennes anmärkning om det nyfödda barnets hastiga förändring; detta syntes bekräfta hvad Hedda sagt; äfvensom den påtagliga, kalla känsla, som röjde sig hos Marie i anseende till barnet, så ofta förvånat och sårat Leonnas känslofulla hjerta.

Hedda undvek sedermera att träffa Leonna ensam; om få dagar reste hon till Hertola. Aldrig omrörde Leonna denna sak för Ottilia; men i den minnesbok hon höll, skref hon följande tankar och reflexioner:

— Hedda har rätt, hvilka förluster jag lidit, hvilka smärtande känslor stundom bestorma mitt hjerta, är jag jemförelsevis mycket lycklig mot barnets olyckliga moder. Ej för millioner ville jag byta minnen med henne. —

— Med vett och vilja har jag aldrig gjort mina föräldrar någon sorglig stund, och kan således med längtan och glädje motse deras möte i en bättre verld.

— Jag egde väl icke för mamma denna innerliga kärlek, som bör vara bandet emellan barn och föräldrar. Men Gud, och säkert numera äfven hon, känner huru ofta mitt unga hjerta hade velat öppna sig för henne, men det slöt sig alltid för hennes synbara likgiltighet. —

— Nu inser jag, att hon jemförd med — många andra var god, utan all falskhet och förställning. Hennes liknöjdhet, eller snarare brist på uppfattning af det, jag ansåg ädelt och godt, voro följder af en vanvårdad uppfostran. — —