Part 23

Hit fördes mitt bokskåp, fortepiano och arbetsbord, jemte Konstantins gitarr. Under det att min lilla gosse sof i sin korgvagn, och min svärmor stickade på en kolt åt gossen, som jag icke skulle veta af, förrän den var färdig, förstår du? började Ivanoff lära mig läsa och skrifva ryska språket, som jag redan talar temmeligen felfritt; när gossen vaknat, så spelade och sjöngo vi tillsammans. Men nu är det slut med detta nöje, ty den vackra årstiden är förbi och redan för några veckor sedan flyttades instrumentet och bokskåpet derifrån. Mitt arbetsbord blef händelsevis qvar. I förgår behöfde jag ett mönster, som låg der i en af lådorna. Jag kastade en varm duk omkring mig och gick för att hemta det. Jag mötte min man på gården, han följde med.

Under letandet efter mönstret, fann jag ditt sednaste bref, och genomläste det på nytt. Jag vände mig till Konstantin för att fråga om ingen möjlighet fanns att få underrättelser från Feodor Karlowitsch, men blef hindrad af det välbekanta ljudet af en kurirklocka från vägen. «Nu måste jag bege mig upp för att höra hvad han har att förkunna,» sade min man och ville skynda ut. «Det kan du ju lika gerna göra här,» invände jag skämtande. «Jag skall visst icke vara nyfiken, eller till hinders.» Sägande detta hade jag öppnat dörrn, som förde ut till vägen.

Kurirn var nu helt nära oss; att se mig, hoppa ur åkdonet, sluta mig och Ivanoff i sina armar, det var ett ögonblicks verk. Och kuriren? Anar du hvem han var? Din Feodor lifslefvande.

Han var okunnig om att Ivanoff var här, utan trodde honom ännu lefva i Petersburg, dit han väl skulle afgå som kurir, men att han haft föga hopp att der träffa honom, då han kanhända intet ögonblick fick disponera om sin tid. Äfven nu voro ögonblicken dyra; medan Konstantin såg genom vissa medförda papper, och hästombyte skedde, läste Feodor ditt bref — derföre har jag väl din förlåtelse hoppas jag! — Han öfverhopade det med kyssar, bad att få behålla det, sade att det varit honom omöjligt att skrifva, då han ej med säkerhet kände Ivanoffs adress, för att riktigt få det i dina händer.

Medan Ivanoff skref och förseglade en rapport, skref Feodor några rader till dig; att du finner dem inneslutna i min mans bref, var min egennyttiga önskan. Jag ville du först skulle läsa ofvanstående. Lägg nu bort mitt bref på en stund för att läsa hvad kärleken dikterar.

Att minne, kärlek, saknad, längtan och hopp uttalade sig i dessa rader, derpå behöfver ingen tvifla, fastän vi icke anföra dem, utan endast det i största hast skrifna slutet, som medförde en sorglig nyhet.

«Jag har lidit en oersättlig förlust. Schalinsky, min ädle, trogne vän, är icke mer!! Han föll som en hjelte vid Nikopolis, betäckt af blessurer. Jag fick dock emottaga hans sista suck! Seende min djupa smärta, tröstade han mig med namnet Leonna! Det var hans sista ord!» — — —

«Gråt älskade Leonna! Han var värd dina tårar. Icke blott ¯jag¯, utan ¯verlden¯ förlorade i honom mycket: med sitt ljusa hufvud, sitt ädla hjerta, sitt fasta mod, hade han blifvit en heder för sin nation och sin samtid.»

* * * * *

«Således skall ingen glädje vara ren och oblandad här i lifvet,» suckade Leonna.

* * * * *

Som Feodors vän hade Schalinsky haft värde i hennes ögon, äfvensom för sin egen personlighet; det gjorde henne ondt, att icke mera få se, eller åtminstone höra talas, om den alltid glada, trefliga, unga mannen.

Hon hade ej minsta aning om huru djupt han burit hennes bild i sitt hjerta, att hennes namn uttaladt i dödsstunden var den renaste, trognaste kärlek, som klappat i en ung mans hjerta, samt en uppmaning till Feodor att göra henne lycklig.

Obekant med kärleken, trodde han i början af deras bekantskap, att det var deltagande i vännens lycka som drog honom till Leonna, men då hon misskändes och åsidosattes af denna, lärde förtrytsamheten Schalinsky, huru dyrbar hon var för honom sjelf. Afskedet upplyste honom fullkomligt, men han hade kraft att dölja det och att arbeta för vännens lycka.

Först efter några år upptäckte Feodor detta. Bland likgiltiga papper, som tillhört den aflidne, fann han, bland andra poetiska utkast, en klagan öfver en kärlek utan hopp, med önskan att dess föremål en gång skulle lyckliggöras af hans vän: namnet «Loninka,» som der liksom i andra små poesier förekom, lemnade honom intet tvifvel öfrigt. — — —

Sedan Leonna borttorkat de tårar, hon egnat den unga krigarens minne, läste hon majorens bref; det innehöll äfven nyheter, som intresserade henne så, att hon icke såg förrän både hennes far och bror stodo framför henne; lyckligtvis hade hon redan förvarat Feodors bref.

«Det måste vara särdeles intressanta bref, som så upptaga din uppmärksamhet,» yttrade Petter och såg forskande på Ottilias bref, som låg öppet på bordet framför Leonna. Hon blef det genast varse och vek hastigt ihop det.

«Har Ottilia skrifvit allt det der? då måste hon ha lika lätt för att skrifva, som andra qvinnor att prata,» skämtade fadren och satte sig.

«Alltsammans, söta far! men det här är från major Ivanoff; pappa vet ju att han alltid hedrar mig med några rader, när hans fru skrifver.»

«Han kan ju hvarken tyska eller svenska har jag hört sägas,» invände Petter misstroget.

«Han låter sin fru först öfversätta hvad han vill skrifva,» upplyste fadren.

«Det är bra artigt mot en flicka, som han icke känner.»

Petter mumlade något som lät nästan som «kjorteladjutant.» Men Leonna föll hastigt in: «Vet pappa den här gången är majorens bref längre än vanligt; det innehåller nyheter.»

«Och hvilka då min flicka? Låt oss höra.»

«Vår bekanta — löjtnant Schalinsky — har stupat i slaget vid Nikopolis.»

«Det var en ledsam nyhet! Det var skada på pojke! Jag hade en alltför besynnerlig aning, när han hade så svårt att skiljas härifrån om qvällen, du vet,» och kapten Nordenskans for med handen öfver ögonen, och rösten var riktigt oklar af rörelse. Denna högst ovanliga känsloyttring af fadren kom Leonnas tårar åter att rinna; Petter såg något förvånad ut, men sade intet; han lyssnade, när hans far efter ett litet uppehåll frågade: «Nå skrifver han något om vår raske vän, löjtnant Karlowitsch?»

Varsnande brodrens spejande blick, svarade Leonna så likgiltigt hon kunde, när hjertat klappade af glädje att få meddela denna nyhet i brodrens närvaro.

«Han har blifvit befordrad till kapten, och fått en värja med orden, skrifver majoren.»

«Till belöning för det att han förstod akta skinnet, kan jag tänka,» inföll Petter.

«Derpå har han aldrig lemnat prof, men du, just du, borde blygas att yttra något sådant om honom.» — Hvem kan veta hvad Petter fått höra af sin nu uppretade far, om ej fru Palman sagt dem att maten var på bordet.

Ändamålet för Petters visit var, att få en summa penningar af fadren. Det var en ingången borgesförbindelse, som skulle utbetalas, sade han, och att han måste hafva lyckats, derom tviflade ej den, som såg honom, när han reste hem. Leonna visste sig knappt hafva sett dylika solskensblickar hos Petter.

Borgesförbindelsen var endast ett föregifvande. Saken var den, att Petter var spelare och haft en «fördömd otur,» dertill ville han hafva penningar; ty samma dag skulle de åter samlas hos en af hans bekanta för att spela. Utomdess trodde han sig hafva gjort en upptäckt. De tårar Leonna fällt öfver Schalinskys död, och den likgiltighet, hvarmed hon talat om en annan viss person, kom honom att tro, det han, som Hedda sagt, misstagit sig om Feodors böjelse för Leonna. Hon var således nu fri, och många spekulationer korsade sig i hans egennyttiga hufvud.

Det dröjde ej länge, förrän Leonna åter erhöll ett bref af Feodor, som han haft tillfälle att lemna Ivanoff vid förbifarten, då han reste tillbaka. Men sedan hörde hon ej af honom på två år. Dessa måste vi gå förbi, emedan derom är intet att säga.

Vi hafva följt Leonna vid dess uppträdande i samhällslifvet, det inskränktaste likväl, som är tänkbart för en ung flicka med de förmåner hon fått af naturen och lyckan. Hvad vi nu för tiden kalla uppfostran, hade ej inverkat på henne. Och om vi uppehållit oss vid en hop skildringar som mången skulle anse onödiga, småaktiga, så har detta icke skett utan ändamål. Vi hafva med henne genomgått en lärokurs i menniskokännedom och hade hon ej lärt sig att reflektera, och tänka öfver hvad hon hörde och såg, hade hon blifvit en ganska vanlig flicka, om hvilken vi ingenting haft att säga.

Under dessa två år blef allting sig likt; med första lärkan kom friherrinnan Perlkrans ut till Löfsala, åtföljd af Emma, som aldrig ville lemna tanten; Leonna besökte henne ofta, medan hon var der. Om vintern korresponderades flitigt. Genom Ivanoff kände hon, att Feodor åter var utsatt för krigets faror. Men vanan förminskar farhågan, och hoppets blomsterstånd vissnar aldrig, det skjuter alltid grönskande skott.

* * * * *

År 1814 återtaga vi berättelsens tråd, och börja med att göra:

=_Visiter._=

Med läsarens gunstiga tillåtelse, föra vi honom på korta besök i de hus, der vi i föregående gjort bekantskap, för att se hvad tiden gjort för ändringar i deras förhållanden. Om de icke alla äro intressanta, likna de så många andra besök, som göras af vana, eller «_par complaisance_.»

Det första blir Smittska huset; men detta har andra innevånare.

Gubben Smitt har sedan ett halft år hvilat i grafven, sedan han i veckotal vårdats af sin trogna Brita Caisa, som äfven blifvit enka under tiden. Följande sitt fordna system, hade hon under sin fordna husbondes sjukdomstid, i säkert förvar småningom bringat diverse, såsom: silfverskedar, linnekläder och hvarjehanda annat. Att hon derunder vidtog sina försigtighetsmått var säkert, men att hon helt och hållet kunde dölja allt sådant för Hedda synes otroligt. Men som Brita Caisa kommit under fund med något, som den andra ville begrafva i evigt mörker, och Hedda utomdess kände, att kreditorerne vid fadrens död skulle tillegna sig alltsammans, låtsade hon om ingenting. Hon inbillade sig att genom denna efterlåtenhet hafva köpt Britas eviga tystlåtenhet.

Efter en «hederlig begrafning» den kreditorerna efteråt fingo betala, återstod för Hedda ingenting annat, än att i fremmande hus söka sitt bröd; men hvem vill taga emot den okunniga, den lättsinniga, som overksamt bortslösat sin ungdom? I svågerns hus var hon en föga omtyckt gäst, men hon måste likväl hålla till godo med deras kalla och tvära bemötande; när hon ledsnade dervid, for hon bort på en tid till andra bekanta. Vi skola snart träffa henne, der hon var bäst tåld, ehuru vanskligt förhållandet äfven der var.

Medan vi äro i Lovisa, måste vi äfven erinra oss doktor Ström och hans familj.

Den underbara källan var i förfall, och besöktes endast nu som förut, af någon törstig arbetare, som hvarken tänkte eller trodde på dess undergörande egenskaper.

Ehuru fru Ström i två år begagnat källans vatten, visade det ej någon välgörande verkan på hennes humör, tvertom sades det att det onda tilltagit, sedan det blef bekant, att mamsell Maschinka var ingenting mindre än öfverstens svägerska.

Döttrarna af hvilka den yngre upplagan vuxit i de äldres kläder, voro ännu allt — mamsellerna Ström.

Må vi ej heller glömma fru Snabbeck; det vore orättvist, då vi genom henne fått och kanske ännu få mången upplysning. Hon mår förträffligt, ehuru ålderdomen börjar taga ut sin rätt. Om vintren efterskickas hon af sina gynnarinnor med häst och släda, ty utom sina förra lockande egenskaper som omtyckt sällskap, uppodlar hon konsten att lägga i kort. Och nu till Hertola.

Der återfinna vi frun lika som när vi gjorde hennes aldraförsta bekantskap, det vill säga i sängen, bakom skärmen, med sina tvenne hundar. Dörren till det lilla väggskåpet ofvanföre står öppen; i nedra afdelningen se vi en silfverkanna med lock; denna fylld af fraggande öl hade nyss blifvit inburen af Hedda Smitt, som varit här en tid. — Sannolikt för att svalka sig hade hennes nåd tömmt hälften deraf i första draget — ty att dömma efter den mörkröda anletsfärgen, var hon mycket varm.

Hedda hade åter gått ut. Straxt derpå hördes någon komma åkande; af hundarnas glada skällande fann vår fru, att det var «Matte,» som kom efter en eller par veckors frånvaro. Hon föresatte sig att duktigt banna upp honom, men han hördes icke af. Otålig vorden, bultade hon i väggen som gränsade till kökskammarn; en piga kom: tillfrågad, svarade denna att «hans nåd» kommit hem, och lagt sig på soffan i farstukammarn, att mamsell Hedda, sedan hon först sörjt för att Hektor och Diana, som varit med, fått mat, nu höll på att koka fisk åt hans nåd, som ej ätit middag ännu. Köksan var på höängen.

Ännu högre blossade rodnaden i fruns ansigte, hon utbröt häftigt. «Jag anses då för en nolla i mitt hus! Säg mamsell, att hon genast kommer hit!»

Det dröjde likväl en stund, under hvilken frun gjorde några fåfänga försök att resa sig. När Hedda sluteligen kom, fick hon uppbära några mindre vänskapliga förevitelser för «onödigt fjesk.»

«Om jag» fortfor frun, «på din egen begäran lemnar dig mina nycklar, för att gå i hushållet, när vi äro allena, så behöfver du väl icke fjeska och göra dig till för Matte ändå, som har mig att tacka för allt, hvad han har, — och hvad är tacken derför? Jo, si det, att han flackar omkring och förstör mina pengar, och lemnar mig allena här, med en sjuklig kropp, och bekymret för en stor hushållning.» — — Hon måste upphöra för att hemta andan.

Stucken af dessa förebråelser, trodde likväl Hedda sig vända allting till det bästa, när hon leende anmärkte: «att ingen skulle anse henne för sjuklig, hon som hade den vackraste färg, och såg ut som sjelfva helsan.» Men det var att gjuta olja på elden.

«Nog tror jag, att både du och Matte gerna såg mig aftynad och blek,» utbrast hon. «Han hade då hopp att få gifta sig för tredje gången. Menar du, att jag icke redan före vårt giftermål såg, huru du gjorde dig till för honom. Men då skulle mina pengar betala hans skulder! Jag ångrar ej mer mina synder, än att jag var en sådan tok.» — —

Hedda skyndade ut, och frun somnade snart från alltsammans, sedan hon ännu engång svalkat sig med silfverkannans innehåll.

Läsaren inser lätt, att frun funnit allt större smak för det spirituösa. Det härrörde af ledsnad. Hon såg sig öfversedd af sin man och hans slägt; till det senare kunde vara skäl förhanden, men icke till svartsjuka, hvarken på mannens eller Heddas sida. Men denna sjukdom är alltid en följd, när hustrun är ett tiotal år äldre än mannen. Undantag kunna finnas, men sällsynta äro de.

Likväl är hon ej alltid sådan, vi nu skildrat henne. Vissa mellantider är hon bra, det är, när mannen är hemma; om han då äfven har fremmande och roar sig, är det ¯hon¯ som spenderar. Hon är då fru i huset, gästfri och munter. Men far han bort, återfaller hon i sitt förra lynne.

Hedda, som känner dessa periodiska anfall, far bort på en tid, men kommer snart tillbaka.

Flere än en vinter, trifdes icke fru Bärendorf på landet. Ehuru de måste inskränka sig både till rum och lefnadssätt, lefde de ändock i staden om vintern. Sommaren tillbragtes på Johanneshof, i samma omgifning. Fröknarna Strutz hade likväl ekonomiska skäl att der gäspa fram sin vinter, och syntes vara verksammare än förr. Dertill var «grannastanten» orsaken, menade Maja Stina, när hon kom ut med herrskapet om våren, och såg det linnegarn fröknarne spunnit för husets räkning.

Både lagmannen och hans fru hade sökt att hålla sonen i godt minne hos Nordenskans och hans älskvärda dotter; huru de lyckades få vi snart erfara. — Hittills syntes den unga förhoppningsfulle «löjtnanten» haft ringa framgång. Men en händelse hade inträffat, och hans mor lofvade försöka en mästerkupp!

Major Möllerstedt hade vandrat all verldenes väg. Vittjande sina fiskbragder hade han plumsat in på den svaga vårisen, och dog i följd af det kalla badet. Han hade varit en beskedlig, men inskränkt man, som genom ackord, uppnått kaptens grad i svensk tjenst; då han tog afsked, fick han majors titel; gifte sig, och erhöll med sin hustru det lilla Vestervik, lät henne styra bäst hon gitte med hushåll och jordbruk, och öfverlemnade sig helt och hållet åt sin passion för fiske, som i motsats med andra ¯passioner¯, har den fördelen att vara importabel. De hade fisk för eget behof, och kunde äfven föryttra hvarje år så mycket insaltad, att man derigenom betäckte andra behofver. ¯Fyra raska gossar¯, blefvo allt som de vexte till, föräldrarnes biträde. Den äldste gick, emot sin mors önskan, in vid militären. Fadren önskade att han som ¯caput¯ för familjen, skulle hafva en titel. Sonen åter harmades öfver att några af de sysslolösa, och öfvermodige grannarne benämnde hans faders hus med: «fiskarfamiljen»; derföre antog ¯han¯ tjenst. Snart fattade han tycke derför, och har likasom mången annan Finne, på denna bana gjort heder åt sin nation.

Föregående sommar hade friherrinnan Perlkrans åter gjort ett besök på Johanneshof. Majorskan hade då det nöjet, och företrädet framför R—ska familjen, att se henne hos sig. Hon fann stället både trefligt och väl odladt och nämnde sedan ofta majorskan som ett exempel för husmödrar. En blick i framtiden visar oss Emma som en svärdotter, som träder i den driftiga husmodrens fotspår.

Nu lemne vi dessa flygtiga bekantskaper för att draga kretsen närmare omkring de handlande personerne i vårt lilla drama.

Hvar och en, vi läre känna under vandringen i lifvet, har dock gerna en slags individualité, åtminstone en egen uppfattning af lifvet; sitt eget sätt att behandla andra. På vårt öde kunna de blott sällan inverka, men desto mera på vårt tänkesätt, vårt omdöme. För den reflekterande, äro menniskorna äfvenså olika till sitt inre värde, som yttre utseende.

_Leonna._

«Ach, om icke du skönheten såg i lidandets stunder. Aldrig du skönheten sett.» ¯Schiller.¯

Nu bedja vi läsaren följa oss till — kyrkbyn; det är en eftermiddag i september, någon tid efter sedan vi gjorde våra visiter. Befallningsmannens schäs står förespänd på gården. Sedan han är väl borta, inträda vi i hans boning. Salsdörren står öppen till förstugan, men vi se ingen; likväl höra vi bekanta röster; Hedda är åter hos sin syster.

«Huru var det nu med Leonna?» frågade Marie. «Hvad har hon för sig?» «Hon sofver», svarade Hedda. «Hon har eljest skrifvit både i går och i dag. Det måste vara rörande epistlar, ty hennes ögon voro uppsvällda af gråt, när jag förde upp hennes middag, som nästan står orörd ännu.»

Marie svarade icke. En välljudande barnröst frågade nu: «Hvad är detta för ett kort, söta moster? Jag har frågat mamma, men hon svarar ej; hon bara läser, och har varit ond på Malla hela dagen.» Det senare sade barnet likväl i en slags hviskande ton. Hedda svarade som vanligt. «Det är hjerterknekt, mitt lilla gull; och om du spår, betyder det en fästman.»

«Hedda!» ropade Marie med sträng röst, «kan du icke lära flickan det som är godt, så låt bli att prägla i henne sådana dumheter! hvartill ha de gagnat dig sjelf?» —

Vi lemne systrarna att ordvexla, bäst de gitta, för att uppsöka Leonna, som vi hört vara här; varsamt och tyst gå vi uppför trapporna för att ej väcka henne, och se oss nu omkring i rummet. Läsaren känner ju vindskammarn med utsigten åt planen. Det är sig likt och likväl så olikt, man ser att det nu mera ständigt är bebodt. Några af de möbler, som fordom sågos i hennes rum på Grönskog, äro nu här, dessutom en skrifpulpet, som tillhört hennes far; klaffen är nedfälld, der ligger ett sammanviket, men ännu oförsegladt bref. Genom det tunna postpappret ser man de täta raderne, äfvensom spåren af fällda tårar.

Leonna slumrar på en låg hvilosäng; hvad hon är blek, månne det är den svarta drägten som gör henne sådan? Ack nej, man ser tydligt, att antingen sjukdom, eller hjertgripande sorg, kanske båda tillika, ändrat hennes utseende och blekt kinden. Vacker är hon likväl alltid; i vårt tycke kan hon nu till och med kallas ¯skön¯. Förut liknade hon en väl tecknad, med lefvande färger målad kopia af ungdomsgudinnan, hvars späda men behagligt rundade former, utmärkte helsa och lif. Smålöjet lekte på dess läppar, skalken i dess öga. Små kärleksgudar tycktes leka i de täcka groparne när hon log; och nu — — — — — tror man, att det är ett mästerverk af den forngrekiska mejseln, der konstnären i alabaster försinnligat ¯smärtan¯ hos en vek och skön själ, som förlorat det dyrbaraste hon haft på jorden. — —

Den bleka kinden stöddes af venstra handen, hvars bländande hvithet och afmagring var så mycket mera synlig, som den vida svarta klädningsärmen nedsjunkit och blottade halfva armen. Den högra handen låg tryckt mot hjertat, liksom för att hämma dess oroliga klappande. De långa mörka ögonhåren glänste af nyss utgjutna tårar; en lindrig ryckning i de bleka läpparna utvisade, att hon insomnat efter en stark sinnesrörelse.

Sof, sof, goda flicka, måtte sömnens hulda genius med sin valmodoft bringa frid åt ditt hjerta, medan vi undersöka innehållet af det bref vi omtalat:

¯Leonna¯ till ¯Ottilia¯.

«Först för några dagar sedan erhöll jag ditt bref, men ansåg mig för svag att läsa det förut, ty vet, att jag varit sjuk, mycket sjuk. De säga att jag haft blodstörtning. — Väl kände jag en stickande smärta i mitt bröst jemte yrsel i mitt hufvud, och trodde mig äfven se blod under de förvirrade fantasier, som följde den till förtviflan gränsande smärtan att förlora min älskade far; sedan jag förut var sårad genom en föregående förlust, och — — — men jag glömmer att du är helt och hållet okunnig om hvad din stackars Leonna lidit, denna för henne olyckliga sommar. — — «Olycklig?» Ja, för mig har det varit en pröfningens tid. Gud gifve att jag måtte blifva bestående i hopp, kärlek och tro!

Öfvergifven af alla mina jordiska stöd, har jag blott dig att meddela mig åt, och du är så långt borta. Likväl tyckte jag, när jag någon gång slumrade, att du sväfvade omkring mig, jag kände fläkten af din andedrägt, när du tillhviskade mig tröst och hopp, — vaknad ur min dvala, var den vackra synen försvunnen och rummet tomt; eller kom min svägerska och hennes syster, som gjorde mig frågor, eller föreställningar, som i stället att trösta, upprefvo de ännu blödande såren. — —

Förlåt denna klagan! mina tankar hålla sig jemnt vid det närvarande, då jag först borde underrätta dig om det förflutna. — — —

Det bref jag skref i slutet af Maj, sade dig att allt var i ordning på Löfsala, för att der mottaga min dyrbara moderliga vän, men jag fick straxt efter ett bref från Emma Bärendorf; hon skref, att tanten, hvars helsa, under denna vinter varit ombytlig, ej fått läkarens tillstånd att resa så lång väg. Jag tror mig äfven hafva sagt, att hon för sin helsa, kanhända äfven för Emmas skull, flyttade med första vinterföret till Helsingfors.

Emmas bref uttryckte mycken oro; ty ehuru tanten ej beklagade sig, sågs tydligt, huru hon med hvar dag blef mera kraftlös och affallen, och gamla Anna hade märkt, huru hennes fru sökte i all tysthet ställa allehanda i ordning, hvilket allt lät förmoda att hon anade sitt nära slut.

«Hon har så ofta talat om dig dessa dagar», skref Emma. «Nu har jag på hennes begäran skrifvit mamma till. Uppfyller hon tants önskan och kommer hit, så afhemtar hon dig säkert, så framt hon nemligen är på Johanneshof; hvarom icke, bör du öfvertala din pappa att han följer dig, eller förskaffar dig säkert ressällskap hit; kom bara snart, derom ber din bekymrade ¯Emma¯.»

Med hvilken längtan jag väntade fru Bärendorf, inser du lätt, ty pappa kunde ej slita sig ifrån den nya tingsbyggningen, som han åtagit sig, och som skulle vara färdig till hösten. Ändtligen kom hon, Jeanette var med; hon brydde sig ingenting om tantens sjukdom, utan var bara pickhågad att se staden, der hennes äldsta bror nu vistades. Han hade sagt, att der var så muntert, att en teatertrupp var i staden, o. m. s.