Part 19

«Prinsen hade mycket att säga sin dam, men hon syntes föga road; då dansen var slut, omringades hon af sådane, som likt schakalen följa i lejonets spår, men hon afsade sig alla uppbjudningar. Hennes blick sökte mig, och detta gaf mig mod att nalkas; med en engels leende, frågade hon om jag ville hafva nästa dans i ersättning.»

«Omtalar ni detta, för att påminna mig huru barnslig och kanhända — danslysten jag fordom var?» — frågade Elise högt rodnande. Förgäfves hade hon sökt dölja den sinnesrörelse, som minnet af förra dagar väckte.

«Så kan icke ¯ni¯ misstyda hvarken mina ord eller mening,» sade han hjertligt. «Hundrade andra qvinnor hade — berusade af att blifva så utmärkta som ni det blef af en prins af kungligt blod, utropad och beundrad för sin allmänt kända lycka hos det vackra könet, för sin skönhet, sin utmärkta vext, förhöjd af den eleganta engelska uniformen — glömt en uppbjudning af den anspråkslösa fremlingen, som ingen kände, som stod der i sin enkla svarta frack, och det har ni icke gjort.»

«En bekant till er, kom litet afundsam, litet nyfiken och frågade hvad prinsen sagt eder. Ni svarade: «Tror du jag hörde så mycket efter det? Det plågade mig att vara ett mål för allas blickar. Gud ske lof att det är förbi!» Det der hade väl äfven andra kunnat säga, men man såg att det var ert okonstlade hjertas mening.»

«Jag har som ni ser bevarat allt i mitt minne, men hos er har vårt sammanträffande ej lemnat någon hågkomst» — —

«Hvem vet?» svarade Elise leende. «Vid middagsbordet fann jag något bekant, både i röst och blick, men vi ha mycket förändrats sedan dess, och vi bibehålla gerna bilden i vårt minne, sådan den var, när vi sågo den — — jag återsåg er aldrig» — tillade hon långsamt.

«Det är sannt; tio år, som förflutit under förhållanden, som sätta alla krafter i spänning och verksamhet, bidraga mera att förändra mannen. Det är icke så med fruntimren: jag igenkände er genast.»

«Det smickrande i detta omdöme förfaller, då man vet att ni visste af att jag var här,» svarade hon leende. «Mina hågkomster af er börja nu äfven reda sig.»

«Mycket sannt. Jag var äfven förberedd att finna er förändrad, men hvarken sorger och de bekymmerfulla dagar ni upplefvat, ha haft makt öfver det, som intog mig. — Men det tillkommer mig att förklara, hvarföre ni icke återsåg mig, såsom säkert varit fallet om vi, som ärnadt var, dröjt några dagar i Reval. Vid återkomsten från balen, funno vi bref från barons moder, som återkallade sonen till fadrens dödsläger. Vi hunno ej mer, än att så tidigt det lät sig göra, uttaga mot vexlar de penningar, som voro nedsatte här i ett betydande handelshus. Att den man, till hvilken vi begåfvo oss, var er far, derom hade jag ej minsta aning, jag hade ej efterfrågat ert slägtnamn och den omtalta damen benämnde er Elise; det var mig då nog — men sedan — dock jag återvänder till min berättelse.»

«Vi måste vänta en liten stund på herr Sellzings eget kontor, under det han i det yttre, expedierade något, som ej tålte uppskof. Undertiden hörde vi musik från rummet näst intill. Nyfikna lyfte vi på en grön taftsgardin, som betäckte en glasruta på dörren; ett ungt fruntimmer satt vid ett piano och slog några välljudande ackorder, som vittnade om öfvad talang. Det var ni! ni, som man med allt skäl kunde förmoda slumra, och drömma om balens nöjen, satt nu der i en täck huslig drägt. Ni sjöng; och denna sång har sedan varit en profetia om mitt öde» — — —

«Herr Sellzing återkom, och ordnade skyndsamt vår affär. Baronen frågade, hvem sångerskan var, jag fick ej fram ett ord. «Det är min enda dotter,» sade han med fadersstolthet. Vi satte oss genast derpå i resvagnen; hvar i sitt hörn gnolade vi på tonen och några uppsnappade strofer.»

«Ja, nu minnes jag så tydligt som det händt i går,» sade Elise lifligt: «Färdig att gå på balen, fick jag noterna till denna i sig sjelf ganska obetydliga visa; och var nu nyfiken att inöfva den, under det jag väntade på min far, för att servera hans morgonkaffe. När han kom, sade han, att tvenne unga herrar varit stående vid glasrutan för att lyssna på min sång. Detta gjorde att instrumentet flyttades i mitt eget rum, dit min far sedan kom, när han ville höra sina små favoritstycken; han förlorade alltför snart denna lilla njutning!» Hennes ögon fylldes af tårar. Ett ömt deltagande målade sig i Lindendals ögon. Efter en paus begynte han:

«Några år sednare återkom jag till Reval. Ehuru ännu ej i den ställning att våga göra er ett anbud, kom jag dock med föresats att göra mig påmind, och erfara hvad hopp jag kunde göra mig i framtiden. Då erfor jag er fars olycka, som väl väckte ett allmänt deltagande, men ingen sade sig veta hvar han nu vistades. Jag vill icke måla min smärta; ej plåga er med hågkomster, säkert återväckta genom åsynen af fru Riebnitz, då hennes far, som hade herr Sellzings ädelmod att tacka för sin uppkomst, var den första och förnämsta orsaken till hans olycka, genom det förtroende han satt till dennes redlighet. Under några år tog mitt öde en förmånlig riktning, men ännu hade jag icke upptäckt er vistelseort. Då bosatte sig en bekant i Reval, med hvilken jag korresponderade. Genom honom fick jag anvisning på ett fruntimmer, som brefvexlade med er, under adress till — rådet Z. i Borgå.»

«Der lärde jag ännu högre skatta ert värde, genom de underrättelser jag erhöll af denna älskvärda familj. Jag gjorde der bekantskap med lagman Bärendorf och skulle i hans sällskap uppsöka er; men i det jag antog hans artiga bjudning hit, fick jag lyckan i förköp.»

Under hela detta långa samtal var Leonna en tyst, något förlägen, men högst deltagande åhörarinna. Många af sällskapet hade sökt uppsnappa något ord, men som det fördes på tyska språket — hvarpå äfven deras bekantskap skett — förstodo de litet eller alls intet. Fru Riebnitz höll sig på så långt afstånd som möjligt.

«Huru kan man så der echappera från både spelbord och dans? Jag börjar rättnu förmoda att den «affär,» som tillskyndat oss det nöjet att se er här, har till föremål att enlevera mamsell Sellzing.» Det var lagmannen, som sade så, halfhögt och hotande med fingret, till Lindendal, i det han tog plats på bänken vid hans sida.

«Herr lagman är en fiffikus!» svarade den andra i samma ton af lätt skämt. Det beror helt och hållet på mamsell Sellzing, om och när jag får ledsaga henne till hemmet.

«Dermed hastar det icke, landet är vackert ännu, och bästa bärtiden till, — men railleri à part, äro herrskapet verkeligen bekanta förut?»

«På en stor bal i Reval, hade jag den äran att göra mamsell Sellzings bekantskap. Det lär nu vara ungefär tio år. Balen var tillställd för Hertigen af Glocester, som äfven reste genom de flesta finska städer. Han var mycket omtalt för sin figur, sina amuretter och lagman Bärendorf måste nödvändigt komma ihåg honom?» Lindendal hade redan studerat sin man.

«Visserligen, mycket väl,» och nu hade lagmannen ett vidsträckt ämne att afhandla, om de högt uppsatta personer, i hvars närvaro han samtalat med den höga resanden; huru han framför många andra blifvit använd som prinsens tolk, vid en konversation med den vackra omtalta fröken, — som tyvärr ej kunde fransyska språket.» Under dessa meddelanden hade han helt och hållet glömt hvad som väckt detta samtalsämne.

Vännerna, vi mena Elise och Leonna, inträdde nu i salen, den sistnämnda kunde ej utan oartighet neka en dans åt sonen i huset. Elise satt undertiden allena, det var ingen som hade, vi hade så när sagt — sällskapsvett nog, att närma sig fremlingen; man tycktes anse henne för «ett underligt djur uti vår Herres hage,» såsom det heter i en gammal jullek. Efter dansen kom Leonna. Det blef ett uppehåll, hvarunder förfriskning kringbjöds. Sällskapet samlade sig kring pianot, der fru Riebnitz på lagman Bärendorfs anhållan skulle spela och sjunga en munter tysk visa, som hon sagt göra furore i Reval. Hon hade öfvad röst och mycken konstfärdighet. När hon slutat, trädde Lindendal till Elise, som jemte Leonna stod bland de öfriga, och bönföll att hon för honom och sällskapet ville låta höra samma sång, som han en gång förr haft den lyckan att lyssna till.

Hon ville neka, undskyllde sig med glömska, ovana med sin röst, som icke nu var densamma som fordom; det hjelpte icke. Lagmannen och flere andra började öfvertala, och — kunde hon väl neka ¯den¯ som först bedt henne derom, den som utmärkt ¯henne¯, — som i detta sällskap var den obetydliga, den öfversedda, — med så mycken aktning, så stort deltagande? Vi vilja äfven ej påstå, att hon var känslolös för att njuta en liten hämd, en liten triumf inför personer, som ansågo henne så långt under sig, så väl i anseende till härkomst, som för det att hon arbetade åt andra. Hon var ju qvinna, hon var ju menniska! —

För att fatta Lindendals ord, att sången var en profetia om hans öde, vilja vi anföra den:

(Lied aus «der Minnesinger»).

Über die Berge mit Ungestüm, Vor die Liebe ein Jüngling lief; Dachte sie wäre hinter ihm: Aber sie sass im Herzen tief — — — Und liess sich mit schelmischem Wohlbehagen Über die Berge schaukeln und tragen

Seine Zither schlug er entzwei, Wähnend dass der Liebe Nest In der Zither verborgen sey; Aber sie sass im Herz ihm fest. Will er die neuen Saiten berühren, Lässt sie sich wieder hören und spüren

Nun ist er endlich heimgekehrt; Er klopft an die Thüre — es ruft: Herein! Als er die liebliche Stimme gehört, Dachte er gleich: Wer mag das seyn!? — Lauscht er behende durch flimmernde Ritzen Sieht er — die Liebe am Herde dort sitzen.

Rösten var i början svag och osäker, men redan vid andra, tredje strofen vann den styrka; snart höjde sig de fulla tonerna af en ren och vacker stämma; det behagliga, alldeles flärdfria sätt, hvarmed hon både sjöng och spelte, var den tiden — jag vågar väl icke säga: äfven nu? — sällsynt. — Hon ville stiga upp sedan hon slutat sången, men flere samlade sig omkring henne med önskan att hon skulle spela «något vackert;» hon satte sig åter, och som de «variationer,» hvarmed Jeanette i flere dagar plågat hennes musikaliska öra, lågo framme, valde hon dem.

Man kände knappt igen samma stycken. Lagman Bärendorf, om han också icke var någon «förståsigpåare,» värderade dock kunskaper och talanger, gaf henne ett uppriktigt loford, och önskade att någon af hans döttrar kunde förvärfva denna skicklighet. Elise tillböd sig ganska okonstladt att, i morgon innan hon reste bort, genomgå dessa noter, och äfven ett par andra, som lågo der, med fröken Jeanette, samt varnade henne för att öfva sig på det ostämda och bristfälliga klaveret, som endast skadade hennes tonsinne.

Nu insåg lagmanskan, hvilken ovärderlig person mamselln kunde bli i hennes hus, om hon tidtals skulle komma till dem hit ut på landet; och sökte på allt sätt genom ett smickrande bemötande komma henne att glömma månget obehag. Hennes bortresa andra dagen, ville hon ej höra talas om, ¯hon¯ som haft så mycket besvär och tråk för den här dagen, skulle nu riktigt roa sig hos dem. Lyckligtvis kunde Elise, utan att förnärma sin nyssblefna gynnarinna, enligt sin önskan lemna Johanneshof i sällskap med Leonna.

Undantager man herr och fru Bärendorf, så var det endast Emma och kanhända unga herrn, som saknade någon af dem. Jeanette var för flyktig, för afundsjuk, att icke finna sig besvärad af Leonnas närvaro. Hon var henne för allvarsam och — för vacker — —

Som symamsell innesluten i «spökkammarn» var Elise en nyttig, men henne likgiltig person. Förhållandet hade ändrat sig och hon fann sig generad.

«Strutzarne» sågo äfven med nöje Elise resa bort. Renata i synnerhet var förgrymmad, öfver Lindendals uppmärksamhet mot denna person. Vi ha glömt att säga, det fru Riebnitz fick en häftig migrain i det samma hon reste sig upp från instrumentet, och måste gå på sitt rum. Hon blef äfven icke synlig så länge våra vänner dröjde på Johanneshof.

* * * * *

De voro samlade till den sentida frukosten, när en vagn syntes på den omtalta backen. Leonna ropade högt af glädje: det var hennes far.

Friherrinnan Perlkrans hade genom en skrifvelse låtit honom veta, huru hon lärt känna hans älskvärda dotter, samt flickans egen önskan att afkorta sitt vistande på Johanneshof för att, om hon erhöll sin fars tillåtelse, få tillbringa några dagar på Löfsala hos henne.

Smickrad af denna anhållan gjorde han henne ett morgonbesök, innan han efterkom denna önskan, och blef så intagen af hennes vördnadsbjudande och tillika vänliga öppna väsende, att han ansåg det vara en lycka för sin moderlösa dotter, att någongång få profitera af hennes lärorika umgänge.

Gerna hade Lindendal gjort dem sällskap i stället för att dröja qvar ännu en dag, men då hans värd ej sade sig vara i tillfälle att komma med, gick det icke an. Jean höll på att eröfra fjerde platsen i vagnen, men till Leonnas stora glädje, fann hans far det icke passande, att sonen så «sans façon» gjorde grandtanten sin första visit.

Samma afton sedan Nordenskans rest bort, satt den goda friherrinnan med sina unga vänner i förtroligt samspråk. Hon ville veta, huru de passerat tiden, och huru de funnit allt. Öfvertygade att hon ej, som många andra, skulle vända deras öppenhjertighet i elak mening, berättade de muntert sina små äfventyr. Hvad som rörde Lindendals möte med Elise berördes blott lätt, Leonna var för delikat att bry sin vän; Elise var deruti för mycket hjeltinnan.

De afhördes under en vältalig tystnad; ett leende, en nästan omärklig skakning på hufvudet voro tecknen till friherrinnans tankar, men hon skrattade rätt hjertligt åt fröken Evas «spökkammare» och «poesier,» som hon vid genomögnandet sedan benämnde «¯ragout på poetisk hackmat¯.» När de slutat, sade hon: «tack mina unga vänner, hvad ni omtalat innehåller visst bara bagateller, men det har stadgat mitt omdöme om ställningen i detta hus, för hvilket jag intresserar mig. Vi hafva väl alltid underhållit, hvad man kallar en slägt-korrespondens, men huru förtrolig den än må synas, säges aldrig hvad man vill, man döljer och förgyller. — Tro min erfarenhet,» fortfor hon efter en stunds uppehåll, «ej vid större inträffade händelser, ej i det allmänna sällskapslifvet, eller af deras mer eller mindre deltagande i välgörenhetsanstalter, lär man sig så väl känna menniskor, som i husliga förhållanden sins emellan, och i deras bemötande mot gamla bekanta. — Det finnes ty värr familjer, hvars medlemmar blifvit liksom sammanföste af ett vindkast från olika väderstreck, och detta är fallet med den Bärendorfska. Det är alltid för den styrande husmodern en kinkig sak att förena och sammanhålla de olika parterne till ett godt gemensamt ändamål — ungdomens bildning. Dertill fordras ett moraliskt mod, christligt sinne och en öppen karakter; allt detta äger ej lagmanskan. Det valspråk hon antagit heter: «les manières sont tout» och hon gör det ena falska steget efter det andra på en bana, som bör vandras med stadiga steg, ty en husmoders kall är ansvarsfullt.»

«Bärendorf sjelf, fastän min systerson, har jag alltför litet sett i det husliga lifvet, — han var alltid upptagen af göromål eller förströelser i och utom hus; nog vet jag, att bördsstolthet och yttre glans var hans svagaste sida, men aldrig hade jag förmodat den urarta till den småaktiga prålsjuka, som visar sig i tillbyggnaden på Johanneshof. Utan kostnad har ej sådant aflupit. Huru förnuftsenligare, att spara denna summa, tills han kunnat åstadkomma något solidare.

«Hade jag ej rätt, vis-à-vis Emma?» frågade hon sedan. «Stackars barn! hos henne ligger något godt. Vill min goda Elise åtaga sig flickan, om jag kan öfvertala föräldrarne att lemna henne hos mig på några år?»

Ett ja, syntes sväfva på den tillfrågades läppar, men en annan tanke färgade hennes kinder. Hon tvekade att svara. Friherrinnan såg på henne litet förvånad; Elise blef detta varse och sade bedjande: «Misstyd icke min tvekan, nådig fru, det har inträffat omständigheter som — hvaröfver jag vill förklara mig i morgon. Friherrinnan, som hedrat mig med sin godhet, sitt dyrbara förtroende, har de största anspråk på mitt — men kanske är det bättre nu; jag kan då inhemta friherrinnans moderliga råd» — — Hon lemnade henne fröken Z—s bref, hvaruti hon lyckönskade henne till bekantskapen med en man, som vunnit familjens bifall och aktning. Elise hade vid mottagandet trott, att detta beröm gällde lagman Bärendorf, men insåg snart sin villa. Hon berättade nu mötet med Lindendal, hvars otvetydiga afsigt var att tillbjuda henne sin hand.

«Efter saken står på den foten, är det bäst att vi anbefalle den i Guds hand, och sedan sofva på alltsammans:» sade gumman leende; hon omfamnade hjertligt henne och kysste Leonnas panna.

* * * * *

En fjorton dagars torka, som väl varit gynnsam för den påstående höbergningen, hade likväl gjort, att allt antagit ett förtvinadt och förvissnadt utseende, i synnerhet sista dagarna, som varit öfvermåttan varma och utan någon välgörande nattdagg.

Välkomna för landtmannen voro således de mörka moln, som uppstego på vestra horisonten och gåfvo hopp om regn; af det tryckande i luften förmodades ett åskväder. Det utbröt äfven omkring midnatten.

Leonna vaknade vid den första knallen. Hon steg upp, tog på sig klädningen, och sedan hon undersökt spjället och fönsterhakar — som likväl på landtmanér icke funnos — satte hon sig vid fönstret, för att vid blixtens sken betrakta den sublima tafla, som låg framför henne.

Boningshuset var bygdt på en något brant sluttande backe, med en hög stenfot på ena sidan; det var ditåt fönstret låg; nedanför backen var en stor äng, der en bäck slingrade sig i många krokar; af torkan hade den knappt varit synlig när Leonna om aftonen öfversett utsigten, men nu, när molnen öppnat sina slussar, började äfven jordens ådror svälla; bäckens bädd fylldes ögonskenligt allt mer och mer. Ängen begränsades af en skog i fonden, till venster låg en vik af saltsjön, till höger några landtmannaboningar.

Denna tafla, nu tom på hvarje lefvande föremål, insveptes några minuter i ett ogenomträngligt mörker, och nästa ögonblick i det klaraste ljus, uti hvilket regnet antog kristallens glans. Bäcken syntes då vara en lång guldskimrande orm och sjön liknade en metallspegel; på detta afstånd såg man icke huru vågorna tornade sig mot stranden.

Något likartadt har säkert skalden De la Motte Fouqué haft för sina ögon, när han diktade sin «Undine» tänkte Leonna, när hon hörde en liten hostning och fick ett lätt slag på axeln. Det var friherrinnan.

«Det gläder mig att Leonna ej blef skrämd, eller är rädd» — sade hon vänligt och slog armen om flickans veka lif.

«Jag vaknade visst litet skrämd af den starka knallen, men hvem kan vara rädd, när man ser något så skönt!» Hon visade på landskapet, som just nu upplystes af en lång klar blixt.

«Och jag känner många menniskor, som aldrig skulle vilja skåda en sådan scen,» sade friherrinnan. «Med fanatisk fruktan låta de skrufva till sina fönsterluckor, om de finnas eller bädda de ned sig i dynor, för att slippa höra och se — kan min lilla vän förklara sådant?»

«De måste ej i sin ungdom lefvat i den fria naturen, ej heller upplefvat ett skådespel likt det närvarande,» svarade den unga flickan efter ett besinnande. «Ty inneslutet i trånga rum, på tätt bebygda ställen måste ljudet och ljuset bryta sig. Jag kan väl icke uttrycka mig rätt, som jag önskade, men jag tror att det måste vara annorlunda i städerna, än på landet. Som det lär ligga i menniskans natur att frukta hvad hon ej begriper, så fordras väl antingen god undervisning, eller en så kallad lyckträff, för att ingifva en bättre känsla och uppfattning af detta naturfenomén.»

«Du har förklarat saken som en liten professor, söta Leonna! men säg mig nu också, hvad var fallet med dig sjelf?»

«O! Jag har genomgått många grader,» svarade Leonna skrattande. «I min första barndom, trodde jag när åskan gick, att Gud var mycket ond och ville straffa någon; och detta i anledning af de böner och korstecken vår gamla deja gjorde vid sådana tillfällen. Att mormor ej syntes frukta åska och blixt, fann jag alls icke underligt, ty jag ansåg henne för den bästa af alla menniskor. Sedan kom jag till Stockholm. Var det så, att vi dessa åren ej hade några starka åskväder, eller om det jemna bullret på gatorna förtog ljudet, nog af; åska och blixt hade der intet rum i min tankegång; men hemkommen igen, då saknad och ensamhet gjorde läsningen af några medförda goda barnaböcker till mitt käraste tidsfördrif, fattade jag af mig sjelf en annan åsigt af saken! Det var ju omöjligt att Gud, som är ¯godheten¯ och ¯kärleken¯, kunde ha den afsigt att skrämma och hata sina barn, tänkte jag, och föll på den idén, att han snarare ville locka oss till bättring och genom blixtskenet göra oss uppmärksamma på den herrlighet och det ljus, hvartill vi sedan skulle få komma efter döden, ehuru det visserligen gick öfver mitt dåvarande begrepp, huru våra ögon skulle fördraga ett sådant sken — då gaf ett bref från Ottilia Lurhjelm mig anledning att söka upplysning af henne, och dess goda onkel. Jag lärde mig att inse upphofvet och de välsignelserika följderna af ett åskväder, och beklagar nu hvar och en som af okunnighet är rädd, och afhålles att njuta ett skådespel, som mera än något annat, upphöjer själen till dess skapare.»

Med stigande rörelse och ett eget välbehag betraktade den åldriga frun den unga talarinnan, der hon stod liksom förklarad i de täta, men likväl allt svagare blixtarne; ovädret drog sig längre bort.

«Ha dina sednare begrepp alldeles utträngt de förra?» frågade hon.

«Sådant lär aldrig rätt låta göra sig,» svarade flickan leende. «Men de ha ordnat sig; genom upplysning finner jag mig lycklig i min öfvertygelse, om Guds storhet, allmakt och kärleksfulla omsorg om allt, som lif och anda har. Huru vackert skall icke allt vara i morgon!»

«Leonna har i sin redogörelse helt och hållet glömt sin mamma?»

«Jag vet ej hvad hon tänkte deröfver,» svarade fröken litet förlägen. «Jag var så sällan i mina föräldrars hus — och — händelsevis» — —

Friherrinnan afbröt ett ämne, som hon såg vara obehagligt, med den anmärkning att, som ovädret stillat sig, vore det tid att söka hvilan.

* * * * *

Morgonsolen upplyste den vederqvickta naturen; hussvalan, som dagen förut flugit omkring under ett ängsligt skri, gaf med sitt glada qvitter tillkänna, när hon från jorden eröfrade ett byte för sina ungar under taklisten. Boskapen, som den omsorgsfulla matmodren de två heta dagarna hållit under skjul, gjorde höga krumsprång öfver sin återfunna frihet, när den uttågade på betet. I träden qvittrade tusentals foglar sin lofsång till skaparen: allt andades glädje och tacksamhet. Hvad gör menniskan? — —

Löfsala värdinnan kom och frågade om fröken och mamsell Elise hade lust att komma och plocka smultron i skogsbacken. Leonna var genast färdig; äfven för Elise var denna lilla förströelse välkommen. Med högtuppskörtade klädningar vandrade de bort. Under tiden och långt förr, än de voro väntade, anlände de båda herrarna från Johanneshof.

Sedan Lagman Bärendorf med utsökt artighet helsat på sin tant, presenterade han den på afstånd dröjande Lindendal.