Part 17

Naturligtvis hade unga Riebnitz intet anspråk på arf, när min svärfar dog, och vi som trodde honom vara på Sveaborg under några år, som vi icke hörde af honom, fingo sedan oförmodadt höra, att han tagit afsked och rest som kofferdikapten. Som sådan anlände han ett par gånger till Åbo, och var då hos oss, någon gång. För några år sedan gifte han sig med en förmögen köpmansdotter i Reval. Hon tog en bjudning, utan mening, för kontant, och är nu här. Hon har fått en gentil uppfostran, mycket för grann för en borgardotter.»

«Bästa tant,» inföll Leonna, «om, (det jag likväl icke förstår), hennes uppfostran varit öfver hennes härkomst, så vore den enlig med hennes villkor nu, och alltid en förmån och en prydnad i hennes närvarande förhållande.»

«Nej min lilla vän! Det gör henne bara anspråksfull, och utomdess — hvad är en kofferdifarare?!»

«Men han är ju adelsman, och kan gå in igen vid militären.»

«Åh, han sätter för mycket värde på penningen och handeln, för att taga ett så klokt beslut, och om så skedde, glömmer man ej hvem hon varit.»

«Har hon då begått något felsteg i sin ungdom?» stammade Leonna förlägen, ty hon kunde ej fatta det ståndshögmod, som beherrskade den andra.

«Nu gjorde du en bra enfaldig fråga, min lilla vän, skulle hon då fått inträde i vårt hus, tycker du? men hennes far var en parveny i sitt stånd, och hvem vet af hvad för folk hennes mor varit.» — —

Leonna tog sig före att — gäspa — och blef lemnad ensam.

* * * * *

=_Hemlifvet och sällskapskretsen på Johanneshof._=

Ehuru Leonna vant sig att om aftonen anställa betraktelser öfver dagens företeelser, tog dock sömnen och tröttheten öfverhand, och lemnade alla de obehagliga intryck, hon den sednare hälften deraf erfarit, i bakgrunden.

I sin djupaste sömn väcktes hon af flere talande röster, jemte skratt och sång. Blott till hälften vaken, vände hon sig, för att skingra hvad hon trodde vara dröm, men det fortfor, och nu besinnade hon, hvarest hon var, och att rösterne måste tillhöra fröknarna Bärendorf.

Hennes halföppna ögon möttes af ljussken; hon beslöt att låtsa sofva, men iakttaga sällskapet, som tycktes ingen aning hafva om närvaron af en fremmande.

Det fanns ej mera än tre fröknar Bärendorf, det visste hon; dessa unga damer voro dock sju till antalet, två voro barn om 11 eller 12 år, men lika frispråkiga som de äldre.

De flesta voro mer än till hälften afklädda, blott en, som satt med ryggen vänd mot Leonna, hade endast tagit af sig hatten. «Emma fu, — fu, — fun — dera intet så mycket på ga, — ga, — lasögonen och lorgnetten nu, utan kläd af dig,» ropade en af de små flickorna, som kastat sig midt i en af sängarne.

«Hör du Emma, hvad Bata säger?» yttrade den som såg äldst, och tillika något trött ut.

«Hvad — bry — yr jag mig om hva — den näsp — perlan säger, eller pra — atar,» stammade den tilltalade häftigt; alla de andra skrattade.

Tjenstflickan kom in med en vattenkaraff, sägande: «Fröknarna ska vara goa och int väsna så, och väcka de fremmande, som sofva redan.»

«Fremmande? är här någon fremmande? hvar! hvar!» ropade flera på en gång.

«Jesstandes! sir intet fröknarna att en ligger der i sängen, en annan är der i bakkammarn,» svarade flickan, och gick ut.

«Sannerligen ligger det intet en menniska i din säng, Emma!» sade en.

«Bara det intet är en förtrollad prins,» sade en annan.

«Mån tro hon hört alla våra galenskaper?» inföll den tredje.

«De — det skulle alls — icke ska — da!» försäkrade Emma, «men hvar i Guds namn ska — jag då lig — ga?»

«I min säng, på min arm, Svarade bondens hustru,» sjöng Bata; men Emma ville ligga ensam, och bäddade så godt sig göra lät, på några stolar, och småningom blef allt tyst.

När Leonna vaknade, och såg sig omkring, lekte solens strålar genom det utanför fönstret stående aspträdets darrande blad, och skimrade på de eljest smaklöst målade röda och blå och gula rosorna på tapeterna. De sågo rörliga ut i denna magiska belysning; alla de andra sofvo ännu.

Hon ville ej vara vittne till deras uppvaknande; hon klädde sig derföre fort, och tyst. Hon längtade ut ur detta qvafva rum. I förmodan att mamsell Sellzing äfvenledes var vaken, ville hon be henne komma med sig ut i det fria. I förbigående kastade hon en blick på Emma, som hon på talet funnit vara en dotter i huset; visst bar hon spår af koppor, men var ingalunda hvad man kallar skadad till annat än hyn; tvärtom hade hon ett välbildadt ansigte.

När Leonna sakta drog på rigeln, kändes samma bemödande inifrån; der stodo grannarne nu med ett tyst, men vänligt god morgon på läpparne.

Leonna inträdde och såg sig omkring i «spökkammarn;» den hade ett fönster med helt små rutor skiftande i många färger, och fastän solen nu låg in, hade rummet något besynnerligt och dystert; väggarne voro mörkröda, derpå voro cherubhufvuden med förgyllda vingar, som nu af ålder antagit en bronsfärg. Dessa hufvud, något nära i storlek liknande ett tre månaders barnhufvud, bildade med vingarna stora aflånga fyrkanter. I bakgrunden af det långa smala rummet stod en paulunsäng, med styfva mörkröda sidenomhängen; festoner af samma tyg kantade med guldgaloner, svartnade af tiden, omgåfvo sängens tak, der ett adligt vapen, numera svårt att dechiffrera, intog medelpunkten. Gardinerne voro nedfällde, ty det inre af paulunen utgjorde en garderob.

Samtidigt med denna praktsäng, voro också några högkarmade stolar, som hade haft förgyllda ornamenter; öfverdragen hade varit samma slags röda tyg som fondens draperi, men deraf syntes endast fragmenter i hörnen; skärande var kontrasten emellan dessa qvarlefvor efter en praktälskande förgången tid, och den bädd, hvaruti Elise tillbringat sin natt. Det var en så kallad kistsoffa, af simpelt brunmåladt träd, med afbrutet ryggstöd. Ofvanför den hängde en tafla, ett verkligt ¯memento mori¯: en dödsskalle med sina korslagda ben; rundt omkring voro dagens timmar; nedanföre tänkespråket: «¯Hvad du än gör, så betänk ändan!¯»

Ramen till taflan var af vriden bernsten. I en stor rosett, ofvanför det Bärendorfska familjevapnet, utvisade årtalet 1721 taflans ålder.

Föga anledning var att tro, det någon af de nu lefvande ättlingarne senterade förfädrens vördnadsväckande varning.

På Leonna gjorde allt detta sammantaget ett djupt intryck. Hon fick ej fram ett ord; hon nästan drog Elise med sig genom de ännu sofvandes rum.

Utkomna på gården, drog hon djupt efter andan. «Aldrig hade jag kunnat föreställa mig något sådant,» utbrast hon sedan; «hvem skulle också tro, att detta hus, som på afstånd erbjuder den fremmande en så glad och modern anblick, kan inom sina väggar hysa ett så dystert och antikt rum.»

«Det är sannt,» svarade Elise, «men mindre förundrar jag mig öfver det gamla, ty sådant har jag sett förr, än öfver det i sådan hast tillkomna moderna utseendet, ty min värd, rusthållarn, som varit här många gånger, och sist i förliden sommar, sade att boningshuset var mycket gammalt och hade blifvit tillbygdt på olika tider. Han sade att det nu bestod af sex eller sju rum på nedra botten; ofvanpå dessa hade lagmans far, i sednare tider bygt några kamrar, på ett sätt att hela huset såg ut som en liten gammal kyrka. Som jag äfven hört, att affärerna äro på någorlunda obestånd, förundrar det mig att se allt så annorlunda, inom denna korta tid af några månader. Men låt oss beskåda det litet närmare!» De gjorde ett slag rundtomkring den nyare delen af huset, och funno snart att denna var uppförd af — bräder. Endast tvenne fönster i nedra våningen hade glas, de andra voro målade; i den öfra etagen räknades tolf fönster af tre rutors höjd, alla prydda med gardiner.

«Huru träffande är icke namnet «spökkammaren» för mamsells rum,» anmärkte Leonna leende, «står det icke der som en gengångare från fordom, — skådande med mörka blickar på sina efterkommande, som lysa med bräd-målad fåfänga.»

«Fröken uttalar min egen tanke; men var så god och upplys mig, hvad är meningen med ordet ¯spökkammaren¯?»

Leonna upprepade samtalet i löfsalen och lagmanskans skämt med fröken Eva.

«Har hon fallenhet och utförsgåfva, felas här visserligen icke ämnen,» anmärkte Elise leende; «men emedlertid var det bra nog, att jag ingenting hörde i går aftons, ty utan att vara vidskeplig, hade kanhända sömnen försvunnit på några timmar. Nu sof jag förträffligt i min brädlår, och hade blott ett oredigt medvetande af dem, som kommo hem midt i natten. I annat fall hade jag kanhända tagit dem för gastar. Känner icke fröken någon af dem?»

«Ett eller två ansigten drog jag känsel åt. Jag tör förr ha sett dem i kyrkan, men vet ej hvilka de äro. O, om första mötet med dem alla vore förbi!»

Medan de taga en morgonpromenad i trädgården, skola vi göra en morgonvisit i lagmanskans sängkammare.

* * * * *

Nyss uppstigen satt hon insvept i en stor schal på sängkanten. En liten kaffepanna och tvenne par koppar stodo på ett litet bord framför henne. Hon slog uti det ena paret, och skickade det med huspigan till fröken Barbara; sedan njöt hon sjelf med synbart välbehag, hvad som både till färg och lukt vida öfverträffade det, som vankades för den öfriga personalen.

Med skyndande steg inkom nu en lång, smärt flicka om 18 eller 19 år. Ett öfvermodigt drag missprydde det ovanligt lilla ansigtet. Det i gult skiftande rika håret, var ännu okammadt och hängde i en halföppen fläta utåt ryggen, likväl så, att en del deraf var uppfästad med en sköldpaddskam, defekt på flere tenar. Den kortlifvade klädningen sammanhölls af dragbandet kring halsen. Men de som tillhörde lifvet voro afslitna och hängde i en trasslig knut på ena sidan; klädningen ¯hängde¯ således bokstafligen, och hela hennes figur utmärkte den största vårdslöshet. Det var äldsta dottern; hon helsade sin mor med följande rapsodi:

«Bon matin, chere maman! Ack så roligt vi haft på Östervik och så mycket nytt jag kan berätta: bror Jean kommer hem i dag! Clas Möllerstedt och han, och ännu en tredje — som mamma svårligen skall kunna gissa till — anlände i går till Östervik; vi blefvo alla så öfverraskade, så: — Denna tredje är flickorna R—s kusin, häradshöfding Schafhausen. Mamma minns väl, hvad vi skrattade åt honom i dansskolan hos fru Gellerstedt, der han fick heta Dumbom? Men nu är han alldeles en «gentilhomme,» alldeles «comme il faut,» dansar excellent, klär sig syperbt, nyttjar både glasögon och lorgnette. Det var icke utan att han fjäsade mig i går, vet mamma, fast den enfaldiga Bina Möllerstedt, som jemt hängde mig under armen, tog hans artigheter åt sig. Apropos! Hon och flickorna R. kommo hem med oss i aftons. De skulle eljest tillika med herrarne komma först på eftermiddagen i dag, men jag hade mina skäl att få hit dem förut. — Ännu något mera, vi ha ett bref med oss från pappa; ungherrarne ha träffat honom i Borgå. Han kommer säkert hem i dag eller morgon.»

Hennes mor, som ännu ej fått tillfälle säga ett ord, begärde nu se brefvet.

«Den envisa Emma — ville nödvändigt ge det till mamma, hon är väl här straxt,» svarade dottern och fortfor: «Jean säger att han väntar hit några bekanta, som han bett komma till pappas namnsdag i thorsdag. Jag vill nödvändigt hafva den der plånboken färdig till dess; med den skall Wendla R. hjelpa mig; de andra kunna sy på min pelerinkrage, sjelf har jag nog att göra för att öfva in det musikstycke pappa skickade hem i förra veckan, och som jag hittills försummat. Ack mamma, hvad det vore bra, om «la bourgeoise» ville hjelpa mig med det välsignade landskapsstycket ändå. Det passade som en namnsdagsgåfva åt pappa, och för att den dagen få det uppsatt i salongen! och hvad det nu varit roligt, att ha de nya kattunsklädningarna — men derpå är icke att tänka.» — —

«Derföre har mamma sörjt, min söta flicka!» och nu redogjorde mamma i sin tur för hvad som passerat.

«Sömmerskan kom förträffligt till pass, men fröken Nordenskans — de som sett henne i kyrkan, säga hon är vacker,» invände fröken Jeannette, «är detta sannt?»

«Det är hon äfven; hon är ett ämne till något nobelt, ehuru hon ännu är litet blyg och enfaldig, men det ger sig nog. Jag skall säga dig i förtroende, att jag önskar, att hon måtte finna det trefligt här, ty ett mera passande parti för Jean finnes icke.»

«Åh mamma har ju för längesedan bestämt Thilda —stråle för honom,» invände Jeanette skrattande.

«Det var väl så,» tillstod mamma litet förlägen, «men ser du, den tiden ansågo vi oss förmögna ännu. Thilda är visst en charmant flicka i många afseenden, men hon medför ingen redbar förmögenhet; deremot har Leonna ett stort arf; arrangeras detta parti skickligt, — och det förstår nog pappa, — blir Johanneshof skuldfritt, och vi kunna som förut lefva i Åbo, och» — —

Här kom pigan och afbröt dem, i det hon ville hafva mera kaffe åt fröken Barbara; lagmanskan befallte henne höra efter, om det var städadt inne hos mamsellen och fröknarna; om de fått kaffe o. s. v., sedan skulle hon be fröken Emma komma hit — men nu kom Emma sjelf inrusande, och utan att helsa god morgon, sade hon häftigt stammande till systern:

«Jag kunde väl tänka att du intet unnade mig säga mamma, att pappa kommer hem; hade jag ej lagt brefvet under min hufvuddyna, hade du nog knipit det.»

«Sta' du, jag ville icke bemöda dig med så många p—p—per,» sade Jeanette skrattande.

Emma harmades, modren sade intet dertill, men bröt brefvet, som alla tre läste på en gång. Lagmannen skref, att han alldrasist vore hemma om onsdagen, att han förde hem med sig en gäst, den han likväl icke namngaf, men för hvilken han ville ha ett rum i ordning; liksom i förbigående yttrade han: det han med denne om fredagen skulle besöka friherrinnan Perlkrans.

Under det att lagmanskan klädde sig, bråkade alla tre sina hjernor med att utgrunda hvem den fremmande kunde vara, för hvars skull ordet «ordning» var understruket. «Det måste likväl vara någon äldre betydande man, efter han är bekant med friherrinnan Perlkrans,» menade lagmanskan.

Mor och döttrar mötte Elise och Leonna i förstugan der nere; alla följdes derefter åt i «frökenkammarn.» Der presenterades de andra unga damerna för Leonna, som tre fröknar R. från Östervik, och mamsell Möllerstedt, dotter till majoren som rådde om Vestervik. «Yrhättan Bata» var tredje dottern i huset.

«Och här är en mamsell, som blir hos oss några dagar,» fortfor lagmanskan. «Låt nu se, att ni äro snälla och hjelper till, så få flickorna sina klädningar färdiga, för att öfverraska pappa på sin namnsdag i öfvermorgon. I skolen då få dansa för omaket, det lofvar jag.»

«Ja bevars, söta tant!» ropade alla med en mun, och voro genast färdiga. Men ingen hade fingerborg med sig; för att nu skaffa fram sådana, jemte tråd, silke, synålar, vax och skrufdynor åt hjelperskorna, sprungo husets döttrar som yra höns, utan att Elise kunde erhålla ett mått af dem. När hon sedan fått de raka våderna, jemte deras kilar klippta, anammades de genast, och man arbetade en stund så ihärdigt att «det var lust och glädje att se derpå,» yttrade lagmanskan, som gick för att göra sin morgonvisit hos tant Barbara.

Men ack, snart uppstod ett kacklande bland damerna i frökenkammarn, föga olikt det, som fordomdags frälste Kapitolium; men man sydde ändå flitigt.

Nu kom frukostbud, och de skyndade mangrannt bort; Leonna som satt inne hos Elise, under föregifvande, att hon behöfde bordet, begaf sig efter. De andra voro i friskt arbete; endast spåren af ost på en tallrik, samt fragmenter efter grädde på den stora filbunken voro synliga för de sistkomna.

Hvarken fru Riebnitz eller «Strutsarna» voro tillstädes; af värdinnan såg man blott en skymt. Lemnade af det öfriga sällskapet, som skyndade bort, sedan de ätit, frågade Leonna af huspigan, hvar de äldre damerna voro. «Fröken Barbara äter icke frukost förrän sent, ty hon doppar i kaffe, och unga hennes nåd mår icke bra. Fröken Renata hjelper hennes nåd med skorpbak och bakelse, och fröken Eva har läst in sig på vinden och skrifver,» redogjorde jungfrun.

De «snälla» sutto med arbetet framför sig och sågo på, huru Bata och hennes leksyster dansade en ekosäs, efter Jeanettes musik vid ett gammalt ostämdt klaver med två brustna strängar. Bata härmade någon så träffande likt, att de andra ville kikna af skratt.

Lagmanskan kom in som hastigast, för att se hvad som var på färde. Äfven hon roade sig åt flickans härmningsförmåga men anmärkte: att Bata äfven måste ha något nytt, ty hon hade växt ansenligt. — Äfven den högre klassen var ännu den tiden så fördomsfull, att ej vilja se sina döttrar i byxklädningar längre, än på sin höjd till åtta års ålder.

En af Emmas klädningar skulle ändras för henne, och flera undergingo skärskådande; medan hon derom rådgjorde med mamselln, ropades på mera arbete från yttre rummet, men Elise skulle först stryka ut sömmarne och jemna de hopsydda våderna; då befunnos några vara upp och nedvända i fasonerna, kilarne förvexlade och orätt fastsydde: allt måste sprättas upp igen. Lagmanskan sade ingenting, men klappade Leonna, som redan hade ärmarna färdiga.

Om middagen när alla voro samlade i salen, kom fru Riebnitz äfven dit; hon såg blek och upprörd ut; hon helsade flygtigt på sällskapet — och gick för att intaga sin vanliga plats emellan Barbara och Renata.

Leonna vände sig till Elise, för att säga, hvem det var som kom, men förvånades att äfven se henne synbart upprörd. Man satte sig, och «mamselln» var en alltför obetydlig person, att någon annan än Leonna blef varse, att hon föga njöt af anrättningen.

Enligt en öfverenskommelse förut, hade hon och Elise iordningställt sitt arbete förut, som de medtogo och begåfvo sig till grottan, för att söka fria luften och för att freda sina örhinnor, ty Jeanette satt vid det skrällande instrumentet, för att inöfva sin musik; under det de andra skulle sy, hvad Elise haft omsorg att tråckla och laga i ordning. Emma, som fattat vänskap för Leonna, ville komma med dem; hon skulle sprätta upp den klädningen, som skulle vändas och ändras för Bata, men måste lemna dem några ögonblick, för att gå efter sin sax. Medan hon var borta, frågade Leonna om icke mamsell Elise kände fru Riebnitz.

«Jo,» svarade hon, «vi ha ofta lekt tillsammans som barn, och sedan varit i samma pension. Det var mig så oförväntadt, och väckte så många, många minnen att återse henne här! Namnet Riebnitz var mig alldeles obekant.»

«Men hon bar sig bra illa åt.» — —

«Jag fann det likväl icke underligt, hur skulle hon känna igen mig? det är många år sedan vi träffades; jag har förändrat mig mycket sedan den tiden.»

«Hon visste bestämdt att mamsell Sellzing var här.»

«Kände hon det? — Nå våra förhållanden äro bra olika mot fordom!»

«I hvad förhållande som helst, tycker jag, att man alltid bör komma ihåg förra bekanta.»

«Fröken Nordenskans skall visst alltid tänka så upphöjdt, men hon har ännu för liten erfarenhet, för att inse huru småaktiga motiver ofta styra i sig sjelft goda menniskor. — Hvem vet hvarföre hon» — — —

Emmas ankomst afbröt samtalsämnet.

Fria från tvånget deruppe, njöto de af ställets behagliga svalka och foglarnas ljufva qvitter i träden öfver dem; de arbetade flitigt en god stund. På en gång kastade Emma ifrån sig sitt arbete och utbrast: «Ä' vi intet tokiga som arbeta så träget, när de andra flickorna säkert lättjas, medan vi äro borta.»

«Om så vore, söta fröken, måste vi vara desto flitigare, för att få allt färdigt;» svarade Elise leende utan se upp; «hedern blir då vår.»

«Jo visst, de skola bara göra narr af oss.» —

«Göra narr af oss — hvarföre det, menar fröken?»

«Nå, just icke af mamselln, men väl skratta de inom sig åt Leonna och mig.»

«Söta fröken hvarföre det? jag ber så mycket!»

«Nå, emedan — emedan mamsell just kommit hit för att arbeta, och» — —

«Vidare söta fröken!»

«Och får betalning för sitt arbete; men Leonna har kommit hit för att roa sig med oss» — —

«Men vet du Emma,» inföll Leonna med ett henne ovanligt allvar. «Du är obeskedlig och otacksam mot mamsell Sellzing. Hon arbetar visst för sina behofver hemma hos sig och detta länder henne till heder, men hon är ej van att ¯borta¯ vara en slaf för andra. Ingen vet bättre än jag, huru ogerna hon lemnade friherrinnan Perlkrants, för att komma hit. Din mamma hade någon möda att öfvertala henne dertill.» Elise tryckte stillatigande Leonnas hand.

Förlägen stammade Emma: «förlåt, jag ville visst ej säga något förolämpande.» Hon fortfor sedan med allt större ifver: «gör mig till viljes goda mamsell! Laga först min och Batas klädningar färdiga, och lemna Jeanettes till aldrasist.»

«Hvarföre så? Hon är ju frökens äldre syster,» invände Elise.

«Åh, bara derföre att hon sjelf gör ingenting, bara sjunger, spelar och spektaklar, och vill att alla skola stå på tå för hennes nycker och infall. Att detta är mammas fel, som gillar allt hvad Jeanette gör, det vet jag nog; till och med när hon skrattar och gör narr, för det jag stammar, och ej är så vacker som hon, derföre» —

«Det är bra illa, jag medger det,» afbröt henne Elise, «men besvara nu uppriktigt min fråga, och blif ej ledsen. Hvarföre stammar också fröken Emma så mycket?»

«Det var verkeligen en besynnerlig fråga, hur kan jag rå derför?»

«Långt mera än fröken kan tro. Huru kom det sig, att fröken för en stund sedan stammade litet och allsintet ibland, och nu häftar det vid hvarje ord, detta måste ega någon orsak. Fröken tänker nu bara riktigt efter.»

Tyst i några minuter svarade flickan: «jag gör det mera när jag blir ond.»

«Men icke har fröken kunnat blifva ond på någondera af oss, vill jag förmoda.»

«Ack visst icke, men när jag tänker på Jeanette och all hennes elakhet mot mig, så får jag» — — —

«Förlåt söta fröken, att jag åter faller i talet. Det är ej elakhet, blott barnslig kittslighet, ett oförstånd, som visst icke passar hvarken för hennes kön, eller ålder — men ingen lär också hafva sagt henne huru fult och illa det är att retas med ¯någon¯, mycket mindre med sin egen syster, som oaktadt hennes fel, ändå älskar henne — ty icke sannt: fröken Emma skulle aldrig på allvar önska att det hände fröken Jeanette något ondt?»

«Nog har mamsell rätt i det,» svarade Emma eftersinnande. «Jag minnes nu huru jag i vintras gret när hon var sjuk, och bad Gud att hon ej skulle dö; utan att alls tänka på att hon några dagar förrän hon sjuknade, till och med narrade pappa att skratta åt mig, som likväl sällan händer, och det i närvaro af flera herrar till» —

«Nu är jag äfven öfvertygad,» försäkrade Elise, «att fröken Emma, bara hon med allvar vill, kan vänja sin syster från att gäckas med sig, och sig sjelf att stamma.»

«Ack söta goda mamsell, det hade jag nog lust att försöka; men huru?»

«Genom en ihärdig uppmärksamhet på sig sjelf. Fordrar fröken Jeanette någon liten tjenst eller biträde, vet jag nog, att hennes goda syster uträttar det gerna, ty hvad är vackrare än hjelpsamhet emellan syskon? Har hon deremot lust att retas, låtsa då hvarken höra eller se henne, ty det lönar ej mödan att förarga sig; gå bort ifrån henne men visa intet humör, hon skall då blygas, och låta bli en annan gång. Äfven bör fröken taga sig till vara för vissa ord, som äro henne svårare att uttala. Fröken har till exempel lättare att säga: «goda tant» än «söta tant» som då blir sta — tant. Håll så ut en tid, och jag svarar för att alla skola anse fröken Emma, för en god och söt flicka, som endast varit för häftig och snarsticken ända till dess hon träffade en som vänskapsfullt och uppriktigt sade henne sina fel, och huru hon borde ändra dem.»

Emma kastade sig högt gråtande kring Elises hals, kysste henne och tackade för hennes råd, dem hon skulle söka att efterfölja. Leonna som varit en tyst, men högt intresserad åhörarinna till deras samtal, styrkte henne i denna goda föresats, och slöt sig med aktningsfull vänskap ännu närmare till Elise.

Nu var deras medtagna arbete slut, och de gingo upp. Elise med det glada medvetande att hon sökt göra det goda; men utsädet fordrar god jord, och skörden kommer först med tiden. Gud ser likväl till viljan. — —