Part 16

Lagmanskan skrattade rätt hjertligt, men utan att upplysa den andras misstag, svarade hon: «Jo ser du Renata, friherrinnan tror sig i mamsells anletsdrag och person upptäcka något särdeles — — hvad vet jag.»

«Nå för Gud, jag vet hvar det sitter,» utropade fröken med harmsen ton. «Hon är hvarken vacker eller ung, äfven syntes hon ej hafva vett att sentera, det hon var i sällskap med personer vida öfver henne.»

Efter frökens begrepp om skönhet, kunde den ej kallas vacker, som ej hade en blomstrande färg; ung var hon också icke, men likväl mycket yngre, än fröken Renata sjelf.

Elise Sellzing räknade snart 27 somrar; ansigtsfärgen var blek, till och med gulaktig, ty helsans rosenfärg hade flytt för ansträngningar, nattvak och sorger; men anletsdragen voro ädla, och stämplades af lugnt sinne och eftertanke, äfvensom af hjertats godhet. En viss återhållsamhet, som hvarken häntydde på falsk stolthet eller tillgjord blygsamhet, låg i hennes sätt att presentera sig för obekanta personer. Hon mötte hvar och en med öppen blick. Hennes ögon hade ingen bestämd färg, men uttrycket var vackert, och blott genom dem såg man, att hon ägde en liflig, lättrörd själ. Om något väckte hennes interesse, såg man i dem ännu gnistor af den eld, som förskönat hennes ungdom.

Men naturligtvis var icke fröken Renata den, som uppskattade något sådant. Utomdess hade Elise icke kunnat dölja det obehag, som väcktes hos henne, vid förslaget om resan; och visade sig således ej till sin fördel. Hon skulle bestämdt nekat, om icke lagmanskans skenbara godhet, ännu mera den önskan att närmare lära känna fröken Nordenskans, förmått henne att säga ja. De yttranden friherrinnan sedan fällt, ingåfvo henne en aning, att hon der kanhända kunde gagna, om icke just genom sax och synål.

* * * * *

=_Natur och Konst — Konst och Natur._=

Våra resande passerade genom en stor nymålad grind, som förde dem på Johanneshofs ägor; derefter gick vägen genom en vidsträckt allé af åldriga löfträd; åkrar lågo å ömse sidor, några ojemnt besådda, mognande till skörd, andra i träde. Sedan krökte sig vägen uppför en hög backe; derifrån hade man en skön utsigt af herrgården Johanneshof, som syntes dem helt nära. Leonna yttrade högt sin beundran.

Efter några yttranden af sin far, trodde Leonna sig komma till ett kanhända stort, men gammalmodigt, otrefligt boningshus; huru öfverraskad blef hon nu icke vid åsynen af ett nytt, stort tvåvåningshus, bygdt i en smakfull modern stil; på flera år hade hon ej sett något så vackert. Det väckte hennes barnaminnen från Stockholm. Husets vackra gula färg, de höga fönstren med sina hvita lister, de fyrkantiga, äfven hvita pelare, som uppburo den med svart gallerverk omgifna balkongen, en arkitektonisk prydnad, den tiden ganska ovanlig i Finland. — Alltsammans tog sig så väl ut der det låg, i middagsljuset, omgifvet af åldriga träd, hvars skugga och skiftande grönska fulländade den behagliga taflan.

En lång omväg förde till inkörsporten. Tätt sammanvuxna träd dolde undertiden utsigten af huset. Med ens svängde vagnen om ett hörn, och körde in genom en svart gallerport, hvartill tvenne kolossala, hvitmenade pelare utgjorde stolpar. Ofvanför porten lyste Bärendorfska vapnet, måladt i bjerta färger.

Vagnen stadnade vid trappan till en äldre del af boningshuset; ty åt gårdssidan var en väsendtlig skillnad, både på byggnadssätt, färg och fönster; de som hörde till den äldre delen hade helt små rutor.

Förstugan var mörk och något förfallen af ålder; till höger såg man en smal gång och skymten af den trappa, som förde till öfra våningen. Lagmanskan öppnade en dörr till venster, och en äldre qvinna, synbarligen stadd i köksbestyr, kom ut. Frun i huset tilltalade henne med ordet «madam.»

Hon läste upp dörren midt emot ingången till förstugan; det var ett stort lågt rum, med trenne fönster af två rutors höjd; utanföre hade de likväl utseende af att vara af tre.

På efterfrågan sade madamen: «unga herrskapet» ännu vara på Östervik, dit de farit söndags morgonen; trädgårds Janne, som rodde dem dit, hade sagt dem komma hem denna qväll; unga frun och fröknarna vore i «gräskammaren.»

«Det är bra. Madam skall nu laga, att Eklund, som varit med oss, genast får sig mat, sedan skall han spänna «blacken» för gamla ensitsiga schäsen, och fara tillbaka till Löfsala efter den symamsellen, som jag tingat hit. Säg till, att han intet sölar på vägen, äfvensom att han först ömsar på sig sina hvardagskläder.»

Efter några tysta tillsägelser så väl till madamen, som till en yngre qvinlig domestik, som infunnit sig, vände lagmanskan sig till Leonna — Renata hade genast lemnat dem — och frågade om hon hade lust, skulle de öfverraska de hemmavarande damerna, i hvad madamen benämnt «gräskammaren.»

Mot Leonnas förmodan förde hennes ledsagerska henne icke till trädgården, som med måladt staket och gallerport, såg ganska inbjudande ut. De inträdde genom en liten förfallen grind till en slags park, som var ganska vanvårdad. Under gåendet genom den, sade lagmanskan: «Min svärfar gjorde sig mycken kostnad och besvär med denna anläggning. Efter hans död anbefalltes arrendatorn att hålla den vid makt, men ungboskapen har förstört träden. Grottan har dock blifvit fredad genom denna gärdesgård, öfver hvilken vi nu nödgas klifva, obehagligt nog för oss stadsboer, som ej äro vana dervid. — Med tiden skall allt bekomma ett annat utseende. Bärendorf ämnar förskrifva några bildstoder. De skola taga sig väl ut ibland träden. — Se så, låt oss nu nalkas så tyst som möjligt, för att obemärkt kunna se hvad de hafva för sig. Jag är riktigt nyfiken.» —

»Grottan» var en hög gräsvall, hvilken bildade ett aflångt temmeligen stort rum. Jordvallen var innanföre horisontelt afskuren och utgjorde rummets väggar beklädda med grästorf, och dessa beskuggades ofvanföre af tätt sammanvuxna träd; ingången var bred, och låg mot sydvest. En stentrappa förde dit ned. Marken var stenlagd för att afhålla fuktighet.

Med Leonnas arm inom sin, smög lagmanskan sig så nära som möjligt, för att ofvanifrån mellan träden, höra och se hvad vi nu skola skildra.

I midten af rummet stod ett fyrkantigt bord. Framför detta med ryggen mot ingången satt en äldre qvinna, af den ringare folkklassen. Man såg tydligt, att den ära henne nu vederfors för stunden hade förbättrat toiletten; den träget begagnade hvardagsklädningen — kjol och tröja — betäcktes af ett vidlöftigt snyggt förkläde och halsen af en ny, ännu ofållad kattunsduk; de bara fötterna voro instuckna i kyrkskorna. Det skrynkliga ansigtet, i hvilket uttalade sig en viss bakslughet, omgafs af en med rimsor garnerad mössa af kattun. Hennes små djuptliggande ögon tindrade genom de på nästippen balancerande glasögonen.

Denna person lade ut kort; i den välkända ordningen, nie i raden, genomgick hon, ehuru adept i konsten, dem likväl räknande med fingret; sedan betraktade hon alltsammans med mystiska blickar.

Till höger på sidan om henne, så nära som möjligt, med framlutadt hufvud, satt ett åldrigt fruntimmer. Det var den flyktigt omnämnda «tant Barbara.» Huru gammal hon egentligen var, derom måste man fråga kyrkoboken, ty hon sade sig ej veta det. Hennes ansigte var skrynkligt och intetsägande, det glesa blonda håret, hvaribland inga grå kunde upptäckas, var sirligt lagdt i papiljotter, som tittade fram ur en broderad nattmössa, uppskjuten vid ena örat, i tydlig afsigt att höra desto bättre. Hatten, med en vidhängande lång broderad trådtyllsslöja, låg bredvid på bordet. Om henne återstår oss endast att säga, att näsa och haka syntes ha slutit en allians på lif och död.

Uti den person, som innehade platsen på andra sidan om bordet, var det Leonna lätt, att igenkänna en yngre syster till fröken Renata, men endast anletsdragen buro syskontycke. Vårdslöshet i toilett och hållning, samt en affekterad melankolisk blick, var en motsats till Renatas stela, anspråksfulla façoner. Äfven frökens blick var nyfiket fästad på ödets förkunnerska.

På en torfsoffa i hörnet af grottan satt, eller rättare sagdt, hvilade en ung dam klädd i hvit garnerad morgonrock. Fint bildade anletsdrag, en nästan genomskinlig hy, jemte en späd kroppsställning, gjorde, att hon såg yngre ut än hon var. Ett vackert mörkt, med omsorg vårdadt, hår låg i en tjock fläta omkring hennes hufvud; snöhvita papiljotter sutto som blommor kring den täcka ovalen, der man likväl ej såg den skönhet, en skön själ meddelar sin ägarinna, ty i blicken låg ironi, kring munnen spelte förakt, likväl uppblandadt med en tillsats af nyfikenhet, den hon sökte dölja. Under det hon låtsade sysselsätta sig med läsning, syntes det dock tydligt, att intet ord gick hennes öra förbi.

På fröken Barbaras tvenne gånger upprepade: «Nå Maja Stina?» begynte denna, sedan hon med halsdukssnibben torkat glasögonen och påsatt dem igen: «Nådi fröken må säga, hva hon vill, så ligger det falska fruntimbret här igen, å lissmar sig in med fröken, för att få en «skänkas,» och katten fare i mig! är hon icke närmare än nådi' fröken tror.»

Leonna kände en lindrig ryckning i den arm, som omfattade hennes. Barbara kastade en misstänksam blick på Eva Strutz — Maja Stina fortfor: «Sjelf får nådi fröken någonting af ett ungt fruntimmer; men om det skall hållas i handen, eller under föttren vet jag inte så noga säga» — ett försmädligt leende krusade den unga fruns läpp — «hm! Till hus kommer en så «illemenskad» rasker och ståtlig herre i giftermålstankar, men — nej si på — bröllopp ligger intet till huset, utan på väg. Men stort traktamente här det är säkert.» — Fröknarna gåfvo hvarandra ett jakande tecken. — «Men aller vet jag, hvad fröken Eva skrifver för granna bref, som en stor herre trycker mot hjerta sitt. Få se om han icke friar.» Hon räknade korten: «Tvi vale! är han icke gift förut. Men katten i mig blir han då icke talman, ty kärlåten är han i tankarna! Det är säkert det.»

«Jag vill hans kärlek ingenting, när han kan tala för en annan,» anmärkte fröken Eva.

«Men hon säger ju att han sjelf är redan gift,» yttrade Barbara. «Hvad är det eljest för ett bref Maja Stina talar om?»

«Jag håller på att skrifva några verser till Fredriks dag. Hvem vet, någon kan få se och tycka om dem.»

Sibyllan öfversåg ännu en gång korten. «Hit kommer också oväntadt qvinnfolksfremmande,» sade hon. «Genom henne blir ledsamhet, åt — ge mej si — en två tre — — åtta och nie, ja rakt träffar det unga hennes nåd.» —

«Jag förbehöll mig att vara från alltsammans» inföll den läsande damen, något högdraget.

«Hennes nåd ursäktar då,» svarade Maja Stina litet stucken, «vi få väl se huru det går» — — Hon ärnade fortfara, men blef afbruten genom en tjensteflickas ankomst, som bar en brödkorg samt tvenne smörassietter m. m., på en tebricka; detta ställde hon på bordet, och sade att lagmanskan nyss kommit hem och hade med sig en ung fröken. «De komma hit i ögonblicket för att äta frukost,» tillade hon.

«Samla då fort ihop dina kort, kära Maja Stina, och smyg dig bort på en omväg, att de icke möta dig,» sade fröken Barbara, ifrigt påskyndande. «Men märkvärdigt hvad den menniskan alltid säger sannt! Få nu se om den der unga fröken — jag undrar just hvem hon kan vara — om hon, säger jag, kan göra kusin Riebnitz någon ledsamhet.»

«Gör sig icke onödigt bekymmer, söta tant, jag hvarken fäster mig vid sådant der prat, eller tror derpå; då har det också ingen betydelse,» svarade denna med en viss öfverlägsenhet.

Båda fröknarna sågo förnärmade ut; de ärnade just svara, men hindrades af lagmanskan, som inträdde.

Leonna presenterades för damerna, och de för henne.

Barbara var faster till lagman Bärendorf, och fru von Riebnitz en aflägsen slägtinge, hemma från Reval, och för närvarande här på besök.

Efter frukosten gjorde fru Bärendorf tant Barbara reda för sitt besök hos friherrinnan Perlkrans.

«Gumman har visst ännu qvar sina små egenheter,» sade hon, «men man glömmer dem gerna för hennes personliga älskvärdhet, eller huru mitt hjerta?» frågade hon och vände sig till Leonna.

«Det tant behagar kalla egenheter, derom kan jag icke döma, ty jag märkte dem icke,» svarade Leonna; «men att friherrinnans personlighet, liksom allt hvad hon sade, gjorde hos mig ett godt och outplånligt intryck, derom är jag öfvertygad. Alla hennes ord vittnade om ett så upplyst förstånd och menniskoälskande hjerta.» Ingen svarade härpå. Samtalet fick en annan vändning.

* * * * *

Efter middagen togo alla sig en middagslur utom Leonna, som läste i «Münchhausens resor.» Sedan samlades de åter i salen för att gäspa i kapp, och dricka ett dåligt kaffe.

En stund sednare lade fröknarna Barbara och Eva patience; fru Riebnitz sömmade något i en knäbåge vid det ena fönstret; Renata stickade mekaniskt vid ett annat. Lagmanskan gick fram och åter, undrande allt emellanåt, när mamsellen skulle komma, och önskade att ungdomen vore hemma för att roa Leonna, som återtagit sin bok.

En gång hade Leonna närmat sig till fru Riebnitz, men var det spådomen eller af annan hemlig anledning, nog af, hon afspisades ganska kort. Derefter begärde hon något arbete af lagmanskan, men denna svarade: «Nej söta Leonna! i dag skall du bara hvila och roa dig, men i morgon, när mamsellen klippt till, är du alltför söt och snäll om du vill hjelpa mina flickor att sy. Bara tant Barbara slutat sin patience, gå vi allesammans i trädgården, för att promenera, och dricka the.»

Omsider skedde uppbrottet till promenaden.

Leonna hade i inbillningen gjort sig ett högt begrepp om trädgården, ty mångahanda träd höjde sig öfver det granna staketet; men den befanns vara högst vanvårdad. Gångarne öfvervuxne med trädskott och gräs. Bär- och rosenbuskar förqväfda af nässlor, snärjgräs och i synnerhet af kråkvicker, hvars täcka violetta blommor höljde dem, likt en tapetväfnad. Tistel och svinmolla frodades på kryddgårdssängarne. Det hela hade likväl ännu ett friskt och saftigt utseende, som kom en att ej så mycket tänka på skördetiden.

Under gåendet knotade Barbara på snärjgräset, som fastnade i hennes slöja; under skämtsamma ursäkter, befriades hon derifrån af de andra; men så lätt slapp icke fru Riebnitz, ty då hon sökte befria sin garnering från en torkad törnegren och gamla tistelbollar, och mumlade något för sig, om brist på ordning och eftersyn, anmärkte Renata med ett visst eftertryck och vanlig skärpa: «Du vet ju, att familjen först kom hit i våras. Den närmaste omsorgen gällde boningshuset, hvarföre småsaker måste lemnas. Hvem vet hvad som hemma hos dig kan vanvårdas, under det du och din man äro frånvarande.»

Ett harmfullt drag syntes vid de sista orden hos den unga frun. «Jag vet mycket väl,» sade hon, «att jag varit här ¯alltför¯ länge, men jag hoppas att andra äfven veta, huru jag väntar på lägenhet att resa hem.»

Det låg något till hälften ogillande, till hälften gillande i de blickar lagmanskan vexlade med Renata, men vänligt närmade hon sig den synbart förfördelade, sägande: «Det gör mig ondt, att du icke trifves här hos oss, men kanske får du trefligare nu! Du har säkert en gammal bekant i den mamsellen, som kommer i afton. Hon är barnfödd i Reval, der hennes far varit köpman, likasom din. Hon heter Sellzing, om jag minnes rätt.»

Månne hon föraktas för denna sin härkomst, tänkte Leonna, och gaf nu mera akt på den unga frun, som lätt rodnande eftersade namnet «Sellzing» och sade sedan hastigt: «Jag känner henne icke, det är många år sedan någon handlande med detta namn var bosatt i Reval.»

The väntade dem i en löfsal. Antingen för att undvika annat grannskap eller af den instinktlika känslan, som säger den tillbakasatta, hos hvem hon finner deltagande, vinkade fru Riebnitz Leonna att taga plats hos sig och gjorde henne sedan några frågor om hvad hon läst och hvilken sorts lektyr, som intresserade henne mest? Härvid blef hon allt tankspriddare, och under det hon drack sitt the, började hon klaga öfver ett hastigt illamående, satte bort koppen, och steg upp för att aflägsna sig. Leonna tillböd henne sin arm, den hon med en tacksam åtbörd antog. Lagmanskan ryckte väl Leonna, oförmärkt af den andra, i klädningen, men det låtsade Leonna ej märka.

«Jag vet icke hvad fröken Nordenskans skall tänka om mig,» sade fru Riebnitz, sedan de kommit ett godt stycke utom löfsaln, «men i anseende till det sätt hvarmed jag bemötes, måste jag synas i bra ofördelaktig dager.» Hon fortfor efter en kort tystnad: «På förnyad bjudning, genom bref till min man från svåger Bärendorf, kom jag hit, under det att min man, som är sjöfarande, är bortrest; min tanke var, att tillbringa en sex veckor här, der jag väntade ett trefligt landtlif och ett vänligt bemötande. Fyra veckor ha ej gått förbi ännu, och jag ber Gud hvar dag att slippa härifrån. När svåger är hemma, är det bättre; jag är då mera fredad för deras sarkasmer, men han har nu varit borta öfver en vecka.»

«Det är väl muntrare när ungdomen är hemma?» invände Leonna.

«Fröken skall nog få se, jag får ingenting göra, utan att det anmärkes, ingenting säga, utan att det upprepas och vändes och förtydes.» — —

Leonna teg, hon fann sig försatt i den kinkiga belägenhet, man alltid är, när man opåkalladt får förtroende af stridigheter inom en familjekrets. I detsamma syntes en åkande sakta köra uppföre backen på vägen; afståndet var här icke så stort, att hon ej kunde urskilja ett fruntimmer, med en karl på baksätet. «Det är säkert mamsell Sellzing! Kan hon vara fru Riebnitz obekant, då hon är från samma stad?»

«I större städer kan folk ofta bo i samma hus, utan att känna hvarandra,» svarade den tillfrågade med en viss min. «Det kan likväl hända, att jag sett denna person, i min barndom; här hvarken kan eller vill jag reklamera någon bekantskap; men vänd om till sällskapet, bästa fröken! jag är nu mycket bättre, men vill ändå gå och lägga mig, ursäkta mig hos de andra.» — —

Leonna vände också skyndsamt om, för att anmäla den väntade; helt nära, men ännu dold af träden hörde hon fru Bärendorf säga: «Hela det der illamåendet var blott en uppfinning, som endast kunde narra en enfaldig landtflicka, jag skall nog veta locka fram hvad hon kunnat säga.» —

För en oskyldig själ, som tror alla om godt, är det högst obehagligt att se eller höra något mindre skickligt, eller — dåligt. Leonna tvekade om hon skulle gå in till dem, eller vända om; hon valde dock det förra, men gaf sin ankomst tillkänna genom en liten hostning.

Med hvilket deltagande frågade ej lagmanskan henne nu efter fru Riebnitz! derpå befallte hon tjenstflickan, som passat upp vid théet, att taga mot mamsellen och föra henne hit i trädgården. Leonna ville gå med, men leende drog lagmanskan henne ned bredvid sig: «du är alltid söt och god, men jag vet bättre hvad som passar sig.»

«Hvar skall den nya gästen sofva?» frågade Eva Strutz.

«I ¯spökkammaren¯, söta du,» svarade kusinen skrattande. «Vore hon så poetisk och snillrik som du, Eva lilla, finge vi väl åter höra en ballad om den, i hvem vet huru många verser; men dertill skall hon väl knappt eröfra någon tid, ty jag har der låtit föra in ett stort bord, hvarpå hon skall klippa till, och då hon får ett halft dussin snälla sömmerskor i frökenkammarn utanföre, skall väl alla poetiska griller och uppenbarelser förgå, så framt hon har några.»

«Är väl detta samma fru, som lofvade henne all möjlig beqvämlighet och ostörd frihet?» tänkte Leonna för sig, men frågade: «hvarför rummet fått benämningen af «spökkammarn.»»

«Jag säger så på skämt, svarade lagmanskan leende, emedan min snillrika kusin fröken Eva Strutz, som, om vi ej vore ryssar nu, skulle vinna priset af Svenska Vitterhets-Sällskapet, har i många, många vers, behagat dikta: att en af Bärendorfs förfäder i det omnämnda rummet mördat sin hustru. Men sedan har hon blifvit så rädd för sin egen skapelse, att hon allena ej törs sticka näsan in i detta rum, ehuru mina flickor bo derutanföre.»

Svårt var att fatta, hvad som i detta yttrande var skämt eller allvar.

«Men sådant är ju ett bevis på min lifliga inbillningsförmåga, och en sådan tillhör poëten, har jag hört sägas.» Eva sade detta ej utan sjelfbehag.

Lagmanskan varsnade intet; tant Barbara tog sig en pris ur sin guldsnusdosa; Renata anmärkte med en blick, ingenting mindre än systerlig, att «det ingalunda fattades Eva inbillning.»

Mamsell Sellzing kom; hon bjöds en kopp the, både kallt och svagt; sedan företog sällskapet en promenad, för att bese en för detta ruddam, der väl inga rudor mera funnos, men väl grodor i parti.

Vid aftonbordet ville Leonna taga plats bredvid Elise, men lagmanskan önskade att hon skulle behålla den hon haft om middagen, emellan fröknarna Strutz. «Man måste för betjeningen bibehålla en bestämd ordning,» sade hon; Elise satt således vid hörnet nedanom Eva.

Under promenaden hade Leonna förvärfvat en vän i Eva, då hon bedt henne om att få läsa den omtalta balladen. Hvar och en har sin svaga sida; fröken Evas var ¯versmakeri¯.

Smickrad, lofvade hon att dagen derpå lemna henne detta «hastverk,» som kunde sjungas på melodin af «Alonzo och Imogene,» den hon förmodade vara fröken bekant; men då Leonna bekände sin obekantskap, så väl med denna som några andra «visor,» förlorade hon väl något i Evas omdöme, men hon hoppades att Leonna skulle bli desto mera förtjust i hennes egna kompositioner.

Eva hade ingen aning om att Leonna, som bildat sin smak vid Schillers och Göthes poetiska arbeten, skulle genast finna det vattenaktiga i Evas rimmerier.

De liknade, — om vi våga komma fram med en liknelse om ej «ljuflig och klar,» så åtminstone träffande — de liknade diskvatten; det innehåller väl en blandning af hvad som varit på faten, äfvensom af kryddade såser, men har ingen smak; det endast äcklar.

Ingen örtsamlare är angelägnare att öka sitt herbarium, än vår Eva att samla ¯visor¯; derur plockade hon allt hvad hon ansåg vackert och rörande; ty värr voro blommorna det icke.

Följande dagen lemnade hon icke allenast ¯balladen¯, utan en mängd andra snilleprodukter åt Leonna, som ihågkom friherrinnans ord och bad att få låna dem hem med sig; detta bifölls med nöje.

Men fröken Eva och dess snilleprof, hafva narrat oss fram om tiden.

Det syntes vara förgäfves att vänta på unga herrskapet, denna afton, och lagmanskan ledsagade sjelf våra nykomlingar till deras sofrum, genom den förr omtalta mörka gången.

Det rum hvaruti de först inträdde, var stort med tvenne små fönster åt gården; Leonna anvistes en tältsäng; utomdess voro tvenne breda sängar bäddade för fröknarna, och det fremmande de kunde medföra.

Detta är således frökenkammaren, tänkte Leonna, och såg sig omkring i det med brokiga tapeter beklädda, något dystra rummet, medan värdinnan förde mamsell Sellzing i ett annat, som låg derinnanföre. Hennes blickar föllo på en stor gammal tafla, målad med oljefärg. Den föreställde tvenne rödkindade barn, en gosse och en flicka, om tio à tolf år. Gossen höll en vid kedja bunden gårdshund vid örat med venstra handen, med den högra kastade han en boll i luften; flickan bar en docka på armen, och en stor törnros i handen; kostymen var från förra århundradet, och artisten, om han kunde så kallas, hade ej sparat på lysande färger.

Lagmanskan hade tillslutit dörrn till «spökkammarn» med en liten rigel, och Leonna erfor nu af henne, att bilderna föreställde fruns svärfar, och en hans syster som dött i unga åren. Det ena väckte det andra, och Leonna frågade, huru nära slägt lagmanskan var med fru von Riebnitz: Med en axelryckning började den andra halfhögt:

«Min svärfar reste en åtta eller nie år före sin död till Liffland, och var dåraktig nog att der, ehuru en gammal man redan, gifta sig med enkan efter en sin ungdomsvän, vid namn von Riebnitz, som endast lemnat efter sig fattigdom, och en son, den tiden 16 års gammal. Denne yngling kostade gubben rätt hederligt, ty först studerade han ett par år i Åbo, sedan betalte han en accordsumma för honom till fändrik vid flottan. Efter tvenne års äktenskap var svärfar åter enkling.