Part 14

Läraren, som nu blef en medlem i deras lilla krets, var redan öfver medelåldern. Han hade ingen kännedom om det förhållande, som varit mellan grefven och Constance. Hon, som snart fann denna sin farhåga ogrundad, gladde sig, när hon i sin sons ledare lärde känna en ganska aktningsvärd man. Lärd utan pedanteri, rik på erfarenhet, var han ett lika interessant som lärorikt sällskap för både yngre och äldre.

Genom honom erfor hon efterhand, att grefven icke var lycklig i sitt äktenskap. Hans fru var honom uppenbart otrogen. Svartsjuka och harm hade drifvit honom att söka förströelser i höga spel och andra utsväfningar, som inverkade menligt på hans helsa. Han hade nu på begäran erhållit tjenstledighet, men frun hade stadnat qvar i * * * *.

Tiden var inne för Konstantins resa till universitetet, dit hans lärare var honom följaktig. För första gången aflägsnad från sitt stilla hem och de älskade, det inneslöt, såg ynglingen sig försatt i hvimlet af några hundra kamrater. Van vid ensamheten, drog han sig ifrån deras stojande umgänge, och blef af dem ansedd för dum och inbilsk.

Emedan han var trägen och hade lätthet att fatta, förkortades hans vistande der, och redan var hans resa utsatt till den innevarande terminens slut, äfvensom en plats var ledig vid det rangregemente, der han enligt grefvens önskan och sin egen böjelse skulle gå in; när en händelse inträffade, som gaf en helt annan riktning så väl åt hans tankar som handlingssätt och framtida öden.

Som redan är sagdt, ansågs han af kamraterna för stolt, eller dum och — högfärdig, som merendels vill säga detsamma. En af dem, känd för ett retsamt lynne, ansåg sig svårt förolämpad då Konstantin nekat att deltaga i ett af honom föreslaget lustparti. Hemma hos sig hade han derföre talt om Konstantin under försmädliga uttryck. Dessa hördes af hans betjent, som låg i någon delo med Feodor, hvilken följt med sin unga herre. Vid ett nytt gräl emellan dessa båda gör den förra den slutsatsen: «Sådan herrn är, sådan är drengen.» Feodor tog med häftighet sin unga husbondes parti. Drifven till det yttersta utbrast han sluteligen: «Du säger, att min herre är stolt, men du bör äfven veta att han är son till en stor, rik och förnäm man, som nog gör honom till detsamma med tiden.» På illistigt sätt, under sken af dispyt, lockades Feodor af den andre att säga allt hvad han visste, och den andre var ej sen att rapportera detta för sin husbonde.

Utan minsta aning om allt detta, spatserade Konstantin en dag i allmänna promenaden tillika med sin lärare. I det de gingo förbi en grupp af ynglingar, hörde de den, som stod dem närmast, yttra till de öfriga och med afsigt att höras af de förbigående: «Der går den furst- eller grefliga bastarden med sin mentor.»

Detta yttrande var obegripligt för vår Konstantin, men då han påtagligt fann detta förnärmande talesätt riktadt mot sig, ville han genast begära en förklaring, men Tschukoff — detta var lärarens namn — afhöll honom derifrån. Hemkommen ville han ¯skrifva¯ och affordra den andra en förklaring, oaktadt alla föreställningar, huru lätt ett misstag kunde råda, då flera menniskor, än de, varit i promenaden.

Under denna deras strid, stod dörren öppen till det rum der Feodor gick och sysslade. Man plägade ej väga sina ord i hans närvaro, ty man kände hans trohet och tillgifvenhet. Det namn som nämndes, väckte likväl Feodors uppmärksamhet, och så snart han fått reda på hvarom talet handlade, störtade han in, omfattade sin unga husbondes knän och bekände att han varit orsaken till alltsammans, bad honom om att straffa sig, men besvor honom också att sedan förlåta hvad han brutit af oförstånd, men ingalunda af ondt uppsåt.

«Jag förlåter dig visst, blott du tillstår hvarföre du behagat smida ihop en sådan osanning,» sade den förvånade Konstantin, som nästan trodde ynglingen vara förryckt.

«Ack Herre! Det är ingen osanning. Jag har ju varit i er mors hus från sex års ålder, och jag skulle ej känna vår husbonde grefve * * *, som dagligen kom dit, bara han var i Petersburg. Jag hade ofta sett honom förut, ty mina föräldrar äro hans lifegna. Minnes ni ej Andruschka, som dagligen förde många goda saker till ert hus. Allt detta kom från grefven och Andruschka var min far. Jag var visserligen strängt nekad att omtala för någon detta förhållande, och har äfven aldrig gjort det förr än nu, då högfärds-djefvuln regerade mig.» — — —

Man bör kunna uppfatta den djupa aktningsfulla kärlek Konstantin hyste för sin mor, den höga tanken han gjort sig om hennes själs renhet, för att rätt begripa hans smärtsamma känslor vid denna upptäckt.

Nu mera var han icke den stolta ynglingen; den oförtjenta vanäran hade förlamat själ och kropp. Han satt dyster och sluten inom sig sjelf. Blott någon gång hörde Tschukoff de orden: «O min mor! Anna och jag äro således brottets barn, och du» — — — Han fortsatte aldrig meningen, men det låg något tröstlöst i hans stela blick. —

Naturligtvis afstod han från alla frågor till den omnämnda unga herrn. Denne och hans sällskapsbröder ansågo Konstantin för feg, emedan han undvek dem. Men de gjorde honom åter orätt. Ehuru han nu ansåg sitt lif af intet värde, var en duell i hans ögon ingen handling af rättvisa, endast sjelfhämd.

Omsider blef han lugnare, åtminstone till det yttre. Han längtade hem för att få veta hvad som var sanning eller ej, ty Tschukoff kunde ej gifva honom någon upplysning. Snart var han innesluten i modrens armar, öfverhopad af hennes och Annas ömhetsbetygelser, men få minuter förflöto innan det forskande modersögat upptäckte att något tungt tryckte ynglingens sinne och hjerta.

De blefvo omsider allena. Han omtalade då allt och bönföll om förklaring. Han liknade en brottsling, som afvaktar sin dom.

Man föreställe sig hvad verkan detta skulle göra på en mor med Constances hjerta och tänkesätt.

Hon meddelade honom allt hvad vi redan känna; tyst och uppmärksam på hvarje ord, satt han der; då och då förde han den hand till sina läppar, som han höll innesluten i sin. Då hon upphört att tala, höjde han en tacksam blick till höjden och sade: «Gud vare evinnerligen lofvad, som förde dig ren ur denna skärseld, ty på hvem och på hvad skulle jag mera tro här i verlden, om jag funnit dig, min så ömt dyrkade mor, vara en hycklerska! Jag hade då förlorat tron på dygden, på mig sjelf och hela menskligheten. — Men han, han, — för min far vill och skall jag aldrig erkänna honom.»

«Förlåt hans fel, min son! och tänk på honom i dina böner, hädanefter lika som förut; ty han älskar dig, och sörjer med faderskärlek för din uppfostran och framtid.»

«Hvad jag fått kan jag ej återgifva, men väl förakta mig sjelf, om jag hädanefter skulle låta honom skjuta mig fram i verlden; dervid blir det,» försäkrade ynglingen. «Var icke ni, min mor, både till börd, skönhet och hjertats egenskaper värdig att blifva hans maka! och med sina lumpna penningar tror han sig kunna godtgöra allt! — Aldrig en kopek tar jag af honom!» — —

Hans beslut stod fast; i stället att gå in vid det regemente grefven önskat, och der Konstantin genom honom varit säker om snar befordran, tog han tjenst vid ett grenadierregemente, färdigt att afgå till turkiska gränsen.

Lemnad af sin älskling var den blomstrande Anna modrens tröst och glädje. Hon var i lycklig okunnighet om allt det, som afhandlats emellan mor och son.

* * * * *

Anna hade nyss fyllt sexton år, när hon en dag erhöll tillstånd af sin mor att, i sällskap med deras värdinna och ett par af hennes bekanta, göra en liten lustfärd på Newa. Dagen var utmärkt vacker och sällskapet trefligt; de voro inalles fem damer samt en äldre man med sin unga son.

De landade vid ett af de vackra lustställen, som ligga vid stranden, intogo några förfriskningar hos Sweitzaren, och promenerade sedan omkring till dess solen, som sänkte sig bakom de lummiga träden, manade till hemresan. Slupen, som på bestämda timmar gjorde sina turer, gaf sitt tecken, och våra lustfarare måste skynda sig, för att komma i lagom tid till bryggan. Lika ifriga som de, voro några unga herrar insvepte i slängkappor, dem man flera gånger mött under promenaden.

Anna var händelsevis den sista som skulle stiga i slupen. I samma ögonblick sköt en af roddarene oförsigtigtvis båten från land, och Anna föll i vattnet.

Som blixten störtade en af de omnämnda unga herrarna fram, kastade af sig hatt och kappa, lutade sig långt öfver relingen och fattade tag i Annas kläder, innan hon ännu hann försvinna i det här temmeligen djupa vattnet, som af slupens hastiga vändning kommit i svallning. Ett utrop af förskräckelse hördes af hennes lilla sällskap; fruntimren vredo sina händer, och deras enda manliga följeslagare hindrades af trängseln att komma fram, ty alla de andra unga männerna — af förenämnda sällskap — rusade till, för att tillbakahålla den som sökte rädda flickan.

I sin ifver om honom, syntes de föga bekymra sig om henne. Deras sakta men häftigt uttalade: «För Guds skull ers Höghet!» besvarades af denna med ett befallande och ogillande «tyst!» De drogo sig tillbaka, i synnerhet som ett par af båtkarlarna i detsamma upplyfte den af en stöt mot slupen och af förskräckelse sanslösa flickan.

Inom ett ögonblick hade den unga mannen svept omkring henne den varma duk, som han nästan ryckte från en af fruntimren, och der ofvanpå sin egen kappa. Glömsk af sig sjelf satt han nu fördjupad i hennes åskådande, och stödde den ännu vanmäktiga, under det att den goda frun, under hvilkens vård Constance anförtrott sin unga dotter, försökte alla medel att återkalla hennes lifsandar; hvilket omsider lyckades.

Undertiden trängde sig en af hans följeslagare åter fram; vördnadsfullt hviskade denne några ord i hans öra; dessa återförde honom till besinning. «Du har rätt» svarade han, och svepte skyndsamt in sig i den slängkappa denne bjöd honom, samt tryckte hatten djupt ned öfver den höga pannan. «Likväl kan ingen här känna igen mig, så framt ej er obetänksamhet förråder mig.»

När Anna första gången uppslog ögonen, var ¯hans¯ blick det första hon såg; djupt rodnande sänkte hon dem åter och lutade sig mot sin qvinliga grannes bröst. «O Gud hvad skall mamma säga, när jag kommer hem!» hviskade hon.

«Frukta icke dyra flicka! Jag skall sjelf föra dig hem, och förbereda din mor,» svarade han, och tillade sedan sakta, men med en röst som trängde ända in i hennes hjerta: «Haf blott förtroende till mig, och vänd icke bort dina milda ögon. Denna stund skall alltid vara mig en ljuspunkt i minnets skattkammare! Säg mig hvad du heter?»

«Anna,» hviskade hon blygt.

«Tack du hulda! Det namnet var mig kärt förut; nu är det mig dyrbart!»

Anlända till stranden, befallte han fram en hyrkusk med sin droschka. Sedan han sjelf burit flickan ur slupen, bjöd han frun sätta sig upp och understöda den darrande Anna. Sjelf intog han kuskens plats, sedan han tillsagt denne och sitt följe att der afvakta hans återkomst. Derpå frågade han efter deras boning.

Enligt sitt löfte gick han in förut, och beredde på varsamt sätt Constance på hvad som händt, lade sedan dottern i modrens armar, och med några knappt hörbara ord bjöd han dem farväl. De återsågo honom aldrig.

* * * * *

En långsamt tärande sjukdom var följden af den enda gång, Anna varit undan modersögat. En af de englar, som omgåfvo oskuldens plågoläger, och manade till tålamod samt hviskade ljufva ord om tro och hopp och sällheten af ett återseende i en högre verld, der ingen ståndsskillnad finnes, antog ständigt bilden af hennes unga sköna räddare.

En dag våren derpå mönstrades, på ett af förstädernas stora torg, ett nyss anländt regemente grenadierer, som med tapperhet utmärkt sig i flera träffningar vid turkiska gränsen.

Manövern var slutad, officerare stodo i grupper af anhöriga och vänner, hvilka samlat sig för att välkomna dem. Manskapet hvilade i skuggan af de omgifvande husen.

Det högre befälet hade jemte generalitetet begifvit sig bort, endast en ung skön reslig man i den vackra uhlanuniformen, ridande en eldig arab, hade lemnat sig efter. Han red nu omkring platsen och närmade sig i allt trängre kretsar till ett hörnhus, på hvars höga, med pelare omgifna trappa en ung fanjunkare stod med armen omkring fanans stång.

Var det kanhända dennes ädla allvarliga utseende och hållning, som redan under mönstringen väckt ädlingens uppmärksamhet? Allt nog, med blicken oafvändt fästad på honom, syntes han i begrepp att tilltala den unga mannen, som nu stod der så ensam. Då hördes från sidogatan den sång, hvarmed de andeliga af grekiska kyrkan beledsaga sina döda till grafven. Snart vände en likprocession förbi samma hörn. Enligt sedvanan låg den döda med obetäckt ansigte. Det var en ung flicka, i sin hvita drägt med myrtenkransen i de blonda lockarna. Döden hade endast med lätt hand vidrört anletsdragen, ett leende syntes sväfva på de bleka läpparna.

Några fruntimmer gingo efteråt, bland dem modren; ej så mycket utmärkt genom klädseln, som af den djupa smärta, som låg i den blick, hon ömsom riktade mot höjden än mot jorden.

Ett lätt utrop af smärtsam öfverraskning undföll den ridande, som stadnat helt nära trappan; detta besvarades med en dof suck i hans granskap. Han såg sig om.

Der stod den unga fanjunkaren, blek, med stirrande blick följande liktåget; handen pressad mot bröstet. Hans hufvud sjönk mot den närmaste pelaren.

«Hur är det med dig, unga kamrat?» frågade uhlanen med deltagande röst. «Var det åsynen af den döda, som grep dig så? tillhörde hon dig på något sätt?»

«Det var Anna! det var min syster, arma moder!» Smärtan har en ton, en accent, som djupt griper den känslofulles hjerta.

«Din syster! Jag bedrog mig således ej på likheten! Jag beklagar af allt hjerta din förlust, och vill alltid vara din vän! Adjö, vi träffas snart åter.»

Trumman ljöd; manskapet samlades, mekaniskt intog Konstantin sitt led. De troppade af till kasernen.

Fri från tjensten, skyndade han till modrens boning. Hon var nyss hemkommen från Annas graf. Hvilket återseende!

Dagen derefter besökte Konstantins unga gynnare kasernen, han kallades fram.

I ganska nådiga uttryck lät denne honom veta, att han, för att bättre kunna sörja för hans framtida befordran, ville antaga honom vid sitt eget regemente.

Konstantin visste nu hvem han hade för sig, kände att detta var samma korps, i hvilken hans far sökt anställa honom, och några ögonblick smickrade det hans stolthet, att utan dennes medverkan komma in i den; men snart hviskade samma stolta känsla: «Du har icke dig sjelf att tacka för denna utmärkelse, det är minnet af din syster, — ögonblickets nyck,» och han bönföll att få qvarblifva, der han tjent upp sig från soldat och der han var afhållen af fordna kamrater, samt med vänskap omfattad af sina förmän. Med dem vore det ett nöje att offra lif och blod för kejsare och fädernesland, och då de alla voro likasinnade som han, anhöll han att Fursten ville vara så nådig och utverka att detta regemente åter blefve användt i aktiv tjenstgöring.

Förundrad öfver ett afslag, som var lika oförväntadt som sällsynt, var Fursten för ädel att, lik många andra ¯stora¯ och ¯icke stora¯, låta de underordnade med misshag umgälla, att de ej mottagit lyckan i den form, deras förmän funnit för godt. Han biföll hans begäran och L—ski regementet var sedan bland de första som fördes i elden, när kriget bröt ut 1808.

Gradvis hade Konstantin uppstigit till kompanichef, och hvem vet huru långt han hunnit, om ej finnarnes kulor vid Revolax satt ett mål för hans krigiska bana.

I enlighet med sin karakter höll han ett i modrens och sin lärares närvaro uttaladt löfte, att under fadrens lifstid hvarken tala fransyska språket eller erkänna någon talang, som kunde utvisa en högre bildning (ehuru han odlade den i hemlighet, endast för att ej derigenom igenkännas, i fall fadren ville spana efter honom).

Med fadrens död, och den ljufva tillfredsställande känslan att blott för sin egen skull blifva älskad, hade den tyngd, som hittills tryckt hans för hedern så ömtåliga sinne, alldeles försvunnit.

Att Constance led af förlusten af sitt ena barn, och det andras beständiga frånvaro, inses lätt, men dess af ädla grundsatser upphöjda själ nedtrycktes ej af sorgen. Anna, den späda blomman, var nu förvarad undan lifvets stormar — och att Konstantin en dag skulle återkomma, hoppades hon af en nådig Gud. Af grefven hade hon ingenting hört, sedan hon underrättat honom om dotterns död, och frånsagt sig allt vidare understöd af honom; till dess hon genom tidningarna och ryktet sporde hans frånfälle.

* * * * *

Se så goda Leonna, nu nedlägger jag min författarpenna, ty hvad sedan passerat känner du, äfven att den finska flickan uppskattas af dem som en liten juvel, och hon är så tacksam, så lycklig i sin dyrbara infattning! Förstår du denna guldsmedsliknelse? jag känner ingen mera träffande.

¯Ottilia¯.»

Leonna var ock den som förstod att värdera vänskapens förtroende och att besvara detsamma. Härtills hade Ottilia endast anat hennes böjelse för Feodor, nu fick hon erfara allt, äfven hans uppförande nemligen så, som det uppfattades af den älskande flickan, jemte hennes oro öfver hans tystnad, den hon likväl tillskref omständigheterna, ej någon glömska.

* * * * *

Onkel Ludvig hade rest bort. Fru Palman var installerad i sin befattning. Leonna upphörde ej derföre med all verksamhet i hushållet, men hon ägde mera ledighet och lugn. Modrens lynne var sig likt, men hon blygdes att låta en fremmande höra detta jemna gnatande, och Leonna kunde nu undvika att träffa henne allena.

Vintern var förbi; vårsolen smälte drifvan; jorden grönskade, allt knoppades för att fira uppståndelsens högtid, och Leonnas hjerta började äfven njuta af förnyad lefnadslust.

Man räknade de sista dagarna af Maj, när Petter Nordenskans en dag kom till Grönskog för att be sin syster tillbringa någon tid hos Maria, som hvarje dag väntade sin nedkomst. Sjelf måste han göra en resa, såväl i tjenståliggande som andra affärer «på obestämd tid,» sade han; en annan skulle under tiden sköta sysslan.

Hans far var icke af det sentimentala folket, likväl förtröt honom den likgiltighet, sonen visade att fara bort hemifrån sin hustru vid ett sådant tillfälle.

Leonna följde honom, men undrade inom sig, hvarföre ej Hedda kunde vara hos sin syster. Hon erfor sedan af sin svägerska, att Hedda hade rest hemifrån utan att någon kände hvar hon nu vistades.

Ett besynnerligt öde syntes sväfva öfver alla Leonnas utflygter hemifrån, ty knappt hade hon varit en vecka der, förrän hon åter efterskickades. Den biljet, budet medförde, upplyste henne hvarföre det skedde. Fadrens ord lydde så:

«Blif icke ängslig barn, men skynda dig hem. Mamma fick slag i natt och har ej, efter som vi tro, många timmar qvar. Hon kan ej mera tala, men hennes ögon irra omkring efter dig. Gumman Palman bevisar genom hundrade exempel, att hon ej har ro förr än du kommer! Din hulda far

Ad. Fred. v. Nordenskans.»

När Leonna underrättade sin svägerska om denna oväntade bortresa och anledningen dertill, syntes hon väl ledsen, men då det ej kunde hjelpas, tog hon som vanligt saken kallt.

Äfven nu syntes slumpen eller ödet, huru man vill kalla det, stadfästa fru Palman i sin öfvertygelse eller vantro — eller kan verkeligen den flyende lifsandan uppehållas, i dess jordiska omklädnad, af en ouppfylld önskan?! — ty Leonna fann modrens händer redan kalla och känslolösa, men den förut kringirrande blicken fästade sig snart på henne med ett svagt uttryck af tillfredsställelse — och det var slut.

Att nu återvända till svägerskan, hade af folket ansetts som en vanvördnad för modrens minne; äfven hade Leonna mycket att bestyra hemma; den varma årstiden gjorde skyndsamhet nödvändig. Det bud som medförde notisen om dödsfallet, återkom med underrättelse att unga frun nedkommit med en dotter.

Liket bisattes, begrafningen skulle försiggå, när Petter kom tillbaka.

Dagen efter bisättningen besökte Leonna sin svägerska. Hon fann henne rask, men barnet var svagt och klent. Med blandad känsla af smärta och glädje, tryckte hon den späda till sitt hjerta, som hon trodde, för både första och sista gången.

Åtta dagar derefter kom Petter hem. Kapten Nordenskans reste genast åtföljd af sin dotter, för att med honom öfverlägga om anstalterna för begrafningen, och Leonna öfverraskades vid åsynen af den lillas friska och förändrade utseende.

Man öfverenskom att begrafningsgästerna skulle samlas hos den yngre Nordenskans. Några af dessa borde först blifva vittnen till barnets dop. Efter jordfästningen skulle allesamman följas åt till Grönskog och dröja der till andra dagen öfver middagen.

Sedan begrafningsstöket var förbi, blef hemlifvet ganska trefligt för Leonna. Med den hjertligt välmenande fru Palman kunde hon språka om sina frånvarande vänner, äfven om Feodor, ehuru gumman visst icke anade huru dyrbar han var för flickan. Hennes far var också meddelsammare än förr, vid bordet eller när de om aftnarna voro tillsamman.

Tiden skred lugnt sin gång. Fru Palman var outtröttlig i dagens värf och Leonna delade sin tid bland nyttiga och behagliga sysselsättningar; ibland annat hade hon tagit en egen vård om trädgården. Läsaren bör dock icke tro, att hon gick der från morgon till qväll med mulliga händer och brynte sig i solen. Nej, dertill använde hon morgonstunderna. Den uppfriskande morgonluften har ju i alla tider varit ett skönhetsmedel, obekant eller ringa aktadt af salongens bleka sylfider. Utvandringar gjorde hon äfven i det gröna, merendels med en bok till sällskap, sedan hennes öfriga göromål tilläto sådant.

En söndag i medlet af Juli, reste hon med sin far till kyrkan, för att sedan äta middag på prestgården. Som följderna af denna lilla utflygt, och de personer, med hvilka hon nu gör bekantskap, i betydlig mån komma att inverka på riktningen af hennes karakter och framtid, utbedja vi oss läsarens tålamod och sluta här första delen af vår skildring.

LEONNA. ANDRA DELEN.

_Leonna lär sig känna en fru med verldston och en annan af värde._

Omkring tre mil från kyrkbyn, i en annan trakt af socknen, låg en herrgård med vidsträckta ägor, från långliga tider ett fideikommiss för Bärendorfska familjen. Egendomen var på sednare tider ganska vanvårdad, ty nuvarande ägaren, lagman Bärendorf, bodde i hufvudstaden, der han innehade tjenst; han hade efter sin faders död arrenderat bort den åt en man, som endast sökte ögonblickets nytta, utan att bry sig om framtiden eller vårda de fordna anläggningarna. Undertiden lefde lagmannen med sin familj på stor fot i Åbo, och ansåg det småaktigt att revidera utgifter och inkomster, förrän de förra togo öfverhanden. Han uppsade då arrendatoren. Fru och barn skulle bo på godset; sjelf tog han sig tjenstledighet denna sommar, för att se till egendomen, som han endast trenne gånger besökt under tjugu år.

Andra gången detta skedde, medföljde hans fru på besöket. Ehuru de varit gifta i flera år, gjorde hon nu först personlig bekantskap med sin svärfar. Sedan dess hade hon hvarken återsett honom eller Johanneshof förrän nu.

Under de några veckor hon der passerat, såg Leonna dagen, och kapten Nordenskans, hvilken stod i affärsförbindelse med gamla herrn på Johanneshof, hade bjudit unga herrskapet till faddrar åt sin dotter.

Någon tid efter denna tilldragelse hade, helt oväntadt för arfvingarna, den redan till åren komne mannen gift sig för andra gången, ehuru han snart åter blef enkling; och hans son, lagmannen, som öppet visat missnöje med detta giftermål, kom icke mera till Johanneshof i sin fars lifstid. Som redan är sagdt, hade han arrenderat bort egendomen.

Ryktet hade väl omtalat denna familjs hitflyttning, men ingen af våra bekanta hade ännu sett dem.