Part 12

Men först en liten fråga till de manliga läsare, som antingen af nyfikenhet eller andra motiver, hedra ett sådant här obetydligt arbete med sin uppmärksamhet. Ha de aldrig sjelfva genom en förhastad orättvis misstanke — en obetydlighet i det hela — eller genom ett af dem sjelfva begånget felsteg, blifvit försatta i bryderi eller kanske köld mot den flicka de egnat sin hyllning, och likväl väntat, att hon skulle göra första steget till en försoning? ¯Hon¯ är antingen okunnig om orsaken till hans förändrade uppförande, eller ock finner hon sig sårad i den, för den finkänsliga qvinnan, ömtåligaste punkten: ¯det gäckade förtroendet¯. — Händer det då, som ofta är fallet, att han finner sig träffad af en förhastad, eller omedveten anmärkning af hennes anhöriga, då är vanligtvis förbindelsen bruten, utan all förklaring.

Ofta ana ej hennes närmaste, att det unga hjertat klappat fortare först af kärlek, sedan af felslagen förhoppning; ty i det yttre lifvet är sig allt likt. — — Han fortfar med umgänget i huset. Hon dansar, sjunger och — ler; men hvem räknar hennes tysta suckar, hennes nedsväljda tårar, under det han, ¯egoisten¯, kastar sig i förströelsens hvirflar; glömmer, åtminstone låtsar glömma. Under andra experimenter med qvinnohjertan — vid en annan förbindelse, knuten af egennyttan och ärelystnaden — glömmer han sin första ungdomskärlek. — —

Mången sådan karl har man ofta sedan hört säga: «Det är horribelt hvad hon förlorat sig! man ansåg henne dock förut för vacker!!»

«Men hvartill dessa frågor, denna predikan? Det är ju ett thema, som i romanväg haft och har tusende variationer. Håll er vid er berättelse. Ni sade ju nyss, att Leonna tog saken förnuftigt nog, och sådant var snällt. Hvad rår man för att andra tokor vanligtvis taga vårt prat för kontant?»

Finner ni er träffade? Lägg då handen på hjertat och kasta, om ni har mod dertill, första stenen på Feodor. Bättre vore dock, att lik publikanen i templet sucka och säga: «Gud vare mig syndare nådig!»

Det har ej varit och är icke vår afsigt, att göra Feodor till ett ideal, ett fenomen af fullkomlighet, som ej existerar i verkligheten. Han var en vanlig menniska, men ändå ingen af de allra vanligaste. Han var ung, hade hittills aldrig rönt någon verklig motgång, aldraminst sorg; det sjudande ungdomssinnet var ej dämpadt genom annat än sedolärans tryckta maximer, sådana som gifvas till utanlexor vid läroanstalterna, men tyvärr, så sällan der bringas till utöfning.

Jemförelsevis stod han likväl högt öfver de flesta af sina kamrater, ty han hade en stark hederskänsla, som afhöll honom från mången förvillelse. Vänskapen med Alexander, och deras brefvexling, vande honom att i tankarna genomgå hvarje händelse, emedan vännerna gjort ett ömsesidigt löfte att ej ens dölja sina svagheter.

Huruvida ett sådant löfte, gifvet i en stund af ungdomlig enthusiasm för dygd och rätt, ordagrannt uppfylldes, lemna vi derhän; men det hejdade likväl mången dårskap på halfva vägen. Härtills hade Feodor kanhända gått i en förlikning med sitt samvete och bättre vetande, ty ännu gjorde ingen flicka anspråk på hans trohet. Leonna hade varit en barndomsfantasi, ett luftigt ideal utan form. Men sedan han lärt känna henne, blef det annorlunda; och när han nu försyndat sig, ångrade han djupt sitt lättsinne och sina obetänksamma tvifvel om henne, den oskyldiga och flärdfria, tvifvel, ingifna af en sådan person som Hedda. Men han insåg äfven, att en bekännelse derom icke tjenade till annat, än att förstöra Leonnas oskuldsfulla förtroende. Han var icke nog djerf, icke nog öfvad i förställning, att framträda till den förorättade flickan likasom ingenting förefallit.

Hvem vet likväl huru det gått, om han haft tid till besinning, och han ej genast låtit genomskåda sig af Schalinsky. Den omisstänksamma flickan hade varit lätt förvillad, men han fruktade vännens forskande blickar; långt ifrån nöjd med sitt bref, hade han gerna förstört det och skrifvit ett annat, men nu fick det vara. Han hade likväl, som han trodde, uttalat sitt beslut att blifva henne värdig. Det ville han hålla som en man, som står vid sina ord. «Många sådana löften göras — hållas och brytas!» tänker läsaren.

Med hvilken oro afvaktade han ej vännens återkomst från Grönskog. Den afdelning af manskapet, som under hans uppsigt skulle från det så kallade tyghuset och proviant-magasinet pålasta packvagnarna, stod sig ej mera än jemnt, ty Feodor ville vara fri och ledig, för att läsa Leonnas bref, hvars ljufva ord — derom var han öfvertygad — blefve en helande balsam för hans oroliga hjerta.

Schalinsky kom och medförde endast en vänlig helsning. Missnöjd med Feodor dessa dagar, hade denne under hemvägen beslutit litet plåga honom; men då han varseblef hans oförställda sorg, uppbjöd han allt för att trösta och hänvisade honom på morgondagen. Han meddelade honom ända till de minsta omständigheter, rörande mötet med Leonna, och den positiva omöjligheten för henne att handla annorlunda.

* * * * *

Allt var färdigt för uppbrottet; tross- och ammunitions-vagnarne förespända. Manskapet, med tornister och den konstmässigt hoprullade kapotten på ryggen, stödde sig väntande mot gevären.

Ställets innevånare och äfven annat landtfolk från granskapet samlades för att se det aftågande manskapet och månget förkläde samlade också förstulet tårarne, som skymde bort glansen i de vackra landttärnornas ögon, under det mången ungersven åter önskade orostiftarne så långt bort som pepparen växer.

Man afvaktade endast öfverstens ankomst, hvars granskande blick skulle öfverse det hela.

Med väntan och otålighet skådade Feodor ut åt vägen; men icke rörde denna otålighet öfverstens ankomst, utan den välkända gula kaleschen från Grönskog, som nu ändteligen nalkades.

Men innan dess ägare med vanlig maklighet stigit ur och skakat hand med sina båda unga vänner, gafs tecknet att öfversten också var i antågande.

Ögonblicken voro således dyra. «Gå du in med gubben, jag skall förhöra kusken,» hviskade Schalinsky till Feodor.

«Vi komma att sakna eder rätt mycket,» försäkrade kapten Nordenskans hjertligt, och tryckte Feodors hand, «men hade ej det dumma missförhållandet varit emellan bror och min son Petter, vore förlusten ändå känbarare, ty då hade vi ofta umgåtts. Nå hvem vet, kanske återse vi hvarandra framdeles, och då måste ett sådant groll ha försvunnit.»

«Jag både önskar och hoppas detsamma,» svarade Feodor och tryckte tacksamt hans hand. «Jag på min sida vill visst aldrig väcka det slumrande agget hos min vederpart, men då jag icke vet hvad som föranleder detta hatfulla uppförande» — — —

«Så låt oss lemna allt i förtröstan på framtiden,» inföll Nordenskans. «Vi båda förblifva vänner. — Men så när hade jag glömt något. Dotter min sänder er här en bok, som hon haft till låns.» Han dykade upp den ur den djupa rockfickan. «Nog har hon aktat den, som så förvarat permarna,» tillade han.

Feodor mottog boken och kastade en frågande blick på Schalinsky, som nalkades i detsamma. Denne anmärkte leende: «boken fordrade kanhända en ren klädning för att handteras af frökens vackra händer.»

Nu hvirflade trumman; alle man i ledet! En handtryckning och Schalinsky skyndade bort. Nästan faderligt omfamnade Nordenskans den qvarblefne Feodor, som bestormad af känslor föll till hans bröst. «Innan vi skiljas, dyre farbror, så lofva mig heligt, att aldrig låta er älskvärda dotters framtida öde bero af hennes halfbrors godtycke. Lofvar farbror detta?»

Något förvånad, svarade Nordenskans ändock godlynt, till och med hjertligt: «Jag vet ej anledningen till denna brors önskan, men som den alldeles stämmer öfverens med min egen vilja, kan jag gerna lofva det.»

«Gud belöne dig derför!» och Feodor störtade ut.

Nordenskans stod ett ögonblick qvar på trappan och såg efter den bortilande, och yttrade halfhögt för sig sjelf: «Stackars gosse! Nog ser jag, hvar skon klämmer, och din lycka står i vida fältet. Ditt råd var emedlertid godt, jag skall taga det ad notam.»

Han gick derpå in till sin svärdotter. Fru Snabbeck var ännu qvar, men Hedda hade ej återkommit.

De stodo alla tre i ett fönster, och sågo hur den ena truppen efter den andra försvann bakom ett skogbevuxet berg vid vägen. Knappt hade dammet hunnit lägga sig, förrän man från den sidoväg, som förde till landtmätarebostället, blef varse en resande. Det var Petter, som kom hem. Fadren log inom sig och tänkte: «minsann ser det icke ut som herr befallningsman, af fruktan att förlora skinnet, legat i bakhåll.»

Petter var icke i bästa lynne; när hans fru sporde hvarifrån han kom, svarade han tvärt: «sist ifrån Brandéns, der har jag hört intressanta nyheter.» Maria såg af hans blick och hörde af tonen att en storm var i antågande, och såg helst att denna bröt löst i svärfadrens närvaro, hon frågade efter utseendet likgiltigt: «Hvad höres det då för nytt?»

«Först och främst att frun far omkring och roar sig, när hennes man är borta — och det i så valda samqväm till» — —

«Ett samqväm som syntes anstå dig i somras, när du sjelf förde mig dit,» svarade Maria kort, «äfven antog du inviten.»

«Det var då, men nu har jag hört superba historier om vissa menniskor der,» och med en grimace vände Petter sig till fru Snabbeck. «Fruns skarpsynthet har ej heller här kommit på skam,» fortfor han. «Ni har yttrat att den der öfverstinnan och hennes syster sågo utklädda ut, och ni hade rätt. Båda hafva haft rang och värdighet af värdshusjungfrur, i samma stad der öfverstens fru lefver. Han och en annan officer tog derifrån hvar sin dam, och förde dem med sig hit.»

«Nå det kan jag säga, det var ju skandalöst!» beskärmade sig fru Snabbeck, likväl smickrad att se sin skarpsinnighet anmärkt. «Men att öfversten icke blygdes att låta en sådan der gälla för sin fru.»

«Hvem kan bevisa detta?» inföll Petter. «Han lät det endast passera, när doktor Ström, som nog kände förhållandet, ville introducera henne under detta namn i sitt hus. Öfversten visade sig ju aldrig tillsammans med henne i staden, till och med icke här på landet.»

«Men afskedskalaset» — inföll Marie misstroget.

«Nå visst bestod han det, men fruntimren och dansen var hos ingeniörens, ej hos honom, som bor i en helt annan byggning; eller deltog han kanhända i dansen? neej, — nå så har jag rätt! och någon ersättning måste han väl gifva sin donna när han lemnar henne; ryktet säger till och med, att han spelt bort henne till en af sina vänner; sanningen är att han förlorade tvåtusen rubel till en bekant och till densamma kommer hon nu antingen som pant eller betalning, huru man vill taga det.»

«Men af hvem har du hört allt det der?» frågade Maria ännu misstroget.

«Jag har det från säker hand. Lita du på det.»

Nordenskans den äldre, en åhörare af allt detta, som endast med ett: «Nå? det var f—n!» «hm, hm,» eller «så, så,» härtills tillkännagifvit sin uppmärksamhet, sade nu, sannolikt i den mening att förbereda något som han sedan ärnade afhandla närmare med sonen: «Jo, jo, nog lär du ha rätt, jag påminner mig nu, huru Feodor Karlowitsch alltid undvek att tala om dessa damer, och när prestens fru engång plågade honom med frågor om dem, svarade han: att han aldrig sett öfverstens fru; något som förundrade oss alla. — Du ser häraf kära Petter, att han icke gillade ett sådant lefverne.»

«Det bevisar blott att en blind höna också någongång kan hitta ett korn,» svarade Petter, och aflägsnade sig skyndsamt för att skrifva ett bref, med den återvändande skjutsgossen; han undvek att vara allena med fadren, som reste hem på eftermiddagen.

Innan vi på lång obestämd tid lemna Feodor och hans vän, följa vi dem till första nattqvarteret, en vid landsvägen belägen by, några mil derifrån.

När Feodor mottog boken af Leonnas far, trodde han sig i Schalinskys leende finna, att denne af kusken erhållit det lofvade brefvet, men under marschen var det intet tillfälle att, ohörda af andra, vexla några ord. Han måste således beväpna sig med tålamod. Boken var han nödsakad att lemna till sin betjent.

I mörkningen uppnådde de nattqvarteret; åt Feodor, Schalinsky och Boldakoff anvistes den bättre af de tvenne kamrar, som lågo innanför en stor stuga, der femtie man snart snarkade godt på utbredd halm.

Det var redan långt lidet på qvällen, men ännu tycktes hvarken Feodor eller hans vän vilja lyssna till den tredjes uppmaningar att gå till hvila. Denne hade genast efter den måltid, gamla värdinnan i huset uppdukat, krupit upp i det ena af de höga, breda, men korta sängställena, öfvertäckta med mångbrokiga ylleryor. Småond öfver de andras envishet, vände Boldakoff sig åt väggen och somnade.

Feodor hade oupphörligt bläddrat i den omnämnda boken, under det hans vän iakttagit honom med väntande blickar.

«Gud ske lof, nu hvarken hör eller ser han oss; lemna mig nu brefvet,» utbrast Feodor, i det han lade ifrån sig boken.

«Hvilket bref?»

«Det som kusken gaf dig; var barmhertig och hutla icke längre med mitt tålamod.»

«Jag har icke något bref,» försäkrade Schalinsky. «Fröken hade väl lemnat karlen ett pakett, med tillsägelse att lemna det antingen till dig eller mig, men sedan hade hon tagit det tillbaka, och sagt att kaptenen ville sjelf lemna det i rätta händer. När jag nu såg, att du erhöll boken, var jag nöjd; i annat fall hade jag påmint derom. Naturligtvis måste boken innehålla svar på ditt bref, så framt hon velat svara.»

«F—n heller! Jag har genomgått hvart enda blad; icke en papperslapp, icke ett understruket ord skulle undgått min uppmärksamhet.»

«Du är ett bra dåligt ämne till polisminister, som ej fått det infallet att se efter hvad som förvaras under dessa sigill,» skämtade den andra, öppnade förseglingen med ett knifblad, och räckte Feodor det bref vi redan läst. —

Djupt träffad af flickans ömma och naiva förebråelser, som alla voro förtjenta, förstod han att uppskatta det ädla tänkesätt, som röjde sig i hvarje ord. Slutet gjorde honom förtjust, och han dolde ej sin glädje; han omfamnade sin ovärderliga vän, men visade honom likväl icke brefvet — skälet kan man lätt inse. — Men han tog honom till vittne af sin högtidligt fattade föresats att göra sig värd hennes kärlek.

* * * * *

Sjukdomen hade brutit sig; fru Nordenskans förbättrades ögonskenligt, men sjelf försäkrade hon ännu, sedan hvarje spår deraf försvunnit, att hon plågades af den minsta ansträngning. Hon grufvade sig öfver de minsta bestyr, som hörde till hennes husmoderliga kall — vi känna ju hennes förkärlek i detta fall. — Nu hade den omvårdnad alla, och i synnerhet Leonna, skänkt henne, drifvit makligheten till en ännu högre grad.

Det ålåg således den knappt sextonåriga dottern, att intaga hennes plats i hushållningen. Lust och omtanka göra äfven svåra ting lätta, och Leonna insåg sjelf att hon behöfde en verksam förströelse. Den lilla tid hon varit borta hemifrån, hade äfven i detta afseende varit henne nyttig; ty hon kunde nu anställa jemförelser. Hon sökte derföre förena mormodrens driftiga omtanka med den ordningsanda och behagliga «komfort,» som gjorde lifvet på Rönnbacka så trefligt. Småningom lyckades hon i sina bemödanden, visserligen icke utan ansträngning och några misslyckade försök; men hon visste att göra sig älskad och aktad af tjenstefolket — med få undantag hade en ny upplaga efterträdt den gamla — och det hörsammade henne gerna.

Lik karlar i allmänhet och fäder i synnerhet, kunde äfven Nordenskans ej uppskatta hvad en ung qvinna lider, som så der handlöst måste öfvertaga vården om ett stort hushåll, der ansvaret ligger tungt på hennes svaga, ovana skuldror; en börda, som endast kärleken eger förmåga att göra lätt. — — —

Likväl erhöll Leonna då och då en vänlig blick, ofta ett hjertligt ord af sin far, som nu märkte skillnaden mot förr enär han, till exempel vid en hastigt påtänkt resa, hade allt rent och i ordning, (ty huru mången ledsamhet uppkommer ej ofta om en löskrage är illa ansad och de frånslitna banden ej behörigt fastsydda o. s. v.), eller då värdinnan, för en oförmodad gäst, alltid hade något godt och smakligt i beredskap. Allt sådant hade varit sällsynta fall i hans husliga lif, sedan den gamla trotjenarinnans död föregående året.

Dessa voro äfven de enda solskensblickar i Leonnas husmoderliga lif, ty modren kunde hon aldrig göra rätt i lag; sjukdomen hade gjort henne retlig till sinnes, hvilket jemte ett inre medvetande af egen oförmåga, och medfödd afund öfver andras förmåga, gjorde henne nästan svartsjuk på sin egen dotter, när det någon gång hände att mannen gjorde henne uppmärksam på dottrens tilltagande förtjenster.

Fru Nordenskans lemnade ej mera sitt rum, med undantag af måltidstimmen. Hon visade då god aptit, men klandrade likväl allt; sannolikt i den mening att derigenom synas vara fru i sitt hus. Utan sysselsättning blef tiden henne lång, och hon trifdes numera ej allena. Leonna fick ofta uppbära orättvisa förebråelser, att hon vårdslösade sin mor, då hon för de mångfaldiga bestyren måste lemna henne.

Ville den stackars flickan, för sitt eget nöje och för att förströ modren, föreläsa henne något ur en god bok, så kunde denna, i anseende till sina slöa begrepp, ej fatta dess innehåll; den muntraste, angenämaste och lärorikaste lektyr var, enligt hennes oförgripliga mening, bara onyttigt «munpladder.»

Julens annalkande ökade Leonnas husmoderliga omsorger, ty helgen hör enligt gammal finsk sed till tjenstefolkets sötebrödsdagar, som tillbringas under hvila från alla icke oundgängliga sysslor. Nordenskans reste med son och svärdotter till Lovisa, och återkom först närmare nyåret. Leonna var hemma, mera än någonsin utsatt för modrens retliga lynne. Så förlefde hon några långsamma dagar, som verkade ofördelaktigt på både kropp och själ; ingen förströelse hindrade henne att lemna sig åt minnen och reflexioner.

Hvilka förändringar hade ej föregått på ¯ett enda år¯ — så långt i perspektif — så kort sedan det utrunnit ur tidens stora timglas! — med hastande steg hade hon blifvit förd från barndomens lekar, genom ungdomens blomstergård, der hon knappt hunnit kasta omkring sig några blickar, förrän hon måste lemna den. Nu tyckte hon sig redan öfverträdt den gränseskilnad, som förde till medelåldrens ofta törnbeväxta bana. —

Hu! Det var att måla svart vid sjutton år!

«Så ser menniskan nästan alltid ¯verlden¯ genom känslans synglas, och den visar sig mörk eller purpurfärgad, allt efter färgen på det glas, hvarigenom hon betraktar den,» säger Andersen.

Leonna gjorde sig i tankarna en förteckning på det hon upplefvat. Allt hade gjort intryck på hennes känsliga hjerta: Vänskapsförbundet med Ottilia, sammanträffandet med Feodor; mormodrens hastiga död, vistandet med och skilsmessan från Ottilia, Petters giftermål, och otrefligheten med denna nya slägt, oenigheten mellan Petter och Feodor, dennes besynnerliga bref och den ovisshet hvari hon nu lefde. — — — —

Sätta vi oss i hennes belägenhet, och genomgå vi med henne denna förteckning, skall väl ingen finna det besynnerligt, att hon, utan annat sällskap än denna mor, ansåg lifvet äga mera skugga än ljus.

Nyårsdagen passerade hon hos brodren. Maria klagade sig illamående, var tyst och sluten; Leonna hade så tråkigt der, att hon med glädje återvände hem.

Sent på en februariafton, vandrade hon ensam i den af en muntert sprakande eldbrasa upplysta salen. Med ens hörde hon bandhunden skälla, och äfven skall af fremmande hundar. Hvem kan det vara, tänkte hon, pappa är borta, och mamma, som i dag varit bra otålig, sofver redan, och jag skall så här ensam taga emot gäster! Hvad som möjligtvis i hast kunde framsättas till en aftonmåltid, undergick revy i hennes tankar, under det att hon tillika skyndade att öppna dörren för dem, som redan hördes vara i förstugan.

Den första hon mötte var hennes far, som ovanligt munter utropade: «Nå min flicka! Håll dig beredd att taga emot välkomna gäster!»

«Gud skall veta huru välkomna de äro,» tänkte Leonna inom sig, när ett par af «Hertola herrns» stora hundar rusade in på det nyss skurade salsgolfvet. De efterföljdes af sin husbonde. I det Leonna gjorde sig fri från dennes välmenta, men hårdhändta omfamning, och ville skynda sig ut, med omsorg om både två- och fyrfotingars förplägning, möttes hon åter i dörren af, — hvem målar hennes öfverraskning, hennes fröjd! af — onkel Ludvig.

«Nog får du sedan veta allt det der, kära Lona! Laga nu så att vi få oss något till bästa,» manade hennes far, när hon öfverhopade Ludvig med frågor efter Ottilia.

«Förlåt söta far,» och med af glädje bevingade steg skyndade hon ut.

En stund sednare satt «Hertola herrn» och hennes far vid sina toddyglas i ett för oss ganska likgiltigt samtal. Ludvig tog plats vid den unga värdinnans sida, der han njöt sin favoritdryck, thé försatt med hallonsaft.

Direkte kommen från Petersburg, hade han tvenne dagar hvilat ut på Rönnbacka; i dag hade han rest till Hertola för att helsa på sin bror, och fann denne färdig att sätta sig i släden för att fara till Grönskog.

Som Ludvig i alla fall ämnat sig hit, följdes de åt; under vägen mötte de Nordenskans, som genast vände om. De hade ätit middag hos Petter.

Utom tusende hjertliga helsningar från Ottilia och hennes man, erhöll hon bref jemte ett paket från sin vän. Ludvig skänkte henne några goda nyss utkomna tyska böcker, en ritlåda, blyertspennor och diverse sorter papper.

Under sitt vistande på Rönnbacka hade Leonna inhemtat de första grunderna i teckningskonsten, och sommartiden öfvat sig på egen hand; brist på tid äfvensom tillbehör hindrade henne sedan från ett nöje, hvartill hon kände sig äga både håg och fallenhet. Hon såg nu med glänsande ögon på sin lilla erhållna skatt, men snart föll det henne in, huru föga tid hon fick disponera efter eget val och med en tår i ögat, åtföljd af en suck, nedlade hon alltsammans tillika med böckerna i dessas förvaringsrum. Detta undgick ej Ludvig, som iakttagit henne; han utforskade lätt orsaken. Han lofvade öfvertala hennes far att antaga fru Palman att förestå hushållningen på Grönskog. Hon vore äfven ett passande sällskap för hans fru, hvarigenom Leonna vunne större frihet.

Fru Nordenskans ville i början ej höra talas om förslaget, men när Ludvig gjorde henne uppmärksam på att Leonna fallit af, att hennes helsa led, och att hon var för ung att bråka med omsorgen vid en stor landthushållning, då biföll hon, hvad hennes man genast hade gillat, ehuru han af sig sjelf aldrig kommit att tänka derpå.

Om fjorton dagar skulle Ludvig Lurhjelm återvända till Petersburg, men ville förut ännu en gång besöka Grönskog och då föra fru Palman dit. Att hon icke med glädje skulle antaga förslaget, satte han alldeles ej i fråga.

Ottilias bref ingaf Leonna den renaste glädje och tacksamhet mot Försynens styrelse, som gjort hennes vän så lycklig i dess äktenskap och husliga lif. Hon såg häruti en borgen för sin egen kärleks framtid, som, ehuru mörk den nu äfven syntes vara, äfven en gång säkert skulle klarna, om det vore den Allgodes vilja.

Den farhåga, som stundom velat innästla sig i hennes tankar, att Ottilia en gång kunde ångra sitt val, var nu fullkomligt skingrad. Feodor hade visst sökt ingifva henne ett högt begrepp om Ivanoffs karakter och själsegenskaper, men hon fruktade likväl att denna manliga sjelfständighet lätt kunde urarta till hårdhet mot den milda, eftergifvande Ottilia. Nu lärde hon sig inse skilnaden mellan en ädel sjelfkänsla — och sjelfvisk halsstarrighet. — Dess representanter voro Ivanoff och hennes halfbror Petter.