Part 11

«Och här sitter jag och afundas er,» skämtade Schalinsky; «jag föreställde mig så lifligt huru tappert du svängde om med Hedda Smitt i dansen — af lutter tacksamhet det förstås — och på en gång står du framför mig som en «deus ex machina» med idel åskmoln på pannan.»

«Hedda! hon är icke der,» svarade Feodor entonigt, utan att gifva akt på vännens skämt.

«Jag såg henne likväl fara bort med fru Nordenskans.»

«Misstag! det var fruns fröken svägerska,» svarade Feodor bittert, och blef stående, för att se hvad dessa ord gjorde för intryck på den andra.

«Om det så var, då for Leonna icke på dansen, utan hem. Eller har någon sagt så?» frågade Schalinsky misstroget.

«Jag vet det genom — mamsell Smitt.»

«Då tror jag det ännu mindre. Jag ber dig, Feodor, för din egen och för Leonnas skull, underrätta mig om allt!»

«Liksom du, förmodade jag med säkerhet, att det var Hedda som reste bort, och att det var Leonna, som gaf det öfverenskomna tecknet med löfqvisten, men det var tvärtom. Hedda kom till mötesplatsen.»

«Hvarföre följde hon ej med de andra?» frågade Schalinsky.

«Hon ville ej svika sitt gifna löfte — hon hade fått i uppdrag att lemna dig denna biljet från fröken; till mig har Leonna aldrig velat skrifva — jag åtog mig kommissionen, och här är den.» — Han lade det hopkramade, men ännu förseglade pappret i den förvånade vännens hand.

«Den tillhör säkert dig,» sade Schalinsky.

«Adressen är din, den kom blott i orätt hand.» —

«Besitta mig tror jag ej att du är svartsjuk, och det har hvarken hon eller jag förtjent af dig. Låt så vara att utanskriften är till mig, men innehållet rör dig så säkert.» Han bröt förseglingen och räckte Feodor pappret.

«Hvad angår mig er korrespondans,» likväl syntes det att den andras ord gjort verkan.

«Du skall läsa den, jag läser ju hvarken tyska eller svenska.»

«Nå, som du vill.» Men knappt hade Feodor genomögnat de få orden, förrän han bleknande slog sig för pannan med en förtviflan, som rörde den godsinnade vännen ända in i själen. «Och denna rena, oskyldiga själ kunde jag så misskänna,» utbrast han slutligen.

«Ja ser du, det var det jag sade,» triumferade Schalinsky. «Men så lär mamsell Hedda väl spunnit tillsammans en nätt historia igen, kan jag tänka. När och hvar träffade du henne, och hvad sade hon?» — — Fåfängt väntade han svar på sina frågor. Feodor var utom sig, han förbannade Hedda och sig sjelf, som satt tro till denna «orm,» som utomdess förledt honom till dårskaper. Äfven Schalinsky fick uppbära förebråelser, som genom sina tillställningar satt honom i beröring med Hedda; satt honom i nödvändighet att bruka en förställning, som gjorde honom ovärdig en sådan flickas kärlek, som Leonna var, m. m.

Allvarsamt och med forskande blickar betraktades han under tiden af Schalinsky; när denne ändtligen engång fick ordet, yttrade han: «Förstår jag dig rätt, så har du begått något — hvad det nu äfven må vara — som du ej kan försvara inför ditt bättre vetande, ditt ädlare jag, och nu är du dålig nog, att kasta skulden på den första, du träffar. — Förlåt mig, ifall jag bedömt dig orätt!»

Den unga, lifliga, till utseendet ofta lättsinniga Schalinsky hade ganska rätt bedömt sin äldre, hastigt uppbrusande, men sedan alltid uppriktigt ångrande vän.

* * * * *

Fogden, en mångårig tjenare redan hos fru Igeldorf, framdrog under hemresan alla de tröstegrunder han förstod, när han såg sin unga fröken så sorgligt stämd, menade att «alla sjukdomar int' bär te döden,» och «hennes nåd ä int' så lastgambal än, att ho int' kan qvikna vä', fast dä ser illa ut» — o. m. d.

Fadren kom emot Leonna redan på gården. «Det var bra du kom, barn; din mor yrar och ropar ständigt efter dig,» sade han.

Nordenskans hade skrifvit till provincialläkaren med ett ridande bud, så snart frun sjuknade; detta bud hade hemfört feberstillande medel och anbefallt senapsdegar o. s. v., men ingen hade händer med den sjuka, hvarken att få henne till att taga in läkemedlen, eller att låta applicera de sednare. Leonna skulle nu försöka. Hon sökte först ådraga sig modrens blickar genom smekningar, det lyckades. Hon var utomdess mera stilla i detta ögonblick. Hon stirrade en stund på flickan, sedan utbrast hon:

«Du är således fri Lona och icke fången? Eller skall du bli det här liksom jag, men vi bli ändå tillsammans. Det är ju bättre så — ville han icke ge dig förgift också?» — —

«Hvem, hvilken ¯han¯, menar mamma?»

«Luta dig ned — jag vill inte att någon skall höra det, bara du. Ty det är din fars son! Petter vill, att vi båda skola dö, på det han skall få Grönskog; derföre ha de satt förgift i alla koppar — i harmen har jag intet smakat en enda droppa. — Men nu måste du Lona ge mig något att dricka. Jag dör eljest af törst.»

Så fantiserade hon oupphörligt; den fixa idéen att styfsonen ville deras död och förderf, var jemnt hennes thema.

Medan Leonna helt och hållet är upptagen af sitt sorgliga kall som sjukvakterska, återvända vi för att inhemta nyheter från dansnöjet, och hvad som har sammanhang med denna och följande dagens händelser.

Maria Nordenskans förde fru Snabbeck med sig hem derifrån. Båda frågade pigan, som kom emot dem, efter mamsell Hedda. Flickan svarade, att mamsell gått ut, åt prestgårdsvägen, en bra stund efter se'n hennes nåd och fröken reste bort, och först kommit hem i djupa mörkningen, och då klagat sig sjuk, hvarken ätit eller druckit; men nu sof hon godt, ty flickan hade lyssnat vid kammardörren.

Långt fram på dagen blef Hedda först synlig. Hon var blek, och hennes ögon voro röda. På Marias fråga, hvarföre hon gått ut, och dröjt borta så länge, i så fuktigt väder, när hon var sjuk, svarade hon saktmodigare än vanligt; det hon förmodat, att friska luften skulle göra henne godt, och derföre vandrat till Greta Lisas stuga, för att uträtta något för Leonna; men der börjat må så illa, att hon hvilat sig en stund på sängen, och knappt förmått gå hem tillbaka.

På Marias fråga: hvad hon skulle uträtta, gaf hon icke svar; men då den upprepades, svarade hon: «att hemta hit fogelburen med gossens grönsiska, men jag blef så sjuk att jag glömde den.» Maria tillsade pigan att gå efter den.

Talet föll sedan på gårdagens nöje. Maria sade sig nästan ångra, att hon antagit bjudningen; hon hade trott sig finna Petter der. Eljest hade der gått rätt muntert till.

«Skall öfverstinnan resa bort med sin man?» frågade Hedda.

«Nej efter hvad jag hörde sägas, inackorderas hon hos en af hans bekanta på en tid,» svarade fru Snabbeck.

«Mamselln skall framdeles gifta sig, heter det, men till dess blir hon hos Ströms. Stackars fru Ström!» — — Ingen svarade, en paus uppstod.

«Moster, som var der hela veckan, såg väl hvarmed de alla gjorde tiden tillända?» yttrade Maria, som flitigt sydde på linnesöm, under det Hedda gjorde intet. Frun svarade: «Om jag undantager fru Ström, som sydde med mig på nya kläder åt barnen, på det de skulle se folklika ut kalasdagen — och fru A. som hade alla händer fullt upp att göra med att laga mat åt alla dessa menniskor, gjorde de andra ingenting annat än sofvo, klädde och speglade sig; när de ej spatserade, spelte de kort, och åto bär och nötter, kastade skalen på hvarann eller på de unga karlarna, som jemt omgåfvo dem. Öfverstinnan föregick dem med sitt exempel.» —

«Gillades ett sådant beteende af hennes man?» invände Maria förundrad.

«Huru skall jag veta det! Jag såg dem aldrig tillsammans. När han var hemma, var han alltid omgifven af sina officerare och andra fremmande, som spelade hos honom långt inpå nätterna.»

«Åto de ej tillsammans?»

«Nej, hon åt uppe hos ingeniörns, der hon äfven tillbragte dagarna. Han i sina rum.»

«Lova Ström är ju förlofvad med långa adjutanten,» anmärkte Hedda, som setat tyst och sett utåt fältet. «Sörjer hon mycket nu, när han skall bort?»

«Det lär nu vara si och så med den förlofningen; åtminstone vet modren ingenting, fast fadren skräflar och skryter, att han kan gifta sina tre äldre flickor hvad dag han vill; men lika mycket blir Lova adjutantens hustru som jag,» försäkrade Snabbeckskan.

«Hvarföre säger moster så?» frågade Hedda ifrigt.

«Jag har mina goda skäl — i alla fall kan det icke ske ¯nu¯, och hvem vet, om han någonsin kommer igen — utomdess ser han mig för klok ut, att länge tänka på en flicka, som ej mer tar sin person i säkerhet.» —

Hedda steg hastigt upp och gick ut. Hon syntes ej road af den vändning samtalet nu fått.

«Jag tror Hedda blef stött, det var icke min mening; jag sade blott hvad jag tänkte,» sade frun och såg efter henne.

«Lappri, Hedda tål nog vid, när hon vänder sig om, är allt glömdt,» svarade Maria suckande.

Hedda gick i sitt rum, kastade sig på en stol der, och utbröt i denna häftiga, konvulsiva gråt, som är så egendomlig för de qvinnors temperament, som ohejdadt låta sig hänföras af ögonblickets impuls, och aldrig lemna ¯eftertanken¯, eller som man mera rättvist borde säga ¯företanken¯, rådrum att styra deras handlingar.

Fru Snabbecks anmärkning, mera skarp i tonen, än i orden, hade anslagit en sträng, som kom henne att bäfva. Tvenne gånger denna förmiddag hade en viss person gått förbi det fönster, der hon satt, utan att bevärdiga henne med en blick, ehuru hon, ljudligt nog, gjort tecken med löfqvisten, som i går utgjorde föremålet för hans väntan. Då träffade fruns ord henne som en blixt; den tanken: ¯du har förlorat hans aktning¯, genomfor hennes själ med samma meteors snällhet. — Men ty värr utan att qvarlemna något spår, ty om en timma var hon alldeles den samma som förut. — Hon tänkte nu endast på en utväg att lemna detta ställe, för att slippa se föremål, som påminde henne om något, som hon för alltid ville glömma.

På eftermiddagen begärte hon derföre häst af systern, för att fara till ingeniörens. Båda fruarna föreställde henne det opassande i att nu fara dit, men utan framgång. Fick hon ej åka; begaf hon sig till fots, sade hon. Maria måste gifva efter.

Der var hon i sitt rätta element; ingen kunde se en skymt af de sinnesrörelser, som hos henne vexlat om de sista tjugufyra timmarna.

Tror någon att vi i Hedda velat teckna ett vidunder bland qvinnor, så bedrar den sig. Hon har tyvärr många sina likar i verkligheten, så vida skilda, som olika yttre förhållanden förutsätta. De hafva en böjlighet i karaktern, som gör att de lätt kunna foga sig efter ögonblickets intryck; den ena stunden öfverlemna de sig åt en tröstlös förtviflan öfver en motgång, den nästföljande kasta de sig med yster glädje i förströelsernas och dårskapens hvirfvel, eller roas de af ett lappri. För dem är lättsinnet ¯lycka¯; ty tröstlösa öfver en förlust den ena dagen, minnas de den knappt den andra. De sky ej som andra menniskor tadlet och vanäran, emedan de tro alla andra vara lika glömska som de sjelfva.

_Skiljsmessan._

Mot aftonen samma dag, satt Leonna ensam hos modren, som nu syntes slumra. Skymningen tog till; hon smög sig varsamt för att uppdraga rullgardinen. Snöret var redan fästadt, när hon hörde ljudet af hästhofvar från vägen; en ridande, en militär, steg af den frustande hästen invid trappan; hon hörde sin fars röst, som bjöd honom vara välkommen.

Var det Feodor? Det är säkert han! Hjertat klappade högt både af glädje och smärta. Hon skulle se honom! Men han kom för att taga afsked. Viss att Feodors besök var kort, kanske voro minuterna räknade, ville hon skynda sig till hans möte; ännu en gång se och inprägla de älskade dragen i sitt minne, höra välljudet af hans stämma — men hon vågade ej lemna modren allena.

Ändtligen kom sjuksköterskan in. «Der är en rysk officer,» sade hon, «och hans nåd bad fröken komma ut i salen.» Hon uträttade icke uppdraget så tyst, att ej den sjuka hörde det.

«Gå icke dit!» ropade hon: «om Petter får se att du talar vid Feodor, slår han dig också.» Hon syntes hafva hört något angående mötet på vägen.

«Goda mamma! Petter är icke här. Pappa vill tala vid mig;» och för att missleda modren tillade Leonna: «det är Schalinsky, han kommer för att taga farväl af oss, ty han reser bort i morgon.»

«Ja så, Petter låtsar tycka om Schalinsky; gå, men kom snart igen.»

Leonna gick som hon trodde till den älskades möte.

Men hjertat ville stelna, när Schalinsky synbart upprörd trädde emot henne för att helsa.

«Jag skall tidigt infinna mig i morgon,» fortfor Nordenskans i det genom henne afbrutna samtalet, «för att taga afsked af bror Feodor, samt öfvertyga honom, huru jag högligen ogillar min sons obehöriga uppförande, hvarom jag icke är okunnig, och det dumdristiga uppträdet på landsvägen, hvartill jag sjelf var vittne. Redan samma afton önskade jag förklara mig för min unga vän, men träffade honom icke, ty jag var tvungen att resa hem. Sedan sjuknade min hustru, och jag kunde ej drömma om er hastiga bortresa. Se der Leonna, stackars flicka, hvad en enda natts vakande gjort henne blek och rödögd,» sade han och strök med sin breda hand öfver dottrens glänsande hår. «Gå tidigt till hvila i afton barn, nog finns här dem, som kunna vaka öfver mamma ändå. Men laga nu så att vi genast få oss thé. Löjtnanten har ej tid att dröja många minuter, säger han, men en liten «panacé» måste vi dricka tillsammans först, hvem vet när och om detta sker en annan gång.»

»Straxt pappa» och Leonna skyndade ut för att under bestyrens täckmantel nedsvälja den felslagna förhoppningens bittra tårar.

I detsamma hon återkom, gick fadren ut, för att från sin kammare hemta det fluidum, hvarförutan han benämnde thé: gåsvin eller hönssoppa.

Knappt hade han aflägsnat sig, förrän Schalinsky skyndade att lemna ett bref i den darrande flickans hand, under det han med låg och rörd stämma sade: «Har fröken några tröstande ord att säga min stackars vän, så skynda! Jag vet icke hvad han skrifvit, men döm honom icke hårdt! tro mig, han förtjenar öfverseende — och medlidande, ty han lider.» — —

Vid ordet öfverseende, såg Leonna på talaren med en förundrad blick, hon förstod honom icke — och när hon ville svara, inträdde hennes far.

Med synbar ansträngning bemödade sig Schalinsky att beherrska sin djupa rörelse, och tala om andra ämnen, men återkom dock alltid på samma punkt. I anledning af de oförmodade skyndsamma uppbrottsorderna, yttrade han:

«Derföre kommer mången af oss att synas otacksam och känslolös för bevisad vänskap och gästfrihet, men pligtens röst, måste nedtysta hjertats stämma. Detta är vår ursäkt. — Ännu äro icke tvenne år förflutna, sedan vi ansågos för fiender; men redan äro många fästade med ömma band vid landets döttrar, och de flesta genom vänskapens brodersband — med landets folk, men trohet vinner seger, och återseendet» — —

Häftiga rop hördes från den sjukas rum och afbröto löjtnantens osammanhängande tal, hvars mening dock klart uppfattades af Leonna, men icke så af Nordenskans, som betraktade honom med förvåning, ty han förstod ej huru den eljest så glada och frimodiga unga mannen nu syntes vara, hvad ¯han¯ hade lust att kalla «käringaktig.»

Ett annat rop om hjelp från sjukvakterskan kallade far och dotter, som funno den sjuka vid dörren, skrikande på Leonna, som hon trodde än röfvas bort af Petter, än af ryssarna.

Nästan med våld måste hon bäras till sängen, och höll sedan Leonnas hand krampaktigt innesluten i sina båda.

Arma Leonna! endast den, som upplefvat en dylik stund, kan uppfatta hvad du lider under denna stund!

Hvad innehöll detta bref, öfverlemnadt under gåtlika uttryck af hans vän? Hvem kan väga sina ord, när man sjelf är upprörd, tänkte Leonna. — Men väl förmodade hon att Feodor ville med henne uppgöra ett förslag till framtida brefvexling. Fjettrad här, kunde hon hvarken läsa hans bref eller besvara det; ej en gång lemna honom genom deras samfällta förtrogne en helsning. Äfven denne måste bort, utan att hon fick säga honom ett lefväl.

Så hade en qvart timma förflutit, när dörren öppnades af Nordenskans. «Kom ut på ett ögonblick, Leonna!»

«Ack pappa, jag kan icke! Mamma släpper icke min hand.»

«Nej, nej!» intonerade modren, och grep ett tag om flickans arm, och stirrade på mannen, som hon ej syntes känna igen.

«Så gå sjelf in till flickan, och ursäkta hvad som ej kan hjelpas,» yttrade denne. Schalinsky kom, fattade Leonnas venstra hand, som var fri, tryckte den till sina läppar, och sade med en af rörelse bruten stämma: «Utan ett farväl af er, kunde jag ej skiljas härifrån. Måtte ni blifva så lycklig som jag önskar, lemna mig ett litet rum i ert minne! O kunde jag med mitt» — — Han hejdade sig.

Derpå fortfor han förläget stammande: — «Om jag kunde uträtta något för er min fröken, — men jag känner ej vår marschruta eller vår bestämmelseort, det stadnar således i en hjertlig önskan.» —

«Ack om jag dock dristade besvära er med något i afton — till —»

«Kom icke fram med något lappri!» afbröt henne fadren. «Löjtnanten har, stackars gosse, nog angelägnare att tänka på. Det är väl något bud till din svägerska, kan jag förstå, men jag far dit i morgon bittida sjelf.»

«Då kan Erik äfven uträtta det,» invände Leonna. «Han skall lemna en bok till kusin Feodor, helsa honom emedlertid. Jag önskar er båda en lycksam resa, och — ett gladt återseende, — när Gud behagar» — — —

Schalinsky störtade ut, Nordenskans följde honom; Leonna sjönk ned vid modrens säng, en välgörande gråt lättade det betryckta hjertat.

Hon tackade Gud för den utväg. Han sjelf — som hon i sin barnsliga tillförsigt till det högsta väsendet trodde — hade ingifvit henne i nödens stund. Hon kunde nu besvara det bref, som nästan brände på hennes bröst, tyckte hon i sin otålighet att erfara dess innehåll.

Budet från staden förde med sig medicin; ett pulver skulle genast intagas. Det var rogifvande. Om två timmar skulle den sjuka taga in andra satsen. Leonna gick undertiden på sitt rum under förevändning att hvila sig; på bestämdt klockslag skulle de, som nu vakade, säga henne till.

Inkommen i det lilla rum, som hon bebott sedan barnaåren, — skådeplatsen för hennes fordna barnsliga tidsfördrif och små funderingar, vittne till de lätt förskingrade moln, som ibland skugga barnasinnets himmel. — Här hade det unga hjertat klappat fortare, i den lycksaliga känslan att älska och blifva älskad; här skulle hon nu företaga sig den första egenmäktiga medvetna handling — ty hon anade att det bref hon nu skulle bryta, det svar hon derpå lemnade, antingen på ett eller annat sätt skulle gripa in i hennes framtid. — Förut otålig, nu bäfvande — ty Schalinskys utomordentliga rörelse, sammanlagd med hans första yttrande, föreföll henne nästan oförklarlig — bröt hon förseglingen och läste:

«¯Dyra Leonna¯!

Med djup smärta aflägsnar jag mig från den ort, der du är. Mitt beslut står fast att aldrig visa mig för Leonnas ögon, om jag icke blir henne mera värdig, än nu. — Hon den ¯goda¯, den ¯englarena¯, som skänkte sitt hjerta, sin kärlek; som lofvade sin tro åt den, som så lättsinnigt — — — Dock nej, hvarföre anklaga mig inför den, hvars oskuldsfulla sinne ej förstår, ej anar de lidelser, som strida och kämpa om herraväldet i mannens oroliga själ.

Må din englalika mildhet göra dig öfverseende! Säg, att du förlåter mig. Säg att du som en genius vill omsväfva mig, och jag ¯skall¯ blifva dig värdig!

När jag då, luttrad genom sjelfpröfningens skärseld, äfven har tillkämpat mig den grad, som fordras, (utan att nedsätta mig i egna ögon), för att hos dina föräldrar anhålla om din hand, är jag då äfven säker att min Leonna icke tillåtit sin hatfulla broder, eller den faderliga myndigheten pålägga sig några andra band, än dem som förena henne med

¯Feodor von Harlinghausen¯?»

Leonna läste och återläste dessa rader, i hvilka låg en mening, som hon ej kunde förklara. Har det åter förefallit något emellan honom och Petter, tänkte hon; hvarföre talar han icke öppet om det, hvarföre i så dunkla ordalag. — Men tiden led och hon måste svara. Hon skref:

«¯Älskade Feodor¯!

Du har rätt, jag förstår dig ej; men att min Feodor ej står klar för mig i ett ögonblick som detta, då en långvarig, kanske beständig skilsmessa hotar oss, det anade ej mitt älskande hjerta, som bäfvat af oro, men ändå lefvat i hoppet att ännu en gång få återse sin älskling. Vet du Feodor, det ligger något konstladt, något på skrufvar stäldt i ditt språk. Hvad betyder det?! Hvarför denna häftighet? Har något händt, hvarföre då ej upptäcka det för din Leonna?!

Om du besluter att icke se mig, för att efter som jag fattar ditt uttryck straffa dig sjelf; är det väl rättvist att låta mig dela straffet, utan att veta, hvari felet består? Är detta fel begånget mot mig — o då borde du lita på min kärleksfulla tillgift, som jag på din; ty fela kunna vi alla, och derföre vill jag ej, för några obegripliga ord, minnas annat än vår kärlek, mitt lifs skönaste blomma.

Mitt löfte blef ouppfyldt i går; men Hedda sade dig väl orsaken ännu mer min biljet, som visst var kort, men ¯tydlig¯ — något som (jag finner det både af ¯ditt¯ och ¯mitt¯ bref) ej alltid är fallet. Men kärleken förlåter allt! Ögonblicken äro räknade. Jag måste sluta!

O, om jag kunde uppfylla din önskan och vara dig en genius, som skyddade dig mot hvarje fara! — — —

För att säga dig min tanke om slutet af ditt bref; så var öfvertygad, att om du äfven återkommer som general, och jag i generalen ej återfinner min Feodor, är han utan allt värde för mig. Frukta således ej; blir jag icke din här nere, sker vår förening i en annan verld. Således evigt din ¯Leonna¯.»

Den omtalta bokens permar bekläddes med papper; hörnen förseglades med omsorg, innanföre låg brefvet; boken sammanknöt hon med ett band.

Det omtalta tecknet gafs, och hon skyndade till modren.

Ingendera, hvarken Feodor eller hon, hade nämnt ett ord om vidare brefvexling; men detta, liksom allt, lemnade hon åt Guds försyn. Han styr nog allt till det bästa, tänkte hon. Hon bar ju den kära bilden i sitt hjerta; med hopp, tro och förtröstan ville hon gå framtiden till mötes.

Leonna smög sig om morgonen sakta ur sjukrummet och fann sin far nästan resfärdig.

«Hur är det med mamma?» frågade han.

«Som jag hoppas bättre. Hon yrar icke mera, och har nu somnat.»

«Har du fått sofva sjelf barn? Laga så, att du intet blir sjuk också. — Hvar har du den der boken du talte om i går? Jag skall nu lemna den i behöriga händer. Ja så, du har till yttermera visshet skrifvit adressen utanpå. Ordning bör det vara. Du har väl något grönt från trädgården åt Maria? hvarom icke, så låt vara, jag måste skynda.»

«Å nej, det skall vara gjordt om fem minuter pappa!» och Leonna skyndade ut. Då hon återkom in, hade fadren öppnat bandet som höll boken tillsamman, och bläddrade liksom när barnen söka kopparstick. Samvetet slog den unga flickan; hon darrade, men andades åter fritt, när han sade: «jag trodde det vara något, som dugde läsa för mig under vägen, men jag ser det är tyska, hvarom handlar den?»

«En samling af poetiska arbeten pappa!»

«Sådant krimskrams har aldrig varit min sak.» Han kysste sin dotter och reste.

* * * * *

I andanom — ty huru ringa ¯anda¯ som kan finnas i vissa författ:s arbeten, hafva de dock ett visst privilegium att se och höra mer än andra menniskor — hör således äfven undertecknad mången fråga: «Hvad kommer åt Feodor? Hvarföre lemnar han ej sina göromål åt en annan, för att sjelf i flygande fart rida till Grönskog och taga afsked af sin flicka; till, som han vet sig vara välkommen hos hennes far?» — —

Som en författ. står i ansvar för ¯dem¯ de föra fram på scenen; i synnerhet en som spelar en af hufvudrolerna, måste äfven besked lemnas om Feodor.