Part 6

Söderbergs förhoppningsfulle son hade nämligen ställt ett par tegelstenar i hatten.

PRISBOXNING

Jag har sett en hel del slagsmål i mina dar, både med och utan kniv, och även deltagit i inte så få. Jag har sett regelrätta boxningskamper mellan yrkesmän, svenska slagsmål med danska skallar, sett trettio franska stuveriarbetare slåss med en enda dylik, som vid likbesiktningen befanns ha fått sexton knivhugg i kroppen, varav framgår att fjorton av de andra ansågo kvällen förfelad; och en julafton råkat vara mellankommande part i ett slagsmål mellan civila och spårvägsmän efter en spårvägsolycka i Amerika, men undkom, som bekant, med livet.

Men när jag på Holborn i London fick se en jätteskylt med tillkännagivande om att Gunboat Smith och Young Ahearn skulle boxas om tio tusen pund blev jag i alla fall intresserad. Att se folk slåss för livet är en sak, men att se smockan utdelas för hundraåttiotusen kronor hade dock mera intresse.

"Denna smocka måste jag se", tänkte jag, och gick till min vän Karlson i London.

"Skall vi gå och se på prisboxningen i kväll?" frågade jag. "Det blir nog intressant."

"Nej", svarade Karlson med en bestämdhet, som klädde honom. "Jag vill inte se ett så brutalt skådespel."

"Jag bjuder!" sade jag.

"Det var en annan sak", inföll Karlson hastigt. "Då kan jag ju lägga band på min avsky och följa med, eftersom jag ändå en gång väl skall se något dylikt elände."

Vi togo på aftonen Undergrounden till Shepherds Bush. Karlson var dyster. Hela hans inre uppreste sig mot att betrakta en prisboxning. Jag var också rätt dyster. Jag hade lovat betala biljetterna. Och på sistone hade jag funnit att dessa voro ganska dyra. Från 200 kronor nedåt.

"Vi ta väl en plats rätt långt borta", sade jag. "Så slipper du lida allt för mycket av det råa skådespelet."

"Nej", sade Karlson. "Vi ska sitta alldeles intill. Skall man se det, så skall man se det ordentligt, så att man slipper att göra om det."

"Hm, ja, javisst!" sade jag. "Men de där fina platserna gå nog åt tidigt. Femshillingsplatserna äro så många, så dessa kan man ju alltid få."

"Jag tänkte så jag också", sade Karlson. "Så jag har ringt och reserverat två fempundsplatser."

Fempundsplatser! Hundraåttio kronor, som jag skulle betala! Aldrig!

"Varför tog du inte tioguineaplatser?" frågade jag dock med vänlighet i rösten.

"Jag försökte", sade Karlson. "Men tråkigt nog var dom utsålda."

"Ädle vän!" sade jag tyst och började tänka, men det hjälpte inte. Det fordras en viss vana. Men när vi kommo till Stadion vid Shepherds Bush och nöden var som störst kom idén.

"Sablar!" skrek jag till och förde handen mot byxfickan. "Jag har glömt min portmonnä." (Jag förvarar alltid portmonnän i västfickan.)

"Det gör ingenting", sade Karlson älskvärt. "Jag har en hel del pengar på mig, så att jag kan lägga ut."

"Tack", sade jag. "Du får igen pengarna i morgon." Men i mitt stilla sinne tänkte jag: "Du får aldrig igen dem."

I detsamma kom jag att föra handen till västfickan, och det klack till i mig. Min portmonnä var borta. Jag hade verkligen glömt den på hotellet. Jag mindes mycket väl att jag lagt den ifrån mig på byrån i mitt rum och inte tagit den med mig. Min själ fylldes av salig glädje, men det varade inte länge.

"Jag såg att du glömde den, gamle vän, och stoppade den i fickan", sade nämligen Karlson och räckte ut sin hand, i vilken min portmonnä, stinn och späckad, vilade. "Det var de pengarna jag hade på mig."

Men jag fann mig.

"Jaså den", sade jag och stoppade den vårdslöst i fickan. "Tack skall du ha, men det var inte denna utan den andra jag menade. I den här är det bara några kopparslantar."

"Gamle skämtare", sade Karlson. "Det är fyrtiotre pund och tio shillings i den. Jag har räknat dem."

Stilla sörjande plockade jag vid biljettluckan upp mina tio pund och gick med Karlson in och satte mig, betydligt tyngre om hjärtat och lättare om pungen än förut.

Kampen började. Den var inte värd tio pund att se på, tyckte jag. Karlson däremot värmdes upp.

"Det är inte så illa som jag föreställt mig", sade han. "Jag håller fem pund på yankeen."

"Jag tycker det är bara strunt, se där. 'Kanonbåten' kan ju inte sätta in ett ordentligt slag. Det skulle ha varit jag. Nej, jag sätter tio pund på engelsmannen mot dina fem."

I detsamma fick Ahearn en uppercut så att huvudet höll på att trilla av skaftet.

"Bravo!" sade Karlson. "Jag trodde att det här skulle vara brutalt, men det är ju inte så farligt. Det är en manlig sport."

"Det är det", sade jag. "Men den är för rå för min kultiverade smak."

Boxarna dansade runt på segelduken, och för varje lyckat slag eller parad blev Karlson allt mera entusiastisk, och jag allt mera behärskad. Ty slagen voro i regel utdelade av yankeen.

"Jag borde ha boxats i mina yngre da'r", sade Karlson och kände på sina armmuskler. "Här finns förresten saker än."

"Jag _har_ boxats", svarade jag. "Och jag ångrar djupt, att jag någonsin tog ett par vantar på. Jag skall aldrig göra så mer! Fast jag har nog haft nytta av det en eller annan gång."

Karlson kände på mina biceps.

"Ja", sade han. "Utan den konsten vet jag inte hur du skulle ha klarat dig. För min del, så får jag alltid vara i fred. Det syns på en karl när han har jättekrafter."

Strax därpå lyckades "Gunboat" placera en vänstersväng på Ahearns käkben, fullföljde med en höger hook till plexus solaris, och engelsmannen sjönk tyst och stilla ned för minst tio sekunder. Saken var klar.

Publiken tjöt. Karlson värst. Men medan publiken tjöt av raseri för att en utlänning vågat klå Ahearn, tjöt Karlson av diametralt motsatt anledning. Lyckligtvis uppfattade publiken icke Karlsons opinionsyttring för vad den verkligen var, så att han kom levande ut.

Jag tjöt inte. Jag var upptagen med att räkna ut hur mycket jag skulle ha kvar när jag betalat Karlson hans tio pund. Resultatet var sorgligt, men jag betalade och lät honom leda mig ut, halvt vanmäktig. Jag hörde honom tala om något "manligt, grandiost, storartat" men fattade inte vad det var frågan om, förrän han väckte mig ur min dvala med ett tjuvnyp i armen och sade:

"Tycker inte du som jag!"

"Jo", svarade jag med värme. "Jag instämmer livligt med vad du sa innan vi gingo dit: Det var ett brutalt skådespel!"

"Vet du ingen levandes hut", skrek Karlson. "Skall du yttra dig så om självförsvarets ädla konst. Du skall få erfara...."

Pang! Jag fick smockan mitt i planeten och såg en stund änglar i luften. När jag hämtat mig var Karlson redan halvvägs till Undergrounden.

Jag satte mig på taket av en motorbuss.

* * * * *

P.S.--Just när denna vackra berättelse är färdig inträder hotellvaktmästaren, som skickats efter biljetter, och underrättar, att matchen mellan Gunboat Smith och Young Ahearn inställts, därför att Ahearn sjuknat. Det var mycket tråkigt, men det jag har skrivit, det har jag skrivit. En svensk journalist tar aldrig tillbaka.

FÖRARGELSEVÄCKANDE BETEENDE

Bergfeldt tittade in till sin gamle vän frukthandlare Fellberg här om dagen när han var på väg hem till middagen. De pratade naturligtvis politik, det gör ju alla människor nu för tiden, men i motsats till de flesta andra hade de likadana åsikter i varenda fråga.

Över detta blev Fellberg så förtjust att han, när Bergfeldt gick, stoppade en stor, grann blodapelsin i Bergfeldts ficka. Bergfeldt tycker inte om apelsiner. Det är den enda frukt, som han finner vidrig, men som han inte ville stöta sig med sin gamle vän Fellberg tog han emot ändå.

Men när han promenerat ett stycke råkade han sticka handen i fickan och kände då den stora, granna apelsinen där. Han ville inte ha den, alltså tog han upp den ur fickan och lade den lugnt och stillsamt ifrån sig på gatan.

Detta hade ju varit gott och väl, om det inte hade råkat hända på krönet av Hamngatsbacken. Under andra omständigheter hade apelsinen legat lugnt kvar på sin plats, men nu gav den sig i stället i väg nedåt backen med alltjämt växande fart. Bergfeldt följde efter i något lugnare tempo, och när apelsinen fastnade i en rännsten hjälpte han den vidare på väg med sin käpp. För det var ju i alla fall hans apelsin.

Detta gjorde att de passerandes intresse, som hittills varit fastknutet vid den rullande sydfrukten, med ens intensifierades och kopplades över till Bergfeldt. Folk stannade och granskade honom för att se om han såg samhällsfarlig ut, några yngre medborgare började följa efter honom, och till sist, nära slutet av backen, klev en ordningens väktare gravitetiskt över gatan och närmade sig Bergfeldt, som lugn och oberörd traskade sin väg framåt.

Konstapeln stoppade honom diskret genom att ställa sig framför honom och frågade barskt:

"Hönnu hänn! Va menar hänn me att rulla apelsin?"

Bergfeldt mönstrade kritiskt sin vederdeloman från kaskens blanka mässingsknopp till spetsarna av hans brednosade skor och när polismannens tecken till begynnande nervositet blevo tillräckligt tydliga, svarade han med en motfråga:

"Vad brukar man mena när man rullar apelsin?"

Konstapeln bleknade. Han hade inte väntat sig ett svar som stod i så oproportionerligt förhållande till hans fattningsgåvor och som vanligt i sådana fall tillgrep han maktspråk.

"Hänn får inte lov att rulla apelsin här", sade han.

"Jag rullar inte", svarade Bergfeldt milt. "Det är apelsinen som rullar själv."

"Men det va hänn, som satte den i gång!" röt konstapeln eldröd i ansiktet.

"Nej", svarade Bergfeldt. "Det var jordens attraktion som satte den i gång. Jag endast lade ned den på gatan. Finns det någon lagparagraf, som förbjuder folk att lägga apelsiner på gatan?"

Det var en kvistig fråga, men konstapeln klarade situationen som en hel karl.

"Neej....", sade han. "Jo, det är förargelseväckande beteende!"

"Såå!" svarade Bergfeldt och vände sig till den alltmera tätnande åhörarskaran. "Är det någon av herrskapet, som blivit förargad för att jag lade en apelsin på gatan?"

Ingen svarade, och Bergfeldt fortsatte:

"Alltså inte! Konstapeln här är visserligen arg som ett bi, men det är för att han framställer ologiska frågor utan att vara beredd på att möta konsekvenserna."

"Hänn missfirmar polisman. Hänn följer med till kontoret!" sade konstapeln och lade sin hand på Bergfeldt.

"Knappast!" svarade Bergfeldt.

"Va nu då! Vildsint motstånd också. De här kan nog inte sonas med böter."

"Nej, det blir nog minst halshuggning", förmodade Bergfeldt. "Och kanske rent av förlust av medborgerligt förtroende för alltid till på köpet."

"Nu går det för långt", råmade konstapeln. "Kommer hänn med i godo?"

"För det första har ni redan konstaterat att jag kommer att göra vildsint motstånd, för det andra har ni rätt i det, och för det tredje går det nog illa för er om ni hindrar mig att fortsätta min väg fram."

"Hotelser också! Kom!" Och polisnäven grep kraftigt tag i Bergfeldt.

"Nej", sade Bergfeldt. "Jag skall inte gå med er. Men ni kan få gå med mig till Karolinska institutet. Jag skall dit för att undersökas. Jag kom nämligen i morse från kolerasmittad ort i Sydryssland och man anser sig ha skäl att förmoda, att jag har massor av baciller överallt, både utanpå och inuti mig."

Bergfeldt hade knappast talat till punkt förrän det var folktomt runt omkring honom. Till och med konstapeln hade fått ett brådskande ärende bortåt Regeringsgatan.

Stilla och oförargligt fortsatte Bergfeldt sin väg hem. Han såg sig om efter apelsinen, men den var försvunnen. Och nedåt gatan kilade en liten gosse för fulla muggar med något gult i handen.

Han hade tydligen tagit apelsinen ungefär samtidigt med att polisen inte tog Bergfeldt.

SVÄNGDÖRREN

När Andersson upptäckte ölstugan--förlåt, bierhallen "Zum alten Frankfurterwurst", tyckte han, att han gjorde ett fynd. Den låg visserligen stillsam och undangömd vid en bakgata, men visade sig i alla fall vara ett flott ställe med utmärkt mat och väl tempererad dryckjom.

Det var emellertid inte detta, som tilltalade Andersson mest, utan entrén till hela härligheten. Ölst ... bierhallen bestod sig nämligen med en roterande svängdörr, konstruerad på samma sätt som ett vändkors. Andersson hade i Berlin sett likadana dörrar, och eftersom hans Berlinresa var hans enda expedition utom Sveriges gränser, höll han styvt på allt som han sett i metropolen vid Spree.

Ödet ville emellertid, att Anderssons åsikter i detta fall skulle undergå en liten förändring.

Första gången han på "Zum alten Frankfurterwurst" intagit sin lukulliska måltid av Salvatorwurst och surkål, lämnade han nämligen en sedel i betalning utan att så noga titta på den. Födoämnena kostade 95 öre, och kyparen lämnade fyra kronor och fem öre tillbaka.

Andersson, som efter sin vecka i Berlin ansåg sig vara gammal kosmopolit och erfaren karl, fixerade skarpt kyparen.

"Nå?" sade han.

"Va, herrn?" svarade vaktmästaren bugande.

"Försök inte med mig", sade Andersson barskt. "Jag är ingen oskuld från landet. Hit med en femma till, det var en tia jag lämnade."

"Förlåt, det var en femma!" svarade kyparen något mindre artigt.

"Hut, drummel!" röt Andersson. "Mej lurar du inte, sabla bondfångare! Hit med femman bara!"

Nu var det vaktmästarens tur att fixera Andersson.

"Jaså, på det viset", sade han. "Ni är en så'n."

"Hur var det?" frågade den tillskyndande hovmästaren.

"Den där lymmeln vill lura mig. Han fick en tia och gav tillbaka på en femma. Men det duger inte med en gammal globetrotter som jag."

"Jag fick en femma!" svarade kyparen.

"Tyst, karl!" sade Andersson. "Jag måtte väl veta det bäst, jag hade två tior och en femma i plånboken, och se nu!" Han drog upp plånboken, och öppnade den.

Det låg två tior i den.

"Hm!" sade hovmästaren.

"Åh, ursäkta!" sade Andersson mycket skamsen. "Jag har gjort ett misstag, ser jag."

"Det är inte alltid det lyckas", yttrade en herre vid närmaste bord och betraktade hånfullt Andersson.

Andersson spände blicken i honom, men som karlen såg stark ut och kyparkåren tycktes vara endast allt för villig att hjälpa Andersson ut, blev det inte något bråk, utan Andersson tog sin hatt och rock och avlägsnade sig med värdighet.

Dagen därpå kom Andersson åter till "Zum alten Frankfurterwurst" för att äta frukost. När han steg in genom svängdörren, riktades varenda kypares ögon mot honom, men så snart han slagit sig ned tycktes ingen märka att han existerade.

Andersson knackade. Ingen kom. Han knackade igen, hårdare. Samma resultat, eller rättare, samma brist på resultat. Först vid fjärde knackningen, som var den hårdaste i världshistorien, kom en vaktmästare fram till hans bord och sade:

"Strax!"

Efter fem minuter började Andersson knacka igen. Efter ytterligare femton fick han lämna sin beställning, och sedan ytterligare en halvtimme och en brödassiett, som råkat stå i vägen när Andersson knackade, förintats, fick han vad han begärt.

Andersson är ibland rätt disträ, och när han ätit, druckit och läst morgontidningen reste han sig och gick utan att tänka på betalningen.

Kyparkåren, som hela tiden haft sin uppmärksamhet riktad på Andersson, växlade en blick, och lokalens starkaste vaktmästare rusade, med uppriktig glädje i sitt ansikte, efter honom.

Andersson hade just hunnit utanför svängdörren när han kom ihåg, att han borde ha betalat. Han såg genom glasrutan kyparen komma och vände hastigt tillbaka. Svängdörren snurrade våldsamt runt, ty medan Andersson rusade in på ena sidan, rusade kyparen ut på den andra.

Väl inkommen fick Andersson se kyparen, som inte märkt, att Andersson vänt om och väl inte heller kunnat tänka sig den möjligheten, stå där ute och titta, och han gav sig genast i väg ut till honom, men i samma ögonblick fick kyparen syn på Andersson och gav sig i väg in. Svängdörren snurrade åter med våldsam fart och i nästa ögonblick var det Andersson, som stod utanför medan kyparen var där inne. Åter rusade kyparen ut och Andersson in, kyparen in och Andersson ut, varv på varv gick den vilda jakten och svängdörren roterade med svindlande hastighet.

Slutligen, när Andersson för trettonde gången passerade lokalen mötte hans ansikte en hård kyparnäve, som var i rörelse i rakt motsatt riktning, han raglade baklänges, svängdörren snurrade förbi honom, och ögonblicket därefter möttes han och lokalens starkaste kypare.

Låt oss draga en slöja över vad som nu följde.

Det må vara nog sagt, att mötet, ur Anderssons synpunkt, blev mycket ömt, och att det bylte, som några minuter senare köksvägen slungades ut ur "Zum alten Frankfurterwurst", för en ytlig betraktare inte påminde särdeles mycket om Andersson.

Andersson besöker inte mera "Zum alten Frankfurterwurst", och han har totalt mist sin beundran för roterande svängdörrar.

PÅ PANOPTIKON

Jag var på Svenska Panoptikon här om dagen för första och möjligen sista gången i mitt liv. Det var mycket vackert. Moltke och flygbaron Calle Cederström och en amerikansk jätte som hette någonting, jämte en hel del andra andligen och lekamligen store män.

Jag stod just vid den kungliga familjegruppen och tyckte synd om kronprinsen, som alltid blir så illa hanterad av tecknare och skulptörer, när ett lantligt par stannade bredvid mig och försjönko i beundran inför all den kungliga glans som utvecklades inför deras ögon. Jag stod orörlig.

När de två efter en lång stund sett sig nöjda på kunglighetens gulnade ansikten vände de sig mot mig.

"Hörru, va ä de där för en?" frågade ungmön.

"Tyst, ser du inte att han är levande!" svarade ungersvennen i en teaterviskning.

Jag rörde icke en muskel, utan blickade oavvänt in i Hans Majestät Konungens stela ögonglober.

"Den där! Nä huru håll i mej! Kan du inte se att den är av vax, va? Harru nånsin sett en levande människa så gul i syna, och så utan uttryck i ögona?"

Jag är blek, jag medger det. Nobelt blek! Men det var ju i alla fall onödigt att påpeka det på det sättet.

"Minsann har du inte rätt", svarade karlen. "Det är ju en vaxgubbe. Men de va sjutton vad han var lik en människa vid första ögonkastet."

Så kastade han ett par försiktiga blickar omkring sig. Ingen människa i sikte.

"Elvira!" viskade han ömt, och hon rekognoscerade hastigt terrängen även hon. Så möttes deras läppar.

Då hostade jag.

De älskande slungades från varandra och betraktade misstänksamt först mig, sedan den kungliga familjen. Men vi voro lika orörliga allesammans.

"Vem fadren var det som hostade?" sade ynglingen.

Jag vände mig mot honom och lyfte artigt på hatten.

"Det skall jag säga herrskapet. De var prins Bernadotte! Han tycker inte om sådant där."

"Va ... va....", stammade han. "Är herrn levande?"

"Det äro vi allesammans", svarade jag. "Den kungliga familjen sitter här en timme om dagen numera för att undvika det eviga rännandet uppe i slottet. Jag är en tjänstgörande kammarherre."

Med det intog jag min ursprungliga ställning och paret backade djupt bugande in i nästa rum där de bemötte alla vaxfigurerna med utsökt hövlighet.

En stund senare, när jag stod och tittade på Gunnar Wennerberg stego Jonsson och Karlsson in i rummet i sällskap med en släkting från Falköping. Jonsson nickade åt mig. Men jag blinkade inte ens.

Karlsson stannade förvånad.

"Nä hör nu dra, jag tyckte först att det var han själv."

"Jag också", instämde Jonsson. "Nu går då skammen på torra landet. Har dom satt upp _den_ också här. Det kan man kalla brist på urskillning."

"Och här uppe till på köpet", sade Karlsson. "Va har dom skräckkällaren till, när dom inte placerar den där figuren där?"

"Om Wennerbergs släktingar får veta att dom ställt honom bredvid honom så har dom nog till att flytta honom från honom", förmodade Jonsson.

"Vem är det?" frågade släktingen från Falköping. "Är det rånmördare Ander?"

"Nej!" svarade jag. "Det är ingen mördare, men härnäst jag träffar herrarna på något ensligt ställe så tänker jag bli det. Tills vidare nöjer jag mig med ett litet överfall."

Med detta tog jag fatt i herrar Jonssons och Karlssons huvuden och slog kraftigt ihop dem, gav för ordningens skull även släktingen en knytnäve i ansiktet och gick stillsamt min väg.

Nu har jag köpt mig en browning. Man vet aldrig när man träffar Jonsson eller Karlsson.

LANTBRUK

Jag har ett mycket ädelt hjärta, som varmt klappar för alla människor, eller åtminstone för rätt många. Men för ingen känner jag så djupt som för lantbrukets utövare, för jag vet hur de ha det. Jag har nämligen själv idkat lantbruk en gång. Det är många år sedan nu, och var varken långvarigt eller egentligen avsiktligt.

Jag befann mig nämligen en vacker höstdag stående uppefter en husvägg i en liten stad i Nord-Dakota, föremål för en viss uppmärksamhet ifrån invånarnas sida. Jag var nämligen mycket fin. Klädd i frack. Och om också väst, krage och halsduk saknades, så hade jag däremot halmhatt, gula skor och f.d. ljusa byxor. Jag kan ännu inte fatta hur de små barnen kunde ropa: "tramp" efter mig när jag var så fin.

Orsaken till att jag befann mig där var den, att min läkare ordinerat mig frisk luft, motion och riklig näring. Frisk luft hade jag fått, det fanns gott om den runt omkring mig, motion hade jag också fått, ty jag hade promenerat 148 engelska mil de sista dagarna, men med näringen var det litet klent. Jag var visserligen innehavare av en tysk tvåpfennig, men jag hade ännu inte lyckats utfundera något sätt att fördelaktigt utnyttja detta kapital.

Då stannade en man av landets söner framför mig och granskade mig kritiskt.

"Du är stor och lång", sade han äntligen och spottade tobak på mina skor.

"Ja, och du är dum", svarade jag vänligt.

Han glodde ett slag.

"Är du stark också?"

"Det skall du strax få erfara, din drul, om du inte inom fyra sekunder förfogar dig i väg till nästa stat."

"Stor i käften är du också", konstaterade han lugnt, och tillade, innan jag hann inleda misshandeln: "Vill du ha arbete?"

Jag ville visst inte ha arbete. Tvärtom tyckte jag, att det var ofantligt mycket angenämare att leva som himmelens fåglar. Men däremot ville jag mycket gärna ha mat, och som sådan inte stod att få utan att man arbetade för den, betvingade jag min motvilja och svarade jakande.

Tio minuter senare satt jag i en buggy, som skumpade fram över prärien, ibland genom ett vetefält och ibland över hjulen i vattensjuk mark, men bara hänsynslöst framåt. Och i kvällningen voro vi framme. Man var nog finkänslig att bjuda på mat genast, och jag gjorde rätt för mig till den grad att farmarens missis bleknade. Se'n lånade jag en corncobpipa och tobak, och gick ut för att ta mig en rök.

Så småningom började ljusen i huset släckas, och som jag ansåg det vara tid att gå till sängs steg jag in. Jag möttes av familjens förvånade ögon.

"Vad vill du?" frågade farmaren.

"Jag vill veta, var min liggplats är?"

"Var du vill", sade farmaren och förde mig till dörren. "Precis var du vill. Jag har etthundrasextio acres prima åkerjord här omkring, och du får lägga dig på precis vilken av dem du vill." Så knuffade han ut mig.

Well, jag lade mig i en hövålm på en äng, och där sov jag både mjukt och gott. Bara inte moskiterna funnit mig så välsmakande.

Mitt i natten--klockan var knappt fem--väcktes jag av ett ihållande vrål från farmhuset, och när jag stigit upp och skakat av mig det värsta, såg jag farmaren stå på sin trappa.

"Vad vrålar du efter?" skrek jag.

"Ämnar du sova hela da'n, ditt lata nöt?" genmälde han. "Solen står redan högt på himmelen."

"Mycket sant", svarade jag. "Det gör den alltid. Men jorden har inte ännu vänt sig så mycket att vi kan se den. Det där begriper du inte förresten."

Som jag emellertid förstod hans hjärtas mening, gick jag tvärs genom ett havrefält och inställde mig till tjänstgöring. Till att börja med fick jag ett skrovmål igen, och se'n leddes jag ett stycke bakom ladugården och befalldes att gräva ett hål i marken där.

Jag är inte tillräckligt hemma i lanthushållningens hemligheter för att veta vad farmaren skulle använda hålet till. Men jag förmodar, att det var nödvändigt för honom att ha det. Han behövde det antagligen i utövningen av sin verksamhet, och jag tror, att hål i jorden ha ett särdeles stort inflytande på jordbrukets sunda utveckling.