Part 5

"Det är ett gott stycke från London", sade han. "Ett par timmars järnvägsresa."

"Då bryr jag mig inte om att fara", sade jag. "Han var ju inte och mötte mig vid stationen."

"Han fick nog aldrig ert meddelande om att ni skulle komma", sade excellensen. "Han ligger ju vid havet och sköter sin hälsa."

"Badar han havsbad?" frågade jag med intresse.

"Ja visst."

"Då reser jag", svarade jag. "Nöjet att få se Karlsons slanka tangofigur i en baddräkt uppväger fullt resans obehag." Han väger 110 kg. Och jag reste.

Karlson var nära att svimma av överraskning när jag ett par tre timmar senare steg in i hans rum, och fru Karlson störtade, med ett dämpat skrik av glädje, i min famn. Det var mycket angenämt.

Hennes man grep med entusiasm mina båda händer och tryckte dem kraftigt, och mina ögon tårades, dels av rörelse över detta hjärtliga välkomnande, dels därför att Karlson är ganska stark.

"Välkommen, välkommen, gamle barndomsvän", ropade Karlson. "Detta är alltså anledningen till att remissan inte kom. Du kommer med pengar, min käre, käre bror!"

"Nej", svarade jag. "Jag haver inga pekunier med åt dig."

"Ha, ha, ha!" svarade Karlson. "Tror du inte jag ser hur din högra rockficka tynges ned av gyllene sovereigner, som du längtar att ösa i min hand."

"Karlson!" svarade jag. "Det är icke guld, som tynger ned fickan. Det är en liten browning, vilken som bekant är ett bland de viktigaste föremålen i en krigskorrespondents utrustning. Jag har inga pengar åt dig."

Karlson måste ha förstått att jag talade allvar, ty han släppte genast mina händer och fru Karlson slet sig med ett nytt och mindre dämpat skrik åter ur min famn.

"Vad fadren har du då här att göra?" frågade Karlson ilsket.

"Jag är ute och tittar på kriget", svarade jag. "Och jag vill bara hälsa på en gammal bekant."

"Hälsa på!" svarade Karlson hånfullt. "Hälsa på en man, som bara har sju och en halv pence samt en svensk femöring mellan sig och svälten. En man som inte betalt sin inackordering på en vecka, som hotellbetjänten upphört att kalla 'sir', som understäderskan betraktar som en jämlike och sökt bjuda på biograf, och som värdinnan aldrig låtsas se utom när han kommer ned för att äta, då hon spänner ögonen i honom och räknar varenda bit. Och så kommer en så'n där åsna hit, utan att ha pengar med sig. Det skulle roa mig att veta vem som är dum nog att skicka ett så'nt kräk utomlands, en så'n...."

"Jag skulle möjligen kunna undvara en fempundare", svarade jag enkelt.

Karlsons ansikte förklarades plötsligt av ett himmelskt leende och han grep åter mina händer.

"Käre vän", sade han. "Är det inte det jag alltid har sagt, att du är en hedersman, en präktig ung man, som kommer att gå långt här i världen. Var har du de där fem punden?"

Fem gyllene sovereigns försvunno i Karlsons hand, och ögonblicket därefter försvann Karlson genom dörren. När han återkom öppnades dörren av den djupt bugande hotellbetjänten som sade:

"Varsågod, sir, och stig in, sir, om ni behagar, sir!"

Och i bakgrunden syntes den vänliga hotellvärdinnan som nickade och smålog åt oss alla tre. Mest åt mig!

Tre veckor senare träffade jag åter Karlson. Jag kom från krigsskådeplatsen, och mina pund hade rullat på ett betänkligt sätt. Nu hade jag bara två kvar, och biljetten till Sverige kostade sex. Och jag måste hem ett slag innan jag fortsatte med min välsignelsebringande verksamhet som korrespondent.

När mitt bleka men vackra ansikte blygt stacks in genom dörrspringan till Karlsons hotellrum, satt Karlson med fötterna på bordet och en tjock cigarr i mungipan.

"Nej, se, tjänare, är det du igen!" sade han. "Det var ett sabla rännande, men stig in i alla fall, och tag en havanna."

Jag steg tveksamt in, tog en havanna, hostade försagt och sade:

"Det är svåra tider vi leva i!"

"Kan inte säga det", svarade Karlson.

"Jo", opponerade jag mig. "De äro jädriga! Och jag har kommit hit för att tala med dig om en--hm--ganska pinsam sak. Jag är strax pank!"

"Beklagar!" sade Karlson utan vidare medlidande i rösten.

"Nu vet jag visserligen att din egen ställning är förtvivlad men, bli inte ond, kära Karlson, skulle du möjligen, jag säger _möjligen_, utan obehag för dig själv kunna undvara ett eller annat av de där punden, som du fick av mig för tre veckor sedan. Jag skall nämligen hem, och fastän jag är en utmärkt simmare, en av de bästa jag känner, så vill jag inte gärna simma över Nordsjön. Där är så mycket minor, you know."

"Är min ställning förtvivlad?" sade Karlson.

"Ja", sade jag. "Jag vet ju...."

"Du är en rätt taktlös gynnare", svarade Karlson vänligt. "Men naturligtvis kan du få tillbaka de där lumpna fem punden, som du tvingade på mig."

Han drog upp en näve guldmynt ur byxfickan.

"Vill du ha mer så går det an", sade han. "Du är visserligen litet dum och kommer med rätt egendomliga påståenden, men du är i alla fall ett beskedligt fä och jag är inte arg på dig. Här är guld om du vill ha det, och vill du ha sedlar så ligger det en hop fempundare i papperskorgen. Jag har inte räknat dem, men du kan ta vad du behöver."

"Förlåt", sade jag blygt. "Du har inte möjligen fått remissa sedan jag var här sist?"

Han tog ned fötterna från bordet.

"Naturligtvis har jag fått remissa! Varför skulle jag inte få det. Kan du säga mig någon anledning i hela vida världen till att jag inte skulle få remissa?"

Men det kunde jag inte. Såvida inte världskriget....

POLLY

"Det har varit en karl här med en låda och ett brev till redaktören", sade pigan när hon väckte mig på morgonen. "Här är brevet, lådan har jag ställt i skrivrummet. Det är ett hänglås för'na, och ho' är väldigt tung. Jag undrar vad det kan vara i'na!"

"Det skall Amanda inte lägga sig i", sade jag, och bröt brevet. "Här är nyckeln, ser jag. Tag den och sätt den i låset, så att jag vet var jag har den."

Pigan försvann med nyckeln, och jag läste:

"Käre vän!

Jag sänder dig härmed en låda, innehållande en boaorm, som du för gammal vänskaps skull skall förvara åt mig ett par da'r. Jag har fått den från Hagenbeck i Hamburg, som jag är agent för, och en menageriägare i Uddevalla skall ha den. Han skulle hämta den hos dig i stället, för jag måste resa till Härnösand och sälja ett par svarta pantrar och ett näbbdjur till ett tivoli där. Du får inget besvär alls med ormen och behöver inte ge den någon mat. Den äter nämligen endast var sjätte månad. Den heter Polly och är mycket snäll och tillgiven.

Sanne vännen _Alfred_."

Det var ett rätt överraskande brev, men jag hann inte fundera så mycket över det, ty i detsamma ljöd ett skri från pigan inne i skrivrummet. Ett skri, som inte bara gick genom märg och ben, utan även genom brandmuren till Olssons, som genast, sin vana trogna, knackade i väggen.

Med den kännedom om pigors nyfikenhet i allmänhet och Amandas i synnerhet, som jag äger, insåg jag genast vad som hänt och störtade i två språng ur sängen och upp på klädskåpet. Jag visste aldrig att jag var så vig.

I detsamma gled Polly tyst och stillsamt in genom dörren. Hon såg litet förvånad ut över att finna mig där uppe, men viftade vänligt på stjärten och kom efter. Hon hade mycket lätt för att klättra.

När hennes huvud kom i jämnhöjd med skåpets övre kant hoppade jag dödsföraktande ned från min höga ställning, och fastän jag vrickade två tår stannade jag inte ett ögonblick utan flög mot dörren. Polly smålog och slog lekfullt sin stjärt om mitt vänstra smalben. Så kom hon ned för att stifta närmare bekantskap.

Jag har aldrig varit särdeles förtjust i ormar, men jag bemötte henne i alla fall med vänlighet, och smekte henne utefter ryggen så långt jag nådde och kliade henne under hakan. Hon uppfattade vänligheten på det rätta sättet, och lindade sig flera varv omkring mig för att visa hur fäst hon var vid mig. Och medan hon vänligt slickade mig i ansiktet smekte hon mig ömt med stjärten.

Medan vi voro i denna vackra ställning anlände min värdinna, som hört den vettskrämda pigan tala om att jag hade en stor orm inne hos mig och ville ha reda på vad jag nu hade hittat på igen. Polly lindade ögonblickligen upp sig och kom emot henne.

Värdinnan gav till vrål, som kom Olssons att banka ilsknare än vanligt, och försökte smita, men det lyckades inte. Polly tog henne tvärt om livet, placerade henne i ett hörn och började så smått kurtisera henne. Jag undrar om inte Alfred gjort ett misstag när han trodde att det var en hona.

Fruntimmer ha mycket svårt att finna sig i litet ovana situationer, det förstod jag när jag såg värdinnan. Hon tycktes nämligen inte fatta att Polly var mycket snäll, utan satt likblek i sitt hörn och tjöt tills Polly stoppade sin stjärtspets i hennes mun som en munkavle. Jag antar att skriket tog på Pollys nerver.

Jag begagnade tillfället att kläda mig, medan jag förgäves sökte lugna värdinnan med upplysningen att Polly inte åt mer än en gång var sjätte månad. När jag fått på mig kläderna, antog jag min allra oskyldigaste uppsyn och närmade mig dörren. Polly märkte inte avsikten förrän det var för sent, så att jag hann smita ut och stänga. Men jag fick ju slå igen dörren mitt i ansiktet på henne. Så tog jag rock och hatt och gick för att telegrafera till Uddevalla.

Polly väntade mig utanför porten. Hon hade krupit ut genom ventilen och klättrat ned för stuprännan. Nu dansade hon omkring mig och viftade på stjärten och var tydligen mycket glad över att ha fått fatt på mig igen. Alfred hade rätt. Hon var verkligen tillgiven.

Det blev rätt folktomt på gatan, där jag gick fram med Polly ringlande bakom mig; men på ett respektfullt avstånd följde en alltmer tätnande folkmassa. Så syntes en pickelhuva lösgöra sig ur massan och en poliskonstapel närmade sig hotfullt om än något tveksamt.

"Vad är det?" frågade han och pekade på Polly från tio meters avstånd.

"Det är en boaorm", upplyste jag.

"Är det herrns orm?" frågade han vidare.

"Nej!" svarade jag sanningsenligt. "Det är Alfreds orm."

"Vem fan är Alfred?" frågade konstapeln rått.

"Alfred är min gode vän", svarade jag. "Och han är bortrest."

"Ormen får emellertid inte gå här på gatan", sade han. "Hör herrn det?"

"Det hör jag", sade jag. "Men jag är inte fullt säker på att Polly uppfattar innebörden."

"Det blir herrns sak att ta bort ormen", sade han. "Det är ju herrns orm."

"Nej", svarade jag, "det är Alfreds."

"Det syns ju tydligt att det är herrns orm, han följer ju efter herrn."

"Det gör ni också", svarade jag stillsamt. "Men om inte ormen får gå här, så står det ju er fritt att häkta honom."

"Nej, men jag skulle ha lust att häkta er", sade konstapeln.

"Gör det", svarade jag och stannade.

Polly slingrade sig genast uppefter mig och lade sin kind mot min. Säga vad man vill, det var ett tillgivet djur.

Konstapeln tittade på oss ett ögonblick, se'n vände han och gick. Jag fortsatte också min väg och Polly gled genast ned från min axel och följde mig som förut.

Ett stycke framför oss på gatan gick en dam ledande en liten hund. Hon gick och anade inte att vi voro bakom. Polly blev plötsligt intresserad och kilade fram, och innan den lille hunden hann säga ett ljud hade hon sväljt honom med hull och hår. Det var tydligen just då sex månader sedan hon ätit frukost.

Men Polly var ett väluppfostrat djur, och när hon märkte att damen fortfarande höll fast i den andra ändan av kopplet var hon för artig att rycka sig lös, utan följde snällt efter i den lilla hundens ställe. Det såg riktigt rart ut.

Efter en stund vände sig damen om för att titta efter sin lilla vov-vov, men fick syn på Polly i stället. Jag skulle gärna ha velat säga ett par ord till förklaring, men tyvärr fick jag inte tillfälle till det. Damen svimmade allt för hastigt.

Då tog jag Polly i kopplet och ledde henne i väg. Det var nästan trevligare så än att ha henne ringlande lös och ledig bakom mig. Hon ledsnade emellertid snart att gå i band, och för att undvika detta sväljde hon kopplet undan för undan, så att jag till slut var tvungen att släppa för att inte själv bli svald. I glädjen över sin nyvunna frihet uppfann hon en ny lek. Hon slank in genom en stupränna och följde den upp på taket, gled så utmed takrännan till nästa stupränna, och åkte nedför den som en oljad blixt. Detta upprepade hon flera gånger och fann det tydligen mycket roande.

Men när Polly en gång kom ned från en av dessa utflykter kom en ångvält framåt gatan, som höll på att läggas om. Polly hade aldrig sett en ångvält förr, och började i sitt oförstånd klättra uppför dess framsida för att hälsa på den vettskrämda föraren. Just som hennes huvud nådde honom och han med vansinne i blicken hoppade ur, råkade hennes stjärtspets fastna under vältens framhjul. Nu följde några tragiska ögonblick. Välten skred sin jämna gång framåt, och Polly drogs obevekligt under den, hela tiden kastande förtvivlade blickar på mig. Men jag kunde ingenting göra. Vad förmår en ensam människa mot en ångvält? Så försvann Polly under välten.

När jag återsåg henne var hon platt som ett bräde och oupplösligt förenad med makadamen.

Det var det sista jag såg av Polly. Jag blandade mig nämligen diskret i folkmassan. Men jag sörjde henne verkligen uppriktigt. Hon var så tillgiven.

DEN TYSTLÅTNE

Främlingen kom in på baren genom hotellingången, nickade bekant åt bartendern och lade en femcentare på disken. Eddy, bartendern, nickade igen och ställde en flaska lemonad framför honom.

"Skall det bli barnkrubba här nu också?" frågade Bob Kelly spetsigt och mönstrade främlingen från topp till tå.

Denne, en smart och bleklagd liten man, låtsades inte ha hört, utan slog lugnt upp sin lemonad, smakade på den, tog en pastilj ur fickan och stoppade den i munnen.

Bob smålog. Bartendern smålog också, men inte mot Bob.

"Tattale liten", sade Bob. "Han har fått ont i halsen och har inte sin mamma här, som kan se till honom. Men han tar sin medicin ordentligt själv."

"Låt pojken vara", sade Iwar Hanson. "Han gör dig ju intet för när."

"Håll käften", svarade Bob. "Du är inte tilltalad. Jag ska inte röra honom förresten, han är så liten och klen. Men han är rädd, den tusan, och vågar inte svara ett ord eller ens titta på mig. Visade han åtminstone, att det fanns ruter i honom, så skulle jag bjuda på whisky."

Främlingen stod fortfarande oberörd. Smakade på sin lemonad, smålog åt Eddy och tog upp en tidning ur fickan.

Då blev Bob litet smått förbaskad.

"Hör du, du, du!" sade han till främlingen. "Tror du, att du är något slags europeisk prins eller så, som inte kan se en vanlig enkel amerikansk medborgare?"

Främlingen vände bladet i tidningen och började läsa fotbollsnotiserna. Bob Kelly låtsades han inte om.

"Hör du, Bob", sade Eddy, bartendern. "Nu kan det vara nog med det där. Om en person, som till och med bor här på hotellet, vill gå in till den här baren och dricka vatten eller va tusan som helst, och läsa sin tidning i ro och fred, utan att tala med en så'n där skrävlande, tjock drulle som du, så har han rätt till det, och hör se'n. Du äger inte hotellet."

"Lägg dig inte i det här, annars skall jag ändra om dig i ansiktet", svarade Bob. "Karlen skall säga goddag, eller titta på mig, se'n skall jag inte bry mig om'en. Men jag går aldrig in på, att han står så där och låtsas som om jag, Bob Kelly, inte existerade."

Eddy log.

"Du skulle aldrig våga vara så uppkäftig om inte karlen vore så mycket mindre än du", sade han. "Du är sex fot och tre tum lång, och väger över tvåhundra pund, och den där ynglingen väger säkert inte mera än etthundratrettio. Mot en karl, som är större än du, skulle du försöka imitera en gentleman i uppförandet."

"Jag ger fanken i vad du säger", svarade Bob. "Nu är saken den, att karlen skall hälsa på mig."

Med det lyfte han sitt glas mot främlingen och sade skål. Främlingen såg honom inte.

Då lade Bob sin väldiga näve på främlingens axel.

För första gången såg främlingen upp från tidningen. Han tittade ett slag på Bob, smålog stillsamt, nickade och höjde sitt glas.

"Tror du att jag skålar i lemonad", röt Bob.

Främlingen svarade inte, men hans ansikte antog ett förvånat uttryck.

"Låt upp din trut, ditt lilla stinkdjur! Säg ett ord, annars slår jag huvet av skaftet för dig", vrålade Bob utom sig.

Främlingen svarade inte ett ljud, men lyfte åter sitt lemonadglas mot Bob. Bob slog till det, så det flög till andra ändan av krogen.

Då sträckte främlingen ut sin hand, tog Bobs ölglas och slog det, inklusive glas, i ansiktet på Bob.

Ja, se'n var saken klar.

"Inget slagsmål i lokalen", skrek Eddy. "Gå ut på bakgården om ni skall slåss."

"Slåss!" skrek Bob. "Nä, vi ska inte slåss. Jag ska bara piska upp den där gröngölingen, så att han lär sig att svara och vara hövlig en annan gång."

Vi gingo ut på bakgården allesammans. Våra sympatier voro ju med den lille, men etiketten hindrade ett ingripande. Och förresten tyckte vi ju litet var, att han åtminstone kunde ha sagt skål.

Bob röt och svor när han tog av sig rocken, men främlingen skalade av sig rock och väst utan ett ord. Våra anvisningar om bästa sättet att attackera brydde han sig inte om.

Så började leken.

Bob rusade fram och slog ett slag, som kunde ha fällt en tjur, men den lille flyttade sig ett par tum och slaget gick förbi. Så blixtrade den lilles vänstra ut och träffade Bob bakom örat. Bob raglade till, men rätades genast upp av en högerhand under hakan, för att en kvarts sekund senare vikas dubbel för en stöt i mellangärdet. Bob bölade och hans väldiga armar gingo som släggor i tomma luften, medan den lille dansade omkring honom och satte sina stötar tätt som en trumvirvel och med beundransvärd precision.

En minut av detta var allt vad Bob tålde. Sedan sjönk han ihop i en hög, vaggad till sömns av en stöt på sidan av underkäken.

Främlingen väntade precis tio sekunder på att Bob skulle resa sig, se'n tog han sina kläder och gick lugnt in i baren och upp för hotelltrappan.

När Bob vaknade, efter att ha fått en spann vatten över sig, stirrade han vilt omkring och sade:

"Var är han? Tag hit honom, så skall jag göra slarvsylta av honom."

Bartendern betraktade småleende Bobs väsentligt förändrade ansikte.

"Gå upp på hotellet", sade han. "Han bor där. Fråga efter dövstumme Kid Carrigan, den bäste lättviktsboxaren i Chicago."

Bob gick inte upp.

CYLINDERHATTEN

Karl Anton var mycket stolt när han stegade fram i solskenet på söndagsmorgonen för att hälsa på sin senaste fästmö, fröken Lydia Söderberg, ty han hade på sig en splitter ny ulster, skiftande mellan gult, brunt och grönt, och enligt Karl Antons åsikt av underbar skönhet, samt en cylinder, som glänste med bländande glans. Det var i synnerhet den senare som Karl Anton var stolt över, ty si det var hans allra första cylinder, och den tycktes honom vara oändligt mera glänsande än någon annan cylinder i och utom kristendomen.

Han kände sig därför som en fullfjädrad hjärtekrossare när han steg innanför grinden till herr Söderbergs villa och tryckte på knappen. Hans hjärtas utkorade kom själv och öppnade, men i och med henne kom Karl Antons livs största överraskning, ty i stället för att bedårad störta i hans famn började hon fnittra.

"Gud, vad du ser lustig ut, Karl Anton. Hi-hi-hi! Har du gått genom sta'n så där? Hi-hi-hi!"

"Vad är det?" frågade Karl Anton ängsligt, och snurrade runt, i ett fruktlöst försök att se sig själv överallt på en gång. "Är det en fläck, eller vad?"

"Nej, men snälle Karl Anton", sade fröken Söderberg. "Begriper du inte, att du ser ut som en fågelskrämma. Hög hatt och ulster! Och en så'n ulster se'n."

"Det är en fin ulster", sade Karl Anton stött. "Den är köpt hos Union."

"Det kan hända, men den är gräsligt ful. Och så passar det inte alls med hög hatt till ulstern. Jag går inte ut och promenerar med dig, när du är klädd på det där viset. Beata kan springa hem till dig med ulstern och hämta din överrock i stället medan du stiger in och dricker kaffe."

Protester hjälpte inte. Karl Antons öde var beseglat, och han hade intet annat att göra än att överantvarda ulstern åt ensamjungfrun Beata, som genast gav sig i väg med den. Men innan Karl Anton lämnade från sig ulstern strök han kärleksfullt med hattborsten kring cylindern och hängde upp den.

Detta iakttogs av herr Söderberg junior, en förhoppningsfull och handlingskraftig ungdom om tolv år, och så snart fröken Lydia och Karl Anton försvunnit in i förmaket tog han ned hatten och grep borsten för att glänsa upp den litet.

I förmaket satt Karl Anton och Lydia, lyckliga och kärlekstörstande, men tyvärr genom närvaron av Lydias fader och moder hindrade att släcka sin törst. Samtalet flöt rätt trögt, ty gamle Söderberg ville tala om politik, fru Söderberg om pigor, Karl Anton om kärlek och Lydia om giftermål, och det var därför nästan välkommet när det stördes av ett hemskt jamande och skällande från tamburen. På ett ögonblick voro alla ute, och Karl Antons blod frös vid den syn, som mötte hans ögon. Alla de unga Söderbergarna stodo i en ring på alla fyra, tre av dem skällde och den fjärde jamade ömkligt. Mitt i ringen låg Karl Antons nya cylinder, borstad visserligen, men mot ludden, så att den i stället för slät och glänsande var luden och ruggig.

Han störtade fram och grep den, och ett enstämmigt tjut höjdes från barnskaran.

"Han tar våran katt!" vrålade den minste, som jamat och därmed tydligen avsett att sufflera hatten.

"O, låt dem ha den, Karl Anton!" bad fru Söderberg.

"Det kostar bara femti öre att låta borsta den", påpekade herr Söderberg.

"Och dom har så roligt!" sade Lydia.

Men Karl Anton var obeveklig. Han borstade nödtorftigt hatten och hängde upp den igen.

"Du är bestämt ingen barnavän, Karl Anton!" sade Lydia fundersamt när de gingo in igen.

"Eller kanske femtiöringen...." sade herr Söderberg insinuant.

"Att inte tåla barn är ett bevis på dåligt hjärta!" sade fru Söderberg, och sjönk ned i schaggsoffan.

Det blev ingen riktig fart i samtalet, och Lydias blickar innehöllo mera missnöje än ömhet. Men ute i tamburen var det dödstyst. Minut efter minut gick, men inte ett ljud hördes.

"Det måtte väl inte ha hänt barnen något", sade fru Söderberg ängsligt efter fem minuter och gick ut. Karl Anton följde med, i sitt stilla sinne önskande att det hänt dem ganska mycket.

Men det hade det inte.

Tre av dem sutto i en ring på golvet, mitt i ringen stod Karl Antons hatt upp och nedvänd, och på den hade Söderbergs minsta placerats i sittande ställning. Och inte nog med att hatten under hans tyngd antagit en dragspelsbälgs form, utan barnet, som bara var två år, hade missuppfattat situationen, och Karl Antons luktsinne sade honom att hatten var i grund förstörd.

Med två steg var han framme vid gruppen, grep Söderbergs minsta vid öronen och lyfte honom av hatten. Söderberg junior grep ögonblickligen hatten och störtade på dörren, men icke snabbt nog att undgå att få sin hastighet väsentligt ökad av en kraftig spark från Karl Anton.

"Barnplågare!" skrek fru Söderberg och rusade mot Karl Anton.

"Mördare!" röt herr Söderberg och följde exemplet.

"Hjärtlöse niding!" snyftade Lydia och pekade på dörren.

Men Karl Anton var situationen vuxen. Han slängde ungen i fru Söderbergs, en knytnäve i herr Söderbergs, och tilltalsordet "markatta" i Lydias ansikte, grep på måfå en rock och en sportmössa och rusade ut. Att sportmössan tillhörde Söderberg junior och alltså endast täckte Karl Antons bara fläck i skallen, och att rocken var Lydias aftonkappa generade honom inte alls, han tog dem på sig ändå och gick sin väg.

På trädgårdsgången vid grinden stod hatten, och Karl Anton stannade ett ögonblick och betraktade vraket. Det såg hemskt ut, ludet, tillknycklat och på intet sätt liknande den eleganta hatt han haft med sig. Hans hjärtas bitterhet översvallade så att han tog sats och gav den en väldig spark.

Under de närmaste fem minuterna hoppade Karl Anton omkring på ett ben, inneslutande högra foten i ena handen, och familjen Söderberg med fastrar, mostrar, onklar, kusiner, sysslingar, bryllingar och övriga släktingar och vänner, samt även pigan, i de vildaste och mest ödsliga förbannelser.