l. Man må mycket verksamt arbeta för att uppmuntra till kolonisering af

Palestina med tillhjelp af judiska åkerbrukare, handtverkare och industriidkare.

2. Man skall söka gruppera de olika landens judar i lokala organisationer, allt under ständig hänsyn till hvarje särskildt lands lagar.

3. Man skall söka höja den nationella tanken och känslan för den personliga värdigheten hos juden.

4. Man må arbeta för förberedande steg till uppnående af staternas tillåtelse till, att sionisternas mål realiseras.

Så långt programmet.

Vidare har kongressen valt en stående kommitté med ett verkställande utskott med makt att handla till nästa möte. Denna kongress är en märklig företeelse och den första i sitt slag, sedan Jerusalems förstörelse, i ty att till densamma ordentligt valda ombud blifvit sända från judiska samhällen. Den har sålunda nationell och ej endast religiös betydelse. Icke mindre märkliga äro besluten, som den fattat. Och särskildt är den andra punkten anmärkningsvärd och det mest i förhållande till Ryssland.

Sionisternas mål är, såsom synes af denna punkt, att _förblifva undersåtar under och ansvariga inför det land_, hvarifrån de inflyttat, alldeles som missionärerna i Kina, hvilka ej stå under kinesiska regeringens styrelse utan under sina respektiva länders konsuler. Om judarna lyckas få de olika regeringarna att erkänna denna punkt, hafva de dermed gjort sig till stor del oberoende af Turkiet. Och hvarför skulle ej t.ex. Ryssland vara glad öfver att få sända sina tre a fyra millioner judar som kolonister till Palestina, i synnerhet som dessa kolonister vilja fortfarande vara ryska undersåtar! Finnes något enklare och fredligare sätt för Ryssland att eröfra Palestina än just detta! Genom att sanktionera detta steg skulle Ryssland intet förlora utom tvärtom vinna alla möjliga fördelar och icke minst den, att till stor del omintetgöra Englands planer rörande landet. England har nämligen ett högst obetydligt antal judar ibland sig, jemfördt med Rysslands millioner.

Näst Ryssland få ju Österrike och Balkanstaterna och derefter Tyskland fördel af detta steg. Sionisterna kunde aldrig hafva fattat ett mera praktiskt och till sina verkningar vidtomfattande beslut än just det som de hafva fattat. "Konungen af Norden," (Ryssland), har sålunda vunnit en stor fördel öfver "konungen af Södern" (England), men bådas anspråk göras om intet, när Herren nedstiger på oljoberget och tilldömer judarna landet samt der gör dem beroende af sig sjelf allena. Då kommer också _hela_ det åt Israel af Herren tillmätta landet, d.ä. "emellan _Egyptens flod_ ända till den stora floden, _floden Frat_," 1 Mos. 15:18 att gifvas dem. Med "Egyptens _flod_" menas utan tvifvel _Nilen_ (och ej den obetydliga s.k. Egyptens bäck) och Frat är detsamma som _Eufrat_.

När man ser på en karta, blir man på det högsta öfverraskad öfver hvilket ofantligt stort område detta är. Hela landet Gosen med Port Said, Kairo och Sueskanalen, ja Abyssinien, Gallaslandet, m.m. ligger på Palestina-sidan af Nilfloden och skall sålunda tillfalla Israel. Dock icke området der det gamla Memfis var beläget, ej heller den stora staden Alexandria, hvilka ställen jämte större delen af Egypten äro belägna på västra sidan af Nilfloden. Vidare ligger Sinaihalfön och större delen af Arabien emellan Nilen och Eufrat, och det troliga är, att Israel får hela Arabien. Araberna, Hagars afkomlingar, skola ej ärfva med löftets barn, Isak. Gal. 4:25-31. Gå vi till norra gränsen, se vi, att västra Eufratsfloden sträcker sig lika långt åt norr som Hellesponten och Dardanellerna, intagande sålunda det mesta af Mindre Asien. Icke endast Damaskus, Beyrut och Smyrna höra till det området, utan äfven Brassa, Erzerum m.fl. Arabiens och Syriens öknar skola blifva fruktbara och "blomstra som en ros." Es. 35:1. Efter mycket låg beräkning kommer det morderna Palestina att intaga ett tio gånger så stort område som det nuvarande. Den delning af Palestina, som beskrifves i Hes. 47 och 48 kap., är troligen (och likaså hela den der beskrifna offergudstjänsten, m.m.) endast tillfällig och sker kanske omedelbart efter landets öfverlemnande åt Israel. Men som Palestinas gränser sedermera så betydligt utvidgas, är antagligt, att ny indelning sedan företages. Assyrien, troligen kontrolleradt af armenierna, blir under de tusen åren Israels närmaste granne i nordost, liksom Egypten dess granne i sydväst, enligt Es. 19:23-25. Guds ord visar sålunda, hvilka skola blifva arftagare till asiatiska Turkiet efter muhammedanerna. Det blir de två af dem nu förtryckta folken, _Israel_ och _armenierna_ hvilka skola få dela arfvet vid Herrens nedstigande på oljoberget.

Den märkliga "rörelse," Hes. 37:7, bland judarnas "torra ben," söm nu pågår, visar oss på det tydligaste, att Herrens tillkommelse är "nära för dörren." Likaså är fallet med en hel del profetiska tidstal, hvilka utlöpa just dessa åren. Vi komma dermed in på det uti Luk. 21:24 förekommande uttrycket:

"Hedningarnes tider."

Med dessa hedningarnes tider menas de tider, då hedniska nationer erkännas af Gud såsom förare af verldsspiran, hvaremot med "hedningarnes fullhet," Rom. 11:25, menas dem, som skola frälsas af hedningarna, till dess att brudantalet (som ju består af både judar och hedningar) blir fullt. Vi se sålunda, att det förra uttrycket är mycket mera rymligt och vidtomfattande än det senare. Dessa "tider" pågingo, under det att Jesus talade dessa orden, hvaremot uttagandet af "hedningarnas fullhet" ej begynte förrän efter pingstdagen. Dessa tider (se tabell 1) anses hafva begynt med det babyloniska verldsrikets grundläggande.

Guds ursprungliga plan var, att Israel skulle vara jordens förnämsta folk, och i Davids och Salomos dagar var det på god väg att så blifva. Jerusalem var då "härskarinna bland folken, furstinnan i landet." Jer. Kl. 1:1. (Märk icke bland folket och i landet, utan "folken, landen.") Men då Israel blef Herren otrogen, tog Gud det åt Israel tillämnade verldsväldet och gaf det åt Nebukadnesar (eg. först åt hans fader, åt hvilken Nebukadnesar att börja med var medregent.) Att det var _Gud_, som gjorde det, se vi af Dan. 2:37, 38: "Du, o konung öfver konungar, är den, åt hvilken _Himmelens Gud_ har gifvit riket" o.s.v. "Du är det gyllene hufvudet."

Det babyloniska verldsväldet begynte år 625 f.Kr.[14] och varade 89, år, till år 536, då Cyrus under sin spira förenade både Medien och Persien och dermed det andra verldsväldet, Dan. 2:39, begynte. Äfven detta säges tydligen hafva kommit till på Guds tillskyndelse. Esr. 1:2. Detta--det medo-persiska--varade 200 år, från år 536 till år 336 f.Kr., då det grekisk-macedoniska verldsväldet eller det tredje riket af koppar, Dan. 2:32, begynte dermed, att Alexander den store blef konung öfver Macedonien och Grekland. Detta rike varade till år 31 f.Kr., då det romerska riket grundlades genom slaget vid Actium. Detta är Daniels fjerde rike, starkt som jernet.

Och detta rike skulle sedan först sönderfalla uti två delar, det vestromerska och det östromerska, framställda genom de två benen på vilddjuret, och till sist uti tio riken, framställda genom de tio tårna. Delningen uti två ben begynte redan år 476 e.Kr., då den siste romerske kejsaren, Romulus Augustulus, föll, hvarpå indelningen i tio stater begynte.

Romerska väldets östra gren fortsatte dock att ega Jerusalem ända till år 637 e.Kr., då kalifen Omar intog Jerusalem och det romerska väldet föll för det muhammedanska. Det _vestromerska_ riket, hvarur det _nya Europas_ stater sedan uppkommit, blef sålunda till sist den egentliga fortsättningen af det romerska väldet. Dessa stater hafva hela tiden hållit sig omkring antalet tio, ibland några flera, ibland några färre. De nuvarande äro jemt tio, nämligen: _Storbritannien, Holland, Belgien, Frankrike, Portugal, Spanien, Italien, Schweitz_, en del af _Tyskland_ och det mesta af _Österrike_. "Jernet" eller den fasta uthålliga romerska andan, Dan. 2, kunde sålunda ej riktigt "hänga tillhopa" med "leret," d.ä. de förslappade österländingarnas seder och bruk. Riket skulle vara ett "deladt" rike, v. 41, och "till en del starkt och till en del bräckligt." I det vestromerska riket gingo de vekliga folk under, som ej ville böja sig för romerska lagar och författningar; icke så i det turkiska, på hvars område nog bildstodens "ler" hufvudsakligast syftar. Turkarna kunde eröfra "leret" men ej "jernet."

D:r Melin, hvars förklaring af en del af bildstoden är mycket afvikande från den vanliga, tror dock, att jernet syftar på ett visst land och leret på ett annat. Det är intressant att se, huru leret dock skall ega bestånd ända till ändens tid, då det skall krossas tillsammans med jernet, och med kopparn, silfret och guldet. Det romerska riket såsom verdsvälde öfver Palestina räckte sålunda jemnt 666 år, hvarpå vilddjurets tal 666 Uppb. 13:18, kanske syftar (men endast uti vilddjurets föreskuggande uppfyllelse.) Turkarne hafva nu, år 1897, regerat i 1,260 år. Allt detta är nu _historiska_ fakta, hvilka ej kunna bestridas. Och det är på grund af dessa fakta, som man nu, vid tidsålderns förestående slut, begynt att spåra en slags föreskuggande _års_uppfyllelse af de _sju åren_, eller de 2,520 bokstafliga dagarna, hvilka, som vi förut visat, skola utlöpa emellan Guds församlings upplyftande i skyn och Herrens nedstigande på oljoberget. Det märkliga sakförhållandet framstår nämligen för våra ögon, att det nu i år, då den stora judiska nationalkongressen hållits i Basel för att söka återfå Palestina, är jemt 2,520 _år_, sedan det babyloniska väldet grundlades.[15]

Men icke endast det, utan dessa 2,520 åren äro, genom turkarnas eröfring af Jerusalem, då den grekiska patriarken Sophonius,[16] som tillika var stadens guvernör, måste lemna dess nycklar åt Omar, delade uti två skarpt afmätta lika halfvor af _1,260 år hvardera_, ty det babyloniska väldet varade 89 år, det medo-persiska 200 år, det greko-macedoniska 305 år och det romerska öfver Palestina 666 år. Nu utgöra 89 + 200 + 305 + 666 jemnt 1,260 år (från 625 f.Kr. till 637 e.Kr.), och från år 637 e. Kr, då senare hälften af 1,260 dagar begynte (turkarnes eröfring af Jerusalem,) till år 1897 utgör också _jemnt 1,260 år_.

Att Daniels 70:de årsvecka (af 7 år eller 2,520 dagar) skulle få föreskuggande uppfyllelse under 2,520 _år_, var nog något, som han aldrig tänkt på. Lika litet tänkte nog Nebukadnesar, då han var vansinnig 2520 dagar eller "7 tider" (= 7 år,) Dan. 4:13, 20, 22 och 29, på grund af sitt vilddjurslika högmod, att samma vilddjurslika tillstånd skulle fortsätta i verlden lika många _år_, som han trodde sig vara ett vilddjur i _dagar_. Nebukadnesar blef ödmjukad efter 2520 dagar, men alla de riken, som komma skulle i verlden, behöfde 2520 år, innan de skulle blifva kufvade. Gud synes här hafva gifvit "ett år för en dag" såsom i Hes. 4:4-6 och i 4 Mos. 14:34; äfven 3 Mos. 26:28 om "de 7 tiderna" (eng. öfvers.), der ordet tid antages betyda detsamma som det gör i uttrycket: "tid, två tider och en half tid" i Dan. 7 eller _år_, tros syfta på samma långa tid af förtryck för Israel. Herren skall under dessa "7 tider" (7 x 360 = 2520) "tukta dem för deras synders skull."

När Daniel framställde sin fråga: "Huru långt är det till slutet på dessa förunderliga ting?" (nämligen slutet på antikrists skräckvälde, Dan. 11, den stora, nöden, kap. 12:l, Israels frälsning, v. l, och den första uppståndelsen, v. 2), fick han icke endast till svar, när det blir slut på "förskingringen af det heliga folkets makt," utan äfven, att slutet skulle komma "efter en tid, två tider och en half," 12:7. Efter förloppet af den tid, som är framställd genom detta mystiska tal, skulle slutet vara inne.

Det kan synas förmätet, om vi söka tolka detta uttryck om "tiderna," då icke ens den store profeten Daniel förstod dem, som sjelf upptecknade dem. Och ännu mera synes det så, då vi läsa vår frälsares ord i Apg. l:7 till de tolf, att det icke heller tillkom dem att veta dessa tider och stunder, åtminstone ej förrän de fullgjort predikandet af evangelium till "jordens ände," v. 8. Ty att Jesus med uttrycket "tider" ("tider och stunder") uti Apg. l:7 menade desamma tider, som Daniel omtalar, är mycket troligt. Jemf., huru Jesus hänvisar till Daniel i Matt. 24:15: "När I fån se förödelsens styggelse, om hvilken är taladt af profeten Daniel." Daniel talar just derom i kap. 11:31.

För att vi sålunda skola våga hoppas förstå detta tal om "tiderna," måste vi kunna bevisa två ting: 1) att evangelium _blef predikadt_ till jordens ände, 2) att Gud _derefter gaf uppenbarelse till någon_ angående dessa "tider". Dessa två punkter kunna vi--Gud vare lof!--bevisa.

Rörande den _första_ punkten läsa vi i Kol. 1:23, att då Paulus skref detta bref, var evangelium redan "predikadt i hela skapelsen under himmelen." Uttrycket här är starkare än i Apg. 1:8. Häraf bevisas, att apostlarna utförde uppdraget om evangelii predikan öfver hela verlden.

Rörande _den andra_ punkten, se vi af Uppb. 12, att betydelsen af det mystiska uttrycket om tiderna ("tid, tider och half tid") är der förklaradt.

Bägge uttrycken begagnas nemligen utan åtskillnad om qvinnans vistelse i öknen (v. 6, 14). Denna uppenbarelse till Johannes gafs också flera år efter, sedan Paulus skref Kolosserbrefvet.

Uttrycket i Apg. 1:7 bevisar icke ens, att det _aldrig_ skulle tillkomma apostlarna att få reda på dessa tider. Det står icke: det skall _aldrig_ tillkomma eder, utan endast "det _tillkommer_ eder icke," o.s.v. Uttrycket kan endast på det högsta bevisa, att dessa tiders betydelse ej skulle blifva dem klar, förrän de utfört arbetet med evangelii predikan. Allra minst böra de, som, ej tro, att aposteln Johannes, utan en annan Johannes fick "Joh. Uppb.," betona ordet "eder" i detta ställe.

Att nu af dessa verser vilja bevisa, att vi, som lefva _sedan_ evangelii predikan nått "hela skapelsen," Kol. 1:24, att vi, som lefva, _sedan_ Uppenbarelseboken skrefs, ej skulle förstå dessa. tider--vi, som lefva sedan de 1260 dagarna icke endast blifvit oss gifna som förklaring på det der mystiska uttrycket om tiderna, utan som lefva _sedan dessa 1260 dagar blifvit uppfyllda_ (uti dess historiska bemärkelse nemligen), blir i sanning att bevisa för mycket, och det så mycket mer, som Daniel tydligen säger oss, att de skulle förstås vid "ändens tid". Dessa 1260 dagar få ju sin bokstafliga daguppfyllelse under vredestidens sista halfva, men de synas haft en föreskuggande årsuppfyllelse under de 1260 åren från 637, då turkarne begynte eröfringen af Jerusalem, eller från år 638, då de fullbordade den, och till år 1897-98. Uppb. 11:2.

TIONDE AFDELNINGEN.

Historisk och præteristisk tolkning af skrifterna.

Efter den principen af ett år för en dag har man så begynt att studera andra tidstal i Daniel och Uppenbarelseboken, och det är detta, som man lär kalla:

Den historiska uppfattningen.

Under det att vi nu något vilja betrakta detta system att tolka profetiorna, få vi först komma ihåg, att det icke kan vara det egentliga, i ty att Guds ord menar i första hand bokstafligt, just hvad det säger. Kan man nu på slutet upptäcka en föreskuggande uppfyllelse under så många _år_, så få vi taga det för hvad det är, nemligen en _skugga_ af sjelfva varelsen, som ju aldrig kan blifva detsamma som varelsen sjelf. Vidare kunna vi aldrig räkna på, att profetians ordalydelse skulle kunna fullständigt passa in på de händelser, som inträffa under dessa årsperioder.

Om vi t.ex. anse, att de senare 1260 dagarna i Uppb. 13:5 och 11:2 (42 månader = 1260 dagar) få en _föreskuggande_ uppfyllelse under 1260 _år_, så kan ju ej den antikrist (vilddjuret), som omtalas i kap. 13:7 och som i kap. 17:11 tydligt säges vara en enda person--"en konung," som skall härska under denna tid af 1260 dagar, lika litet som den falske profeten, som skulle Verka lika länge, blifva _en enda person_. Ty en person kan ju ej lefva så länge som 1260 år, utan då måste man tänka på något system, som varat i 1260 år, och blir det vanligtvis tydt på påfvedömet och muhammedanismen.

Men bibeln säger, att dessa två vilddjur äro _två personer_, och detta är den egentliga betydelsen. Likaså med de två vittnen och deras 1260 dagar, de kunna då ej tolkas på två personer och 1260 år af samma skäl, utan på en _hel rad_ af vittnen, som uppträda emot det uppkommande påfvedömet m.m. Vi må sålunda ej låta oss så tjusas af årsdagsuppfyllelsen, att vi glömma den _egentliga_, så tjusas af den historiska tolkningen, att vi glömma den bokstafliga, som är den _futuristiska_ (d.ä. den, som hör till framtiden). Detta är så mycket vigtigare att betänka, som den historiska tolkningen har en utomordentlig tjusningskraft, då man med den ej gerna kan undgå att göra beräkningar rörande tiden för Kristi tillkommelse.

Vi må komma ihåg, att om alla dessa beräkningar, som uppgöras på grund af årsuppfyllelsen, slå fel, så stor dock ordet qvar, och ordet sjelf framställer den _bokstafliga_ uppfyllelsen under så många _dagar_ och ej år.

Med dessa förutskickade anmärkningar gå vi nu att se på denna tolkning af Daniels profetior m.m. Daniels andra kapitel hafva vi redan betraktat. Vi böra komma ihåg, att såväl Dan. 2 som Dan. 7, hvilka afhandla samma sak, framställa _verklig historia_, och ej endast en föreskuggande historisk uppfylles. Skillnaden mellan de två kapitlen är endast den, att, medan Nebukadnesar får se verldsrikena under bilden af en stor bildstod, ser Daniel dem, som Gud ser dem, d.ä. i deras rätta gestalt som fyra _vilddjur_.

Det _första_ djuret, likt ett _lejon_, som säges hafva "örnavingar," hvarmed dess hastiga eröfringar afbildas, är det _babyloniska_, som varade de 89 åren.

Det _andra_ djuret, likt en _björn_, med "de tre refbenen i dess gap," nemligen Medien, Persien, Babylonien, syftar på det _medo-persiska_ riket, som varade de 200 åren.

Det _tredje_ djuret, likt en _leopard_, framställer det _grekisk-macedoniska väldet_. De fyra "fågelvingarna" och de fyra "hufvudena" framställa de fyra riken, uti hvilka detta välde uppdelades efter Alexander den stores död. Detta rike varade i 305 år.

Det _fjerde_ djuret, för hvilket ingen passande liknelse fanns, med "tänder af jern" och "de tio hornen," framställer det romerska, som hade verldsvälde öfver Palestina 666 år, hvarefter det muhammedanska väldet, som intager ungefär samma område som den östromerska halfvan, fortsatte i 1260 år. Under hela denna period af 1926 år (= 666 + 1260) hafva först romerska kejsare och derefter romerska lagar och författningar styrt det vestromerska riket, hvilket hela tiden varit uppdeladt i omkring tio stater, framställda genom "de tio hornen" och "de tio tårna" på bildstoden.

På grund af, att _alla_ dessa fyra djur, såväl som bildstodens alla delar, finnas till uti den yttersta tiden, kap. 7:12; 2:35, hafva somliga antagit, att det första djurets kropp då till sist framställer endast Babylon, det andra de folk, som bo mellan Eufrat och Macedonien, det tredje Macedonien och Grekland och "de tio hornen och de tio tårna" det vestromerska riket ensamt, hvaraf det nyare tidens Europa ju har uppstått. Sir Isaac Newton hade denna uppfattning. Detta är troligen det rätta sättet att räkna, åtminstone efter den tid, då det östromerska riket tillföll turkarna. (Andra räkna dock annorlunda).

Det lilla hornet, Dan. 7:8, uti hvilkens hand de heliga skola varda gifna under "en tid, två tider och en half tid," v. 25, (= 3-1/2 år eller 1260 dagar) syftar uti den historiska uppfyllelsen på de tio vestromerska rikena under inflytande af påfvedömet, hvilket, liksom turken, har härskat ungefär 1260 år, ty såsom Luther sagt: "Påfve ocb turk kommo upp på en gång." Men uti dess _bokstafliga_ och egentliga bemärkelse uppfylles det på _den persönlige antikrist_ i hans förbindelse med de tio sista vestromerska konungarna. Det lilla hornet i kap. 8:9 deremot, som uppkom frän det _tredje_ verldsriket, det grekiska, syftar i första hand på Antiokus (nemligen hornets förra tid) och på det turkiska väldet (dess senare tid) under inflytandet af muhammedanismen, hvilken nu i 1260 år innehaft ungefär samma område som förut det grekiskt-macedoniska. I dess verkliga bokstafliga uppfyllelse syftar äfven detta lilla horn på _den personlige antikrist_, men i hans förbindelse med österns länder.

Ryssland torde nog blifva den magt, som i sista hand gör anspråk på Alexanders arf och efter hvars kommando Turkiet måste foga sig.--Hvad vi emellertid lära är, att efter dessa verldsväldens slut "skall himmelens Gud upprätta ett rike," nemligen de tusen årens, Dan. 2:44, och att "dom skall hållas åt den högstes helige" af "den gamle af dagar" och "tiden inträdde då de heliga togo riket i besittning," 7:22. Äfven om nu den historiska årsdagsuppfyllelsen af de 2,520 åren snart synas kunna vara ute, kan man dock tänka, att minst den tid, som åtgår för den bokstafliga uppfyllelsen af de 2,520 dagarna, återstår att uppfyllas. Oss tillhör, som sagdt är, att veta den ungefärliga tiden, men Herren att veta "dag och timme."

Det 8:de kapitlet i Daniels bok.

Detta kapitel framställer _striden mellan_ det andra verldsriket eller det medo-persiska, "väduren med de två hornen," och det tredje verldsriket eller det grekiskt macedoniska, "_getabocken_ som gick öfver hela jorden utan att röra vid marken," d.ä. Alexander den store. Det första verldsväldet, det babyloniska, var sålunda redan förbi vid denna tid.

De fyra hornen, som uppväxte derifrån, äro desamma fyra riken, som vi förut sett uppstå vid det grekiskt-macedoniska rikets delning under bilden af "de fyra fågelvingarna" och "de fyra hufvuden," 7:6. (Riket delades så, att Antipater erhöll Macedonien, Ptolomeus Egypten, Seleucus Syrien jemte det öfriga österlandet och Antigonus Mindre Asien.) "Det lilla hornet" var i första hand Antiokus Epifanes, och på honom får profetian en föregående tillfällig dagsuppfyllelse. Och härmed äro vi komna in på det tredje sättet att tolka profetian, nemligen:

Den præteristiska uppfattningen.

Denna går ut på att bevisa, att profetiorna allaredan hafva blifvit uppfyllda. Uti Antiokus finna, säga dessa, de 2300 dagarna i Dan. 8:14 såväl som hela det 11 kap. från v. 21 och delen af det 12 sin enda uppfyllelse, och någon mera, det må så vara historisk eller præteristisk uppfyllelse, vilja de ej höra talas om. På samma sätt förklaras de 70 årsveckorna hafva fått sin enda uppfyllelse på de 490 veckor (= 1 år, 4 mån., 10 dagar), som utgjorde den ungefärliga tid, som förflöt från Daniels syn, 9:1, år 538 f.Kr. i Darii (= Cyaxares) första regeringsår, till år 536, då befallning gafs att uppbygga templet. Esr. 1:1.

"Den smorde," som dödas, blir då Darius. Offrens afskaffande få syfta på den renare gudsdyrkan, som infördes af Cyrus och pä judarnas tillåtelse att få sluta upp med att offra åt hedningarnas gudar, som de ju delvis gjorde äfven derigenom, att deras tempelkärl blifvit insatta uti Nebukadnesars "guds hus." Esra 1:7. Förödelsens styggelse får då betyda de hedniska bilderna i templet; förbundets stärkande hänföres då på Esras hopsamlande af judarne för att återvända m.m. Likaså förklara somliga af præteristerna, att det mesta af Uppenbarelseboken gick i fullbordan antingen före eller under Jerusalems förstöring (d.v.s. de af dem, som antaga, att Uppenbarelsebokens profetior blefvo gifna före Jerusalems förstöring). Dock medgifva numera de flesta præterister, som väl är, att de profetiska synerna i många detaljer sträcka sig utöfver deras första uppfyllelse och ingå på den yttersta tiden, och med detta underförstådt är den præteristiska uppfattningen visst icke att förakta. Många profetior hafva nemligen denna trefaldiga uppfyllelse, d.ä. de hafva uppfyllts, de uppfyllas och de komma att uppfyllas. De hafva först en nära till hands liggande bokstaflig _dags_uppfyllelse afseende tiden strax efter profetiornas uttalande--den _præteristiska_;[17] vidare en föreskuggande _års_uppfyllelse under hela tiden intill änden--den _historiska;_ och till sist en profetians djupaste innebörd, en uttömmande bokstaflig dagsuppfyllelse i förbindelse med den antikristiska nöden--den _futuristiska_. Jesu profetiska tal i Matt. 24:25 är exempel härpå, ty ehuru inga tidstal finnas, få dock de der påpekade händelserna och förmaningarna först en præteristisk uppfyllelse och tillämpning på tiden före Jerusalems förstöring, sedan en historisk under hela tiden och slutligen en futuristisk under vedermödans tid efter församlingens upplyftande. Uti detta ljus vilja vi nu i hast genomgå Antioki historia såsom en förelöpande uppfyllelse af profetian om den kommande antikrist.

Antioki framfart har nemligen en slående likhet med den kommande antikrist, till hvilken han var en förebild. Hans fyra anfall mot konungen i södern, d.ä. Egyptens konung, räckte i _omkring sju år_ (171-164 f.Kr.), och under de tre sista kom han i beröring med Palestina. Till och med hans första anfall i Egypten (171 f.Kr.) skedde i afsigt att försvara sin förmenta rättighet till Palestina, som Egypten gjorde anspråk på (såsom varande en del af drottning Kleopatras hemgift).

Under hans andra fälttåg mot Egypten plundrade han och oskärade templet år 169, 1 Makk. 1:16-24, och verkställde onda planer "mot det heliga förbundet." Dan. 11:28. Skändliga öfversteprester hade då föranledt inbördes krig bland judarna, uti hvilket Antiokus passade på att inblanda sig. "Han anställde då blodsutgjutelse och talade stor hädelse." 1 Makk: 1:24. Många afföllo då från det heliga förbundet. På återväg från hans tredje infall i Egypten, hvarifrån han blef tillbakadrifven genom romarnes mellankomst, ("skepp från Kittim," Dan. 11:30) begynte han, full af raseri, den förföljelse mot Israel i midten af år 167, som slutade med, att "förödelsens styggelse," kap. 11:31 (= ett altare åt den olympiske Jupiter) uppställdes ofvanpå Guds altare (i dec. samma år.)

Detta inträffade sålunda ungefär i midten af Antioki sjuårs period (liksom Antikrists första anfall på Palestina inträffar i midten af de första 3-1/2 åren).

På detta krigståg drog han som en "öfversvämmande flod genom länderna, och till det härliga landet skall han komma" (eller "ädla landet," Melin) nämligen Palestina, och "förföljelsen skall vara stor" (v. 41.) Det var på detta tåg mot Egypten, som nyheten om infall från öster (Persien) och norr (Armenien) förskräckte honom, emot hvilka länder han drog ut i stor vrede. Men han dog, innan han hunnit qväfva uppropet, och det under de gräsligaste plågor och den hemskaste förtviflan.

Den 25 December 164 blef templet renadt af Judas Makkabeus, och Antiokus dog på våren 163 f.Kr.

Den personlige antikrist, på hvilken senare delen af Dan. 11 ytterst och egentligast syftar, skall utan tvifvel göra tre liknande infall i Palestina. Hans första infall synes slå in på den tid, som är angifven (på tabellen III) med dagar 693 från början af sjuårsperioden, och der det är anmärkt: "Antikrist gör sitt första anfall på Palestina." Såsom förr är påpekadt, kommer han då, understödd af de tio vestromerska konungarna.

Det andra infallet står i förbindelse med gossebarnets upplyftande i midten af veckan (dagar 1260 från början), då qvinnan (Israel), jagas ut i öknen och de antikristiska arméerna, som då ledas från Konstantinopel och utgöras af muhammedaner, förgås genom att jorden uppslukar dem. Uppb. 12. Hans tredje fälttåg blir, när han kommer från norr, åtföljd af de stora arméer, för hvilka Ryssland står i spetsen, om hvilka Hesekiel talar, 39:12, till hvilkas begrafning skall åtgå sju månader, då "han skall uppslå sitt palatslika tält mellan hafven omkring det lustiga heliga berget," Dan. 11:15, d. ä, "mellan Medelhafvet och Döda hafvet i närheten af tempelberget, måhända på _oljoberget_." (Fjellstedt.) Han skall då söka uttömma allt sitt raseri på Israel, men träffas plötsligt af "svärdet från hans mun, som sitter på den hvita hästen," Uppb. 19:11, hvarpå han kastas i eldsjön tillsammans med hans medhjelpare, den falske profeten.

Antioki historia passar ock såsom ett förspel till hela den långa period af 2,520 år, hvarpå tabell I hänvisar, nämligen hedningarnas tider. Hans _första_ anfall på Palestina passar då in på romarnes anfall mot Jerusalem ungefär i midten af den första halfva perioden af 1260 år eller år 70, hans _andra_ anfall på Jerusalem år 637 e.Kr. i midten af de 2,520 åren, och hans sista anfall sammanfaller då med antikrists förut beskrifna _sista_ anfall "från yttersta Norden" mot Palestina vid Kristi uppenbara tillkommelse.

Vi se således, att äfven denna profetia i Dan. 11 har förutnämnda trefaldiga uppfyllelse, den _præteristiska_ på den dåvarande tiden, den _historiska_ under de 2500 åren och _den futuristiska_ under de sista sju åren eller 2,500 dagar.

Det är troligt, att äfven Antioki allra första krig med Egypten rörande Kleopatras arf får sin uppfyllelse på antikrist. Egypten öppnade kriget för att utfå detta arf, till hvilket ock Palestina hörde, men Antiokus, till hvars rike äfven _Babylon_ då hörde, besegrade "konungen af södern" i slaget vid Pelusium, 171 f.Kr. Det är möjligt, att Egypten (under påtryckning af England) strax före eller strax efter Guds församlings upplyftande skall göra anspråk på Palestina, hvilket skall förorsaka det just då grundade babyloniska riket (hvilkets område fordom tillhörde Antiokus) att anfalla Egypten. Indiens millioner af muhammedaner komma nog, som förr påpekats, att hjelpa till både med grundandet af detta nya babyloniska rike och med kriget mot Egypten.

Det är ganska troligt, att alla de fyra verldsrikena, det babyloniska, medo-persiska, grekisk-macedoniska och romerska komma att ännu en gång uppblomstra under lika många dagar som förut under år, d.ä. respektivt under 89, 200, 305 och 666, samt hvart och ett i sin tur att herska öfver Palestina. Den plats, der det forna Babylon stod, eges nu, påstås det, af en jude. Många tro, att antikrist eller den kommande "syndens menniska" måste vara en jude för att lyckas förmå judarna att erkänna honom som Messias.

Antikrist kommer nog att hafva sin hand med uti det nybabyloniska väldets grundande, hvartill Palestina, på grund af Babylons seger öfver Egypten, sålunda kommer att höra. Babylons stora framgång förorsakar afundsjuka hos grannlandet Persien, och resultatet blir, att ett nytt _medo-persiskt_ välde grundlägges på Babylons bekostnad, hvarmed Palestina kommer under Persien. Antikrist, som snart blir besvärlig för Persien, som förut för Babylon, går då öfver till Europa, hvarpå turen kommer till det tredje riket, Grekland, att i förbindelse med Macedonien göra ett lika glänsande triumftåg genom Asiens länder som förr Alexander den store--lika glänsande och modigt som deras senaste tåg mot Turkiet var föraktligt och fegt. Detta nya _grekisk-macedoniska_ rike sönderfaller snart uti fyra sjelfständiga riken, nämligen: 1. Grekland-Macedonien; 2. "Konungen af södern," d.ä. Egypten; 3. "Konungen af norr," d.ä. Syrien, och 4. resten af Turkiet, nämligen Mindre Asien och Tracien med Konstantinopel, hvilket då blir allt hvad sultanen får qvar af sitt rike.

Dernäst kommer turen till Rom eller det fjerde riket att få väldet i Asien, och dermed äro vi inne på det första af de tre stora anfallen af antikrist på Palestina, föreskuggade af Antiokus. Det första af dessa med tillhjelp af de tio vestromerska rikena med Frankrike i spetsen. Såsom en följd deraf och såsom belöning för hans förtjenst såsom öfverbefälhafvare, blir antikrist nu för första gången insatt till en verklig konung och det öfver Syrien. Han blir då "konungen af norr." Frankrike som härvidlag för ordet, troligen i hemligt förstånd med Ryssland, söker sedan bringa öfverkontrollen öfver Syrien i sin goda vän zarens händer. Men som dennes tid ej då ännu är kommen, ingår antikrist förbund med sultanen och eggar honom till krig för att återeröfra Palestina. Detta är anfallet i midten af veckan.

Vid veckans slut finner dock antikrist det mera förmånligt att närma sig Ryssland, med hvars tillhjelp det sista anfallet mot Palestina företages. Vid Kristi nedstigande på oljoberget förgås dessa antikrists sista arméer, hvarför det stackars Palestina, som under de sju åren successivt varit förtryckt af Babylon (89 dagar), Persien (200 d.), Grekland (305 d.), Rom (666 d.), Turkiet (1260 d.), och till sist var på väg att komma under Rysslands förtryck, kommer att styras af Herren och hans Israel under "de tusen åren."

Denna långa period af 2,300 år innefattar uti sig enl. Dan. 8:11 fyra mindre perioder, nämligen:

l. "Det dagliga offrets" tid, från 405 f.Kr., då det begynte, tills år 29(31) e.Kr., då det i Guds ögon upphörde i och med det stora offret på Golgata. Denna period utgjorde 434 år.

2. "Den ödeläggande syndens" tid från och med ropet: "Hans blod komme öfver oss och våra barn" och till år 70 e.Kr., då sjelfva förödelsen i inträdde, under hvilka _39 år_ Israel som ett helt gjorde sig förtjent af Stefani ord: "I hårdnackade och oomskurna till hjertan och öron! _I stån alltid, emot den helige ande_." Att dräpa den andra personen i gudomen och motstå den tredje vari sanning sådan "synd", som ej kunde annat än bringa ned ödeläggelsen.

Perioden från år 31 till år 70 är = _39 år_.

3. Domprosten Melin angifver den ordagranna öfversättningen af uttrycket "den ödeläggande synden" att vara: "öfverträdelsen, som förödes," tilläggande: "det är: som drager öfver sig förödelse." Detta sista stämmer ock med Luthers öfversättning. Tiden för syndandet var en och för straffet en annan. Sjelfva förödelsen eller _ödeläggelsen_ begynte med Jerusalems förstörelse och folkets förskingring och fortsatte, tills turkarne _trampade_ på staden och hånade folket genom att låta uppbygga Omars moské på sjelfva "gården utanför templet," Uppb. 11:2, det tempel, hvilket de mera ädla romarna så ifrigt sökte skona år 70. Lägg märke till, huru romarna endast _ödelägga_, hvaremot saracenerna _förtrampa_. Ödeläggelsens tid varade från år 70 till år 637, då turkarne intogo Jerusalem, således i 567 år.

Ett noggrant aktgifvande på Luk. 21:24 visar oss tre skeden af straffet, först: "de skola falla för svärdsegg," som uppfylldes med Jerusalems förstörelse år 70 under Titus, vidare: "bortföras i fångenskap till alla hednafolk," hvilket först fullständigt uppfylldes 60 år derefter under kejsar Hadrianus, och slutligen turkarnas "förtrampande," som begynte år 637 e.Kr.

4. De _1260 åren_ af muhammedanskt förtrampande från år 637 bringa oss till 1897, till det år, då bland andra judevigtiga händelser, äfven den första stora verldskongressen af rättrogna judar hålles i Basel (i Augusti) för att utkarta planen för en judisk stats grundläggande under turkisk öfverhet (liknande t.ex. det öfver Bulgarien.) Dessa, 2,300 åren, Dan. 8:14, hafva naturligtvis sin första uppfyllelse under de omkring 2,300 dagarna (= 6 år 4 m. och 20 dagar, enl. 360 dagar per år) från 170 f.Kr., tills det år 164 f.Kr., då templet renades af Judas Makkabeus.

De sista 1260 dagarna af dessa 2,300 sträcka sig från Maj 167 f. Kr:, då det dagliga offret upphörde tills i Nov. 164, då tempelreningen skedde. Såväl Fjellstedt som Melin tro dock, att detta tal såväl som de stora tilldragelserna öfverhufvud i slutet af kap. 8 och äfven kap. 11 hänsyfta på andra tider och få sin slutuppfyllelse uti antikrists tyranni uti det beläte--den förödelsens styggelse--som han skall uppställa att tillbedja, m.m.

Detta framgår ock ganska tydligt af sammanhanget af kap. 11 med kap. 12, hvilket senare kap. ju tydligt talar om händelser, såsom; den stora vedermödan, uppståndelsen m.m., hvilka ju icke finna någon tillämpning på Antioki tid. Orden: "på _den_ tiden," 12:1, sätter den saken utom alla tvifvel. Ja, det troliga är, att icke endast hela den förut påpekade långa perioden af 2520 år (= "hedningarnas tider") finna sin bokstafliga uppfyllelse under de 2520 _dagarna_ (= 7 år,) hvilka förflyta från Guds församlings upplyftande i skyn och tills Herren sätter sina fötter på oljoberget (under Daniels 70:de årsvecka sålunda) utan att äfven alla de sex olika tidsperioderna (och kanske ännu flera) (171, 49, 434, 39, 567 och 1260), nämligen af år (se tabell II) få sin uppfyllelse under lika många perioder af _dagar_ (se tabell III).

Såsom förut är nämndt, begynna hedningarnas tider år 625 f.Kr. i och med det babyloniska verldsväldets upprättande. Från denna tid hafva vi en tidsperiod af 171 år för _Israel_ dels af förtryck i Palestina, dels af landsflykt från landet uti den babyloniska fångenskapen till år 454 f.Kr., då den i Neh. 2 kap. beskrifna befallningen gafs att återuppbygga staden. Det var i den persiske konungen Artaxerxes I Longimanus (= "Långhand") eller som han i Neh. 2 kap. kallas Artahsastas 20:de regeringsår. Då begynte _de 70 årsveckorna_, såsom förut är påpekadt. Derefter hafva vi en period af 49 år (de första sju årsveckorna), som upptogs af arbete på stadens uppbyggande "med svärdet i ena handen och murslefven i den andra," till år 405 f.Kr., då offren kunde pågå lugnt och stilla uti den återställda staden. Det var med detta år, som de 2,300 dagarna, Dan. 8:14, uti deras _årsuppfyllelse_ begynna, sålunda de 2,300 åren, hvilkas indelning uti fyra mindre perioder vi just visat.

Rörande den historiska tolkningen af _Uppenbarelseboken_, mötes man strax af den svårigheten, att nära hälften af "hedningarnas tider" voro förlupna, då den gafs. Någon præteristisk tolkning af den är ock endast i det fall möjlig, om man kunde blifva säker på att den gafs före Jerusalems förstöring, något som är långt svårare att blifva viss på, än att den gafs efter, nämligen under Dominitiani regering, mellan åren 91 och 96 e.Kr. Kyrkofadern Irenæus vittnesbörd derom bör vara afgörande, i synnerhet som de andra kyrkofäderna ej angifva något årtal, utan man har nödgats sluta sig till åren 68-70 efter vissa antydningar i boken sjelf. Betecknande är dock, att de bevis, som anföras för dessa år 68-70, t.ex. de, som skulle ligga i kap. 13 och 18, grunda sig på den förutsättningen, att Uppenbarelseboken endast skulle hafva uppfyllelse på tiden före Jerusalems förstöring. Kap. 11 anföres äfven såsom bevis på, att Jerusalems tempel ännu stod då boken skrefs. Men att det ej var det Jerusalems tempel, hvilket förstördes år 70, som åsyftas i kap. 11, bör vara klart deraf, att (såsom synen tyckes visa) endast "_gården_" utanför det tempel, som Johannes syftar på, skulle förtrampas af hedningarna, men _ej templet sjelft_.

Detta slog nämligen icke in vid Jerusalems förstöring år 70 e Kr., ty då förstördes äfven templet, men det kan godt slå in på det nya templet, som skall byggas i Palestina. Ängeln utesluter i Uppb. 11:2 templet från det område, som får förtrampas, i ty att det icke skall gå lika illa med templet nästa gång som det gick med det förra. Irenæus säger: "Det är icke länge sedan synen skådades, utan nära nog i det närvarande slägtets dagar, mot slutet af Dominitiani regering." I detta instämma flera andra kyrkofäder, såsom framgår af Eusebii kyrkohistoria, der år 95 angifves såsom det ungefärliga året för Johannes landsförvisning till ön Patmos. Men, som sagdt, äfven om Uppenbarelseboken har haft en delvis uppfyllelse under det förflutna, återstår ju dock, såsom de flesta medgifva, den futuristiska uppfyllelsen.

Rörande den _historiska_ tolkningen af Uppenbarelseboken hafva vi redan gjort några antydningar, visande, att man då t. ex! uttydt första vilddjuret på romerska kyrkan eller på romerska staten och det andra vilddjuret på muhammedanismen. Rättare är ju då att, såsom andra göra, inbegripa _hela perioden_ af 2520 år under den historiska årsuppfyllelsen af vilddjuret. Dess sju hufvuds sju riken blifva då, om vi medräkna det assyriska verldsväldet, hvarigenom de tio stammarna bortfördes någon tid före de två, dessa: Assyrien, Babylon, Medo-Persien, Grekland, Rom odeladt, Rom deladt och slutligen antikrists verldsvälde.

Antikrists och den falske profetens sista halfva af 1260 år framställa den verldsliga och den religiösa magtens fullständiga förenande under de 1260 åren från påfvedömets uppkomst i vester och muhammedanismens i öster. Den falske profetens "två horn liksom lammet" syfta enklast på påfven och turken, med deras religiösa pregel, ehuru de dock "tala om en drake," d.ä. använda den verldsliga magten för att utbreda sin religion. Att det kommer jorden och dem, som bo derpå, att tillbedja det första vilddjuret (eller den verldsliga magten) syftar ju på den tacksamhetstjenst, som dessa två falska religionssystem gjort den verldsliga magten uti att lära sina anhängare respekt for dess lagar, till tack för att den fått "utöfva det första vildjurets hela magt i dess åsyn," d.ä. haft lagens arm till hjelp uti att utbreda sin religion.

Uppb. 12 om qvinnan måste då ock uti sin historiska uppfyllelse syfta på _hela perioden_ af 2520 år: födslovåndan på hennes förföljelser under denna tid; gossebarnets upplyftande syftar på Kristi himmelsfärd, qvinnans vistelse i öknen på Israels bortförande i fångenskap till alla folk. Detta begynte dock ej strax efter Kristi himmelsfärd, ej en gång vid Jerusalems förstöring år 70, utan först fullständigt derefter genom kejsar Hadrianus, som ödelade hela Palestina, dref judarne i landsflykt och förbjöd dem vid dödsstraff att ens närma sig den romerska stad, som uppbyggdes på det forna Jerusalems ruiner, efter hvilken tid Palestina aldrig har varit befolkadt af Israels barn. Dock blefvo ej judarne egentligen _förföljda_ (tvärtom långt mera aktade än de kristna) förrän efter Konstantins omvändelse till kristendomen, då de så småningom förlorade hans och de följande kejsarnes ynnest.

Om vi under den derpå följande tiden skulle peka på någon period af qvinnans 1260-åriga vistelse i öknen, då blefve det från omkring midten af femte århundradet och till det år, 1723, då Ludvig XV gaf judarne tillåtelse att besitta fast egendom i Frankrike, samtidigt med att engelska parlamentet för första gången erkände dem som britiska undersåtar. De 1260 åren 463-1723 skulle kunna utmärkas såsom en särskildt svår förföljelsetid, men som vi veta, hafva ju förföljelserna fortsatt hela tiden och icke minst de sista åren. Enklast är nog då att låta de 1260 åren, Uppb. 12:6, begynna med turkarnes eröfring af Palestina år 637 e.Kr. och sluta med de nu pågående förberedelserna för judarnes återvändande till sitt land.

Under denna period från år 637 e.Kr. har halfmånen i östern och korset i vestern täflat om att förfölja dem. Deras landsförvisning från England inträffade år 1020; korsfararnes s.k. "heliga krig" med syftemål att mörda alla judar i hela Europa, hvilka ej ville mottaga dopet, begynte 1096 och fortsatte omkring två århundraden. Deras utvisning ur Spanien under Ferdinands och Isabellas tid skedde år 1492, deras utvisande ur Ryssland af Peter den store 1687 m.m. m.m., till dess de sista årens grymma förföljelser i Ryssland och de nu i Persien pågående afsluta den långa kedjan af förföljelser mot detta märkvärdiga folk, som likt Mose buske brunnit utan att förtäras.

De mellanliggande 606 åren från Kristi himmelsfärd (gossebarnets upplyftande) år 31, och kvinnans flykt till öknen, år 637 e.Kr., skulle sålunda upptagas dels af "striden i himmelen" dels af samlandet af arméernas mot Israel. Att satan i förbindelse med Kristi död, uppståndelse och himmelsfärd verkligen blef utkastad, ses af Joh. 12:31: "Nu går en dom öfver denna verlden, nu skall denna verldens furste utkastas." Han utkastades då från "sjelfva himmelen," Ebr. 9:24, dit han förut haft tillträde (se Jobs 1:6; 1 Kon. 22:19-22; Sak. 3:l, 2), och tog då sin tillflykt till lufthimmelen. Detta utkastande skedde dock ej af "Mikael och hans änglar" utan af Kristus personligen. Det var denna Herrens seger i himmelen, söm medverkade till att Israel, som gjort sig skyldigt till mordet på "härlighetens Herre," ej totalt bortsopades från jordens yta. När satan blifvit nedkastad, sprutar han vatten ur sin mun, d.v.s. uppretar jordens arméer till strid mot Israel.

Romarne, hvilka intogo deras stad år 70 och drefvo allt folket i landsflykt sextio år derefter, samt turkarne, hvilka fullbordade förtrampandet af staden och tempelplatsen år 637, utmärka särskilda svallvågor af denna flod, hvars afsigt att "bortföra qvinnan" dock ej vanns, i ty att Israel lefver än, under det att dessa arméer äro försvunna i jorden. Draken stod derför, v. 18, vid folkhafvets strand, väntande på, att det skulle lyckas den antikristiska verldsmagten att få till stånd nya förföljelser, hvilket ock skedde under de följande 1260 åren, såsom redan påpekats.

Att nu dessa 606 åren få sin _egentliga_ daguppfyllelse på 606 dagar under de sista sju åren är klart. Det kommer då att blifva 606 _dagar_ ifrån det att många af Israel genom sitt motstånd "korsfästa härlighetens Herre på nytt" (se tabell III) och till midten af veckan, under hvilken tid stora segrar skola vinnas genom det _egentliga_ kriget i himmelen, som börjar, sedan det _egentliga_ gossebarnet--en hel frälst _skara_ af Israel--upptagits. Resultatet af detta krig blir, att satan kastas, icke endast till skyn, utan (såsom det står) ända ned "på jorden."

Daniel omtalar ett krig i himmelen på hans tid, som varade 21 dagar emellan samme Mikael och den onde änglafurste, som härskade öfver Persien. Dan. 10:13. Resultatet af detta krig blef, att Daniel "steg i magt hos Persiens konungar," d.ä. fick sådant inflytande öfver dem, så att de ej förhindrade tempelbyggnaden. Om 21 dagars krig i himmelen kunde bringa detta härliga resultat med sig, hvilka välsignelser skola icke då det kommande kriget medföra för jorden. Genom detsamma rensas himlarymden, och satan och hans änglar nedkastas.

Det är på detta krig, som Uppb. 12:te kap. egentligen hänsyftar, ty då blir det enligt ordalydelsen "Mikael och hans änglar," som strida. Huru länge denna strid varar, kan man ej så noga säga. Dock är nog satan nedkastad redan före antikrists första infall i Palestina (likasom i den föreskuggande uppfyllelsen är fallet). Kriget skulle sålunda vara något mindre än de 39 dagarna. Se tabell III. Satan skall nämligen också då genom sin trotjenare antikrist göra tvenne anfall på Palestina, först genom romarne och så genom turkarne. Derefter skall han, särskildt under de sista 1260 dagarna, förfölja judarne på alla upptänkbara sätt, tills hans sista arméer mot dem vid de 1260 dagarnas slut förderfvas vid Kristi nedstigande på oljoberget.[18]

Till den historiska tolkningen af Uppenbarelsebokens olika delar hör ock den uppfattningen, som många bibeltolkare, och det icke utan grund, hafva af de sju församlingarna i mindre Asien. Att dessa sju församlingar i mindre Asien funnos på de sju i dessa kapitel nämnda platserna, Efesus, Smyrna, Pergamus, Tyatira, Sardes, Filadelfia och Laodicea, är ett erkändt faktum. Likaså är det tydligt, att dessa bref gällde dessa församlingar eller Guds barn på dessa platser i främsta rummet. Dock våga vi ju icke förneka, att dessa bref, med de löften, förmaningar, varningar och hotelser, som der förekomma, lika mycket gälla Guds barn i vår tid, som ju höra till samma brudeskara. De utgöra likasom ett album med sju porträtt; och hvarje på jorden under hvarje tid befintlig församling finner sitt eget tillstånd afmåladt uti någon af detta albums sju bilder.

Många bibelläsare hafva, icke utan grund, trott sig uti dessa sju församlingar, förutom hvad som blifvit nämndt, äfven finna _en historisk teckning af den bekännande kristenhetens tillstånd ända från apostlarnas dagar till Kristi tillkommelse_. Underligt är, att Jesus skulle välja ut just dessa sju församlingar samt tillskrifva dem uteslutande, då andra, större, vigtigare församlingar funnos på samma tid, såsom i Rom, Alexandria o.s.v., om han icke hade haft ett särskildt mål i sigte, nemligen att just _dessa sju_ (sjutalet är ett fullkomlighetstal i bibeln) _församlingar_ passa för att gifva Guds församling i sin helhet något att tänka på. Denna åskådning delas af många engelska och amerikanska bröder samt ibland de svenska af t.ex. d:r Fjellstedt. Första församlingen synes framställa det allmänna tillståndet i församlingarna uti sista hälften af första århundradet. Mycket godt säges om denna församling, om densammas _arbete, tålamod, kyrkotukt, pröfningsförmåga_ af falska apostlar m.m., såsom ock ordet Efesus betyder skönhet. En sak klandras dock, nemligen att den hade _lemnat den första kärleken_. På det sättet begynner allt affall, både hos den enskilde och hos en församling, och på det sättet begynte äfven det affall, hvilket sedermera utvecklade sig till katolska kyrkans tillstånd, som den fjerde (Tyatira-) församlingen framställer. Ännu en rekommendation får Efesus-församlingen, att den hatade "nikolaiternas gerningar." Hvilka voro nikolaiterna? Några antaga, att de voro menniskor, som ville förena andens och köttets frihet och som sålunda drogo Guds nåd till lösaktighet. Andra återigen tro, och såsom det synes på bättre grunder, att dermed åsyftades det redan då framskymtande begäret hos några af predikanterna att tillvälla, sig magt öfver folket. Sjelfva namnet betyder _folköfvervinnare_. Detta begär efter _prestvälde hatades_ af församlingen i Efesus, hvarför den får beröm af Jesus, som också säger sig _hata_ det.

Det medel, Gud nu använder, för att bringa sina barn tillbaka till den första kärleken, hvarifrån de "_fallit_", var _de stora förföljelserna uti det andra och tredje århundradet, hvarpå den andra eller Smyrna-församlingen syftar_. D:r Fjellstedt säger: "Efesus syftar mera på församlingens tillstånd i den apostoliska tiden och Smyrna företrädesvis på den kristna församlingens egentliga martyrtid i det andra och tredje århundradet." Vi läsa i den tionde versen om _tio dagars vedermöda_. Nu veta vi af kyrkohistorien, att tio särskilda stora förföljelser öfvergingo Guds folk i andra och tredje århundradet, hvarpå dessa tio dagars nöd tydligt syftar.

Sjelfva namnet Smyrna betyder _bitterhet_, och i sanning var det en bitter tid för den tidens kristna, då, såsom vi ju veta, de svåraste marter, pino- och dödssätt användes för hvar och en, som bekände Kristus offentligt. Att steglas, brännas, lefvande begrafvas, hängas, sönderslitas af vilda djur, halshuggas, indränkas med olja och sedan antändas för att tjena såsom facklor på t.ex. Roms gator voro vanliga dödssätt. Betecknande är, att uttrycket "död" förekommer tre gånger uti detta bref. "Var trofast intill _döden"_, heter det, "så skall du få lifvets krona!". Eljest förekommer, döden mycket sällan i sammanhang med de troendes hädanfärd. I stället är det Kristi tillkommelse, som framställes såsom de troendes saliga hopp. Vidare få martyrerna på den tiden trösta sig med, att Jesus, som varit "_död_," blifvit "lefvande," v. 8; samt att "den, som segrar, skall ingen skada få af den andra döden," v. 11. Allt detta, jemte talet om _lidande, fängelse, pröfning_, som förekommer i detta bref, syftar mycket tydligt på martyrtiden. Under denna tid var det ett friskt lif i församlingen. Ingen fara för att hafva förlorat den första kärleken och hafva endast bekännelsen qvar, såsom i Efesus-församlingen, ej heller något tillfälle för nikolaiternas lära att göra sig gällande. Icke ett ord till klander förekommer heller, märkvärdigt nog, till Smyrna-församlingen.

_Den tredje församlingen_ var den i _Pergamus_, hvilken synes beskrifva för oss _övergångsperioden ifrån martyrtiden till den katolska kyrkans tid_ (som den fjerde församlingen afmålar), "Balaams lära," v. 14, och "nikolaiternas lära", v. 15, begynte nu att vinna insteg. Hvem var Balaam eller Bileam? Svar: en profet, _lejd_ af en hednisk konung att profetera, en trollkarl, en horkarl, en girigbuk. Martyrtiden var nu slut, kejsar Konstantin hade antagit kristendomen år 313, djefvulen hade inbillat Guds folk, att det tusenåriga riket nu hade inträdt. Nu hade denna verldens riken blifvit vår Herres och hans Krists, under det de glömde att se till, huru lifvet alltmer flydde och formen tog dess plats. I stället för de fattiga fiskare- och tältmakarepredikanterna får man nu se mägtiga prelater, biskopar och ärkebiskopar, _tillsatta_ och med stora löner _underhållna_ af den verldsliga regeringen. De predikade godt i predikstolen såsom Bileam gjorde (läs hans märkvärdiga profetia i 4 Mos. 24:17-19), men liksom Bileam, då han kom ned derifrån, var Guds folks bittraste fiende, så hafva dessa också varit det.

Namnet Balaam betyder _folkuppslukare_. Och då vi se, att denna lära gick hand i hand med nikolaiternas lära om prestvälde, förenad med likgiltighet om vandeln (endast läran var rätt), så kunna vi förstå, att icke allenast presterna gjorde skäl för namnet folkuppslukare. Presterna uppslukade visserligen folkets både egendomar och andra rättigheter; men äfven sjelfva församlingen, som ej var så noggrann om lefvernet, uppslukade folken, då enda villkoret för medlemsskap alltmer blef iakttagandet af endast vissa yttre föreskrifter och ceremonier, hvilka mera åtlyddes för de i förbindelse med dem stående medborgerliga företrädena än för något annat. Sjelfva namnet Pergamus betyder "torn", och ett andligt Babelstorn begynte nu att på detta sätt uppbyggas.

Vägen var nu öppen för _den fjerde eller Tyatira-församlingen_, som målar för oss _den katolska kyrkans magt och välde öfver konungarna, samt dess oerhörda lastbarhet och elände_. Kristus är icke nu längre den mest framstående personen, det är _en qvinna_, "den qvinnan Isabel." Den falskeligen s.k. kyrkan har nu fått intaga en plats, som allena tillkommer Jesus sjelf. Liksom den afgudiska qvinnan Isabel styrde konung Akab, som hade den _verldsliga_ magten, så styrde den katolska skökan en tid de flesta af Europas konungar så, att hon efter behag af- och tillsatte dem och afkunnade bannlysning öfver land och folk.

Ordet Tyatira betyder offer. Liksom qvinnan Isabel dödade Herrens profeter, men lät försörja de falska profeterna från sitt eget bord, så har äfven den katolska kyrkan låtit förfölja och döda Herrens trogna vitnen (såsom t.ex. hugenotterna i Frankrike), under det att falska profeter _i mängd_ blifvit underhållna från hennes bord. I detta bref förekommer det märkvärdiga uttrycket "satans djupheter." Isabels anhängare säga, att deras lära innehåller _djupheter_ d.ä. djupa andliga sanningar, sådana som ingen kan förstå eller fatta mer än presterna sjelfva; men Kristus kallar allt sådant för _satans djupheter_. Vallfarter, aflatskrämeri, skärselden och i synnerhet de sju s.k. sakramenterna (såsom af dem uppfattade) hafva varit sådana satans djupheter. I sanning kan man säga, att dessa utgjort icke en salighetstrappa, såsom de menat, utan en beqväm trappa till fördömelsen med lika många trappsteg. Och gifve Gud, att katolikerna voro de enda, som hölle på att förfärdiga salighetstrappor med så svaga trappsteg, som utvärtes handlingar alltid befunnits vara! Sjelfva namnet Isabel betyder "_smutshög_" Märkvärdigt är, huru Herren i Tyatira uttalar löften icke till kyrkan i sin helhet, utan till en särskild grupp derinom, "_de öfriga_ i Tyatira; så många, som _icke hafva_ denna lära." En del (gren) afsöndras nu, som Herren erkänner för _sin_ församling.

Härmed komma vi nu in på _den femte eller Sardisförsamlingen_. "Sardis" betyder "rensning," hvilket synes tyda på de protestantiska kristna. Vittnesbördet af dem, som hade skilt sig från Tyatira-församlingen, hade icke varit förgäfves. Hela nationer hade fått ögonen öppna, om icke för Kristus, så åtminstone för den myckna ruttenhet, som hade existerat. D:r Fjellstedt säger om denna församling: "Sardis var fordom en praktfull hufvudstad i konungariket Lydien i Mindre Asien; nu äro der blott stenhopar och grushögar, intet hus, ingen hydda, utan blott några herdetält funno vi der. I denna på sin tid mäktiga stad bildades en kristen församling, som var (kursiveringen är af oss) _utsatt för verldsmaktens qväfvande inflytande. Denna församling kan anses såsom en träffande bild af den andligen döda protestantiska kyrkan, liksom vi i Tyatiraförsamligen med dess Isabel hafva en bild af den romerska_."

Kristus säger här, att han _har_ de sju stjernorna, men icke att han _håller dem i sin högra hand_, såsom i första församlingen. Reformation blef det visserligen, och det af hela länder, men det är ej detsamma som pånyttfödelse. Och äfven denna ifver afsvalnade snart, hvadan Kristus-fientliga folkkyrkor i många länder efterträdde katolska väldet. Uppmaningen att "_bevara_" de sanningar, den "_undfått_" och "_hört_," samt att "_ändra sinne_" åtlyddes icke. Gud har dock haft och har ännu "några få namn i Sardis, som icke hafva befläckat sina kläder," till hvilka löftet är gifvet, att deras namn icke skulle utplånas "utur lifvets bok," äfven om de blefvo det ur en statskyrkas böcker, såsom förhållandet var inom den svenska statskyrkan med t.ex. en doktor Rutström, som blef landsförvisad för sin predikan om fri nåd för syndare. Statskyrkorna hafva gjort ett misstag deri, att de ej syfta på _hjertats_ förändring, utan uppblåsta af reformatorernes stora insigt, blifvit uppblandade med verlden, hvarför de också hotas med samma behandling som verlden eller att Kristus skall komma till dem _såsom en tjuf_, v. 3.

Den _sjette_ är _Filadelfia-församlingen_. Denna församling, jemte den sjunde, afmålar vår tid. Sannolikt äro vi vid slutet af den sjette scenen och vid början af den sjunde. _"Namnet Filadelfia betyder brödrakärlek, och denna församling kan anses såsom en förebild af de få troende, kringspridda i åtskilliga länder i små föraktade samfund med olika benämningar."_ (D:r F.) Denna församling har fått "_en öppen dörr_ och ingen _kan_ tillsluta den," och det af tvenne skäl, för det första derför, att den har "liten makt," nämligen för "kraftverkningen," 1 Kor. 12:10, och för det andra derför, att den "har _bevarat Herrens ord_ och icke förnekat hans namn", vers 8.

Underligt är, huru Gud under de senaste femtio åren har öppnat och fortfarande öppnar det ena landet efter det andra för evangelium, huru bibeln nu är öfversatt på öfver 300 olika språk, huru det bevarad _Herrens ord_ blifvit utsändt på alla fält snart sagdt. Hvilka äro de, som hufvudsakligast bidragit härtill? Är det katolska kyrkan. Nej, ty de tro ju ej på, att folket skall läsa bibeln. Är det statskyrkorna då? De hafva i allmänhet varit tämligen likgiltiga för hedningarnas nöd. Hvilka är det då? Svar: Dessa små grupper af troende såväl inom som utom de bestående folkkyrkorna i alla länder, som utaf de andra äro föraktade, men af _Gud_ erkända, och bland hvilka jemförelsevis god brödrakärlek finnes.

Till denna församling säger också Jesus de välsignade ord, som vi här återfinna för första gången: _"Si, jag kommer snart."_ Underligt är, huru särskildt denna härliga sanning begynt att uti den sista tiden påaktas. Men här talas icke allenast om Kristi tillkommelse, utan äfven om "en _frestelsetimme_, som skall komma öfver hela verlden till att fresta dem, som bo på jorden," samt att de, som hafva bevarat hans tålamods ord, skola blifva _bevarade ifrån_ icke allenast frestelsen utan ifrån _sjelfva frestelsens timme_, d.v.s. slippa att _då_ alls vara med på jorden. Vi hafva nämligen här samma härliga sanning framställd för oss som på många andra ställen i Guds ord, eller att bruden skall undkomma den förfärliga _antikristiska_ vedermödan. Dessa härliga sanningar blifva påaktade ibland Filadelfia-församlingens folk. Löftet här till "den, som vinner," v. 12, att den _ej_ skall behöva "_mer utgå_," blir särskildt dyrbart, då vi betänka, huru för Filadelfia-församlingens uppriktiga själar varit ett beständigt utgående än från en och än från en annan organisation, som efter en tid blifvit förstelnad i former.

Efter de härliga väckelsetider, som denna församling syftar på, kommer en tid af allmän ljumhet att intaga större delen af de förut så varma kristna hjertan, och det är detta, som den _sjunde eller Laodicea-församlingen_ så tydligt afmålar. Ordet Laodicea betyder _folkgunst_. "Jag ville, att du vore antingen kall eller varm, men efter du är _ljum_, skall jag utspy dig utur min mun," säger _Jesus_ om den. Jesus tycker sålunda _bäst_ om de varma, dernäst de kalla, d.v.s. de oomvända, och _minst_ om de ljumma. Jesus hotar att _utspy dessa utur sin mun_. Och hvad dermed menas, se vi af det fjerde kap., der bruden upplyftes genom _den öppnade dörren_, under det att formkristna, utanför hvilkas församlings-, familje- och hjertedörrar Jesus hade stått utan att få komma in, v. 20, blifva qvarlemnade. Herren tydliggör då för verldens befolkning, att han icke erkänner dessa, som gällt för kristna (ty det är till dem, som _kalla_ sig kristna, han här talar), derigenom att han lemnar dem qvar!

ELFTE AFDELNINGEN.

Invändningar mot Guds ords tydliga lära, att Herrens ankomst kan inträffa när som helst.

Med uttrycket "när som helst" förstås ju icke, att han kan komma alla dagar och alla timmar, ty det är ju en viss dag och en viss timme, när han kommer, och sålunda ingen annan dag och ingen annan timme. Men som vi ej veta, hvilken denna dag och denna timme är, så uttrycka vi oss så, att han kan komma när som helst, d.v.s. _efter hvad vi veta_.

Vi mena dermed, att det är _ingenting_ uppenbaradt i Guds ord, som gifver oss anledning att tro, att Herren ej skulle kunna komma _detta_ ögonblick. Att det dock är något, som hindrar hans ankomst, är alldeles klart, ty eljest komme han ju. Men dessa hinder, såsom t.ex. att antalet ej är fullt, eller att brudskaran ej kraftfullt nog ropar sitt: "Kom, Herre Jesus!" äro af sådan art, att _vi_ ej kunna veta, när de blifvit undanröjda. Antalet kanske blir fullt i dag, brudens rop kanske ljuder för allt vi veta kraftfullt nog i sin brudgums öron i dag, men om så är fallet, det vet _endast Herren_ sjelf. De ställen, som ofta anföras för att bevisa, att Herren Jesus ej skulle kunna komma nu, vilja vi nu närmare skärskåda.

_Det första_ är: "Detta evangelium om riket skall varda förkunnadt i hela verlden till ett vittnesbörd för alla folk, och då skall änden komma." Matt. 24:14. Man förvexlar här änden med Kristi tillkommelse att taga hem sin brudskara och läser: "Och då skall _Kristus_ komma att hemta bruden," ehuru det icke står så. Den "ände," som åsyftas, är samma "tidsålders ände," angående hvilken lärjungarna hade frågat, v. 3. De ville hafva reda på, när denna onda tidsålder skulle sluta och Herren upprätta sitt rike. När Jesus tågade upp till Jerusalem, menade de, att han då skulle upprätta riket, Luk. 19:11, och bringa in nästa tidsålder eller de tusen åren. Efter uppståndelsen frågade de angående samma sak. Apg. 1:6. Likaså nu.

Lärjungarna ville veta, när löftet till dem skulle uppfyllas, att de skulle få "sitta på troner och döma Israels tolf slägter." Matt, 19:28. Det var angående Herrens _tillkommelse att upprätta riket_, som de hade frågat. Att de ej kunde fråga angående församlingens upplyftande är redan klart deraf, att denna hemlighet ej då var känd af dem, utan blef uppenbarad senare, nämligen för Paulus. Efes. 3:3. Denna onda tidsålder kan ej sägas sluta med, att Guds församling hemlyftas, i ty att ondskan kommer att fortsätta med ännu större kraft under vredestiden. Men när Herren nedstiger på oljoberget och nedgör de antikristiska arméerna, då inbryter nästa tidsålder med det allra första.

Herren säger här, att evangelium skall varda förkunnadt för alla folk, innan denna tidsålder slutas och nästa begynner. Och detta är ej svårt att förstå, då vi läsa, att efter Guds församlings upptagande en ängel under sjelfva vredestiden skall förkunna evangelium för "alla folkslag," o.s.v. Upp. 14:6. Till och med, när Herren nedstiger på oljoberget, skall det finnas sådana "öar (eg. kustländer), som ej _hafva hört talas_ om Herren." Es. 66:19. Men de skola då få höra om honom genom de sista budbärarne, hvilka då utgå under de 75 dagarna (skillnaden på de 1260 och 1335. Dan. 12:7, 12). Det är först efter dessa 75 dagars slut, som nästa tidsålder skall aflösa "denna tidsåldern," om hvars "ände" lärjungarna frågat, v. 3. Detta ställe är sålunda intet bevis för, att Jesus ej skulle kunna komma _nu_.

Å andra sidan är det klart, eftersom Guds församling skall bestå af folk "utur alla stammar och tungomål," o.s.v., att dessa under någon tidsperiod fått höra evangelium. Men det bevisar ej, att alla folk fått höra det _på en gång_, såsom man velat påstå måste ske. Evangelium säges på Pauli dagar "hafva blifvit predikadt i hela skapelsen under himmelen." Kol. l:23. Och under de följande århundradena har evangelium genomsyrat än ett land och så försvunnit derifrån, än ett annat land o.s.v. I Kina predikades evangelium i hvarje provins redan i det 8:de århundradet. Ifrån Centralafrika hafva vi representanter i de många omvända negerförsamlingarna i Amerika, hvilkas medlemmar räknas i millioner o.s.v. Skulle Herren komma detta ögonblick, kunna vi vara vissa på, att han har representanter från alla jordens folk, och det äfven om icke alla nationer just i det ögonblicket skulle vara under evangelii inflytande. De voro så kanske för århundraden tillbaka.

Det _andra stället_ är Matt. 24:22: "För de utvaldas skull skola de dagarna blifva förkortade." Man har sagt: "Dessa utvalda äro Guds församling, och den skall sålunda vara på jorden under den vrede och den vedermöda, som här omtalas." ordet "utvalda" förekommer här tre gånger, v. 22, 24, 31. Dessa uppmanas att bedja, att deras flykt icke sker om vintern eller på sabbaten, ty då skall det blifva en stor vedermöda, "sådan, som icke varit från verldens begynnelse intill nu, ej heller någonsin skall varda." Den flykt, som här omtalas, skedde icke vid Jerusalems förstöring, såsom skedde med den, som omtalas i Luk. 21 20-23,[19] ty denna säges tydligt ske _i_ den _stora_ vedermödan, uti hvilken sålunda ett slags utvalda finnas, hvilka skola göra en viss "flykt" (se Sak. 14:2), och om hvilken flykt de skola bedja, att den ej må ske på sabbaten.

Att dessa utvalda ej äro Guds församling utan judar, är så solklart, att det är högst förvånansvärdt, att någon kunnat komma på någon annan mening. Guds församling har aldrig fått någon befallning att hålla sabbaten, men judarne deremot hafva såsom ett folk hållit den, och de skola dermed fortsätta både under vedermödans tid och under de tusen åren. Es. 66:23. Ordet "utvalda" förekommer också tre gånger uti Es. 65:te kap., i verserna 9, 15, 22. En viss harmoni finnes emellan de tre "utvalda" i Matt. 24 och de i Es. 65. Jemför det första i Es. 65: "Likasom när man finner must i en vindrufva, någon säger: Förderfva den icke, ty välsignelse är deruti; likaså vill jag göra _för mina tjenares skull_, att jag ej förderfvar dem _alla_," v. 8, med det första i Matt. 24: "Och om de dagarna icke blefve förkortade, blefve intet kött frälst, men _för de utvaldas skull_ skola de dagarna blifva förkortade," v. 22.

Det är alldeles samma sak, ehuru Esaias tillika använder en _bild_ för att belysa den sanningen, att "för Guds tjenares skull," eller "för de utvaldas skull," ej alla skola förderfvas. Dessa "utvalda" äro också desamma som de "heliga" i Uppb. 13:7, 10, och att dessa "heliga" äro af Israel, framgår tydligt af Daniels bok, der liknande uttryck af honom "den högstes heliga," 7:25, 27, "ditt folk," 12:l, m.fl. ofta begagnas om Daniels folk eller Israel. Dessa "heliga" sägas i Daniel vara under antikrists välde i 3-1/2 år, 7:25, och i Uppb. 13:5 i 42 månader (= 3-1/2 år). Det är samma tid sålunda, och samma Daniels folk båda gångerna.

_Nästa ställe är 1 Kor. 15:51_ om "den yttersta basunen." Man har sagt: "Denna yttersta basun här är densamma som den sjunde i Uppenbarelseboken, och följaktligen skola de troende vara på jorden under alla de sex inseglen och äfven under det sjunde inseglets sex första basuner." Vi må då först märka, att det icke står den sjunde basunen, hvadan detta ställe aldrig kan duga till något _bevis_. Vidare böra vi komma ihåg, att Paulus på sin tid ingenting visste om Uppenbarelsebokens sju basuner, i ty att han hade legat i sin graf omkring 29 år, innan uppenbarelsen blef gifven till Johannes, nemligen från omkring år 67, då Paulus dog och till år 96, omkring hvilken tid uppenbarelsen gafs. Icke heller kunde Paulus före Johannes fått reda på de sanningar, som der innehållas, ty Johannes säger, att han var den förste till hvilken den gafs. Uppb. 1:1. Paulus fick sin uppenbarelse angående _församlingens_ "hemlighet," Efes. 3:3-7, och Johannes fick sin angående tilldragelserna på den Herrens dag, till hvilken han "i anden" försattes, 1:10. Guds basuner hafva nog ljudit många gånger under hvar och en af de nådeshushållningar, som Herren haft sedan skapelsen, och den yttersta basunen, kunde ganska väl syfta på de sista af de basuner, som ljudit i himmelen sedan pingstdagen. Änglarna äro musikälskande väsenden och gifva nog stötar i sina basuner vid hvarje märklig tilldragelse på jorden, såsom vid syndares frälsning, Luk. 15:7, vid missionärers utsändande till hednaverlden o.s.v.

Den enklaste förklaringen på uttrycket "yttersta basunen" ligger dock i _samma vers_ och i de omedelbart påföljande orden: "Ty basunen skall ljuda, och de döda skola uppstå." Flera basuner ljuda nemligen i omedelbar förbindelse med Kristi nedstigande att hemta sin brud. Af 1 Tess. 4:16 se vi, att en basun ljuder, just då Herren öppnar himlaporten och stiger nedåt. Vidare säger oss Paulus här, att basunen skall ljuda, "när de döda (nämligen de rättfärdiga) skola uppstå."

Den basun, som ljuder, när de lefvande troende förvandlas, blir ju sålunda den yttersta af _dessa_ tre. Liksom tre basuner ljödo, innan de gamla romarne begynte sina dagsmarscher, den första, då soldaterna skulle stiga upp, den andra, då de skulle uppställas i led, och den sista då de tågade i väg, så också när Jesus kommer; en basun ljuder, när Herren nedstiger, den andra, då de i Kristus döda uppstå, och så den yttersta, då vi som lefva förvandlas. 1 Tess. 4:16,17. Den förklaring, som följer efter ordet "ty," blir sålunda den bibliska på det föregående uttrycket, "yttersta basunen." Allt annat är endast antagande. Och att först antaga, att denna yttersta basun skulle vara densamma som uppenbarelsebokens sjunde basun och sedan derpå grunda ett bevis för, att Jesus ej kan komma när som helst, är alltför godtyckligt.

Nästa ställe är 2 Tess. 2:2-9, af hvilket ställe man velat bevisa, att antikrist skall komma före Kristus. Något sådant står dock der icke alls, äfven om vi begagna oss af den vanliga felaktiga öfversättningen. Det står endast, att "syndens menniska" skall komma före _Herrens dag_, och om vi med Herrens dag skulle förstå detsamma som de tusen åren, 2 Petr. 3:7,8, så står här endast, att antikrist, syndens menniska, skall komma före de tusen åren, något som ju ingen tänkt att förneka. Men detta är dock något helt annat, än att antikrist skall komma, innan Herren hemtar hem sin församling.

Nu står dock icke "såsom om Herrens dag vore för handen" utan "såsom om Herrens dag _är närvarande_," 2:2. Så är det öfversatt uti den nya engelska och likaså uti P. W--s öfversättning. Det grekiska ord, som här begagnas, är nemligen detsamma, som både uti Rom. 8:38 och i 1 Kor. 3:22 står i rak _motsats_ till det kommande: "Hvarken de ting, som _äro_, eller de ting, som skola komma." "Det, som _nu är_, eller det, som skall komma."

Tessalonikerna hade icke blifvit förskräckta derför, att det hade blifvit dem sagdt, att brudgummen vore alldeles färdig att komma, ty derefter stod deras innerliga längtan, utan derför, att de falska profeterna hade sagt, att Herrens dag, det är de straffdomar och den vrede, hvarmed de tusen årens långa dag öppnas, vore närvarande, d.v.s. _hade begynt_. Paulus hade lärt dem, att Kristus skulle hämta dem hem _före_ vreden, 1 Tess. 1:10, och så påstå dessa falska profeter, att vredesdagarna allaredan hade begynt, under det att de troende dock voro qvar på jorden. Då skrifver Paulus till dem, att de icke skulle låta förskräcka sig, som om Herrens dag hade begynt, ty "dessförinnan," det är, innan någon kunde säga, att den _hade begynt_, skulle de samtidigt kunna se syndens menniska.

Uppträdandet af syndens menniska och Herrens dags begynnelse voro för Paulus _samtidiga händelser_, det ena kunde ej sägas hafva kommit, utan att det andra samtidigt kunde påvisas. Antikrist är nemligen "Guds vredes gissel," Es. 10:5, den "yxa", den "såg", den "staf" och den "käpp", v. 15, som Herren skulle använda för att derigenom _utföra sin vrede_. Han är den, som skall "hafva framgång, till dess vreden varder fullkomnad," Dan. 11:36; sålunda _under_ vredestiden. Han är den, som skulle _frambringa_ den "kraftiga villfarelse," hvarmed de skulle förvillas, som ej velat mottaga kärlek till sanningen. 2 Tess. 2:10,11. Han är den, som uppkommer såsom straff, just "när syndamåttet är fullt." Dan. 8:23.

Paulus ville sålunda säga dem: "Huru kunnen I låta eder så bedraga, att I tron, att Herrens dag eller vreden har begynt, då I ej sett till vredens verktyg?" Det vore nemligen lika galet att tro, att skolan begynt, innan skolmästaren ankommit, att predikan begynt, innan predikanten kommit, som att tro, att jordens rensningsprocess begynt, förrän den qvast kommit, hvarmed Gud skulle sopa, att afstraffningen begynt, förrän gisslet kommit. Lika orimligt som det var, att antikrist kunde komma och icke samtidigt vredesdagen, lika orimligt vore det att tro, att vredesdagen, Herrens dag, vore kommen, om de ej samtidigt såge antikrist.

Detta senare var dock just, hvad de falska profeterna hade påstått: de hade påstått, att Herrens dag hade inbrutit, fastän ej antikrist synts till, och dertill så långt inbrutit, att _sådana tydliga straffdomar_, som till och med hos dessa falska profeter kunnat väcka uppmärksamhet, _hade redan blifvit sända_. Sådana svåra straffdomar begynna nemligen icke vid det _första_ inseglets brytande, utan först vid det _andra_. Uppb. 6:3. Ordet "dessförinnan" bibringar naturligtvis en helt annan betydelse, om det närmast förut stående uttrycket "Herrens dag vore för handen," rättas till "Herrens dag är närvarande" eller "hade begynt." Vi hafva i våra dagar samma slags förvillelse. I Norge finns en del personer, de s.k. domsbasunisterna, princeister m.fl., som påstå, att nådens dag är slut och att domens dag har begynt. Sådana läror hafva ock nyligen predikats af några i Sverige och ännu mera i England och Amerika. Äfven adventisterna tro, att domens dag nu pågår, och den begynte år 1844, ehuru de lyckligtvis endast hänföra dömandet till de döda. Alla sådana böra taga varning af 2 Tess. 2 och låta tillrättavisa sig af Paulli ord angående dessa förvillelser uti hans tid.

Sedan nu Paulus gjort det klart för dem, att hvarken Herrens dag ej heller antikrist kommit, säger han: "Och nu veten I, hvad det är, som hindrar," nemligen antikrist att uppträda, v. 6. Tessalonikerna kunde veta det, ty de hade hört Paulus predika derom. Men huru kunna vi veta det? Jo, han hade i första brefvet till samma församling sagt dem, att det vore _de troendes närvaro_, som hindrade vreden att komma, eller att Guds barn skulle först upptagas, "frälsas från vreden," 1:10. Om nu _Guds barns närvaro_ på jorden hindrade _vreden_ eller Herrens dag att begynna, och _antikrist tillhörde denna vrede_, ja, vore sjelfva det gissel, hvarigenom Gud skulle utföra vreden, så följer deraf helt naturligt, att Guds barns närvaro på jorden också hindrade antikrist. "De äro väl svaga, men skydda vår jord," säger en sångförfattare.

"I Sverige kunna socialisterna ej vinna många anhängare, ty der finnas för många läsare," sade en gång en socialist, förtretad öfver hans läras långsamma framfart i Sverige. Den slags socialism eller rättare anarkism, som har till mål omstörtning af allt bestående, kan nog icke få någon egentlig stor framgång på jorden, så länge Guds barns böner stiga upp till nådens tron för den bestående ordningen. Likaså med de stora verldskrigen. De kunna ej bryta ut, förrän de troende, som oupphörligt bedja om fred, äro borta.

Några hafva menat, att det är den bestående ordningen, som hindrar antikrist att komma. Detta är visserligen till en del sant, men då åter står i alla fall den frågan att besvara: Hvad är det då, som gör, att den bestående ordningen får ega bestånd? Vi komma då till samma grundorsak, nemligen: _Guds barns närvaro och förböner_. Laglösheten hålles tillbaka af den bestående ordningen som upprätthålles genom de troendes förböner och närvaro på jorden. De äro "jordens salt" och "verldens ljus." Ruttet och mörkt är det nog äfven nu på jorden, men ej att förlikna med hvad som blifver, när de troende tagas bort.

Man har äfven anfört 1 Tess. 5:1-4 och 2 Tess. 1:9,10 och velat bevisa, med det förra, att Guds barn äro qvar på jorden, när Herrens dag begynner, och med det senare, att de ogudaktiga skola lida förderf på samma dag, som Herren skall förhärligas i sina heliga. Visst äro de troende qvar på jorden, när "Herrens dag" begynner, ty de upplyftas först, när denna dags morgonstjerna uppgår, och visst skall förhärligandet af de troende, d.v.s. deras upplyftande ske samtidigt med, att de ogudaktiga lämnas kvar åt förderfvet. Dessutom står endast, att dessa båda saker skola ske på samma _dag_, likasom det i Joh. 6:39,40 står, att Herren skall uppväcka de troende _på samma dag_ som de ogudaktiga, nemligen på den "yttersta dagen."

Men detta hindrar icke, att tusen år der ligga emellan de rättfärdigas uppståndelse och de andras. Den sanningen, att Herren kommer först att taga hem sin brud och sedan nedstiger på oljoberget, är så klar, som något kan vara. Läs t.ex. 1 Tess. 4:15-18! Der står, att Herren nedstiger, men endast _till skyn_, och att de troende upptagas dit "till Herrens möte i luften". Hvart går nu det höga herrskapet efter detta möte? Joh. 14:3 visar oss, att Jesus, sedan han gått att göra i ordning boningarna, skall komma igen för att taga oss till sig, d.v.s. till dessa af honom beredda boningarna, nemligen till brudpalatset i den stora guldstaden. Det höga herrskapet går sålunda ej till jorden efter mötet i skyn utan till himmelen. Ett litet barn bör kunna förstå, att Herren Jesus vid detta tillfälle ej sätter "sina fötter på oljoberget." Sak. 14:4.

Att icke heller "allas ögon" kunna se honom vid detta tillfälle är alldeles klart, ty han kommer icke alls till jorden. Vi hafva sålunda _ett_ tillfälle, då han kommer till skyn, _ett annat_ till jorden; vid ett tillfälle ser endast hans brud honom, vid ett annat tillfälle "alla ögon," "då alla jordens folk skola jämra sig öfver honom." Uppb. 1:7. Vid ett tillfälle hämtar, han bruden, vid ett annat kommer han med bruden, "med sina otaliga heliga," Jud. v. 14; med "härskarorna på de hvita hästarna." Uppb. 19:14.

Att icke alla "jämra sig," när han hämtar församlingen, är klart deraf, att bruden då skall jubla både öfver sin egen och sin brudgums lycka.

Uppb. 20:4 användes ock understundom för att visa, att Herren icke kan komma nu. Man säger: "Här står ju, att den första uppståndelsen skall ske först _efter_ satans bindande, och som de troendes förvandling sker samtidigt, så skall Guds församling vara på jorden under både vedermöda och vredestid." Man förbiser här helt och hållet den klass af heliga, som omtalas i första delen af v. 4, nemligen "de, som sutto på tronerna." Dessa, som sutto på troner, äro desamma, som i. 1 Kor. 6:2 och Uppb. 3:21 fått _löftet_ att sitta på troner och att döma verlden; desamma som i Uppb. 4:4 redan intagit dessa troner, på hvilka de suttit under hela vredes- och domstiden; desamma som efter bröllopet i guldstaden, 19:7, komma med Herren på de hvita hästarna vid hans nedstigande på oljoberget, 19:14, och hvilka nu satte sig (eg. sutto) på tronerna.

Dessa uppstodo icke nu, utan hade varit uppståndna under alla de sju åren, medan vreden gått öfver. Icke heller står det ett ord om, att dessa nu uppstodo. Återigen talas om, att två andra klasser uppstodo, nemligen "de halshuggnas själar" eller "själarna under altaret," 6:9, det är de, som blifvit frälsta och dödade under förra hälften af vedermödan, och vidare de, som icke hade tillbedt vilddjuret (antikrist), d.v.s. de, som hade blifvit frälsta och dödade under den _senare_ delen af vedermödan. Dessa två klasser sägas uppstå, men icke den Guds församling, som varit uppstånden redan i flera år. Dessa tre klasser utgöra tillsammans den första uppståndelsen, hvilken sålunda begynner med Guds församlings uppståndelse, fortsätter med de två vittnenas uppståndelse, 11:11, och afslutas med dessa två andra klassers uppståndelse.

Med första uppståndelsen menas nemligen enligt v. 5 alla, söm uppstå _före_ de tusen åren, d.v.s. alla, som ej äro inbegripna uti uttrycket: "de andra döda," hvilka senare uppstå _efter_ de tusen åren. Det smärtar mig på det högsta, då jag hör dem, som skola vara Jesu vittnen, göra allt för att bevisa, att Jesus icke kan komma ännu. Det går mig genom märg och ben, då jag får höra sådana offentligt påstå, att "Herren icke kan komma på minst femtio år ännu." Detta lär oss i sanning, att tiden är mycket nära, ty "den stund I (lärjungar) icke menen, kommer menniskosonen."

En annan smärtsam företeelse bland de troende är, att de på flera ställen begynt att smittas af den s.k. högre kritikens dårskaper. En del af dessa använda, likt Jehudi fordom, Jer. 36:23, sin "knif" på en "spalt," andra på en hel bok. Somliga tycka ej om första Mosebok, andra ej om Jonas eller om Daniel eller om Uppenbarelseboken. Det bästa alla sådana kunna göra är, att med allra första _stoppa ned sin knif_, ihågkommande, att de med kritik öfver nya testamentet komma minst 17 århundraden för sent och rörande gamla testamentet ännu mera. Huru mycket vi än må beundra det 19:de århundradets stora tänkare, måste vi dock medgifva, att de lärde män, som lefde i de första århundraden efter Kristus, voro mera kompetenta att afgöra, hvilka böcker, som voro äkta och borde tillhöra nya testamentet, än de nu lefvande. Likaså voro judarna (hvilka dessutom voro så noga med sina heliga skrifter, att de tillsatte personer, hvilkas enda göromål var att räkna, huru många bokstäfver och ord funnos uti hvarje bok och på hvarje boks hvarje sida, allt för att förekomma misstag) bättre qvalificerade att samla gamla testamentets böcker än dessa moderna dumdristiga lärda. Jesus trodde på första Mosebok enligt Matt. 19:4-6; på Jonas enligt Matt. 12:40; på Daniel enligt Matt. 24:15 och på Uppenbarelseboken enligt Uppb. 1:17-19; 22:16-20.

Den, som ej vill tro, att Uppenbarelseboken skrefs af en gudomligt inspirerad person, måste antingen tro, att det var _satan_, som uppenbarade sig för honom, eller att den skrefs af en _lögnare_ och _bedragare_, i ty att bokens författare bestämdt påstår, att det var _Jesus_, som befallde honom att skrifva och hvad han skulle skrifva, 1:17-19; 22:16, och att det var Jesus, som sjelf uttalar de skarpa hotelserna öfver dem, som "lägga något till eller taga bort något från orden i denna boks profetias ord." Straffet skulle blifva, att de skulle få lida de _plågor_, som äro "skrifna i denna bok," och att de skulle blifva uteslutna från den himmelska staden, 22:18-20.

Herren hjelpe allt sitt folk att undgå dessa straffdomar!

TOLFTE AFDELNINGEN.

Brudens inbjudning till sin brudgum.

Uttrycket: "Jag kommer snart" förekommer tre gånger uti Uppenbarelsebokens sista kapitel. Första gången står det i förbindelse med att studera profetiorna, och studera dem på ett sådant sätt, att man "bevarar profetians ord," v. 7. Somliga mottaga de profetiska sanningarna endast i hufvudet, andra i hjertat. Den första verkan som sanningen om, att Jesus skall komma snart, har på oss, är studium af profetiorna, och det kan man säga, att för en femton à tjugu år sedan stod det svenska Sion liksom på tå väntande, allt på grund af profetiornas trägna studerande. Men--_Herren kom icke_.

Se nu hvilken olika ställning de troende då intogo! Somliga begynte undra, om de ej gjort misstag, att så der vaka och ifrigt vänta. När de tänkt så en tid, begynte de undra på, om icke äfven de första troende gjort ett misstag uti att stå uti denna väntande ställning, ty--Herren kom ju icke. Andra buro fram saken till Herren och frågade efter orsaken. Svaret blef: "Jag längtar efter att få komma, men antalet är ej fullt. Arbeten derför och bringen in kärfvar både i hemländerna och i hednaländerna. Nödgen dem der hemma, bjuden dem der ute!" De fingo höra hans andra: "Si, jag kommer snart och har min _lön_ med mig" för _arbete_, v. 12.

Men nu hafva vi arbetat, nödgat, bjudit. Skaror hafva gått ut på fältet. Många missionssällskap hafva sändt alla de budbärare, som de kunna underhålla, och man begynner åter att undra, hvarför Herren ej kommer. Många, många frambära saken till Herren, och de få då höra detta svar: "Jag har ej blifvit inbjuden att komma, och derför kommer jag ej." De hafva fått höra hans tredje: "Ja, jag kommer snart," och detta har frambragt ropet och inbjudningen till jordens rättmätige, ehuru nu landsflyktige herskare:

"Amen, kom Herre Jesus!"

"Kom som _Herre_ att visa din magt och rättighet till jorden; kom som Jesus, som frälsare, rädda så många som möjligt, under det att du eröfrar jorden!"

Min lifliga öfvertygelse är, att Jesus icke kommer, förrän han blir _ordentligt inbjuden_ att komma; förrän de troende lära sig att af hela hjertat bedja bibelns sista bön: "Kom, Herre Jesus!" De flesta troende bedja ej denna bön annat än med läpparna. I sjelfva verket tro de ej, att det är _bäst_, att han kommer, och huru skola de då kunna inbjuda honom! Somliga känna sig i sjelfva icke rigtigt redo och säga derför: "Herre, dröj!" Andra tänka på de många sofvande Guds barn och säga: "Dröj, tills de uppvaknat!" Och detta ehuru de kanske hellre borde säga: "Skynda, kom, innan de somna in, _innan de dö allesammans_!"

Några säga i sitt oförstånd: "Dröj, Jesus, så att så många som möjligt måtte frälsas!" Och så glömma de, att om de derigenom lyckas få Jesus att dröja tio år, hafva under den tiden öfver 500 millioner menniskor gått in i evigheten (50 mill. dö nämligen hvarje år), och de flesta af dessa ofrälsta. Många bedja: "Dröj, till dess åtminstone våra och alla de troendes alla slägtingar först blifvit frälsta!" Och så glömma de, att om deras slägtingar blifva frälsta, så hafva dessa i sin tur andra slägtingar, för hvilka de bedja samma bön, och om dessa blifva frälsta, hafva de åter i sin tur andra o.s.v.

På detta sätt kunde ju Jesus icke komma, förrän hela verlden blefve frälst, och dock säger Herren, att det skall vara blott en "liten hjord." Hade Herren kommit för 1,000 år sedan, hade de, som då upptagits, haft ofrälsta slägtingar qvar, och detsamma blir händelsen, om han dröjde ännu i tusen år. Vi må sålunda vänja oss vid den tanken, att många af dem, som upplyftas, skola få oomvända slägtingar qvarlemnade. Vi skola ej gifva upp våra slägtingar utan bedja och arbeta för deras frälsning, men vi skola ej vara så fästade vid dem, att vi bestämdt säga: Dröj, Jesus, _till dess_ de blifvit frälsta.

Det var ett ögonblick, då änglarne sade till Lot: "Rädda dina slägtingar," men det kom längre fram ett ögonblick, då samma änglar sade: "Rädda _ditt eget lif_ och lemna dina slägtingar." Många ofrälsta hafva allaredan blifvit nödgade, och det har gått i uppfyllelse på dem: "_De ogudaktiga skola förblifva ogudaktiga_," Dan. 12:10, och "den orättfärdige _fortfare_ att göra orätt" o.s.v., Uppb. 22:11. Märk, "fortfare," detsamma som: "Låt honom fortfara, må han fortfara."

Gud synes gifva upp den ogudaktige kort före Herrens tillkommelse. Och _de sista möten_, som komma att hällas, blifva icke väckelsemöten utan _helgelsemöten_. "De heliga fortfare att helga sig!" "Se, jag kommer snart." Att lemna våra slägtingar qvar, synes oss vara en alltför smärtsam tanke. Och dock skulle vi nog alla hellre lemna dem qvar än att se dem dö ofrälsta, i ty att de i förra fallet dock äro på jorden och ej i dödsriket. Man plägar ju säga: "Så länge lifvet varar, är det hopp," och dock är detta ej heller sanning, i ty att för dem, som smädat anden, är nådens tid förbi, äfven om de lefva på jorden.

Så kan det ock vara med en del af våra slägtingar. Men att det absolut skulle vara så med alla, att de till den grad förhärdat sig, att all möjlighet till frälsning blir omöjlig, kan man nog ej våga säga. Det är ju möjligt, att bland de många juveler, som Herren skall plocka upp efter församlingens upplyftande, äfven skola blifva många af de troendes qvarlemnade slägtingar. Om så är, få de dock aldrig brudens härlighet och ej heller en naturlig död, utan måste dö genom "hals huggning," Uppb. 6:9; 20:4, eller (senare) på annat kanske qvalfullare sätt. Jag lemnar endast denna antydan, på det att tanken på slägtingarna ej må hindra någon att ropa: "Kom, Herre Jesus!" och--_mena det_.

Ack, att Herren Jesus finge väcka upp de troende öfver hela jorden till att göra upprop om en allmän bönevecka för att uteslutande eller hufvudsakligast bedja bibelns sista bön. Månne han skulle kunna motstå sin brudeskaras förenade bönerop!

Att ett påskyndande af Herrens tillkommelse är oss möjligt, framgår af Petr. 3:12. I stället för "ifrigt åstunden" hafva de flesta öfversättningar "påskynden," och att detta ej heller står i strid med talet om, att dagen och stunden är bestämd (nämligen i Guds allvetenhet), är klart deraf, att Herren Gud, när han af evigt bestämde dag och timme, just tog hänsyn till sin församlings större eller mindre villighet till att verka hans verk och till att inbjuda honom att komma igen, och bestämde tiden för sin ankomst _just på grund deraf_. Det är sålunda _vi_, som fördröja hans tillkommelse och ej han, vi, som kunna påskynda genom att verka och nu till sist genom att _ropa_: "Kom, Herre Jesus!"

Bästa sättet att vara vaken är dessutom att ropa: Kom! Bästa sättet att få de ogudaktiga att vakna upp ur syndasömnen är att säga: "_Domaren står för dörren_." Hören det, I ofrälsta själar, och I, som lemnat den frälsare, I en gång egt: Tänken I verkligen på att blifva med vid himlabröllopet, skynden eder då att med ens kasta eder till den frälsares fötter, som nu står med öppna armar för att mottaga eder! Låten honom sluta eder till sitt hjerta, så ovärdiga I kännen eder! Om I så gören, skolen I komma i beröring med det blod, som flyter från hans sida och som ögonblickligen renar från alla synder.

SLUTORD.

Reformatorn Martin Luther trodde, att Herren Jesus skulle komma någon påskvecka. Han bevisar på det sättet, att eftersom den patriarkaliska nådeshushållningen slutade i påskveckan vid Israls barns utgång utur Egypten, och eftersom den mosaiska slutade i påskveckan, då Kristus dog på Golgata, skall ock den kristna sluta i påskveckan.

Och ingen kan djupare än Luther gjorde _längta_ efter denna dag. Se här några uttryck af honom, hemtade ur hans predikan på andra söndagen i Adventet angående _domedagen_:

"Fördenskull är det tillbörligt, att vi icke allenast med glädje förbida denna saliga dag, utan ock med hjertans åstundan sucka och _ropa_ till vår Herre Kristus och säga: Du har lofvat oss denna dag att förlossa oss från allt ondt, o, så _låt honom då blott komma, ja, om det vore i denna stund_, och låt det blifva ett slut på denna jemmer." Och vidare: "_Borde vi då icke dag och natt innerligt och af allt hjerta öfverljudt bedja och ropa till vår Herre Kristus, att han en gång ville slå till_ och i grund förgöra allt, på det att en gång detta skändliga väsende måtte upphöra och detta jemmerliga elände taga ett slut."

Från Australien har redan för några år sedan utgått en uppmaning att sluta sig till en allmän böneförening, hvilken der har sin upprinnelse, och hvars medlemmar lofva att dagligen bedja om Kristi tillkommelse. På samma gång, som det är skönt att dagligen bedja t.ex. de böneämnen, som Evang. alliansen årligen utsänder, har denna allians dock funnit för godt att uppmana till särskild bön under en viss vecka, nemligen den första hvarje år. Hvarför skulle ej de troende, förutom det _dagliga_ bedjandet om Herrens tillkommelse, taga sig en _särskild bönevecka hvarje år, tills Herren kommer_, för att bedja _derom_. Påskveckan, uti hvilken den 69:de årsveckan slutar (nämligen på långfredagen, Dan. 9:25) voro dertill mycket passande.

Som jag vet, att personer af de mest olika läger uti Kristi kyrka i de nordiska länderna och från de lägsta ända till de allra högsta samhälls-klasser hjertligt instämma med mig uti denna uppmaning, vågar jag föreslå en _sådan bönevecka påskveckan år 1898_ att begynna redan palmsöndagen. Och ställer jag härmed en hjertlig uppmaning till troende prester, till predikanter, missionärer, evangelister, ledare af K.F.U.M. och K.F.U.Q., ledare af ungdomsföreningar, söndagsskolföreståndare, kaptener i frälsningsarmén, o.s.v., att i den mån de veta sig kunna sjelfva instämma i denna bön, de då må betona vigten deraf för de grupper af äldre och yngre, _barnen_ icke att förglömma, öfver hvilka de hafva inflytande.

Må de ihågkomma, att under det den, som med ett pund förvärfvat tio eller fem o.s.v., blir satt öfver respektive tio eller fem o.s.v. städer, skall "den kloke tjenaren," som "i rätt tid" gifvit Herrens "husfolk" denna för dem "_bestämda_ kosten," Luk. 12:42, "_deras_ mat," Matt. 24:45, om hans tillkommelse, blifva satt öfver "_alla_ hans egodelar."

Huru många af eder skola väl få _den_ hedern!

Att få de troende att på allvar inbjuda Jesus att komma igen, skall icke minst kraftigt bidraga äfven till _väckelse_, till inhöstandet af de sista kärfvarna. Må allas vår bön blifva: Fräls de sista, helga din brud och:

_Kom, Herre Jesus!_ Amen!

ÖFVERSIGTSTABELLERNA.

Rörande de tre öfversigtstabellerna vilja vi anmärka, och det särskildt för nybörjare uti profetiska studier, att de helst böra studera i den ordning de förekomma, så att man ej begynner med tabell II, förrän man fullt förstått tabell I, och särskildt att ej begynna med tabell III, förrän man både förstått de två första och dessutom tillgodogjort sig det mesta af bokens innehåll.

Diagrammet deremot torde lämpa sig att betrakta före någon af tabellerna.

Anmärkning till tabell III.

Om den "tid." 10:5, som begynte med freden i Augsburg år 1555, finge blifva full (hvilket den ej får), och den sålunda blefve 360 år (i stället för 342, eller så omkring), skulle vi uti årsuppfyllelsen föras till 1914 års slut, eller jemt 2520 år, räknadt från år 606 f.Kr., då Nebukadnesar begynte den eröfring af Jerusalem, som han afslutade år 588 f.Kr. Att man nu ej kan räkna "hedningarnes tider" från år 588 är klart redan deraf, att _detta år ej en gång var kommet_, när Daniel sade till Nebukadnesar: "Du är det gyllene hufvudet." Dan. 2:38. Daniel hade (enligt Melin) sin syn år 603-2 eller i andra året af Nebukadnesars envälde, 2:1. Det allra senaste år, vi skulle kunna räkna från, vore sålunda år 604, då Nebukadnesar fick envälde. Men redan de två föregående åren var han medregent, och vid början af dessa två åren _intog han Jerusalem första gången år 606_. Skulle vi nu räkna de 2520 åren från år 606, så skulle det ändå icke bringa oss längre fram än till _år 1914_. (606 + 1914 = 2520). Men som "dagarna skulle förkortas," eller den sista "tiden" ej skulle bli full, borde vi väl få afräkna det mesta af dessa 17 år (som utgöra skillnaden på 1897 och 1914), då de ju ej utgöra mer än 1/20 af 360.

Men det rättaste är nog att räkna "hedningarnas tider" från det år _625_, då det babyloniska verldsväldet grundlades. Ty att Daniel med ordet "du" i uttrycket: "Du är det gyllene hufvudet," menar Nebukadnesars _rike_ och ej hans person, bevisas deraf, att ordet "dig" uti det följande uttrycket: "Efter dig skall uppstå ett annat rike," _ej kan_ syfta på _personen_ Nebukadnesar utan på hans rike. Det medo-persiska riket uppkom nemligen icke omedelbart efter Nebukadnesar utan efter hans son Belsasar, med hvars död det babyloniska riket upphörde att existera. Om ordet "dig:" i v. 39 _måste_ betyda _riket_ och ej personen, så betyder nog ordet "du" i v. 38 likaledes _riket_ och ej personen. Att Daniel kunde mena hela riket, ehuru han serskildt nämner endast _en_ konung deraf, bevisas äfven af Dan. 7:17, der _de fyra djuren_ (hvilka ju framställa _samma_ fyra verldsriken som bildstoden i kap. 2) sägas vara fyra konungar. Han kunde säga så, i ty att, ehuru uti hvart och ett af dessa fyra riken funnos _flera_ konungar, det dock var i hvarje rike en, som fungerade som dess hufvudperson. Nebukadnesar var denna hufvudperson i det babyloniska riket. Att detta är det rätta sättet att räkna, bevisar äfven det högst märkliga förhållandet, att denna långa tidrymd af 2520 år blir, genom att räkna från _rikets grundläggande_, afdelad uti två _lika långa perioder_, af 1260 års längd hvardera, detta genom turkarnes intagande af Jerusalem år 637 e.Kr. (eller senast år 638, enligt somliga historieskrifvare)--en händelse, som ju är af långt större betydelse än byggandet af Omars moské, som ju ej kunde blifva färdig på en gång, äfven om befallningen att bygga den gafs strax efter stadens eröfring. Vi kunna emellertid ej nog beundra, huru såväl det, att "dagarna skulle förkortas," som att den sista "tiden" ej skulle blifva full, stämmer så noga öfverens med, att Herren ensam vet "dag och timme" och vi endast den _ungefärliga_ tiden. Mark. 13:29, 32.

ANMÄRKNINGAR:

[1] Det grekiska ordet för "Herrens" (Kyriakä) uti uttrycket "Herrens dag," Uppb. 1:10, har adjektiv form och kan bäst öfversättas med: "_Den Herren tillhöriga_." Tänk, hvilket skönt uttryck för de tusen åren: "Den Herren tillhöriga dagen." Samma form användes om nattvarden, 1 Kor. 11:20: "Den Herren tillhöriga." Måltiden är Herrens, men den är ock vår.

Riket är Herrens, och dock skola vi regera med honom. "I _anden"_ öfverflyttas vi _nu_ likt Johannes _på_ den dagen.--"Han var i anden på Herrens dag"--men snart skola både han och vi vara der i _verkligheten_.

[2] Något helt annat är, om någon framställer dessa forntida händelser endast såsom en _föreskuggande_ uppfyllelse till den _egentliga_, d.ä. till profetians enkla ordalydelse. Mera derom framdeles.

[3] Enligt den äldre rabbinska läran äro öfveränglarna till antalet sju. Uti Tobias bok läsa vi: "Jag är Rafael, en af de sju heliga änglar, som frambära de heligas böner och träda inför den heliges härlighet." Tob. 12:15. (Melins öfvers.)

[4] Denna är ej att förvexla med d:r Tischendorfs egen textkritiska upplaga, uti hvilken ordet saknas.

[5] De fyra djur, som Hesekiel omtalar, voro troligen änglar. De hade fyra ansigten och fyra vingar, hvaremot de i Uppb. hade ett ansigte och sex vingar. De i Hesekiel voro åtföljda af besynnerliga hjul, 1:20, och äfven i andra afseenden olika dessa i Uppb. 4. De förra representera hela verldsalltet, de senare det lilla _urvalet_ (af troende) bland _menniskor_.

[6] Somliga hafva till och med trott, att den första ryttaren skulle framställa antikrist. Dock är det nog mer, som talar för, att det är Kristus som åsyftas. Af alla de fyra ryttarne är denne första den ende, som har "krona," hvilket nog hänsyftar på kröningen af den nyligen till konung utropade Herren Jesus, som omedelbart derpå drager ut till nya segrar. Att nu Herren har endast en krona (eg. krans) här, men deremot i Uppb. 19:12 "många kronor" (eg. diadem) på sitt hufvud, torde man få förstå så, att Jesus uti kap. 6 har gjort endast en stor eröfring bland jordens folk, nämligen brudskarans frälsning och hemförande, hvaremot han uti kap. 19 redan eröfrat omkring hela jorden. Kronorna skulle sålunda utdelas först efter vunnen seger, hvilket ock är det mest naturliga. Hästens hvita färg tyder på båda ställena på seger och triumf. Domprosten Melin säger om första inseglet: "Ryttaren på den hvita hästen och med den f fjerran träffande stridsbågen är Kristus." D:r Fjellstedt säger: "Här föreställes Kristus under bilden af en segerhjelte på en hvit häst, beväpnad med en båge för att beteckna, att han verkar mera medelbarligen med sanningens skarpa skott."

[7] Nämligen under de 6 första basunerna, ty den sjunde basunen sönderfaller uti de 7 vredesstålarna, hvarom mera framdeles.

[8] Att den "syndens menniska," som Paulus omtalat i 2 Tess. 2 och detta vilddjur är samma person är alldeles klart, och som han i sanning är _en_ stor antikrist, kalla vi honom med det _namnet_, äfven om uttrycket antikrist, som Johannes ensam begagnar sig af, mera är en gemensam _titel_ på alla, som förneka fadern och sonen, än ett namn på endast den sista af alla sådana. Ordet Farao var också en titel och ej ett namn på någon viss af Egyptens regenter.

[9] D:r E. J. Ekman säger härom i sin bok: "De yttersta tingen:" "Emedan det enligt vår uppfattning här handlar om det frälsta Israel, så tro vi ock, att med 'Sions berg' menas det jordiska Sion och det jordiska Jerusalem, ty der skall Israel möta sin konung, och hans fötter skola på den dagen stå på oljeberget." Sak, 14:4.

[10] Djupet i öfre Eufrat är 8 fot, i nedre från 20 till 33 fot. Bredden vexlar från 200 till 400 meter. Floden skulle sålunda, om den icke uttorkades, bereda stora arméer icke liten svårighet.

[11] Hvad detta "tecken," Matt. 24:30, är, är svårt att afgöra; somliga antaga, att det är ett kors på himmelen, andra lammet, andra en "strålglans lik morgonrodnadens före solen." Det mest troliga är, att liksom antikrists tecken på handen och pannan är antikrists _namn_, och likasom tecknet på de 144,000 är faderns och lammets _namn_, så skall äfven det tecken, som i strålglans visar sig efter den förfärliga förmörkelsen af solen och månen, som just föregår, v. 29, blifva ett sådant undertecken, som ingen kan missförstå. Formationen af ett kors kan lättare antagas vara endast en naturlig företeelse, men om t.ex. namnet _Jesus Kristus_ står der med eldbokstäfver på skyn, kan det ej gerna missförstås.

[12] Uttrycket: "Hans tabernakel, dem som bo i himmelen," Uppb. 13:6, bevisar endast, att tabernaklet understundom, såsom på detta ställe, _användes_ såsom en _bild_ af att frälsa. Herren gör här såsom annorstädes i Uppb., när han mången gång menar, att vi skola taga ett uttryck bokstafligt, han säger till derom. Detta uttryck, 13:6, förnekar för det första icke, att en verklig _stad_ finnes der uppe, ty om en stad står här intet. Det förnekar icke en gång, att ett bokstafligt, himmelskt tabernakel finnes der, lika litet som användandet af det gamla testamentets tabernakel eller tempel såsom en _bild_ på Kristus, Joh. 1:14, eller på församlingen, Efes. 2:22; 3:17, eller på sjelfva himmelen, Ebr. 9:24, förnekar, att ett verkligt, jordiskt tabernakel och tempel fanns till.

[13] Om vi skulle tänka på en årsuppfyllelse äfven af _de tusen_ bokstafliga _åren_, skulle man kunna antaga, att Guds folk efter 360,000 år skulle få inträda i något nytt skede af förökad härlighet. Det blefve efter något mer än 51 sådana tidsåldrar af tidsåldrar.

[14] Se, detta viktiga årtal vid den uti kungl. Bibelk. bibelupplaga bifogade noten till Hes. 1:1, som ock stämmer med "Encycl. Britannica." De andra historiska talen som angifvas, äro tagna hufvudsakligen från dompr. Melins bibelverk.

[15] Från år 31 f.Kr. till 637 e.Kr. blir egentligen 668 år, men enligt de astronomisk-kronologiska beräkningarna är vår tidräkning omkring två år för tidig. En troende engelsk astronom säger härom: "Med afseende på tidräkningen 'efter Kristus' kan sägas, att de kristna begynte att räkna sitt 'efter Kristus' så sent som 523, och af de verldsliga regeringarna blef detta räknesätt ej antaget förrän 1,431. Då man referade tillbaka, begynte man med 4,000 i stället för med 4,001, så att ett år må dragas från vårt årtal, och som de begynte året i Mars sex månader före det verkliga skapelseåret, må också detta halfår dragas från, ty det första året fick endast sex månader. Likaså må ännu tre månader strykas emedan man senare flyttade årets början från Mars till 1 Januari (i England påbjöd parlamentet denna ändring år 1752.) I allt är sålunda denna beräkning e. Kr. 1 3/4 år före solåren, och denna tid må vi taga bort, om vi vilja beräkna de förmörkelser de gamla tala om."

Dompr. Melin tror ock, att året 31 (och ej 29) är "det tidigast möjliga, på hvilket Kristi död faller." Frånräknandet af dessa två åren gör, att tiden från år 31 f.Kr. till år 637 e.Kr. blir 666 år (och ej 668) och från år 625 f.Kr. 4111 år 1897 e.Kr. icke 2522, utan jämnt 2520 år. Vi må i sanning säga härom, såsom dompr. Melin säger rörande de 69 årsveckornas märkliga uppfyllelse i och med Kristi framträdande; att uppfyllelsen är "ett vid en så svår uträkning högst underbart sammanträffande."

[16] När patriarken måste åtfölja den segrande kalifen Omar genom Jerusalems gator, säges han hafva utropat: "Nu står förödelsens styggelse på heligt rum."

[17] Den præteristiska--den förflutna, nemligen från _vår_ tid räknade.

[18] Somliga tro, att äfven de 75 dagarna (30 + 45), Dan. 12:11, 12, få en årsuppfyllelse under de första 75 _åren_, efter Kristi nedstigande på oljoberget (då de 1260 åren, Dan. 12:7, sluta). Efter dessa 75 _årens_ slut skulle då en ännu större grad af sällhet inträda än efter 75 bokstafliga _dagar_.

[19] Märk, huru lärjungarna i Luk. 21:7 endast fråga om tecknen för _templets_ förstöring, hvaremot de i Matt. 24:3 fråga om tidsålderns ände. Det är icke alls säkert, att den fråga, som Lukas omtalar, skedde samtidigt med den fråga, Matteus omnämner. Men om de framställdes vid samma tillfälle, kunde dock en fråga framställas och besvaras först och sedan en annan.

End of Project Gutenberg's Himlauret eller det profetiska ordet, by F. Franson