vill. En del af dem synas dö och hvila sig från sitt arbete under den tid

af omkring ett år, som ännu då återstår, d.v.s. under det, att de sju vredesskålarna utgjutas, och en del af dem synas blifva upplyftade, ty vi se dem i kap. 15 samtidigt stå på glashafvet. Uttrycket "Guds bud och Jesu vittnesbörd," 12:17; 14:12, och att de sjunga "_Moses_ och lammets sång," 15:3, synas visa, att dessa frälsta äro af Israel, sålunda qvinnans tredje och fjerde gossebarn. De 144,000, som beseglas omkring ett år efter veckans midt, böra nemligen ock räknas till qvinnans gossebarn, till "de öfriga af hennes säd;" det i Es. 66 är ett af de sista.

Det sista vi se i detta kapitel är, att draken stod vid folkhafvets strand, blickande efter antikrists uppkommande till sin hjelp uti att skaffa honom nya härar att dermed förfölja de rättfärdiga hvarom nästa kapitel handlar.

Kap. 13.--Antikrist.

"Och jag såg ett vilddjur uppstiga ur hafvet, och det hade tio horn och sju hufvud och på sina horn tio diadem" o.s.v.

När man först läser uttryck sådana som dessa, uppstår lätt den tanken: Sådana mystiska framställningar lönar sig aldrig ens att söka förstå. Men om man så finner, att Gud sjelf samtidigt lemnat förklaring på dem, ställer sig saken helt annorlunda. Se här Guds egen förklaring: "De tio horn" äro "tio konungar," 17:12, och "de sju hufvuden" likaså "sju konungar," v. 9, eller "sju berg." Horn tyder på styrka; hufvud på förstånd, ledning, råd. Vilddjuret sjelft förklaras ock vara en konung, nemligen "_den åttonde_," 17:11.

Hvarje försök att få vilddjuret att syfta på något visst århundraden långvarigt system strandar sålunda mot Guds ords bestämda utsago, att vilddjuret är en _konung_, nemligen "syndens menniska" eller den sista antikrist,[8] och en sådan kan ju icke lefva under århundraden. Uti den romerska kyrkan eller den romerska staten kan man på det högsta spåra en slags föreskuggande historisk s.k. årsdagsuppfyllelse, men äfven denna först nu vid tidsålderns _ände_. Skulle man då nöja sig med denna skugga och lemna sjelfva varelsen, då gjorde man samma grofva misstag, som om man blefve så förtjust i en väns porträtt (som ju egentligen är hans skugga), som sändes en på förhand, att man glömde, att vännen sjelf komme efter. Vi få aldrig glömma, att Gud skrifvit hvad han menat och menat hvad han skrifvit; och att så tro blir i längden säkrast.

Porträttets studerande på förhand kan hafva sin betydelse för att lära oss känna igen vännen, då han kommer. Och likaså kan profetiornas skugga, den historiska tolkningen, hjelpa oss att i vissa punkter få en idé om visse händelsers förhållanden till hvarandra, tidslängd m.m. I detta ljus vilja vi i denna bok allt emellanåt gifvä häntydningar till årsuppfyllelsen. (Se äfven tabell III härom.)

Vi se sålunda uti det första vilddjuret en stor konung framstäld för oss, som har sju hufvud, d.ä. sju riksråd. Likasom vi läsa om konung Xerxes sju riksråd uti Esters 1:14: "Och de, som voro honom närmast, voro sju höfdingar i Persien och Medien, som sågo konungens ansigte och sutto _främst i riket_." Hvad menar konung Oscar II med ordet "vi" då han säger: "Vi Oskar med Guds nåde?" Naturligtvis sig sjelf och sina ministrar. Dessa tillsammans blifva "vi Oscar." Likaså utgör antikrist sjelf och hans rådgifvare tillsammans den antikrist, som om han skulle begagna det uttrycket, icke skulle säga: "Med _Guds_ nåde," utan med satans, ty det heter, att draken gaf _honom_ sin kraft och tron och stor makt, 13:2. Vi förstå den skilnad som ligger i uttrycket: "Jag Oskar" och "Vi Oskar." I förra fallet menas konungen personligen och i senare konungen och. hans ministär.

Likaså se vi understundom antikrist framträda såsom ett af vilddjurets hufvud, 13:3, och understundom såsom det vilddjur, som eger alla hufvuden. Det var t.ex. icke antikrist tillsammans med sitt ministerium, som blef dödad, gick ned till afgrunden och uppsteg derur, 13:3; 11:9, utan endast konungen personligen. Antikrist sålunda sjelf ett af dessa hufvud, eller med andra ord: konungen utför personligen ett af ministrarnas göromål. Han tager, rörande något visst departements angelägenheter, endast råd af sig sjelf.

Huru förstå, att "fem hafva fallit, en är, och den andre har ännu icke kommit, och när han kommer, skall han icke länge förblifva," 17:10, under det att Johannes dock såg, att vilddjuret hade alla dessa sju hufvud qvarsittande på en gång? Vi veta, huru en konung byter om ministär. Om ej den ministär, som representerar en viss politisk fraktion i ett land, vinner förtroende för sina råd och kan drifva dem igenom, utan oppositionen blir för stor, utnämner konungen någon att bilda en ny eller gör det sjelf. Men då väljas i regeln nya personer. Antikrist åter synes kunna förändra sitt ministerium utan att byta om personerna med undantag af, att den förnämste ministern (premierministern, rikskansleren) får afgå och intaga en annan ministers plats. När Birmarck "föll" såsom rikskansler i Tyskland, hade det nog icke lyckats kejsaren att få honom qvar uti någon gren af ministeriet, men antikrist synes hafva större makt med sina rikskanslerer. Om någons politiska uppfattning bland dem icke längre är gynnsam för antikrists politik, får han afträda såsom rikskansler och dock innehafva något annat ämbete i hans ministär.

Fatta vi återigen saken, så, att dessa hufvud efterhand verkligen föllo helt af vilddjuret, så blir den enkla bilden af _sju furstliga rikskanslerer_, som förändras allt efter konungens godtycke, tillräcklig. Att fem hafva fallit, betyder således, att antikrist _vid den tidpunkt_ uti den profetiska utvecklingen, _som här skildras--_ sålunda visst icke vid den tidpunkt, då Johannes lefde (se 17:1, 3)--sedan försökt med de fem olika regeringsformer, dertill rådd af lika många konungsliga rådgifvare. Att "en är" betyder, att han nu tog råd af den sjette, hvarefter skulle komma en sjunde, hvars råd han dock skulle taga blott en kort tid eller som det heter: "När han kommer, skall han icke länge förblifva," 17:10, d. v. s. såsom hufvud eller rådgifvare åt antikrist.

Vi kunna lätt förstå, att antikrist skall förstå sig på, att likt kameleonten förändra färg allt efter omständigheterna. Än är han full anarkist, som synes vara hans första idé om regering, sedan kanske mera sansad eller socialist, än är han demokrat och ordar om folkstyrelse, än vill han hafva inskränkt monarki och än despotism o.s.v. och till sist kristokrati och teokrati, d.ä. häri utgifver sig sjelf för att vara först Messias och sedan Gud sjelf. Ibland är han religionsvänligt stämd såsom i Uppb. 17:3, då han bär skökan eller den falska gudaktigheten, ibland återigen religionsfiendtlig, såsom då hans tio konungar "hata skökan och bränna henne upp i eld," 17:16, hvilket senare dock icke inträffar förrän under vredesskålarna, således alldeles på slutet.

Det synes, som om han kommit till den höjdpunkten att kalla sig Gud redan i midten af veckan, Dan. 9:27, då han uppsätter sin egen bild uti templet och tillbedes. Uti 2 Tess. 2:3-4 läsa vi om "syndens menniska, förderfvets son, att han sätter sig i Guds tempel såsom en Gud och föregifver sig sjelf vara _Gud_." Först _derefter_ kommer hedningarnas förtrampande af den heliga staden i tre och ett halft år. Uppb. 11:2.

Det sjuttonde kapitlet synes beskrifva antikrists ställning just före den tidpunkt, då såväl han sjelf som hans tio generaler--de tio hornen med hvilka vilddjuret stångas--få verldsvälde. De tio hornen, 17:3, hafva inga diadem på sig, som de samma hornen hafva i kap. 13:1. De sägas "ännu icke fått rike," 17:12, vid den tidpunkten uti synen, som då upprullades för Johannes. Men de sägas skola "få makt" såsom konungar eller få _konungamakt_, d.ä. blifva verkliga konungar "tillika med vilddjuret," d.v.s. samtidigt med att antikrist blir konung öfver jorden, som sker i midten af veckan.

Denna heder att blifva verldsherskare erhåller antikrist dock ej, förrän han varit i afgrunden och der af satan fått sin uppståndelsekropp. Det är såsom uppstånden (eller sedan "dödssåret blifvit läkt") som "hela jorden såg med förundran efter vilddjuret," 13:3, alldeles som Kristus såsom uppstånden fick det vidsträckta verldsinflytandet. Samtidigt få hans tio generaler deras konungsliga makt och myndighet. Det är på denna händelse allt väntar i Uppb. 17. Det blir sålunda lätt att förstå uttrycken "vilddjuret, som du såg, var, men är icke, och det skall uppstiga ur afgrunden," 17:8, eller "skall komma," v. 8. De betyda helt enkelt, att antikrist _hade varit_ på jorden (dock utan att vara krönt till verldsherskare), nu _var_ han _ej der_, ty han var i afgrunden, men _skulle uppstiga ur afgrunden till jorden_, vid hvilket tillfälle hans kröning skulle försiggå.

Så snart antikrist uppstigit ur afgrunden och af draken fått all hans makt och visdom (liksom Gud gaf all makt åt sin son) synes han ej längre bry sig om några rådgifvare. Den sjunde, som "icke skall länge förblifva," afskedas, hvarpå antikrist synes bli sin egen rikskansler, d.v.s. han tager råd af ingen utom sig sjelf under de sista tre och ett halft åren. Det är han sjelf, som är "den åttonde" och som går till förtappelse, nemligen vid Herrens nedstigande på oljoberget, 19:19, 20. Att den åttonde säges vara af de sju, nemligen dessa hufvud, d.ä. rådgifvarena, visar, att antikrist redan före sitt nedstigande till afgrunden någon tid personligen skött rikskanslersembetet, d.v.s. varit sitt eget hufvud eller rådgifvare, hvilken ställning han ansett sig tvungen att då uppgifva. Detta synes af uttrycket "en är," v. 10, hvilket bevisar, att någon skötte det arbetet, medan antikrist var i dödsriket.

Det berättas från Voltaires dagar, att en gång en stor fest hölls till hans ära, hvarvid äfven en på Herren troende var närvarande. På tillfrågan, hvad han tyckte om Voltaire, svarade han helt lugnt, att det var "en sak till, han borde hafva gjort, så hade folk trott på honom bättre." "Hvad månde detta vara?" blef den undrande frågan af den, som först stält frågan till honom, hvilken ju menade, att Voltaire dock hade gjort allt mycket väl, som så kraftigt bidragit till att afskaffa all religion i Frankrike, att ordna om en hvilodag hvar tionde dag i stället för hvar sjunde, att förvandla domkyrkan i Notre Dame i Paris till en teater, der förnuftets gudinna tillbads. "Jo," blef svaret, "han borde hafva dött och sedan _uppstått på tredje dagen_."

Det är äfven uti denna punkt, som antikrist skall lyckas efterapa Kristus och derefter begynna häda Gud och "dem, som bo i himmelen" samt strida mot de heliga, som äro på jorden, 13:6,7. Det är då, han riktigt skall visa sig lik "_leoparden_" uti list, lik "_björnen_" uti att sönderrifva och lik "_lejonet_" uti att söndermala med sina tänder och förskräcka genom sitt rytande, 13:2. Det är då han får "makt öfver alla stammar och folk och tungomål och folkslag," v. 7. Det är då "_alla_, som bo på jorden, skola tillbedja det, hvilkas namn från verldens grundläggning icke äro skrifna i det slagtade lammets lifsbok," v. 8. En sådan makt har aldrig hvarken det romerska riket, ej heller påfvedömet haft. Märk, huru det om de heliga, som här besegras, säges, att deras namn äro skrifna i lifsboken "_från_ verldens grundläggning," 13:8; 17:8, hvaremot det om Guds församling heter, att de "äro utvalda i Kristus _före_ verldens grundläggning," Ef. 1:4. Under denna förskräckliga antikristiska vedermöda uppmanas de troende, v. 10, att ej då söka begagna våld mot våld, svärd mot svärd, ity att svärdet i så fall skall drabba dem rättvist och de ingen lön få för sitt lidande. Deras vapen skall vara "tålamod och tro," och om de dödas, få de martyrernas härliga lott.

Det andra vilddjuret--den falske profeten.

Vilddjuret, som uppstiger ur jorden, d.v.s. ur det solida, religiöst anlagda element af jordens befolkning, är _den falske profeten_, hvilket vi tydligt kunna se genom att jemföra uttrycken: "Göra tecken," v. 13, "och det _förvillar_ dem, som bo på jorden, uppmanande dem att göra en _bild åt vilddjuret_," v. 14, "det gör så att ingen kan köpa eller sälja, utom den, som har _märket"_ v. 17, med samma slags uttryck uti Uppb. 19:20 om den falske profeten: "Vilddjuret vardt gripet tillika med _den falske profeten_, som i dess åsyn hade gjort _tecken_, med hvilka han hade _förvillat_ dem" o.s.v. "De blefvo _båda_ kastade i den brinnande sjön," heter det, visande ganska tydligt äfven der, att också antikrist är en person, att vi sålunda hafva att göra med två personer, af hvilka den senare (den falske profeten) står uti en sådan ställning till den förra (antikrist), att hans embete går ut på att få folk att tillbedja honom.

Antikrist är den politiske mannen och den falske profeten den religiöse. Liksom antikrist lyckas samla all _verldslig_ makt uti sina händer, skall det lyckas den falske profeten att samla all _religiös_ makt uti sina. Han skall lyckas få alla religionssystem att sammansmälta till ett. Hans motto skall bli det gamla tyska ordspråket: "Wir haben ja alle einen Gott, Krist, Jude, Türk und Hottentot" (= vi hafva ju alla en och samma Gud, vi må så vara kristna, judar, turkar eller hottentotter), eller den idé, som väckts genom de religiösa parlament, hvilka allt sedan världsutställningen i Chicago blifvit så omtyckta. "Alla religioner äro ungefär lika goda," det är slagordet. "Vi hafva ju en och samma Gud, och alla religionslärarne, sådana som Buddha, Confucius, Zoroaster, Kristus, Moses och Muhammed voro ju alla goda och ungefär lika goda. Och vi böra lära af dem alla det som är godt, om der finnes något, som vi ej sjelfva förstå" o.s.v.

Det lär icke heller blifva svårt för den falske profeten, som troligen blir det största spiritualistiska medium, som verlden någonsin har sett, att genom sina under sammanföra alla menniskor till ett. Han erkänner deras läror, att börja med åtminstone, men med tillägg af sina egna. Muhammed var en värdig föregångare till honom, ty han menade sig hafva upptagit det goda både hos kristendom och judendom, hvartill han fogade sina egna uppenbarelser. Den falske profetens alla planer gå ytterst ut på att kunna få menniskor att tillbedja antikrist. Detta skall också lyckas honom, men först när antikrists "dödssår blifvit läkt," v. 12, d.v.s. sedan han uppstigit ur afgrunden.

Den falske profeten är sålunda falsk uti allt, hvad han gör, och är uti det hänseendet ännu värre än skökan, hvarmed hans anhängare af Herren benämnas, ty många af dem äro nog uppriktiga uti sin falska tro. Det är intressant att se, att ingenting namnes om några åtgärder af den falske profeten, då till sist antikrists generaler, sedan de en lång tid låtit skökan rida på sig, 17:3, begynna "hata skökan och göra henne öde och naken och äta hennes kött och uppbränna henne uti eld." (Detta synes ske strax före den sjunde vredesskålens utgjutande, sålunda alldeles på slutet.) Han kan naturligtvis ej hjelpa dem att nedgöra det system, som han sjelf frambragt, hvilket skulle se alltför illa ut. Han tiger derför helt stilla, men är på samma gång fullkomligt nöjd med hvad som sker, ty han är antikrists villiga redskap, antikrists kultusminister uti en alldeles särskild bemärkelse. Och när antikrist finner det i öfverensstämmelse med sina planer att utrota all religion, äfven skökans, så är han dermed lika belåten, som när han förut fick uppspinna sin religion. Han blir lika nöjd med att se sina anhängare dräpas af antikrists soldater, _i trots af deras trohet_ mot antikrists och sina egna läror, som han förut var att dräpa den, som ej ville antaga hans religion. Han blir lika nöjd med att se skökan skuffas ned från vilddjurets rygg, som han förut var att hjelpa upp henne dit.

Liksom den helige andes arbete går ut på att förhärliga Kristus, så går den falske profetens embete ut på att förhärliga antikrist. Dessa tre, satan, antikrist och den falske profeten, hvilkas _uppkomst_ på jorden vi se i 12:12; 13:1, 11, utgöra ett slags treenighet: satan motsvarande fadern, antikrist sonen, och den falske profeten den helige ande. Uti kap. 19:19 och 20:2 se vi denna onda treenighets _störtande_ från jorden. Det "märke," som den falske profeten skulle tvinga alla att taga, skulle utgöra antikrists namn, v. 17. Detta är mycket vigtigt att veta, i ty att man eljest kan få alla möjliga falska uppfattningar derom. Sabbatisterna tro, att söndagen är märket, men huru man skall kunna taga söndagen uti högra handen och på pannan är ej lätt att förstå. Men det tyckes vara lätt att förstå, att man kan tvingas att låta intrycka eller inbränna verldsherskarens _namn_ på högra handen och på pannan.

Då det troligen redan finnes 666 olika gissningar om, hvad som menas med detta tal 666, som bokstäfvernas talvärde uti antikrists namn skulle låta sig hopsummeras till, vilja vi icke komma fram med någon ny, ty då kanske det blir den 667:de, utan nöja oss med, att det är långt vigtigare att förstå antikrists sanna karakter, än att veta hvad han skall heta.

Kap. 17.

Skönt är nu vidare att se, huru de 144,000 (i början af detta kapitel) blifvit bevarade genom allt det nu beskrifna, och det utan att hvarken dö eller blifva förvandlade. Det har lyckats vår Gud att bevara dessa _på jorden_, satan, antikrist och den falske profeten till trots, så att de vid Herrens nedstigande få stå med lammet på Sions berg i Jerusalem, 14:1. _Deras_ märke på sina pannor, hvilket bestod uti "_faderns_" och "_lammets_" namn, bära de ock, der de stå på berget. De höllo just på, när Johannes såg dem, att lära sig en ny sång af himmelska harpospelare, v. 2, hvilkas toner trängde till deras öron, en omständighet, som synes bevisa, att med Sions berg menas det jordiska, ej det himmelska Sion,[9] ty i himmelen läras väl icke några sånger.

Hvilka dessa harpospelare äro, står ej, troligen några af de helgonskaror, hvilka åtfölja Jesus på de hvita hästarna, 19:14, och hvilkas bekantskap de nu för första gången få göra--i så fall ett nytt bevis för, att Guds församling, ehuru förhärligad, kan, liksom Jesus de fyratio dagarna emellan hans uppståndelse och himmelsfärd, få vara till välsignelse för de ännu i sina dödliga kroppar varande menniskorna under de tusen åren. De utmärkande egenskaperna hos dessa 144,000, utom att de voro präglade med Guds namn på sina pannor och läraktiga, voro: ett obesmittadt lif, v. 4, vidare en bestämd föresats, som de ock hållit, att "följa lammet, _hvarhelst_ det går." Lammet går nämligen icke endast på de friska ängarna och till de klara vattenkällorna, utan till dem, som klippa det, och till sist till-- slagtbänken. Lammet hade icke alltid "stått" stilla såsom nu och låtit dessa 144,000 endast vara sysselsatta med att lära sig att sjunga sånger, utan hade ledt dem till skarpa "klippningar," ja, ofta bragt dem nära bödelsbänken.

Många sjunga: "Jag vill följa lammet, hvart det går," utan att öfvertänka, hvad de sjunga. Dessa voro villiga att dö för Kristus, om så hade fordrats, likasom förut är påpekadt om gossebarnet och om skaran på glashafvet, 14:13; 15:2. De voro vidare _jungfrur_, ett ord som likaväl kan betyda jungfruliga _män_ eller jungfruliga _andar_, då det grekiska ordet användes om båda könen. De voro afskilda från verlden och all falsk gudsdyrkan. De passade som en förstlingskärfve, ty de voro _mogna_. Och slutligen, de blefvo aldrig befunna "med lögn"--något mycket betecknande, då vi betänka, att alla dessa voro _judar;_ ett folk, som genom sin sysselsättning, såsom köpmän kanske göra sig, som ett helt, skyldiga till lögnens synd mer än något annat folk.

Om full sanningskärlek var möjlig, för dessa, så är det lika mycket möjligt för de kristna nu för tiden. Och dock finnas s.k. troende köpmän, som så småningom lära sig att ljuga i sina affärer och dermed fortsätta, tills deras samvete ej plågas deraf. Vaknen upp, alla köpmän, som lefven i denna synd, medan det ännu är tid, ty straffet följer på synden. Och lika visst som Guds ord är sanning, lika visst är det, att I fån eder lott bland andra lögnare, och det äfven om I stån uti troende församlingar. "Och _alla_ lögnare skola _få sin del_ i den sjö, som brinner med eld och svafvel," 21:8.

De tre änglabudbärarne.

Uti kap. 14 läsa vi om ännu ett nådebudskap, ännu ett fredsanbud till den upproriska verlden just före de sista vredesskålarna. En ängel förkunnar _evangelium_, en annan varnar emot den falska gudstjenst, införd af den falske profeten och praktiserad af skökan. Med full vetskap om, huru "hatet" till _skökan_, 18:16, redan begynt uti folkopinionen, och i helig förbidan och förvissning om sjelfva _staden_ Babylons fall, som nu omedelbart förestår, nämligen vid den sjunde skålen, ropar han sin dubbla: "_Fallet, fallet_ är det stora Babylon!" Den tredje varnar emot att tillbedja _antikrist_.

Ängeln, som förkunnar evangelium, säger icke: "Stunden för hans dom" är _nära_ att komma utan "_har_ kommit," visande sålunda, att under sjelfva domshandlingarna skall evangelium förkunnas. Orden i Matt. 24:14: "Detta evangelium om riket skall varda predikadt i hela verlden till ett vittnesbörd för alla folk, och då skall änden komma," användas ofta för att bevisa, att Jesus icke skulle kunna komma nu, men deri ligger alls intet bevis, ity att det icke står, att det skall vara förkunnadt, innan _Jesus_ kommer att hemta sin församling, utan innan änden kommer. Den ände, hvarom de frågade, var änden på denna tidsålder, ty just derom hade de frågat. Med "denna verldens ände" menas "denna tidsålders ände." De ville med andra ord veta när nästa tidsålder eller de tusen åren skulle begynna.

Det predikande, som här omnämnes, Uppb. 14:6, 7, är den egentliga uppfyllelsen af detta löfte i Matt. 24; och det är för _alla folk_, det är _efter_ församlingens upplyftande och dock _före_ änden på denna och före början af nästa tidsålder. Det uppfylles _under_ sjelfva domstiden. Men mera om detta sedan.

Denna ängel uppmanar folket att tillbedja Gud, och de följande att ej blanda sig in med skökoväsendet och att ej tillbedja _antikrist_. Resultatet af dessa tre budbärares predikan blir, synes det, de tre skarors frälsning, som omtalas i detta och följande kapitel, samt de andras förhärdelse. En klass dör, 14:13; de andra två upplyftas (jfr Matt. 13:39). De, som dö, äro nog af både judar och hedningar (sålunda egentligen två klasser), och af de två, som förvandlas, synes en skara vara af hedningakristna, nemligen den till skörd torkade "säden," 14:15, och. en skara af judar, nemligen skaran "på glashafvet," 15:2. "Jorden blef skördad," heter det, när de _mogna kärvarna_ blefvo upptagna, 14:16. De hade mognat, Mark. 4:29, för himmelen och skördas med jubel, d.ä. de upptagas af ingen mindre än _Herren sjelf_, menniskans son, v. 14. Under samma tid hade en annan skara mognat för straffet, som blef att kastas i Guds vredes stora vinpress, d.ä. utsättas för de straffdomar, som åtfölja Herrens nedstigande på oljoberget, då blod skall flyta i strömmar, så att det skall gå "ända upp till betslen på hästarna," en sträcka af ett tusen sex hundra stadier, v. 20, hvilket utgör omkring hela Palestinas längd.

Detta drufvornas kastande i pressen är endast ett uttryck för att de samlas till "Harmageddon," 16:16, eller till "Josafats dal," hvarom vi läsa i Joel 3:12-15: "Kommen, trampen, ty pressen är full (nemligen af menniskoskaror), presskaren rinna öfver, ty deras ondska är stor. Skaror tränga på skaror i straffdomens dal. Sol och måne svartna" o.s.v. Det närmar sig nu slutet på allvar, hvarför ock Guds församling i himmelen genom ett af de fyra lifsväsendena såsom dess representant utlemnar åt de sju änglarna de sju vredesskålarna med de sju sista plågorna, hvilkas utgjutande beskrifvas i det följande kapitlet. Likasom Guds församling förut hade frammanat de fyra hästarna vid straffdomarna under inseglen, 6:1-8, så få de äfven nu vara med att i fortsättningen från den himmelska staden leda domarnas utförande, d.ä. vara med att "döma verlden," 1 Kor. 6:2.

Kap. 16.

Vid den första skålen straffas antikrists tillbedjare med ett ondt och svårt sår, v. 2. Vid den andra och tredje blef det "haf" och de "floder," som vid andra och tredje basunerna slogos till tredjedelen, nu fullständigt förvandlade till blod, så att "_allt_ i hafvet, som hade lif, dog." Och på det att ingen måtte tänka att straffdomarna voro för stora eller kommo på menniskorna utan orsak, utropar först vattnens ängel: "Rättfärdig är du, som är och som var, du helige, att du har dömt så. Emedan de hafva utgjutit heligas och profeters blod, har du ock gifvit dem blod att dricka; de äro det värda."

Derefter säger altaret detsamma om Guds domar. Uttrycket: "Jag hörde altaret säga" o.s.v. betyder naturligtvis detsamma som att han hörde sägas från altaret, d.v.s. i de derunder varande martyrernas namn, 6:9, 10, hvilka sålunda få underrättelse om, hvad som sker på jorden. Vid fjerde skålen bränner solen menniskorna med stark brand, men följden blir icke omvändelse utan hädelse. (Jemför, huru solen vid fjerde basunen slås med partielt mörker.) Den femte utgöt sin skål öfver sjelfva antikrists _tron_.

Hvar antikrist skall hafva sin tron, torde ej vara så lätt att säga. Somliga hafva tänkt på Rom, de sju kullarnas stad, på grund af uttrycket "sju berg," 17:9, Men det finnes andra städer, som äro byggda på sju kullar. Till och med om Jerusalem kan det sägas, att den är byggd på sju kullar (utan att räkna oljoberget): Moria, Sion, Bezetka, Akra, Golgata, "Onda rådets berg" och den kulle, som nu börjar af många anses såsom det verkliga Golgata. Att det är det ärevördiga Jerusalem, som antikrist har till mål att få till sin hufvudstad, synes af hans flerfaldiga försök att bemäktiga sig denna stad, Det är ock i Jerusalem, han "utgifver sig för att vara Gud och sätter sig i Guds tempel såsom en Gud." Det är der han krönes såsom gudomlig verldsherskare.

Mig synes, att antikrist under sin korta regeringstid, som till större delen är upptagen med krigsbedrifter, knappt kan sägas bo någonstädes. Hans första infall synes stå i förbindelse med det stora verldskrig, som han får till stånd vid det andra inseglets brytande, Uppb. 6:3. Ryttaren på den _röda_ hästen är nog ingen annan än antikrist sjelf. Redan då skall han "vända sina tankar emot _det heliga förbundet_," Dan. 11:28, då nyligen upprättadt med Israel och deras nybyggda tempel. Han synes då komma i spetsen för det gamla romerska rikets tio konungar, framställda genom "de tio tårna på Nebukadnezars beläte," Dan. 2:41, och genom "de 10 hornen på Daniels fjerde djur," 7:7.

Det är i dessa länder de arméer finnas, som han lättast kan få i rörelse, Frankrike troligen i spetsen. Hans residensstad är då möjligen _Rom_ såsom centralpunkten för det återupplifvade romerska riket, för så vidt han ej lik Napoleon har sitt säte i _Paris_. Hans anfall få emellertid samma snöpliga utgång som Napoleons fick vid sin framfart i Palestina. Napoleon måste nemligen lemna sin armé på fältet och undkom sjelf med knapp nöd uti en liten båt till Europa.

"Stenen," d.v.s. Gudsriket, 2:34, 44, slår då till bildstoden, den antikristiska makten, på fötterna, d.ä. gifver den det första slaget eller, såsom Daniel uttyder det för oss: "Dom vardt hållen åt den Högstes heliga," 7:22. Detta dömande eller Herrens kraftiga uppträdande till förmån för Israel emot dess fiender sker dock upprepade gånger, såsom ju också bilden visar. Att bildstoden fick ett slag var en sak, att han slogs så, att han föll omkull, var en annan, och att dess olika delar sedan krossades af samma sten, Dan. 2:45, ännu en annan. Till detta fullständiga krossande eller söndermalande till fint stoft, "såsom agn från logen," och det af icke endast jernet (det romerska riket) och leret (det turkiska), utan äfven af kopparen, silfret och guldet, d.ä. de riken, nemligen Grekland, Persien och Babylon, som med dem åsyftas (under den antikristiska tiden), behöfs några år. Och först vid Herrens nedstigande på oljoberget sker deras "bortförande af vädret, så att intet rum vardt funnet för dem," 2:35. Redan den lilla stenens eller Gudsrikets första slag visa sig vara så kraftfulla, att de åtminstone kunna "sarga," Sak. 12:3, de tio rikenas då samlade härar.

Ty äfven om antikrist lik fordom Antiokus vid hans första anfall på Palestina, Dan. 11:28, anställer blodsutgjutelse och talar stor hädelse, 1 Makk. 1:24, och plundrar och oskärar det nybyggda templet, 1 Makk. 1 16-24, skola dock hans arméer försvinna, under det Israel förblifver. Det är då Jerusalem skall blifva "till en rusgifvande skål," Sak, 12:2, till och med under det staden "varder belägrad," Antikrist blir varse, att alla, som lyfta på "_lyftesstenen_," v. 3, hvarmed nog menas samma sten, som den Daniel omtalar hade "lossnat"--eller det i Jerusalem befintliga Gudsriket --endast "_sarga sig derpå_," och att hvad helst han än tager sig till, skall dock "Jerusalem allt framgent sitta qvar på sitt rum i Jerusalem," v. 6.

Men antikrist gör snart ett nytt infall i Palestina, beskrifvet i Uppb. 12:13, i midten af veckan, dä hans härar först vinna sådan framgång, att hela den judiska nationen (qvinnan) drifves ut i Sinais öken, det dagliga offret afskaffas, och han sjelf sätter sig i Guds tempel såsom en Gud. Men han har ingen ro vid tanken på, att de af honom så förhatade judarne, hvilka han aldrig som en _hel_ nation kan få att bryta förbundet med Jehova, Dan. 9:27, skola finnas till, hvarför han drager ut efter dem i öknen, likasom Farao efter Israel. Det är då, det stora undret sker, att jorden öppnar sin mun och uppslukar hans arméer, 12:16, eller att bildstoden får ett så kraftfullt slag på fötterna, att den ramlar omkull. Enligt Dan. 8:9 uppkommer "det lilla hornet," som skulle afskaffa "det dagliga offret" o. s, v., såsom der beskrifvet, från ett af Alexanders fyra riken och anses i allmänhet syfta på det nuvarande _turkiska_ riket. Turkiet blir det "delade rikets ler," v. 4, den "bräckliga" delen af det delade romerska riket, och det är denna lerfot, som nu krossas och som förorsakar, att bildstoden faller omkull. Om detta mera framdeles.

Det är att lägga märke till, att Daniel omnämner två små horn, ett i 7:de kapitlet och ett i 8:de. Dessa två må vi icke förvexla, ty hornet i det 7:de kap. uppstod från det _fjerde_ verldsriket, det _romerska_, under det att hornet i det 8:de kap. uppstod från det _tredje_, det _grekiska_. Båda två syfta på antikrist, dock med den skilnaden, att det första framställer hans första infall i Palestina med tillhjelp af de 10 vestromerska rikena, hvaremot det grekiska väldets efterträdare, nämligen _Turkiet_, hjelper honom vid det andra.

Det är troligt, att antikrist vid detta sitt andra infall i Palestina kommer från _Konstantinopel_, hvars sultan han då lyckats få på sin sida. Antikrist torde blifva en välkommen hjelp för sultanen gent emot det påträngande Ryssland, som troligen vid det laget redan intagit Syrien (och kanske en del af Mindre Asien) och der insatt sin vasallkonung, "konungen i norr," såsom motvigt till Englands vasallstat, Egypten, "konungen i söder." Bakom dessas framtida gräl om Palestina, hvartill krigen under Antiokus voro ett förespel, Dan. 11, stå naturligtvis de egentliga kämparna om Palestina, den egentlige "konungen i norr" och "konungen i söder," nämligen _Ryssland_ och _England_. Den turkiske sultanen, som har nominell öfverhöghet öfver både Mindre Asien och Egypten, torde dock, till följd af antikrists intriger, hellre gynna Rysslands än Englands vasallstat såsom innehafvare af Palestina.

Men antikrist gifver ej ännu upp sitt önskemål, ty såsom vi redan sett stod draken vid folkhafvets strand, Uppb. 12:18, väntande, att hans trogne tjenare skall få till stånd nya härar för sitt tredje och sista anfall, och dessa synes han då få från de utom det forna romerska riket liggande länderna, hufvudsakligast från _Ryssland_ ("Ros, Mesek och Tubal"), Tyskland och Österrike ("Gomer"), Hes. 38:2, 3, 6, från länder sålunda, som alla äro kända för sin starka antisemitism (judehat). Dessa väldiga skaror samlas från norr, under det att från södern, från Afrika, komma "etioper och puteer" och från östern "perser." Likasom Ros, Mesek, Tubal och Gomer i första hand betecknade folkslag, som lågo nära Palestina, men sedan för den profetiska blicken intogo länder, till hvilka dessa folk utvandrat och der deras uppblandade afkomlingar bo, så också med etioper, puteer och perser.

Melin säger om dessa folk: "_Rosh_, ett folk boende först på Taurusbergen i Armeniens grannskap ... anses allmänt för samma folk som rosslaner och ryssar. Namnen Mesek och Tubal påminna starkt om Moskwa och Tobolsk. Perser, etiopier och puteer, alltså de aflägsna sydfolken från Turans stepper i en stor båge öfver Iran och Etiopien till _Afrikas vesterland_." Om två af Gomers söner, 1 Mos. 10:3, säger han: "Askenas är den skandinavisk-germanska folkätten," om Rifat, att den är "Frankrikes och Britanniens _kymrisk-keltiska folkgren_." Irländarne höra sålunda dit. D:r Fjellstedt säger om Togarma, att från dem härstamma armenierna och de nuvarande kaukasierna m.fl och om _Magogs_ efterkommande, Hes 38:2, att de finnas troligen i _Ryssland_, Tartariet och efter någras mening i Kina.

Det är sålunda att märka, att dessa folkslag, som här uppräknas, hufvudsakligast äro sådana folk, hvilka romarne aldrig underkufvade, och hvilka aldrig tillhört det romerska riket. Så är förhållandet med _Ryssland_, med större delen af _Tyskland_ och _Österrike_ norr om Donaufloden och öster om Rhenfloden. Likaså med _Kina_ och Tartariet, d.ä. _Mongoliet_. Likaså med _Irland_. Det var just dessa keltiska folkslag, såsom irländarne, invånarne i nordligaste Skotland m.fl., hvilka romarne aldrig kunde besegra. _Persiska_ folkraser och religioner finnas uti sjelfva Indien, sålunda utom det forna romerska riket österut. Uti Afrika sträckte sig troligen romarnes välde ej heller så långt som dit, der afkomlingarna af de nämnda folken, "etioper och puter," nu bo.

Man kan icke undgå att lägga märke till, huru Tyskland på senaste tider på alla upptänkliga sätt söker närma sig Ryssland. Likaså Rysslands stora inflytande i Kina och äfven öfver Persien, Abessinien (ett af Etiopiens folkslag) och till och med öfver Turkiet. Hvad betyder allt detta? Jo, att det icke skall blifva svårt för antikrist att få till stånd ett _stort folkförbund med Ryssland i spetsen_ af alla de riken i Europa, Asien och Afrika, hvilka liksom en ring omsluta det gamla romerska rikets område. Små förberedelser göras till och med redan för antikrists _tredje_ infall i Palestina, då folken och "konungarne från östern," Uppb. 16:12, d.ä. från Babylon, _Persien, Afghanistan, Indien, Kina_ och _Japan_ (japaneserna äro ock mongoler) och från södern, d.ä. från _Abessinien_ m.m., och från norr, d.ä. _Ryssland, Tyskland_, en del af _Österrike, Irland och Mongoliet_, då dessa folk skola lika villigt ställa sig till antikrists förfogande, som förut de tio rikena gjorde det.

Antikrists utgångspunkt för sitt sista infall i Palestina blir sålunda _Petersburg_. Det är dock ganska möjligt, att zaren af Ryssland haft sin hand med i spelet, både vid det första af Frankrike ledda anfallet på Syrien och Palestina och vid det andra från Konstantinopel. Vi vilja sedermera visa, huru dessa tre infall af antikrist i Palestina med en förvånansvärd noggrannhet stämma med såväl Antioki tre infall i Palestina, Dan. 11:28, 30, 41, som med det antikristiska väldets föreskuggande anfall på Palestina (under _års_uppfyllelsen), nämligen först af _romarne_ år 70, sedan af _turkarne_ år 637 och så från Ryssland (hvilket sista ju faller samman med den bokstafliga uppfyllelsen.) De stämma ock, såsom är visadt, öfverens med Uppenbarelsebokens tre stora krig: under andra inseglet, 6:4, i midten af veckan, 12:13, 16, och i slutet af veckan, 19:19-21.

Den femte skålens utgjutande öfver vilddjurets tron är sålunda straffdomarna öfver hans välde och auktoritet. Skall man tänka på någon särskild stad för hans tron, der han skulle hafva sitt hufvudqvarter vid femte skålens utgjutande d.v.s. alldeles vid slutet af de sju åren, då blir det i sanning _Petersburg_, ty det är just der han då drifver sitt spel för ätt uppegga ryssarne att hjelpa honom eröfra Palestina. Ryssland är redan nu mörkt nog, och dock läsa vi, att antikrists rike vardt förmörkadt. Dock är nog här äfven _Rom_ inbegripet, i ty att "konungarna på _hela_ jorden," 16:14, skola församlas till den sista drabbningen.

Vi betraktade femte basunen såsom hänsyftande på domen öfver _spiritismen_ och sjette basunen på muhammedanismens framfart med den nybildade babyloniska staten såsom utgångspunkt. Att nu sjette skålen, som förorsakar Eufrats uttorkande, syftar på straffet öfver den babyloniska muhammedanismen är klart nog, och då skulle man ju helst kunna antaga, att femte skålen framställer slutdomen öfver _spiritismen_, hvilken, såsom ledande sitt upphof från satan sjelf, kan anses utgöra antikrists "tron," d.ä. välde och auktoritet, mer än något annat. Eufrats uttorkande får fattas både sinnebildligt, d.v.s. att det nybildade babyloniska väldet får ett väldigt dödsslag, att stenen hamrar på detsamma utan misskund, men äfven bokstavligt, så att den stora flodens vatten ej skall förorsaka något hinder[10] för "konungarne från östern" att lätt komma öfver densamma på deras tåg att förena sig med de andra antikristiska från norden till vestern kommande arméerna. Men med Eufrats dubbla uttorkande beredes ock väg för de judar, som finnas öster om Eufrat, hvarest många af de tio stammarna nog ännu då äro, nämligen uti Persien, Armenien, Afghanistan och Indien, att återvända och förena sig med sina bröder i Palestina.

Det är äfven då draken, antikrist och den falske profeten (den onda treenigheten) skola samtidigt genom de 3 onda andarna ur deras mun, 16:13, använda allt sitt inflytande öfver _alla_ jordens konungar "att församla dem till strid på den dagen, den allsväldige Gudens stora dag." Icke underligt heller, att de nu äro på det yttersta uppretade till följd af de plågor, som nyligen drabbat deras tillbedjare. Antikrist är vred, ty hans anhängare hade ju blifvit straffade redan vid den första vredesskålen och hans "trons" ledande män vid den femte. Den falske profeten är vred, ty hans spiritister straffades likaledes vid den femte skålen och hans babyloniska muhammedaner vid den sjette. Ej underligt, att nu både de två sjelfva, såväl som deras förman satan sjelf, göra sitt bästa. Draken får nu hednaverlden på sin lott (Kina tillbeder draken och har hans bild som sitt riksvapen), antikrist den s.k. kristna verlden, och den falske profeten den muhammedanska. Det vapen, som antikrist begagnar, är nog hufvudsakligen: revolutionsanda; den falske profetens: religiös spiritism uti sin allra kraftigaste form för att hämnas den femte skålens bitterhet, 16:10; och draken: den afgrundsdiplomati, som utgör föreningslänken emellan de andra båda. Skönt är att se, huru Gud till och med under vredesskålarna har ett folk på jorden, hvilket uppmanas att "vaka och bevara sina kläder," v. 15.

Platsen, der dessa arméer, de största verlden någonsin skådat, skola sammandragas, är Harmageddon, en ofantlig högslätt i Palestina, som sträcker sig ända från Karmel till Tabor, och der förr många slag hafva stått. Ordet betyder Mageddons berg. Mageddo eller Megiddo var en stad vid bäcken Kison. Det var deromkring de kananeiska konungarne under Deboras domaretid ledo ett så förkrossande nederlag genom israeliterna, då "Kisonbäcken bortsköljde dem," Dom. 5:19. D:r Clarke säger: "Denna slätt har blifvit vald till lägerplats i hvarje strid ifrån Nebukadnesar, Assyriens konung, allt intill Napoleon Bonapartes olyckliga tåg till Syrien. Judar, hedningar, saracener, kristna korsfarare och Kristusfientliga fransmän, egyptier, perser, druser, turkar och araber, krigare af hvarje folk under himmelen hafva uppslagit sina tält på Esdraelons slätt och hafva sett deras olika länders fanor vätas af Tabors och Hermons dagg."

Vid den sjunde _skålen_ skedde en förfärlig allmän jordbäfning, kanske den, som omtalas i Es. 24:19, 20: "Jorden brister och brister, jorden remnar och remnar, jorden darrar och darrar, jorden raglar och raglar såsom en drucken och gungar såsom en hängmatta" o.s.v. Denna jordbäfning är sålunda verldsomfattande uti sina verkningar, och städer långt skilda från hvarandra beröras deraf. Jerusalem blir då deladt i tre delar. "Folkens städer föllo." Det är då Rom, Konstantinopel, Petersburg, London, Paris, Berlin, New York, Chicago, ja, äfven Köpenhamn, Stockholm och Kristiania m.fl. skola falla. Då kommer Gud äfven ihåg staden Babylon, hvars dom beskrifves uti kap. 18.

Den stora skökan.

Lägg märke till, att allt är stort under vedermödans tid. Vi läsa om "den stora vedermödan," 7:14, "den stora jordbäfningen," 16:18, den siste, store antikrist, som Johannes talar om, 1 Joh. 2:18 (enligt somliga läsarter _antikristen_), "den stora skökan" och "det stora Babylon:" Se vidare "stora tecken," 11:13, "Guds vredes stora vinpress," 14:19, o.s.v.

Mången har undrat, hvarför Herrens ande så noga och utförligt beskrifvit alla de händelser, som afsluta denna tidsålder, hvarför han dermed upptagit så mycket utrymme, nemligen större delen af Uppenbarelseboken. Saken är helt enkelt den, att dessa kapitel 6-19 af Uppenbarelseboken beskrifva _mognandet_ af skörden från allt det sataniska utsäde, som blifvit sådt under många föregående århundraden eller årtusenden, och utaf denna skörd kan man sedan lära sig spåra de fröns och knoppars utseende, som förut existerade, samt faran af att gifva dem näring.

Men rörande den stora skökan är det godt, att vi ej behöfva sväfva i okunnighet om, hvad som dermed menas. Hon förklaras nemligen vara en stad --"den stora staden Babylon," 17:18; 18:2. Det är alltid tryggast att blifva vid det, som är skrifvet. Den sköka eller det Babylon, som här omtalas, är vidare den sköka eller det Babylon, som finnes till under den tid, som här åsyftas, nemligen vredestiden eller den stora vedermödans tid. Att dermed ej framställes falsk religion under alla tider är klart af Uppb. 1:1. Detta nya Babylon kommer utan tvifvel att byggas vid Eufrats stränder likasom det forna.

En ingalunda liten stad med flera tusen invånare fins der allaredan. Jernbanor äro redan planerade att löpa till densamma, och der blir det den falske profeten skall förlägga skökans hufvudqvarter. Han sjelf, såsom antikrists trogne evangelist, är väl större delen af tiden stadd på resa! Hvarför väljes då just Babylon dertill? Vi må nu ej glömma, att den falske profeten vill upprätta en verldsreligion. Skulle han välja endera Rom, Petersburg, London, Berlin eller New York till skökans residensstad, då hade visserligen hvart och ett af de namnen god klang, men endast för en af de tre stora kristna kyrkorna, romersk katolska, grekisk-katolska och protestantiska, och ej för de andra och ännu mindre för muhammedaner, brahmaister och buddhaister. Skulle han återigen välja Konstantinopel, Benares eller Peking, då hade det god klang för muhammedaner, brahmaister och buddhaister, men ej för vesterns religiösa menniskor. Skulle han välja Jerusalem, passade det för judar, men ej för de andra. Han är derför klok nog att _välja en stad, som passar för dem alla_. Hans val faller då på det gamla ärevördiga Babylon, Namnet anses först hafva blifvit det gifvet af Nimrod, dess grundläggare och "den förste väldige på jorden," "den väldige jägaren," 1 Mos. 10:8, 9. Han påstås dock hafva kallat den Babil, hvilket betyder Guds. port, men att detta namn efter tungomålsförbistringen blef ändradt till Balal eller Babel, hvilket betyder förbistring. Det var i forntiden bekant för sina vallar, jernportar och hängande trädgårdar, som voro de största ibland konstens under.

Med de sju berg, på hvilka qvinnan sitter, menas utan tvifvel de sju stora verldsstäder, som understödja henne och hvilka göra, att hon kan "sitta som en drottning" öfver de andra, Uppb. 18:7. Städer byggas vanligen på berg för sundhetens skull, och det är nog icke svårare att finna ett berg i hvardera af dessa sju städer än sju berg uti en stad. I Jerusalem kan man räkna till sju berg, såsom vi nämnde, men när ordet berg begagnas om Jerusalem, användes alltid endast Sions berg, emedan _konungaborgen_ var byggd på den. Likaså "Samarias berg," Amos. 6:4, "Esaus berg," Obadja v. 19.

Det är dock icke så säkert, att vi absolut måste hålla oss till det bokstafliga utaf ett ord, som _så allmänt_ begagnas som ett uttryck för en tanke. Ordet "lammet" begagnas så ofta i Uppenbarelseboken, men hvar och en vet af andra bibelböcker, hvad dermed förstås. "Lammet, som är midt för tronen," heter det. Det behöfs ingen förklaring. Likaså begagnas ordet berg beständigt såsom ett uttryck för styrka. "Eho du är, du stora berg ..., till slättmark skall du varda," Sak. 4:7. "Bygga huset på berget," Luk. 6:48. David säger ju, att Herren är hans klippa, Ps. 18:3. "På denna klippa skall jag bygga min församling," sade Herren till Petrus.

Eftersom det nu säges, att dessa sju hufvud äro sju berg och sju konungar, blir väl lättast att fatta bergen såsom uttryck för dessa konungars fasta riken eller hufvudstäder med dess konungsborgar. När qvinnan säges sitta på de sju bergen, är det ju enklast att förstå det om sju städer, uti hvars konungaborgar sju regenter finnas, hvilka representera jordens religiösa system, dem han nu samlar till ett. För romerska kyrkan hafva vi då _Rom_ (möjligen Paris), för grekiska _Petersburg_ (möjligen Konstantinopel), för den protestantiska _London_ (möjligen Berlin; men på någon af nya verldens städer få vi väl ej tänka), för muhammedanismen _Konstantinopel_ (troligen ej Mekka, emedan der ingen monark gerna kan komma att sitta), för judendomen _Jerusalem_, för brahmaismen _Kalkutta_, (möjligen: den heliga staden Benares), för buddhaismen _Peking_ (måhända Tokio, Japans hufvudstad).

Öfver dessa är Babylons stad drottning, likasom Jerusalem en gång kallas för "herskarinnan," Jer. Kl. 1:1. Läs beskrifningen på Jerusalem der, och det blir ej svårt att förstå, huru "det stora Babylon" kan vara en verklig stad lika såväl som Jerusalem. Jerusalem säges vara en "enka," 1:1. Babylon säger: "Jag är icke enka," Uppb. 18:7. Om Jerusalem säges: "Hennes furstar likna hjortar ... som vanmäktiga fly undan jägaren," Klag. 1:6. Om Babylon säges: "Jordens konungar skola gråta," Uppb. 18:9.

Att spiritismen är Babylons religion ses deraf, att till sist demonerna ("de onda andarne") välja det till sitt residens. Med "de heligas och Jesu vittnens blod," 17:6, och "de profeters och heligas blod och alla deras, som hade blifvit slagtade på jorden," 18:24, förstås naturligtvis blodet af de heliga, de vittnen och profeter, som lefde på jorden _under den tid_ det Babylon, hvarom här är fråga, existerade, likasom de _jordens_ konungar, v. 9, _jordens_ köpmän, v. 11, och skeppare, v. 17-19, som här omtalas, icke menas jordens konungar och köpmän under alla tider, utan under den tid, hvarom det är fråga.

Af detta uttryck synes emellertid, att allt det slagtande, som under denna tid sker _på hela jorden_, ledes från staden Babylon. Det är derifrån befallningen skall gifvas om upprättande af den tidens inqvisitionsdomstolar och om dess Bartolomeinätter. Den babyloniska skökans inflytande skall dock efter någon tid märkligt aftaga, och det på grund deraf, att folkopinionen blir emot _all_ religion. De tio konungarne skola begynna hata skökan, 17:16. Detta hatande fortsätter med, att de "äta hennes kött," d.ä. roffa till sig hennes rikedomar och till sist sätta eld på sjelfva hennes hufvudstad. Detta allt emedan "_Gud_ har gifvit dem i hjertat att utföra hans råd," 17:17. Hela trakten vid Eufrat innehåller mycket jordbeck och bergolja, 1 Mos. 11:3. Det behöfs sålunda ej mycken ansträngning för att en outsläcklig jordbrand skall uppstå.

De synder skökan särskildt gjort sig skyldig till, äro: _spiritism_, 17:2; _bolande med verldsmakterna_, under det hon skulle förkunna den sanna religionen, v. 3, 9; vidare _yppigheten_ (den rike mannens synd), v. 3, 7, hvilket exempel följts af jordens konungar, länder och städer, hvilkas _skökodöttrar_ antagit samma kostsamma (v. 12) religion och vällefnad bland dess prester, v. 9, som "modern till skökorna" på jorden gjort, 17:5; vidare _förföljelse_ mot Guds folk, v. 6; och hennes _förskräckliga högmod_, v. 7; samt slutligen det _slafveri_, uti hvilket hon bragt menskligheten och särskildt sådana, som blifva innestängda inom hennes klostermurar för att der lära sig den nya verldsreligionen. Hon handlade nemligen äfven med "trälar och menniskosjälar," 18:13.

Kap. 19.

Babylons fall, som förorsakar så mycken klagan på jorden, ja som gör, att både _konungar, köpmän_ och _skeppare_ fälla _tårar_, v. 9, 11, 19, förorsakar deremot ett ofantligt jubel i himmelen. Flera skaror uppstämma sitt halleluja, ett uttryck, som här förekommer fyra gånger, men eljest ingenstädes i Uppenbarelseboken. På jorden ropa konungarna, köpmännen och skepparne hvar sina två "ve," v. 10, 16, 19, Den första hallelujaskaran, v. 1, är kanske gamla testamentets heliga. Gamle Daniel, kommande ihåg allt ondt, som redan det gamla Babylon åstadkom, och hafvande bevittnat de ännu hemskare ogerningar, som det moderna Babylon kunnat göra, är glad öfver att se systemet om intet och staden förvandlad till en eldsjö. Så med alla de gamla profeterna och helgonen.

Nya testamentet synes göra en skilnad på gamla testamentets heliga och på Guds församling. Uti Ebr. 12 kap. uppräknar dess författare invånarne uti det himmelska Jerusalem, den lefvande Gudens stad. Han framställer tydligt det Sions berg, hvarom han der talar, såsom en _motsats_ till det berg, "_hvarpå man kan taga_," v. 18, hvaraf följer att _intet_ af allt, han i v. 22-24 uppräknar är på _jorden_. Äfven Jesus, som ock uppräknas bland den himmelska stadens invånare, framställes såsom varande i himmelen, stadd i utöfning af sitt medlarekall. Der omtalas två klasser i himmelen (utom änglarne samt Gud och Jesus), nemligen: 1) "högtidsskaran och församlingen af de förstfödda" och 2) "de fullkomnade rättfärdigas andar." Det går sålunda här ej an att tala om, såsom somliga göra, att en af dessa skaror, d.ä. den, som har sitt namn "uppskrifvet i himmelen," är församlingen på jorden, och den andra församlingen i himmelen.

Uttrycket: "De fullkomnade rättfärdigas andar" stämmer väl med samma slags uttryck i föregående kapitel: "På det, att de (nemligen gamla testamentets heliga) ej utan oss skulle blifva _fullkomnade_." Gamla testamentets heliga voro före Kristi uppståndelse uti ett ofullkomlighetstillstånd till sina andar, men i och med det ögonblick, då han, vår "förelöpare," som "nedfarit till jordens nedra rum," uppfor "öfver alla himlar," Ef. 4:9, 10; inträdde en förändring i deras tillstånd, i det att den afdelning af dödsriket, hvari de troende voro före Kristus, af Herren fördes uppåt till tredje himmelen. Dermed begynte deras fullkomnande, och nu följa de med lifligt intresse vårt segerlopp, Ebr. 12:l, ity att vid dess slut deras fulla fullkomnande inträder samtidigt med vårt.

I texten står icke: I hafven kommit till "församlingen af de förstfödda" _kroppsligen_, men till de "fullkomnade rättfärdigas andar" _i tron_, hvilken oberättigade åtskilnad man måste göra, om man tror de förra vara endast församlingen på jorden och endast de senare de frälsta i himmelen. Liksom det endast är i tron vi kommit till "Gud," i tron vi kommit till "Jesus," i tron vi kommit till de "rättfärdigas andar," så är det ock _endast i tron_ vi äro komna till den del af den i himmelen "före verldens grundläggning" uppskrifna församlingen, som gått hem före oss.

Icke lär väl det, att de hafva sina namn i himmelen, förneka, att de sjelfva, d.ä. deras andar ock äro der, hvilket ju vore detsamma som att antaga, tvärtemot Uppb. 3:5, att de frälstas namn utstrykas ur lifvets bok, så snart de sjelfva komma hem. Båda skarorna äro naturligtvis i himmelen och båda hafva sina namn der, ehuru somliga äro antecknade såsom tillhörande en skara och andra en annan. Den jemförelse, brefvets författare vill göra, är tydligt emellan det, "hvarpå man kan taga," hvartill ju äfven, den del af Guds församling, som är på jorden, hör, och det, hvarpå man _ej_ kan taga, d.ä. allt det, som är i himmelen och som kan beröras endast med trons och hoppets hand.

Uti Uppb. 19:4 hafva vi åter denna församling såsom den andra skaran under de oss så kära vordna uttrycken "de tjugofyra äldste och de fyra lifsväsendena," som ropa: "Amen, halleluja!" Den tredje skaran i Uppb. 19 är troligen alla de, som blifvit förvandlade under vredestiden och upptagits. Deras ropande ljöd för Johannes såsom ett stort vattenfall, eller som om åskan hade gått, v.6,--så många voro de. De synas ej heller vara afundsjuka på den tidigare upplyftade brudskaran, utan de fröjdas i stället öfver, att bröllop nu skall firas.

Det är också passande, att just nu bröllopet firas, ty nu äro icke endast de heliga der, med hvilka "den gamle af dagar" redan under gamla förbundet "trolofvat sig till evig tid i rättfärdighet och rätt och i trohet," Hes. 2:19, 20, och hvilka väl nu få tjena som _brudförare_ vid "lammets bröllop," nu är icke endast församlingen sjelf, sjelfva _bruden_ der, utan äfven den antikristiska tidens martyrer hafva nu hunnit komma dit för att tjena såsom _brudtärnor_ vid den högtidliga vigselakten. Änglarne få väl tjena, med sång och musik, allt aflöper "med lust och gamman," till dess att brudgummen tillkännagifver, att sjelfva bröllops_måltiden_ skall dukas på _jorden_ och att han vill resa på en bröllopstur med sin brud, under hvilken han skall _taga riket i besittning_.

Äfven de, som inbjudas till _gäster_ vid denna måltid, kallas "saliga." Dessa utgöras af alla de troende, som vi sågo ännu vara qvar på jorden, såsom de 144,000 på Sions berg, de i kap. 16:15, som uppmanas att "vaka," de i kap. 18:4, som uppmanas att "gå ut från Babylon," och de som frälsas, när Herren nedstiger på oljoberget. Dan. 12:12.

Att det finnes olika klasser af frälsta menniskor i himmelen är uppenbart, men det är att märka, att dessa olika klasser frälsas under olika nådeshushållningar. Alla, som blefvo frälsta under gamla förbundet, utgöra en klass, alla, som blefvo frälsta under församlingens nådeshushållning, utgöra likaledes en klass, och alla, som frälsas under vredestiden och under de tusen åren, utgöra återigen andra klasser. Att somliga varit mer eller mindre trogna under hvardera af dessa nådeshushållningar, det gör, att somliga få större lön, andra mindre, men i de förhållanden de stå till Herren, äro gamla testamentets heliga en klass, församlingen en annan, o.s.v.

Somliga tro, att t.ex. under församlingens tid, uti hvilken vi nu lefva, endast vissa uttagas att utgöra bruden, andra tro, att endast vissa uttagas att utgöra Kristi kropp. De förra anse bruden för den högsta klassen; de senare, att Kristi kropp är den högsta. Men i brefvet till efesierna finna vi tydligt sagdt om hela församlingen, att hon är både kroppen och bruden. "Gud lade allt under Kristi fötter och gaf honom till ett hufvud öfver allting åt _församlingen, som är hans kropp_," Efes. 1:22, 23. "Fördenskull skall _en man_ öfvergifva sin fader och moder och hålla sig till _sin hustru_ och de två skola varda till ett kött. Denna hemlighet är stor, men jag säger det om _Kristus_ och om _församlingen_," 5:32. Kan något vara tydligare, än att båda bilderna användas om församlingen och om alla dess medlemmar. Vi få tänka på, att Jesus är vårt hufvud, då vi behöfva ledning, insigt, visdom; och vi få tänka på, att han är vår brudgum, då vi behöfva kärlek. Jesus är vårt hufvud i verksamheten, vår brudgum, då vi tillbedja. De, som under denna tidsålder icke duga till att blifva Kristi kropp eller Kristi brud, de duga icke till att blifva frälsta, ty _nu uttages kroppen eller bruden och inga andra_. Annat är det med dem, som såsom ofrälsta blifva qvarlemnade, när Herren kommer; de kunna möjligen sedermera frälsas och blifva med bland brudtärnorna och gästerna, detta emedan de blifva frälsta under den tid brud_tärnor_ eller den tid "_gäster_" uttagas.

Ryttaren på den hvita hästen och hans härskaror.

Uti Uppb. 4 kap. sågo vi himmelen öppen och Johannes i anden ingå genom portarna för att sedan kunna beskrifva för oss det, som komma skall. Här se vi åter himmelen öppen och Herren komma på den hvita hästen. Han har nu många diadem på sitt hufvud, under det han i kap. 6:2 hade endast en "krans" (grt.); ty nu har han vunnit många segrar, fått flera klasser frälsta till himmelen och besegrat nästan hela jorden. Endast en strid återstår. "Härskarorna," som åtfölja honom, äro naturligtvis de olika klasser af frälsta i himmelen, som vi förut hafva betraktat. Det ord, som här är återgifvet med linne, förekommer endast tre gånger uti Uppenbarelseboken och på alla ställen om menniskor; två gånger i kap. 19:8, 14. Det ord, som begagnas om änglar: "rent glänsande linne," 15:6, är ett helt annat ord. (Det förra är _byssinos_, det andra _linon_.) Att änglar åtfölja de frälsta, är alldeles klart af andra ställen, såsom Matt. 25:31, men det nämnes icke här. Här är fråga om hvilka som skola få vara med för att intaga och regera öfver jorden. Och det veta vi, enligt Ebr. 2:5, att det ej är änglarne utan _helgonen_.

De folk, han skall slå med det skarpa svärdet, 19:15, äro de antikristiska arméerna, då samlade emot honom till strid. Det är nu hela Palestina skall förvandlas till en enda stor vredesvinpress, som är lika stor som landet är långt, 14:19, 20; 19:15. Det är nu, som "vädret," Dan. 2:1, bortför belätets stoft, så "att intet rum vardt funnet för det." Det är nu den sista stora striden utkämpas emellan den onda treenigheten och Herren och hans heliga. Antikrist och den falske profeten kastas i eldsjön och satan bindes för tusen år. Antikrists soldater blifva dräpta af svärdet från ryttarens mun, d.v.s. genom det ord eller de straffdomar han talade och pålade.

Herren skall icke sjelf lägga hand på dem, utan såsom vi se af andra bibelställen, skola flera olika slags straffdomar öfvergå dem. "Enhvar skall draga svärd emot den andre. Och jag skall gå till rätta med honom med pest och blod; och öfversvämmande störtregn och stenar af hagel, eld och svafvel skall jag låta regna öfver honom och öfver hans härar och öfver de många folk, som äro med honom." Hes: 38:21, 22. "Han skall låta deras kött ruttna, medan de ännu stå på sina fötter, och deras ögon skola ruttna i sina hålor, och deras tunga skall ruttna i deras mun ... och den enes hand skall lyftas emot den andres." Sak. 14:12, 13.

Blifva inga frälsta vid detta tillfälle, när Herren nedstiger på oljoberget? Såsom vi komma ihåg, är det just då, gossebarnet skall frälsas "utan värk," Es. 66:7, och då Herren "utgjuter öfver Davids hus och borgarne i Jerusalem nåds och böns ande, att de skola vända sina blickar till mig, hvilken de stungit hafva." Sak. 12:10. Lägg märke till, att Herren tydligt säger, att "det skall ske på den dagen, ätt jag skall företaga mig att utrota alla hednafolk, som draga emot Jerusalem," v.9. Det är dessa frälsta bland judarne, hvilka då utgå med frälsningens budskap till de ännu qvarblifna hedningarne, och om hvilka vi läsa hos Joel, att Herren öfver dem skall "utgjuta sin ande" och att deras "söner och döttrar skola profetera" o.s.v. samt att "hvar och en, som åkallar Herrens namn, han skall varda frälst."

På pingstdagen utgöts _af_ anden, nu utgjutes fullheten. Jemför det två gånger upprepade uttrycket "min ande," Joel 2:28, 29, men det likaledes två gånger upprepade uttrycket "_af_ min ande." Apg. 2:17, 18. Allt det härliga, som skedde på pingstdagen, var dock endast droppar af anden, men nu kommer hela hafvet af andeutgjutelse. Dessa andeuppfylda judar skola då utgå med budskapet i verlden. Det är troligen då, vid dessa frälsta judars omvändelse, som Sak. 8:20-23 går i uppfyllelse: "I dessa dagar skola _tio män af alla hednafolkens tungomål_ samfäldt fatta klädesfliken på _en judisk man_ och säga: Vi vilja gå med eder, ty vi hafva hört, att Gud är med eder."

* * * * *

Skola då inga ändra än israeliter frälsas vid Herrens nedstigande? Jo, Esaias synes visa oss, att äfven bland de andra folken, som han "_samlat_," kap. 66:18, skall han låta ske "ett under och sända några undsluppna af dem såsom sändebud till de hednafolk, _som icke hafva hört talas om mig_, och som ej hafva sett min härlighet, att de må förkunna min härlighet bland hedningarne." "Och de skola föra alla dina bröder ifrån alla hednafolk såsom offergåfvor åt Herren." Uttrycket "alla dina bröder" tror Fjellstedt syfta på hedningar såväl som judar. Att deremot "sändebuden" (_evangelisterna_), som här sägas skola förkunna Herrens härlighet, äro omvända hedningar och ej judar, synes tydligt. Genom dessa sändebud utgår den sista bjudningen före de tusen åren.

Änglar synas äfven denna gång hjelpa till med predikandet eller åtminstone med att "samla hans utvalda." Matt. 24:31. Lägg märke till, att det är _efter_ den stora vedermödan, v. 29, efter att "människans sons tecken," kanske hans eget namn,[11] visat sig, efter att jordens folk jemrat sig vid åsynen af menniskans sons _uppenbara_ tillkommelse, som dessa änglar utsändas att församla hans utvalda från de fyra väderstrecken. Likasom under sjelfva vedermödans tid menniskor och änglar hjelpas åt, t.ex. de två vittnena, 11:4, och "de tre änglarne," 14:6-12, så också nu. Änglar sändas nu med äfven derför, att det nu gäller att _samla_ alla folk, som äro qvar på jorden, till en plats, troligen Josafats dal. Det är detta, som är beskrifvet uti det missförstådda bibelstället i Matt. 25:31 och följ.: "När menniskans son kommer i sin härlighet och alla heliga änglar med honom, då skall han sitta på sin härlighets tron, och inför honom skola _församlas alla folk_, och han skall skilja dem från hvarandra såsom herden skiljer fåren ifrån getterna" o.s.v.

Många hafva trott, att detta är detsamma som domen efter de tusen åren, men ju mer man studerar saken, desto mera klart blir det, att så icke kan vara. Alla som dömas i Matt. 25, dömas efter, huru de behandlat "bröderna," d.ä. Jesu vittnen, visande, att _de haft dem ibland sig;_ hvaremot de i Upp. 20 dömas efter sina gerningar i allmänhet. Här nämnas endast _de lefvande_, i Uppb. 20 endast _de döda_. Domen i Matt. 25 sker på, denna _jorden_, den i Uppb. 20 sedan jord och himmel försvunnit. Nej, domen i Matt. 25 är _före_ de tusen åren, och de "får" och "getter," som der omnämnas, äro resten, qvarlefvan af jordens nationer, sedan de antikristiska straffdomarne förut bortsopat de flesta af menniskorna.

Denna qvarlefva, inbjudes nu genom "bröderna" (den tredje der nämnda klassen, som troligen består både af judar och hednakristna), v. 40, till frälsning. Skilnaden på denna inbjudan och de föregående under vedermödan blir den, att menniskorna icke få stanna qvar på hela jordens yta såsom förut, utan _måste samlas_ till den på oljoberget stående domaren. Under hela vedermödans tid blefvo änglar använda för att binda ogräset "i knippor" för att uppbrännas; somliga i ett knippe omkring satan och hans afgrundsdiplomati; andra omkring antikrist, såsom soldater i hans olika arméer; andra omkring den falske profeten, såsom medlemmar af en eller annan af de många afdelningarna af hans universalkyrka uti verldens olika länder. Men ännu återstår ett knippe för änglarne att samla, nämligen _getterna_. De arméer, som voro i rörelse vid verldskriget, Uppb. 6:3, utgjorde det första af dessa stora knippen; derefter kommer det förfärliga knippet af öfver 300 millioner, hvilka dödas genom krig, hunger och pest vid fjerde inseglet, 6:8; så det omkring lika stora antalet i kap. 9:15; så det vid antikrists andra infall i Palestina, 12:15; så vid hans tredje infall vid Kristi nedstigande på oljoberget, då begrafningen af liken skall räcka i sju månader, Hes. 39:12; jemte många andra klasser, ty nästan vid hvarje insegel, hvarje basun och hvarje vredesskål bortsopas många.

Men i trots af allt finnes ännu en del menniskor qvar bland jordens folk, och bland dem är ännu ett ondt knippe att binda, nämligen _getterna_, d.ä. sådana som förkasta äfven detta sista budskap af "bröderna," behandla dem illa, eller åtminstone visa sig så likgiltiga för dessa främlingar, att de hvarken gifva dem mat, husrum, kläder, skötsel eller deltagande, v. 42, 43. Sedan nu dessa getter fått sitt straff, återstå endast _fåren_, och om dessa läsa vi, att de få "evigt lif." Matt. 25:46. De hade förut varit "rättfärdiga," v. 37, i samma bemärkelse som Kornelius kallas "rättfärdig," Apg., 10:22, eller att de likasom Kornelius "gifvit allmosor" och bevisat sina medmenniskor godt--gjort rättfärdiga gerningar i allmänhet. Lönen för den rättfärdige Kornelius blef, att han fick "syndernas förlåtelse och, den helige ande," Apg. 10:43, 44; och lönen för dessa "rättfärdiga," Matt. 25:37; blir, att de få evigt lif, v. 46, d.ä. blifva _födda på nytt_. Då är jorden sålunda fullt rensad och ingen ofrälst finnes mera qvar på jorden. "Bröderna," "sändebuden" och, "fåren," dessa frälsta begynna då (kanske tillsammans med andra, som ej upptagits eller dött) att befolka jorden, likasom de åtta efter syndafloden, och de tusen årens härlighet inträder.

Alla dessa sluthändelser: nemligen "brödernas" (Matt. 25:40) egen frälsning (d.ä. de _judiska_, evangelisternas, enligt Sak. 12:10, och de andra bland, hednakristna uttagna "sändebudens" efter "undret bland dem," Es. 66:19); vidare deras utsändande med det sista budskapet till judar och hedningar; vidare samlandet af alla folk, d.ä. alla nationer, till domstället och utförandet af domen öfver getterna, synes taga _75 dagar_ enligt Dan. 11:12. Vi läsa der: "Säll den, som förbidar och hinner fram till 1,335 dagar." De 75 dagar som dessa l,335 öfverstiga, de sista 1,260 dagarne ("en tid, två tider och en half," v. 7) synes vara den sista rensningsperioden och sluta sålunda 75 dagar _efter_ Kristi nedstigande på oljoberget. Alla, som nå fram till den, äro "sälla," d.ä. frälsta, ty efter denna tid träffar man på hela jorden inga osälla mer, utan endast frälsta menniskor. De första 30 dagarna af dessa 75 (1,290 dagar efter veckans midt, v. 11) komma kanske att upptagas med att predika bland dem, och de andra 45 med att samla och att döma dem.

När vi nu sammanräkna de olika klasser, som frälsas under vedermödan, få vi jemnt sju klasser af Israel och sju af hedningarne.

De sju klasserna af Israel äro:

1. Gossebarnet, kap. 12, som _upptages_.

2. De 144,000, "förstlingen," kap. 7, som beseglas emot plågorna och få stanna såsom Guds vittnen _på jorden_.

3. De som _dö_ af dem, som hafva "Guds bud och Jesu vittnesbörd," 14:12, 13.

4. Skaran på glashafvet, 15:2, som _upptages_.

5. De, som bo i Babylon och uppmanas att gå ut, innan staden brinner upp, 18:4.

6. De, som omvändas vid Jesu nedstigande på oljoberget, d.ä. gossebarnet "utan värk," Es. 66:7; Sak. 12:10, hvilka tillsammans med klass 2 och 5 utgöra den skara, från hvilken de sista _judiska evangelisterna_ utgå.

7. Alla Israels "bröder" från alla hednafolk, som dessa evangelister samla, Es. 66:20.

De sju klasserna af hedningakristna äro:

1. Själarna under altaret, 6:9; 20:4, som _dö_.

2. Palmbärarne, kap. 7, som _upptagas_.

3. De som _dö_ af dem, som blifvit frälsta genom ängelns predikan, 14:6, 13; (= tredje klass i 20:4).

4. Den mognade "säden," 14:15, som _upptages_ ("skördas," v, 16)

5. De, som uppmanas att "vaka," 16:15, hvilka synas få stanna på jorden, tills Herren nedstiger på oljoberget.

6. De, som frälsas vid "tecknet," Es. 66:19, då Herren nedstiger på oljoberget, och som tillsammans med klass 5 blifva de sista _hednaevangelisterna_.

7. Fåren i Matt. 25:33; Sak. 2:11; de sista som frälsas genom dessa evangelister.

SJETTE AFDELNINGEN.

De tusen åren m.m.--Uppb. 20.

Vi se sålunda, att Herren icke ämnar sluta med sin "kastskofvel," förrän han gjort "sin loge ren" och samlat "hvetet i ladan," d.ä. antingen till himmelen eller till de tusen årens lada, och fått "uppbränna agnarna i outsläcklig eld," Matt. 3:3. Detta hade Jesus, som förut är visadt, gerna velat göra vid sin första tillkommelse, men nu _skall_ han göra det vid sin andra. Den idén, att evangelisering skall pågå bland oomvända hedningar under hela de tusen åren, är sålunda alldeles obiblisk, ty "en afgörande och kort räkenskap skall Herren hålla på jorden," Rom. 9:28.

Likaså har den uppfattningen intet stöd för sig, att många oomvända skola finnas på jorden under de tusen åren. Guds ord lärer något helt annat. Vi hafva sett, att _alla jordens folk_ samlas af "bröderna" och af änglar, antingen dessa blifva får eller getter. Getterna gå till sitt straff, och fåren, som få lif, som blifva frälsta, blifva ensamma qvar med de andra frälsta skarorna. _"Logen skall blifva ren."_ Endast "hvete," endast "rättfärdiga" skola finnas i "ladan," sedan de onda "knipporna" hafva blifvit uppbrända af änglarna, och det redan vid _denna_ (och ej först vid nästa) tidsålders ände. Matt. 13:30, 41, 43. Likaså skola "de onda fiskarna" kastas ut och de goda samlas i käril, sedan dels evangelii not och dels till sist _änglarnas_ notvarp samlat _alla_ folk på en plats eller dragit noten upp på stranden, v. 48. Detta säges ock skola ske vid _denna_ (ej nästa) tidsålders ände, Matt. 13:49.

Om konung Asa redan på sin tid kunde bestämma, att "hvar och en, som ej sökte Herren, Israels Gud, han skulle _dödas_, både liten och stor, både man och qvinna," 2 Krön. 15:13, skulle Herren icke göra det ännu mera uti sitt rike! Herren skall icke föra jernspiran förgäfves, det blir då antingen--eller. "Han skall hämta tillhopa ur sitt rike _alla_ förargelser och dem som göra orätt," Matt. 13:41, "Han skall borttaga den slöja, som beslöjat _alla_ folk och det täckelse, som täckt alla hedningar," Es. 25:7.

De sju liknelserna om himmelriket uti Matt. 13 få endast en föreskuggande uppfyllelse under församlingens tid. Deras egentliga uppfyllelse blir i förbindelse med _rikets_ upprättelse. De hade alla blifvit uppfyllda vid Kristi _första_ ankomst, om ej konungen blifvit förkastad, men de skola uppfyllas vid hans andra ankomst under de sju åren. Till och med Kristi personliga sående af säden (första liknelsen) finner en ny uppfyllelse vid första inseglet genom den krönte ryttaren på den hvita hästen, Uppb. 6. 2. De, som derigenom frälsas, utsättas snart för den yttersta tidens förvillelser och blifva "ovännens ogrässådd midt ibland hvetet." Matt. 13:25-28 (andra liknelsen.)

Den tredje liknelsen framställer himmelrikets växande under dessa sju åren från ett litet senapskorn, såsom det efter församlingens upplyftande begynner, till ett stort träd, uti hvars grenar alla "himmelens fåglar," d.ä. de förut upptagna (jemför "örn," Uppb. 4:7; 8:13) sjunga, fröjdande sig öfver Guds rikes framgångar på jorden, hvarigenom de få välkomna till himmelen den ene efter den andre af dessa skaror, som frälsas efter deras upplyftande. Dessa himmelska "örnar" uträtta Herrens befallningar redan under vedermödans tid, 8:13, de komma sedan ned med honom på oljoberget, ja, de komma äfven under de tusen åren att ofta besöka dem, öfver hvilka de skola regera, såsom Jesus gjorde de fyratio dagarne.

Den fjerde liknelsen framställer, huru riket skall till sist så genomsyra hela degen, d.ä. alla menniskor, så att inga oomvända, inga getter, intet ogräs mera skall finnas, utan alla skola känna Herren från den minste till den störste. Detsamma framställer ock sista liknelsen, eller att den uti folkhafvet utkastade noten skall till sist dragas upp af _änglar_ och "de onda kastas i den brinnande ugnen," v. 50.

Den femte och sjette liknelsen syftar på, att ehuru den tid, som med dessa liknelser åsyftas, har till mål _hela folks_ frälsning, det likväl blir då som nu den enskildes och ej en nationell sak att lära uppskatta rikets värde, och huru de, som så göra, skola, när de få se rikets skönhet--"_skattens_" värde och "perlans" kostbarhet--"_sälja allt de hafva_". v. 44, 46, d.v.s. offra till och med lifvet, som ju oftast då blir fallet, för att få det.

Hela Matt. 25 kap får ock sin _egentliga_ uppfyllelse under vedermödan. Det är _himmelriket_ och ej församlingen, som är liknadt vid tio jungfrur, hvarmed framställes den stora väckelse under det första inseglet, som förorsakas af församlingens försvinnande. Den andra liknelsen om pundens användande finner ock sin slutliga och _egentliga_ uppfyllelse på de Herrens tjenare af judar och hednakristna, hvilka missionera under de sju åren. Den tredje liknelsen om bröderna, fåren och getterna hafva vi redan betraktat.

En fråga, som ofta framställes, är denna: Om nu riket begynner med endast frälsta, hvarifrån komma då de stora skaror efter de tusen årens slut, hvilka "omringa de heligas läger och den älskade staden?" Svar: det står ju tydligen, att satan "_förvillar_" dem, Uppb. 20:8, då han släppes lös. Man kunde likasåväl fråga, hvarifrån de två _fallna_ menniskorna, Adam och Eva kommo, då ju Gud hade skapat dem rättfärdiga! Svaret blir: _satan kom in_ i paradiset och "_förvillade_" dem. De voro ej förut förvillade utan heliga och Gud behagliga, men kunde falla. Likaså de tusen årens befolkning: de kunna falla bort. Hvar och en, som ej förnekar möjligheten af att falla bort, bör ju ej hafva någon svårighet att forstå en så enkel sak.

Men ske inga affall _under_ de tusen åren? Jo, i mindre skala, men de behandlas då enligt samma regel som i församlingen i den apostoliska tiden. Ananias och Saffira, som föllo bort i girighet och skrymteri, blefvo ögonblickligen dödade. Många af de troende i Korint, som hade firat nattvarden på ett opassande sätt, blefvo sjuka till kroppen och somliga afsomnäde, d.ä. dogo. 1 Kor. 11:30. Så ock då. De, som begynna att affalla, blifva slagna med sjukdom, men om de bekänna sina synder, så skola "trädets löf tjena till deras helbregdagörelse." Dessa löf bringas troligen ned från den öfver jorden sväfvande himmelska staden af de förklarade heliga, Uppb. 22:8, och begagnas kanske i svårare fall, då de "löf" som då växa på _jorden_, Hes. 47, 12, icke hafva önskad verkan.

Menniskornas lefnadsålder under de tusen åren blir lik "trädets" (somliga träd uppnå en ålder af årtusenden.) Det synes, som skulle ingen dö under den tiden, om han ej syndar, ty om någon dör, som icke uppnår 100 år, skall han "anses förbannad," d.v.s. anses hafva dött i följd af synd. Och han skall anses hafva "dött såsom yngling." Es. 66:20. Metusalah blef 969 år, men rikets invånare synas uppnå det fulla tusendet, d.v.s. genomlefva hela perioden.

Om det skulle inträffa, att några ej draga upp och tillbedja konungen, Herren Sebaot, "skall regn icke komma öfver dem." Sak. 14:17, 18. Att sådant betraktas såsom ett _undantagsfall_, om det någonsin alls inträffar, synes af v. 16: "Och det skall ske, att _alla öfverblifna_ af de folk, som hade kommit emot Jerusalem, år efter år _skola draga upp_ för att tillbedja konungen." Att ett sådant brott emot de tusen årens lag troligen aldrig förekommer, åtminstone af en hel nation, bevisas äfven deraf, att Egypten, som här särskildt är nämndt såsom ett exempel, _ej skall göra så_. Detta kan ses af Es. 19:21, 23, 25: "Och Herren skall vara _känd af egyptierna_ och _egyptierna skola känna Herren_ på den dagen, och _de skola frambära slagtoffer och syndoffer_ och _lofva löften och hålla dem_ och _egyptierna_ med assyrier skola tjena Herren." Herren Sebaot skall välsigna _hela jorden_, sägande: "_Välsignadt vare mitt folk Egypten_, mina händers verk _Assyrien_ och min arfvedel Israel" (Israel säges då blifva den _tredje_ till Egypten och Assyrien, v. 24).

Men att lagen likafullt står der såsom en helsosam varning, att "jernspiran" (eller "jernriset") är synlig, ifall den skulle behöfvas, är utan tvifvel till lika stor välsignelse för jordens folk då, som barnets medvetande om, att mamma har ett ris i huset är för detsamma, eller som de nytestamentliga förmaningarna äro för oss (Uppb. 2:27, återgifves af somliga med "vara herde öfver dem med jernspira").

Och det skall ske, att icke allenast alla skola antingen frälsas till sina själar eller utrotas vid rikets början, ("alla jordens ändar _förnimma_ frälsningen från vår Gud," Ps. 98:3) utan äfven _alla sjuka_ skola _botas_, de _blinda_ få sin _syn_ o.s.v. "Då skola de blindas ögon öppnas och de _döfvas öron upplåtas_. Då skall den _lame springa_ såsom en hjort och den _stummes_ tunga jubla." Huru skönt att läsa om konungen, när han första gången kom hit ned till jorden: "Alla dem som ondt hade, botade han." Det blir i sanning icke sämre, när konungen kommer nästa gång för att för _alla jordens folk_ blifva den välgörare, som han första gången ej fick blifva, icke ens för judarne.

Uti Matt. 19:28 användes uttrycket "nya födelsen", om den stora förändring, som förhållandena på jorden och hela naturen då skall genomgå. De, som efterföljt Jesus här, hafva löftet att få regera med honom der. Dömandet eller regerandet öfver de tolf Israels stammar inbegriper uti sig regerandet äfven öfver de andra nationerna, ibland hvilka ju Israel då är den förnämste.

Uti Luk. l:31-33 finna vi uti ängelns helsning till Maria några delar, som redan, gått i uppfyllelse, såsom att Maria skulle "föda en son, hvilkens namn skulle blifva Jesus" och att han "skulle vara stor och kallas den högstes son." Deremot se vi, att profetians senare hälft ännu icke gått i fullbordan, eller att Gud skulle gifva åt Jesus "Davids tron," och att han skulle vara "en konung öfver Jakobs hus." Turkarne härska nu på Davids tron, och de tolf stammarne äro, långt ifrån att utgöra ett eget rike, kringspridda kring hela jorden.

Uti Luk. 19:12-37 framställes rikets upprättande såsom varande en händelse, som inträder först _sedan_ "mannen af ädel börd" d.v.s. Jesus, _återkommit_ från "det aflägna landet," eller himmelen. Under det han är der och mottager riket af sin fader, framställas de troende såsom varande på jorden, handlande hvar och en med det pund han fått. Först efter deras Herres _återkomst_ tilldelas dem lönen, som består uti regementet öfver tio eller fem städer o. s v. Ett parallellställe till detta är Apg. l:6-7, der Jesus ock framställer rikets, Israelrikets, upprättande såsom en händelse, som skall inträffa först sedan vittnesbördet om Kristus nått till "jordens ände."

I Apg. 3:21 kallas de tusen åren för "tiderna för alltings återställelse," och Petrus påstår helt tryggt både att dessa tider först då skola inträda, sedan himmelen återlemnat den upptagne frälsaren, och att Gud af ålder talat om dessa tider "genom alla sina heliga profeters mun." I Apg. 15:16 kallas den tiden för "Davids fallna hyddas" återupprättande, i Rom. 8:19-21 för "Guds barns uppenbarelse," "Guds barns härliga frihet" och "skapelsens frigörelse från förgängelsens träldom," samt i Rom. 11:12, 15 för "Israels fullhet" och "Israels upptagande" (under bilden af "lif från de döda.")

Vi vilja i korthet påpeka några flera karaktärsdrag af denna härliga tid. Vi hafva redan sett, att _Kristus då skall regera_. "Denna verldens riken hafva blifvit vår Herres och hans smordes." Så läsa vi. Vi veta, hvilken betydelse en god styrelse har för ett land. Hvarje folk suckar derefter. Man har försökt alla möjliga styrelseformer, från demokrati till envälde. Strömmar af blod hafva flutit för att få förändring uti regeringsättet eller för att få andra personer in i styrelsen. Men belåten har man aldrig blifvit och blir ej heller, förrän Jesus, som är den egentliga kronprinsen i alla jordens riken, sjelf tager regeringstömmarne i sin hand och blir konung.

Det andra draget af denna tid blir, att _satan blir bunden_, så att han ej mer kan bedraga folken. Nu är han ej bunden, såsom mången inbillar sig, utan går omkring såsom ett rytande lejon och söker hvem han må uppsluka. O, huru ofta finna vi ej nu, att satan motstår Guds planer uti att frälsa och bringa budskapet om frälsning till en fallen verld. Ofta, då en stor plan är på väg att verkställas, märka vi tydligt hans hand, som så listigt och planmessigt söker att hindra. Det står visserligen i bibeln, att vi skola älska våra fiender, men jag har aldrig ännu känt någon samvetsförebråelse öfver, att jag icke kunnat älska djefvulen. Han har nemligen gjort mig så mycket emot, att någon förlikning oss emellan ej kan ega rum, och jag kan knappt undgå att hysa en slags skadeglädje vid tanken på den ängel, som kommer med kedjan för att binda satan för tusen år. Se Uppb. 20 kap. Detta uttryck: "tusen år" förekommer icke mindre än sex gånger uti sex på hvarandra följande verser af detta kapitel.

Uti Hab. 2:14 finna vi det tredje sköna draget af denna tid: "_Jorden_ skall vara _full af_ Herrens härlighets _kunskap_, liksom vattnet täcker hafvets botten."

Hvad är det, som gjort oss, Guds barn, så lyckliga? Svar: "Herrens härlighets kunskap." Genom att lära känna Herren blefvo vi frälsta och derigenom blifva vi bevarade. Guds barn kunna liksom på förhand bereda sig ett litet tusenårigt rike, då de djupt intränga i och blifva uppfyllda af Herrens härlighet. Dock väntar oss i kommande tider allt i långt större fullhet, hvartill kommer, att _alla_ menniskor då blifva delaktiggjorda deraf. Liksom vattnet betäcker hvarje sandkorn på hafvets botten, skall Herrens kunskap då betäcka hvarje menniska.

Om de _härliga väckelsetider_, som utgjutandet af denna ström af Herrens kunskap vid rikets början skall medföra, kunna vi få en idé af Sak. 8:20-23. Hela städer, ja hela nationer skola då omvända sig på en gång, under det att nu endast enskilda individer falla Jesus till fota. "I dessa dagar skola tio män af alla hednafolkens tungomål samfäldt fatta klädesfliken på en judisk man och säga: Vi vilja gå med eder, ty vi hafva hört att Gud är med eder."

Uti Es. 2:4 läsa vi, att _intet krig och inga krigsskolor_ vidare skola tålas, sedan fridsfursten gripit tag i regeringstömmarne. "De skola smida sina svärd till plogbillar, sina spjut till vingårdsknifvar. Folk skall icke lyfta svärd emot folk och icke mer lära sig krig."

Men icke allenast till menniskorna skall denna _fridens ande_ meddelas, utan till och med _till djuren_. I Es. 11:6-8 läsa vi: "Och varg skall bo tillsammans med lamm, och leopard ligga ibland kid och kalf och ungt lejon och gödboskap om. hvarandra."--"Och ko och björn skola tillsammans gå i bete och deras ungar ligga tillhopa och lejonet skall äta strå såsom oxen. Och ett spenabarn skall leka vid en huggorms hål, ett afvandt barn skall utsträcka sin hand till basiliskens kula." Frid sålunda menniskorna emellan och djuren emellan, såväl som emellan menniskorna och djuren.

I Es. 30:24, 55:12,13 m.fl. ställen visas oss den _stora fruktbarhet_, hvarmed jorden då skall välsignas: "På alla höga berg och på alla stora kullar skola bäckar finnas med rinnande vatten." "I stället för törne skall cypress uppväxa och i nässlans ställe skall myrten uppväxa." "Bergen och högarne skola för eder utbrista i jubelsång och alla markens träd skola klappa händerna." Den kommande tidsåldern skall blifva _en tid af ljus_: "Månens sken skall varda likt solens sken och solens sken skall varda sjufaldt starkare, likt skenet af sju dagar." Es. 30:26.

Es. 60:17 synes gifva vid handen, att jorden dä skall frivilligt gifva ifrån sig sin _stora rikedom på ädla metaller_. Genom de stora jordbäfningar, som inträffa vid början af de tusen åren, synes jordens dolda rikedom utan någon mensklig ansträngning komma till ytan: "Jag vill låta guld komma i stället för koppar, och silfver i stället för jern, och koppar i stället för trä," o.s.v. Så läsa vi.

_Nu_ är det ofta smått om guld och silfver, särskildt då det gäller missionens sak. _Då_ blir det annorlunda. Det kan understundom komma öfver oss en undran, hvarför Gud, som är så rik och som bor uti en stad, hvars gator till och med äro af guld, ej skär af ett stycke af en guldgata och släpper ned åt oss, eller hvarför han ej redan nu sänder änglar att proklamera det härliga evangelii budskap. Orsaken är den, att verlden skall besegras _genom tron_. Tron är segern, som öfvervinner verlden. Det synes, som om Gud ej skulle kunna på något annat sätt rättfärdiga sig inför satan än genom att visa honom, att han kan besegra verlden genom sina barns tro. Toge Gud till sin allmagt, skulle djefvulen alltid invända: "Detta är ingen jämlik kamp, allmagten mot vanmagten. Skall det vara en duell, må det vara en duell med någorlunda lika vapen."

Guds allmagt står oss till förfogande, det är sant, men endast i den mån, som vi tro; och jag blir mer och mer öfvertygad derom, att ingen framgång sker på jorden å andligt område, utan att något Guds barn trott Gud derom. Jag har funnit, då väckelser utbryta på platser, der inga troende eller _endast halfdöda kristna finnas_, att der för några år sedan lefvat ett Guds helgon på platsen, som trott för väckelse, och--så kom den. Låtom oss komma i håg detta, syskon, att verldens besegrande är beroende af vår tro. Och låtom oss flitigt använda detta starka vapen och aldrig förvånas öfver nederlag, om vi någon gång sticka det i skidan. Låtom oss ej heller någonsin lycka, att det är hårdt af Gud att tvinga oss att tro för hvarje ny batalj, utan må vi betrakta det hela såsom ett ärligt sätt att föra kriget emot vår arffiende. Under sjelfva vedermödans tid skola dock, såsom. vi redan sett, änglar användas att förkunna evangelium. Kanske de ock sändas på grund af de troendes böner.

Vidare synes det, att den _patriarkaliska lefnadsåldern_ skall återvända. "Och derifrån skall man ej höra talas om något dibarn, några dagar gammalt, eller någon åldring, som icke har fyllt sitt åldersmått; ty såsom yngling dör den hundraårige, och den, som icke uppnår hundra år, skall anses såsom förbannad."

Metusalah blef visserligen gammal, ty han uppnådde en ålder af 969 år, men hans tal gick dock ej fullt upp till tusen år. Under de tusen åren deremot synes det, som om alla menniskor, med undantag af sådana, som synda och till följd deraf straffas med sjukdom eller död, skulle få genomlefva alla de tusen åren. Vi nämnde "synda," och någon torde förundra sig öfver, att möjligheten att synda förefinnes under denna härliga tid. Vi må då ihågkomma, att hela denna nu beskrifna härlighet dock endast är den _jordiska_ härligheten, _undersåtarnas_ tillstånd uti riket. Regenterna öfver denna lyckliga skapelse, d.v.s. de förklarade helgonen, hvilkas boning icke är på jorden, utan i den härliga staden, det nya Jerusalem, äro naturligtvis för evigt höjda öfver all möjlighet att synda. Det gifves nemligen en jordisk och en himmelsk härlighet under denna tidsålder, ett jordiskt och ett himmelskt Jerusalem, jordiska och himmelska regenter. _Israel_, som är jordens förnämsta folk och genom hvilket folk Jesus och hans brudeskara skola styra de andra folken, är då samladt i Palestina, omkring ett _jordiskt tempel_ och uti ett _jordiskt Jerusalem_. Hes. 40-48. De lefva ännu i sina jordiska kroppar, ehuru välsignade med all jordisk och all andlig välsignelse, man kan tänka sig. Men högt öfver detta folk, detta tempel, detta Jerusalem, uti det _nya_ Jerusalem, Uppb. 21, 22 kap., tronar Jesu brudeskara uti uppståndelsedrägt såsom de himmelska regenterna.

Uti hvilket förhållande nu de förhärligade skola stå till jordens folk, är en vigtig fråga för oss. Vi kunna allra bäst få någon lösning härpå, om vi tänka på Jesu förhållande efter sin uppståndelse (då han ju sålunda hade uppståndelsekropp) till sina lärjungar (som icke hade det). Det oaktadt kunde Jesus både vara deras lärare, profet, prest och konung. I Apg. 1:6, 7 se vi, huru han undervisade angående Israels rikes upprättande--han var då deras _profet_--af Luk. 24:20, huru han såsom _prest_ välsignade dem, och af Matt. 28:18-20, huru han såsom _konung_ befaller dem att utgå med fridens evangelium.

Vårt regerande öfver jordens folk består naturligtvis deri, att vi få vara medel till välsignelse för dem genom att meddela dem den himmelska visdom, som vi då besitta, genom att bedja för dem och välsigna dem samt genom att sätta dem i verksamhet att sprida, bibehålla och föröka den salighetskunskap, som vi då i fullkomlighet åtnjuta.

Att vi sålunda komma att, i likhet med Moses och Elias på förklaringsberget och i likhet med hvad änglarna göra nu, besöka jorden, är mer än troligt. Men att vi ej komma att hafva jorden till vårt hem, lika litet som änglarne hafva det nu, är också säkert. När jag var ett barn, ingick ofta uti mina drömmar eller önskningar det att kunna flyga och att kunna göra mig osynlig. När jag vaknade, hade jag dock alltid mistat vingarne, och min önskan att kunna osynlig genomresa verlden gick aldrig i uppfyllelse. Det är likväl möjligt att dessa, liksom så många andra af våra lyckliga barnaårs önskningar och drömmar, dock skola gå i uppfyllelse. Då vi få uppståndelsekroppar, skola vi kunna förflytta oss med långt större hastighet och lätthet än fågeln; och--rörande den andra punkten--vår frälsare visade sig och försvann efter behag från sina lärjungars åsyn. Han kunde gå igenom lyckta dörrar. Vi skola likna vår frälsare, våra kroppar skola blifva lika hans. Filipp. 3:21.--Ära vare Herrens namn!

Broder och syster! Du, som trånar efter att få vara till välsignelse för menniskors barn, du skall få vara det, redan här i smått och sedan i stort.

* * * * *

De två uppståndelserna och slutdomen.

I förbindelse med beskrifningen på de tusen åren vilja vi lägga märke till de två uppståndelserna. Redan i gamla förbundet finnes antydningar till en _första_ uppståndelse. Esaias säger: "_Dina_ döda skola få lif" på den tid, då man "sjunger denna sång i Judas land": "En fast stad hafva vi" o.s.v. Es. 26:l, 19. Daniel talar om, att "_många af dem_, som sofva under jordens stoft, skola uppvakna, somliga (eg. dessa) till evigt lif, och somliga (d.ä. de andra) till evig försmädelse och blygd." Dan. 12:2. Lukas talar om "lön uti de _rättfärdigas_ uppståndelse," 14:14, och om att äktenskap ej skall förekomma bland dem, som få "del af _uppståndelsen från_ (eller bland) de döda"--d.v.s. de döda i allmänhet lemnas qvar i sina grafvar, men några uppstå från dem.

I 1 Kor. 15 kap. läsa vi om uppståndelsens ordning "Kristus (ensam) såsom förstling, sedan de som tillhöra Kristus vid hans tillkommelse" (de tre klasserna, omtalade i Uppb. 20:4). Emellan Kristus, den egentliga förstlingskärfven, och uppståndelsen af Guds församling, som ock kallas en "förstling," Jak. 1:18, och de två andra klasserna, Uppb. 20:4, se vi snart 1900 år. "Derefter änden, då han öfverlemnar riket åt Gud och fadern." Enligt Uppb. 20 kap. ligger 1000 år emellan de rättfärdigas uppståndelse och änden. Vid den första uppståndelsen skall "vår förnedrings kropp" (hvardagsdrägten) "förvandlas till likhet med Kristi härlighets kropp," Filipp. 3:21. Af 1 Tess. 4:14-18 lära vi, att Herren då skall framföra våra afsomnade vänner, hvilkas _uppståndelse_ skall inträffa något litet (troligen endast några minuter eller timmar) före vår _förvandling_, vi som lefva. I Ebr. 11:35 kallas denna uppståndelse för en "bättre uppståndelse," nämligen bättre än den förut i versen omtalade, genom hvilken qvinnor återfått sina döda, t.ex. enkan i Sarpat, 1 Kon. 17:23; den sunemitiska qvinnan, 2 Kon. 4:36. (Liknande fall under senare tid äro Maria och Marta, Joh. 11 kap.; enkan i Nain m.fl.) Dessa uppstodo till timligt lif, men de som få en bättre uppståndelse till evigt lif. Uppb, 20 kap. visar oss, att de äro "saliga och heliga, som få del af den första uppståndelsen," samt att den inträffar 1000 år före den sista.

Men dock få vi ej tro, att vid den sista uppståndelsen endast ofrälsta uppstå. Tvärtom läsa vi äfven då om sådana, som hafva sina namn i lifvets bok; och att endast "om någon icke fanns skrifven i lifvets bok, vardt han kastad i den brinnande sjön," ett uttryck, som snarare synes visa, att flertalet äfven då möjligen hafva sina namn der. Men att icke _alla_ hafva sina namn i lifvets bok, se vi tydligt af kap. 21:8, der den ena klassen efter den andra uppräknas, hvilka "få sin del i eldsjön." All tanke på _allas_ slutliga frälsning är härmed utesluten, i ty att Uppb. 21: l-8 beskrifver det egentliga evighetstillståndet.

Ibland dessa "döda," som hafva sina namn i lifvets bok, 20:12, äro nog _sådana hedningar_, hvilka aldrig hört evangelium, medan de lefde, men hvilka få höra det i dödsriket, och af hvilka då sådana, som "med tålamod i god gerning sökt härlighet och ära och oförgänglighet," Rom. 2:7, med andra ord handlat efter det ljus de haft och gjort "det lagen bjuder," v. 14, skola få "evigt lif" på den dag, "då Guds rättvisa _dom_ blir uppenbar," v. 7, d.ä. på _domens dag_, som nu afslutas vid de _tusen årens slut_. Märk, huru Paulus indelar hedningarna uti två klasser, sådana som sökt "göra det lagen bjuder," v. 14, och sådana som "synda" mot den, v. 12.

Vidare äro nog _alla barn_, som dött i unga år, der. Vi läsa: "Och jag såg de döda stora och små stå inför tronen," nemligen _domare_tronen. Här kommer en vigtig fråga in:

* * * * *

Hvad skall Gud göra med barnen, såväl uti uppståndelsen som vid Herrens tillkommelse?

Att nu icke _alla_ barn få sin del i den första uppståndelsen är klart af detta ställe. Vi kunna vara förvissade om, att hedningarnes barn äro bland dessa "små," som uppstå först efter de tusen åren, likaså troligen barn i familjer öfverallt i verlden, der föräldrarna äro ofrälsta. Der den ene maken deremot är troende, äro barnen genom den troendes inflytanden blifna "heliga." 1 Kor. 7:14.

Skall då Herren kunna göra skillnad på de troendes och de ofrälstas barn vid sin tillkommelse? Han har gjort så förr, ty vid syndafloden, vid Sodoms förstörelse, vid straffdomarne öfver Egypten och Jerusalem undkommo de troendes barn (hvilka voro med föräldrarne) eländet, men ej de otrognas. Att icke Herren kommer att borttaga _alla_ barn, som lefva vid hans tillkommelse, är sålunda klart redan deraf, att han ej gjort så förr, då stora straffdomar sändts öfver folk och länder. Den stora vedermödan är nemligen just en sådan straffdom. Men barnen äro derför icke förtappade, om de blifva qvarlemnade. Om de dö genom plågorna, så gå de till paradiset, der de få vara till den sista uppståndelsen, och om de få lefva, så växa de upp såsom undersåtar i riket.

Skulle Herren hafva den principen, att inga barn alls få finnas under vedermödan, då måste han icke endast taga upp alla barnen vid sin tillkommelse, utan _dagen derpå_ taga upp öfver 100,000 barn, som blifvit födda under de 24 timmar, som då förflutit, och så i fortsättningen. Det blefve då ett oupphörligt, dagligt, nej minutligt upptagande af barn. Skulle Herren åter lemna qvar de troendes barn, hvem skulle då taga vara på dem? Hafva föräldrarna (eller den ena af dem) välsignat sina barn och öfverlemnat dem i full tro under bön och händers påläggning åt frälsaren, så gör nog Herren dem passande för himmelsfärden, såsom han gjort med deras föräldrar. Barnen skola lika litet frukta för Jesus då, som när han kallade dem till sig och de utan fruktan så trodde på den vänlige främlingen, att de läto honom taga dem upp i sin famn. Detta är troligen meningen med orden: "Dessa små, som _tro på mig_." De voro icke rädda för honom.

I föräldrar, som älsken Herren, öfverlemnen edra barn i full tro åt frälsaren, att han må taga upp dem vid sin tillkommelse. Och du, troende man eller hustru, som har en oomvänd make, gör det äfven du, om du ock måste göra det allena, eller sök att få andra att hjelpa dig dermed. Herren kan göra något med edra små genom anden vid händers påläggning, likasåväl som _något skedde med dem_ då han lade sina händer på de små under sin vandring på jorden, eller som Johannes redan i moderlifvet kunde blifva uppfylld af denne ande. "Allt hvad I bedjen, skolen I få." "Bedjen, att eder glädje må vara fullkomnad," gäller nog äfven härvidlag. Det mest antagliga är sålunda, att de troendes barn få följa med sina föräldrar både uti första uppståndelsen och uti förvandlingen och att de ofrälstas barn få blifva qvar i paradiset eller på jorden.

SJUNDE AFDELNINGEN.

Det nya Jerusalem.

Uppb. 20-21.

Denna stora stad, som är 12,000 stadier eller öfver 200 sv. mil i längd, med lika bredd och höjd, och som är byggd uteslutande af _guld_, fanns till redan på Abrahams tid. Vi läsa nemligen, att "han väntade på den stad, som har grundvalar, hvilkens byggmästare och skapare är Gud." Ebr. 11:10. Denna stad är Guds och vår frälsares boning, de heliga änglarnes boning. Och det troliga är, att äfven våra afsomnade vänners andar äro der uti den afdelningen af den, som kallas "paradiset" eller "under altaret." Att icke sjelfva brudens afdelning ännu är i ordning, se vi af Joh. 14:3, ty så snart den är beredd, kommer han tillbaka. Den göres i ordning, synes det, lika fort som bruden beredes här nere. Ja, det troliga är, att liksom "de tolf apostlarnas" namn stå på de tolf "ädelstenarna" och de tolf "patriarkernas" namn på de tolf "pärlorna," att hvarje Guds barns namn står inristadt någonstädes uti och afbildas genom någon del af brudpalatset. Men skulle så ej vara fallet, står det dock i _lifvets bok_. Dess tolf pärleportar, i öster tre, i norr tre o.s.v., bevakade, af tolf änglar, påminna så skönt om uttrycket: "De skola komma från öster och vester o.s.v. och sitta till bords i Guds rike." Luk. 13:29. De tolf stadsmurarnes grundvalar utgjorde hvardera en skön ädelsten.

"Guds härlighet upplyser staden," sålunda hvarken sol eller måne, gas eller elektriskt ljus. Intet tempel finnes uti densamma, ty Herren Gud sjelf och lammet är dess tempel. Att nu detta är en verklig stad, är alldeles klart af beskrifningen. Somliga påstå, att allt endast är ett bildspråk, och att staden endast _afbildar_ de frälsta. Detta strandar mot Guds tydliga ord, som gör skillnad på folket, hvilket skall ingå i staden, och staden sjelf. Vi läsa i Uppb. 21:27: "Och intet ondt skall der inkomma och ingen som gör styggelse och lögn, endast de, som äro _skrifna i lammets lifsbok_." Hvad kan vara tydligare? Försöket att förklara staden vara en _bild_ af bruden och dessa, som skola ingå i staden, vara hedningar, som sluta sig till bruden, är alldeles oegentligt, ty om bruden är framställd genom en _stad_, så fordrar konseqvensen, att äfven dessa hedningar skulle framställas genom något liknande en stad, såsom en förstad eller dylikt, som lägges till den himmelska staden. Men derom vet bibeln intet.

Men visar icke ängeln staden för Johannes, då han skulle visa honom bruden? Jo, alldeles på samma sätt, som jag skulle göra, om jag ville visa en främling drottningen af Sverige. Jag skulle naturligtvis först taga honom till Stockholm och till kungliga slottet och visa honom dessa, ty der bodde hon. Men dåraktig skulle han i sanning vara, om han då trodde att Stockholm eller slottet vore drottningen. Nej, när ängeln sade: "Kom, jag vill visa dig _bruden_," då menade han ej: "Kom jag vill visa dig endast _en bild_ af bruden," utan han menade, hvad han sade, att han ville visa honom _bruden sjelf_, som bodde i staden, ja, i stadens slott, det särskilda brudpalats der inne, som Jesus varit sysselsatt med att göra i ordning i snart 1900 år.

Talet om bruden i förbindelse med staden, uti v. 2, bevisar lika litet. Ty der står det endast, att staden är _tillredd_, såsom en brud är _prydd_ för sin man. Jämförelsen är uti _prydandet_. Om någon skulle säga till en brudtärna: "Du är prydd, såsom om du vore bruden," då menades icke dermed, att hon vore bruden. Likaså litet menar Johannes, att det nya Jerusalem är bruden derför, att den är prydd såsom en brud för sin man, och ännu mindre menade han, att Jesus vore dennas brudgum. Skulle meningen vara, att staden skulle vara brud till någon, så blefve den en brud till _jorden_, ty till den kom staden ned och för den var den prydd. Men, som sagdt är, kallas icke staden alls för någon brud, utan säges endast vara prydd såsom en brud (i allmänhet) för sin man.

Om staden förklaras vara ett visst folk, så fordras det naturligtvis, om man vill vara konseqvent, att man äfven förklarar den _jord_, till hvilken den kommer ned, för ett folk. Skulle man eljest hafva lust att utföra _bilden_ om staden. såsom en brud åt _jorden_, så kunde man der finna några sköna jämförelsepunkter. Staden under vår tid är nemligen endast litet _bekant_ med jorden. Under de tusen åren sker stadens _trolofning_ med sin brudgum--den kommer då nedåt ett godt stycke mot jorden, mot sin brudgum--, men först vid slutet af de tusen åren sker brölloppet, då staden kommer ned i sin brudgums--jordens--famn, eller då staden kommer ända ned på jorden.[12]

Denna sköna stad finnes till både _under_ och _efter_ de tusen åren. Under de tusen åren är staden så nära jorden, att folken kunna "vandra i dess ljus," 21:24, och att "jordens konungar bära sin härlighet in i den." Ordet, som är öfversatt med "in i," kan lika väl betyda "emot." Samma ord är nemligen öfversatt med emot uti Luk. 15:21: "Fader, jag har syndat _emot_ himmelen." "Jordens konungar," troligen de jordiska konungarna, gå _in i_ det jordiska Jerusalem, som då är praktfullt uppbyggdt, men bära sin, v. 24, och folkens, v. 26, härlighet och ära _emot_ den _himmelska_ staden. Icke endast deras tillbedjan, bön, pris och tack går upp emot denna stad, utan äfven deras härlighet och ära. De representera sålunda sina olika folk både såsom prester och konungar (jordiska nemligen.) Es. 61:6; 66:21.

Om vi återigen med "jordens konungar" tänka oss de förhärligade, skulle meningen blifva den, att de, såsom representanter af jordens nationer, bringa in sin och deras härlighet i det himmelska Jerusalem, alldeles såsom vid drottning Viktorias kröning representanterna från alla länder, öfver hvilka hon regerar, bragte dessas härlighet och ära in i London. Den förra meningen är dock mera sannolik.

Att beskrifningen på det nya Jerusalem från kap. 21:9 till kap. 22:15 framställer tillståndet _under_ de tusen åren, visar äfven uttrycket "Guds och lammets tron," 22:l,3. Något sådant uttryck finnes ej uti de första åtta verserna af kap. 21, hvilka åtta versar framställa stadens ställning _efter_ de tusen åren, sedan, Gud _slagit upp sitt tabernakel_, nemligen det himmelska Jerusalem, Ebr. 9:24, "bland menniskor" för att "bo bland dem," v. 3. Då finnes ingen _lammets_ tron längre, i ty att 1 Kor. 15:24-28 visar oss, att Kristus icke skall regera längre än till slutet af de tusen åren, till "änden." "Han måste regera, till dess han lagt alla sina fiender under sina fötter" och så "öfverlemna riket åt fadern," då "Gud skall vara allt i alla."

Ännu en sak visar oss, att vi från kap. 21:9 till kap. 22:15 hafva en beskrifning på stadens ställning till jordens folk _under_ de tusen åren. "Trädets löf tjenade till folkens läkedom." Nationer finnas ej till på den nya _jorden_, utan endast individer ("menniskor," hvarom mera sedan), och ännu mindre folk, som behöfva läkedom. Allra minst behöfvas dessa löf i det nya Jerusalem, hvars invånare endast äta af trädens frukt. Löfven åter igen behöfva jordens nationer under de tusen åren, för hvilka ännu både synd, sjukdom och till och med död äro en möjlighet, ehuru de höra till undantagen. Vi sade trädens löf. Det står egentligen "trädets löf" och "lifvets träd," skenbart gifvande vid handen, att det skulle endast finnas ett träd. Men såväl grundordets betydelse som uttrycket "på båda sidor" visar oss, att det menas flera träd. Ordet användes i samma bemärkelse som om vi t.ex. i en beskrifning öfver Palestina skulle säga: "Här växer palmen, här växer vinrankan." Detta är ett mycket vanligt uttryckssätt, och hvar och en förstår, att dermed icke menas en palm eller en vinranka, utan många. Melin säger härom: "Icke ett utan en fortlöpande rad af lifsträd på högra och venstra flodstranden." Vi skola sålunda utropa, när vi komma hem till vår stad: "Ja, nu ändtligen äro vi komna, icke till palmens eller vinrankans land, utan till lifsträdets land, till lifsträdets rätta jordmån."

ÅTTONDE AFDELNINGEN.

Efter de tusen åren.

Såsom redan är antydt, är det egentligen de åtta första versarne af kap. 21, som framställa det egentliga evighetstillståndet. Kristus behöfver ej då regera, ty all tanke på uppror eller bristande villighet eller förmåga för någon enda att intaga sin rätta plats, är då för alltid förbi. Det finnes då inga nationer, inga furstar, inga konungar på jorden, utan endast individer, "menniskor," som ej intaga någon öfver- eller underordnad ställning till hvarandra. Lika punktligt som solen går upp hvarje morgon och stjernorna löpa sina banor, lika punktligt skola då menniskorna på den nya jorden utan att hvarken styra eller blifva styrda fullgöra Herrens vilja, som då hufvudsakligast består uti att älska Herren Jesus och fadern, älska hvarandra och den himmelska stadens och den nya jordens invånare. Lika endrägtiga som lemmarne i en kropp äro, blir då menniskornas förhållande till hvarandra. Men det synes, som skulle äfven då en skillnad förekomma, nemligen emellan dem, som bo på jorden och dem, som bo i staden, ty ehuru den öfver 200 svenska mil höga staden kommit så lågt ned, att den hvilar på jorden, måste vi ändå tänka oss, att jorden är ett och staden ett annat.

Vår första fråga blir: Hvarifrån komma väl dessa "menniskor," till hvilka vi--de himmelska invånarne--skola komma ned, samtidigt med att staden, i hvilken vi bo, kommer ned? Bibeln gifver ej något direkt svar härpå, men det troliga är (försåvidt ej Gud skapar nya menniskor helt och hållet), att de myriader af menniskor, hvilka icke deltogo uti upproret, då satan blef lös, och hvilka, myriader naturligtvis utgöra den ojämförligt större delen af jordens då så oerhördt talrika befolkning, blifva öfverflyttade på den nya jorden sedan eldsfloden rensat densamma. Lägg märke till, att Petrus talar om en eldsflod, genom hvars förfärligt starka "hetta" elementen skola upplösas och jorden och de verk, som äro derpå, skola förbrännas. "Men nya himlar och en ny jord vänta vi efter hans löfte, i hvilka rättfärdighet bor" (icke endast bärskar, som under de tusen åren, utan bor.) Denna storartade rensning skall försiggå, på det att "Guds dag" skall kunna begynna, ty så läsa vi: "Medan I vänten och ifrigt åstunden _Guds dags_ tillkommelse, _för hvars skull_ himlarna skola upplösas af eld" o.s.v. 2 Petr. 3:10-13. Förut var det _Herrens_ dag (under de tusen åren) nu blir det _Guds_ "dag," likasom det är _Guds_ "tabernakel," Uppb. 21:3, _Guds_ "folk," v. 3, och _Guds_ "son," v. 7, (som hvarje öfvervinnare skall vara). I Uppb. 21:l läsa vi ock, att den första himmelen och "_den första jorden_ hafva förgåtts och hafvet (som finns till under de tusen åren, men ej sedan) är icke mer." De tusen åren sluta sålunda med en eldsflod. Den eld, som föll ned af himmelen från Gud, kap. 20:9, och som förstörde de upproriska, gjorde sålunda något vida mera, den satte _hela jorden i brand_.

Intet ord förekommer om hvart de rättfärdiga gå, som ej deltagit i upproret. Men eftersom de förut tillhörde _jorden_, och det icke säges, att de förgingos genom eldsfloden (hvilket dessutom vore tvärt emot Guds forna handlingssätt), är det mest antagligt, att Gud tog dessa till sig i sin himmelska ark, såsom det skedde med Noah och hans familj under tiden för _vatten_floden och att han sedermera släppte ned dem igen, alldeles som det skedde med arken, hvilken stannade på Ararats berg, då Gud sade till Noah: "Gå ut ur arken, du och din hustru och dina söner och dina söners hustrur med dig!" Noah, som tillhörde jorden förut, fick komma ned på den igen, och "de heligas läge," som Herren så väl skyddade emot upprorsmakare, 20:9, och hvilka heliga han sålunda ej synes vilja låta drabbas af _död_, komma nog ned igen på den jord de förut bebott.

När Gud landsatte Noah på den efter floden förnyade jorden, sade han till dem: "Varen fruktsamme och förökens och uppfyllen jorden!" Skall månne Gud säga detsamma till dessa "menniskor" på den nya jorden? Så egendomligt som detta låter, begynner den tanken mer och mer att hyllas af framstående bibelforskare. Den förut omnämnde framstående lutherske teologen d:r Seiss påstår det. Han säger: "Uti ordet: 'Se jag gör _allting_ nytt,' ligger ock det inneslutet, att menniskoslägtet blir nytt. Öfverhufvud står det ingenstädes i bibeln, att menniskoslägtet som en sig alltjemt fortplantande skapelse skall upphöra. Menniskorna skola alltså som Adam och Eva före syndafallet på syndfritt sätt föröka sig, som det bjöds de första menniskorna."

D:r Seiss synes sålunda vara af den meningen, att Herren förvandlar de menniskor, som finnas på jorden under de tusen åren till samma tillstånd som Adam och Eva före syndafallet, och att i orden: "Se, jag gör allting nytt," 21:5, äfven är inneslutet, att det blir ett nytt menniskoslägte. Den bekante d:r Grattan Guinness i London anser icke heller detta för otroligt och anför bland annat Efes. 3:21 såsom bevis derför. Der står: "Honom vare ära i församlingen genom Jesus Kristus bland alla slägten i evigheters evighet" (eg. "till alla slägtleden af tidsåldern af tidsåldrar.")

Hvar och en förstår väl, att vi här ej tala om de förhärligade i det himmelska Jerusalem, i _staden_, om hvilka det tydligt säges, att de, som befinnas värdiga att få del af "uppståndelsen från de döda, de hvarken gifta sig eller bortgiftas," utan: äro derutinnan "lika änglarna," Luk. 20:35, utan här är fråga om de "menniskor", som bo på den nya _jorden_. Det är ganska märkligt att läsa om, huru Gud på många ställen i sitt ord begagnar uttrycket "tusende led." "Gud gör barmhertighet _till tusende led_," 2 Mos. 20:6. Han "bevarar kärlek intill _tusende led_," 2 Mos. 34:7. Han "gör barmhertighet _till tusende led_," 5 Mos. 5:10.

Han "bevisar barmhertighet _intill tusende led_." 7:9. "Kommen ihåg ... det ord han budit _tusende slägter_." 1 Krön. 16:15. "Han kommer evigt ihåg sitt förbund, det ord han har budit _tusende slägter_." Ps. 105:8. Enligt Luk. 3 kap. är det endast 75 slägtled från Adam till Kristus på omkring 4000 år. Tusende slägtled skulle sålunda upptaga en tid af öfver 50,000 år (närmare 53,333.) Ehuru bibeln sålunda _synes_ vara temligen klar rörande denna punkt, får man dock vara högst försigtig uti några _påståenden_.

Orimligt kunde det ju ej vara, att Gud, som antagligen gerna vill genomdrifva sina en gång fattade planer, skulle hafva för afsigt att visa satan, alla menniskor och alla änglar, att hans _första_ plan i paradiset skall genomföras. Att nu detta icke sker under de tusen åren är klart, i ty att de förhärligade helgonen äro i _högre_ ställning än Adam och Eva voro, under det att den jordiska befolkningen under de tusen åren äro i en _lägre_. Dessa senare bära ännu i sin natur många märken och böjelser efter fallet, hvilka Adam och Eva ej hade, och hvilka kanske knappast de tusen åren kunna eller hinna att fullt utplåna. Det troliga är derför, att de måste genomgå någon genomgripande förändring, innan de placeras på den nya jorden--en förändring, som gör dem fullkomligt lika med Adam och Eva före fallet.

Man har ofta frågat: Huru skulle det hafva gått, om icke fallet hade kommit? Befallningen att fortplanta sig blef nemligen gifven _före_ fallet. 1 Mös. 1:28; 2:24. Om ingen synd, hade kommit i verlden, hade ingen död kunnat komma, och då hade ju jorden till sist blifvit alldeles uppfylld af menniskor. Barn hade blifvit aflade och födda utan synd, de hade varit fullkomliga såsom barn, fullkomliga såsom ynglingar, såsom män och såsom åldringar. Än sedan då? De kunde aldrig dö. Svar: Gud hade väl då fått plocka dem hem såsom mogna frukter och gyllene ax till sin himmel likasom Enok och Elia.

Nu skedde det ej så, utan fallet kom, och det visste Gud på förhand. Men om nu menniskor skola finnas på den nya jorden i samma ställning, så uppstår ju samma svårighet. D:r Grattan Guinness säger derom: "Denna fråga innebär dock ingen verklig svårighet... Vår planet utgör för öfrigt icke hela universum: 'I min faders hus äro många boningar.' Och midnattens myriader stjernor äro solar i andra planetsystem för att icke tala om de aflägsna nebulosorna. Kan Gud icke förflytta sina trogna till andra verldar? Förstår icke till och med menniskan att grundlägga nya kolonier och befolka nya och aflägsna länder med den gamla verldens öfverbefolkning. Säkerligen har den allvise skaparen redan från början förutsett och ordnat allt detta." Så långt Guinness.

Men utan att flyga så långt med våra tankar tro vi, att den kubformade nya Jerusalems stad, hvars ofantliga ytinnehåll, särskildt på grund af dess oerhörda höjd, vi knappt kunna fatta, har rum för alla de lyckliga varelser, som jorden skall kunna frambringa åtminstone under många tiotusentals år. Och vidare är det ju ej säkert, att denna fortplantning skall fortsätta i oändlighet. Det förut nämnda stället, Efes. 3:21, om slägtleden under _tidsåldern_ af tidsåldrar bevisar åtminstone icke, att sådant skulle ske mer än under en sådan oerhördt lång tidsperiod, att den förtjenar namnet af en tidsålder af tidsåldrar. Men andra ställen i bibeln tala om flera sådana långa perioder, ty vi läsa om "_tidsåldrar_ af tidsåldrar." Uppb. 5:13; 10:6; 14:11; 20:10 m.fl.

Skall det kanske till sist förunnas oss att öfver det nya Jerusalems murar blicka ned öfver en jord, en menniskoslägt, som i allt uppfyller Guds ursprungliga plan? Huru skola vi icke då beundra Guds storhet uti att hafva kunnat göra godt af ondt! Då satan förhindrade "rikets upprättande" genom att döda härlighetens Herre, trodde han väl att han omintetgjort Guds plan. Men när Herren nu snart kommer tillbaka för att upprätta riket, har han icke endast en _konung_ att bjuda jorden på utan äfven en _drottning_, som han vunnit under mellantiden. När satan frestade Eva i paradiset, trodde han väl äfven då, att han vunnit sitt spel, men nej, Gud skall åter frambringa ett paradisiskt tillstånd på en ny jord, och under tiden har han vunnit _alla det nya Jerusalems invånare_. Satan förlorar sålunda till sist, huru han än bär sig åt. Halleluja!

När Herren Gud i paradiset vandrade bland menniskorna, då var han ensam, då hörde menniskorna endast "ljudet af Herren Gud, som gick omkring i lustgården, då dagen svalkades." 1 Mos. 3:8. Men när han på den nya jorden tager sig en aftonpromenad, när åter "_Gud sjelf skall vara med dem, deras Gud_," Uppb. 21:3, då kan han inbjuda hela den himmelska familjen, i vilken Jesus är den äldste brodern, att göra sig sällskap. Och denna familjs olika klasser och olika individer hafva nog något att berätta för jordens folk om utkämpade strider och gjorda erfarenheter, som skall förvåna särskildt den nya jordens _nya_ slägten. Aftonpromenad, sade vi, men det blir ju ingen natt. Det är i staden, der ingen natt finnes. Men på jorden är det nog möjligt, att natt förekommer såsom en behaglig omvexling. Adam "sof," innan ännu synden kommit i verlden.

Att menniskorna på den nya jorden skola äta är troligt. Det första budet till menniskan i paradiset rörde, hvad de skulle och hvad de icke skulle äta. Att dock intet kunskapens träd på godt och ondt finnes på den nya jorden, kunna vi vara vissa på. Men äfven om det funnes, skulle nog de 7000 årens sorgliga erfarenheter af synd och syndens följder gifvit Guds barn sådan afsmak för detta träd, att de aldrig skulle vilja smaka det. "Brändt barn skyr elden." Dessutom finnes satan ej mer. Han kan icke fresta dem mera, han är då icke endast "bunden" utan "kastad i eldsjön" d.v.s. borta för alltid.

Skola de förklarade andarna ock äta? I Uppb. 22:l, 2 står både om lifvets vatten och om "lifvets träd, som bär tolf skördar, en skörd hvarje månad." Och i Uppb. 2:27 läsa vi: "Den, som öfvervinner, honom skall jag _gifva att äta_ af lifvets träd, som är i Guds _paradis_." Paradiset synes sålunda blifva de förhärligades matsal, om vi så våga uttrycka oss, och är ej att förvexla med sjelfva brudgemaket--tillbedjandets afdelning.

Kanske vi genom att något betrakta bibelns lära om paradiset kunna få någon idé om hvad slags ätande här är fråga om för dem. Ordet paradis förekommer endast på tre ställen i bibeln, nemligen i Luk. 23:43: "I dag skall du vara med mig i paradiset" (detsamma som "Abrahams sköte,") och i 2 Kor. 12:4: Paulus blef "uppryckt till paradiset" samt i detta Uppb. 2:27.

I allmänhet, kallas ju dock äfven Edens lustgård för paradiset. Så förstodo ock judarna saken, såsom vi kunna läsa i deras Talmud: "I paradiset kunna endast de rättfärdiga ingå, hvilkas själar föras dit af änglar. När israeliten bortgår till det eviga huset, så kommer en ängel, som förestår _Edens lustgård_, och som mottager hvarje omskuren Israels son och inför honom i Edens lustgård. Abraham skall sitta vid Gehennas port och skall icke tillåta någon omskuren att stiga dit ned. Gehennas eld har ingen magt öfver syndare af Israel, emedan Abraham stiger ned och återför dem derifrån."

Paradiset var troligen först på jorden, men försvann derifrån vid syndafallet, efter hvilken tid det först tjenade som uppehållsort för det gamla förbundets aflidna heligas andar (= "Abrahams sköte," Luk. 16:23.) Det var då beläget i "jordens nedersta rum," ty dit nedsteg Jesus och dit (till paradiset) tog han röfvaren. Sedan blef detta i och med Kristus upplyftadt till tredje himmelen (troligen till nedre afdelningen af den himmelska staden, detsamma som "under altaret,") ty Paulus blef uppryckt till "tredje himmelen" och "till paradiset." Den afdelningen af dödsriket, som hette paradiset, blef sålunda då skild från den andra delen deraf, som hette Gehenna, hvilka två afdelningar förut voro så nära hvarandra, att dess invånare kunde samtala med hvarandra, såsom Lasarus och den rike mannen, ehuru ej komma öfver till hvarandra. Det är på grund af denna förändring af paradisets läge, som de gamla heliga alltid talade om att stiga ned i de dödas rike, 1 Mos. 37:35, under det att vi tala om, att våra vänners andar gå uppåt.

Efter den allmänna uppståndelsen vid de tusen årens slut, då alla de, som hafva sina namn i lifvets bok, lemna paradiset och uppstå, synes det, som om paradiset skulle blifva tomt, försåvidt ej Herren då använder det till räddningsark för de frälsta på jorden, hvilka ej deltogo i upproret vid de tusen årens slut och under den tid, då eldsfloden går öfver jorden och till dess, att de intaga den _nya_ jorden. Att nu ej paradiset får samma öde som den andra afdelningen af dödsriket (Gehenna), eller att kastas i eldsjön, ses tydligt deraf, att vi återfinna det med dess lifsträd uti Uppb. 22:2, då löftet i kap. 2:7 till öfvervinnarne att få äta af dess frukt skall uppfyllas. Dessa lifsträd funnos sålunda till i detta paradis redan på Johannes tid, ty det talas om "lifvets träd, som _är_ i Guds paradis." Uppb. 2:7.

Dess frukt må sålunda vara något, som äfven de aflidnas andar kunna förtära, hvaraf vi draga den slutsatsen, att ätandet sålunda hufvusakligen är ett _andligt_ ätande, såsom vi genom tron äta Kristi lekamen och blod i nattvarden samtidigt med, att kroppen äter brödet och vinet. Vi kunna dock äta Kristi lekamen och blod genom andra medel, nemligen genom _ordet_ i ty att allt, som påminner om Kristus och riktar våra trosblickar på honom, meddelar evigt lif.

De afsomnade kunna nog ej njuta af Kristus eller äta af _detta_ lifvets träd annat än såsom vi njuta af Kristus, då vi tänka på honom, bedja till, tacka eller tillbedja honom, men sedan vi fått förhärligade kroppar, kunna vi nog njuta af honom såsom vi göra i nattvarden, d.v.s. äfven genom begagnande af yttre symboler. Det blir sålunda ett verkligt lifsträd och ett verkligt lifsvatten, liksom det i nattvarden är ett verkligt bröd och ett verkligt vin. Men lika litet som vi i nattvarden äta och dricka för att tillfredsställa vår lekamliga hunger och törst, lika litet komma vi att spisa af lifvets träd och dricka af lifvets vatten i och för stillande af hunger och törst.

Allt, som finnes i himmelen, skall för oss framställa Jesus.

Alla våra fem sinnen skola vi då såsom nu betjena oss af för att tillgodogöra oss Jesus och njuta af honom. Våra förklarade _ögon_, då de se lammet midt i tronen, våra _öron_, då de tjusas af den himmelska musiken, våra _luktorgan_, ty då vi der inandas himmelens sköna blomsterdoft, skola vi icke glömma, huru skön han sjelf är eller glömma att njuta af aromen från hans älskliga person. Vidare skola våra _känselorgan_, om de ock erfara en aldrig så ljuf elektrisk ström vid beröring af en ängels eller ett helgons hand, dock aldrig kunna förleda oss till att ej begagna hvarje tillfälle att få känna den ännu ädlare strömmen från Jesu och faderns hand och hjerta.

Och likaså skall för hvarje gång vi plocka af de ädla frukterna från lifvets träd eller njuta af lifsvattnet, detta endast bringa oss till att samtidigt njuta af några af hans ädla egenskaper, såsom välvilja, vänlighet, förtrolighet, godhet och kärlek. Skall då icke hågkomsten af, huru han här nere har fröjdat oss, hvarje gång vi njöto af honom i nattvarden o.s.v., och allt hvad han eljest skänkt oss på jorden såsom underpant på sin kärlek (och det redan före bröllopet sålunda) fylla våra hjertan med salighet! Himmel och jord, kronor och palmer, perlor och ädelstenar, lifsträd och lifsvatten, umgänget med helgon och änglar, himmelska utsigter, himmelsk musik och himmelsk blomsterdoft, minnet af det _förflutna_, besittningen af det närvarande, vissheten om en evig lycklig _framtid_--allt, allt skall endast göra att _han, han_ blir så älsklig för oss, att vi ej veta, antingen vi skola, "tiga stilla i vår kärlek" eller utbrista i lofsångsljud, som skaka hela den himmelska staden, antingen vi skola le af salighet eller gråta af sällhet.

Men skulle någon sällhetstår falla från våra ögon, skall Gud äfven aftorka den. Det är då brudskarans förenade kärleksblickar skola komma hennes älskade brudgum att utropa: "Vänd dina blickar från mig, de komma mig att darra." Hög. V. 6:4. Det är då, han skall säga: "Huru skön är du, och huru täck, min älskade, i kärleks lekar!" Hög. V. 7:6. O hvilket samlif i denna stad emellan fader och son, emellan brud och brudgum, emellan helgon och änglar! Och midt under det att våra hjertan äro färdiga att brista af sällhet utan mått, höra vi kanske en ängel alltemellanåt utropa: "Och döden skall icke vara mer, icke heller sorg, icke heller rop, icke heller värk varder mer, ty _det första_ har gått till ända." Uppb. 21:4.

* * * * *

Vi sade, att uti dessa 8 första verserna af Uppb. 21, hvilka beskrifva det egentliga evighetstillståndet, det ej talas om lammets tron såsom i 22:1 utan endast om Guds tron, 21:5. Vi böra ock lägga märke till, att uttrycket: "Herren Gud" ej heller förekommer här om Gud utan endast Gud. Deremot förekommer detta uttryck: "Herren Gud" tre gånger uti beskrifningar på tillståndet _under_ de tusen åren, 21:22; 22:5, 6. Uti dessa åtta verserna, 21:1-8, deremot endast Gud--ett ord, som förekommer 6 gånger (och om vi dertill lägga ordet Gud uti uttrycket "Guds dag," 2 Petr. 3:12, som tyder på samma tid, blir det ett jemnt sjutal.) Efter de tusen åren är det sålunda hvarken behof af, att Kristus regerar, ej heller att Gud ens bär namnet _Herre_, hvilken benämning, så uttrycksfull den än är, dock skulle tyda på möjligheten af bristande lydnad.

Förut var det Kristus, som var "allt och i alla," Kol. 3:11, nu är det Gud, som är "allt i alla." 1 Kor. 15:28. Nådens hushållning begynte med: "Det är fullkomnadt." Joh. 19:30. De tusen årens med: "Det är gjordt." Uppb. 16:17. Men evighetens tidsålder skall begynna med ett nytt: "Det är gjordt," 21:6, af ännu större betydelse. Med "det första," som har "gått till ända," 21:4, menas nog de 7000 åren. Gud vare lof, att dessa icke utgjorde det hela, nej icke en gång det förra, utan endast "det första," visande oss, att ett andra, ett tredje, ett fjerde o.s.v. skall komma, hvarom mera i nästa kapitel.

Tidsåldrarna.

Då vi nu vilja något studera sanningen om bibelns olika tidsåldrar, är det vigtigt att vi komma ihåg, att det grekiska ord "aion," som egentligen betyder _tidsålder_, ofta är öfversatt med ordet "verld," under det att grekiska språket har två andra ord, som betyda verld, det ena den bebodda jorden och det andra verldsaltet. Ibland är samma ord "aion" öfversatt med "evighet", en gång med "skick." Efes. 2:2. Vi begagna nu det allmänt erkändt rätta ordet tidsålder på alla sådana ställen. I Ebr. 1:2 läsa vi då om Guds son, att Gud har "gjort tidsåldrarna genom honom" och i Ebr. 11:3, att "tidsåldrarna hafva blifvit ordnade genom Guds ord" eller på Guds befallning. Deri ligger en ofantlig tröstrik sanning. Gud har icke allenast skapat verldarna genom Kristus, hvilken sanning vi lära af andra ställen i Guds ord, såsom Ebr. 1:10; Joh. 1:3, 10; Kol. 1:16 m.fl. st., utan äfven _ordnat tidsåldrarna_ genom honom.

I Efes. 3:11 läsa vi: "Efter det uppsåt af evighet," hvilket bör heta: "Enligt tidsåldrarnas plan." Här lära vi, att Gud, när han arrangerade tidsåldrarna, gjorde det _efter en bestämd plan_, hvilken han gjorde "i Kristus Jesus vår Herre," v. 11. Hvad Paulus i Efes. 3 kap. synes vilja framställa är, att Gud, när han lade denna plan, också gjorde rum uti densamma för _Guds församling_--en "hemlighet, som _från tidsåldrarna_ har varit fördold i Gud." Efes. 3:9. Denna hemlighet bestod ej uti, att hedningar skulle genom Israel frälsas, ty det visste redan Esaias, som talade om Kristus såsom "hedningarnas ljus," Es. 49:6, utan hemligheten bestod uti, att hedningar skulle komma i samma höga ställning som Israel, och vidare deri, att af de båda skulle formas en klass heliga, hvilka skulle stå i samma innerliga förhållande till Kristus som en kropp till sitt hufvud. Judas framställer tidsåldrarna på ett träffande sätt, då han säger: "Honom tillkommer ära ... och magt före _hvarje_ tidsålder och _nu_ och i alla tidsåldrar," v. 25. Paulus talar om, att evigt lif var utlofvadt "före tidsåldriga tider" eller, lättare uttryckt, "före alla tidsåldrar," d.v.s. förrän man begynt att uppdela tiderna uti tidsåldrar.

En tid har sålunda funnits till, då inga tidsåldrar räknades, och kanske en annan skall finnas till, då man upphör att så räkna. Det är troligt, att de olika skapelsedagarna utgjorde sådana tidsåldrar, ty att man ej behöfver tro, att de utgjorde endast tjugufyra timmar hvardera, är klart redan der af, att sol och måne, som ju afmäta våra dagar, ej funnos till förrän på den fjerde af dessa dagar, 1 Mos. 1:19, samt deraf, att alla de sju skapelsedagarna tillsammans kallas för _en_ dag, 2:4. Somliga hafva antagit, att _hvardera_ af de sju skapelsedagarna utgjorde en sådan förutnämnd tidsålder af tidsåldrar, med en längd af 7000 år. Riket skulle sålunda blifva detsamma som det 49:de klangåret, och den nya jordens tidsålder, Uppb. 21, skulle då passa in på jubelåret eller det 50:de årtusendet.

Vi komma ihåg, att Israel fick befallning att låta jorden hvila hvart sjunde år, som kallades "klangår," och att efter sju sådana klangår fira jubelåret. Klangåren blefvo sålunda 7, 14, 21, 28, 35, 42 och 49:de åren, och det 50:de blef jubelår. Klart är sålunda, att judarne då fingo två hviloår, ty det 49:de var ett klangår och det 50:de ett jubelår. Likaså skulle då de tusen åren blifva det 49:de af de tusenårslånga klangåren, och det nya Jerusalems nedkommande på den nya jorden blifva jubelåret. Dessa 7000 (6000 + 1000) åren skulle då förtjena namn af den sjunde dagen eller Herrens hvilodag i den bemärkelse, att han intet nytt skapar under denna tid, utan endast uppehåller, det han har skapat, och låter allt utveckla sig efter sin art. Efter denna hvilodags slut skulle sålunda skapelsen begynna på nytt, då han "_skapar_ nya himlar och en ny jord" och ett nytt _menniskoslägte_. Man skulle ju kunna invända, att de troende dock äro "en ny skapelse," och att han sålunda fortsätter att skapa äfven nu. Det är sant, och på samma gång är det lif vi få endast ett meddelande af detsamma eviga lif, som redan finnes i Gud och är af honom beroende dag efter dag på ett helt annat sätt än det naturliga. Att nu dessa _7000 åren_ i alla fall _utgöra en tidsålder af tidsåldrar_ är alldeles klart, äfven om vi ej skulle vilja acceptera den teorien att kalla den för hvilodagen, en teori, som vi lemna åt dess värde. De 7 tidsåldrar, af hvilka den består, kanske kunna afdelas sålunda:

1. Den _antediluvianska_, från menniskans skapelse och till floden--_från Adam till Noah_. Se, slägtregistret för denna tidsålder hvilken vi ock kunna kalla _de första 10 fädernas_ tidsåldrar, uti 1 Mos. 5 kapitel.

2. Den (första) _postdiluvianska_ eller tiden närmast efter floden--från _Noah till Abraham_. Se slägtregistret för denna tidsålder, hvilken vi ock kunde kalla _de andra 10 fädernas_ tidsålder, uti 1 Mos. 8 kapitel.

3. Den _patriarkaliska_ eller tiden _från Abraham_ och _till_ utgången ur Egypten genom _Moses_.

4. Den _israelitiska_ eller tiden från utgången ur Egypten, då Israel blef ett fritt folk, och till _Nebukadnesars_ dagar, då, det vid begynnelsen af "hedningarnas tider" förlorade sin nationella existens.

5. Tidsåldern för _"hedningarnes tiders" förra del--från_ Nebukadnesar till Kristus.

6. _Församlingens_ tidsålder--från Kristi första till Kristi andra tillkommelse. _Fullbordandet_ af "hedningarnes tider."

7. _De tusen årens_ tidsålder.

Efter domen vid de tusen årens slut få vi icke endast "nya himlar" och en "ny jord" utan äfven ett "nytt Jerusalem." Den himmelska staden sjelf synes nemligen undergå någon slags förnyelse. Det är då, den "_tidsålder_ af tidsåldrar" begynner, som omtalas i Efes. 3:21, _Under hvilken de många slägtena skulle lefva_, och under hvilken Guds förhärligande skall ske liksom nu och ännu mera i församlingen i Kristus Jesus (i grt. står "i," ej genom Kristus Jesus.)

Församlingen eller bruden är då _i_ Kristus, sitt hufvud och brudgum i fullaste bemärkelse, och hennes enda göromål är då att förhärliga Gud, icke såsom nu att förhärliga Gud och vinna syndare, ty det finnes då inga syndare att vinna. O, huru vi då skola ära _honom!_ Äfven om somliga af oss hafva "tänkt" så högt som på de "många slägtleden," skola vi dock då utropa: "Men _honom_, som förmått göra _utöfver_ allt, _vida mer_ än vi begära eller _tänka_, efter den kraft som verkar i oss, honom vart ära," o.s.v., v. 20. Huru lång denna tidsålder af tidsåldrar skall vara är oss ej bekant. Men det är ej alls omöjligt, att den också varar i 7,000 år, under hvilken tid alla de Guds kärleks afsigter skola vinnas, hvilka satan hade förhindrat honom att vinna under de första 7,000 åren. Hvad som återigen kommer efter slutet på denna sälla tidsålder af _tidsåldrar_, veta vi ej annat än så, att "honom tillkommer all ära, majestät, välde och magt ... i _alla_ tidsåldrar," Jud. v. 25, och att Herren skall "i de kommande tidsåldrarna[13] bevisa den öfversvinneliga rikedomen af sin nåd i _huldhet_ (enl. P. W. _'mildhet'_) _emot oss_ i Kristus Jesus." Efes. 2:6. (Prof. Myrberg). Det blir höjden, bredden, djupet och längden af Guds härlighets afslöjande och hans kärleks åtnjutande, om hvilka vi nu ej kunna göra oss mer än en dunkel föreställning.

"Hvad gjorde Gud, innan han skapade verlden?" frågade någon Luther. Luther, som ej syntes vara hågad att för ögonblicket ingå på sådana djupa ämnen, svarade: "Han satt i en björkskog och skar spön för folk, som göra förvetna frågor." Dock Joh. 17:24 säger oss tydligt, hvad han gjorde: "Du har älskat mig före verldens grundläggning." Hvad Gud gjorde, var sålunda, att _han älskade Jesus_. 17, 24. Hvad Gud skall göra under alla kommande tidsåldrar blir: Han skall älska sin son och sin sons brud, han skall älska och bli älskad, och detsamma blir vårt göromål. Halleluja!

Några ställen till sist, hvarest ordet "tidsålder" borde stå i stället för "verlden," och några jemförelser emellan denna tidsålder--församlingens --och den nästa--de tusen årens. Under denna är _satan_ "denna tidsålders gud," 2 Kor. 4:4, under den följande är _Herren_ det. Denna kallas "denna _verldens_ tidsålder," Efes. 2:2, den nästa är "himlarnas konungarikes" tidsålder. Denna kallas "den närvarande _onda_ tidsåldern," den nästa är den _goda_. Vi uppmanas, att "_icke skicka oss efter_ denna tidsålder." Rom. 12:2. Efter den nästa deremot få de troende söka att likforma sig.

Vi läsa om "denna tidsålders _barn_," Luk. 16:8; 20:34, och om "denna tidsålders bekymmer." Mark. 4:19. Vidare om "vishet, som icke tillhör denna tidsålder eller denna tidsålders härskare." 1 Kor. 2:6. Timoteus uppmanas, att förmana dem, "som äro rika i denna tidsålder," i Tim. 6:17, och i Tit. 2:12 talas om att "lefva _gudligt_ i denna tidsålder." I 2 Tim 4:10 beklagar Paulus, att Demas har "fått _kärlek till_ denna tidsålder." Af Matt. 12:23 lära vi, att "hädelse mot anden _icke skall förlåtas_, hvarken i denna tidsålder eller i den _nästa_," samt af Ebr. 6:5, att vi redan under denna tidsålder kunna, "få _smaka_ den _kommande_ tidsålderns krafter." Med den kommande tidsåldern menas alltid "de tusen åren." I förbindelse med Kristi profetiska tal begagnas ofta uttrycket "tidsålderns ände." "Hvad är tecknet för denna tidsålderns _ände?"_ Matt. 24:3, "Skördetiden är tidsålderns _ände_," kap. 13:39 o.s.v., samt löftet: "Jag är med eder alla dagar intill tidsålderns _ände_," Matt. 28:20 m.fl. Vi vilja lemna de öfriga verserna uti Uppb. 22 kap. till. slutet af boken och nu öfvergå till en vigtig fråga.

NIONDE AFDELNINGEN.

När kommer Kristus?

Mark. 13:29, 32 synes varna för två ytterligheter i denna vigtiga punkt. Den senare versen säger oss, att vi icke kunna få veta "dagen och timmen" för Herrens tillkommelse, och den förra, att vi _kunna_ få veta _den ungefärliga tiden_. "När I sen detta ske, så _veten_, att det är _nära för dörren_."

Det är ock ganska betecknande, huru Gud i forna dagar har uppenbarat för sina förtrogna, när stora ting skulle inträffa, och särskildt när tidsåldrarna skulle sluta. Noah visste på förhand år och dag, när den antediluvianska tidsåldern skulle sluta, nemligen efter 120 år. 1 Mos. 6:3; 7:4. Moses visste på förhand, när den patriarkaliska tiden skulle sluta, nemligen efter 430 års _vistelse_ eller 400 års _förtryck_ i Egypten. 2 Mos. 12:40; 1 Mos. 15:13. "Och det var _just på den dagen, då de 430 åren voro förlidna_, som alla Herrens skaror drogo ut ur Egyptens land," v. 41, Den, mosaiska tidsålderns afslutning var uppenbarad för Daniel och nedtecknad, så att folket på den tiden kunde veta, när den skulle nå sitt slut.

Daniel fick nemligen uppenbarelse om, att Kristus skulle _dö_ 483 år efter befallningens utgifvande att uppbygga staden Jerusalem, år 454 f.Kr., Neh. 2 kap., och enligt detta kunde de då lefvande heliga temligen noga beräkna, när han skulle _födas_.

Om nu Herren sålunda på förhand uppenbarat, när de tre vigtigaste af de förgångna nådeshushållningarne skulle sluta, nemligen den antediluvianska, den patriarkaliska och den mosaiska, hvarför skulle han icke också gifva sina förtrogna nu för tiden en vink om, när han skall komma, eller åtminstone den ungefärliga tiden derför? Ehuru vår tid, både på det sociala och politiska området, är full af märkliga förebud till Herrens tillkommelse, vilja vi här inskränka oss till dem, som stå i förbindelse med Israels ställning och "hedningarnas tider". Israels ställning är angifven i Dan. 12:7 såsom ett bestämdt tecken för änden: "När _slut är på förskingringen_ af det heliga folkets magt, skall allt detta varda fullkomnadt."

Israel går nu tillbaka till sitt land med snabba steg. Redan har Jer. 31:38, 40 om stadens uppbyggande "ifrån Hananeels torn intill hörnporten," på "Garebs- och Goahöjderna" och i "as- och askedalen" gått i fullbordan. Likaså Sakarjas profetia om, att Jerusalem skall "byggas såsom en öppen plats för myckenheten af folk och boskap der inne," 2:4, i ty att nu omkring lika många menniskor bo utom murarna som förut inom desamma.

I augusti månad detta år 1897 hölls en stor _verldskonferens_ af framstående judar för att fatta beslut om Palestinas ännu grundligare kolonisering, och detta ehuru det redan nu finnes nära tre gånger så många judar i Palestina som de, hvilka återvände från Babylon. Underhandlingar pågå med turkiska sultanen om landets köpande, och Rothschildarnas inteckning i landet säges vara ute nästa år. En skarp, hälsosam skillnad har gjort sig gällande emellan ortodoxa och reformjudar, hvilka senare snart skola börja "hata och förskjuta," ja _håna_ de förra. Es. 66:5, 6. De visa sig redan nu ganska skeptiska till och med rörande deras egna profetior och bry sig icke alls om, planen att kolonisera Palestina.

För någon tid sedan kom ett större antal judar till Palestina från Arabien, tillhörande Gads stam. De påstodo sig fått uppenbarelse om att dit återvända, ty "Messias ankomst vore för handen." Då man gaf dem det hebreiska nya testamentet blefvo de ganska förundrade att läsa om den judiske profeten Jesus, som deras landsmän hade behandlat så illa. "Vi äro icke skyldiga till hans död," sade de, "ty våra förfäder, som aldrig återvändt från den assyriska fångenskapen, voro ej i Palestina på den tiden."

I Persien pågå just nu, år 1897, stora förföljelser mot judarne, som gjort, att en hel del stå färdiga att utvandra till Palestina, hvars kolonier blomstra långt bättre än de judiska kolonierna i Sydamerika (Argentina). En hel del judar i Ryssland har sjelfmant begynt att studera nya testamentet på grund af att de sett, huru deras profetior, såsom dem synes, icke hafva gått i uppfyllelse. Icke få judar i Ryssland, Ungern, England, Tyskland, Amerika och äfven några i Skandinavien hafva gifvit Jesus sina hjertan och vänta på upplyftandet i skyn och den derpå följande nationella återuppblomstringen.

De s.k. "sionisternas" antal förökas oupphörligt i alla länder. De hafva som sitt mål Israels konungarikes upprättande, och redan hafva de hissat sin nationalfana både i London, Chicago m.m. De säga sig ämna visa verlden, att de mena något, att de tänka utföra sina planer. Hesekiels torra ben hafva icke endast "närmat sig" hvarandra, utan äfven fått "senor" (= viljekraft) på sig. Till och med delar af det nya templet, såsom portar, pelare m.m. påstås blifva fabricerade här och der i sydeuropeiska faktorier. Sions dotter lyssnar nu till uppmaningen i Es. 52: "Vak upp, vak upp, kläd dig i din praktskrud ... skaka dammet af dig, upp, sätt dig på din tron, Jerusalem, lös af dig dina halsbojor." Sion glömmer "sin ungdoms skam och sitt enkestånds bitterhet" och återvänder under lofsånger till Jerusalem.

Redan 1892 existerade i Rumänien icke mindre än 49 olika föreningar med syfte att befrämja utvandringen till Palestina, hvilket föranledde det antisemitiska partiet i Rumäniens parlament att så mycket som möjligt gynna denna rörelse. I en rysk stad blefvo judarne fördrifna från sina hem under ropet: "Gån till Palestina!" De synas taga uppmaningen i akt. I Österrike och Tyskland är äfven den antisemitiska rörelsen ganska stark.

Det judiska fikonträdet skjuter i våra dagar knopp på knopp. Och: "När I sen detta ske, _veten_ då, att han är nära för dörren." Att fikonträdets knoppande äfven innesluter det judiska fikonträdets (äfven om detta uttryck icke uteslutande syftar derpå) synes deraf, att alla de tre evangelister, som begagna denna bild, omedelbart derefter tala om detta slägte, som "icke skall förgås, förrän allt detta har skett." Matt. 24:32, 34; Mark. 13:28-30; Luk. 21:29-32. Att med "detta slägte" menas den judiska nationen, är klart af föregående kapitel bos Matteus, der samma ord "slägte" förekommer om judarne: "Allt detta skall komma öfver detta slägte." Matt. 23:36. Jesu bild om fikonträdet, på hvilket han äfven i det fjerde året förgäfves sökte frukt, och det fikonträd, som han bannade, syfta likaledes på judarne.

Vår frälsare säger, att Jerusalem skall varda förtrampadt af hedningarna (d.v.s. af icke judiska nationer) _till dess_ "hedningarnas tider varda fullbordade." Luk. 31:24. Att Jerusalems förtrampande begynt att upphöra, är ganska säkert, och skulle det endera dagen inträffa, att Israel får hand om sitt land (hvilket sionisterna arbeta för), kunna vi blifva alldeles vissa, att hedningarnas tider dermed äro slut och "hedningarnas fullhet," Rom, 11:25, är inkommen, hvilket är detsamma som att vi få _gå hem_, att bruden upptages.

Medan detta skrifves, komma just underrättelser från _Sionistkongressen i Basel_, visande, att Hesekiels torra ben fått både "kött" och "hud," d.ä. en fast organisation. Den har antagit följande märkliga program för sitt framtida arbete: