Part 7

Ja, Per visste icke riktigt hvad han skulle svara på, ty reda pengar funnos just icke på gården.

»Jag har inte lust, att sälja skutan,» sade skepparen slutligen. »Det är en galant skuta, som jag själf har byggt. Jag har haft hvar enda planka i min hand. Den springer aldrig läck och kan aldrig sjunka, och den flyger som en fröjd öfver alla vågor, förbi alla klippor och skär.»

Då Per hörde det, fick han ännu mera lust till skutan, och han bad skepparen så vackert, att han skulle låta honom få den, ty han tyckte, att han rakt icke kunde lefva, om han icke fick just den skutan! — »Du ska få, hvad du vill för den!» sade Per. »Du kan gärna ta hela herrgården.»

Det trodde skepparen först bara var sagdt på skämt, men Per stod fast vid sitt:

»Tag du gärna hela herrgården, men låt bara mig få skutan. Jag har satt hela min håg till det.»

Då skrattade skepparen och sade:

»Det har man då aldrig hört förr, att någon byter bort en herrgård mot en skuta — men är det allvar så — inte mig emot!»

Och så fick skepparen herrgården, och Per gick ombord på skutan och satte till alla segel och flög som en fröjd ut emot hafvet, förbi alla klippor och skär.

Böljorna veko undan för skutan och sprutade salt skum efter den. De hvita måsarna kretsade omkring den för att se på Per, som stod i fören och rökte sin pipa. Jo, det var minsann ett annat lif, än att ligga med knip i magen på sidensofforna uppe i herrgården.

På alla stränder flaggade folket, där skutan gled förbi och ropade: »Hurra!» och »Lycklig resa!» och viftade med näsdukarna, och Per viftade tillbaka och var så hjärtans glad.

»Nu har jag det som jag vill!» sade Per. »Fri och ledig och herre på min egen skuta! Nu reser jag jorden rundt på åtta dar!»

Karlarna skötte seglen och rodret.

Per kunde i allt lugn gå upp och ner och röka sin pipa och vifta till människorna på stranden, och längre och längre gick det i susande fart ut emot hafvet.

I tre dagar gick färden raskt, men på den fjärde mojnade vinden. Seglen hängde slappa och ledsna och klappade, som om de hade ondt i tänderna; skutan skvalpade och skvalpade utan att komma framåt, och så började det att regna.

Det regnade i en dag, det regnade i två. Först silade regnet sakta ned, men då det fick höra sin egen röst, började det tala högre och högre, och till sist smattrade det och forsade och trummade vildt på däcket.

Och det regnade och slaskade, skvalade och plaskade mera och mera förtvifladt, så att till sist fanns det icke en torr tråd på hela skutan.

Det var icke något nöje att gå där uppe och vada i allt vattnet, och Per gick ned i den lilla trånga kajutan, där det luktade tjära och tågverk, och där han nätt och jämnt fick rum att sträcka ut benen på britsen.

Regnet flöt som strida tårar nedför det tjocka glaset på den lilla fönstergluggen, och Per kunde icke se en aln framför sig öfver vattnet.

Det regnade i en vecka, det regnade i två. Det ösregnade den tredje. Då det fortsatte den fjärde, blef Per alldeles förtviflad. Hvad skulle han ta sig till, dagen i ända, i den lilla kajutan?

Matroserna lågo hela dagen och sofvo på hvar sin bänk, och icke en människa hade Per att tala med.

Då det alltjämt regnade den fjärde veckan, kunde Per icke härda ut längre.

Skutan hade gått i hamn vid en bro, hvarifrån landsvägen gick upp genom landet, och nu gick Per också i land och upp på landsvägen. Icke kunde han väl sofva bort hela sin ungdomstid på den där otäcka skutan! Alla åkrar och ängar lågo så våta och sorgliga, och de enda människor, Per mötte, var en gammal man, som stödde sig på sin staf, och en gammal gumma, som bar ett bylte.

Men plötsligt hör Per en röst, som ropar så gladt, att det klingar genom luften:

»Se upp, godt folk! Här kommer jag!» — och i detsamma kommer sprängande emot honom en ung gosse på en häst.

Han var endast klädd i skjorta och byxor, var barhufvad och med bara fötter, och regnet piskade öfver honom, men han red framåt så att det sprutade om hästhofvarna, och en duktig häst var det han red.

Den hade korta, starka ben, och en så underligt, liksom vattrad, rödbrun hud, och så hade den alldeles ljusblå ögon, som sågo så glada ut, som om den tyckte, att det var riktigt lifvadt att så där galoppera i väg genom regnet.

»Stopp litet!» ropade Per till gossen. »Får jag rida med?»

»Ja hvarför inte?» sade gossen och höll in hästen. »Men du måste sätta dig bakom mig och hålla dig väl fast, för att när jag rider, så rider jag med kläm!»

Så svingade sig Per upp bakom gossen och höll väl fast, och i väg bar det. Hästen sparkade med sina små tjocka ben, så att grus och stenar flögo omkring den. Det gick genom vattenpölar och öfver diken och gärden, och till sist stannade de utanför gästgifvargårdens dörr.

Nu skulle de dricka ett glas öl tillsammans, menade gossen. Han hade tolf skilling att bjuda för, och ville, att Per skulle dela ölbuteljen med honom.

Medan de sutto där och drucko, började Per att tala om hästen.

»Det var en fasligt rask häst,» började han. »Och så oförfäradt han flög öfver diken och gärden.»

Det var just en sådan häst, som han helst af allt i världen skulle vilja ha.

Ja, det kunde gossen så väl förstå, men han tänkte icke alls på att sälja hästen.

Per blef så ledsen, att han tyckte allt ölet stockade sig i halsen på honom, ty han hade fått en så rasande lust att rå om just ¯den¯ hästen.

Och han bad så bönfallande och jämrade sig riktigt af ängslan att få nej, så att till sist frågade gossen, hvad han då ville ge honom i byte för hästen.

Jo, han skulle få en nytimrad skuta med de finaste segel och hela lasten full af hafre.

Då skrattade gossen och sade, att Per nog bara skämtade, ty aldrig hade man väl hört, att någon gaf en hel skuta med hafre för en vanlig bondhäst.

Men Per ropade och försäkrade, att det var dagsens sanning, och så redo gossen och han tillbaka för att taga skutan i närmare skärskådande.

Och då gossen fick se, hvilken präktig och fin skuta det var, gick han genast in på bytet och gick ombord på skutan, men Per red själaglad i väg på sin brunlockiga häst.

»Jo, det må jag säga!» ropade Per alldeles högt. »Det var något annat, att spränga på sin egen häst öfver stock och sten, än att sitta och lukta på tjäran i den där gamla skutan!» och så snöt han sig så hårdt, att det lät som en trumpet, och den gamle mannen på landsvägen tappade sin staf och den gamla gumman sitt bylte af förskräckelse, ty de voro icke längre komna på sin vandring.

Regnet började upphöra, och småningom blef det det allra härligaste solsken.

Det var marknad inne i köpingen, och då Per såg, att många människor voro på väg dit, både ridande och åkande, tänkte han, att det icke kunde skada att också rida dit och se, huru det gick till på marknaden.

På stora torget voro många människor församlade. Där funnos stånd af alla slag med kläder och grannlåter, med järnkram och trävaror af alla sorter.

Men vid ena ändan af torget hade man rest upp ett tält, hvari man gjorde konster, och utanför tältet stod en clown, helt och hållet klädd i hvitt och hvitsminkad i ansiktet med en bred, rödsminkad mun, som nådde till båda öronen och med ett stort, kinesiskt parasoll i handen.

Han skrek och ropade och uppmanade folket, att komma in och se på alla de märkvärdiga konster, som man utförde inne i tältet.

Per stannade sin häst utanför tältet.

Han stirrade och stirrade, men det var hvarken på tältet eller på den skrikande clownen han såg; han såg bara på pappersparasollet, som clownen höll i handen.

Aldrig i sina dar hade Per sett något så besynnerligt!

Det var stort som ett bord och hvitt som snö med svarta kanter och guldränder. På ena sidan såg man en målning som föreställde ett grönt lejon, som bet i svansen på en blå tjur. På andra sidan var en prinsessa med hufvudet bakvändt, som satt under en rosenbuske och såg på tre guldfiskar, som flögo i luften.

Midt på parasollet var en röd krabba, som grep efter fem små fåglar, som flögo upp till ett högt berg, hvarifrån kom en lång rökpelare af silfver, och så var där skrifvet trollbokstäfver, stora trollbokstäfver, som sågo ut som krams och kringlor, tvärs öfver allt sammans.

Aldrig i sitt lefvande lif hade Per drömt om något så underligt vackert, och han satt bara och stirrade och stirrade.

»Den, som kunde bli så lycklig, att äga ett sådant parasoll!» tänkte han.

Ju längre han såg på det, dess härligare tyckte han, att det var, och till sist kände han en sådan sveda i hjärtat, att han tyckte, att han rakt icke kunde lefva, om han icke finge rå om det parasollet.

Så red han bort till clownen och frågade honom, om han icke kunde få hans parasoll, men clownen svarade honom med, att kasta en hand full mjöl i ansiktet på honom och upphäfva ett tjut som en vild apa.

Men Per borstade lugnt mjölet af sig. Hans ögon hängde blott vid det underbara parasollet, och så sade han, att om han bara kunde få det, skulle han gärna ge sin häst i utbyte.

Clownen skrattade, så att hans röda mun gick bakom öronen, och så öppnade och stängde han parasollet midt för Pers näsa, så att det klappade om den. Per fick tårar i ögonen. Han kunde ha varit i stånd att slita det underbara parasollet ur handen på clownen. Men han lugnade sig och sade med kväfd röst:

»Nåå, vill du ha hästen?»

Då uppgaf clownen ett långt, långt tjut! — »O! — —» så att hans mun blef så liten som ett körsbär och så kastade han parasollet till Per, som hade stigit af hästen, och i detsamma sprang han själf upp i sadeln och jagade hästen rundt om torget. Än stod han på hufvudet och än på benen, och än hängde han bara fast på hästryggen med hälarna, och lät hufvudet hänga ned, medan han slog med sina hvita ärmar som en gås med vingarna.

Alla människor samlade sig för att se clownen göra konster på hästen, men Per spände upp sitt kinesiska parasoll och gick stolt ut i solskenet.

O! hvad han var lycklig!

Kunde han någonsin ha tänkt sig, att bli så lycklig? Han kunde ju icke en gång ha önskat en sådan lycka, ty han hade ju aldrig anat, att något så vackert fanns att få på denna jord. Och så bra, att just nu ha ett parasoll, då solen började skina! Det var något annat, än att sitta och hänga på en hästrygg utan att ha skydd, hvarken för regn eller hetta!

I tre dagar lyste solen, och i tre dagar spatserade Per utefter landsvägen med sitt parasoll uppspändt.

Men redan andra dagen började han bli trött på parasollet. Det var så besvärligt att alltid gå och hålla i det, och så länge han skulle gå och släpa på det, hade han ju ingen hand fri till arbete.

Och så började det reta honom att se på den där prinsessan med hufvudet bakvändt och de tre abborrarna, som flögo i luften, kväljde honom. Det var ju icke likt någonting, att abborrar flögo i luften — och ju längre han gick på landsvägen, dess mera missmodig blef han.

Bäst som han gick, kom han till en potatisåker, där en gosse stod och gräfde.

Han hade en så rasande bra spade, att gräfva med. Den var så lätt i skaftet, och så skarp i eggen. Den lyste blått som stål i solen och for ned i jorden med sådana drifvande tag, att det sjöng om den.

Per stannade med parasollet uppspändt och öppen mun.

»Det var en rasande rar spade du har!» sade han till gossen, som gräfde.

»Det tror jag, det!» svarade gossen och körde ned spaden till skaftet. »Det är en spade, som heter duga! Jag har också gett min modiga krona för den.»

Per fortfor att stå kvar och se på.

Det var en fröjd att se, hur den spaden kunde arbeta. Den försvann i jorden, som om den ville äta den och vände skoflar med jord så ledigt och lätt, som om det varit gröt.

»Hör du,» sade Per, »skulle du vilja sälja den där spaden till mig?»

»Nej, det kan du ge dig på, att jag inte vill!» svarade gossen. »Du kan ju köpa dig en spade själf. Det finns fullt upp på marknaden.»

»Jag frågar inte efter spadarna på marknaden,» sade Per. »Jag frågar efter den spade du har! Det är den enda spade i hela världen, som jag har lust på.»

»Hvad ger du mig för den då?» frågade gossen. Han satte spaden i jorden och torkade sig om näsan med afvigsidan af handen.

»Du ska få det här parasollet!» sade Per. »Och du må tro, att det inte skäms för sig. Maken till grannlåt har du nog aldrig i dina dar sett! — — Ser du, här är en blå tjur och ett grönt lejon och en krabba med klor så långa, som här ifrån och till Göteborg, och en mamsell, som kan se sig själf i nacken, och tre abborrar, som flyga i luften; och så är här rosenblommor och pärlemor, och ett skaft med en tofs af det baraste silke!»

Gossen var nära att tappa både näsa och mun, och hans ögon blefvo så stora som potatisar, medan Per svängde parasollet rundt framför honom som en väderkvarn. »Får jag verkligen det där kungliga parasollet, om jag ger dig min spade?» frågade gossen. »Det kan du aldrig mena!»

»Det är så sant, så sant, som att jag heter Per!»

Hans hjärta slog högt af ängslan, att han skulle gå miste om spaden.

»Jaså, du heter Per,» sade gossen, »det visste jag inte.»

Han fortfor att stå och stirra på parasollet.

Men så sade han med ens:

»Ja vet du, Per! Jag tror jag ger dig spaden i utbyte, för en vackrare väderkvarn har jag då aldrig i mina dar sett; man kan bli rakt kollrig af att titta på den!»

Då var Per öfver diket i ett enda skutt och räckte parasollet till gossen, men själf grep han tag i skaftet på spaden och ropade:

»Nu är den min!»

Och så spankulerade gossen bort på landsvägen med parasollet, men Per satte spaden i jorden för att försöka den.

Den flög som en blixt ned mellan stenarna så att det knastrade, och så vände den upp jorden med en fart, som om den varit en mullvad.

»Det var mig den präktigaste spade jag någonsin haft tag i!» ropade Per. »Jag skulle inte vilja byta den mot en gulddiamant!»

Och han gräfde och gräfde och skrattade högt.

»Så lycklig har jag inte känt mig på år och dag!» sade han och torkade svetten ur pannan. »Men så finns det inte heller någonting så stiligt, som att ha en spade, som heter duga!»

Bubblan.

Det var en gång en fiskare, som bodde med sin hustru vid ett stort haf.

De hade endast ett barn, och det var en liten flicka.

Hon var född en tidig sommardag, då alla gullvifvor stodo och doftade i björkhagen, och därför kallade de henne Gullvifva, men då de för det mesta hade brådt, och detta namn var så långt att säga, fick hon endast heta Vifvan.

Då hände det en dag, när Vifvan blott var fyra år gammal, att fadern var ute för att dra strömming.

Han fick hela nätet fullt, och det var så tungt, så tungt att få upp.

»Det var förskräckligt, hvad det nätet var fullt,» sade fiskaren och drog med båda händerna, så att han blef röd i ansiktet.

Då såg han mellan alla de blanka strömmingarna, som sprattlade i solskenet, en underlig, stor fisk. Den slog med stjärten och försökte komma upp öfver strömmingen, och då fiskaren grep den — hvad fick han se?

Jo, det var ingen fisk, det var en liten hafsunge.

Från hufvudet till midjan var den skapad som ett litet barn, med utstående, vattenblå ögon, och en stor, våt mun, med tjocka läppar. Den hade knubbiga små barnarmar och runda händer. Men från midjan och nedåt var den som en fisk.

Den hade icke ett spår af ben, utan endast en blank, tjock fiskstjärt som på en stor gädda.

Den slog och smällde med stjärten för att komma loss, kastade sig baklänges och piskade med sina små händer i strömmingen, medan den skrek af full hals med sin stora, öppna mun.

»Det var mig en konstig nors,» tänkte fiskaren, och så drog han nätet i land och bar hem fisken.

Hafsungen hade han tagit upp och bar den under armen, men den var ganska svår att hålla i styr, ty den vred sig som en ål och vrålade hela tiden med en underlig, ihålig stämma, som när man blåser i en snäcka.

»Se här, mor,» sade fiskaren till sin hustru, när han steg in i deras lilla stuga. »Växla mig den abborren!» och därmed kastade han hafsungen på bordet.

Hustrun slog ihop båda händerna af förskräckelse, men lilla Vifvan skrek högt af glädje och sprang bort och nöp hafsungen i stjärten. Men då sprattlade den till så häftigt, att den föll ned på golfvet.

»Låt den ligga,» sade fiskaren. »Den dör snart!»

Och det såg verkligen ut, som om den lilla hafsungen snart skulle dö.

Den slog mattare och mattare med stjärten, och gjorde till sist blott då och då några små krampaktiga ryck. Dess vattenblå ögon slöto sig till hälften och såg ut, som om de skulle slockna, och den låg med öppen mun, hvarur hafsvattnet rann ut och sipprade utefter golfvet.

Vifvan ville bort och leka med den, men fadern sade åter:

»Låt strunten ligga! Den dör snart!»

Men hustrun tyckte ändå, att det var synd om den. Hälften af den liknade i alla fall ett litet barn; och så tog hon den i sitt förkläde och bar ut den och gick med den upp på berget. Där fanns en liten sjö mellan björkhagen och tallskogen, en liten mörk skogssjö, omgifven af branta klippor och träd, som släpade grenarna i vattnet.

I denna sjö släppte hon hafsungen, och se! knappt märkte den, att den hade vatten under stjärten, förrän den kilade ned mot djupet som en fisk och försvann på botten.

»En vattentår kan man väl unna kräket,» sade fiskarhustrun till sin man, då hon kom hem. »Och när vi vilja, kunna vi ju gå och se på den.»

Och så tänkte de icke vidare på det. Men på kvällen, när fiskaren var ute för att lägga sina nät, fick han se något underligt stiga upp ur hafvet i månskenet.

Han trodde först, att det var tång, som flöt, men så tänkte han: »Nej, det är ju ruskpricken!»

Men det var icke ruskpricken.

Det plaskade och gled och kom närmare och närmare, och nu såg fiskaren tydligt i månskenet, att det var hafsmannen och hafsfrun, som kommo simmande och lade sig bredvid båten.

Deras hår var som lång grön hafstång, och i hafsmannens skägg hängde fullt af hvita musselskal. Fjällen på deras stjärtar glimmade som den friskaste strömming i månskenet, och kring halsen hade hafsfrun en sexdubbel rad af pärlor.

De gräto bägge så att det kluckade kring kölen på båten, och det var de saltaste tårar, riktigt svidande salta som hafsvatten.

»Ge mig min son, ge mig min lilla Bubbla tillbaka!» snyftade hafsmannen. »Jag skall hvar dag jaga strömmingen i dina nät, och när det stormar, skall jag sopa böljorna bort från din båt. Men ge mig tillbaka min lilla Bubbla!»

»Bubbla mig hit och bubbla mig dit!» sade fiskaren. »Du babblar och bubblar, gamla babblebubbla, men hafsfolkets löften äro som bubblor på vattnet, inte värda en rutten strömming, och ungen din får du aldrig mer.»

Då gled hafsfrun fram och lade sitt våta ansikte på båtens reling. Hon var så blek som månskenet på böljorna, och hennes tårar runno i två smala strömmar ned i båten från hennes stora gröna ögon.

»Ge mig min lilla Bubbla tillbaka,» suckade hon. »Hvar dag skall jag lägga en krans af de allra vackraste näckrosor vid stranden till din dotter. Och här! Här!» Hon lyfte på sitt halsband. »Här skall du få alla mina pärlor att hänga kring hennes hals!»

»Låt bli att komma nära båten! Den sjunker ju af allt ditt tjut! Och vi känna nog till de pärlor, som hafsfolket bjuder en! När de komma upp på land, förvandlas de till skum och bränna i handen. Undan med dig, grönöga, och låt mig lägga ut garnen i fred.»

»Få vi aldrig vår lilla Bubbla tillbaka?» frågade hafsmannen och grät högt.

»Det beror på,» svarade fiskaren. »Om du i sex år vill hjälpa mig att fånga fiskarna och sopa böljorna från båten, skall jag om sex år kasta ungen din i hafvet igen.»

»Sex år!» suckade hafsfrun och lät händerna falla ned så att det plaskade i vattnet. »Å, Bubbla! Bubbla! Bubbla!» och så dök hon ned i hafvet och försvann, men utefter vattenytan hviskade det:

»Blif blott blid mot Bubblan! Blif blott blid mot Bubblan!»

Men hafsmannen sade icke ett ord. Han satt länge kvar öfver vattnet i månskenet och strök sitt långa skägg, så att musslorna lossnade och droppade ned i vågorna.

Han satt kvar och såg efter fiskaren, till dess han hade rott båten i land.

* * * * *

Då fiskaren kom hem och berättade sin hustru hvad som händt, blef hon glad, att hon räddat lilla Bubblans lif, ty nu kunde de ha »tummen på ögat» på hafsfolket. Så länge de hade Bubblan i sitt våld, skulle säkert föräldrarna ute i hafvet göra allt, hvad fiskaren önskade. Men modern till Vifvan, som var en kvinna, som förstod att tänka på två saker på en gång, fick genast klart för sig, att nu lurade en fara på dem själfva. Det skulle vara ganska naturligt, om hafsfolket nu skulle göra allt för att få fingrarna i lilla Vifvan för att hämna sig, och så blef det beslutadt, att Vifvan aldrig mera fick gå ner och leka och plaska vid stranden, som hon förr varit van vid. Hon fick icke bada i det långgrunda vattnet, där hon så gärna sprungit naken omkring i vågorna, och hon fick aldrig mera gå ner i en båt och vippa, som varit hennes största nöje.

När hon skulle leka, måste hon hålla sig i närheten af stugan, eller gå upp i björkhagen, och modern tog henne själf med upp till skogen omkring den lilla sjön, hvari hon kastat Bubblan.

Då fiskarhustrun närmade sig sjön med lilla Vifvan vid handen, sågo de tydligt, att Bubblan höll på att leka i vattnet. Han slog den ena kullerbyttan efter den andra, så att vattnet sprutade högt upp mellan granarna. Men så snart han hörde deras steg närma sig, dök han pilsnabbt ned i djupet, och på vattnet syntes blott några stora ringar, som småningom blefvo mindre, där hvar han legat.

Det hjälpte icke, att de kastade stenar och ropade på honom. Han gömde sig väl och gaf icke ett ljud ifrån sig.

Men då hände det en dag, att de, hemma hos fiskaren, hade fått stekt strömming till middag; — ja, det hände då nästan hvar dag — och då gömde Vifvan ett par af sina strömmingar under förklädet, och då hon om eftermiddagen sprang upp för att leka i hagen, smög hon sig högre upp in mellan granarna och ut till den lilla sjön. Där lade hon sig framstupa på en flat sten och hviskade:

»Bubblan! Lilla Bubblan! Kom, så ska du få namnam!»

En lång stund hörde hon ingenting, men då hon fortfor att ropa med sin milda lilla röst, såg hon plötsligt, att det slogs ett par ringar midt i sjön, som när en fisk vill slå och så dök ett litet hufvud, en liten barnkropp och till sist hela lilla Bubblan fram.

Han höll sig på långt afstånd och stirrade på Vifvan med sina utstående, vattenblå ögon. Han hade nyss gnagt litet sjögräs på botten, och ännu hängde några våta gröna tussar kring hans mun.

Vifvan böjde sig ut öfver vattnet så långt hon kunde. Hennes långa gula hår hängde i lockar ned öfver hennes panna och skuldror. Hon var hvit och röd som en lingonblomma och hade ögon som två blå för-gät-mig-ejer, och så ropade hon igen med sin milda lilla röst, som ljöd som när en bofink kvittrar:

»Bubbla lilla! Kom, så ska du få namnam!» Och med sin lilla tjocka hand sträckte hon den ena af strömmingarna ut öfver vattnet.

Bubblan såg ut, som om han skulle tappa både näsa och mun af förvåning. Han rörde sig icke och andades icke.

Men så log han plötsligt ett bredt leende upp till båda öronen, så att sjögräset föll ut ur munnen på honom, och hans ögon alldeles försvunno.

»Kom, kom! Det är namnam!» sade Vifvan och nickade.

Då plaskade Bubblan i väg öfver vattnet och tog med munnen strömmingen ur Vifvans fingrar. Han åt dem begärligt, den ena efter den andra, och slutligen slickade han Vifvans fingrar som en liten hund.

»Nu ska du dansa för mig,» sade Vifvan och satte sig på gräset. »Hopp san! Hopp san! Vältra dig, lilla Bubbla!»

Och då började Bubblan slå kullerbyttor, fortare och fortare, och då han såg, att Vifvan skrattade och klappade i händerna, blef han alldeles vild och flängde och for och tumlade sig, så att svansen stod som ett S efter honom. Och så skrattade han högt med ett underligt tomt, skrällande läte.

Det var förskräckligt roligt, och från den dagen voro Vifvan och Bubblan de bästa vänner.