Part 4

Än kan jag dyka ända ned till vattenytan, så att mina vingar nästan röra vid den — och så — hejsan! Upp i den ljusa sommarluften, högt upp öfver alla de högsta svärdsliljorna. Dansa kan jag! la, la, la! Slå volt — se, så här! Vända upp och ned på mig själf som ett fjun. Och nu! — Se, nu håller jag mig alldeles stilla som en solglimt i luften, bara dallrar, dallrar, dallrar med vingarna! Och nu går det i stora bågar, i sväfvande bågar från ena sidan af stranden till den andra!

Ett ögonblick kan jag sätta mig på en näckros och titta in i dess stora, genomskinliga kalk — tittut! Men det är blott ett ögonblick, ty jag är alldeles yr i hufvudet af att flyga; jag vill bara upp i luften igen.

Vips! Nu sväfvar jag bort, och gnistrar och svingar och darrar och fladdrar. Om ni visste, hvad det är, att kunna flyga! Och ingen kan flyga som jag!»

Och så försvann trollsländan.

Men i det samma kom en svala pilande.

Det var en blåsvart svala med långa, spetsiga vingar och utspänd stjärt och ett litet rundt platt hufvud, som den drog ihop mellan vingarna.

Den flög alldeles tätt invid vattenytan med svindlande hastighet, och i det den for fram skrek den högt af glädje.

»Vii! Vii! Ser ni, hur jag kan flyga! Ingen kan flyga som jag!»

Och trollsländan såg den ila långt förbi sig ett ögonblick.

»Vii! Vii!» sjöng svalan. »Jag skulle tro det är roligt att lefva, för den, som kan flyga!

När man vet, att man kan flyga, så kan man inte sitta stilla. Det är som om någon sköt en bort från fotfästet och ut i luften. Och så spänner jag vingarna som två spetsiga segel, och så tar jag sats, och så kastar jag mig hufvudstupa ut i luften och hvirflar åstad. Allting är bara luft och ljus och skinande sol, och om jag ville flyga till världens ände, kan jag få det ... Än ned öfver böljorna, så att det känns skönt svalt på vingarna, och än högt upp i luften, högre, högre! fortare, fortare! Jag känner det, som om jag skulle spricka af glädje, så att jag är tvungen, att skrika: vii! — vii!» ... och så försvann svalan öfver sjön.

Men inne bakom björkträden rasslade det så underligt.

Där, genom skogens djupaste ensamhet, voro telegraftrådarna spända. De lyste som strängar på en guldharpa i solskenet, och genom strängarna gick en underlig susning.

»Vi kunna flyga, vi,» hviskade det i strängarna, »lättare än någon trollslända, snabbare än någon svala. Vi flyga med tankar och ord till jordens mest aflägsna länder. Vi fråga icke efter medvind och motvind, efter solsken eller åska. Vi ha trollvingar, hvarpå vi bära alla tankar och ord, så att de knappt äro utsagda, förr än vi fört dem tusen mil bort! Vi tala icke högt eller skrika som svalan; vi ha afgifvit tysthetslöfte och kunna bevara hemligheter. Men om någon visste, hvad vi just nu flyga förbi med!» och så lyste det och klirrade i telegraftrådarna.

Men högt, högt uppe öfver skogarna sväfvade örnen!

Den stod stilla i luften som en droppe, buren af sina vingars kraft.

Den hvilade där uppe i solljuset och såg ned på jorden.

»Så smått allting är där nere!» tänkte den. »Skogarna äro små, fåglarna äro små, och så lågt de alla flyga!

Nej se på mig! Jag sväfvar här uppe i ljuset och intet ljud från allt bullret där nere på jorden når hit upp. Jag älskar klippspetsarna, där man kan sitta ensam och ostörd och se ut öfver de stora vidderna.

Jag har byggt mitt bo på den högsta af alla klippspetsar. Men intet på jorden är dock tillräckligt högt.

Först när jag lyfter mig från de högsta klippor, är jag fri. Jag breder ut mina mäktiga vingar och lyfter mig upp i bergsluftens kalla lätthet och där uppe kretsar jag i stora, allvarsamma ringar och ser ned på den lilla löjliga jorden.

Jag kan nog flyga fort, när det gäller. Ingen har starkare vingar än jag, och ingen kan nå mig i flykten. Men jag älskar mera att hvila i luften, att hålla mig stilla med min stora kraft och så stiga — alltjämt högre och högre! Ingen kan flyga som jag!» och örnen försvann i ljuset som en sten försvinner i hafvet. — —

Men högt uppe öfver örnen sväfvade en hvit sky.

Den lyste i solen så hvit som snön på bergen. »Flyga!» tonade det från den lysande skyn. »Alltid flyga! Aldrig hvila på någon klippa eller något, som hör jorden till! ... Att lefva, det är att flyga, sväfva här uppe i det oändliga blå! Jag har inga vingar, och jag rör mig icke, men en makt som jag icke känner, drifver mig att flyga, och då glider jag öfver himlen i ständigt växlande ljus och skugga.

Alla ni små stackars fåglar! Ni måste dö och falla till jorden. Till och med du, du kungliga örn, skall en gång sänka dina vingar och dö på din klippa.

Jag dör aldrig! Jag fruktar ingenting! Jag flyger och flyger, till dess jag flyger in och upplöser mig i luften och ljuset!» — och så försvann skyn bakom berget.

Men nere vid stranden af sjön, utanför ett hus, stod en liten gosse i trädgården bland de blommande äppelträden.

Han stod länge och såg upp genom de hvita äppelblommorna, som hängde som snö på alla grenar, upp i det klara solskenet och in i den höga, blå himlen; och så bredde han ut sina små armar, suckade djupt och sade:

»Å, Gud, hvad jag tycker om dig, som har skapat allt det här vackra! Jag skulle vilja kyssa dig!» — —

Och den lilla gossens tanke flög upp öfver sjön och skogen, förbi trollsländan och svalan och högt upp öfver örnen och den hvita skyn, och ända in i den oändliga evigheten och föll som en ljusstråle ned för Guds tron.

Gossen, som ville se troll.

Det var en gång en bonde, som bodde långt inne i landet bakom en stor skog.

Han hade en hustru och många barn, gossar och flickor, som alla voro välskapade och friska.

De voro också allesammans snälla och glada barn, utom en, som hette Olle.

Olle var den tredje i ordningen af de tolf barnen. Han var frisk och starkt byggd, lång och bredaxlad för sina tolf år. Lätt för att lära hade han också, både läsning och slöjd, och skulle redan ha kunnat vara sin far till god hjälp vid arbetet, men Olle hade icke lust med någonting. Allt, som han började på, kastade han snart igen, och om allt, hvad man bad honom göra, sade han, att det var så »tråkigt» och »enformigt».

Det var som om han aldrig skulle vara riktigt närvarande, utan oftast satt han och stirrade för sig, som om han såg efter något, som ingen annan kunde se.

»Hvad glor du efter, Olle?» frågade fadern.

»Ingenting!» svarade Olle och blef röd i ansiktet.

Men strax efteråt satt Olle igen och stirrade.

Då tog modern honom afsides och talade mildt till honom.

»Hvad i all världen, gossen min, är det du har i dina tankar? Det är som om du satt och stirrade efter något, du tänkte skulle komma!»

Ja, då berättade Olle för modern, hvad han väntade på. Han ville se ett troll.

»Jag vet att de finn’s,» sade han, »och jag ¯ska¯ se ett! ¯Det¯ skulle vara lifvadt!»

Då grät modern och bad honom slå så stygga tankar ur hufvudet.

Trollen komma när man minst väntar det, och man måste be Gud bevara sig för att de skulle springa öfver ens väg, ty allt ondt och mörkt ha de i följe.

Men Olle bet ihop läpparna och hviskade mellan tänderna:

»Jag vill nu i alla fall se ett troll.»

Fadern hade snickrat en ny dragkista och målat den med blått och därpå de finaste rosentulpaner och liljeblommor.

Det var en riktig helgdagskista, och alla, som sågo den, slogo ihop händerna och ropade:

»Nej, tocken grannlåt!»

Olle sade ingenting, men när en af systrarna frågade honom:

»Nog kan du väl tycka, att fars skrin är märkvärdigt,» så svarade Olle:

»Det är ju bara ett skrin. Jag vill hellre se ett troll.»

Då barnen lekte och hade muntert med att plaska barfota i bäcken eller binda prinskedjor af näckrosstjälkar och hänga de hvita blommorna som tofsar, ville de ha Olle med i leken, men han stod långt borta och sade:

»Det där är så gammalt och vant. Nej, ni må tro, troll! Den, som kunde få se ett troll!»

Fadern och modern talade med hvarandra, och fadern tänkte, att han nu skulle göra ett riktigt storverk för att få gossens tankar in på en annan väg.

Han bad honom en dag, att kamma sig bra med vatten, skura händerna rena och borsta sina söndagskläder. Han skulle få gå med till herrgården och se på den nya tjuren. Det var en jättetjur, som hela trakten talade om.

De vandrade tillsammans öfver åkrar och ängar till herrgårdens stora ladugård med det spetsiga taket. Långt borta kunde man höra tjuren råma som ett lejon.

Olle gjorde stora ögon.

»Jo, jo,» sade fadern, »nu skall du få se på något riktigt kungligt!» Och så förde han Olle in i ladugården, där den stora svarta tjuren stod bunden i kedjor med en ring genom nosen, rödblossande ögon och fradga kring munnen.

»Ser du,» hviskade fadern helt sakta och högtidligt. »Det står Kronprinsen!» (Så hette tjuren). Olle stod alldeles tyst och stirrade med stora ögon. »Nåå?» sade fadern i samma tysta, vördnadsfulla ton. »Hvad säger du nu?»

»Det är ju i alla fall bara en tjur,» svarade Olle. »Jag vill se ett troll.»

Då blef fadern sorgsen. Om icke »Kronprinsen» kunde fånga gossens tankar, så visste han då rakt inte, hvad han skulle hitta på.

Men så hände det en tid efteråt, att det blef marknad i köpingen.

Den låg tre mil från torpet, och det var en hel resa att komma dit, men fadern, som hade ett par tunnor potatis att sälja, tog sin kärra och sin häst och åkte dit in.

Och så skulle Olle få följa med. Fanns det något ställe på jorden, där man kunde få se underbara saker, så var det väl under marknadstiden, och nu hade fadern och modern föresatt sig att göra allt för att hitta på något, som kunde fånga gossens tankar. Och så åkte de in till köpingen.

Det var också de märkvärdigaste ting Olle fick se!

Där såg han ett menageri med lejon och björnar och små lustiga apor. Han fick skjuta till måls i en skjutbana på målade indianer med tatuerade kroppar och fjäderkronor på hufvudet, och på stortorget mötte de själfva borgmästaren i stor uniform. Men hvar gång fadern frågade honom:

»Nå, Olle, hvad säger du nu?» så svarade Olle:

»Jag ville hellre se ett troll!»

Då tog fadern honom slutligen med sig in på en gård, där utklädda människor gjorde de besynnerligaste konster. Där fanns en karl, som kunde kasta med ett dussin kulor på en gång, en gosse, som, iklädd röda simbyxor med guldpaljetter, kunde gå på händerna och lägga fötterna bakåt, omkring sin hals. Där fanns till och med en karl, som, utklädd i en hvit dräkt och hvitmenad i ansiktet, slukade brinnande blår, så att det rykte omkring honom och sedan drog tio alnar sidenband ut ur munnen.

Olles far höll honom fast i handen och lät honom se på allt.

»Var inte rädd, Olle lille,» sade han, »det är bara spektakel.»

»Jag är inte rädd alls,» svarade Olle, »men jag vill hellre se ett troll.»

Då blef fadern ledsen. Han spände hästen för vagnen igen och åkte med Olle, utan att säga ett ord, den långa vägen från köpingen och hem till deras torp bakom skogen.

Dag efter dag blef Olle allt mera besynnerlig. Han brydde sig till sist hvarken om far eller mor, han leddes vid allt och ville knappt äta. Han gick bara och trånade och längtade efter, att en gång få se ett troll!

Då kom det en dag en resande till torpet. Det var en karl från ett bruk, som låg en styf mil därifrån, på andra sidan berget. Han hade ärende till herrgården, men i förbifarten kom han och hälsade på Olles far, som han var bekant med.

Medan de sutto och åto, och alla tolf barnen sutto kring bordet, tog den främmande dem alla i betraktande, och längst såg han på Olle.

»Det var en stor och stark pojke du har där, Nils,» sade han till fadern. »Han kan väl redan göra skäl för födan och vara dig en arm till i arbetet.»

Olle blef röd och doppade ansiktet djupt ned öfver gröten, men fadern svarade hårdt:

»Han är nog stor och stark till växten, och dum är han inte heller, men kollrig är han! Han bryr sig hvarken om far eller mor, hvarken om arbete eller lek. Han går bara, den tokiga pojken, och längtar efter att få se ett troll!»

»Jaså,» sade brukskarlen och skrattade, »har ni inga troll på den här sidan skogen?»

»Nej,» svarade Olle och tittade upp. »Har ni kanske?»

»Om vi har!» svarade brukskarlen. Han smackade endast med läpparna och höjde på ögonbrynen, och så började han att äta raskt af gröten.

Men då de hade ätit, sprang Olle efter karlen och höll honom i tröjan.

»Du — du,» hviskade han, »var snäll och beskedlig och säg mig, hur jag ska kunna få se ett troll!»

Jo, det kunde brukskarlen nog säga honom, bara han ville hålla det hemligt och göra precis så, som han nu skulle tala om.

Han skulle gå hemifrån en afton vid nytändningen, tvärs öfver alla gärden och ängar och upp mot den stora skogen på bergåsen.

Det var nu i oktober, och solen gick ned före sex, så att han måste ge sig i väg vid tretiden.

När han kom till åsen, skulle han gå den breda vägen upp genom skogen, och följa den så långt han kunde komma, tilldess han nådde en skiljoväg, där det stod en vägvisare, hvarpå han kunde läsa: »Till Säfsta bruk», då skulle han vända in på denna väg och gå väl en half timme.

När han var vid slutet af skogen, skulle han se en dunge ovanligt stora granar, som stodo alldeles vid kanten af en sandås, som var till hälften urgräfd.

Då skulle han gå in bland dessa granar och gömma sig mellan enbuskarna under dem, så nära sluttningen som möjligt, ligga alldeles stilla och hålla ögonen säkert riktade på vägen djupt under sluttningen. Där nere skulle trollet komma.

Men han fick icke förlora tålamodet, utan ligga alldeles stilla, ty först då det var kolmörkt, vågade sig trollet fram.

»Och när det kommer, då?» frågade Olle med andan i halsen. »Hvad ska jag då göra?»

»Ja, då får du laga, att du reder dig själf,» svarade brukskarlen. »Om du så länge har längtat efter trollet, måtte du väl veta, hur du ska bemöta det,» — och så reste han.

Nu gick Olle bara och väntade på, att det skulle bli nymåne, och så fick han veta, att det skulle bli kvällen därpå, som var en torsdagskväll.

Strax efter middagen började han blifva orolig och gå ut och in, väl hundra gånger. Men då klockan slog tre, var han redan långt ute på fälten.

Han sprang allt hvad han kunde, och först då han hade nått en linddunge, som stod halfvägs till åsen, vände han sig för att se sig om tillbaka.

Men han såg ingen. Han kunde endast se skorstenen på faderns stuga, hvarifrån röken helt fredligt steg upp mot himlen.

Det var en grå höstdag med jagande moln, men egentligen ingen blåst. Det var underligt att skyarna kunde simma så raskt fram öfver himlen. Det var väl något drag i högre lagren där uppe.

Olle stod och pustade ut ett ögonblick, men så kilade han vidare.

Ju närmare åsen han kom, dess högre tyckte han, att fjällryggen steg. Den svarta furuskogen såg så kolsvart ut, och däri lyste lönnarna så röda som brinnande bål, medan björkarna redan voro gula och tunna i löfvet.

Nu stod Olle alldeles uppe under berget.

En vild, hvit bergbäck kom rasslande ned öfver stenarna, och regnet, som under de senaste veckorna ofta hade fallit, hade skurit djupa fåror i gruset på vägen.

Det hade varit ganska besvärligt att klättra uppför, men nu var Olle i alla fall så högt han kunde komma och hade endast att följa vägen rakt fram.

Han såg den gå som ett bredt, hvitt band mellan de höga furorna och granarna.

Han mötte icke en vagn, icke en människa, och han tyckte, att han liksom var ensam i hela världen. Det susade så sorgligt i de breda talltopparna, och då solen gled ned mot horisonten, blef luften kall och bitande. Ännu var han icke vid sidovägen, och när han sedan skulle hem, ja då skulle det vara natt!

Tänk om han skulle vända om!

Och så inte få se trollet! Nej, skulle det vara, så skulle det vara nu, och en kruka ville han icke vara.

Så började han springa igen, och snart kom han till skiljovägen, där vägvisaren stod med: »Till Säfsta bruk» skrifvet högt uppe på ett bräde.

Det såg underligt hvitt ut mot den svarta skogen och den grönbleka aftonhimlen. Det började bli mörkt i skogen, då Olle nådde dess yttersta gräns och gick uppför sandåsen, där de stora granarna stodo.

Det var lätt att finna platsen, och han skyndade sig in mellan enarna och den höga ljungen och kröp ned ibland dem. Djupt under sandåsens andra sida gick en annan väg, men Olle kunde knappast se den för de höga buskarna han låg ibland, men dock höll han skarpt utkik åt det håll, där Säfsta bruk skulle ligga, som brukskarlen hade sagt honom.

Det var ganska fuktigt i gräset efter regnet, och de stickande enbärsbuskarna slogo honom i ansiktet, men nu skulle han stanna här, om det så vore till nästa morgon, ty trollet ¯skulle¯ han se.

Solen var nu borta, och en kall grå färg täckte hela himlen. Rundt omkring i skogen var det kolsvart, och öfverallt tisslade och knastrade det så underligt. Det var kanske trollet, som kilade omkring och när som helst kunde visa sig.

Det kröp i ryggen på Olle, och hans ögon stodo på skaft, men ju mera han glodde, dess mindre kunde han se. Det var som om allting utvidgade sig och drog sig tillsammans i oupphörliga förändringar. Allting lefde, allting hviskade; hu! Det var inte trefligt, att vara där!

Då såg han plötsligt något underligt krithvitt mellan träden. Hvad kunde det vara! Usch, det var otäckt ... det rörde sig också ... och se ... Det var månen, en liten späd, fin nymåne, som lyste som silfver mellan de glidande molnen.

Ja, nu kunde trollet komma när som helst. Olle låg på alla fyra som en hund och tittade med stela ögon ned i djupet mot söder.

Det var kallt och vått, där han låg, och furugrenarna öfver honom började vaja och susa.

Då hörde han långt, långt borta något, som lät så underligt klapprande, liksom när en stor orm rasslar fram mellan torra grenar. Nu steg ljudet, det slamrade, det knakade, det brakade, det brusade, och där — där — o, Herre Gud, hjälp mig! — där kommer trollet!

Olle såg först det stora förskräckliga hufvudet med två stora glödande ögon, stora som kaffekoppar, stora som hattkullar, stora som hövålmar, ögon, som sprutade eld och stirrade på Olle, som om de ville sluka honom lefvande.

Och ut ur trollets öppna gap stod rök och gnistor, och upp ur trollets stora, förskräckliga hufvud hvirflade en lång, svart rök, och just som odjuret var rakt under Olle gaf det till ett skrik, ett ohyggligt tjut, som skar genom hela skogen och kom Olles blod att stelna i hans ådror.

Och trollet spärrade upp sitt eldgap och spottade gnistor omkring sig och såg på Olle med sina förfärliga ögon, och så skrek det igen så genomträngande vildt, som om det ville säga:

»Du vill se troll, du! Ja, kom så skall jag äta dig!» Och så slamrade trollet vidare med sin långa svans; ja den var väl en mil lång, och kolsvart som på en drake och kröp och slingrade sig utefter jorden som den värsta orm.

Men då trollet skrek för tredje gången, blef Olle så rädd, att han rullade baklänges nedför sandåsen in i skogen och reste sig icke förr än han hade kommit på vägen, som ledde hem.

Och då han kunde stå på benen, ja, då sprang han så, som han aldrig hade sprungit förr.

Han flög med benen och armarna hjulande som väderkvarnsvingar — in genom skogen, ned öfver berget, bort öfver alla fält och gärden, utan att andas, utan att se sig om, rakt hem till sina föräldrars stuga, och där på hufvudet i sängen och drog täcket öfver öronen, så att man bara kunde se hans hvita hårtopp sticka upp ofvanför.

Där låg han och darrade och frös och svettades, och icke ett ord svarade han, på hvad man frågade honom om.

Sjuk blef han och det på allvar, och i tre veckor låg han i feber och talade underliga ting om svarta troll med eldögon och draksvansar, som skreko så att man kunde bli tokig af att höra på det.

Men då Olle blef frisk, var han som en annan gosse. Först och främst åt han med god aptit, och så arbetade han med ifver, och så började han att leka med de andra barnen, och när någon frågade honom:

»Nå, Olle, skulle du inte vilja möta ett troll?» såg han mycket allvarsam ut och svarade:

»Akta dig, du, att säga så fult!»

Först många år senare fick Olle veta, att det troll, han den kvällen sett på vägen under skogen, var lokomotivet på nattåget, som på den nya banan gick från Säfsta bruk upp till Stockholm.

Alla hafvets vilda vågor.

Det var en gång en fattig änka, som bodde i ett litet hus högt uppe på ett berg med sina två små barn, Fridolf och Violanta.

Huset låg mellan stora träd, men framför det var en öppen plats, hvarifrån man kunde se långt bort öfver fält och skogar, ängar och åkrar, höjder och dalar. Men allra längst borta syntes en mörkblå strimma, och det var hafvet.

Uppe på åsen, där huset låg, sprang en källa fram, som hastigt växte till en bäck, brusade ned öfver stenarna och mellan buskar och snår sökte sin väg mot dalen.

Vid denna bäck tvättade modern den ull hon hade spunnit, medan barnen plaskade i vattnet med sina nakna fötter eller byggde små båtar, som de satte ned i bäcken och läto segla öfver fallen.

Då barnen blefvo större, började de hjälpa modern med allehanda arbete. Fridolf bar vatten från källan, samlade bränsle och gräfde i trädgården.

Violanta lärde sig sy och spinna. Om vintern satt hon mest inne vid sin slända, men när våren kom, gick hon med ullen, hon hade spunnit, till bäcken för att tvätta den ren.

Hon var nu sexton år gammal och en lång och vacker flicka.

Då hände det en vårdag, att hon gick till bäcken med sin ull. Hon låg på knä i gräset, böjd öfver vattnet, som med brusande fart sköljde öfver hennes händer och störtade ned mot fallen.

Det såg ut som om alla vågor hade så brådt att komma nedför berget och ut mot slätten. Violanta låg stilla och såg på det hvita, skummande vattnet, och så frågade hon:

»Hvart skyndar du dig bort, du brusande bäck?»

Då ropade bäcken högt:

»Till hafvets vilda vågor! Till hafvets vilda vågor!» och stormade vidare.

Bakom Violanta stod ett blommande körsbärsträd.

Då vinden sväfvade öfver dess krona, skakades ett helt snöfall af hvita blommor ned i bäcken och flöt bort med strömmen.

»Hvart flyta ni hän? Hvart flyta ni hän, ni fina, hvita blommor?» frågade Violanta, då hon såg blommorna hvirfla bort.

»Till hafvets vilda vågor! Till hafvets vilda vågor!» svarade körsbärsblommorna och försvunno öfver sluttningen.

När det blåste uppe på fjällåsen, kunde man se, huru den blå randen vid horisonten blef mörkare och mörkare och till sist hotande svartblå.

»Hvad är det svarta där, långt borta?» frågade Violanta modern.

»Det är hafvets vilda vågor!» svarade modern.

Så gick sommaren, och mor och barn lefde ett lyckligt lif tillsammans där uppe i det lilla huset på fjällåsen.

Alla de vilda rosorna voro utblommade, och körsbären började mogna.

En dag sutto Fridolf och Violanta tillsammans under körsbärsträdet vid bäcken.

»Hör du, syster,» sade gossen, »tror du, att det finns något vackrare ställe på jorden än här?»

»Det kan jag inte svara på,» svarade Violanta. »Jag har ju aldrig sett, hur det ser ut på andra ställen.»

»Men så finns det i alla fall inga på hela jorden, som äro så lyckliga som vi!» sade Fridolf.

»Ja hvem kan veta det!» svarade Violanta. »Vi veta ju inte, hur andra ha det!»

»Men hvar dag hos oss är lycklig,» invände Fridolf, »och alla dagar likna hvarandra här.»

»Ja, alla dagar likna hvarandra här,» sade Violanta och suckade.

I detsamma föllo några mogna körsbär ned från trädet i bäcken och sköljdes bort med strömmen.

»Hvart segla ni hän? Hvart segla ni hän?» ropade Violanta.

»Till hafvets vilda vågor! Till hafvets vilda vågor!» svarade bären och försvunno som två bloddroppar i strömmen.

Violanta reste sig och såg ut öfver det vida landet under henne.

Det blåste öfver slätten, och längst mot horisonten mörknade den blå strimman.

»Hafvets vilda vågor! Hafvets vilda vågor!» sade Violanta sakta. »Till dem vill jag också gå!»

Fridolf skrattade.

»Du går inte från mor och mig och från vårt kära lilla hem här uppe bland körsbärsträden,» sade han.

Violanta svarade icke, men Fridolf såg, att det var något hon funderade på.

Hon började bli så underligt tyst och satt helst ensam vid bäcken och såg ut öfver det vida landet vid hennes fötter.