Part 2

Ibland kunde Walter plötsligt tänka: »Hvad är det som fattas mig? Jag har ju allt hvad en människa kan önska sig: pengar och heder och min konungs ynnest, och jag behöfver aldrig ängsla mig för morgondagen. Hvad ¯är¯ det väl som fattas mig?» Han undrade då, om det kunde vara tanken på att all denna härlighet en gång skulle taga slut, när spelmästaren kallade honom att möta sig. Men det föreföll honom att vara något så långt borta i en aflägsen framtid, att han inte alls behöfde bekymra sig däröfver. Han tänkte inte på att åren gingo. Han räknade dem aldrig och han märkte därför icke, att det kom en dag då de tio åren voro slut.

Det var en kväll, Walter hade spelat för kungen. Han hade spelat många lustiga och glada saker, ty han hade genast sett på kungens ögon att han var i upprymd sinnesstämning och önskade muntra visor. Nu hade alla gått till ro, men Walter dröjde ensam kvar i den stora salen.

Han kände sig inte glad till mods, men han kunde inte förklara sig grunden därtill. Måhända var det därför, att han i kväll helst hade velat spela de sorgliga melodier, af hvilka hans hjärta var fullt, men i stället hade han varit tvungen att spela alla kungens glada tankar.

Och inte hjälpte det att kungen klappat honom på axeln och sagt, att han var den bästa spelmannen i hela världen. Den stora salen var nu tom, och i Walters hjärta var det också tomt. Han stod med fiolen i handen och såg på månskenet, som silade in genom fönstren. Då tyckte han plötsligt, att det blixtrade alldeles tätt utanför det mellersta fönstret, men han tänkte att han nog sett galet, ty himlen var ljus och stjärnklar.

Han gick ändå nära fönstret för att titta ut, och då fick han se något som låg och lyste på fönsterkarmen utanför. Det var en liten bit skinande hvitt papper. Han räckte handen ut efter det, och då såg han tydligen i månskenet hurusom på papperet stod skrifvet med stora bokstäfver: »X. Y. Zeta väntar dig i morgon vid soluppgången på stenberget. Kommer du icke, så kommer jag och hämtar dig.»

Plötsligt stod det klart för Walter, att de tio åren just voro slut efter denna midnatt, och nu var han icke mera sin egen herre. Nu hade tiden kommit, då han skulle afbetala sin skuld.

Hvad skulle nu komma?

Det ryste i honom af en obestämd fasa för något obekant, som skulle göra slut på hans frihet. Och hvad var det för resten för en frihet han haft? Han som varit kungens och hvar mans tjänare. Han som hade gjort hela världen till viljes, men tegat med hvad han själf hade att säga. — Men nu var det inte tid att stå och sörja. Det var bara att lägga benen på nacken och ge sig i väg för att inte komma för sent.

Han tryckte hatten ned öfver pannan, tog fiolen under armen, slog kappan öfver axlarna och skyndade ut i natten.

Det var en skön, kall månskensnatt. Himlen var ljus och stjärnströdd och månskenet flöt i strömmar öfver jorden. Walter sprang allt hvad han kunde, ty det var en ganska lång väg upp till stenberget. Han såg sin långa skugga springa bredvid sig på den hvita vägen. Nu kom han in i skogen, och då han gått några timmar, såg han hur stjärnorna började blekna. Det ljusnade i öster, och snart skulle solen gå upp. Han skyndade då framåt med dubbel fart och snart var han ute ur skogen och uppe på vidderna. Han kunde redan se stenberget rakt framför sig. Rundt omkring bredde sig öppna fält med kort gräs. Där brukade herdarna vakta sina hjordar. I morgonrodnaden kunde han skönja hur det rörde sig mellan de små buskarna. Det var de ulliga ryggarna af fåren, som började vakna.

Då hörde Walter plötsligt en så egen melodi. Först trodde han att det var en fågel, men nu förstod han, att det var någon som blåste på flöjt. Så brådt han hade, fick han ändå lof att stanna och lyssna.

Han tyckte det var den vackraste, enklaste melodi, han nånsin hört. Den lät som om morgonstjärnan själf skulle ha sjungit den uppe i himlen, så klar och lycklig tonade den här i ensamheten. Den trängde helt in i Walters hjärta och fyllde honom med en så ljus och stilla glädje, att tårarna kommo honom i ögonen. Nu såg han hvarifrån tonen kom. Det var en liten ljushårig herdegosse, som satt på en sten och blåste flöjt.

»God morgon!» ropade Walter till honom. »Hvad du spelar vackert!»

Gossen såg upp, men svarade inte. Efter en stund började han blåsa igen.

»Så vackert du spelar!» sade Walter åter. »Är det för fåren du blåser?»

»Jag blåser för mig själf,» sade gossen sakta och spelade vidare utan att bry sig om Walter.

»Hvar har du lärt dig den där vackra visan?» frågade Walter ånyo.

»Den sitter här i pipan,» sade gossen och vände på flöjten. »Jag tycker om den, därför låter jag den komma fram.»

Morgonrodnaden blef allt starkare på himlen, och Walter började känna en underlig frossa öfver hela kroppen. Det var något som sade honom, att hans öde snart skulle vara afgjordt, och han blef med ens så förfärligt rädd, att han tyckte han hellre skulle vilja dö än gå upp till stenberget.

»Hör du, lilla gosse,» sade han till herdegossen. »Jag skall vara på stenberget vid soluppgången, men jag är så förfärligt rädd.»

»Hvad är du rädd för?» sade gossen och skrattade. »Är du rädd för solen?»

»Nej, jag är rädd för någon jag skall möta där, en sträng herre, som vill mig illa.»

»Inte ska du vara rädd,» sade gossen. »Här uppe finns inga stygga. Här är godt att vara.»

»Men den mannen jag ska möta,» sade Walter. »Han bor inte här. Han kommer för att ta mig bort med sig. — Vill du inte gå med och försvara mig?»

»Jag har ju inte så mycket som en käpp,» sade gossen.

»Det gör ingenting,» sade Walter. »Men jag skulle känna mig så trygg om du ginge med mig.»

»Ja, kan det göra dig glad, så kommer jag gärna med,» sade gossen. »Men då få vi allt skynda oss, så jag fort kan vara tillbaka till fåren igen.»

Han lade sin lilla hand i Walters, och de började båda att springa allt hvad de kunde; gossen på sina bara fötter, Walter på sina sporrklädda stöflar. Då de nalkades stenberget, såg Walter hurusom en lång, gänglig figur stod emot en af de bara tallarna där uppe, och han förstod genast hvem det var.

»God morgon,» sade spelmästaren och tog till mössan med två fingrar. »Det är bra, att du är punktlig. Men hvad är det för ett påhäng du har med dig? Hvad ska ungen där att göra?»

»Å, jag skulle vilja, att du också hörde ¯honom¯ spela en gång,» svarade Walter. »Jag för min del har aldrig hört något vackrare.»

»Den där bytingen!» sade den långe herrn hånfullt. »Är det på den där flöjten han spelar?»

»Ja,» svarade Walter. »Och det gör han så vackert, att man inte kan låta bli att gråta.»

»Då måtte man vara ett sådant smörhjärta som du,» svarade spelmästaren och skrattade. »Du skall väl inte kunna inbilla mig, att ¯jag¯ skulle kunna gråta öfver att en bondunge blåser flöjt?»

»Ska vi slå vad?» sade Walter. »Så sant jag står här, så ska han kunna spela tårar i dina ögon.»

»Men hvad ska vi slå vad om?» frågade spelmästarn.

»Om min frihet,» svarade Walter. »Om du bara fäller en enda tår när han spelar för dig, då har han betalat min skuld, då har du ingen rätt öfver mig längre.»

»Topp!» svarade den långe. »Det är jag med om! Men nog kunde vi spara oss den komedin, ty när solen går upp är du i alla fall min.»

Den lille gossen hade inte alls förstått hvad de två talade om. Han stod och såg ut öfver det vida landet, som låg i morgondimmorna och väntade på solen.

»Vill du spela det stycket, jag hörde, en gång till?» frågade Walter.

»Ja, om du vill, då gör jag det gärna,» svarade gossen och började genast att spela.

Den långe herrn satt på en sten med ryggen vänd till hälften emot honom och tycktes icke ge minsta akt på hvad han spelade, men efter en stund vände han litet på sig, och bäst som det var, hade han gjort helt om. Han satt med armbågarna mot knäna och hufvudet stödt i händerna och lyssnade.

Walter märkte att det försiggick en så märkvärdig förändring i hans ansikte. Hans långa, smala ögon, som han annars knep ihop, öppnade sig och skeno som två flammor. Hans breda mun upphörde att le, och hans lilla, smala panna fick några djupa veck mellan ögonbrynen, som kommo honom att se så allvarlig och sorgsen ut.

Den lille gossen gaf icke minsta akt på honom. Han spelade i allt lugn på sin flöjt, och det klingade så klart och lyckligt i morgonluften där uppe på berget, medan det blef rödare och rödare på himlen. Det var nästan som om flöjttonerna lockade solen närmare och närmare.

Walter kände en sådan frid och lycka strömma in i sin själ, att han rent glömde bort, att det var hans eget lif som stod på spel. Men då han såg bort till den store spelmannen, ja, då fick han se något så underbart. Tårarna tillrade ur hans ögon och föllo i tunga droppar ned mellan hans långa fingrar.

»Du gråter!» ropade Walter. »Se, du gråter! Nu har du ingen rätt öfver mig mera.»

»Jag gråter visst inte!» svarade den långe herrn förargad och torkade fort bort tårarna med baksidan af handen. »Men man får en så otäck snufva här uppe i morgondimmorna. Jag är inte van att vara så tidigt ute.»

»Visst gråter du!» ropade den lille gossen. »Men hvarför gråter du?»

»Din satans unge!» ropade den långe herrn och reste sig. »Hvarför skulle du komma och blanda bort korten för mig?»

Hans ögon blixtrade och han såg så där grym och elak ut, som Walter kom ihåg honom från deras första möte. Men gossen lät icke skrämma sig. Han fortsatte att blåsa på sin flöjt i all stillhet, medan de första långa solstrålarna sköto upp öfver horisonten.

»Ja, jag ser, jag har förlorat spelet,» sade den store spelmästarn och slog kappan stramt öfver skuldrorna. »Men mister du en, stå dig tusen åter, och inte må du tro jag grämer mig öfver förlusten af en sådan sparfunge som du!»

Han spottade framför sig så det fräste i kiselstenarna, och så gick han med långa steg, utan att vända sig, bort öfver stenberget och försvann bak klipporna.

»Hvad det var synd om honom!» sade den lille gossen och såg efter honom. »Han såg så ledsen ut!»

Walter darrade öfver hela kroppen. Han böjde sig ned och tryckte gossen fast till sig.

»Ja, nu får jag springa tillbaks till fåren,» sade den lille och gjorde sig lös, och så sprang han allt hvad han orkade nedför berget.

Men Walter tog fram fiolen och såg länge på den.

»God morgon, min hjärtevän!» sade han och vände på den i morgonsolen. »Det är länge sedan vi två mötte hvarann på tu man hand. Det är som om jag rent skulle ha glömt bort dig för alla de människor vi skulle spela för. Men nu ska vi allt börja ett nytt lif tillsammans. Nu vet jag hur man ska spela. Man ska spela för sig själf!» och så kysste han fiolen.

Alla mina lamm och alla mina björnungar.

Det var en gång en liten prinsessa, som var mycket lycklig.

Hon ägde allt det bästa i världen; en pappa och en mamma och ett litet hvitt hus, som låg midt på en stor grön äng, full af hundra tusen millioner hvita blommor.

Och där på ängen hade hon också en hel skara af små hvita, krusiga lamm.

Man kunde icke se något sötare! De voro så runda och mjuka som bollar, med nosar så ljusröda som rosenknoppar och klara gröna ögon.

Så snart prinsessan hade kommit upp om morgonen, hade blifvit tvättad och fått på sig sin hvita klänning, skyndade hon sig ut på ängen, klappade i sina små händer och ropade:

»Alla mina lammungar! Alla mina lammungar! Kom, så ska vi dansa!»

»Bää, bää,» ljöd det från alla håll, och så kommo alla de hvita lammen tumlande från ängens olika sidor, och då började där en munter dans. Prinsessan i midten och alla de små krusiga lammen rundt omkring hoppade och sprungo på det gröna gräset, till dess prinsessan föll omkull med benen i vädret.

Då lade de sig alla ned på de hundra tusen millionerna blommor och läto solen skina på sig.

»Å, hvad jag är lycklig!» sade den lilla prinsessan. »Ingen i hela vida världen är så lycklig som jag!»

Ängen buktade sig i backar och dalar och var här och där bevuxen med stora träd, men längs ena sidan gränsade den till skogen, den stora, allvarliga granskogen, som växte upp efter berget.

Mellan ängen och skogen var en hög, hög gärdsgård af långa, smala granstammar, och man kunde blott på ett enda ställe komma igenom den. Midt på gärdsgården fanns en liten grind, men till den hade prinsessan nyckeln.

Men djupt inne i den mörka granskogen bodde en ung prins. Han hade byggt sin jakthydda där inne och höll sig där en björngård.

Innanför ett stängsel hade han sex små björnungar, de allra roligaste man kunde se.

De sågo ut som sex lefvande muffar, med täta, silkesmjuka pälsar, stora mjuka tassar och små lömska och dumma ögon, som sutto på sned i hufvudet.

Så snart prinsen hade kommit upp om morgonen och hade badat sig i källan och klädt sig i sin jaktdräkt, gick han bort till sin björngård, öppnade grinden och ropade:

»Alla mina björnungar! Alla mina björnungar! Kom så ska vi leka!»

Och så kommo alla sex björnungarna rusande ut som sex glada skolpojkar och kastade sig öfver prinsen.

De rullade honom omkring på gräset, slogo honom med tassarna, lyfte mössan af honom och slogo kullerbyttor öfver hans ben.

»Oj!» ropade prinsen. »Ingen i hela världen har så lifvadt som jag!»

Men så hände det en dag, att då prinsessan kom ut på morgonen och ropade på sina lamm, kom intet af dem springande.

Hon ropade och ropade och klappade i händerna, men förgäfves.

Då började hon springa omkring för att leta efter dem, och i en grop under ett stort askträd fann hon dem alla hopkrupna.

De lågo så stilla som en snödrifva, men de skakade alla öfver hela kroppen och blinkade med sina gröna ögon, och när hon talade till dem, svarade de endast: »Mää! Mää!» med små darrande röster.

Då förstod prinsessan, att något måtte ha skrämt dem, och hon satte sig att vakta på dem.

En stund efteråt såg hon, att någon kom gående och stannade och tittade ut mellan gärdsgårdsstörarna. Då reste hon sig och gick bort till gärdsgården och tittade in i skogen.

Där stod prinsen!

Han var klädd som en riktig prins, må ni tro! Han hade röd sammetsblus och stöflar med sporrar. I mössan hade han tre orrfjädrar, och om halsen hade han svansen af en ekorre, som han själf hade skjutit.

Den lilla prinsessan stack sin lilla näsa in mellan gärdsgårdsstörarna.

»Är det du, som skrämmer mina lamm?» frågade hon.

»Det var väl mina björnungar,» svarade prinsen. »Jag var ute och promenerade med dem i soluppgången.»

»Har du björnungar?» frågade prinsessan. »Akta dig, du, de kan vara farliga!»

»De ä’ så lifvade!» svarade prinsen. »Men hvad gör du med dina dumma lammungar?»

»De ä’ så söta!» sade prinsessan.

Emellertid måste prinsen lofva, att aldrig mera gå förbi med sina björnungar, ty när lammen endast kände lukten af dem på långt håll, voro de nära att dö af ångest.

Han höll också hvad han lofvade, men däremot kom han själf ofta på andra sidan gärdsgården och stod och hängde och tittade in mellan stolparna på prinsessan, som dansade med alla sina lamm bland de hundra tusen millionerna hvita blommor på den gröna ängen i solskenet.

När hon icke orkade dansa mer, hände det att hon gick bort till gärdsgården, och där stodo hon och prinsen och pratade.

Störarna stodo så tätt, att de blott kunde se hvarandra med ett öga i sänder, och där stodo de och klämde fingrarna kring gärdsgårdsstörarna, och stucko nässpetsarna in i mellanrummen.

En dag hade prinsen sin ena hand ombunden.

»Hvad har du gjort med din hand?» frågade prinsessan.

»Stött den på en sten!» svarade prinsen.

»Visst inte!» ropade prinsessan.

»Rifvit den på en gren!» sade prinsen.

»Visst inte!» svarade prinsessan.

»Nåja ... en af björnungarna har bitit mig,» sade prinsen.

»Där ser du, hvad jag sa!» sade prinsessan. »De ä’ farliga! Och när de nu få stålklor och huggtänder, bli de ännu farligare!»

»Ja, men de ha en päls, som är så mjuk som silke och så tät som sammet, och det är så läckert att klappa dem!»

»Kanske det också blir läckert, när de biter hufvudet af dig?» sade prinsessan.

»Pytt!» svarade prinsen. »Det förstår du inte!» och så gick han.

Så gick sommaren. Lammen växte så fort, att man nästan kunde se det; mycket fortare än små barn.

De voro icke längre så mjuka och runda, icke så lätta i kroppen och så hvita i ullen, och när prinsessan klappade i händerna och ropade:

»Kom så ska vi dansa!» togo de endast ett par skutt och började därpå beta i all maklighet.

»Ni är inte så söta som förr!» sade prinsessan och såg missnöjd på dem. »Ni börjar att se så långnästa och dumma ut.»

Prinsens björnar växte också för hvar natt.

De voro icke längre så muntra och lekfulla.

De började att få stålklor och huggtänder, och deras ögon sågo för hvar dag allt lömskare ut.

»Jag tror, att prinsessan har rätt,» sade prinsen. »Ni är inte att lita på!»

Då hände det en morgon, när prinsessan kom ut, att hon fann ett af sina lamm dödt på ängen.

Det hade blifvit bitet i halsen, och blodet flöt öfver gräset och fläckade de hvita blommorna ända bort till gärdsgården, som på detta ställe var nedbruten med våld.

Prinsessan blef både ond och ledsen, och hon befallde sitt folk, att de skulle göra gärdsgården dubbelt så hög på detta ställe.

Mest ond var hon dock på prinsen. Hvarför passade han icke på sina björnar!

Då hon nästa morgon kom ut, såg hon att på gärdsgården hängde den finaste kappa af röd sammet, fodrad med björnskinn och med två gyllne spännen till halsknäppe.

Hon förstod genast, att det var en gåfva från prinsen. Han hade dödat den björnunge, som bitit hennes lamm och fodrat kappan med skinnet.

Men hvad brydde hon sig om det!

Fina kläder kunde hon få så mycket hon ville. Men ingen hade lof att röra hennes lamm!

Hon lät kappan hänga, och då åskregnet kom, blef den alldeles förstörd.

Nu vågade icke prinsen visa sig mera vid gärdsgården, och prinsessan kunde vara i fred med sina lamm. Men ju längre sommaren led, dess mindre brydde hon sig om dem.

»Ni är inte längre små glada, hoppande lamm,» sade hon till dem. »Ni är snart en hop gamla tråkiga får; — gå er väg!»

Och fåren hoppade åt sidan och läto henne gå förbi. De ville numera också helst slippa att dansa. De stodo helst och mumsade och mumsade på det gröna gräset från morgon till kväll.

Prinsessan hade också fått en ny hvit klänning, som räckte ända ned till fotleden, hon kunde icke rusa omkring så vildt som förr.

Hon gick omkring på den gröna ängen och suckade och band kransar af alla de hvita blommorna. Men inne vid jakthyddan satt prinsen, mörk i hågen och såg på sina björnungar. De voro snart vuxna björnar med väldiga tassar och en tung, luffande gång.

»Odjur!» sade prinsen och knuffade dem. »Hade inte en af er dödat prinsessans lamm, så hade jag inte så tråkigt, som jag nu har!»

Men så hände det en afton, då prinsessan gick på ängen, att hon fick se prinsens röda sammetsjacka lysa bakom gärdsgården. Han stod där och hängde liksom förr i världen.

»Hvad gör du där?» frågade prinsessan.

»Man måtte väl ha lof att titta!» svarade han.

Prinsessan teg. Hon fortfor att binda på sin krans.

»Du ville inte ha min kappa,» sade han därpå.

»Tror du, att man betalar rödt blod med röd sammet?» svarade hon.

»Pytt, fårblod!» sade prinsen.

»Oskyldigt blod,» sade prinsessan. »Du ska skjuta dina björnar!»

»Jag har ju skjutit den, som bet ditt får!» svarade prinsen.

»Ja, men de andra också!» sade prinsessan.

»Nej!» ropade prinsen.

Då gick prinsessan så långt bort på ängen, att han icke kunde tala med henne längre.

Nästa afton stod han där igen.

»Hvarför dansar du inte mera med dina lamm?» frågade han.

»De ä’ gamla får nu,» svarade prinsessan. »De ä’ inte längre glada att dansa med. Men hvarför går du inte hem och leker med dina björnungar?»

»De ha blifvit vilda björnar,» svarade prinsen.

»Skjut dem!» sade prinsessan.

»Nej!» svarade prinsen, och så gick han.

Tredje kvällen stod han där igen och hängde.

»Prinsessa!» sade han. »Öppna dörren, så ska jag komma in och dansa med dig. ¯Jag¯ kan dansa, må du tro!»

»Ja, om du först skjuter dina björnar,» sade prinsessan.

»Ja, jag ska väl göra det då,» svarade han.

»Hur många har du?» frågade prinsessan.

»Jag har tre,» svarade prinsen och tittade upp i träden.

»Å, du har bestämdt flera,» sade prinsessan.

»Nåja, jag har kanske fyra,» svarade han.

»Inte fler?»

»Jag har ju sagt dig, att jag har fyra,» svarade han och såg ned på sina skor.

»Ja, då tror jag dig ju,» sade prinsessan. »En prins kan inte ljuga.»

»Det är sant; jag har visst fem!» svarade prinsen och ref af sig mössan, »men den femte är den allra bästa, och den skjuter jag inte.»

»Ja, då går jag!» sade prinsessan.

»Jag skall sätta den i bur!» ropade prinsen efter henne.

»Björnar vilja inte bo i bur,» svarade hon.

»Jag skall smida den i länkar.»

»Den sliter sina länkar,» svarade prinsessan.

Nu var hon långt, långt borta som en hvit prick mellan de hvita blommorna.

»Ja, då ¯ska¯ jag skjuta den! Jag ska! Jag ska! Lofva mig bara, att du vill öppna grinden och släppa in mig på ängen!»

»Kom igen i morgon!» svarade prinsessan.

Nästa morgon stod prinsen åter vid gärdsgården.

»Nu är det gjordt!» sade han. »Jag har skjutit mina björnar!»

»Talar du sanning?» frågade hon.

»Dagsens sanning,» svarade prinsen.

»Se mig in i ögonen, när du säger det,» sade prinsessan.

»Ja, men jag kan ju bara se ditt ena öga genom gärdsgården,» svarade han.

»Då får jag väl öppna grinden,» sade hon, och så satte hon nyckeln i låset och släppte in prinsen på ängen.

Där stod han nu i sin röda sammetsblus, stöflar med sporrar, orrfjädrar i hatten och ekorrsvansen kring halsen.

»Tror du mig nu?» frågade han. »Hvad ser du i mina ögon?»

»Jag ser mig själf!» svarade prinsessan och skrattade. »Jag står där i min hvita klänning midt på ängen med de hundra tusen blommorna!»

»Och nu ska vi dansa!» sade prinsen och tog henne om lifvet, och så började de att dansa.

Det gick som en hvirfvelvind öfver gräs och blommor, öfver backar och dalar, hela den gröna ängen igenom.

Månen gick upp som en stor röd sköld öfver fjärden, och stjärnorna kommo fram på himlen, och daggen föll på gräset, men de fortforo att dansa, medan prinsen sjöng:

»Hasselbuskar de ä’ små, de ä’ fulla af nötter! Dansa lätt min unga brud, du fryser om dina fötter!»

Och om de icke ha upphört att dansa så dansa de ännu.

Moster Kajsas skrin.

Det var en gång en gosse, som hette Erik. Han var både stark och vacker, och han kallades af de andra unga gossarna för »starka Erik», men flickorna kallade honom »vackra Erik».

Han hade just ingen lust att arbeta men stod gärna i byns utkant vid den stora gröna planen, där ungdomen om sommarkvällarna lekte eller slogo boll.

Här stod han med ryggen mot muren, armarna i kors och sin lilla tobakspipa i munnen. När flickorna gingo förbi, nickade han vänligt, och var det en vacker flicka, lyfte han höfligt på mössan, men när gossarna gingo förbi, skickade han ofta ett försmädligt ord efter dem. Han mokade gärna gräl, ty han tyckte om att slåss.

Också var han så stark, att de flesta voro rädda att slåss med honom, och i hvilket spel han gaf sig in, vann han.

Erik hade hvarken far eller mor, och för resten endast en släkting; det var gamla moster Kajsa.

Moster Kajsa var en gammal ogift kvinna, fattig och ful, alldeles förskräckligt ful, tyckte den vackra Erik.

Hennes kropp var liten och hoptorkad, och hon kunde icke hålla hufvudet upprätt på halsen. Det hängde och slingrade som på ett nyfödt barn.

Ögonen voro små och röda, och den långa näsan hängde ända ned öfver den tandlösa munnen. Att ögonen sågo goda och vänliga ut, och att munnen kunde säga milda ord, det märkte icke Erik.

»Det är förskräckligt, hvad moster Kajsa är ful,» sade han endast. »Det är inte underligt, att käringen aldrig har kunnat få en man.»

Om lördagskvällarna brukade gamla moster Kajsa gå upp till kyrkogården och vattna grafven, och då hände det ofta, att hon gick förbi Erik, som stod vid muren och rökte på sin pipa; ty moster Kajsas lilla hus låg alldeles intill den gröna planen, där de unga lekte.