Part 6

Modiga voro de -- hon älskade dem -- varmt och medlidsamt och brinnande sände hon dem sin kärleks hälsning genom de ödsliga vidderna.

Ty nu -- nu begrep hon Erik Utbults sorgsna ord: »Det andra kunna vi inte rå för. Det enda viktiga är att kunna älska ändå -- älska även genom avstånd och över klyftor.

Kunna vi inte det, älskade, kunna vi inte det?»

Skarpa eggar gingo genom hennes hjärta. -- Ack, hon hade icke kunnat -- icke med den rätta kärleken -- den, som skulle fått henne att glömma sitt eget hårda öde för att genom hinder och galler le in i döden mot kamraten i hans. Ack, till det hade hennes stora kärlek varit för liten!

Hon sprang upp och slog ut armarna mot havet och stammade ur sitt överfulla hjärta: -- Älskade, kom igen, älskade, så att jag får älska dig mer! O, kom igen! Kom igen!

Med ögonen spända av ångest försökte hon genomtränga dunklet. -- Var fanns han, hennes älskade, som icke klagade, blott lydde -- lydde kanske till döds just nu!

O, nej, nej! Kom igen! bad och besvor hon ut i mörkret.

Kom då aldrig fyrens ljus!

Men då det äntligen lyste fram kunde hon ändå ingenting se -- varsnade blott vita virvlar, som överallt därute sprängde sönder det svarta dunklet, likt rämnor in i det okändas fasa.

Utom sig av spänning ansträngde hon sina värkande ögon -- men det var lönlöst. Ack, om hon blott haft en kikare! Men kom i detsamma ihåg att hon sett en stå nere i Erik Utbults rum och störtade i nästa minut bort över klipporna. Hastigt fann hon den och ilade tillbaka, hittade en skyddad plats bakom ett stort block och fick kikaren upp till ögonen, just som fyrskenet på nytt kom sopande.

Darrande förde hon den fram och tillbaka inom ljusradien. Och skrek till. Ty hon hade sett båten dyka upp i den -- en liten, svart punkt långt ute i allt det gråa svallet. Den höll rakt ner mot vraket -- en ännu mindre punkt ändå längre bort. Hon tog stöd mot klippan och följde med varje nerv spänd dess drömlika färd. I en ormande zigzag-linje gick den genom ett sällsamt, ljust virrvarr, som hon först trodde vara vrakdelar men sedan fann vara timmer från vrakets last. I de korta ljusglimtarna kunde hon se hur den stora, tunga båten dansade och hoppade, likt en liten boll, bland allt det hopgyttrade träet, vaksamt och smidigt försökande undvika dess stötar så mycket som möjligt. Hon skrattade stolt till -- det var nog han, som satt till rors därute -- så kallblodigt kunde blott han sköta det varpå allas liv berodde.

Så fällde regnbyarna sitt förhänge av ogenomträngligt mörker över vågstycket igen. Allt blev blint omkring henne i några yrande minuter. I den svarta och bländande virveln hörde hon blott stormens ihåliga dån och strävade att hålla sig fast intill klippan för att icke bli kastad ned i djupet. Men därpå kom fyrens breda ljussvärd farande genom den stillnande luften, klöv mörkret och grånade allt. Åter kunde hon urskilja något och se att lotsbåten med några meter minskat avståndet mellan sig och vraket. En gång var den plötsligt försvunnen och hennes hjärta stod stilla av fasa en sekund, men så syntes den igen -- med alla segel uppe. Den hade synbarligen, för att sätta dem, varit nere i lä om skäret, vilket skymtade där i norr.

Nu skulle alltså arbetet begynna.

Spänt väntade hon på nästa ljusminut -- och på nästa och nästa -- stod där och höll vakt på dem, med kikaren oavlåtligt för ögonen, färdig att fånga upp den sällsamt drömlika syn, vilken i de snabba glimtarna dök upp inom kikareglaset.

Inne i dess lilla rundel kom och försvann lotsbåten därute i fjärran, seglande bidevind för styrbords halsar, så att sjöarna röko om den. De reste sig tvärbrant och föllo över den, likt skyfall. Ibland såg hon icke båten på ett par minuter och höll andan med sammanbitna tänder -- det tycktes omöjligt att den skulle kunna resa sig igen. Men så småningom kom den dock upp i lä om vraket och hon såg, i en glimt mellan två väldiga sjöar, hur en liten roddbåt sattes ut och folk gingo i den. Så släppte roddbåten och lotskuttern gav sig i väg utåt sjön igen -- för att icke vara i vägen -- förrän i det rätta ögonblicket. Då kom den vinande tillbaka och lade sig att passa på ekan, där den full av folk kom från vraket, ridande på vågorna, så högt ibland att halva botten syntes.

I nästa sekund hade lotskuttern fångat upp dess last av räddade och släppt av den igen. Det var som om den stora båten spelat boll med den lilla, tyckte hon. Det hela gick så fort att hon knappast hunnit uppfatta det, innan hon fick se ekan, tom, så när som på två roddare, taga sats för att följa med en stor våg så nära som möjligt intill vraket och lotskuttern långt ute i sjön, beredande sig på nästa kast.

Och så höll det på -- i en darrande evighet, tyckte hon -- tiden hade stannat och stod och skälvde, som i en hemsk och sällsam dröm, i vilken hon oupphörligt tänkte: Nej, nu går det galet! Nu brister allt i tusen bitar! Men i nästa minut såg hon faran glida bort -- besegrad -- och en ny komma -- och glida bort även den -- lämnande allt lika oberört och henne själv lika litet förvånad över vad som än hände, som man är i drömmen -- lika ångestfullt lugn, klar och kallt glad.

Allt plånades så småningom ut -- begreppen liv och död och fara -- allt. Kvar var blott kampen och den hade alltid varit, tycktes det henne, där hon stel av köld hakade sig fast invid klippan och vaktade på dess utgång.

Mörker och ljus kommo och försvunno -- växelvis flämtande över striden -- alltjämt varade den.

Så kom en by, svartare och hårdare än någon av de föregående men gick helt snart över igen. Hennes kikare flög åter till ögonen -- ett ögonblick, och hon grep tag i stenen med vitnande knogar. Ty hon hade sett att stormbyn drivit lotsbåten alldeles upp under vraket -- i nästa minut skulle dess bräckta stormast, vilken hängde ut över sidan, kantra den och allt vara slut.

Hon slöt ögonen. Men då hon darrande öppnade dem igen trodde hon knappt vad de sade henne -- att lotsbåten, som genom ett under, gått klar, och nu med bottenrevade segel stävade in mot Kalvsund i den strykande stormen.

Hon nästan föll ned på klippan.

Det var över -- allt var räddat -- allt var väl.

-- Tack, snyftade hon -- O, tack -- tack -- -- --

III.

Älskade, minns du när du kom hem igen, översköljd av saltvatten, med ditt ansikte ännu stenstelt av spänd beslutsamhet, med hundra överståndna dödar i din blick.

Minns du då mina armar om din oljerock, mitt överlyckliga hjärta, som slog mot ditt bröst, svällande av stolthet över dig, min segrare -- hela mitt älskande, jublande, omfamnande jag, som längtade att undfå dig.

Stilla och stolt med varje atom av min kropp och min själ tog jag mot din kraft. Hur saligt kände jag icke då var del i det eviga kretsloppet; hur lycklig sträckte jag mig icke liksom ut i mörkret mot alla de liv, vilka skulle tändas av den gnista vi tänt denna styrkans och lidelsens natt efter en seger över döden.

Ty även jag hade ju besegrat den.

Jag minns, när jag slog armarna om dig och drog upp ditt huvud att vila mot min axel -- hur du viskade då - »Käraste, vad du är förändrad nu -- du är ju som en moder, så öm och stilla och stark.»

Men jag var ju ock en moder då. Genom dig var jag bliven en livgiverska -- genom dig kunde jag nu älska det kommande, fick jag samband med det gångna -- knöt jag hop min brustna kedja till en hel vid dem bägge -- såg dem försvinna in i oändligheten framför och bakom mig -- älskade oändligheten -- älskade genom alla de mörka öknarnas övermänskliga ångest med en moders modiga kärlek.

Älskade, genom dig icke blott är utan blir jag -- genom dig är jag odödlig, som du genom mig -- oövervinneliga äro vi -- föräldrar -- vilka leva tusen liv från släkte till släkte.

Älskade, höves det oss icke att vara modiga, stolta och stilla då -- att vara tåliga och ge tröst -- vad som än sedan blir av det vi kallat oss själva -- att älska, älska och dö?

Kom och hjälp mig med det! Kom och låt mig trösta dig! Var icke så vilt förtvivlad, anklaga dig icke så -- anklaga då hellre livet, som ville vår kärlek -- ville liv.

Men varför anklaga -- varför icke le och tiga?

Du skall icke sörja. Du kan inte ana vad jag redan älskar det dyrbara, lilla liv jag bär -- vad jag gärna dör för det -- för ditt barn, min egen, käre hjältes barn, som skall växa till en hjälte -- en man eller kvinna, modig, som du, tålig, som jag -- men större än vi bägge.

Käre, i det barnet äga vi ju varandra genom tiderna.

Käre, i det barnet skall jag alltid älska dig.

Kom det ihåg -- jag skall alltid, alltid älska dig!

_Miriam._

*

Strax efter sedan han fått detta brev kom han till henne för att vara hos henne den sista tiden.

Hans hustru hotade visserligen att kasta sig i sjön om han reste och Miriams moder att lämna sin dotter om han kom, emedan hon kände att hon icke kunde uthärda hans åsyn. Men han brydde sig icke om det -- han anade -- begrep det instinktlikt -- att då döden bara kom tillräckligt nära skulle den stilla de bägge kvinnornas vrede, som den stillar allt. I dess skygd skulle hans kära och han få en fristad -- utanför den måste de andra stanna och bävande känna att i dessa gränstrakter upphörde livets lagar att gälla -- att här kunde ingenting hända, som var av vikt för det.

Därför att en döende varken har rätt eller orätt, emedan han så snart skall vara bortom bägge delarna -- emedan han har så liten tid på sig att det gör allting likgiltigt.

Det skulle de nog omsider förstå och lämna dem i ro.

Och han fick rätt.

Ju närmare Miriams stund kom, desto tystare och fridfullare blev det kring henne och honom -- desto längre avståndet från de levandes värld, där den larmade vidare. De voro ju ännu kvar i den, de talade och handlade, men alltid liksom mycket långt borta från sig själva, utan att något av allt det de själva och andra sade eller gjorde kunde störa den vita tystnad, i vilken de voro som inlåsta tillsammans. Därinne levde de sitt verkliga liv i ett trofast och vemodigt kamratskap -- den ene, som skulle leva, hjälpande den andra, som icke skulle göra det, vaktande på varje hennes minsta tanke och känsla, oavlåtligt strävande att komma henne så nära som möjligt.

*

Ty han förstod att ett stort svalg dock var befäst mellan den plats mitt uppe i livsvirveln, vilken snart väntade honom tillbaka, och det öde rum, varifrån hon inom kort skulle följa ut med tidvattnet, som strömmar ur livet. Han begrep att hennes hjärta måste trotsa mörka vidder för att nå hans. Han kände att hon icke ens invid det alltid kunde glömma dem -- att hon ständigt hade avskedet för ögonen, likt en långväga resenär, vilken icke får stanna längre än till gryningen och därför ber tusen farväl genom hela den sorgsna natten.

Allt vad hon tänkte och sade var ett underförstått farväl -- hela den återstående, lilla tiden var ett enda sådant farväl -- på avstånd, ty komma honom riktigt nära kunde hon ju icke. Hennes liv gick redan bakåt -- hon fördes snabbt utför floden och såg honom avlägsnas allt mer och mer.

Men genom ödsligheten vinkade hon modigt åt honom -- O, du min kamrat i fjärran, tycktes hon säga -- ensam är även du, ensam skall också du en gång följa ut med den snabba strömmen utan mål -- ensamma äro vi och rymden är så vid och mörk -- allt är farväl -- för evigt farväl -- i ett stort och stilla vemod utan gräns och hjälp...

Men hon kunde bära det. Allt klarare blev det med var dag inom henne. Det var som såg hon i den ljusnande gryningen till dödens bleka dag allt bättre och bättre alltings rätta proportioner.

Det lilla i livet krympte hop, tills det blev så litet att hon icke kunde uppfatta det. Även det stora avlägsnade sig. Allt blev så vitt och högt, så tyst och stilla i den isande ro, som vaggade henne allt djupare in i sin kalla och stolta vila.

I den hörde hon åter -- som i stormnatten på klippan -- blott livsflodens sus genom tiderna -- såg i djupet dess hastigt rinnande fåra, vari eonerna föllo likt brådskande droppar.

Likgiltigt anade hon i den -- för smått för att synas -- sitt eget ofattligt tillfälliga liv.

Och det tröstade henne -- med en underligt sval och avlägsen tröst -- att alltet var så stort och hennes liv så litet.

En sekund och det hade susat förbi och all verklighet det haft var helhetens, som det tillhört.

Men helheten varade.

Vad mer om då det försvann? Vad se'n huru det då varit -- om soligt eller stormigt, om kort eller långt?

Blott det varit helheten värdigt.

Blott det stolt underordnat sig den, likt en del, vilken, hur liten den än är, dock, genom att vara i det hela, bär ansvar för allt.

-- »O, min själ,» skrev hon en gång under denna tid på ett av bladen i en för henne mycket kär bok. -- »O, min själ, var då icke så lik en inbilsk slav, vilken knotande och klagande måste tvingas in i oket. O, min själ, en dödsdömd gladiator lik, hälsa frimodigt Cesar, giv honom villigt det honom tillhörer. Blott så blir du Cesars like och det du ger en gåva och icke en träls tribut.

Blott så blir du icke längre ödets offer utan ödet själv.

Därför att du icke längre är en motspänstig del utan en villig. Och alltså icke längre en del utan helheten själv.

Om lycklig eller olycklig, om levande eller död»...

*

Detta hade hon till slut kunnat säga sig själv och menat det -- tröstat och lugnat sig själv med det, då dödens fasa ännu ibland kommit över henne och hon mitt på stora, ljusa dagen varit färdig att ropa av skräck över det ofattliga i att nu vara och snart icke längre finnas till.

Men hon visste ju nu att allt djupast inne dock var harmoni -- en väldig, vild och vemodig enhet av styrka. Hon ville icke störa den med sin svaghet. Hon ville försöka uthärda den.

Och hon gjorde det också. Men vad det kostade henne, det fick icke ens han någonsin veta. Hur mycken ensam, undrande smärta hon innan dess måste genomlida, det förrådde hon aldrig med ett ord.

Det var ju heller ingenting att tala om, sade hon sig -- det skulle ju snart alltsammans vara över -- som hon själv.

Ja, underligt var det att ha levat, underligt att dö...

Livet var stort, döden också -- men större än sitt liv var dock människan, större än sin död också -- det enda mått varmed hon kunde mätas var Evighet.

Evighet -- det ordet ekade nu inom henne dag som natt -- Evighet -- Evighet...

-- Vad du är tyst, käraste, vad tänker du på? kunde Erik Utbult ofta fråga, då de sutto tillsammans och hon tegat i timtal.

-- Evighet -- -- susade det inom henne -- ack, kunde någon, som skulle leva, förstå hur osägbart det ordet var -- hur osägbart det gjorde allt inom en!

-- Säg, käraste, vad är det? frågade han -- i vemodig ängslan att icke få veta allt.

Hon kunde ju icke svara. Men hon lade sitt lilla, mörka huvud mot hans bröst och smög sig stilla intill honom.

Ännu en gång, ännu en liten tid, slogo deras hjärtan tillsammans, tego de sin gemensamma, bävande tystnad på djup, dit ord, likt alltför korta lodlinor, icke nådde -- djupet för det hemlighetsfulla, ogripbara, som skiljer varelse från varelse -- djupet, där den okända grunden ligger -- den okända skiljemuren står.

Tysta, bleka, men liksom icke av sorg och ångest utan av en högtidlig välsignande ömhet, genomlevde de de sista veckorna.

Det var deras kärleks skönaste tid.

Icke ens i de första, berusande sekunderna av igenkännande, då de trott att de icke längre voro två utan en, hade de varit så införlivade med varandra. Nu visste de bättre -- visste att människor måste leva var för sig i ensamt ansvar och dö i ännu ensammare.

Men nu älskade de också bättre, ty nu älskade de, likt två sorgset modiga stridskamrater, varandras ansvar -- älskade stolt och stilla i varandra släktet, livet, alltet.

Och det var som om skiljemuren slutligen smällt ner litet för deras okuvliga, blinda kärlek, som om slöjan blivit mindre tät. Ofta under de sista dagarna tyckte han sig hos sin kära se det ansikte, som var hennes rätta -- det, som döden skulle skåda men aldrig någon människa sett.

Han älskade det och älskade därmed allt det eviga i henne och i sig själv -- allt det, vilket mitt i det förgängligas ängslan med stjärnlikt lugn avbidade döden och som skulle överleva den.

*

Han satt vid hennes säng. Bredvid satt hennes mor och höll hårt fast hans hand. Hon hade glömt allt annat än att de bägge älskade samma döende -- hon slöt sig intill honom, likt ett darrande barn.

Långt borta kommo och gingo andra människor -- alla väntade -- ingen talade.

Hon var sanslös och läkarna trodde icke att hon någonsin skulle vakna mer.

Men vid tiotiden på kvällen slog hon upp ögonen och talade till allas förvåning klart och lugnt -- Barnet -- låt mig få se barnet -- -- viskade hon.

Men barnet hade nyss dött -- skulle aldrig ha kunnat leva. Hennes mor störtade ut ur rummet -- i den tystnad som nu föll kunde de höra henne brista i gråt därute, snyftande i långa, pinande strupljud.

Sjuksköterskan stängde genast dörren, men Miriam hade redan hört det.

Hon förstod visst. Hon försökte resa sig.

-- Barnet! stammade hon med ångestfullt vidgade ögon -- Barnet!

De vågade inte annat än lyda henne. Sköterskan lyfte upp det från den bädd, på vilken det ännu låg, och bar fram det till henne.

I en lång, tyst minut, under vilken alla i rummet höllo andan, tills deras blod susade, mötte de varandra -- den döende modern och det döda barnet -- ansikte mot ansikte.

Ljusskenet föll klart på bägges -- på Miriams, vars läppar och ögon slöto sig som för ett slag för att därpå öppnas igen, dödsstela och vita -- på barnets, vars sällsamt orörliga, små drag voro liksom skulpterade i hårt, mörkt trä.

Där sköterskan höll upp det i luften liknade det en underligt gåtfull och uråldrig liten avgudabild. Ett ljus fladdrade till bredvid det och reflekterades blänkande i dess stora, svarta, oändligt tomma och visa ögon utan blick. Dess små, blåa läppar voro lätt skilda -- det såg ut, som log det åt sin egen gåta -- ett allvarligt och stenhårt löje. Miriam såg på det, tills en svag reflex förstenade även hennes ansikte. Det var som om de frågat och svarat varandra i hemlighetsfullt samförstånd -- underligt och outhärdligt lika varandra i detta ögonblick.

Då splittrades tystnaden i otaliga skärvor av en mans hårda och hesa snyftningar.

Erik Utbult föll på knä -- fram ur dunklet där han suttit och in i ljuset vid hennes händer, som stelt lågo på hennes bröst.

Han grep dem och tryckte dem mot sina ögon och sin mun för att dämpa sin gråt -- hon hörde den dock och flyttade ögonen från barnet till honom, långsamt och liksom drömmande.

Nu var det de som sågo på varandra.

-- Det är så stort -- för stort för att förstå -- vi måste tåla det -- stammade hon plötsligt.

Ingen mer än han förstod vad hon menade.

Han svarade henne med ögonen -- de sågo på varandra, tigande sin sista tystnad tillsammans.

Modern hade kommit in igen, stod, skakande av gråt, och höll sig fast i sänggaveln men vågade sig icke fram och störa dem.

Ingen vågade det -- döden var helt nära nu -- allt hade fått sina rätta mått -- hade trätt fram ur vardagstillvarons döljande hölje av illusioner och uppenbarat sin storhet, så väldig och rättfärdig, att de för ett ögonblick blivit tvungna att förstå -- att darrande och vördnadsfulla vända sig bort från den oförgängliga lidelses förgängliga offer, som här togo det eviga avskedet av varandra.

Med hopbitna tänder lutade han sig fram och kysste henne för sista gången.

Och med hans läppar på sina samlade hon sina yttersta krafter och borrade sina ögon in i hans blick.

De vidgade sig, de lyste, tysta och ensamma, ur de okända viddernas mörker. Tätt intill honom och dock så långt borta ropade de stumma ett darrande, stolt och hjälplöst farväl och gledo så bort... Han kände henne liksom stelna under sig -- draga sig tillbaka för att kämpa den sista kampen, den ingen kunde hjälpa henne med -- försvinna ut i det stora fjärran -- ensam -- gåtfull -- oåtkomlig -- död.