Part 5

Det att han icke förstod, det kunde han aldrig sedan förlåta sig själv. Han begrep icke hennes flämtande tystnad, hennes rasande kyssar, hennes darrande, kalla händer, då hon smekte honom. Han förstod icke varför hon icke tillät honom att minska seglen, då de seglade tillbaka till Tånga i den växande stormen. Hon gladdes åt den -- hon reste sig i styrluckan och ropade utmanande åt de stora, nattmörka vågorna, vilka kommo dem till mötes allt resligare och resligare, tills de nästan skymde fyrens ljus för dem, där de kastades omkring i de dunkla dalarna nedanför deras skummiga toppar. Hon var vild och vit, som de, där hon höll sig fast intill honom. Och han fröjdade sig åt att hon var av samma sort som han. Åter och åter lutade han sig ned och med den ena handen manövrerande båten drog han henne intill sig med den andra och kysste hennes läppar, som voro kyligt salta av havsstänk. Han viskade till henne att han längtade att komma hem, längtade till natten. Hon smekte honom bleknande till svar -- det var som om hon med knutna händer handlöst låtit sig falla ned i en avgrund.

Men ännu förstod han ingenting och allra minst förstod han henne då hon, efter att tigande, i ett stelt leende, som blottade hennes sammanbitna tänder, ha överlämnat sig åt honom, icke svarade honom ett ord på alla hans darrande smekningar och snyftande kyssar, ty han grät av lycka och blygdes icke för det.

Genom fönstret i hans rum, vilket skakade av storm, kom fyrens ljus in i stötvisa strimmor, likt band av vit imma, invävda i mörkret. Det var som om någon andats ljus och skymning om vartannat utanför och hans käras ansikte kom och försvann bredvid honom på kudden liksom i hastiga flämtningar.

Hon låg stilla och bara stirrade på honom med allt mera vidgade ögon. De voro som mörka djup, vilka sakta öppnade sig. I dunklet blev hennes ansikte till blott en vit fläck med svarta hålor i. Han närmade sitt eget intill det.

Och plötsligt var det som om han sett ned i själva livets och dödens gemensamma gåta. Han såg dödskallen i hennes huvud -- han såg ner i hennes ögons hjälplösa mörker, som i bottenlösa brunnar, bräddfulla av det okända. Det mest främmande av allt -- en annan varelse -- stirrade mot honom -- med fasa, allt större fasa, ty nu förstod hon att även han varsnat detsamma som hon.

Så lågo de en minut, stela, tigande, med ögonen nere i varandras ohjälpliga djup av hemlighet -- två dödskallar på samma kudde -- två liv, som levde var för sig och skulle dö var för sig.

Tills Miriam kved till och ryckte blicken från honom.

-- Du såg det också ... mumlade hon och drog sig allt längre bort från honom -- visste icke vart hon skulle vända sig -- kastade sig åt sidan med ryckande läppar -- förfärad, vilse, vanmäktig. Men han tvang henne åter in i sin famn, slöt henne hårt intill sig i ett oändligt medlidande med dem bägge -- som trott att de voro varandra så nära, tills en plötslig glimt visat dem klyftan, vilken ingen av dem kunde fylla igen.

-- Älskade, älskade, viskade han, glöm inte att jag älskar dig och att du älskar mig. Det andra kan vi inte rå för -- det enda viktiga är att kunna älska ändå -- älska varandra även genom avstånd och klyftor.

Älskade, älskade, kunna vi inte det?

Hon svarade inte -- vad han än sade så svarade hon inte.

Han hade varit så bristande lycklig nyss -- nu hade det brustit -- brustit i vemodig smärta.

Han fruktade hennes tystnad. Med varje sekund blev den hårdare och ödsligare -- det var som byggdes en stenmur sakta upp mellan dem.

Älskade, viskade han bönfallande -- gå inte från mig!

Men hon gick -- allt längre och längre bort, fastän hon låg stilla bredvid honom -- gick ensliga, förtvivlade vägar.

Vidden av hennes vånda kunde han icke fatta -- han visste ju intet om den ensamhet hon längtat så mycket ur, att hon köpt sig fri från den, kanske med sitt liv -- blott för att mötas av en ny -- ensamheten i dens famn hon älskat högre än sig själv -- den ohjälpliga avskildhet, vilken låg i att hon dock måste gå ur tillvaron ensam. Men hon klagade icke med ett ljud -- sade icke ett ord -- hur skulle han då kunnat veta...

Ensam bar hon det -- så ensam -- så ensam.

*

Timmarna gingo. Hon teg. Han teg också -- låg och lyssnade, halvt omedvetet, till stormens dån utanför. Den tog till. Han hörde byarna komma allt tätare och tätare. Likt ljudet av en väldig kanonad i fjärran ljödo nu deras ihåliga och sugande stötar, ett i ett utan nämnvärt uppehåll.

Men plötsligt hörde han i deras avlägsna brus ett annat, närmare ljud -- den välkända, ursinniga bultning på ytterdörren, vilken alltid betydde fara.

Han sprang upp. Hon rörde sig inte ens. -- Nu har det gått galet någonstädes ute på sjön! sade han.

Hon svarade inte.

Och han skyndade nedför trapporna.

Då han öppnade dörren kom lotslärlingen Anton Vile formligen inblåsande i en virvel av regn.

-- Det står ett skepp på därute, överlotsen! Herre Gud, det står redan på! sade han ångestfullt, pekande ut genom dörren åt sydost till.

Erik Utbult såg dit bort. Natten var svart som en tunnel och vinden ven genom den, drivande regnet framför sig med en så våldsam fart att det förblindade allt. Men då fyrskenet i detsamma svepte förbi såg han Stora Brottets skumpelare häva sig därute, lysande vit i allt det svarta. Han riktade in kikaren och väntade på nästa stråle.

Då den kom varsnade han i en plötslig, spöklik glimt ett svart skrov hängande i virveln, med masterna pekande rätt ut från sidan.

Det var som en syn i en dröm, tyckte han. Och vid den synen fylldes han av det drömmens orubbliga lugn, vilket av intet kan störas. I hans ådror flöt plötsligt nytt blod -- det pilsnabba, svala och lätta, som gjorde hans hjärna isklar och kall, då fara var å färde.

Han gav skyndsamt order att göra allt klart till bärgning och rusade så uppför trapporna, för att ta på sig sina oljekläder. När han var färdig gick han in till Miriam för att få en sista kyss -- ja, han kunde ju inte så noga veta vilket det blev.

Men då var hon borta. Han tände ljus och letade överallt genom hela huset. Hon var och förblev försvunnen. Till slut gick han ut för att se om hon kanske var utanför -- tyckte sig se en skymt av något ljust glimta till på den smala stigen ner till hamnen och skyndade efter, sökande sig fram utefter vejern. Men halvvägs ner mötte han alla de lotsar, som voro kvar av kurvakten på ön. Först kom Läbom, vaggande likt en trygg, gammal säl och bredvid honom mästerlotsen Dahl, med sitt hårda, mörka ansikte nästan dolt av sydvästen. Bakom dem gick Anton Viles broder, lotsen Olaus Vile och med honom en annan ung lots, med eldrött hår, »Junge Jan» kallad, efter ett grund, som han en gång stött på.

Erik Utbult såg genast på deras ansikten att de icke voro vidare hågade för saken.

-- Äro ni färdiga? frågade han emellertid.

Det blev tyst ett ögonblick -- därpå svarade en av dem, lågmält och allvarligt: -- Att gå dit, där vraket nu ligger, är detsamma som att gå rätt i döden. En annan föll in: -- Båten står inte med botten ut, så som det nu blåser. -- Och för resten vänder han inte ute bland brotten med så hårt revade segel, även om han skulle bära dem, tog en tredje vid, han kastade rufftaket i sjön gång på gång i eftermiddags -- ja, det vet överlotsen väl bäst själv, för resten -- och nu blåser det tio gånger värre.

-- Inget flytetyg finns på vattnet i denna natt mer än vrak och vinddrivare, förstås, tillfogade den siste, och det bli vi med, om vi gå ut -- till ingen nytta!

Till ingen nytta -- det voro alla fyra ense om, ty det var alldeles omöjligt, menade de, att någon människa fanns kvar därute, så som det bröt över.

Överlotsen stod med kikaren för ögonen. Han rynkade pannan åt vad han såg i den. Masterna höllo på att falla av därute genom de hårda sättningarna på brottet. -- Det kan väl hända, medgav han, men innan vi varit ute och sett efter kunna vi inte vara säkra.

De skakade på huvudet -- de voro säkra. Och överlotsen kunde väl förstå, att hade de inte varit det, skulle de tvärt gått ut.

De hade blossat men icke fått något svar. Så att allt var nog slut.

Troligt, var det, det måste han medge. Genom kikaren såg han att fartyget redan gått i flera bitar, så att endast akterdelen var kvar över vattnet. På den tyckte han sig dock ett ögonblick skymta en massa huvuden i en klunga akterut och ropade triumferande till. Men sedan lotsarna en efter en sett genom kikaren förklarade de att det endast var trasorna av mesanseglet, som fladdrade på bommen, och han måste snart ge dem rätt.

Medan de stått och talat om detta, hade emellertid vraket genom en särskilt hård by kommit löst från Stora Brottet men blott för att åter fastna på Mariagrundet strax intill. Sjön bröt där över det med våldsam kraft och kastade det på sidan.

När Erik Utbult såg detta försvann hans sista förhoppning att det möjligtvis kunde finnas något människoliv kvar ombord. Han kände en smärta som vid en stor sorg och började få samvetskval över att han icke genast tvingat lotsarna ut -- ehuru detta skulle överskridit hans befogenhet -- ty dylikt låg utom tjänsten och över plikten.

Just då ropade lotslärlingen till och de sågo att sjöarna kastat vraket från Mariagrundet också och drivit det ner mot öppna sjön, där det snabbt försvann allt mer och mer.

De vände sig om för att gå var och en till sitt -- togo några steg och vände sig så mot sjön igen, för att kasta en sista blick på dödsseglatsen.

Men i samma ögonblick blinkade, plötsligt och otroligt, som en uppenbarelse, ett klart, litet ljus till därute.

Det svängdes häftigt och slocknade så, men de hade alla sett det och bröto ut i ett högt och häpet rop. -- Där är ju ändå folk! Nej, men där är ju folk!

-- Nå, gå ni ut nu! skrek Erik Utbult. Men visste naturligtvis svaret.

De voro ju Tångalotsar.

-- Ja, visst gå vi ut! Stackare! Stackare! ljödo deras rörda röster. Och i nästa sekund störtade de alla åstad utefter stigen ner till hamnen. Medan några satte segel, sprungo de andra fram utefter stranden, för att leta reda på fyrekan. Ty en liten båt voro de tvungna att ha, eftersom de inte kunde komma upp under vraket med sin stora kutter, och fyrekan var starkast. Där lågo många båtar, men hur de letade och trevade i mörkret funno de den inte utan blevo tvungna att ta en annan. Då de sköto ut den i vattnet föll kölen av, men de hade inte tid att byta. Åter lyste det förtvivlade, lilla ljuset därute -- icke en minut var att förlora.

Och så släppte de av.

Men just då for som ett glödande skott genom Erik Utbult. -- Miriam! Miriam! Var var hon? Varför hade hon gått och gömt sig för honom i denna stund? Hon måste ju ändå ha hört vad det gällde -- och ändå hade hon icke ens brytt sig om att säga adjö! Varför? Han förstod det icke -- förstod ju icke varför hon var olycklig -- blott att hon var det. Och måste gå ifrån henne så -- lämna henne ensam och övergiven i hennes hemlighetsfulla smärta -- hon, som var honom kärare än allt -- än han själv -- och dock var så långt ifrån honom. Gick han nu under därute -- huru mycket större skulle då inte avståndet bli -- så stort att det utplånade allt.

Likt vikande skuggor tycktes honom det som varit -- tomhet -- tomhet -- det som var...

*

Tog den natten då aldrig slut -- växte och växte blott dess ödsliga fasa, tills hon dignade under den, så ensam och tomhänt, som aldrig förr i sitt ensamma, tomma liv? Ty nu fanns ju inte ens något att hoppas -- intet annat att göra än att vänta på döden -- om så och så många månader -- ifall -- hon ryste rodnande -- kanske förr -- kanske också senare -- men intet annat än detta. Och ensam måste hon möta den -- förintelsen, som hon säkrat, fasan, som hon påskyndat. Han, för vars skull det skett, mannen, vilken hon älskat och som hon ännu älskade med en kärlek, kall och brinnande av undergång och död -- inte ens han skulle kunna hjälpa henne. Till och med för honom hade avståndet varit för stort -- den dödens cirkel, vilken var slagen kring henne, likt ett galler kring en bur -- till och med för honom hade den varit för vid.

Nu förstod hon det. Och vred händerna i vemodig ångest. -- Men varför, varför hade hon icke förstått det förut -- innan det var för sent -- innan hon, fattiga fånge, dömd att lita blott vid sig själv, givit bort allt sitt.

Dåre, dåre, som hon varit -- det hon aldrig kunde få igen -- livet -- det hade hon i sin dröms yra slungat bort i förtid, likt värdelöst skräp, för att nå sin älskades famn! Och vaknat -- känt gallret -- sett att han var för långt borta -- en fånge även han! Och stod nu där med sin tomma famn -- hade intet vunnit -- emedan intet var att vinna -- hade intet kvar.

-- Dåre, dåre, varför förstod du det icke förr? frågade hon sig darrande. Men kände i samma minut att hade hon också gjort det, skulle det inte förändrat något. Hade hon haft ett liv till att kasta bort, skulle hon givit ut det på samma sätt -- icke leende längre, nej, förbannande, utom sig av ensamhet, men dock tvungen att lyda. -- Vad? Ja, det visste hon icke -- visste icke varifrån det kom eller var det hade sitt mål, visste icke dess namn -- Kärlek? -- Ett för litet namn! -- Öde? -- Ett för litet även det, för det väldiga, skoningslösa, mörka, som fått henne i sitt våld.

Hon reste sig med händerna för strupen -- det kvävde henne -- hon ville ut -- fly --

Plötsligt såg hon att hon var ensam och hörde röster nerifrån -- hörde budskapet om förlisningen. Men det sade henne ingenting -- blott att hon måste skynda sig om hon ville vara borta, innan han kom igen och hindrade henne. Brådskande smög hon sig ut.

*

Vinden slog mot henne, likt en fallande mur. Slungad framåt hundratals mil i ett enda, ljungande sträck förde den med sig från de öde vidder av dimmigt vatten den rört upp en vild och rå lukt av saltslemmigt skum, som fyllde hennes lungor med sin tunga köld och genast snappade andan från henne.

Flämtande och förblindad vände hon sig instinktlikt om. Men då grep vinden henne över nacken och kastade henne framåt.

Med kläderna smällande kring sig, likt flaggdukar, svepte hon i väg genom dunklet, allt längre och längre in i en okänd värld, full av främmande faror.

Ty ingenting kände hon igen, ingenting var som det hon förut sett på denna jord -- hon var rädd för allt. Kring henne stod en vägg av mörker, men bakom den hörde hon stormen dåna genom rymden högt över sig och under sig havets larm. Därnere i den svarta hålan glimmade båtlanternor och ljödo korta, hesa rop bland gnisslet av block och taljor. Hon skyndade bort från det -- jagande framåt, vart som helst, i besinningslös rädsla. Ty själva klippan hon sprang på skrämde henne, där den då och då blänkte till i fyrens sken, liksom belagd med en tunn, glimmande våt hinna av ljus, och visade henne sin ödsliga gyttring av stenar och block, kringkastade, sönderbråkade och ituskurna, som i stela marter under eoner av is och eld.

Så drömlikt vilda förekommo de henne att hon var rädd att sätta foten på dem -- rädd, liksom för fiender. Så drömlikt overkliga tycktes de henne också, där de försvunno i stormbyarnas dunkel och kommo igen då det var över -- mörknande och ljusnande, glimmande till och grånande, likt svävande bilder i ett skuggspel -- så hastigt och gäckande, att hon var rädd att de i nästa ögonblick skulle svika henne och aldrig komma igen och hon försvinna med dem -- slockna i gråa djup -- falla ned genom gåtor.

Allt var möjligt, ty allt var dröm -- hon själv med sitt ensliga hjärta, sitt dödsdömda liv, sin lott kastad ut i det yttersta mörkret -- mannen, som nyss ägt henne och vilken hon kanske aldrig skulle få återse -- de arma liven, som svängde sitt lilla bloss därute på det drivande vraket -- alla och allt i den svarta, dånande cirkel, som glimtade till och försvann med fyrens dödsbleka ljus, var dröm -- måste vara det. Ty allt i den brann för högt och lågande, pulserade för tungt och brännande, svepte i väg alltför rasande för att kunna vara annat -- vara verkligt. Ett sådant tempo hade aldrig verkligheten. Detta skenade ju -- besinningslöst -- utom sig av skräck och berusning -- ner, ner i en sugande malström av gåta. Allt djupare drogs hon med -- ville icke -- rysande och iskall av fasa -- men måste. Ty det i henne, vilket vaknat den sekund hon liksom igenkände Erik Utbult -- det mörka, skoningslösa, vilket drivit henne in i hans famn -- det reste sig nu med varje sekund allt mäktigare över henne, växande med det yrande djupet, som i hemlighetsfull frändskap. Hon kunde icke fly från det, ty det var inne i henne -- det piskade henne framåt -- dit hon icke ville -- icke vågade -- men tvangs att störta sig. Allt hastigare skyndade hon utför stigen -- in -- djupt in -- allt djupare och djupare in i stormens brus, liksom in i en grotta.

Det väldiga sorlet steg och föll i vågor -- det dallrade genom hela hennes kropp, visslade i telefontrådarna utefter klippstigen, tjöt i stagen kring den gamla fyren, vilken hon nu virvlade förbi, skrek och sjöng i varje klyfta. Hela Tånga var som en jätteflöjt för den att ljuda i -- själva klippan under henne vibrerade, ihålig och urholkad av alla de djupa skrevor, vilka, lodräta, som skurna med kniv, delade ön nästan mitt itu från söder till norr.

Vart hon såg gapade de under henne i fjärran och ur deras mörka brunnar sprutade havet upp i sjudande strålar, lysande, likt vita blixtar, i mörkret. De blevo allt flera, tyckte hon i oviss ångest, de slöto sig samman till ett enda djup av mumlande, sugande fasa.

Stelt stapplade hon på.

Det var som hade djupet hennes hjärta och drog henne till sig med det.

Snyftande och snubblande halade hon sig fram utefter vejern.

Så tog den slut.

Nästan krypande letade hon sig väg genom mörkret ut till de yttersta klipporna och klättrade rysande över deras ytor, glatta och runda, likt väldiga paddors ryggsköldar. Även de skrämde henne med sin liksom lömska orörlighet i det smygande ljuset -- skrämde henne på samma sätt som allt annat -- hon förstod nu dunkelt varför.

Därför att allt var okänt och hon för första gången i sitt liv såg det -- icke kunde se något annat, alltsedan hon i sin älskades hjälplöst främmande ansikte först fått syn på det.

Det drog liksom undan fotfästet för henne -- vände ut och in på allting, tills hon överallt omkring sig förnam bottenlösheten i allt och svindlade i en underlig, hänryckt ångest. Så nådde hon slutligen, halvkvävd av vinden, havsbrynet, hörde ingenting, såg ingenting, ty allt var svart av storm, klängde sig bara fast vid de våta hällarna, från vilka hon oupphörligt blev riven loss av blåsten, och andades djupt och flämtande, stelt berusad av skräck.

Ty något kväljande, tungt, oändligt hävde sig långsamt upp och ned i det svarta och vita töckensvalget under henne.

Det var som såg hon själva urdjupet, vari livets krafter kokade, ohöljt sjuda därnere.

Hon låg stilla och bara stirrade ned i det.

Sakta sög det henne till sig i sitt väldiga uppstigande ur det dånande mörkret -- stilla drog det henne med sig ut i sitt väldiga sjunkande i virvlar av skum -- kom och gick igen -- gick och kom igen -- i en oändligt lugn kamp, en liksom evigt stormande vila. Tills hon var mycket långt ute med det -- dit, där hon icke längre kände rädsla, kände något. Därför att hon liksom kände igen -- kände igen det nyss okända -- kände igen djupet -- förnam samma djup svara inom sig själv -- det väldiga, mörka, skoningslösa högtidligt liksom igenkänna sig själv -- förnam sig själv igenkänna det. Sig själv -- sig själv -- i allt.

Djup jublade mot djup -- icke längre två utan ett.

Icke längre något för sig, något litet avskilt, ensamt, räddhågat, utan ett stort allt, gemensamt med allt, var hon i detta ögonblick -- ett enda. Och i det var det som om hon på något sätt känt livet direkt -- icke längre blott genom förmedling av sin egen lilla, trånga varelse utan alldeles omedelbart och oförkrympt -- som om hon varit det.

Så slocknade det -- hon var åter isolerad -- var åter blott en form, en ledningstråd för kraften, vilken går genom allt, förbrukande det och överlevande det. Men nu hade hon känt dess väldighet -- nu kunde hon i sin ensliga litenhet, sin sorgsna hjälplöshet, jubla över dess storhet, som hade den varit hennes egen.

Stilla, vita tårar i en hög och tålig glädje utan gräns fyllde hennes ögon. Hon bredde ut armarna mot stormen och rymden. Hon kysste det flygande stänket ur bränningarna -- kysste genom det hela havet, hela livet -- alltet -- med denna ödmjukt stolta och bävande vasallkyss liksom överlämnande sig åt det.

Stort var det att hava fått vara med i alltet, stort och ansvarsfullt, högt och förfärligt -- för högt för glädje och lycka, för värme och gemenskap -- annat än på lek -- ett ödsligt, stolt offer i verkligheten.

Nu förstod hon det.

Och ensammare än någonsin -- med alltets oändliga ensamhet ekande inom sig -- förstod hon nu att hon aldrig kunde bli annat än ensam -- att ingen människa någonsin var annat.

Ty vidderna kring dem voro alltför gränslösa, den helhet, varav de voro delar, alltför bottenlöst stor och gåtfull, meningen med deras tillvaro alltför hög och tragisk. Gåtans stumma tjänare fingo icke ha något ljuvt och varmt, som band dem -- invigda, som de alla voro, till ett liv i blind kamp -- för vad visste de icke. De kunde blott ana -- ana att de måste lida så mycket för att andra kanske skulle lida mindre -- ana att de, bävande i mörkret, måste trampa väg dit de själva aldrig kunde nå -- men kanske andra.

Så gick kedjan framåt -- bron av liv, som oupphörligt kastades fram över djupet för att nå den okända stranden.

Nu var det hennes tur att offra. Icke ens hennes skärv försmådde helheten. Även hon skulle med -- skulle ge liv och dö.

Men illa hade hon tagit mot budskapet -- trott att det varit kärlekens bön -- hans till henne -- att ensamheten var slut -- lyckan kommen -- alls icke förstått att det i stället varit livets befallning till släktet -- livet, som icke vet av sina verktyg, icke frågar efter om de existera, långt mindre då hur, innan deras stund att återbörda sina pund och fylla sina ändamål är kommen och de, likt gnistor, träda fram ur mörkret och bliva till, få mening och vikt, först i det ögonblick de förbrinna.

Hon log nu, modigt och lugnt, åt sig själv.

-- Och i denna väldighet hade hon höjt sin lilla gråt, frågat sina sorgsna, små frågor, tredskats, knotat och anklagat.

Hon blygdes.

Illa hade hon vetat sin plats -- fordrat och fordrat och icke förstått att hon var på en gång för liten och för stor för att fordra något. En fånge -- ja, visserligen, men sitt ensamma ansvars -- sin storhets offer, icke sin hjälplösa fattigdoms, som hon nyss klagande trott. Livets medel -- ja, visserligen, men därmed livet själv -- intet förmående mot det men med det -- allt.

Hon knäppte samman sina händer i frid -- en stolt klarhet var över henne. -- Ett rike söndrat mot sig själv hade hon varit. Men ville icke längre vara det -- ville vara stilla, likt lövet, vilket sin tid ut sitter på grenen och i sin stund faller till marken för att multna och bli stoft och löpa det okända kretsloppet -- tåligt och tyst, som alla de andra i syskonringen av tyst och tåligt liv.

Hon räckte ut armarna mot dem i sitt hjärta, bräddfull av sin nya kärlek -- kärleken till livet, men icke som förut blott till sitt eget liv utan till allas, allas. Hon såg dem alla för sig -- löven, som föllo -- tänkarna och hjältarna, vilka grubblade och stredo för att föra släktet framåt -- kvinnorna, som våndades i födslosmärtor för att föda dem lärjungar och kämpar -- kvinnornas män, vilka arbetade för att vidmakthålla de nya liven -- alla, alla kände och älskade hon i detta ögonblick.

Ingen av dem arbetade för sig själv, innerst inne stredo de alla för det kommande, strävade de medvetet eller omedvetet mot alltets okända mål.

Evighetens eldmärke brann i deras själar, drev dem framåt, gav dem mod till deras oavlåtliga, tysta, obelönade offrande på måfå ut i mörkret. Av dess brand levde och ledo och dogo de -- ensamma i en öken av sin egen och alltets storhet.