Part 9
Tom lade armarna i kors över bröstet.
-- Lugn i stormen, ers majestät, sade han. Vi ha bara försökt ta igen vad som var vår egendom, en ung dam, som en av era agenter rövat bort.
-- Det angår mig inte, förklarade majestätet (med maktägandes vanliga sätt att inte låtsa om otrevliga fakta); här är bara fråga om vad som tilldragit sig inom Alamabasas murar.
Tom sänkte huvudet:
-- Då är det nog förkylt för oss, sir, sade han i en teaterviskning till herr Grenander, som bara nickade till svar. Det hade nämligen Albert Grenander haft klart för sig hela tiden.
-- Vad kräver ni för straff på dessa missdådare, herr justitieminister? frågade hans majestät Saraj Daraï.
-- Dödsstraff.
-- Och ni, herr haremsminister?
-- Dödsstraff.
Saraj reste sig upp i stolen.
-- Det är, såvitt jag kan förstå, billigt begärt, sade han. Vi ha prejudikat här i landet på dödsdom för en bortstulen tekopp, och då lär detta angrepp på äganderätten inom mitt rike vara vida allvarligare, även om jag personligen värderar många av mina tekoppar vida högre än mina fruntimmer. Men en domare skall aldrig, mina herrar, låta enskilda tycken inverka på sina beslut, och därför nödgas jag nu döma dessa båda herrar till döden genom halshuggning.
-- Bravo, ropade hovet, vist talat, majestät!
Saraj Daraï fortsatte:
-- Då emellertid mitt rikes morallagar föreskriva, att man skall roa sig med måtta, bestämmer jag, att avrättningen skall äga rum här i denna sal först i morgon klockan tio förmiddagen. Frukosten serveras på slaget nio i min koboltfärgade sidensalong, klädseln är uniform eller högtidsdräkt, herrar kommendörer bandet utanpå. Och därmed förklarar jag denna...
Justitieministern tog ett halvt steg fram mot majestätet och ryckte det i blusen. Saraj hejdade sig och lät ministern tassla ett slag.
-- Ja, sade han så, du har rätt, Houmourou.
Därpå lät Saraj sin malmstämma klinga inför hovet och militären en gång till.
-- Min justitieminister erinrar mig om, dels att de båda dömda ha att framställa var för sig en sista önskan, dels att de böra konfronteras med den för bortförande avsedda haremskvinnan -- så att inte ens skuggan av ett justitiemord må vila på denna statshandling.
-- För min del, sade Tom Feathertom, ber jag få fundera på saken till i morgon klockan tio, och vad beträffar mr Grenander, som inte förstår det ädla malagassiska språket, skall jag anhålla att få översätta majestätets propos.
-- Säg våldsmannen, bad Albert Grenander, att jag vill dö i ett par byxor.
Saraj Daraï gav genast en kammarherre order om transporterandet av främlingarnas kläder från hotellet till Alamabasa, och kammarherrn satte omedelbart sina trumpinnar till ben i rörelse. Därefter förständigades fångbevakningen att ofördröjligen införa den kvinna, som varit föremål för de båda dödsdömdas brottsliga försök.
Hon kom -- denna gången obeslöjad. Albert Grenander kunde inte undertrycka ett utrop av överraskning.
Det var icke Adorée. Hon påminde något om fröken Villanueva, men var icke så vacker, inte på långt när så vacker. I hennes sällskap befann sig en lång, svartmustascherad herre med vit ansiktsfärg. Denne visade sig vara den man som från Europa överfört och till Saraj Daraï försålt haremsdamen i fråga -- men det var ingalunda den spanske markisen, don Ramon.
-- Det är inte hon, viskade Albert till Tom.
-- Vad är det ni säger, sir?
-- Nej, återtog herr Grenander i mycket nedtryckt sinnesstämning, det är inte alls hon.
Av det förhör, som nu följde, hörde herr Grenander allenast en bråkdel. Flickan förklarade, att hon blivit i hög grad överraskad, när ett kort sköts in under dörrspringan -- isynnerhet som hon inte begrep ett ord av vad som stod på kortet. I kväll hade den låsta dörren öppnats utifrån -- av vem visste hon inte -- men när dörren stod öppen gick damen ut.
-- Jag brukar göra så, förklarade hon naivt.
Domen blev också mild. Haremsflickan förklarades skyldig att tömma fem koppar toaka, en sorts dåligt palmvin, varav man får ont i magen, men som tros ha en fördelaktig inverkan på hyn.
FJORTONDE KAPITLET.
Sista natten.
Fängelset inom Alamabasas murar föreföll vida mer primitivt än majestätets palats. Encellsystemet var i varje fall en okänd inrättning. Detta hade emellertid det goda med sig, att de båda dömda fingo tillbringa den sista natten i varandras sällskap.
Saraj Daraïs raska rättskipning och snabba exekution av de ådömda straffen hade till följd, att den källare, som upphöjts till heder och värdighet av rannsakningsfängelse, sällan var överbefolkad. När Tom och Albert skuffades ned i gropen -- sedan man berövat dem revolver och knivar -- fanns där endast en individ förut, en illaluktande neger, som låg i ett hörn och drog väldiga timmerstockar. I taket hängde en melankoliskt blinkande fotogenlampa, fängelsets enda möbel.
Herrar Grenander och Feathertom voro hänvisade att slå sig ned på stengolvet, och det gjorde de också.
-- Det var en otrevlig historia det här, sir, sade Tom mörkt.
-- Låt oss inte klaga, Tom. Det gör inte saken bättre. Låt oss överväga.
-- Undersöka först, överväga sedan, sir.
Och därmed började Tom, först krypande på alla fyra, en noggrann undersökning av källarens golv. Han knackade och lyssnade, prövade och granskade. Varenda sten fingrade han på -- golvet var själva berggrunden. Där fanns inte en spricka, än mindre någon lucka.
Det hopplösa med denna fängelsehåla var, att den inte ägde några prång eller nischer, inte den minsta glugg, där ett genombrytningsexperiment kunde försökas. Väggarna ägde golvets solida fasthet. Ventilationen sörjde en gallerförsedd öppning i själva järnporten om, som under dagen hade till uppgift att släppa in de sparsamma ljusstrålar, vilka Tajungas härskare ansågo mer än tillräckliga för stupstockskandidaterna i Alamabasa.
Taket -- den sista förhoppningen -- låg i fullständigt mörker -- lampan var starkt avskärmad med ett ofantligt paraply av järnbleck. Herr Grenander lade sig på huk, bjöd sin rygg till fotapall och så kunde Tom börja undersökningen av den sista dimensionens hållfasthet. Hurra! Ljudet var lovande -- tunt, ihåligt. På ett ställe gav taket nästan vika för hans stötar.
Under tiden hade negern slutat snarka. Han låg med runda, fast ännu sömniga ögon och betraktade de båda kamraternas gymnastiska övningar. När gossens tröga hjärna omsider förmådde reda ut vad som stod på, började hans kritvita tänder glänsa i en ljusstrimma. Efter en stund porlade ett stilla, men inte alls osympatiskt skratt från vrån, där han låg.
-- Vad skrattar du åt, svarting? frågade Tom och torkade svetten ur pannan.
-- Idén är inte dum, sade negern, jag har själv gjort ett försök åt det hållet.
-- Nåå?
-- Rummet härovanpå är vaktstuga åt Sarajs livgarde -- där spelas kort hela natten. Vänta skall ni få höra.
Det dröjde inte många minuter förrän en hel sprängladdning malagassiska svordomar och skällsord exploderade där uppe. Tom hoppade ned och Albert Grenander rätade ut sin rygg.
-- Jag ville bara tala om det, förklarade negern och rullade ihop sig igen. Det är så fördömt retsamt att sticka upp huvudet i ett hål, som man inbillar sig vetter åt friheten, och så bara få en hel flaska toaka över sin syndiga skalle. God natt, gentlemän.
Efter mindre än en minut sov den hederlige negern lika gott igen.
-- Kom, sir, sade Tom, vi sätter oss här med ryggarna mot väggen. Sedan kan vi använda natten till vad vi behagar. Sömn lär det inte bli fråga om för någon av oss.
-- Du tror alltså inte...
-- Att vi kan slippa undan. Nej, sir, det tror jag inte.
Herr Grenander var tyst en lång minut. När han talade igen, var rösten ett grand djupare, men den röjde ingen oro eller fruktan.
-- Om jag nu blir en smula filosofisk, Tom, får du inte bli ond på mig för det. Dessförinnan skulle jag likväl bra gärna vilja höra din mening om den fatala historien, som är orsaken till att vi få mista huvudet i morgon klockan tio för någon liten mamsell vem som helst och inte alls för fröken Villanueva.
Tom kröp ihop där han satt.
-- Ni gör inte den frågan som någon förebråelse mot mig, mr Grenander?
-- Naturligtvis inte, Tom.
-- Ni är den mest storsinta människa som någonsin skapats, sir. Förstår ni då inte, att det är mitt fel alltsammans. Förstår ni inte, att det är min dumhet, som bragt oss i detta fördömda läge. Förstår ni inte, att det är jag, jag, Tom Feathertom, Kapstadens slugaste gynnare -- det är generalkonsulns egna ord -- som låtit dra mig vid näsan av en herr Sirius, en herr fähund, så stor, att världen aldrig skådat hans like.
-- Just min tanke, käre gosse.
-- Ni har redan insett vad avsikten var, inte sant? Don Ramon, den skurken, skulle känna en viss lättnad vid tanken att herrar Grenander och Feathertom exporterades till Madagaskar -- och så sattes spektaklet i scen. Herr Sirius _var_ ingen dålig regissör. Jag har, sir, genomskådat fulla karlar: färgade och ofärgade, dumma och kvicka, hysteriska och mindre hysteriska, men den här lurade mig.
Tom tystnade. Det lät som han skar tänder. Så bet han till:
-- Får jag nu bara tag i honom en gång till...
-- Hm, hostade herr Grenander.
-- Ni avbryter mig, sir, och det är er rättighet. Det är mer än er rättighet, det är er plikt. Jag, som skall avlivas i morgon klockan tio, drömmer om att få ta revansch på herr Sirius! Sådana hugskott äro av ondo. Den lilla tid man har kvar att tänka bör man ägna åt andra funderingar. Naturligtvis, sir. Men förutsätt att ett underverk kunde inträffa ...
-- Se så, Tom!
-- Jag vet vad ni menar: tänk på döden, det är nyttigt. Och från er synpunkt är saken alldeles klar. Men tror ni inte att universum en gång i tiden blev rätt överraskat, när gud skapade himmel och jord. Det finns ett och annat, som bara inträffar _en gång_ var geologisk period; jag är högfärdig nog att tro att vår räddning hör till...
Albert avbröt:
-- Har du några verkliga skäl för ett sådant antagande, Tom?
Nu blev Tom rädd.
-- Tyvärr inte, sir. Det vill säga...
-- Vad då, Tom?
-- Ingenting. Ja, inte _alldeles_ ingenting, men just inte mer heller. Man blir skeptisk med åren, sir, och jag vet snart inte vad jag skall tro på längre.
Herr Grenander drog upp manteln kring öronen och försökte göra en valk av den bak i nacken, så att plagget kunde tjäna som huvudkudde mot den gipsade väggen. Negern hade börjat snarka igen, varmt var det och fotogenlampan i taket osade värre och värre.
-- För att vara vår sista natt är den, tycker jag, sade herr Grenander stillsamt, ägnad att i högsta grad försona oss med vårt öde. Enligt hovaernas religion blir, om jag minns rätt, den som dör för svärd garanterad en oavbruten tillvaro i rosendoftande lunder. Det blir en välkommen omväxling, Tom. Ty här luktar alldeles förfärligt.
Tom svarade inte.
-- Som dödssätt betraktat är naturligtvis, fortsatte herr Grenander, halshuggning vida att föredraga framför både magkräfta och vattusot. Det kroppsliga lidandet är en svår tyrann -- man må sedan behärska sina nerver aldrig så suveränt: att mista huvudet gör inte ont, om skarprättaren kan sitt yrke. Och det förefaller mig, som om herr Sarajs bödlar skulle besitta en för delinkventerna mycket behaglig rutin i hantverket.
-- Ni tror alltså inte att det gör ont, sir?
-- Tandvärk är tusen gånger värre, min gosse, om du vet vad det vill säga, och skall jag inte ta hänsyn till något annat än smärtan, så låter jag mycket hellre halshugga mig än jag rispar skinnet på en knappnål. Som du vet, eller som du kanske inte vet, Tom, finns det en stor massa människor, som anse att tillvarons ändamål sammanfaller med strävandet att befria kroppen från varje fysiskt obehag. Medvetandet att efter klockan tio i morgon förmiddag aldrig mera behöva utsättas för risken att få inandas denna infernaliska atmosfär, är en så stor vinst, att jag är färdig innesluta Saraj Daraï i min aftonbön, om jag bara kunde minnas hur den löd. Men med min aftonbön är det som med så många andra ting i den jordiska tillvaron (och poliskonstaplarna på min hemstads gator äro intet undantag från regeln): när man bäst behöver dem, får man inte tag i dem.
Tom Feathertoms röst vibrerade av rörelse och respekt, när han sporde:
-- Tillåter ni jag gör er en fråga, sir?
-- Gärna, Tom.
-- Det finns ett påstående, som man hittar då och då -- inte precis i ämbetsberättelser eller statistiska meddelanden från socialdepartementet, men i tidningarna och romanerna. Det lyder: att bli hängd i tysthet är det värsta som finns. Antag nu, att vi sätta _halshuggen_ i stället för _hängd_ -- tycker ni inte då, sir, att ni och jag hotas av tidningarnas och romanernas värsta öde.
-- Nej, svarade herr Grenander fast, det tycker jag inte. Den av dig åberopade satsen, käre gosse, lider av felet att inte vara allmängiltig, formulerad som den antagligen är av en paradoxmakare med sitt livs rötter i trycksvärtan. För en skådespelare, en politiker, en författare, en målare, ja, en cirkusdirektör måste det vara hemskt att se sin existens borteliminerad som man förkortar ett bråk eller som man far med den våta svampen över en griffeltavla. För filosofen blir samma öde en intellektuell vällust. Och under de timmar jag har kvar att leva tänker jag försöka sätta mig in i filosofens roll -- om du inte har något däremot, Tom.
Det blev alldeles tyst i fängelsehålan. Negern hade slutat att ge ljud ifrån sig och oväsendet ovanifrån var förstummat, vad det nu kom sig. Herr Grenander hörde sitt fickur ticka i västfickan under den fatala kvinnomanteln.
Tom, som var ung, kände sitt hjärta sammanpressas av ångest. Han ville hellre dö en smärtsam död av kräfta i sin ålders höst än gynnas med en snabb och rolig hädanfärd av Balamas eller Malabas huggjärn -- fastän han hyste den största vördnad och beundran för herr Grenanders sätt att lägga ut saken. Visserligen bar Tom Feathertom -- som ovan är antytt -- på en mystisk plan att tvinga majestätet till en återkallelse av dödsdomen, men så här i mörka natten började han allvarligt misströsta om utgången av denna offensiv. Det var så grymt lågt till taket, luften kändes tung att andas och den förbannade fotogenlampan flämtade i dödsryckningarna. Rätt nu skulle det vara kolsvart. Hon fick osa hur mycket som helst, tyckte Tom, bara hon ville brinna.
Tre raska flammor, rakt upp och ned, med en fantastisk skugglek mot väggarna, ett ljud som när man slår ut en spritt ny kortlek mot bordsskivan, och så var det slut.
Hålan låg i det absoluta och egenomträngliga mörkret.
Nu skedde något, som herr Grenander för sin del aldrig skulle trott vara möjligt. Tom började gråta. Han snyftade som ett barn, och det värsta var att han kämpade så heroiskt för att bli herre över sin gråt.
Albert strök gossen över hjässan och hans hjärta var nära att brista.
-- Inte duger detta, sade han, inte duger detta, gosse! Det är ju du som är expeditionens chef, Tom Feathertom.
Åter blev det muskler i det förtvivlade, hopplösa knytet. Tom makade sig plötsligt upp mot väggen, bet ihop tänderna och drog till läderremmen omkring livet.
-- Tag det inte till protokollet, sir, bad han.
-- Det kommer an på, sade Albert Grenander. Om inte revisorerna ha några anmärkningar att göra...
-- Jag förstår vad ni menar, sir, men till min eviga ursäkt tänker jag åberopa ärftlighetens lagar, för mina föräldrar ha varit mörkrädda intill tredje och fjärde led, sir. Nu är det emellertid över, och vill ni göra mig en tjänst, sir, så låtsa aldrig om detta. Jag skulle inte stå ut med det.
-- Nej, Tom, min gosse, sade Albert milt, när vi träffas om något år eller så på Champs Elysées i Paris -- alldeles tillfälligtvis -- så skall jag inte ens blinka med ena ögat, Tom.
Den hederlige Tom förstod inte dubbelmeningen med champs elysées och därför satt han tyst en liten stund.
-- När jag var barn, började han sedan, hände det ofta att mamma läste i tidningarna om folk som varit nära att drunkna. Och nästan alltid fick man höra, att närheten av döden -- ni hör jag talar som en grammatika, sir -- att närheten av döden kommit folk att repetera hela sitt föregående liv. Ingen kan väl ha döden så nära som vi, sir. Men för min del får jag då verkligen säga att den där repetitionskursen åtminstone inte kommer av sig själv, eller hur? Vad är er erfarenhet, sir?
-- Om jag skall vara alldeles uppriktig, Tom, så har jag nog funderat en liten smula på framfarna dar. Du förstår, gossen min, mitt liv har varit en kurva så rak, att du kunde dragit den med en linjal. Min enda släkting är en syster och hennes liv är ändå rakare. Jag tror att Europas mest försiktige vadhållare gärna hade vågat hundra pund på att herr Albert Grenander skulle sluta i sotsängen efter ett stilla hjärtslag -- ty av den sjukdomen dö de flesta tidningsmän, till lycka för dem själva och deras omgivning. Den som hållit emot och siat om halshuggning torde inte behövt satsa stora kontanter -- men sådant är livet, och det gläder mig att jag omsider kommit underfund med det. Den väntar aldrig för länge som väntat på...
-- Och fröken Villanueva?
Nu var det herr Grenanders tur. Han sjönk ihop som en säck, lade sig över på högra sidan, fast stengolvet högg i höften, och sade:
-- Nu skall du vara tyst, Tom, för jag vill sova.
* * * * *
Det blev ljust klockan sju i källargropen; till och med en solstråle letade sig in genom dörrgluggen. Först blixtrade det till just i hörnet där negern låg. Det var som om skuggorna plötsligt väckts av aningen om sin förestående ofärd, där blev en ögonblicklig och underlig oro -- så sköt den gyllene pilen in i rummet och träffade negern mitt på hans runda näsa. Ett lustigt spel i det ebenholtsblanka skinnet tog vid och Tom, som naturligtvis inte sov, tyckte att negern var avundsvärd, som hade utsikter att få vakna också nästa morgon med smekningen av en ljum solstråle i det svarta ansiktet.
Albert Grenander låg dyr stilla med ryggen åt Tom. Hans jämna, trygga andetag tydde på sömn och huvudet vilade tungt på vänstra armen. Fylld av en nästan religiös beundran för denne halvgamle herre med den på en gång fasta och nervösa blicken bakom de starkt buktade ögonglasen, vågade Tom knappt dra andan av fruktan att väcka honom. Men negern saknade ju alla motiv till en sådan hänsynsfullhet -- han sträckte på armarna, så det knakade, morrade ett slag som en otålig hund och drog sedan till med en gäspning, vars sammansatta tonföljd slutade med en skakande nysning.
Negern var vaken.
I samma ögonblick satte herr Grenander sig upp.
-- God morgon, Tom, sade han. Se, det är vackert väder, solsken. Jag säger som Faust: hell min levnads sista dag.
-- Ni har sovit, sir?
-- Inte mycket, Tom, det måste jag erkänna. Enligt uppgift lär det vara hälsosamt att ligga hårt -- åtminstone skrev en läkare det en gång i min tidning -- men det här var nog litet för mycket av det goda. Jag känner mig mörbultad över hela kroppen.
Herr Grenander tog upp glasögonfodralet och satte på brillorna.
-- Man kanske skall ha litet övning i det också, föreslog Tom.
-- Antagligen, min gosse, antagligen.
Herr Grenander reste sig nu upp och gick fram till dörrgluggen.
-- Vad är klockan, Tom?
-- Strax halv åtta, sir.
-- Inte mera! Vet du vad, Tom, när jag ser den här rödaktiga sanden utanför på planen, kommer jag att tänka på en författare som hade fått för sig, att han skulle göra guld i stället för att skriva böcker. Han berättade sedan själv hur det gick till och skyllde bland annat misslyckandet på, att han inte hade den rätta röda sanden bland ingredienserna. Jag undrar just om den här skulle ha hjälpt honom.
-- Troligen inte, sir, eftersom titulus Saraj har låtit en av sina kemiska ministrar göra blandningen. Majestätet är särskilt förälskat i rött.
Herr Grenander ryckte på axlarna.
-- Lika gott. Kanske var det tur för författaren i fråga att han aldrig hittade den rätta sortens sand och säkert var det tur för vitterheten i det land, vars son han var. Vill du höra något av vad han skrivit, Tom, så kan jag ett stycke utantill?
På detta sätt pratade herr Grenander med sin unge vän om allting mellan himmel och jord, men han undvek omsorgsfullt varje antydan om vad som skulle inträffa klockan tio.
Minuterna runno bort. Negern hörde slött på utan att förstå ett ord, men vid en paus i samtalet sköt han in en fråga.
-- Vad säger vår olycksbroder? sporde herr Grenander.
-- Han frågar om vi inte äro hungriga, översatte Tom.
-- Sannerligen väckte han inte den björn, som sov, utropade Albert. Jag känner mig hemskt sugen. Hör på, Tom, intervjua svartingen hur det är med måltiderna här; någon mera erfarenhet än vi lär han väl ha.
Negern lade huvudet på sned vid Toms fråga och antog en svårt sorgmodig uppsyn.
-- Ibland får man mycket mat, ibland får man litet, och ibland får man ingenting alls. Det beror på Vejlanas lynne.
-- Vem är Vejlana?
-- Fängelsedirektören, herre. En dag var han ur humör -- förmodligen hade han förlorat på tärningspel -- och då fick jag inte en bit mat på hela dagen.
-- Stackars sate! Har du suttit länge i sinkabirum?
-- En hel vecka, herre.
-- Och vad knep man dig för, svarting?
-- Hotellvärden nere vid hamnen beskyllde mig för att ha stulit en höna, herre. Men det är lögn, jag har inte stulit någon höna -- och nu sitter jag på bekännelse.
-- Oskyldig alltså...
Negern blixtrade med tänderna.
-- Om jag skulle vara uppriktig, herre... jag har inte stulit någon höna, för det var en tupp. Men det har ingen frågat mig om. Man säger så här: du har stulit en höna. Jag svarar: det är osanning, jag har icke stulit någon höna. Jag kan svära inför härskarens gyllene fotsmycken att jag inte stulit någon höna; och då ser justitieministern förvirrad ut och skickar mig tillbaka till Vejlana. Men tyst, herre, någon kommer. Ni skall få se det är han.
Tunga nycklar rasslade i låsen, bommarna skötos ifrån med buller och dån, dörren kastades upp. Två malagasser stego in i källarhålan. Den förste var dyrbart klädd och höll ena handen stolt vid höften, den andre hade endast ett rött klädesskynke kring magen, bar i högra handen en kopparflaska, i den vänstra en helt och hållet europeisk resväska, vilken herr Grenander identifierade som sin. Två andra malagasser korsade sina bajonetter i dörröppningen.
-- God morgon, förhärdade brottslingar, hälsade Vejlana, ty det var han. Här medför jag åt eder en frukostdryck och de kläder, som den fete boven med guldglasögonen ville iföra sig för sista gången. Ställ ifrån dig flaskan och resväskan, Promoto, bjöd fängelsedirektören.
-- Vad är det i kopparflaskan, Tom? frågade Albert.
Tom lyfte på locket och luktade.
-- Varm, kryddad toaka, tror jag, svarade han.
-- Bed den förnäme mannen att jag får byta ut min frukostdryck mot litet tvättvatten och en handduk.
Tom översatte.
Vejlana hade uppenbarligen haft tur med tärningspelet under natten, ty han böjde välvilligt på huvudet och befallde Promoto att hämta det begärda. Därpå spottade han åt negern, nickade åt Albert och Tom och avlägsnade sig med den majestätiska värdighet, som gjort honom så imponerande, när han först trädde in i hålan.
Tom smakade på innehållet i kopparflaskan och grinade illa.
-- Jag kunde just tro det, sade herr Grenander. Dela du vattnet med mig och låt svartingen sörpla i sig den där soppan. Han säger nog inte nej.
Det gjorde han inte heller. Varenda droppe gick åt på kortare tid, än Albert Grenander behövde för att öppna sin resväska och konstatera, att de klädespersedlar han önskat lågo där i god ordning -- troligen nedlagda av den lilla städerskan som kunde tala franska. Så kom Promoto tillbaka med en skål vatten och en bomullstrasa, dörren slogs igen, negern somnade av det varma vinet och allt var som förut.