Part 8

Men herr Grenander, vilkens fem sinnen voro journalistiskt tränade att reagera för allt och värdera allt, såg ingenting, kände ingenting. Hans blickar hängde vid Tom Feathertoms läppar.

Nu tyckte äntligen gossen, att han hållit herr Grenander tillräckligt länge på sträckbänken. Därför gjorde han en sista avdragning med handduken (som fick samma chokladfärg som don Ramons bil vid tullen den 17 februari), vände sig från spegeln och frågade herr Grenander:

-- Vad ger ni mig, sir, om vi kan lämna Tajunga i övermorgon med fröken Villanueva?

-- Allt vad jag äger och har, svarade herr Grenander allvarligt.

-- Gott, sade Tom, mer kan jag inte begära. Kanske jag låter er behålla ett par hundralappar -- det beror på mitt humör, när vi gör upp affären; mitt lynne däremot tar mycket livligt intryck av frukostens beskaffenhet. Och nu har ni rättighet att få er rapport, sir.

-- Verkligen?

-- Spydiga tonfall biter inte på den, som agerat mål för mauserkulor och förgiftade pilar, sir. Nere vid hamnen fick jag snart besked. Sent i går kväll kom en båt från Lourenço Marquez, _Ariadne_, och satte i land två passagerare, en herre och en efter figuren och rörelserna att döma ung dam. En av hovets scharlakansröda biler plockade upp dem och susade i väg mot palatset.

-- Det var hon.

-- Utan tvivel, sir, det var hon. Då hela den undersökningen inte tagit mera tid än tjugu minuter, lät jag ro mig ut till Lizzi, där jag förvandlade mig till den infödde slavhandlaren Muftar-Bagrimi från Sambesi. Jag har träffat honom en gång förut och vet, i vilken tonart hans jargong går. Så bar det i väg till Alamabasa.

-- Alamabasa?

-- Kung Saraj Daraïs residens, sir. Det var gud ske lov en ovanligt korkad malagasser, som hade vakten vid porten, och jag slank in. Men vet ni vad, sir? Alamabasa är inte ett slott, det är en hel liten stad, och där duger det inte att man går omkring och ser ut som man letade efter gatskyltarna. Ni skulle just ha sett mig, sir, när jag vandrade rakt fram över borggården, med näsan i vädret, och hört hur vaktposterna slogo gevärskolvarna i asfalten för min magnifika person.

-- Vidare.

-- I ett hörn var det på vippen, att jag blivit anammad, men det gick bra. En officer kom fram och frågade:

-- Vad gör ni här?

Då sträckte jag på mig och röt:

-- Dra åt helvete, karl, och sköt era egna angelägenheter.

Han dök, sir, han dök så fort och ögonblickligt, att det var en fröjd åt det.

Till slut hittade jag, vad jag letade efter -- en berusad karl. Ni har kanske läst i den där uppslagsboken, ni talade om i Kapstaden, att malagasserna äro glada i brännvin. Det är en uppgift, som håller streck. Malagasserna _äro_ glada i brännvin, och den jag fick tag i var en av de allra gladaste.

-- Tom, du är ett geni.

-- I detta ögonblick är jag, sir, mer än ett geni. Jag är så lokaliserad i hans majestät Saraj Daraïs residens som om jag bott där sen jag född blev. Jag vet var haremsbyggnaden ligger, jag vet var de nykomna fruarna placeras, hur de ha det den första tiden, jag har tagit överevnuckan under hakan och kallat henne _min ros_; och Sarajs haremsminister bjöd jag på lunch ombord på Lizzi i morgon klockan två.

Herr Grenander tog sig om huvudet.

-- Tom, detta är rena vanvettet.

Herr Feathertom trädde sina långa ben i ett par vita flanellbyxor.

-- Tyvärr var haremsministern förhindrad, han skulle på audiens hos majestätet. Så gott var det. Han fick er guldkråsnål i stället; ni skulle bara sett hur glad han blev.

-- Du skänkte bort min guldkråsnål!

Tom nickade.

-- Jag ångrade, att jag inte hade er guldklocka och kedja också till hands. Det är nästan viktigare att olja in souscheferna än cheferna, och haremsministern har en mycket besvärlig adjoint.

Herr Grenander exekverade en nervös trumvirvel med fingerknogarna mot bordsskivan.

-- Min käre Tom, sade han, naturligtvis är jag villig att offra _vad som helst_ för vårt mål, men jag hade bra gärna velat behålla både min kråsnål och min klocka, som äro gamla minnen, gamla värderade minnen, gosse, och från min synpunkt oersättliga.

-- Tacka då era fäders gud, att jag inte föll på idén att låna er klocka också. Som balsam på såret efter kråsnålen skall jag emellertid tala om att fröken Villanueva redan i denna stund är underrättad om er härvaro.

Herr Grenander strålade.

-- Käre Tom, bad han, förlåt mig det jag sa nyss om kråsnålen. Det var alldeles inte ämnat som någon förebråelse. _Hur_ kunde du komma i förbindelse med Adorée?

-- Det var så enkelt som att ta en pris snus, sir. Sjung inga lovsånger för den bagatellen. Medan haremsministern speglade sina ögons förtjusning i er vackra guldnål, tog jag upp ett kort ur fickan och skrev -- på spanska -- följande enkla ord:

»_Var lugn. Jag är här. Frihetens timme slår inom kort._

_Undertecknat: Albert Grenander._»

Så fort jag fått veta, vilket rum er tös bebodde, ställde jag om ett längre samtal framför hennes dörr. Och medan jag klappade om överevnuckan och tryckte ett par guldmynt i hennes feta hand, fick kortet åka in under dörren.

Herr Grenander föll Tom Feathertom om halsen och tryckte honom till sitt hjärta. Redaktören skämdes inte över att hans ögon blevo våta och de guldbågade glasen immiga.

-- Nej, protesterade Tom, det här duger inte. Låt mig dra en kam genom håret, sir, och sedan för era ögon lägga fram fälttågsplanen, _fälttågs-planen_.

-- Ja, sade herr Grenander och snöt sig, fälttågsplanen, Tom.

-- Första villkoret för en oantastlig fälttågsplan är, sade Tom, att den lämnar fältherren tillfälle att begå så många misstag som möjligt utan att ansvaret drabbar andra än underfältherrarna. I det avseendet är min fälttågsplan fullständigt misslyckad. Har jag kalkylerat uppåt väggarna, så är det också slut med räknemästaren, och det ber jag er observera, sir, om ni har några invändningar att göra mot mina strategiska dispositioner.

-- Låt höra, Tom.

-- Den första framstöten företages av expeditionens chef redan klockan tio på förmiddagen. Slavhandlarmatadoren Muftar-Bagrimi från Sambesi gör ett nytt besök i hans majestäts residens, denna gången försedd med ett introduktionskort av hans excellens, herr haremsministern. Låt oss äventyra adjointens missnöje, eftersom guldklockan är er så kär, men jag måste ha med en flaska parfym eller åtminstone en briljantring till överevnuckan, som inte i längden torde nöja sig med karesser från en färgad man. Annat vore det, om jag kunde bibehålla min i dopet -- ja, herre, i dopet -- undfångna hudfärg, men det går inte.

-- Men jag då, Tom, jag! Jag tänker vid gudarnas skymning inte sitta här med armarna i kors.

-- Lugna er, sir. Ni kommer med -- likväl först vid aftonsamkvämet, men då på ett mycket effektfullt sätt.

-- Gott, sade herr Grenander blidkad, och slog sig ett litet metalldånande slag på bröstet.

-- Under förmiddagsoperationerna, strax innan haremsministern skall gå till audiens hos Saraj Daraï, gör jag hans excellens ett förslag. Hans majestät har ännu inte sett fröken Villanueva och vet inte hur skön hon är. Vissa politiska förhållanden -- ordet politik gör alltid ett starkt intryck på politiska ignoranter! -- gör det opportunt -- ett annat mycket bra ord! -- att återlösa fröken Villanueva. Herr Muftar-Bagrimi från Sambesi åtar sig att genast till haremsministern erlägga en summa, stor tiotusen francs kontant i guld, och omgående översända en annan tös i samma ålder och med ungefär samma utseende -- allt likväl med villkor, att fröken Villanueva får utsmugglas samma dag klockan nio på kvällen.

-- Bravo, Tom!

-- Ministern riskerar ingenting. Den blinkning med vänstra ögonlocket han ger överevnuckan, kan ingen maskin i världen registrera och för en echapperad haremsdam -- ännu icke tagen i ögonsikte av härskaren -- har hittills ingen regering stupat.

Förmiddagen är alltså ägnad preliminärerna...

-- Eftermiddagen?

-- Utförandet.

-- Jag får ett par revolvrar och betäcker återtåget med vapen i hand...

Herr Grenander reste sig upp och spände vadorna. Tom däremot såg ytterligt förlägen ut.

-- Ni får inte bli ond på mig, sir, men fälttågsplanen kräver en annan roll av er.

-- Säg ut, gosse!

-- Ni förstår, sir, jag måste redan i dag förbereda hans excellens på närvaron av en andra person i morgon, och då var det angeläget, att göra denna andra person så oskadlig som möjligt. Huvudsaken är ju, att vi lyckas, sir, eller hur?

-- Inga krumbukter, Tom...

-- Nåväl, sir, jag sade hans excellens att jag i morgon på kvällen skulle ha den äran att för honom presentera...

-- Presentera?...

-- Min gamla mamma, sir.

Herr Grenander visade en beundransvärd självkontroll. Han stegade ut två diagonaler i rummet, men sedan ställde han sig framför Tom Feathertom och förklarade, att han var beredd.

-- Jag skall göra, som du önskar, Tom, men tala i falsett kan jag inte, och om det malagassiska språket har jag, som du vet, inte den minsta aning.

-- Det betyder ingenting, sir.

-- Gör det inte?

Nu föreföll Tom åter en smula brydd.

-- Jag har underrättat hans excellens om, att min gamla mamma, tyvärr, är dövstum.

Herr Grenander drog inte ens på mun.

-- Det förefaller mig, som vi skulle ha utsikter att lyckas, sade han bara. Om förutseendet över huvud kan skapa några garantier för äventyrliga företag, så ha vi vårt under tak, Tom. Är det något annat jag behöver veta?

-- Precis klockan nio på kvällen finner ni en bil utanför residensets portar. Medan jag harangerar vakten, för ni ut den dam i svart klänning, som i överevnuckans sällskap nalkas från borggårdens vänstra sida. Damen i svarta klänningen är fröken Adorée Villanueva. Bilen kör i väg med rasande fart -- fjädrar och ringar äro betalda i förskott -- ned till hamnen, där ångaren ligger med kokande pannor. Fyrtio timmar senare äro vi i Lourenço Marquez och dagen därpå i Kapstaden.

Tom vätte fingertopparna och knäppte en fanfar i luften.

Herr Grenander var lika upptänd. Han flammade.

-- Jag vill bli hängd, om vi misslyckas, sade han.

-- Det blir ni också med all säkerhet, sir, replikerade Tom.

TRETTONDE KAPITLET.

En bukett av bajonetter.

I en stor sal på sitt kritvita slott Alamabasa satt hans majestät Saraj Daraï och hetsade upp sig.

Tronen var inte obekväm, frukosten hade varit förträfflig, förhållandet till franska regeringen, som Saraj med utmärkt resultat alltjämt drog vid näsan, var gott, och om grälet mellan de 179 haremsfruarna lämnade hans excellens haremsministern dagligen de mest tillfredsställande rapporter. I en viss utomordentligt hemlig flygel, bebodd av en lika utomordentligt hemlig dam, hade hans majestät tidigt på morgonen gjort ett utomordentligt hemligt besök och funnit allt i bästa ordning.

Likväl var Saraj Daraï vid osunda vätskor. Orsaken härtill skola vi snart erfara.

-- Kalla hit mina skarprättare, väsnades despoten.

Och de bruna kammarherrarna lupo i väg som de oljade blixtar de voro -- om man lägger tonvikten på oljan.

Skarprättarna kommo. De voro av hög malagassisk börd och behövde därför inte buga sig mer än sju gånger för härskaren.

Hans majestät betraktade dem emellertid föraktfullt.

-- Mina herrar dagdrivare, sade han. I bestjälen statskassan.

Malagasserna bugade sig samtyckande. Ty en sådan förebråelse är uteslutande smickrande på Madagaskar.

Saraj Daraï drog manteln tätare om de bronsskålsliknande knäna (ty det drog från golvet) och fortsatte:

-- Att stjäla litet från staten är en dumhet, att stjäla lagom är en dygd, men att roffa åt sig med både händer och fötter är varken en dumhet eller en dygd -- det är ett brott, mina herrar. Och varje brott bestraffas, det vet herrarna, bestraffas strängt, skoningslöst.

De båda högtställda malagasserna bugade. De visste detta.

-- Jag har inte haft en avrättning på fjorton dar, sade Saraj kort, det är ett klart skoj, och får jag ingen i dag, så må herrarna avrätta varandra. Ajö.

Malagasserna bugade sig åter sju gånger och gingo ner på borggården. Solen spelade varmt över det rödaktiga gruset och i palmerna strålade paradisfåglarna. De båda malagasserna betraktade varandra och smålogo svårmodigt. Saraj Daraï tog aldrig tillbaka ett ord av vad han sagt -- alltså måste man ha fatt på någon att hugga nacken av så fort som möjligt.

Just då kom haremsexcellensens adjoint sneddande över borggården. Han rökte en kort kritpipa och föreföll att, i motsats till suveränen, vara vid ett briljant humör.

-- God dag, Balama, god dag, Malaba, hälsade han. Stora saker i görningen, gossar.

-- Stanna, ropade Balama. Vi vilja tala med dig, adjoint!

-- Vad är det fråga om då? sporde adjointen, jag har bråttom. Jag skall nämligen avslöja en hemlig konspiration inom haremsdepartementet för härskaren.

Men då skulle man ha sett de båda malagassiska skarprättarna. De togo varandras händer och dansade en liten gammalvals mitt på borggården, så varmt det var. Ty en hemlig konspiration inom harem utan avrättning hade ännu aldrig förekommit under Saraj Daraïs regering.

* * * * *

Tom var belåten med resultatet av herr Grenanders första försök som förvandlingskonstnär. Manteln föll i matronlika veck ned mot golvet, glasögonen blänkte myndiga, moderligt övervakande, och den bruna färgen gav kinderna ett ännu rundare utseende. Herr Grenander formulerade sin enda och allvarliga reflexion när han såg sig i spegeln:

-- Jag hade aldrig trott att jag var så tjock.

Tom, som redan var färdigkostymerad, sysslade med penna och papper vid ett bord under fönstret.

-- Vad gör du, Tom?

-- Skriver, sir.

-- Är det ditt testamente?

-- Det är ett brev, sir.

-- Ursäkta mig, Tom, det var inte min avsikt att vara närgången.

-- Ingen skada skedd, sir. Nu är det bara adressen.

Tom raspade i väg över kuvertet med en väldig fart.

-- Ser ni, det är litet bråttom, posten stängs inom en halvtimme och jag måste ha kvitto på brevet. Det är vad man kallar ett rek, sir.

Snart var också den saken i ordning.

Klockan närmade sig åtta och det var redan mörkt ute. Tom spände läderbältet omkring livet och kontrollerade att revolvern hängde där den skulle under manteln.

-- Tiden är inne, hotellräkningen betald, browningen laddad, allt klart. Låt oss gå, sir.

De båda herrarna satte sig i rörelse upp mot Alamabasa; herr Grenanders något vaggande gång gav utmärkt illusion åt hans dräkt.

-- Det är en sak jag dolt för er, mr Grenander, sade Tom, när de kommit ett stycke på väg.

-- Vad skulle det kunna vara, Tom?

-- Jag gjorde en mycket märkvärdig upptäckt i dag, när jag var uppe i residenset.

-- Berätta, min gosse. Den som sagt A...

-- Det hände mig, att jag kom in i en tokig korridor, som aldrig tycktes ha något slut, och för att komma någon vart öppnade jag en dörr -- den första, bästa, det försäkrar jag.

-- Och innanför denna dörr?

Tom hejdade sig, fångad av en plötsligt påkommen betänksamhet.

-- Jag tror det är bäst för er att _inte_ veta det, sir, om något oförutsett skulle inträffa.

Allting gick emellertid efter uträkning. Innanför portarna mötte överevnuckan, som uttömde sig i ivriga vördnadsbetygelser för gamla fru Muftar-Bagrimi från Sambesi. Albert gjorde så gott han kunde och Tom smålog gillande i ett av mantelns hundra veck.

Överevnuckan meddelade, att hans excellens väntade i högra flygelbyggnaden, och dit begav man sig nu med värdiga steg. Tom klingade med påsen, som innehöll tio tusen francs i guld, och den gamla damen strök sig som en katt intill honom vid detta ljud.

Haremsministern tog emot på det mest förekommande sätt -- galant och tujours mot det dövstumma fruntimret med brillorna, förbindlig mot hennes son. Han slog upp simmigt, mörkbrunt portvin ur en karaff och bjöd sina gäster välkomna, allt under det han på verserat folks vis talade om vädret, om skördeutsikterna, om de dåliga kommunikationerna mellan Tajunga och fastlandet. Härunder tog nu Tom, liksom i distraktion, fram guldpåsen under manteln och satte den på bordet, synbarligen med ögon, öron och alla sinnen upptagna av de klena förbindelserna mellan Tajunga och fastlandet. Knappt hade påsen blivit placerad på bordet, förrän hans excellens, också liksom i distraktion, sträckte fram sin hand, grep den och lät den falla ned i en under manteln dold ficka. Därpå blinkade han med vänstra ögonlocket åt överevnuckan, som ett par minuter senare begav sig bort, liksom hon hade glömt något.

Men i dörren hejdade Tom henne. Han drog fram ett i skärt silkespapper inlindat paket, bugade och sade:

-- Denna lilla gåva ber min moder eder mottaga som ett synnerligen obetydligt vittnesbörd om hennes högaktning och beundran.

Efter en kotiljongstur de båda damerna emellan drog sig överevnuckan skyndsamt tillbaka. Hon hade nu endast att låsa upp en viss dörr, och affären var ordnad till alla parters belåtenhet.

Klockan fattades tio minuter i nio.

Efter ett hjärtligt avsked av ministern stävade Muftar-Bagrimi och hans mor åter mot utgångsportarna, bakom vilkas järngaller de mörka konturerna av en bil avtecknade sig. Vaktposten hade slagit sig i samspråk med chauffören och det hela såg särdeles fredligt och hoppingivande ut.

Från Alamabasas höga koppartorn hördes det första slaget, som förkunnade att dygnets nionde timme ingått, och i samma ögonblick syntes två kvinnliga skepnader nalkas från väster. Herr Grenander, som förut icke känt någon oro, fick plötsligt en våldsam hjärtklappning. Han tyckte sig känna igen Adorées sätt att gå, hennes gestalt i den ena av damerna. Nu voro de alldeles vid porten, överevnuckan gav vaktposten ett tecken, grindarna öppnades, chauffören satte motorn i gång och herr Grenander mottog den hand den beslöjade unga damen lade i hans. Alberto ville viska »Adorée», men vågade inte -- ålagd som han var att ända in i sista ögonblicket spela den dövstummas roll.

Alla tre hade nu kommit upp i bilen, dörren smällde igen. Tom lutade sig ut genom fönstret och skrek:

-- Kör!

Bilen gjorde ett ryck, ett mycket häftigt och kort ryck. Sedan stod den stilla och motorn slogs ifrån.

Samtidigt tändes som genom ett trolleri hundratals facklor runt om, ett vilt härskri höjdes, och bilens dörrar kastades upp på båda sidor.

Ett helt fång skarpslipade bajonetter stuckos på en gång in i vagnskorgen -- en bukett av dödar.

Att få ut de tre passagerarna och bakbinda deras händer var ett ögonblicks verk. En officer förde befälet med kommandoord på europeiskt vis. Han avdelade en pluton att eskortera fångarna, en halvtropp gick i täten, en i kön och en i vardera flanken. Men runt omkring svärmade muntra fackelbärare, som dansade sitt hemlands ystra danser.

I rask takt bar det av upp mot Alamabasas hjärta, Saraj Daraïs favoritpalats. Fångarna iakttogo hela tiden en naturlig och absolut tystnad -- om man undantar att Tom då och då suckade tungt. Adorée gick med nedböjt huvud, herr Grenander satte fötterna i marken med fasta, beslutsamma steg.

På officerns kommando upphörde marschen vid foten av en bred, kolonnprydd trappa. Malagassernas triumfdans avstannade, facklorna vändes mot marken och släcktes. Inifrån palatset, vars dörrar stodo öppna, trängde sorlet av röster, blandat med bullrande skratt. Man kunde ha trott sig stå utanför ett högst europeiskt hus, vars ägare just gav en glad sommarmiddag.

Från terrassen kom en budbärare och viskade något i officerns öra. Truppen formerades ånyo som förut, man marscherade in i en illa upplyst hall med på glänt stående dörrar till stora festsalen och här gjordes halt. Officern gav två män en befallning och Adorée fördes bort med påfallande brådska. Hon försvann bakom en tungt fallande portiär, som gick så ihop med väggarnas färg, att ingen lagt märke till den förut.

Innanför i stora salen pågick tydligen någon sorts förhör. Tom spetsade öronen. Han kände igen adjointens beslöjade, men ej otrevliga stämma, haremsexcellensens förbindliga tonfall, överevnuckans klagoljud. Däremellan klang en härskarröst, som ibland steg till ett kluckande skratt, ibland dundrade likt havets bränningar.

Majestätet ledde själv rannsakningen.

Efter ett par minuter var Tom på det klara med vad som försiggick.

-- Det ser mörkt ut för oss, viskade han. Adjointen har bra reda på sig. Så är det, sir, snålheten bedrar visheten. Varför lånade jag inte er guldklocka? Hur värdefull den är, så håller ni nog styvare på livhanken, sir.

-- Tyst, karl, röt officern och smällde till Tom där bak med flatsidan av sabeln. Men i samma stund öppnades dubbeldörrarna på vid gavel och en stentorsstämma befallde:

-- Fångarna fram!

En charmant sal. Marmorgolv, marmorväggar, marmortak. Vid ena kortändan en tronstol med stjärnströdd sidenhimmel och silverpallar för hovet. Vid den andra, inom en behändigt anordnad fyrkant av amfiteatraliskt placerade fåtöljer, en fantastiskt skulpterad stupstock på ett underlag av blodröd porfyr. I ena hörnet av salen dömde man, i det andra exekverades domarna, utan tidsutdräkt, klagotid eller opinionsbildning. Tom såg alltsammans i en blink och skänkte sin beundran åt det praktiska i arrangemanget.

Saraj Daraï var munter, så det strålade om honom. Till höger om sig hade han haremsministern, till vänster justitieministern. Bakom hans stol stodo herrarna Balama och Malaba och myste åt varandra. Även i denna avkrok av världen speglade hovet härskarens lynne -- ett glättigt samtal fördes på alla håll och kanter, kvickheterna duggade -- även de svagaste väckte bifall.

Tom Feathertom och Albert Grenander fördes fram under den elektriska globen i takets mitt, uppburen av rosafärgade amoriner. Officern ställde sig bakom, med sabelspetsen stödd mot golvet, i avsikt att visa sitt förakt för de tagna fångarnas mod och beslutsamhet.

Saraj Daraï lät sin hovmarskalk påbjuda tystnad. Sorlet förstummades. Skratten kvävdes.

Herr Grenander betraktade majestätets ansikte utan räddhåga. I ögonen läste han förstånd, i läpparna vankelmod, i pannan grymhet. Händerna darrade lätt. Den smala, svarta mustaschen smög sitt silke efter en vacker bronsfärgad hud -- herr Grenander sade sig, att detta porträtt varken var fult eller osympatiskt.

Saraj tog ett papper från sin justitieminister och yttrade därpå med mild stämma:

-- Detta är alltså Muftar-Bagrimi från Sambesi och hans gamla mamma, genom en olycklig försyn slagen med dövstumhet?

Tom sökte något tecken från haremsministern, men då detta alldeles uteblev, bugade han sig samtyckande. Albert Grenander hade emellertid nu fått nog av komedien; han trodde sig förstå, vad den nyss framställda frågan gällde, och sade därför i bestämd ton:

-- Säg mannen, Tom, att jag är tidningsman från Europa och filosofie doktor.

Säkerligen hade aldrig ett så pass kort anförande -- det översattes omedelbart -- någonsin hälsats med ett jubel, jämförligt med det, som nu bröt ut. Saraj själv skrattade, så han fick tårar i ögonen, och när hovet såg detta, blev glädjen oroväckande. Justitieministern slog sig på knäna och formligen vrålade, herrarna Balama och Malaba hoppade runt på var sitt ben och adjointen flinade så han måste sätta sig.

En sådan orgie av munterhet är aldrig bra. Bakslaget kom också strax, när Saraj Daraï kände att det högg till i nacken på honom.

-- Hysch, skrek han ursinnig, vad är detta för ett helsikes flin!

Det blev dödsstilla på sekunden.

-- Jag finner det alltså konstaterat, återtog Saraj hotfullt, att I fören falsk flagg. Vilka ären I?

Tom spände upp läderbältet och slog ifrån sig den vita manteln med en vårdslös gest.

-- Mitt namn är Tom Feathertom, sade han, attacherad hos hans majestäts generalkonsulat i Kapstaden. Och denne herre, som visserligen för ögonblicket inte kan presenteras i _hyggligt_ sällskap, är redaktören och filosofie doktorn Albert Grenander, en lärd och mäktig man.

När herr Grenander hörde sitt ärliga namn nämnas, flög ett belåtenhetens leende över hans drag. Han nickade två gånger och satte högra foten i marmorgolvet med en liten smäll.

-- Ni ha, sade Saraj -- och det märktes att han njöt av att sitta till doms över två vita, honom överlägsna män, ni ha, mina herrar, under falska namn trängt er in i mitt palats och sökt bestjäla mig.