Part 7

-- Ni kan konsten, intygade herr Sirius.

-- Svårare saker har jag klarat ut.

-- Tvivlar ingen på, sir. Men just det där att få själva svikten på blandningen, att kolsyran sveper kring konjaksbuljongen som en karl lägger sina armar kring tösen, det är _konst_ det och inte något hantverk. Har ni varit apotekare, sir?

-- Nej, sir, det har jag inte. Your health, sir!

De båda herrarna drucko. Herr Sirius tömde, till Toms stora tillfredsställelse, sitt glas nästan till botten. Sedan mörknade han och tog sig om pannan.

-- Jag är ett nöt, sade han kort.

-- Var inte en hund mot er egen kropp, sir, bad Tom allvarligt.

-- Blev ni inte ond för det där jag sa om apotekarn nyss?

-- För ingen del, mr Leftham.

-- Ser ni, jag kände en gång en apotekare, som... Och sedan berättade herr Sirius en lång historia, som inte har det minsta samband med denna skildring -- på annat sätt än att den gav herr Sirius oupphörligt förnyade tillfällen att föra glaset till läpparna.

-- Som ni ser, slutade herr Sirius, apotekarn var hygglig, men annars finns det gott om fähundar.

-- Joo, sade Tom och gnisslade tänder, det finns det.

-- Ni har erfarenhet av dem, ni?

-- Var lugn för det, mr Leftham. Jag hade en gång tjänst hos en spanjor...

Herr Sirius ryckte till.

-- Vad säger ni? En spanjor!

-- Ja, en spanjor, sir. En tvättäkta lymmel ändå. Han lurade mig på trehundra pund och en fullständigt ny manschettskjorta.

Herr Sirius torkade svetten ur pannan.

-- En spanjor, mumlade han, en spanjor!

-- Han kallade sig markis till på köpet.

-- Säg om det där en gång till, mr Rightner?

-- Markis gav han sig ut för att vara, sir. Vad säger ni om det?

Herr Sirius hade tappat cigarretten i soffan och märkte det inte.

-- Vill ni beskriva denne spanske markis för mig, mr Rightner? frågade han med de vattlagda ögonen på skaft. Vill ni göra det som en personlig väntjänst, sir? För min skull.

-- Gärna, sir.

Och så gick Tom, den skojarn, igenom don Ramons signalement utan att stappla på en enda konsonant.

-- Det stämmer, mumlade herr Sirius, det stämmer till punkt och pricka. En sådan ärans extra skurk, sir.

-- Om ni menar don Hidalgo, så är det alldeles rätt, mr Leftham.

-- Haha, skriade herr Sirius och hans hånskratt kom ljuset att blinka, don Hidalgo sade ni, mr Rightner. Don Hidalgo! Don Ramon kallade han sig, när han skojade mig. En spansk caballero, en herre av hästar och slott och servidores och spotska fasoner, som kastar på huvudet så här.

Och herr Sirius visade sig inte sämre än Leo Peolbin att karikera don Ramon.

Nu tog Tom på sig en min, som var så allvarsam att till och med herr Sirius bleknade under ruset.

-- Jag förstår, sir, sade han, att vi, ni och jag, varit offer för samme bedragare. Det är en sällsam ödets lek, detta. Men, sir, låt skurken inte slippa oss ur händerna, låt oss bilda ett förbund här, just nu, att krossa mannen, att ge lika för lika, öga för öga, tand för tand, sir, att visa honom vem han stungit haver. -- Kypare! En flaska Pommery till!

-- Nej, ropade herr Sirius, inte en droppe vin mera, inte en droppe, förrän jag lättat mitt hjärta, förrän ni, sir, fått veta allt om denne don Hidalgo-Ramon. Det är jag skyldig er, sir.

-- Kom ihåg att jag inte begärt ert förtroende, sir, hotade Tom Feathertom, kom ihåg att jag ingenting vill höra.

Då blev herr Sirius ursinnig.

-- _Vill_ ni inte, hojtade han. Är ni min vän eller min fiende, sir? Nu _skall_ ni höra sanningen, hela sanningen och ingenting annat än sanningen.

Tom nickade.

-- Vet ni vad min don Ramon och er don Hidalgo är? sporde herr Sirius, sluddrande på målet. Han är skaffare, sir.

-- Vad för något, mr Leftham?

Herr Sirius höjde rösten ytterligare ett tonsteg:

-- Skaffare, sir. Han gör affärer på Madagaskar, goda affärer. Han säljer flickor åt Saraj Daraï, sir, fina flickor, dyra flickor. I går fick han tag i en; hon kostade en del bråk och besvär, förstås, men den släpper han inte under tretusen pund. Och oss emellan sagt, min käre Rightner, det är hon ärligen värd. Ni vet, don Ramon ser ut som en hel pomadburk. Så söt... Han tjusar till de små ungarna, fyrar på med elden från sina batterier och när fästningen faller, så säljer han den för hyggligt pris åt Saraj Daraï. -- Se, där fick ni vinet, Rightner, slå i och knussla inte.

Tom skrattade.

-- Jag kan inte låta bli att beundra honom i alla fall, don Hidalgo-Ramon. Den sista fisken var nog hårdfjällad. Eller hur, Leftham?

-- Jo, lita på det, ni. Hon var bevakad av en gammal narr med pedantiska vanor och glas på näsan, men näsan blev en tum längre, den. Och det var så gott det.

-- En storartad affär, Leftham. Skål.

-- Skål, käre vän. Jag känner jag börjar bli full. Det hettar i skinnet. Ni får hjälpa mig härifrån. Gud ske lov att jag är kvitt det kräket till spanjor; polisen vet man aldrig var man har i den här stan. Jag skulle haft femhundra pund för besväret att agera sekreterare, och markisen spisade av mig med trehundra. Men gömt är inte glömt. Låt oss dricka. Skål, Rightner.

Herr Sirius tömde en ny pokal till botten. När det var gjort, tappade han bägaren i golvet och somnade utan minsta förberedande anmärkning i sitt hörn.

Tom Feathertom kallade på kyparen, tog upp sin av herr Albert Grenander fyllda plånbok, betalade förtäringen och gick.

TIONDE KAPITLET.

En geografilektion.

Tom såg på långt håll att det lyste i de fyra fönster, som öppnade utsikt från herr Grenanders rum i hotell van Leeken. När vännen Feathertom kom närmare upptäckte han en gråvit skepnad på balkongen och efter ytterligare ett par steg blev han anropad med halvhög röst:

-- Hallå, Tom!

-- Är det ni, sir?

-- Allting all right, Tom?

-- Jag hade nästan hoppats att ni krupit till kojs, sir.

-- Varför det?

-- Jag är sömnig, sir -- och inte riktigt nykter heller.

-- Skynda dig upp, Tom. Dörren står öppen.

-- Vet knappt om jag har lust. Låt oss uppskjuta saken till i morgon!

-- Kommer inte på fråga. Seså, raska på nu bara.

-- Jag får väl finna mig, då, muttrade Tom, men ni tycks glömma, sir, att det är jag som är expeditionens chef.

Fast herr Grenander själv sällan eller aldrig drack sprit var han tolerant mot dem som tyckte om ett glas fram på kvällsidan. När Tom kom upp fann han därför en bricka med whisky och en sifon sodavatten väntande på ett bord.

-- Uff, sade Tom och blandade en grogg, herr Sirius’ champagneblandning sitter mig ända upp i halsen.

-- Du har alltså träffat honom?

-- Jo, det vill jag lova att jag har, intygade Tom, karlens omåttliga törst kostade er nära fem pund sterling, sir.

-- Berätta!

-- Ni skall få alltsammans till livs om ett ögonblick, men först måste jag ha reda på vad ni vet om Madagaskar.

-- Om Madagaskar?

-- Ja.

-- Hm, ungefär lika mycket som varje allmänbildad människa och...

-- Och?

-- Och möjligen litet till.

Tom gjorde det bekvämt åt sig i ett soffhörn.

-- Låt oss höra!

-- Det kan inte vara din mening att jag skall sitta här mitt i natten och hålla föredrag i geografi?

-- Något i den stilen är min mening, sir. Ni förstår, det är nödvändigt att expeditionens medlemmar på förhand äro överens om vissa fakta.

-- Hm. Madagaskar är en av världens största öar, skild från Sydafrika genom Mozambiquekanalen, som på ett ställe är ända till tusen kilometer bred. Från de flacka kusterna höjer sig landet terassformigt inåt till bergmassans högsta topp, den vulkaniska käglan Amboro, som är...

-- Stopp. Det där är ju mineralogi och intresserar inte expeditionen. Var god och börja i en annan ända, sir!

-- Madagaskar har en ovanligt rik, i stort sett tropisk vegetation. Typiskt för östsidan och trakten kring Nossi Bé är Ravenala madagascariensis, som blivit kallad de resandes träd därför att vid nedre ändan av bladskaftet samlar sig i en skålformig hålighet rent, kallt vatten. Rafiapalmen...

-- För guds skull, sir, stanna! Såvitt jag kan förstå kallas det där botanik. Det är inte i trädtopparna vi ska leta efter fröken Villanueva, sir.

-- Men var vill du då jag skall börja?

-- Känner ni till en stad som heter Antananarivo?

-- Naturligtvis. Det är Madagaskars huvudstad, och där regerar den franske generalguvernören.

-- Rätt. Känner ni till en annan stad som heter Tajunga?

-- Nej.

-- Kunde just tro det. Tajunga är också en stad på Madagaskar och där regerar Saraj Daraï.

-- Saraj Daraï! Vad är det för en?

-- Jo, sir, det är en herre, som vi ha all anledning att hysa en viss respekt för. På ön kallas han också hovakungen, inte bara därför att han är ättling i rakt nedstigande led av kung Radama I, som 1810 grundlade hovaväldet på ön, utan därför att det är han som makten haver, trots franska regeringen, general Gallieni, skolor, kyrkor, missionärer och de konsultativa kamrarna.

-- Om den saken nämner våra uppslagsböcker ingenting, Tom.

-- Jag kunde ge mig katten på det. Ser ni, uppslagsböcker är nog bra att gömma årtal och pressa växter i, men vill ni ha reda på något, så får ni allt fråga dem som reser omkring i världen och skriver romaner -- de måste plocka fram vad som inte syns officiellt, förstår ni, för att skillnaden mellan en uppslagsbok och en romanbok skall bli ordentlig. Och så kommer de underfund med saker och ting, som uppslagsböckerna inte har och inte kan ha en aning om. Nåväl, sir, minns ni vilket år Ranavalona III avsattes av fransmännen?

-- Jag tror det var 1897.

-- Stämmer, sir. Drottningen fördes till Alger, men hennes systerson stannade kvar. Och drottning Ranavalona III:s systerson, det är just prins Saraj Daraï -- eller kung, om ni så vill.

-- Högst märkligt. Och det tillät franska regeringen?

-- Vad skulle den göra? Gallieni är en klok karl, som känner till ordspråket om fågeln i handen, och så länge regeringen kan hålla kung Saraj och moster Ranavalona skilda åt, är det ingen fara. Under tiden har Saraj Daraï fått en landremsa jämte staden Tajunga att roa sig med och slipa sina härskarlater på. Och var övertygad om, att han inte ligger på latsidan, sir. Sarajs hovförvaltning avlönar två ordinarie skarprättare, som valts bland den malagassiska societetens finaste familjer.

-- Är det för att komma till de båda skarprättarna som du låtit mig repetera Madagaskars historia?

-- Inte precis. Hör nu på, sir. Antag att ni blev suverän herre och despot över tio eller tjugu tusen vackert färgade hovaer av båda könen -- vad skulle ni först av allt tänka på att skaffa er?

-- Jag vet inte. Förmodligen en vikarie.

-- Skämta inte nu, sir. Försök att sätta er in i situationen. Ni skulle naturligtvis först och främst skaffa er?...

-- En livvakt.

-- Det har ni redan.

-- En minister att gräla på.

-- Nej.

-- En köksmästare att hänga, när soppan är vidbränd.

-- Nej.

-- Ja, då vet jag sannerligen inte.

Tom ruskade på huvudet.

-- Ni skulle naturligtvis skaffa er ett harem, sir.

-- Nej, det vet gud att jag inte skulle, bedyrade herr Grenander förskräckt.

-- Låt oss inte tvista om den saken nu, sir. _Branalai vapralantari alaivana_ -- det är malagassiska och betyder: ingen känner sin egen själs avgrunder. Och nu kanske ni förstår varför vi tenterat varandra i geografi mitt i natten.

Albert Grenander stelnade till och färgen kröp sakta ned från hans ansikte.

-- Säg att det inte är sanning, Tom.

-- Tyvärr, sir, det går nog inte att komma ifrån. Fröken Adorée är säkerligen på väg just nu, i sällskap med den spanske caballeron, till Tajunga och hans majestät Saraj Daraï.

Och så berättade Tom allt vad herr Sirius sagt.

Herr Grenander stönade.

-- Men tror du inte det kan vara ett knep, en fälla?

-- En karl som är så full som herr Sirius ljuger inte. För övrigt går det ju precis ihop med vad jag berättade er i går om en herre, vars signalement överensstämde med don Ramons, mannen som brukade färdas mellan Madagaskar och Kapkolonien. Troligen är don Ramon prins Sarajs allra överste skaffare med fast lön och stora extraförtjänster.

Albert Grenander gick mot dörren.

-- Kom, sade han. Här är ingen tid att förlora, Tom.

-- Jag förstår, sir, sade Tom vänligt, ni tänker ge er i väg till Madagaskar, nu, ofördröjligen och i ett sammanhang.

-- Naturligtvis.

-- Jag vet inte, hur styv simmare ni är, sir, men jag kommer fortare fram med en båt som går i morgon. Betänk att avståndet mellan Kapstaden och Madagaskar är nära nog lika stort som tvärs över hela Medelhavet från Spanien till Mindre Asien. För resten, sir, har ni fått era pengar från Europa än?

-- Tom, du har rätt, vi måste vänta till i morgon.

-- Det är det bästa vi kan göra, sir. Ni skall nog vara er tös strax i hälarna ändå, om inte en viss potentat sitter i märket. Har ni en tidtabell?

-- Ja, men den gäller bara järnvägarna.

-- Det är dem jag vill åt, sir. Vi ta tåget till Lourenço Marques -- därifrån är det knappt mer än sex hundra engelska mil till Tajunga. Tänk om vi kunde hinna före ungherrskapet, stå på kajen och vinka välkomna åt dem. Vad säger ni om det, sir?

ELFTE KAPITLET.

Den väntar inte för länge...

Den malagassiske hotellvärden stod bar- och bredbent framför sin disk med händerna på ryggen och rökte pipa. Belåtenheten sken i kapp med olivoljan från hans bronsfärgade ansikte, under det de tjocka läpparna voro i oavbruten rörelse. Det var nämligen inte vanligt att hotellet tillfördes gäster mellan de ordinarie ångbåtsturerna, vilket emellertid inträffat just i dag. Två nabober hade kommit ångande i egen jakt och tagit in i hotellets bästa rum, trots de charmanta salongerna ombord på Lizzi. De båda främlingarna ville vara oberoende av hamnroddarna -- och det var alltid bekvämare att bo på två ställen än på ett.

-- Var kommer båten ifrån? sporde värden en av matroserna, som förfriskade sig vid en stor mugg öl nere i salen.

-- Lourenço Marques.

-- Hur lång blir vistelsen här?

-- Vet inte. Lizzi är hyrd för en månad.

-- Det är väl ett dyrt nöje, förmodade värden, som i likhet med många av sina europeiska kolleger gärna tänkte på pengar.

-- Femhundra francs om dagen under gång och trehundrafemtio för var liggedag.

-- Det blir pengar det.

Matrosen svarade inte, han föredrog att borra näsan ned i stopet.

Men värden hade ingenting att göra och tyckte det var roligt att skvallra.

-- Vet han vad herrarna ha här att göra?

-- Förmodligen affärer av den brådskande sorten. Det var rasande bråttom. Vi gick över från Lourenço och hit på fyrtiotvå timmar.

-- Då är det nog gummiskörden det gäller. Tror han inte det?

-- Kanhända.

-- Helige Vasayo give att det vore så väl. Kung Saraj måste hållas vid gott humör; får han inga pengar blir han argsint, och då är det inte rådligt att vara malagass på den här kanten.

Medan hotellvärden uppsände denna bönesuck till den helige Vasayo höllo Tom Feathertom och Albert Grenander sitt första krigsråd på malagassisk mark. Tom stod framför spegeln och knöt en eldröd halsduk kring kragen; herr Grenander, som inte hade någon ro i kroppen, gick rastlöst fram och tillbaka på golvet.

Tom koketterade.

-- Tillåter ni att jag lånar er vackra guldkråsnål, sir?

-- Gärna det, Tom, men var rädd om den. Den är ett minne.

Så började herr Grenander åter sin stegmätning.

-- Det är den tjugutredje i dag, anmärkte han, och det var de första ord han kommit sig för med att yttra på en lång stund.

-- Det är lika sant som att klockan är tjugu minuter över två, tillfogade Tom och bytte ut sina gula kängor mot ett par vita tygskor. De voro nämligen lättare att springa med -- om det skulle behövas.

-- Jag skall inte plåga dig, Tom, lovade herr Grenander, men vad _tror_ du? Ha de hunnit före oss eller äro vi först på platsen?

-- Det är inte gott att tro något i det fallet, sir. Det finns precis lika många chanser för det ena som för det andra.

-- Visserligen.

-- Men senast inom två timmar skall vi ha klarhet på den punkten.

-- Hur tänker du gå till väga?

-- Om ni kände Saraj Daraïs malagasser bara en liten smula, sir, skulle ni inte fråga så barnsligt, med förlov sagt. Franska pengar ha mycket hög kurs på den här välsignade ön -- för en handfull louisdorer åtar jag mig att pumpa premiärministern på alla rikets hemligheter till lands och vatten. Ni kan då på ett ungefär räkna ut, hur mycket som behövs för att klämma ur hamnpolisen vilka båtar som lagt till och vilka passagerare som satt sin fot på Tajungas kaj sedan den 18 februari, det vill säga under de senaste fem dagarna. För att vara riktigt säker köper jag kanske också hamnlöjtnanten för ett par femfrancsmynt.

-- Under tiden?

-- Stannar ni kvar här, sir. Försök att öppna samtal med värden, kassörskan, borstarn, kyparn och städerskan. Det kan vara bra att veta vilka av dem som förstår franska -- och hur mycket de förstår. So long, sir!

Herr Grenander verkställde sin lingvistiska undersökning med det för honom karaktäristiska grundliga allvaret och kom till ett mycket nedslående resultat. Värden var fullständigt analfabet, kassörskan kunde ruska på huvudet och säga _måssjö_, kyparen förmådde räkna till tio och artikulera något som påminde om _non monsieur_; borstaren var inte anträffbar. Den lilla städerskan däremot hade inte allenast en något ljusare hudfärg i ansiktet än sin principal, hon ägde också ett klarare förstånd. Det befanns att hon var i besittning av ett treårigt franskt barns ordförråd och förstod nästan allt som sades, om man bara talade långsamt.

På denna examen lyckades herr Grenander inte förnöta mer än en timme. Han gick då utanför porten och började studera de inom synhåll befintliga byggnadernas arkitektur.

Hotellet dominerade gatan. Det bestod nämligen av två våningar och var ursprungligen struket med rödfärg, vilken sol och vindar förlänat en högst läcker skiftning i en klarare ton, som hade något av sjömansögats lyster. De övriga husen kröpo efter marken i träets egen färg och smutsen stod dem upp till knäna. Avenyen avslutades med en tältgata -- tydligen en detacherad militäravdelning -- utanför det högsta och mest centralt uppslagna tältet gick nämligen en brunhyad krigare med modernt, bajonettförsett mausergevär på högra skuldran.

Gatan saknade stensättning. En pojke med bananlast på en kärra tog sig mödosamt fram över den gropiga terrängen mellan husraderna och en pustande bil fick köra med växeln på första utväxlingen under det chassiet hoppade besatt på sina skrala fjädrar. Herr Grenander höll vad med sig själv att han inte skulle få se en vithyad man innan han hunnit räkna till hundra -- och förlorade. Där kom en hel liten karavan, två herrar och tre damer. Den omständigheten att knappt någon enda av infödingarna fäste något avseende vid dem, kom herr Grenander att känna en högre grad av trygghet. Vad expeditionen helst av allt borde undvika var nämligen uppmärksamhet. Tom Feathertom hade påpekat detta inte en utan tjugu gånger och Albert var i det fallet fullständigt ense med expeditionens chef.

Nu hade två timmar gått sedan Tom begav sig ut på rekognoscering och ännu syntes inte en skymt av honom. Herr Grenander begav sig upp på hotellrummet och satte sig att vänta.

Man skulle trott att denna samvetsgranna och plikttrogna människa först och främst bort ägna en tanke åt det journalistiska uppdrag, för vars fullgörande hans tidnings ekonomiavdelning i förskott och förtroende utanordnat sex tusen i landets mynt. Men det gjorde han inte. För sin själs öga framkallade herr Grenander i stället bilden av Saraj Daraïs harem, och han lät alla sina ekonomiska och intellektuella linjer med påskruvad bajonett gå till anfall mot detta samma harem. Efter berättelser som han någon gång sett i bladen om turkiska paschors äktenskapliga inrättningar vågade han dra den relativt trösterika parallellen, att _om_ Adorée redan förts inom de Sarajska haremsportarna borde det dröja åtskillig tid, innan hans majestät fick tid att intressera sig för det nya numret i samlingarna.

Herr Grenander tog fram sin klocka och såg på den. Sedan förde han den till örat -- jo, den tickade som vanligt. Var detta möjligt: klockans visare pekade rätt upp och ned. Sex. Tom hade varit borta i snart fyra timmar.

Mr Feathertom hade för vana att göra sina kalkyler efter en mycket pessimistisk ekvation för att skydda sig för de vidriga tillfälligheternas infall. När han sade att det fordrades femhundra francs att stoppa till en mutkolv med, så räckte det i regel med hundra och då han anslog tre timmar för ett äventyrligt streck var han i regel tillbaka efter halvannan timme.

Här behövdes alltså inte någon Sherlock Holmesk slutledningsförmåga för att varsla oväntade händelser -- kanske någon katastrof.

När klockan slog halv sju från ett torn i närheten gick herr Grenander ned igen. Han härdade inte ut med tystnaden i detta hotell, som saknade telefoner, elektrisk ringledning och hiss. Tiden stod stilla.

Hotellet hade en fasad på femton, tjugu meter och närmast porten var smutsen avlägsnad på en remsa, stor som en Woods varietétribun. På denna remsa gick herr Grenander fram och tillbaka tills klockan blev sju och det svidande klara dagsljuset fick ett stänk av opal, som hotade med snabb skymning och natt.

Då såg herr Albert en inföding komma emot sig, en barhuvad, krullhårig herre i vit burnus, läderbälte kring livet och sandaler som klaskade i smörjan. Han luktade dålig italiensk salad på långt håll och ansiktet glänste av olja som en remouladsås.

-- Varolania arantana talan, ropade han åt herr Grenander, som inte hade annan utväg än att svara:

-- Parlez-vous français, monsieur.

-- Haha, skrattade Tom Feathertom, ty det var naturligtvis han. Nu lurade jag er en gång till, mr Grenander.

Men mr Grenander orkade inte bli arg den här gången som sist på hotell van Leeken. Spänningen hade varit för stark, Albert gjorde en gest åt vad hotellhövdingen med någon överdrift kallade portalen, och båda följdes åt uppför trappan, Tom först.

TOLFTE KAPITLET.

Kring ett harem.

-- Du har försatt mig i ett tillstånd av ytterlig nervositet, min käre Tom, sade herr Grenander och tömde ett stort glas halvljumt vatten i botten. Klockan är strax halv åtta och jag räknade på, att du borde ha varit tillbaka vid fyratiden.

-- Då skulle ni ha varit i mina kläder, sir, skröt Tom. I så fall hade det nog inte stoppat med nervositet. Jag har haft två gevärskulor efter mig, och de visslade rätt tappert. Utom en pil, som jag ger mig sjutton på var förgiftad.

Herr Grenander föll ned i en stol. Indianböckernas patos hade aldrig legat för hans naturell och nu såg han endast med förskräckelse den uppsvullna kroppsdelen efter giftinfektionen, stelkrampen, döden.

-- Det är ingenting att hänga läpp över, deklamerade Tom. Tillåt mig nu, sir, att som ersättning och styrkemedel presentera för er Sydafrikas mest betrodde slavhandlare -- med vitt kött naturligtvis -- herr Muftar-Bagrimi från Sambesi. Till er tjänst, sir.

Albert andades häftigt.

-- Du har sett henne?

Tom vätte fingertopparna mot sina fuktiga läppar.

-- Tänk att det finnes ärligt och moraliskt folk i Tajunga som driver formlig jakt på vita slavhandlare. En sedlighetsförening på Madagaskar, sir, en fanatisk sedlighetsförening med skarpladdade gevär och förgiftade pilar. _Det_ är argument, skulle jag tro. Skriv och tala om det i er tidning, sätt ihop en artikel, så de beskedliga tanterna därhemma blekna av avund -- »Madagaskar -- förgångslandet, en propaganda mot vita slavhandeln med kulor och krut».

-- Tom, har du sett henne?

-- Nej, sir, det har jag inte, men jag har sett huset, där hon bor.

-- Där hon är inspärrad, menar du?

-- Låt oss inte tvista om ord, bad Tom och började lösa upp läderbältet som höll ihop den vita långdräkten. Fröken Villanueva är i säkerhet, sir, och på de närmaste fyrtioåtta timmarna kommer ingenting ont att vederfaras henne.

Ur sin resväska tog Tom fram en jättelik vaselinburk och började avlägsna den malagassiska kulören. Peruken hade han kastat i sängen, den vita burnusen låg på golvet, läderbältet smög sig som en orm kring skrivbordets malträterade fötter. Över alltsammans låg en lukt av härsket flott och nerifrån sjön kom ett väder med en frän odör av brända ben genom det öppna fönstret.