Part 6

Albert Grenander hade nu hunnit så långt, att han upphört att förvåna sig över någonting. En lång historia i platstidningen var förstreckad, tre jättestora blåkråkor utmärkte den. Rubriken löpte över flera spalter: _Tysklands kolonialpolitik sätter frukter_; -- förmodligen var det någon av de f. d. reskamraterna, som visade specialisten på Sydafrikas kolonialväsen denna uppmärksamhet. Men herr Grenanders ögon gledo med sublim likgiltighet förbi denna med förföriska underrubriker insprängda artikel -- det var först när journalisten på sjätte sidan hittade notisrubriken _Senaste polisnytt_ som han hejdade sig och började läsa.

Såvitt herr Grenander kunde förstå fanns här inte en rad, som ägde samband med Adorée och hennes försvinnande. En infångad falskmyntare, två berusade belgier, som ställt till bråk i Sea point, en kvinna med tre butiksstölder på sitt samvete och en herrelös, troligen stulen motorcykel -- se där allt. Journalisten kastade tidningen i papperskorgen och tog med världsfrånvarande min och utan entusiasm itu med sitt te och sina ägg. Han undrade var mr Feathertom kunde hålla till...

Ett buller. Det lät som om någon skrapat på en av fönsterrutorna med nageln. Herr Grenander såg upp och höll andan.

Nej -- hans nerver hade spelat honom ett spratt. Mindre underligt för resten, så som de blivit frestade denna dag. En kopp till av detta förträffliga, starka te...

Omigen. Nu var det en tydlig knackning på rutan. Det fanns intet tvivel längre -- någon uppehöll sig på balkongen till detta rum.

Herr Grenander kände en lindrig hjärtklappning, inte av rädsla, men vid tanken att denna någon kunde vara Adorée. Han skyndade fram till balkongdörrarna och slog upp dem.

Ja, vid alla makter, det var en kvinna! Hon stod lutad mot en av pelarna längst bort, men nu, i dunklet var det omöjligt att urskilja hennes drag. Herr Grenander stammade:

-- Adorée! Är det du?

Kvinnan gick, utan att svara, ett par steg närmare. Journalisten insåg genast sitt misstag. Denna dam var minst tjugu centimeter längre än fröken Villanueva.

Under de sista månaderna hade herr Grenanders förmåga att umgås med det andra könet utvecklats på ett högst förvånande sätt. Utan minsta spår till förlägenhet bjöd han den främmande damen att stiga in i rummet.

-- Denna balkong tillhör nämligen, fortsatte han, ett av mig förhyrt rum, varför jag förmodar att här föreligger ett misstag, som vi måste se till att få rättat. Behagar ni sitta ned ett ögonblick, medan jag ringer på betjäningen.

-- För all del, bad den främmande damen ivrigt, gör inte det. Blanda inte in någon utomstående i den här historien.

Herr Grenanders röst lät hård och reserverad -- och inte alls artig -- när han sade:

-- Ni torde likväl finna, att en förklaring...

Men då lyfte damen på hatten och håret, och där stod mr Tom Feathertom.

-- Behöver ni _nu_ någon förklaring, sir?

Herr Grenander var ännu inte inne i sin nya roll som detektiv på spaningsjakt; han blev ond:

-- Vad är det där för maskeradupptåg? Jag hade föreställt mig...

-- Seså, seså. Ni höjer rösten, sir, och det bör ni låta bli. Ett hotell är inte ett hotell om det har ljudsäkra väggar -- och hotell van Leeken utgör inte något undantag från den allmänna regeln.

Albert drack en klunk te.

-- Det var alltså ett experiment?

-- Ett prov kan ni kalla det. Jag har inte uppträtt som jänta på fyra år, och kände mig rätt osäker i klövarna. Nå, det har ingen risk, kan jag förstå. Ni lät lura er, ni, och då duger jag nog. Ringde ni, sir?

-- Nej.

-- Då kanske ni tillåter att jag...

Tom satte på sig den med hatten kombinerade peruken och tryckte på ringklockans knapp.

-- Ni låter hälsa portiern att er släkting, den efterfrågade miss Villanueva, nu kommit till rätta, och att man inte vidare behöver göra sig något besvär för er skull.

-- Men...

-- Tyst, någon kommer.

Det knackade på dörren. Förste våningskyparen intog en så vördnadsfull hållning som gästen på hotellets dyraste rum har rätt att kräva, och Albert Grenander serverade sin av Tom Feathertom tilllagade lögnkaka.

-- Är det tillåtet att fråga _varför_? sporde herr Grenander, sedan våningskyparen stängt dörren bakom sig.

-- Man spionerar på er.

-- Vem?

-- Jag vet inte. Någon av don Ramons agenter förmodligen.

-- Och denne agent?

-- Köper underrättelser -- mycket oskyldiga underrättelser, det kan jag försäkra er -- av hotell van Leekens portier, den förträffliga människan i luckan här nere.

-- Jag börjar förstå.

-- Nu bli de konfysa ett slag, och i krig är det mycket nyttigt att göra sina fiender yra i mössan. Man vinner alltid något på det, även om man inte precis kan lämna en specificerad promemoria på förhand.

-- Ni tänker alltså, sade herr Grenander och det låg aningen om ovilja i hans röst, ni tänker alltså agera fröken Villanueva hela tiden vi vistas här på hotellet.

Tom log.

-- Tom Feathertoms gästspel som fröken Villanueva inskränker sig till en enda, remarkabel teaterafton, sir, och det är denna. Inte någon annan. I False bay finns ett utmärkt pensionat för unga damer. Om tjugu minuter avlägsna vi oss från hotellet, och ni låter då vår värderade portier beställa ett rum på sagda pensionat för er myndling. Ni tillägger, att hon beger sig dit redan i kväll, med sista båten. Att sedan ordna upp affären med pensionatet åtar jag mig.

-- Gott, Tom, jag skall göra som ni önskar.

-- Det låter höra sig. Nu är det min tur att avlägga rapport. Som ni snart skall finna, sir, har jag inte legat på latsidan.

Albert satte sig kapprak i stolen.

-- Ni har ett spår, Tom, sade han andlös.

-- Sakta i backarna, herr newspaperman. Ett spår! Nej, minsann, så gott om dem är det inte. Men jag har talat med en man, en klok man, med god uppfattning, som _sett_ fröken Villanueva lämna tullhuset och _hört_ henne yttra några ord på spanska till den herre, som hon höll under armen.

-- Vad säger ni? Höll hon honom under armen?

-- Låt mig först beskriva herrn få vi se om signalementet stämmer: en lång, mörkhyad prisse med blåsvarta mustascher, stora tjusiga ögon och en profil, skön som på ett tvålporträtt. När han orerade, kastade han ned huvudet, så här, som en häst.

-- Det är _han_.

-- Och _hon_: röda läppar, vita tänder, ung och fräsch, svinaktigt söt. När hon talar skorrar hon på r och det låter näpet som sju tusan.

-- Det är Adorée. Människa, fort! Säg mig, vart gick de? Ni har skurken fast? Håll mig inte på sträckbänken längre! Tom!! Tom!!!

-- Utanför tullhuset stod en bil, en chokladbrun bil med svarta ränder. Herrn öppnade dörren och bad damen stiga in. Hon tvekade, såg sig oupphörligt om och tycktes med ens alldeles ha tappat kontenansen. Då yttrade han några ord, som kom henne att ge vika, damen steg in, herrn efter, dörren smällde i lås, bilen susade bort. Är ni med, sir?

-- Vidare, vidare!

-- Det är lätt att säga, sir. Från det ögonblicket är den chokladbruna bilen som uppslukad av jorden. Jag har mina bekanta litet här och var i stan, men ingen har sett en chokladbrun bil med svarta ränder. De flesta äro röda eller svarta, som ni kanske sett, sir, så nog borde en vaken karl lägga märke till en chokladbrun. Om man inte kunde misstänka att er don Ramon hade bråttom, skulle jag våga tio mot ett på att han målat om sin kärra någonstans i förbifarten.

Herr Grenander skakade på huvudet.

-- Observerade inte ert ögonvittne en herre till, en halmgul individ med rävaktigt utseende och väsande röst?

-- Nej. Vilken roll skulle han spelat?

-- Betjäntens. Mannen lät kalla sig herr Sirius ombord på Lorenzo, och gjorde ett osedvanligt vidrigt intryck.

-- Antagligen blev han permitterad genast vid landstigningen. Den figuren förekommer nämligen inte heller i fortsättningen.

-- Aha. Ni har en fortsättning, min käre Tom. Ni är då en riktig trolleriprofessor.

-- Spara era lovord, sir. Då jag såg, att jag hade en halv timme på mig, innan ni kunde väntas hit, gjorde jag en hastig rond på några välunderrättade ställen. Turen var inte alldeles förgäves: jag fick reda på två saker.

-- För det första?

-- Att don Ramon saknar förbindelser med Kapstadens organiserade underjord, att alltså polisen inte har något intresse att skydda honom.

-- För det andra?

-- Att en man, vilkens beskrivning passar precis in på don Ramons signalement, förut i obekant syfte gjort ett par resor mellan Kapkolonien och Madagaskar.

-- Madagaskar?

-- Ni ser förvånad ut, sir, men det borde ni inte bry er om. Madagaskar är en utmärkt ö för uppfinningsrika herrar, och pengar finns att förtjäna för folk med fint väderkorn. Jag har själv varit där ett par gånger -- som pojke, tillfogade denne övermage med största allvar.

Herr Grenander började mäta rummet med långa, betänksamma steg. Aldrig ett ögonblick föll det honom in, att Adorée kunde ha följt med spanjoren frivilligt. Hon hade, liksom han själv vid tullvisitationen, blivit lockad i en fälla.

-- Tom, sade herr Grenander irriterad, det duger inte att sitta här med armarna i kors.

-- Har ni några planer, sir? frågade Tom med retsamt lugn.

-- Planer! Naturligtvis inte. Det är ju ni som är expeditionens chef.

Tom nickade.

-- Det är ingen sinekur, sir.

Albert började dra på sig handskarna i brist på annan utlösning för sitt verksamhetsbegär.

-- Alltså först vår lilla komedi nere hos portiern, sade han.

-- Därefter uppträdande av förvandlingskonstnären Tom Feathertom, som från en skön kvinna blir en ful karl.

-- Sedan?

-- Tålamodsprov, pinsamt drama i tre akter.

-- Ni menar inte, att vi ska slå oss tills ro och vänta tills något händer.

-- Ändringar i programmet förbehållas, sir.

-- Hör nu, min käre Tom...

-- Låt mig förklara saken för er. Antag att ni förlorar en dyrbar kråsnål eller en ring eller någon annan klenod under en promenad på landsvägen. Far ni då ut på sjön och letar efter den?

-- Naturligtvis inte.

-- Se där. Jag kan våga mitt huvud på, att den som knyckt er tös inte låter henne gå ut på gatan. Att söka efter henne mellan husraderna skulle alltså vara precis lika fiffigt som att ro ut på sjön och leta efter er på landsvägen förlorade dyrgrip. Men den som är klok håller ögon och öron öppna och placerar en del av sitt rörliga kapital på sådana ställen där skvallret går, där whiskyn rinner och folk vänder insidan ut.

-- Det är sålunda det enda vi ha att lita till? sporde herr Grenander bittert.

-- Inte det enda, sir. Det finns någonting annat också, och det är det bästa av allt, något som gjort underverk mer än en gång, något som gör livet värt att leva, därför att tillvaron blir omväxlande som en hygglig roman.

-- Vad är det, Tom?

-- Slumpen, sir.

ÅTTONDE KAPITLET.

Slumpen.

-- Vad tycker ni om stassen?

-- Är det ert allvar, att jag skall ta på mig de här trasorna?

-- Tyvärr kunde jag inte få tag i några sämre. För övrigt har ni ingenting att beklaga er över. Se på mig.

-- Men är det nödvändigt?

-- _Om_ det är. Jo, var lugn för det, sir? Ni kunde lika gärna gå på en kungabal i bara kalsongerna som att hälsa på i Woods varieté med bonjour och blomma i knapphålet.

Herr Grenander hade fått sin önskan om en livligare spanarverksamhet uppfylld. Redan dagen efter expeditionens bildande körde Tom upp honom klockan sex på morgonen; ett tidigt kafé, två förmiddagskneiper och en biljardsaloon hade de besökt -- utan resultat -- och nu, klockan åtta på kvällen, skulle det bära i väg till Woods busvarieté, ett _verkligt_ ställe, som Tom uttryckte sig.

-- Det finns ingenting som är så nyttigt för huden som litet målarfärg, sade expeditionens chef och klatschade en halv tub sminkfett mitt i ansiktet på redaktör Grenander. Smeta nu omkring kulören, sir, så blir det bra.

Själv firade Tom verkliga orgier med färgen, men när han granskade slutresultatet tyckte han ändå att hyn var alltför civiliserad. Albert Grenander protesterade, om inte i civilisationens så i förnuftets namn, och varnade mot överdrifter.

-- Vet ni av att hälften av Woods publik består av hottentotter, kaffrer, malajer och kulier, de senare av olika sorter, indiska och kinesiska? Har ni sett en indisk malaj i högtidsdräkt, sir? Ni kommer att bli generad över ert hyggliga utseende och generad är vad man sist får bli på ett sådant ställe som Woods. Allvarligt talat, vi få inte sticka av från mängden alltför mycket, förstår ni, vår uppgift är mera att observera än att bli observerade. Inte sant, sir?

-- Jo, naturligtvis har du rätt, Tom, sade herr Grenander fogligt.

Och Tom såg förtjust ut över den komplimang, som herr Grenanders _du_ uppenbarade.

Albert gick fram till klädskåpet, i vars mahognyfanerade dörr en slipad spegeloval gnistrade mot kristallkronans tre buketter av silverornerade sfäriska lampor. Med största allvar betraktade han den kolorerade vrångbild av redaktör Grenander som glaset visade. Om någon för två månader sedan påstått, att ödet tillämnade honom en sådan konfrontation, skulle han avvisat tanken med allt det förakt och löje, av vilka han kunde vara mäktig. Nu föreföll honom situationen självklar.

Att beskriva Woods varietéinteriör är överflödsgärning. Tag vilken internationell buskrog som helst med omålade bord och fernissade stolar, häng upp några sömniga, nedrökta japanska lyktor under en läktare kring salens tre väggar och slå ut den fjärde till en scen, stor som ett borgerligt matsalsbord, och ni har inredningen. Odören kan icke skildras, därför att språket ännu inte känner ord, som samtidigt spegla allt avskyvärt i luktväg som finns, frän gammal piptobak till den starkt animala utdunstningen av malajer och kulier.

Publiken svarade mot Tom Feathertoms antydningar -- i ett hörn av salen överträffade verkligheten fantasibilden. Albert Grenander var glad att han såg ut som han gjorde. Ett runt bord stod ledigt vid väggen under läktaren -- ur varietésynpunkt var det ogynnsamt, ty en med oanständiga ord på världens alla språk fullklottrad träpelare skymde synfältet, men våra båda herrar hade inte kommit för att se Jui Jimpy Joalli hoppa kråka.

-- Tänd en stark cigarr, rådde Tom viskande, den som inte är van vid parfymen, kan bli sjösjuk på tio minuter.

-- Jag röker inte, stönade herr Grenander. Och i detsamma kände han kallsvetten bryta fram vid tinningarna.

Tom ruskade på huvudet -- en människa som kan telegrafera efter tvåtusen pund och inte röker! Generalkonsuln hade rätt häromdagen, verkligheten _är_ underbarare än dikten. Tom plockade fram en grabbnäve cigarretter och tände två stycken på en gång. Den han inte klistrade fast mellan läpparna lade han att självröka på träbordet, och det lättade mycket riktigt atmosfären en liten smula.

Pianisten, en gulvit alkoholist i fjärde stadiet, gick till attack på klaveret, vars kraftutveckling mest av allt påminde om en bil på åttiotalet. Det gamla skrället åstadkom ett infernaliskt oväsen, men kom inte ur fläcken med någon melodi. Samtidigt skakade det smutsgula förhänget åt sidan och Jui Jimpy Joalli skuttade in. Hottentotterna visslade och kaffrerna ropade bravo. Kulierna -- av indisk ras -- uppgåvo sin stams stridsrop, européerna rekvirerade mer whisky.

-- Det märks hon är populär, skrek Tom genom orkanen.

Men herr Grenander hörde inte. Han hade plötsligt fått syn på en fräknig nacke under en gul hårkrans, som han tyckte sig ha sett förut. Det var en herre som satt vid ett bord alldeles intill; han gav blankt sjutton i Jui Jimpy Joalli och vad som försiggick på estraden, läste en tidning, drack en varm ångande dryck mitt i februarisommarn och drog korta, häftiga bloss på en pipa.

Pianisten fattades just då av ett plötsligt ursinne. Han reste sig upp till hälften, grep ett för musikens analytici fullständigt odefinierbart ackord med sina tio fingrar och körde samtidigt armbågarna i bas och diskant.

Effekten blev storartad. Jui Jimpy Joalli satte sig på stjärten -- synbarligen utom programmet -- och mannen med den fräkniga nacken och gula hårkransen vände en halvprofil mot Tom Feathertoms bord.

Nu var herr Grenander säker på sin sak.

Med av iver darrande fingrar tog han upp penna och anteckningsblock -- att få öronljud fanns ingen tanke på -- skrev två rader på lappen, rev den loss och sköt meddelandet över till Tom.

Tom Feathertom läste. Ögonen strålade på pojken som två stjärnor, när han förintade skrivelsen genom att riva den i nästan mikroskopiska flisor. Sedan vätte han fingertopparna mot läpparna, vilket -- som vi förut förrått -- hos denne individ kännetecknade höjdpunkten av sinnesrörelse, och tände två nya cigarretter.

Vad herr Grenander skrivit var följande:

_Mannen med den fräkniga nacken strax till höger om oss är herr Sirius, don Ramons sekreterare ombord på Lorenzo._

Minuten efter kolaberade klaverchauffören. Jui Jimpy Joallis nummer var slut, det smutsgula förhänget skakade fram igen till sin hysteriska ståltrådsdans och kaffrernas utdunstning blev åter normal.

Den grenanderska expeditionens chef lämnade sin plats och slog sig ned vid ett bord hos två ladies längre fram mot estraden. Han beställde en flaska fransk champagne och föreföll att redan vara något berusad, vilket emellertid inte tycktes bekymra damerna, som båda två samtidigt försökte få plats i hans knä. Redaktör Grenander nöjde sig med att bevaka herr Sirius’ nacke -- och det var icke något ansträngande arbete, ty denna nacke förde närmast tanken på en vaxkabinettfigur i sin absoluta orörlighet.

Så fort Tom Feathertom fått in vinet, hällde han de tre glasen bräddfulla. En sjöman vid bordet intill såg champagnen skumma över, stod upp och lade ned sin högljudda protest mot ett sådant handhavande av guds gåvor. Den ena av Toms ladies, som bar en bjärtröd schal över ett par nakna brungula axlar, tog Tom i försvar och bad sjömannen inte lägga sin näsa i blöt. Under tiden hade Tom Feathertom tömt sitt glas i botten och därmed tycktes han vara färdig. På vinglande ben reste han sig upp och började en ursinnig harang över alla länders mariner i allmänhet och denne lymmelaktige flottist isynnerhet.

Ögonblicket därpå var Jui Jimpy Joalli glömd. Stampubliken hade konstaterat att pianisten fått fyllslag -- i vanlig ordning -- och hälsade Toms uppträdande med stort bifall, eftersom den fortsatta underhållningen alltså kunde väntas bli skäligen klen.

Tom skötte sig briljant. Han visste på pricken var denna publik hade sina sympatier och serverade roligheter som saknade varje spår av kvickhet. Hottentotterna lågo dubbla av skratt och kaffrerna började svettas oroväckande igen. När Tom såg att hans anförande var på vippen att väcka även herr Sirius’ uppmärksamhet gjorde han en elegant vändning över stag och adresserade sig till mylord.

Don Ramons sekreterare hade tydligen inte beräknat detta. Han dök ned bakom sin tidning och herr Grenander observerade att den fräkniga nacken antog en skär ton. Men Tom gick på:

-- Gentemot mylords blygsamma uppträdande vill jag, sade han, påpeka, att ingenting i världen kan motväga den tysta förtjänsten. Brackan skriker och den enkle lymmeln opponerar så gott han kan -- jag hänvisar till flottisten här -- men den verklige gentlemannen gömmer sitt porträtt bakom ett tidningsblad. Mina damer och herrar! För många av er är det kanske obekant att Kapkolonien hotades av en gul invasion i början på nittiotalet. Här är inte platsen att röja de nedriga ränker, det lömska förräderi, som höll på att göra oss alla, mina damer och herrar, till slavar under det gula tyranniet, men så mycket skall här sägas, att det är denne man -- nu pekade Tom öppet på herr Sirius -- som vi ha att tacka för att den skändliga planen misslyckades. Mina damer och herrar, lord James Lythons skål!

På detta förfärande dravel följde en åska av applåder. Hela hopen störtade mot herr Sirius och ville trycka hans händer. Hottentotterna sleto av sig håret, kaffrerna offrade näsringarna. Herr Sirius protesterade, men det hjälpte inte ett dugg. Tom skrek på mer champagne, under det don Ramons sekreterare lyftes upp på ett bord. Och därpå började en jublande ringdans kring Kapkoloniens ädle räddare, en dans, som försatte läktarpubliken i raseri, därför att den inte kunde få vara med.

Krögarn, som till börden var tysk, kom nu till och visade stor förtjusning. Så mycket fransk champagne hade inte gått åt på ett helt år. Leve friheten, leve lorden, leve krögarn! Lord James bar, till tecken av sin nyvunna popularitet, ett band av krokodiltänder kring halsen. Men när vanvettet var som allra starkast, slank han ned från bordet och försvann i entrén.

Tom efter som en ål. I förbifarten gav han Grenander ett tecken: far hem till hotellet och vänta mig där.

Albert lydde som ett snällt barn. När han kom ut på gatan, trodde han knappt att lungorna kunde stå emot så mycket frisk luft som ett enda andetag.

NIONDE KAPITLET.

Herr Sirius.

Herr Sirius måste haft samma känsla som herr Grenander; han stod väl en hel minut på trottoarkanten under de violetta, fräsande båglamporna utanför Woods och pumpade in ren luft i lungorna.

Det var en sommarkväll av allra bästa slag, mild, balsamisk, stilla. Men längst i norr lyste något rött, tindrande sken. En eldsvåda, ett himlafenomen? Herr Sirius var lika nöjd vilket.

Rätt vad det var stod Tom vid hans sida.

-- Ni gick, lord James...

Herr Sirius brusade upp.

-- Vad fan menade ni med den där komedien? Att ni bara understår er...

Tom Feathertom tog ett steg tillbaka. Hans röst lät så ärlig som en konfirmationsflickas:

-- Nu ser jag sannerligen. Ni har rätt, sir, jag har misstagit mig. Men likheten är slående -- lord James upp i dagen. Jag måste be er om ursäkt, sir. Någon skada är ju för resten inte skedd.

Herr Sirius föreföll villig att sluta fred, så fort han blev övertygad om att han inte varit utsatt för medveten drift. Det måste också kännas inte så litet smickrande för en man, som alltid rönt smälek för sina fräknar och sitt halmgula utseende, att bli tagen för en lord.

Tom gjorde sig ångerköpt.

-- Ni fick lämna er drink halvtömd, mister...

-- Leftham.

-- Tack, mr Leftham, mitt namn är Rightner, John Rightner, if you please. Ni fick lämna er drink halvtömd, mr Leftham.

Herr Sirius gjorde en frikostig gest, som skulle hedrat lord James:

-- Bagateller, mr Rightner.

-- Hör på, mr Leftham, jag vet ett litet trevligt hörn inte långt härifrån. Eftersom det var mitt fel, att ni fick rymma fältet hos Woods, är det inte mer än rätt att jag får reparera skadan. Ett glas eller ett par av det som smakar er bäst, sir?

Tom Feathertom kunde vara vinnande i både röst och sätt, om han ville -- och nu ville han. Herr Sirius knäppte igen kavajen och öppnade sitt hjärta.

-- Ni tycks vara en gentleman, mr Rightner; jag går in på ert förslag.

Toms hörn låg en halv meter under jorden hos juden Wolgosch, men var icke desto mindre ganska trevligt. Varje soffa hade samma förmåner som hästen i sin spilta, en trävägg på vardera sidan och halm på golvet.

-- Vad dricker ni? frågade Tom och sköt fram en cigarrettask.

-- Tjaa, sökte herr Sirius med blickarna spelande kring väggarnas spritannonser.

-- Genera er inte, bad herr Feathertom och knackade med två fingrar på västfickan, här finns.

-- Ja, i så fall, sade herr Sirius (med nedslagna ögonlock), skulle nog litet Hennessy väl tillsatt med Pommery smaka ganska gott.

Tom dängde handflatan i bordet.

-- _Det_, sade han. Precis min smak, mr Leftham. Kypare, två Pommery och en liten burk äkta Hennessy, three stars, allra minst.

Herr Sirius’ blackiga, med utspädd blå färg sparsamt tillsatta pupiller började visa något liv. För att likväl inte svära bort sig i förtid inskränkte han sig till att spika fast sin deklaration av nyss:

-- Ni är en gentleman, mr Rightner.

-- Jaha, svarade Tom trovärdigt, det är olika meningar om den saken, mr Leftham.

-- Vad menar ni, sir?

-- Det jag säger, sir.

-- Att det är olika meningar om er egenskap av gentleman?

-- Just det, sir.

-- Ja, pack finns det gunås så visst en tillräcklig portion av, konstaterade herr Sirius och i detsamma kom kyparen med champagnen och konjaken. Hennessyflaskan såg riktigt förskrämd ut vid sidan av de två champagnebyttorna, men det var ju alldeles i sin ordning.

Tom blandade.