Part 5
Kapten Le Moine var förargad -- men förargelsen föreföll kryddad av ett litet stänk nervositet -- doktorn hånskrattade, storfurstinnan _betraktade_ för första gången den spanske markisen, mr Lifton och sir Phil ryckte på axlarna, furstbiskopen smålog och madame Lamelle var förtjust. Leo Peolbin gjorde sig besvär att på baksidan av dagens matsedel erbjuda lord Fairy sina tjänster som sekundant, och överstewarden lät för säkerhets skull stuva in tolv flaskor Pommery i isskåpet nummer ett.
Den ende som tog affären seriöst var herr Grenander -- inte för själva sakens skull, bevars! men för de möjligheter han ansåg den innebära. Lorenzos miniatyrvärld var alltså tillräckligt stor att skapa duellhot för Adorées skull efter föga mer än en veckas varsel. Faktum räckte till att bygga upp en sannolikhetskalkyl på.
För knappa tjugufyra timmar sedan hade herr Grenander välsignat den omständigheten, att han ägde sin skyddsling mellan babords och styrbords relingar ombord på en hygglig båt med fritt vatten runt omkring. Nu kände denna förträffliga människa något som liknade ett pressande moraliskt ansvar vid tanken, att man stod utan alla landstigningsmöjligheter, om den rasande duellanten gick till attack på nya frontlinjer. Nyss tycktes honom Kapstaden som en skrämmande fara; i detta ögonblick önskade han intet högre än att få sätta klackarna i dess trottoarer med Adorée trippande strax bredvid, tätt intill.
Men det allra mest kuriösa med don Ramons duellvanvett var, att Adorée plötsligt började visa ett starkt och positivt intresse för gentlemannen från Don Quixotes och Sancho Panzas land. Det hjälpte inte mycket, att riddaren av den sorgliga skepnaden förlöjligades i alla kvarter och att vapendragaren Sirius gjordes till föremål för den blodigaste drift. Adorée hade fått för sig att don Ramon inte var besjälad av någon högre önskan än att låta sitt blod för hennes skull; följden blev att hon satte upp ett till hälften sorgset, till hälften betänksamt ansikte, som förmörkade måltiderna och timmarna mellan dem.
Vad don Ramon beträffar, föredrog han att inte alls visa sig, och sekreteraren rökte numera sina cigarretter vid bommarna midskepps, till tredje klass. -- Magneten drar till sig järnet, sade lord Fairy och kastade med huvudet åt herr Sirius, utan att göra anspråk på applåder. Men dem fick han i alla fall.
Sent på kvällen samma dag -- eller rättare mitt i natten -- företog furstbiskopen en extra promenad på däck; hjärtat kändes nämligen litet motspänstigt vid försöket att somna in. Till sin förvåning observerade han, att det lyste i skrivhytten. Prelaten gick fram, på tå, till fönstret, satte näsan mot glaset och skyggade för ögonen med handflatorna för att kunna se, ty södra korset sprutade eld denna natt.
Var det icke herr Grenander? Jo visst. Han satt lutad över en tjock bunt manuskriptpapper och de guldramade ögonglasen bröto skrivbordslampans starkt lysande strålknippe.
Furstbiskopen tvekade inte; en minut senare hade han kastat sin nattrock över soffan bakom herr Grenanders. Denne gjorde ingen annan rörelse än med pennan över pappersarket.
-- Stör jag er, min herre?
Herr Grenander ruskade på huvudet -- utan att vända sig om.
Det skulle varit madame Lamelle, tänkte hans helighet och smålog för sig själv.
Furstbiskopen skruvade på takljuset precis som om han varit hemma hos sig själv.
-- Det är en förtjusande natt vi ha, sade han. Så mycket stjärnor trodde jag knappt det fanns.
Herr Grenander svängde om skrivstolen. Det var inte hans mening att vara ohövlig, när han svarade:
-- Man ser dem bättre där ute.
Den gamle mannen skrattade vänligt:
-- Har ni någonting emot, att jag tar er tid i anspråk tio minuter?
-- Naturligtvis inte.
-- Blir ni ond om en gammal präst lägger sig i vad han kanske inte har med att göra?
-- Om den gamle prästen är ers helighet -- nej!
-- Jag tackar er, min herre. Får jag då till att börja med göra er tre frågor?
-- Gärna tio, monseigneur. Genera er bara inte.
-- Är fröken Villanueva en släkting till er?
-- Nej.
-- Älskar ni henne? Tänker ni gifta er med henne?
-- Ingendera delen, monseigneur. -- Nu har ni bara en fråga kvar.
-- Vet ni av att _hon_ älskar _er_?
Herr Grenander reste sig upp.
I det starka, vita ljuset av de nu oskärmade elektriska globerna kunde man tydligt se att hans ansikte röjde spår av intellektuell överansträngning. Hyn saknade färg, munvinklarna voro spetsade nedåt. Håret föreföll nästan metallblankt vid tinningarna och låg som en tunn, blond flock av silke över hjässan. Glasögonbågarna hade plöjt fåror, där de ätit sig in i skinnet under årens lopp.
-- Ers helighet får ursäkta ...
-- Se så. Bliv inte ond. Jag är en gammal man -- kunde vara er far, kanske er farfar. En präst lär känna människorna, och jag skulle aldrig trängt mig på er, om jag inte ...
-- Om ni inte?
-- Nå, det är detsamma. Vore jag i ert ställe skulle jag ta en månads tjänstledighet från de sydafrikanska kolonierna och i stället kolonisera en annan mark. Det är inte nog att vara pliktmänniska här i världen. Man har skyldighet att prestera ett visst kvantum lidande, att erövra ett -- ofta mycket obetydligt -- mått av fröjd med några droppar hjärteblod som quinta essentia. Vill ni inte släppa till det, har ni levat förgäves, om ni så kommer i Encyklopedien för era rön och iakttagelser beträffande den sydafrikanska kolonialpolitiken.
Furstbiskopen teg en sekund.
-- Det är, sade han sedan, en ovanligt praktfull stjärnhimmel i natt. Har min herre betraktat södra korset? Det är en vacker, men riskabel syn. Man lär sig prata bredvid mun av det, har någon sagt.
Men herr Grenander satt med blickarna fästa vid mattans bjärtröda rosett och hörde inte furstbiskopens fråga.
FEMTE KAPITLET.
En tullvisitation med konsekvenser.
Torsdagen den 17 februari klockan 1,10 eftermiddagen lade kapten Le Moine för första gången under tjugu dygn sin hand på maskintelegrafens spak. Han signalerade _klart_, och strax därpå _halv_. Ty nu sköt Lorenzos stäv fram i Table bays vatten och Taffelbergets platta silhuett ryckte hastigt närmare.
Kapstaden.
Lorenzos förstaklasspassagerare stodo i spridda grupper vid babords reling -- redan i upplösningens tecken. Det var som åsynen av land och det i spridda staplar sorterade resgodset satt en kil i intimiteten, splittrat den stora familj på gott och ont som herrarna och damerna av första klass hunnit bilda.
Herr Grenander och fröken Adorée hade tagit plats vid dörren till skrivrummet och bekikade därifrån vad som kunde ses av själva staden, vilket inte var mycket. Den jättelika vågbrytaren stack fram sin milslånga tunga och plåtskjulen glänste i solen som om det nyss regnat på dem.
Adorée bara skrattade, skrattade åt ingenting. Herr Grenander däremot kände sig, så journalist han var, en smula nervös, och upprepade för femtioelfte gången sina förmaningar till Adorée: att vad som än skedde inte vika från hans sida. Förut hade han gått igenom planen för de första dagarna -- redan denna eftermiddag skulle det bli butiksvandring för att nödtorfteligen ekipera fripassageraren.
I samma veva gick furstbiskopen förbi. Han var knappt till att känna igen -- i hög hatt, bonjour och grårandiga byxor. Men humöret var detsamma, blitt, vänligt, faderligt.
-- Fröken Villanueva reser, sade han, just på det sätt man _borde_ resa, utan annan packning än de nödvändiga kläderna på kroppen. Varje ångbåt och tåg stannar alltid vid en stad och varje stad har butiker, där resenären kan få vad han behöver. På det sättet blir man oberoende av tull, bärare, förargelse, besvär -- av allting.
-- Utom _en_ sak, inföll madame Lamelle, som ända till resans sista timme agerade biskopens oskiljaktliga kaftantofs.
-- Vad skulle det vara?
-- Pengar.
Herr Grenander ryckte till; den sidan av saken hade han inte tänkt på förut. Skulle kreditivet på 6,000 räcka under nuvarande förhållanden? Nåja, varom inte, så fanns ju både bank och telegraf i Kapstaden. Kerman hade kanske inte haft så orätt den gången, när han påstod, att det största behaget med kapitalet var att en karl kunde känna sig oberoende av fatala tillfälligheter.
-- Förlåt, jag uppfattade inte vad ers helighet yttrade.
-- Jag var näsvis nog att fråga, var herrskapet tänker ta in i Kapstaden.
-- Man har rekommenderat hotell van Leeken...
-- Det är ett holländskt hotell. Ganska bra, tror jag. Om ni inte har någonting däremot skall jag lämna min adress -- för den visserligen otroliga eventualiteten att ni, min herre, kunde behöva mitt bistånd på ett eller annat sätt. Ingenting är vissare än det ovissa. Se här, om ni behagar, Hôtel Royal vid spårvägen till Claremont.
Leo Peolbin, ryssen, steg just nu ut från skrivrummet. Det enda som skilde landstigningens herr Peolbin från långfärdens var att han dragit på sig ett par förskräckliga krämgula handskar.
Ryssen myste. Han såg nämligen på något avstånd den spanske markisen don Ramon, som stod och fullständigt slukade fröken Villanueva med sina brinnande svarta ögon. I och för sig var ju detta ingenting att le åt, men fröken Villanueva vände spanjoren ryggen med ett så ihärdigt och demonstrativt förakt, att ingen kunde missta sig på meningen. Och det tyckte den hjärtlöse ryssen var bra.
Det tog Lorenzo en dryg timme att komma in i dockan nummer tre, och samtidigt växlades de sista avskedshälsningarna, somliga kalla, andra nervösa, de flesta likgiltiga, där de inte alldeles glömdes bort. Lord Fairy hade en bekant på kajen, som han signalerade åt med sin svarta, silverklackade käpp, och herr Sirius, don Ramons gule sekreterare, ansträngde sin hesa, osympatiska stämma för att göra sig hörd av någon chaufför där nere.
I samma ögonblick var landgången klar, i nästa sviktade den under de första passagerarnas steg. Kapten Le Moine stod på kommandobryggan och tog åt mössan. Hans min vittnade om belåtenhet, vad orsaken nu kunde vara.
Tullmyndigheterna hade på vanligt kitsligt sätt ringat in främlingarna med rep; man kunde ingen annanstans komma än in i ett jättelikt skjul med låga diskar runt alla fyra väggarna. Bakom dem stodo tullherrarna med vita klisterlappar att pryda upp resväskorna med.
Herr Grenander var en av de första som passerade mellan repen. I vardera handen bar han en resväska. Adorée gick tätt bredvid och höll honom, enligt instruktion, i rockärmen.
Med en duns satte han upp resväskorna på den plåtfodrade disken och spände upp remmarna.
-- Cigarrer eller sprit? frågade tullherrn.
-- Nej, svarade herr Grenander, som varken kunde dricka eller röka, bara toalettsaker och kläder för personligt bruk.
Tullherrn gjorde sig beredd att med ena handen klistra två fridlysande märken på den resandes gepäck, medan den andra, liksom i distraktion eller för formens skull, trevade innanför den större resväskans lock. Härunder miste undersökarens ögon plötsligt sitt likgiltiga uttryck, och handen nummer ett tappade klisterlapparna, samtidigt som nummer två drog fram en fylld, ja, inte ens öppnad cigarrlåda. En precis likadan låda påträffades omedelbart i den mindre resväskan.
Tullherrn log ett otrevligt leende och sade kort:
-- Ni ljuger, sir.
Herr Grenander var röd i ansiktet som en kokt hummer, och ögonen sköto ursinniga blixtar bakom de guldramade, starkt bikonvexa glasen.
-- Det är inte mina cigarrer. Jag röker icke. Lådorna måste vara insmugglade i mitt resgods.
-- La, la, la, svarade tullherrn bara och placerade kärleksfullt cigarrlådorna en under vardera armen. Herrn följer med hit bort, till förman.
Det var bara tio steg att gå. Herr Grenander var utom sig av förbittring, det gick inte alls i hans stil att bli hållen för lögnare och bedragare. Han sade förmannen det -- och blev trodd. Lådorna togos emellertid i beslag, och herr Grenanders sinnesjämvikt återvände småningom. -- Han kom därvid -- ganska plötsligt för resten -- att tänka på Adorée, som inte längre hängde vid hans rockärm. Efter instruktionen.
Hon står kvar vid de öppnade resväskorna och bevakar deras innehåll, tänkte herr Grenander, det var klokt av henne.
Nu var hela det stora tullskjulet proppfullt av folk, som protesterade och deklarerade på alla kulturspråk -- och litet till. Luften yrde av explosiva vokabler och i utgångsdörren uppförde hotellvaktmästarna en fugal kör vid framrytande av hotellnamnen.
Nej, resväskorna stodo där de stått, men ingen Adorée syntes till -- idel främmande ansikten runt omkring. Herr Grenander gick några steg åt höger och några åt vänster längs plåtdisken, frågade de närstående om de sett en ung dam, så och så, ropade till sist hennes namn. Förgäves.
Kanske hon gått förut och nu väntade vid utgången? Nej, där var hon inte heller.
Med hettande tinningar gick herr Albert tillbaka till luckan, där han nyss avlagt räkenskap hos förmannen. Tomt. Så återvände han för tredje gången till de alltjämt öppna resväskorna, bakom vilka tullherrn nummer ett fortfarande stod på post.
-- Ni har förlorat något, sir? frågade denne spydigt. Utom era två cigarrlådor. Va, sir?
En otrolig, men inte fullständigt utesluten eventualitet kunde vara, att Adorée begivit sig tillbaka ombord. Herr Grenander trängde sig mellan den nu inte längre så kompakta folkmassan och tog landgången med tre steg. Fåfängt, min herre. Fröken Villanueva hade inte varit synlig sedan hon lämnade ångaren för omkring en halv timme sedan.
En halv timme! Adorée hade redan varit försvunnen tjugu minuter. Med en god bil kan man på tjugu minuter hinna lika många kilometer. Herr Grenander inte sprang utan rusade in i tullokalen.
Där var nu nästan tomt.
Ett par tjänstemän stodo i sömnigt samspråk och rökte cigarretter. En av dem pekade på de kvarlämnade resväskorna, som någon under tiden passat på att spänna ihop. Herr Grenander ryckte dem till sig, tog en i vardera handen, störtade sviktande mot utgången och hoppade upp i en bil.
Kapstadens chaufförer äro härdade. Denne drog inte på munnen ens, när en upphetsad, fetlagd herre med guldbågade glasögon, snubblande över fotsteget, skriade:
-- Till hotell van Leeken.
SJÄTTE KAPITLET.
Herr Grenander får sin uppfattning om ordningsmakten korrigerad.
Eftersom illusionen är det sista som lämnar människan färdades herr Grenander till sitt hotell med en (mycket svag, nästan döende) förhoppning, att Adorée var där före honom. Hans förnuft sade honom att denna sangvinism förtjänade värdesättningen _idiotisk_. Allting pekade åt ett och samma håll, mot _en_ förklaring: Adorée hade blivit narrad ur tullskjulet och därefter bortförd. De i Grenanders bagage insmugglade cigarrlådorna röjde med tillräcklig tydlighet en på förhand uppgjord plan, som blott lyckats alltför väl.
Inte heller var det just någon trollkonst att gissa, vem boven kunde vara. Den sig så kallande don Ramon och hans förbrytarporträtt till betjänt voro som beställda för ett dylikt streck. Men så sant herr Grenander befann sig i ett ordnat samhälle med polis, konsuler och militär, så skulle den spanske uslingen _o-för-dröj-ligen_, inom högst en, allra högst två timmar tvingas att lämna sitt rov tillbaka.
Nej, naturligtvis. Hotell van Leeken kände inte till någon ung dam, som väntade på en med linjeångaren Lorenzo anländ passagerare. Herr Grenander lät emellertid lyfta ut resväskorna, gav portiern nödiga instruktioner och kastade sig upp i bilen igen. Ur plånboken letade han fram namnet och adressen på sitt lands generalkonsul, chauffören anmodades köra utan hänsyn till ringar eller möjligen befintligt bilreglemente och passageraren gjorde framställningen verksam med litet -- ja, inte så litet engelskt mynt.
Herr Grenander hade tur, för en gångs skull, sade han sig själv. Inte nog med att generalkonsuln genast befanns villig att ta emot; han visade sig också vara en ung, rivande man med god fattningsförmåga och brinnande håg att låta svårigheterna befrukta verksamhetsbegäret. Journalisten refererade händelsen klart, utan _ett_ överflödigt ord, och innan han slutat, hade generalkonsuln pressat långfingret mot bordsklockans elektriska knapp:
-- Bed Tom Feathertom komma hit.
-- Vad råder ni mig alltså till? frågade herr Grenander, vad tror ni om saken?
Generalkonsuln ruskade på huvudet.
-- Det hade varit gynnsammare för er, om den här malören inträffat i någon annan stad än just Capetown. Tro inte att jag överdriver så värst mycket, om jag säger, att vilken annan storstad i de fem världsdelarna som helst skulle erbjudit oss gynnsammare jaktmarker, när det gäller villebråd av er don Ramons typ.
-- Ni menar?
-- För det första att polisen inte är sådan den borde vara här, för det andra att Kapkoloniens skojare ha en självhjälpsorganisation, som fungerar med en från deras synpunkt idealisk precision, och för det tredje att förbrytarvärldens grand old man har en betrodd ställning i detektiva avdelningens kontrollkontor.
-- Man får således söka hjälp på annat håll?
-- Ja. Och nej. Att inte anmäla saken för polisen vore riskabelt redan av den anledningen, att vi då bleve misstänkta för att vilja sköta affären på egen hand -- och det skulle uppväcka en förklarlig jalousie de métier hos vederbörande, som till sist _möjligen_ kunna vara oss till nytta. Allt beror på vilken ställning don Ramon intar till...
-- Förbrytarvärldens grand old man?
-- Just precis. Vad vårt eget arbete beträffar, hörde ni kanske, att jag nyss skickade bud på en herre vid namn Tom Feathertom?
-- Det undgick mig inte.
-- Well, det är just er man, mr Grenander. Bliv inte rädd för hans ungdom utan gör honom i stället till chef för er expedition. Pojken anser sig stå i en underlig sorts tacksamhetsskuld till mig för ett handtag han fick, när han råkat i knipa en gång -- och han avskyr myndigheterna, som de sista åren envisats att vilja ha honom inom lås och bom...
-- En originell rekommendation.
-- Man skulle också kunna säga, att han känner de misstänkta kvarteren som sin egen ficka och reagerar vid dolda brott som slagrutan för den underjordiska källådern. Men se där ha vi honom. Kom in, Tom!
En gänglig pojke på aderton, nitton år öppnade dörren raskt, men anmärkningsvärt tyst, och steg fram i rummet. Man kunde inte låta bli att lägga märke till hans svarta ögon, som blänkte av livlighet och äventyrshunger -- profilen var närmast semitisk till skulpturen. Hyn mörk.
-- Detta är Tom Feathertom och detta är mr Grenander från Europa, presenterade generalkonsuln. Sitt nu ner Tom, så skall du få höra på en lustig historia.
-- Det passar mig precis, sir, sade Tom, och slog sig ned i fönsternischen med uppdragna knän.
Journalisten måste beundra generalkonsulns förmåga att ytterligare koncentrera ett koncentrerat referat. Vid berättelsen om de insmugglade cigarrlådorna började Tom Feathertom spinna som en katt; till sist fuktade han gnäggande fingertopparna mot läpparna, en manöver som hos honom tycktes vara det starkaste uttrycket för entusiasm.
När generalkonsuln var färdig, hoppade Tom ner ur fönsternischen, vände sig till herr Grenander och frågade:
-- Har ni tillräckligt med pengar, sir?
-- Jaa, svarade Albert Grenander, något osäker, vad säger ni om trehundra pund, mr Feathertom?
-- Kalla mig Tom, bad den unge mannen, men med sjutusen francs kommer vi inte någon vart. Här i Sydafrika är det med rättvisan som med kriget i Europa; det finns bara en gata till segern och den är stensatt med mynt.
-- I så fall hade vi ju kunnat avvara ditt bistånd, Tom, inföll generalkonsuln stillsamt.
-- Alldeles säkert, svarade Tom, men då blev det hundra procent dyrare.
-- Jag har utvägar att telegrafera efter medel, inflickade herr Grenander.
-- Gör det, bad Tom enträget. Standardbanken -- en gentil bank med kolonner utanför porten, sir, är inte olivad för såna där uppdrag.
-- Men hur mycket tror ni?...
-- Beställ tvåtusen pund, sir, så är vi på den säkra sidan.
Generalkonsuln nickade.
-- Ni kan lita på Tom.
Herr Grenander skrev ett par ord på ett blad i sitt anteckningsblock:
-- Utgå ifrån att pengarna ligga i min plånbok. Sedan?
-- Ni menar: först! Nåväl. Generalkonsuln ritar ihop en lång allvarlig skrivelse till regeringen på sitt blå, stämplade papper och anmäler, att man knyckt en hygglig flicka i tullen, en hygglig flicka av hygglig nationalitet. Hade det varit fråga om ett par viskyankare eller en fransk bil, så kunde det blivit litet väsen i stan, men vem frågar efter en tös? För att inte blamera sig sätter man i gång en lam undersökning, och mr Grenanders spanske markis blir sökt på hotell, pensionat och möjligen också i biljardsalongerna, men han finns naturligtvis inte på något av dessa ställen. Regeringen får sina papper tillbaka från polisen, sätter en violett stämpel på dem, och om fjorton dagar ligger bunten på generalkonsulns skrivbord, just här, mina herrar. Man är ledsen, men (det står att läsa mellan raderna) varje nation i Kapstaden får ta vara på sina flickor, om det är så illa ställt att flickorna inte kan ta vara på sig själva.
Herr Grenander reste sig upp. Situationen motsvarade inte alldeles hans föreställningar om det moderna samhällets höjda hand mot förbrytare och våldsverkare. Den naiva själen hade tänkt sig en polisminister -- i värsta fall en polismästare -- som omedelbart efter rekvisition från det mäktiga rikets generalkonsulat skulle mobilisera hela kåren, låta telegrafen spela i alla väderstreck, undersöka misstänkta transportfordon, hejda båtar och tåg, och senast inom två timmar överlämna mademoiselle Adorée Villanueva till monsieur Grenander och don Ramon i sällskap med titulus Sirius till Kapstadens mest ansedde fängelsedirektör.
Den mobiliserade ordningsmakten hade plötsligt krympt ihop till en gänglig aderton års pojke, vars bästa meriter inskränkte sig till myndigheternas lystnad efter hans person. De två timmarna blevo ovissa dagar, kanske veckor, och kostnaderna...
Hur var det Kerman sagt en gång:
-- Har du den minsta världens glädje av alla dina pengar?
_Då_ hade Grenander blivit stött -- därför att han inte förmådde prestera en tillräckligt dräpande replik.
Jag skulle ha lust att skicka Kerman ett telegram nu och ge honom svar på tal, tänkte herr Grenander, satte sig upp i den väntande bilen, vinkade åt Tom att följa med och for direkt till Standardbanken.
SJUNDE KAPITLET.
Herr Grenander hittar en dam på sin balkong.
När herr Grenander kom tillbaka till Hotell van Leeken efter besöken i banken och polishuset -- i vars port mr Feathertom avvek -- var klockan sju. Portiern uttömde sig i ursäkter, att mademoiselle den efterfrågade inte låtit sig avhöra. -- Som ersättning hade man ställt etablissemangets praktrum, en charmant citrongul salong med balkong åt hamnen, till främlingens förfogande.
Herr Grenander tog hissen upp. Vid en blick i den i korgväggen infällda spegeln erinrade han sig, att han inte ätit sedan klockan åtta på morgonen. Det förvånade honom att han inte känt eller kände den minsta hunger -- så beroende av precisa tider och pedantiska vanor han trott sig vara.
Det förefaller mig som om jag skulle kunna vara utan mat ett helt år, konstaterade herr Grenander tyst och satte nyckeln i hotellrummets dörrlås.
Portiern hade rätt. Det var verkligen ett magnifikt rum i en diskret gul färg. Fyra stora, kopplade fönster, bakom vilka ett balkongräck skymtade, öppnade utsikt åt hamnen och en trädplanterad esplanad. Mycket kunde emellertid inte skönjas nu, skymningen hade redan fallit på. Herr Grenander vred därför om knappen till det elektriska ljuset och fann kristallkronan vara i stil med rummets övriga inredning. Han beställde en kopp te med ett par löskokta ägg till och slog sig ned i skrivstolen. Därvid föllo hans blickar på ett korsband med hans namn.