Part 3
-- Nej, min lilla Adorée, sade jag, nu ännu bestämdare än förut. Det du föreslår är _fullständigt_ orimligt, _absolut_ omöjligt. Det finns så många skäl och orsaker, som ställa sig i vägen för ett sådant arrangemang, att jag skulle kunna hålla på en hel dag utan att ändå hinna räkna upp dem alla.
Den omedelbara följden av dessa ord blev att Adorée upphävde ett förfärligt tjut av förtvivlan, och detta förorsakade i sin ordning, att fröken Berch kom in i rummet. Med några få ord förklarade jag sammanhanget och fröken Berch nickade; hon förstod nog, hon. Därpå började vi båda två försöka tala förnuft med flickan, men det ville alls inte lyckas. Hon grät och bad ömsevis -- ett slag låg hon på sina knän också, precis som ett par veckor tidigare i mitt rum på redaktionsbyrån.
Efter en stund gick Adorées förtvivlan över i ursinne. Hon stampade med klackarna i golvet, knöt händerna och tog alla möjliga exotiska makter till vittnen på, att hon _skulle_ följa med på resan. Fröken Berch och jag utbytte en blick av hemligt förstånd; det föreföll mig, som om hon önskade, att jag skulle dra mig tillbaka. Då detta precis stämde med mina egna önskningar avlägsnade jag mig stillsamt, övertygad att fröken Berchs pedagogiska erfarenhet inte skulle lämna henne i sticket.
I dag har jag per telefon efterhört Adorées sinnesstämning. Den hysteriska krisen -- om jag så får kalla den -- tycks vara alldeles över, Adorée är lugn, nästan tyst.
-- Men det var en svår pers, förklarade fröken Berch. Den unga damen har ett -- lyckligtvis -- sällsynt obändigt lynne. Men det skall vara bättre när redaktörn kommer tillbaka.
-- Och i dag?
-- Senast i morse förklarade hon mycket bestämt: jag följer med Alberto på resan, hör ni det, fröken Berch, jag följer med honom, det är mitt fasta beslut. Men det är barnets monomana envishet -- hon har redan resignerat.
Jag uttalade en förhoppning att så verkligen var förhållandet, men bad i alla fall pensionatsföreståndarinnan att fördubbla sin vaksamhet.
-- Redaktörn kan vara _fullständigt_ lugn, bedyrade fröken Berch. Fröken Villanueva lämnas inte ur sikte en minut och för säkerhets skull har jag låst in hennes ytterkläder och hattar -- fast den åtgärden är nog överflödig. Dessutom saknar hon medel -- till och med för en spårvagnsresa...
Nu hemställde jag, att fröken Berch inte ett ögonblick skulle misstänka, att jag hyste något det allra avlägsnaste misstroende beträffande pensionatets förmåga att i alla detaljer fylla sin vårdande verksamhet och bad dess föreståndarinna att till Adorée Villanueva framföra uttrycken av mina bästa välönskningar. Vid framkomsten till Capetown skulle jag inte dröja att genom brev eller vykort låta min nya skyddsling erfara ett och annat om resans behag -- och obehag.
När jag hakade upp telefonluren erfor jag en trygghetskänsla, som konfirmerade min avsikt att resa utan något nytt möte med Adorée. Det arbete och det mål som nu ligga framför mig fylla så helt och hållet min idévärld, att jag _måste_ stryka bort allt annat. Men då jag sätter punkt för den sista artikeln i polemiken om våra sydafrikanska kolonier kommer jag också att sätta punkt för min journalistiska verksamhet. Det sista kapitlet skall bli det tyngsta -- sedan får jag möjligen ett annat mål att nå.
Jag har nedskrivit dessa anteckningar före min avresa som ett stöd för minnet -- om jag skulle behöva kontrollera mitt eget intellektuella och sentimentala utgiftskonto under två rätt underliga veckor av mitt liv. Bankvalvet får bevara dessa blad -- före en möjlig och mycket trolig autodafé. Den största tillfredsställelsen av mitt självbiografiska referat får jag möjligen vid konstaterandet av det korrekta uttalet av en viss fransysk fras:
-- Soyez-le bienvenu, monsieur!
SENARE DELEN
HERR GRENANDERS EXPEDITION
FÖRSTA KAPITLET.
Lorenzo.
Furstbiskopen och madame Lamelle hade råkat i tvist strax efter lunchen.
Sjön låg vattrad i sidenblått. En och annan lättjefull hävning -- ungefär som när en middagssovare vänder sig i hängmattan, grymtande av belåtenhet över tillvaron -- kom solknippena att åka guldkana nedför vågryggarna. Lorenzo var kritande vit som en svan -- eller en ångbåt på teatern -- och klöv havet med ett ljud, som om tusen nyslipade saxar gått genom sidenvävnader från Lyon eller Lausanne.
Lorenzos maskinhjärta klappade lugnt och starkt som på en atlet med sjutton vårar på nacken. Om fyrtioåtta timmar skulle ångaren smyga sin babordssida mot Madeiras lystna piroger, röra stjärtfenan i ett vatten som doftade av vin och strandörter, höra klatschandet av åror i vattenbrynet -- smala, långa åror, förda av bronserade kvinnoarmar.
Bordeaux och Biscaya hade varit onådiga. Hamnen i Bordeaux kokade vit och utanför piren flög seglen i trasor från en smäcker skuta, som trotsat väder i fyrtio höstar.
Men på gränsen mellan Portugal och Spanien bytte Neptun humör. Sjön blev slät som ett tennisgolv, och solen ansträngde sig, föga olik en slarvig, söndagssupande maskinist på måndagsmorgonen i ett hus med värmeledning. Man höll på att smälta av hettan.
Det var på andra dagen av Lorenzos färd från Bordeaux som metamorfosen inträffade. Galoscher och rockar förpassades otacksamt till reserven, krämfärgad flanell, vit cheviot lyste mot det blå -- och för ett tillfälligt lån av någon däcksstol kunde överstewarden begära ett halvt pund utan att bli ansedd som svindlare.
Alla grå och dammiga funderingar stuvades undan i gepäckets mest fördolda vrår och på andra däck samlades skeppsorkestern, en oktett, utan att någon ens bett dem om det. Solen klatschade i mässingen; marschen skrällde så gud sig förbarme, men det var ingen som hörde annat än treklang och dominant.
Promenaddäck myllrade.
På fjädrande vador rörde sig den kastiljanske markisen, don Ramon, som först blivit tagen för grand av Spanien -- inte bara av akterstäderskorna. Hans mustascher glänste i blåviolett mot olivhyn och tätt bakom honom gick hans sekreterare, som för effektens skull tydligen var hämtad från Norge eller Danmark, en herre med hy av lilja och hår av halm. Sekreteraren, vars namn för övrigt var herr Sirius, rökte en cigarrett och kisade oftast mot det guldpudrade havet, så man aldrig kunde se vad det var för kulör kring hans pupiller.
Vidare tre herrar av engelsk nationalitet, som plötsligt med flaxande ögonlock upptäckte att en överhavsfärd hade flera behag än en auctionbridge. Det var mr Lifton, lord Fairy och sir Phil. Ingen av dem hade förut ens gittat ta hissen från rökrummet upp till översta däck. Nu gingo de här i tennisskor, sade inte ett dyft -- och det var vackert så.
Blamant få passagerare på första klass var det den här resan; knappt trettio. Sir Phil tyckte verkligen det var obehagligt -- kontrollen föreföll närgången.
Musiken spelade -- falskt ibland, och mindre falskt när det ville sig så -- herrarna promenerade sin flanell, eller hängde sig till omväxling över relingen, damerna slogo i sina romaner och två franska barn i engelska strumpor och koltar lekte den universella leken tafatt. Tiden var som sagt några kvartar efter lunchen.
Just då började madame Lamelle sin tvist med furstbiskopen -- fast hon naturligtvis sedan var färdig att ge sin högra hand (en mycket vacker, smal och vit, fast åldrad hand) i pant på att det var hans helighet som började. De båda sutto vid ett litet korgbord på babords sida, med skydd för vind och sol, bispen till vänster, damen till höger, och på bordet stod isvatten, socker, citron och cigarretter (som ingen av dem naturligtvis beställt och ingen rörde).
Furstbiskopen var precis en sådan figur som man träffar på i spirituella franska teaterpjäser, något till åren, men inte gammal, klok, kultiverad, erfaren, tolerant, med ett stänk av erotik, som en blommande rosenkorg till vinjett över de egna äventyrens epilog -- en hy av smultron och mjölk bakom en silverblandad mustasch. Ögon grå och en djärvt skuren näsa.
Ni har sett honom?
Madame Lamelle är liten och explosiv. Hon har kanske inte haft lika många kärleksäventyr i sin dag som furstbiskopen, men det är alls icke _därför_ hon är full av motsägelselusta. Tre gånger gift och lika många gånger skild vet hon på pricken vad det vill säga att elda erotiska brasor och slå vatten på dem. Just för den sakens skull har hon blivit ursinnig på furstbiskopen.
Hela det städade grälet rör sig om en för övrigt mycket enkel förstaklasspassagerare. Han har antecknat sig i registret som Albert Grenander, redaktör, embarkerande i Bordeaux -- destination Kapstaden.
Omedelbart före den paus, som ofta inträder i ett kultiverat gräl just i det ögonblick, då en motsvarande kontrovers mellan obildade personer övergår i handgripligheter, hade madame Lamelle yttrat:
-- Skillnaden mellan oss är, att ers helighet är erotiker av vana och jag av böjelse.
Då denna replik inte ägde det allra minsta samband med tvistefröet, herr Albert Grenander, hade furstbiskopen tystnat. Men han gjorde det som en klok karl -- med ett småleende, skylt av mustaschen.
Under pausen tänkte hans helighet för sig själv att herr Albert Grenander inte på långa tag var värd en sådan ära som att vålla schism mellan katolska kyrkan och erotiken. Furstbiskopen hade alldeles nyss själv sagt sin mening om mannen: en blandning av pedanteri och självtillräcklighet, tyvärr kryddad av otvivelaktig hederlighet plus en påtaglig färdighet i vissa speciella grenar av journalistiken. Herr Grenander levde sydafrikanska kolonier, andades sydafrikanska kolonier, talade sydafrikanska kolonier. Frågade man efter denne herres hälsotillstånd med anledning av den oroliga Biscaya, riskerade man att få till svar: Mosambiquekanalen.
Madame Lamelle däremot stödde sina iakttagelser på vissa fysionomiska kännetecken. Näsvinklar, ögonglober, linjerna kring munnen, handens form och röstens djup -- allting hos denne man skvallrade om sinnliga böjelser. Det fanns intet sannare ordspråk än »I det lugnaste vattnet gå de största fiskarna» och herr Albert Grenander var otvivelaktigt en mycket stor fisk.
-- Era invändningar spela er många spratt, madame, började furstbiskopen -- utan att tänka på något särskilt.
-- Menar ni att jag är skild tre gånger? frågade madame Lamelle hotande.
-- Gud bevare mig väl, bedyrade hans helighet, skilsmässa existerar, som ni vet, helt enkelt inte för den kyrka jag tillhör, och därför är min obetydlighet till den grad ovederhäftig i den sortens angelägenheter, att jag nästan skulle vara mogen för ledamotskap i någon kommitté med uppgift att utreda och till regeringen inom sex månader inkomma med yttrande, huruvida -- -- --
Madame Lamelle började skratta.
-- När allt kommer omkring, sade hon, är kanske fallet Grenander löst lättare och enklare än någon av oss tror -- -- --
Madame avbröt sig, sköt korgstolen några decimeter närmare bordet och sänkte rösten en halv ton:
-- När man talar om trollen stå de i farstun.
Prelaten nickade.
-- Det här trollet _går_, mumlade han.
En herre av medellängd, snarare korpulent än motsatsen, iförd grå kavajkostym, men utan huvudbonad, kom sakta gående på promenaddäck. Han läste hela tiden i en bok och såg varken till höger eller vänster. De guldbågade glasögonen förstärkte intrycket av världsfrånvarande studium, det tunna blonda håret lyste i solen. När han hunnit fram till räcket midskepps vände han om, mekaniskt, utan att lyfta blickarna från boksidorna och återtog vandringen. Det låg något på en gång blygt och ändå målmedvetet över denna figur -- men det stillsamma draget dominerade.
-- Hur kan ni tro, madame? suckade furstbiskopen och runkade på huvudet.
-- Har jag kanske inte fått vatten på min kvarn? inföll madame Lamelle stridslystet. Har ni någonsin hört talas om eller sett en person, som _går_ och läser? Är det brukligt att man tar en bok och fördjupar sig i den mitt i den värsta folkträngsel -- till på köpet under pretention att folk skall gå ur vägen och dra sig undan, därför att man själv är urståndsatt att se sig för. Nej, vet ni vad, min kära biskop, det där är en hänsynslöshet, som bara bestyrker min teori angående mannen och hans hemliga laster.
Furstbiskopen svarade inte. För sin del ansåg han saken slutdebatterad, även om en lång sjöresas nervfrestande enahanda tvingar till ekonomisering med samtalsämnena. Madame Lamelle åter bara väntade på en ny replik från prelaten för att få slita på sin kära käpphäst ytterligare.
Då blev kaptens guldgalonerade vita mössa synlig bakom raden av däcksstolar. Det hörde till god ton ombord att växla några ord med ångarens befälhavare -- och det brukade gå så till att kapten, på vägen från kommandobryggan till hytten, sakta kryssade sig fram mellan stolarna och distribuerade hälsningar och anrop, ungefär som en snäll farbror delar ut karameller.
Men i dag var det en annan ordning. Kapten Le Moine hade inte ens tid att hälsa, han gick hastigt rakt fram med rynkade ögonbryn. När han hunnit till furstbiskopen och madame Lamelle, stannade han.
-- Har ers helighet sett till doktor Morin?
Doktor Morin var skeppsläkaren.
-- Ja, svarade prelaten, som ansågs ha reda på allting och någon gång motsvarade sitt rykte, för en halvtimme sedan satt monsieur Morin i baren vid en grenadine.
Kapten ville skynda bort, men madame Lamelle högg tag i linnerockens galonerade ärm.
-- Vad står på? frågade hon. Är någon sjuk? Vad har hänt?
-- Något högst märkvärdigt har inträffat, svarade kapten Le Moine, slet sig lös och var borta.
-- Hörde ni, biskop? frågade madame Lamelle och hennes ögon brunno som två facklor, hörde ni? Det har hänt något. Det har hänt något högst märkvärdigt.
ANDRA KAPITLET.
D:r Morin öppnar en åder.
Vid middagen var den stora händelsen naturligtvis allmänna samtalsämnet i första klass matsal. Ingen visste något bestämt, och därför kunde skvallret ta vilka proportioner som helst. Gud skall veta att det också gjorde det.
Kaptenens och doktorns stolar stodo tomma -- överstewarden hade endast en enda gång stuckit in huvudet, och när han hörde det livliga bordssamtalet, som exploderade med oupphörliga frågor och utrop, drog han sig tillbaka med ett förnöjt leende.
Nu var saken den, att kapten Le Moine gjort sig känd för mycken försiktighet i sitt tal, att han till exempel beträffande väder och vind alltid lovade mindre än han visste sig kunna hålla. När alltså kapten Le Moine sagt, att något _högst märkvärdigt_ inträffat ombord, så måste detta högst märkvärdiga vara något till sin art och beskaffenhet helt och hållet fabelaktigt sensationellt.
Madame Lamelle hade naturligtvis sin teori klappad och klar omedelbart, och hon överlämnade den genast med frikostiga händer till furstbiskopen:
Kapten Le Moine behövde en läkare. Det var alltså någon som var sjuk. Hans allvarliga min förrådde att det gällde någon förstaklasspassagerare, och nu voro gissningarna inskränkta till en numerär av föga mer än trettio personer.
Andra frågan: vad kunde det vara för sjukdom? Lorenzo hade glidit fram lugnt som en bil på en cementerad väg de sista tio timmarna -- alltså vad som helst annat än sjösjuka.
Här kom furstbiskopen till undsättning med en anmärkning som var avsedd att koloreras med satirens pensel. Han insinuerade att sjukdomen utan tvivel hade erotisk karaktär.
-- Just precis, inföll madame Lamelle hänryckt, det är _alldeles_ min teori.
Och så utvecklade hon saken, och när hon utvecklat färdigt, skulle den ryska storfurstinnan få ett barn. Det var riktigt rätt åt henne för resten. Hon hade duperat hela första klass med sina stora duvögon och rynkat på sin fina näsa åt varenda liten ekivok anmärkning. Nu fick hon se...
Men när madame Lamelle och furstbiskopen kommo in i matsalen med det långa smala bordet i mitten och de fyra småborden vid väggarna, satt ryska storfurstinnan på sin vanliga vridstol strax bredvid doktorns tomma plats, och hennes duvögon voro mera duvolika än de någonsin varit. Furstbiskopen hade finkänslighet nog att inte säga något till madame Lamelle, men han kostade på sig en särskilt djup bugning för storfurstinnan, innan han slog sig ned vid bordet.
När man hunnit till mellanrätten nummer ett hade så gott som alla tänkbara möjligheter repeterats och till sitt mer eller mindre skandalösa innehåll noga värderats och vägts. Någon antaglig lösning, någon lösning som hade sannolikheten för sig i högre grad än de andra, kunde likväl inte uppletas. Här skall också erkännas, att inte alla bordsgästerna röjde samma iver att partout deducera fram »något praktiskt» -- som ryssen Leo Peolbin uttryckte det -- ur kaptenens lösa yttrande. Redaktör Albert Grenander till exempel visade inte ett spår av intresse för det lågande sanningssökandet vid mittbordet, men så medgav ju inte hans självvalda plats -- ensam längst nere vid ett av de små väggborden -- någon intimare kontakt med de pikanta funderingarnas högkvarter.
Rätt nu kommo kaptenen och doktorn in. Allas blickar riktades mot de båda herrarna -- för en hel lång minut blev det fullständigt tyst; endast herr Grenander fortsatte att äta som om ingenting hänt.
Kapten Le Moine hade en helt annan min än för några timmar sedan, då han höll razzia efter doktor Morin. Ögonen logo riktigt gott, och vad doktorn beträffar, så tycktes han verkligt upplivad; han blinkade åt madame Lamelle som en riktig spjuver.
Kaptenen slog sig ned i sin stol -- vid bordsändan åt fören till -- och doktorn tog sin plats i besittning. Med några halvt skämtsamma, halvt förbindliga ord adresserade sig kapten Le Moine till damerna med en ursäkt att han störde måltiden så sent -- men viktiga och egendomliga händelser och så vidare.
Därpå grep han sig an med den rykande consommé Richelieu uppassaren just satt fram och tycktes inte ämna säga ett ord vidare.
Ny tystnad -- denna gången mera hotande. Madame Lamelle, som höll på att förgås av nyfikenhet lät kapten Le Moine inmundiga fyra skedblad soppa. Men då var hennes tålamod slut. Det finns gränser för allt.
-- Kapten! sade hon.
-- Madame, svarade kaptenen och räddade en femte sked.
-- Ser ni inte att vi äro färdiga att dö?
-- Inte av svält, vill jag hoppas.
-- Man håller inte folk ostraffat på sträckbänken tre långa timmar.
-- Och därför skall jag dömas till mistning av denna förträffliga consommé Richelieu?
-- Det vore grymt.
-- Hur vill ni då ha saken ordnad?
-- Ni sade nyss, monsieur le capitaine, att något högst remarkabelt inträffat ombord på ångaren Lorenzo.
-- Ja, madame.
-- Och det är verkligen förhållandet?
-- Ja, madame.
-- Säg oss då med tre ord -- bara med tre ord! -- vad som hänt.
-- Det kan jag inte, madame!
Ett enstämmigt sorl av förtrytelse.
-- Quelle horreur! Han kan inte säga oss det ... Vad är meningen?
Paus. Indignerad paus, utan känd fransk menubeteckning.
-- Jag kan inte säga er det. Med tre ord, nämligen.
-- Å, på det sättet.
-- Men, sade kaptenen och sköt ifrån sig den nu tomma sopptallriken, jag skall i alla fall försöka fatta mig kort: vi ha fått en fripassagerare!
-- En fripassagerare!
Missräkningen var allmän. En fripassagerare, en kollämpare, en arm sate som rymde undan lagens arm, kanske en neger. Mais, monsieur le capitaine!
Kapten och doktorn växlade en blick. Doktorn nickade och kapten bjöd sorlet att tystna med en rörelse av handen.
-- Fripassageraren är, sade han, en ung flicka. En ung och mycket vacker flicka, på min ära.
Madame Lamelle upphävde ett litet opassande rop av förtjusning. Ett kärleksförhållande, _naturligtvis_ ett kärleksförhållande. En av de manliga passagerarna hade smugglat med sin älskarinna -- saken var klar, hurra! Den brottslige kunde inte vara någon annan än den spanske markisen, don Ramon -- urbilden av en kvinnoförförare.
Kaptenen fullföljde sin redogörelse. Strax efter lunchen hade en av stewardarna trott sig höra några underliga ljud från en av sofforna i korridoren till första klass hytter -- strax utanför furstbiskopens cabin. (Alla ögon öppna hastig eld mot hans helighet, som ser mera häpen än brottslig ut, och madame Lamelles ögonglober bli cirkelrunda.) Den ifrågavarande stewarden undersöker mycket omsorgsfullt platsen, varifrån han tyckt sig förnimma de mystiska ljuden, men finner ingenting. Emellertid omtalar han saken för en kamrat, och denne erinrar sig då, att han själv just på samma fläck iakttagit något liknande. Nu gå de båda uppassarna till ordentlig rafistulering av sofforna i fråga -- man lyfter helt och hållet undan de lockliknande puffarna. Där ligger en mänsklig varelse, en ung dam, nästan medvetslös. Hon blir inburen i hytten nummer 16, som tillfälligtvis står tom.
Kaptenen underrättas, doktorn alarmeras.
-- Ja, säger doktor Morin, kapten Le Moine har rätt. Det är en vacker flicka, en mycket vacker flicka på sjutton år eller så omkring. Hon är mera kraftlös än sjuk, men jag beslutar mig i alla fall -- av vissa skäl -- för att slå en åder. Det hjälper. Efter ett glas vin och några biskvier är det inte något fel på medvetandet -- och ändå mindre på humöret. Den unga damen berättar fullständigt öppenhjärtigt hur hon gömt sig ombord i Bordeaux och tycker att hela äventyret är pin livat. Det är hennes egna ord.
Doktorn smuttar på sitt vinglas, under det en kör av röster brusar omkring honom. Furstbiskopen svarar inte ett ord på alla direkta och indirekta frågor, på alla spydiga tillrop, men han ser betänksam ut. Madame Lamelle har tappat koncepten för en gångs skull -- den enda som är fullständigt lugn är storfurstinnan. Det är också hon som med djupt allvar frågar:
-- _Varför_ gjorde hon det?
Kaptenen åtar sig att svara.
-- Den unga damen ville inte bli lämnad i sticket av en viss person.
-- Ha, ha, trumpetar Leo Peolbin, den vissa personen finns alltså här. Ombord?
-- Naturligtvis.
Den förnäme prelaten blir åter föremål för livlig uppmärksamhet, men nu reagerar han med häftiga huvudskakningar till höger och vänster och en gest -- med handflatorna ut: har ingen aning, vet inte, fullständigt oskyldig ... Kaptenen öppnar munnen för att fortsätta, men då sker någonting vid ett av väggborden, längst nere vid dörren.
Det är inte en suck, inte ett stönande, inte ett skratt, inte en snyftning, inte ett ångestrop. Det är allt detta på en gång. Herr Grenander har rest sig upp till hälften och gripit om bordsskivan med vitnande fingertoppar. Ett spindelvävsklent moselglas välter omkull, rullar ut över kanten och krossas mot mattan.
Kapten Le Moine fattar genast situationen:
-- Ni har rätt, monsieur Grenander, säger han saktmodigt, det är hon, er lilla skyddsling mademoiselle Adorée Villanueva. Ni finner henne i hytten nummer 16.
Och medan Albert Grenander, utan ett spår till färg i sitt tämligen runda ansikte, pressar sin kropp mellan bordet och väggsoffan, svänger halva antalet av de vridbara stolarna vid långbordet runt och från denna exklusiva parkett på två rader följer dess publik, malheureusement utan kikare, en stackars människas förtvivlade kamp att göra sig osynlig på bråkdelar av sekunden.
Men madame Lamelle jublar, hon. Efter en vänskaplig puff i furstbiskopens sida kommenterar hon detta sällsynta möte av teori och verklighet:
-- Vad var det jag sade! En liderlig erotiker, en ful fisk! Disputera aldrig med madame Lamelle mera. Se där ett gott råd, ers helighet!
TREDJE KAPITLET.
I förhör.
När matsalens klaffdörrar föllo igen bakom herr Grenander, behärskades han av en enda känsla: vrede. Han var ond, måttlöst ond.
Sällskapets uppträdande kunde inte förvåna särdeles mycket, fast det ju alltid är fatalt för en fullvuxen karl att råka i en löjlig situation. Sortin hade nog inte varit lyckad; för älskaren av det burleska torde den däremot ha låtit en glädjekälla springa fram. Men till herr Grenanders heder skall antecknas, att han inte hade en enda tanke över för publikens uppbyggelse -- i vad mån huvudrollens huvudstupa innehavare kunde förefallit lyckad eller misslyckad. Albert Grenander tänkte bara på en vanartig flickas olydnad, på risken av en snöplig expedition, på dagliga och pinsamma konflikter...