Part 2
Alltså litterär analfabet. Kanske var det bäst så, under förhandenvarande omständigheter. Vem vet vad en modern roman -- eller ändå mer en åttitalsroman -- skulle haft för effekt på detta underligt inrättade hjärnskrin!
Efter ytterligare några frågor hade jag så där tämligen klart för mig Adorée Villanuevas andliga habitus. Min solklara plikt tycktes vara att först och främst bringa system och vetande i detta intellektuella kaos. Att här fanns tacksamt och smidigt material att forma skulle till och med en kvinna kunnat se. Dessa ögon skvallrade nämligen... men därom har jag visst gjort en anteckning förut.
Det gällde nu bara de yttre formerna; frågan om bostad, vård, tillsyn. Egentligen fanns det knappt mer än en utväg -- till att börja med: syster Caroline ute i Bingen. Jag misstänkte nog, att samlivet mellan dessa båda kvinnor skulle skära sig -- orsaken varför _vi_ så sällan träffas är Carolines, om inte precis intolerans, så oförsonlighet. Men det var aldrig min mening att Adorée skulle vistas hos syster längre tid än vad som behövdes för att skaffa henne plats i ett hyggligt pensionat med tillfredsställande moralisk och intellektuell nivå.
Jag meddelade Adorée mitt beslut, och hon nickade tankfull.
-- När får jag träffa dig då, Alberto? frågade hon.
-- Jag kommer och hälsar på dig, så ofta jag får tid!
-- Och sedan?
-- När sedan?
-- Då jag är fullärd och moralisk och flygfärdig?
-- Då få vi väl försöka skaffa dig en hygglig man att flyga med. Eller hur?
Adorée brast ut i skratt:
-- Det skall bli djäkligt skojigt, sade hon.
* * * * *
Caroline tog saken precis som jag väntat. Tösen fick stanna i symaskinsrummet medan jag, längst in i Carolines sängkammare, berättade hennes historia. När jag slutat, frågade Caroline:
-- Du har alls inga förpliktelser mot flickan? Förstå mig rätt. Inga förpliktelser _av något slag_?
-- Naturligtvis inte, svarade jag, det trodde jag du hade förstått. Men man kunde ju inte kasta ut människobarnet på gatan.
-- Hm, genmälde Caroline skarpt, och det fick jag tolka som jag ville.
Sedan fördes Adorée Villanueva in.
-- Detta är, presenterade jag, Adorée Villanueva, min skyddsling, och detta är tant Caroline. Du skall kalla denna dam tant Caroline, Adorée.
-- Ja, Alberto, det skall jag, eftersom du önskar det.
Hon lade en onödigt stark tonvikt på ordet du.
Caroline betraktade Adorée med mycken stränghet och allvar. Det väckte tydligen hennes missnöje att inte tösen slog ned ögonen och rodnade av blygsamhet -- som det förmodligen brukades i Carolines ungdom -- utan med glad frimodighet kvitterade granskningen i samma myntsort.
-- Nå, duger jag si så här, tant Carrroline? frågade Adorée med en liten spets i tonen och en mycket lång trumvirvel på r:et i Caroline.
Adorées nya tant svarade inte, men drog ögonbrynen en liten hårsmån närmare varandra.
-- Du skall stanna någon tid hos mig, Adorée, sade hon.
Tösen frågade mig med blicken -- vad skulle nu _det_ tjäna till? -- och jag nickade. Adorée nöjde sig med att befordra nicken vidare till Caroline, vars missbelåtenhet tydligen befann sig i hastig tillväxt.
Det var emellertid inte av feghet jag skyndade mig förklara, att jag genast måste återvända till tidningen. Dels hade ju hela förmiddagen gått till spillo mitt i kolonifrågans brådskande artikeluppslag, och dels trodde jag verkligen, att Adorée och min kära syster bättre skulle kunna ta sig fram till någon sorts samförstånd på tu man hand.
I trappan upp till redaktionsbyrån mötte jag Ilmer. Han skulle till utrikesministern och hade bråttom. Jag ville skynda förbi med en hastig nick, men Ilmer högg tag i mitt ena rockskört. Den allvarsamma minen hade lämnat plats för ett fullständigt tjuvpojksporträtt -- jag hade ingen aning om att Ilmer kunde te sig på det sättet.
-- Vad du ser full av sjutton ut, kunde jag inte låta bli att säga.
-- Det har kanske sina skäl, menade Ilmer.
-- Vad då för skäl?
-- Ja, inte är det visiten hos excellensen.
-- Nej, det kan jag väl förstå.
-- Hm!
Jag började tycka att situationen var otrevlig och greps av en smygande aning att Kerman redan varit framme och skvallrat.
Äventyret med Adorée började bra -- här befann jag mig i en skev eller löjlig ställning ansikte mot ansikte med min egen huvudredaktör. En förklaring skulle se ut som en ursäkt; därför teg jag. Antagligen blev mitt minspel vid detta beslut något bistert -- Ilmer brast nämligen ut i skratt.
-- Jag har något i kikarn åt dig, sade han sedan, något riktigt finurligt. Men var och en sin egen hemlighetsmakare. God middag.
Det gick trögt med artikeln. Eljest brukar det minsann inte saknas mig ord, när våra sydafrikanska kolonier komma på tapeten, men i dag var det rent besatt. Jag fick inte en mening klar och fristående -- och efter en ingress, som hade den rätta träsmaken att avskräcka läsarna, rev jag remsan i sju stycken och började fundera på min nya roll som Alberto. Ilmers uppträdande nyss gav en liten försmak av vad jag hade att vänta -- och då är Ilmer den personifierade gentlemannen. Men det har alltid varit min vana att eggas av motgångar och svårigheter; tanken att söka komma ifrån de nya plikter, som makterna samlat över mitt huvud, var mig mera fjärran än någonsin.
Emellertid föll det mig in, att jag kanske borde lägga fram saken, sådan den var, för Kerman. Han är visserligen en cyniker men inte av det tvättäkta slaget. Jag har alltid haft intrycket att Kermans cynism mera är en gest, en pose, ett koketteri än en karaktärsegenskap. Han har i grund och botten ett gott hjärta -- och en cyniker med hjärta är som en skallerorm utan gifttänder, fullständigt ofarlig.
Kerman höll på att rulla en cigarrett av sin evinnerliga caporaltobak och hade rent bord. Tillfället var alltså gynnsamt. Jag stängde dörren till stora redaktionsrummet och började, gående av och an på golvet, relatera huvuddragen av Adorées historia, så mycket jag kände till av den. När jag kommit till slutet, d. v. s. till dags dato, hänvisade jag till de händelser han själv varit i tillfälle att följa -- åtminstone fragmentariskt.
-- Där har du alltsammans, förklarade jag och gjorde halt och front mot min åhörare.
Han satt stilla som en kissemåns i solskenet -- och log. Cigarretten hade längesedan slocknat i mungipan.
-- Nå, frågade jag, en smula irriterad, vad säger du? Vad tycker du? Vad råder du mig till?
Kerman svarade ordagrant detta:
-- Jag gratulerar dig, gamle stofil. Du har pengar i banken att kosta på dig ett nöje. Tag hand om tösen. Det är ett förtjusande nummer, tro mig.
Vilken jargong! Ett förtjusande nummer!
Ja, om han åtminstone hade sagt: ett oeducerat nummer, ett utomordentligt oeducerat nummer.
För det är vad hon är.
II.
Flickan som räddade en död mans ära.
Det var en sensommardag för fem år sedan -- ur journalistisk synpunkt en tröstlös söndag. Ingenting ville hända, världen tycktes ha stannat. Telefonerna stodo tigande som Egyptens präster i sina skåp, gatan låg öde, utblåst, nyhetsbyråerna iakttogo en generad tystnad och tidningens brevlådor gapade med tomma, uppspärrade käftar. Kerman stod i skjortärmarna vid fönstret och anropade makterna om bara ett aldrig så anspråkslöst söndagsslagsmål -- man kunde ju inte fylla tidningen uteslutande med familjenyheter, skisser och följetong.
En pojke från sätteriet stod i dörren och begärde manuskript. Det fanns inte en lapp med två skrivna ord. Jag kan icke här återge det vokabulära sätt, varpå Kerman gav honom besked.
Men då öppnades dörren och ett av Expresstelegrafens bud blev synligt. Pojken slängde fram ett kuvert och Kerman grep det med en lystenhet som han inte ens försökte dölja.
-- Se, sade han och pekade på det röda Alexanderkorset i hörnet, som angav att nyheten var viktig och brådskande, när nöden är som störst...
Så slet han upp omslaget.
Kvantiteten var inte överväldigande -- tio maskinskrivna rader -- men kvaliteten var så mycket bättre, från vår synpunkt sett.
Det stora godset Hamsten härjades av eld, ägaren, den över allt landet bekante affärsmannen Eduard Rissel hade begått självmord genom att dränka sig ungefär samtidigt som elden bröt ut. Rissel hade dragits med dåliga affärer sista tiden -- egendomen var högt försäkrad...
Jag måste verkligen beundra Kerman för hans förmåga att ögonblickligen organisera ett förstklassigt reportage. Han hade knappt läst telegrammet till slut, förrän han på pricken visste hur han skulle få det bästa och mesta möjliga ur händelsen. Dell beordrades att skaffa bilder av slottet, dess invånare och alla i närheten boende. Berger skulle reda ut Rissels affärsförhållanden, Ellwax fick skriva nekrologen, Winter intervjua de intresserade brandförsäkringsbolagens chefer och Leppin -- plus en fotograf och en tecknare -- ofördröjligen ta tidningens bil ut till Hamsten. Hallå, Leppin! Var är Leppin? Intet svar i lokaltelefon. Leppin är obefintlig. Satans karl! Var är Leppin?
Slutligen gavs besked. Leppin hade, övertygad om dagens journalistiska hopplöshet, avvikit till någon av stadens nöjeslokaler, _antagligen_ cirkus.
Kermans drag hårdnade.
Det var _då_ jag undfick min idé. Jag erbjöd mig att ersätta Leppin, att resa i hans ställe till Hamsten. Det var längesedan jag sysslade med reportaget -- varför inte återuppliva gamla minnen? -- Synnerligast som jag varit en smula bekant med Rissel och inte gärna ville tro att han kunde ha sitt finger med i ett brott.
Kerman slog till -- och fem minuter senare rusade jag i tidningens bil med 80 kilometers hastighet stora landsvägen fram ut till Hamsten.
Jag skall inte uppehålla mig vid det dryga utredningsarbetet. Alla indicier pekade åt samma håll -- mot Eduard Rissel. Elden var anlagd, troligen klockan fyra på eftermiddagen, och några timmar senare hittades Rissels döda kropp i den närbelägna sjön. Hans fickur hade stannat på 4,24.
Polisens teori var enkel som en addition.
Rissel stod så nära ruin som en människa kan stå, men med några tiotusen i kontanter skulle han kunna hålla sig flytande -- kanske över den värsta krisen. Försäkringsbeloppet räckte precis till. Men när handlingen utförts och elden anlagts hade Rissel gripits av förskräckelse över sitt verk och berövat sig livet.
Alla yttre iakttagelser stämde som sagt med denna teori, Eduard Rissel tycktes dömd. Jag erkänner för egen del gärna, att jag lät sannolikhetsregeln gälla gentemot förståndsregeln, som sade mig att Eduard Rissel inte _kunde_ begå en brottslig handling. Och ändå slogs jag i mina artiklar hårdnackat för de stackars tunna argument, som talade till hans favör.
Ända till den dagen hade jag knappast observerat den lilla utländska tösen, Adorée Villanueva som rörde sig som en ål mellan gråtande anhöriga, bistra myndighetspersoner, förskräckta grannar och den nyfikna pöbeln, som höll sig framme som vanligt. Jag vet inte vem som kunde ha sagt henne, att jag kämpade så gott jag kunde i tidningen för att rentvå den dödes minne. Hon kom emellertid en middag och anförtrodde mig att hon ville sätta sig i besittning av Rissels klocka.
-- Det går inte, sade jag, polisen har hand om klenoden, som ligger i ett förseglat förvaringsrum.
Adorée hängde med huvudet. Jag frågade:
-- Vad skulle du med klockan att göra?
-- Jag skall tala om det, men på _ett_ villkor.
-- Och det är?
-- Att farbror hjälper mig.
-- Bara jag förmår.
-- Det litar jag på. För det första kan det bevisas, att farbror Eduard alltid drog upp sin klocka om kvällarna. Har man hållit på med en viss sak ett helt liv, så ändrar man inte plötsligt vanor. Jag är säker på att farbror Eduard inte levde söndag förmiddag. Varför skall jag förklara sedan. Om nu en urmakare fick hand om klockan, så skulle han naturligtvis kunna se på fjädern eller urverket, om klockan gått i fem timmar eller sjutton.
-- Det håller jag för sannolikt.
-- Om han då kan ta på sin ed, att klockan inte gått mer än ungefär fem timmar efter sista uppdragningen, så är det i högsta grad antagligt att självmordet ägt rum klockan 4,24 på morgonen -- alltså tolv timmar innan elden bröt ut på Hamsten.
-- Vid gud, flicka, det ligger något i vad du säger.
Adorée blev utom sig av förtjusning, när jag genast satte i gång med en undersökning efter den nya hypotesen. Polisen var först obenägen att gå med på saken, men jag fick en av kollegerna över på min sida. Det visade sig att tösens antagande var riktigt -- urmakarn förklarade på ed att klockan gått mellan fyra och sju timmar, i varje fall icke mera än sju timmar, och detta blev faktiskt den ända, med vilken sedan hela härvan nystades upp. Det ligger utom ramen för dessa anteckningar att redogöra för gången av undersökningen; de flesta erinra sig nog än i dag den raketföljd av sensationella händelser, som kom världen att falla ur den ena överraskningen i den andra under fortsättningen av Hamstensrannsakningen. Vad jag nu tydligt erinrar mig är att Adorée och jag blevo mycket goda vänner och höllo bra ihop under den vecka, jag hade anledning att för tidningens räkning stanna kvar på Hamsten. Men för en journalist är livet i högre grad än för andra människor ett kalejdoskop, där upplevelsernas glasbitar slumpvis och i rask följd fogas till varandra, och där minnet tränas lika mycket för att glömma som för att komma ihåg. Strax efter Hamstensreportaget kom först regeringskrisen och sedan järnvägsolyckan med den långvariga ansvarsdiskussionen i pressen, som det föll på min lott att sköta i våra spalter. Lilla Adorée var glömd -- utplånad ur mitt minne.
Och så i går ... Efter mina anspråksbegrepp om våldsamma omstörtningar i privatlivet -- en hel revolution, med nya intressen, nytt ansvar, nya bekymmer. Ett människoöde lagt i mina händer.
Och varför? Den yttersta orsaken till denna revolution?
Att Leppin en sensommardag för fem år sedan behagade svika sin journalistiska plikt och avvika till cirkus.
Och så talar man om en förnuftig världsordning!
III.
Jag gjorde Kerman orätt i förra veckan. Han hade inte skvallrat ur skolan; till Ilmers spjuveraktiga sätt fanns en annan förklaringsgrund än den jag antog. Sedan ett par dagar vet jag vad min huvudredaktör menade med, att han hade något i kikarn åt mig.
Det var för övrigt i torsdags. Kerman kom in i mitt rum och tog, enligt sin vana, stöd med ryggen mot den upphettade kakelugnen. Han hade något på hjärtat -- det var inte till att ta miste på. Ett roat leende kom mig att tro, att jag begått något misstag i min artikel om behovet av en ny varutransportstadga.
Men det var inte det.
-- Har Ilmer talat med dig? började han.
-- Ja, svarade jag sanningsenligt, det har han, men inte i dag.
-- Då kommer han att göra det.
I tonen låg något mystiskt. -- Kerman lade tonvikt på varje ord, liksom för att antyda, att det väntade meddelandet från Ilmer var av utomordentlig vikt. Men jag gav mig katten på att reta Kerman och visade därför inte ett spår till nyfikenhet.
-- Jaså, svarade jag -- och lät saxen avsluta ett påbörjat klipp.
-- Apropå, fortsatte Kerman, har du din förmögenhet i säkra papper?
-- Anser du Kreditbankens aktier säkra? Men varför frågar du det? Hotas vi av krig och örlog?
-- Inte precis _vi_.
-- Men jag?
Kerman nickade.
-- Kanske.
Just då ringde en av telefonerna i redaktionssekreterarrummet, och Kerman försvann med en hastighet, som han lyckats göra oberoende av en i tämligen stark tillväxt stadd korpulens.
Varför neka att Kermans dunkla tal väckt min nyfikenhet? _Vad_ menade han? Och vad bar Ilmer i skölden?
Om jag hade mina pengar säkert placerade? Vad kunde detta ha för sammanhang med huvudredaktörens förestående meddelande?
Min för en journalist inte alldeles vanliga ekonomiska situation har mer än en gång givit kamraterna anledning till kommentarer. Själve Ilmer har vid ett tillfälle -- trakasserad av journalistikens tusen och en komplikationer -- uttalat sin förvåning över, att jag hängde i med tidningsarbete -- utan tvingande ekonomiska skäl.
-- Vore jag i dina kläder, sade han öppenhjärtligt, så stannade jag här inte en dag längre.
Och Dell turnerade på sitt galghumoristiska sätt saken så här, när han en gång blev utsatt för ett viggförsök:
-- Tror du jag satt här, om jag ägde den minsta av rikets sedlar.
Ja, vad är det egentligen som håller mig fast? Tidningsarbetet är uppslitande -- jag har förbannat det mer än en gång. Mina räntor svara ungefär mot en statsrådslön och för mina personliga behov skulle en folkskollärares gage gott förslå. Likväl trälar jag från morgon till kväll och lägger det ena dussinet manuskriptblock efter det andra under min penna. Allmänheten grälar på tidningarna, men kan inte undvara dem -- det är kanske så med själva tidningsarbetet också? Eller ligger förklaringen till fallet Grenander helt enkelt däri, att jag känner mig illamående vid blotta tanken att någon annan än jag skulle skriva kolonialpolitik i våra spalter?
Nu kom Pabst.
-- Redaktör Ilmer ber om ett samtal.
Utmärkt. Nu skulle det visa sig var Kermans hemlighetsfullhet hade sina rötter.
Jag klättrade uppför vindeltrappan. Ilmer var vid ett briljant lynne -- det hörde jag på långt håll -- hans ljusa tenor gnolade _mezza voce_ cavatinan ur »Faust».
-- Nå, se där, sade han, var hälsad dygdens kyska boning! Stäng dörren väl om dig, här är stora saker i görningen.
-- Ska vi störta regeringen?
-- Bättre upp.
-- Skandalisera teaterchefen?
-- Bättre upp.
-- Avskaffa kvacksalveriet?
-- Bättre upp.
-- Nej, nu har jag gissat ut i gränslinjerna för alla tre dimensionerna.
-- Du glömmer att Zöllner och Liebmann skaffat oss en fjärde.
-- Som i detta speciella fall...?
-- Erbjuder ett utomordentligt intressant studieobjekt.
Ilmer drog ut en låda och tog fram en cigarr, som han snoppade och tände med avsiktlig långsamhet.
I det första rökblosset stötte han ut följande fråga:
-- Du är fullständigt fri och oberoende och behöver inte ta hänsyn till någon annan människas önskningar beträffande din person?
Jag gjorde, nu verkligt överraskad, en gest som _kunde_ betyda ja på den första frågan, nej på den andra.
Nu slog bomben ner.
-- Har du lust att resa till Sydafrika på en sju, åtta månader.
-- Till Sydafrika?
-- Ja. Först till Kapstaden. Sedan till våra kolonier både i öster och väster.
-- Aha!
-- Du förstår. Här har varit en del krångel sista tiden, regeringen vet faktiskt varken ut eller in. Rapporterna äro otillförlitliga -- isynnerhet de ekonomiska rapporterna -- de officiella lögnerna dugga tätt och friskt som ett majregn. Opinionen har ingenting att _ta_ på -- annat än den intuitiva förvissningen att allting är på tok där nere. Vi behöver någonting ordentligt att välta högern över ända med nästa session.
-- Begriper.
-- Din sakkunnighet på området är av ingen betvivlad eller bestridd, du övertygar dig om förhållandena på ort och ställe, samlar din portfölj så full som möjligt av för ministeriet komprometterande dokument, får en härlig sjöresa hem just på höstsidan, och i din nekrolog kommer det att stå med corpus kursiv: han störtade kolonialministern och räddade fäderneslandet! Nåå?
-- Jag reser. Naturligtvis. Inte för nekrologens, men för sakens skull.
Ilmer lade bort cigarren och gnuggade händerna.
-- Utmärkt. Lorenzo, som är en förträfflig ångare, går från Bordeaux den tolfte. I dag ha vi den fjärde -- hela åtta dagar till förberedelser. Det räcker. Ett kreditiv på sex tusen står till ditt förfogande.
Nu var det min tur att säga: det räcker. Jag förklarade saken avgjord, bekräftade uppgörelsen med ett handslag och krånglade mig nedför vindeltrappan igen. Inkommen i mitt rum, fann jag en lapp på skrivbordet. Där stod: _Du skall ringa till Bingen 27._ -- Syster Carolines telefonnummer! Först då slog den tanken mig: _Adorée!_ Hade jag rätt att lämna henne, om inte vind för våg, så utan personlig tillsyn en så pass lång tid som sju, kanske åtta månader? Kunde jag stå till svars, _om_ något skulle hända tösen, med hennes impulsiva, oberäkneliga temperament?
* * * * *
Med förhållandet mellan Adorée och hennes nya tant Caroline gick det som jag i hemlighet fruktat -- korteligen, det gick inte alls. Adorée uppsade syster Caroline tro och lydnad redan andra dagen, och jag måste fara ut till Bingen och hämta fröken ofördröjligen för att avvärja handgripligheter. Till all lycka kunde den hygglige doktor Heil omedelbart bereda Adorée en plats på det under hans inspektorat stående, högt ansedda Berchska pensionatet -- hade inte så varit förhållandet vet jag sannerligen inte, vad jag skulle tagit mig till. Fröken Berch lär vara en alldeles utomordentlig människa med en på samma gång mjuk och fast hand -- just någonting för min stackars lilla skyddsling. Jag fann också vid mitt besök på pensionatet ett par dagar efteråt allting i bästa ordning. Fröken Berch skakade visserligen småleende på sitt huvud, när jag frågade, hur det gick för Adorée, men något annat hade jag uppriktigt sagt inte väntat.
-- Utom på vissa frappanta punkter är fröken Villanuevas okunnighet _bottenlös_, förklarade fröken Berch, och om hennes uppförande vill jag inte ens tala.
Jag hänvisade till hennes naturell, till hennes exotiska härstamning ...
Fröken Berch var förstående. Hon ansåg att Adorée ur pedagogisk synpunkt erbjöd ett mycket intressant experiment -- dessutom hade hon en mindre vanlig begåvning. Säkert borde det bli ett mycket vackert resultat, men det skulle komma att ta tid; man fick inte begära det omöjliga. Heil tillade att jag utan fruktan kunde lägga Adorées både moraliska och intellektuella daning i fröken Berchs händer -- och jag tror, han har rätt.
Vid sådant förhållande finns ju ingen anledning att hysa oro. Adorée har det -- både andligen och lekamligen -- så bra hon någonsin kan få det under min frånvaro. Och när jag om sju månader kommer tillbaka är det en liten riktigt kultiverad och verserad dam som tar emot mig vid västra järnvägsstationen:
-- Soyez-le bienvenu, monsieur Grenangdörrr!
* * * * *
Ju mera jag tänker på saken, dess lämpligare finner jag de arrangemang som i fråga om Adorée måste vidtagas i anledning av min resa. Det lär nämligen, enligt doktor Heils mening, inte vara riktigt lyckligt, att jag finns till hands som klagoinstans när fröken Villanuevas önskningar och planer inte stämma överens med fröken Berchs. Vetskapen att förmyndaren befinner sig på så och så många tusen sjömils avstånd är, har man försäkrat mig, ägnad att i viss mån stödja uppfostrarinnan i hennes kall. Min människokännedom säger mig också, att det mycket väl kan finnas fog för ett sådant resonemang.
Det är i dag den elfte -- jag har beställt sovvagnsplats med tåget till Bordeaux i kväll. Ilmer och Kerman ville ha mig ut på middag, men jag skyllde på resbrådska och avböjde. Först hade jag tänkt göra ännu -- ett sista -- besök i Berchska pensionatet och bjuda Adorée farväl, men vid närmare eftersinnande har jag kommit till övertygelsen att det är klokast att låta bli. Scenerna i onsdags kunde möjligen upprepas, och det vill jag inte riskera för något pris.
Saken var helt enkelt den, att jag meddelade Adorée nyheten om min förestående resa till Kapstaden. Hon visade genast alla tecken till den livligaste glädje, föll mig om halsen på sitt oreflekterade sätt och ropade:
-- Så roligt, så förb... jag menar, så förfärligt roligt! Alberto mio!
-- Vad för något? sporde jag, något överraskad. Blir du glad att jag skall resa bort?
-- Hela mitt liv har jag längtat att få göra en resa med en stor båt, helst till Cadiz förstås, men annars vart som helst, bara det blir söder ut. Så kommer du och talar om att vi ska göra en sådan resa -- skulle jag inte bli glad då?
-- Det kan inte vara ditt allvar, sade jag bestämt.
Adorées händer föllo ned efter sidorna.
-- Vad då? frågade hon och spärrade upp ögonen.
-- Att tro att du skall få följa med.
-- Naturligtvis är det mitt allvar, Alberto. Det vore alltför hemskt annars.