Part 14

-- Så kom jag att tänka på, att det var bra orätt av mig att inte ge er en chance, eftersom ert uppträdande, herr markis, inte hade lämnat... hm... mitt hjärta alldeles oberört.

Don Ramon slog upp ögonen, och i pupillerna satt en skärva av lycksalighetens förblindelse.

-- Fortsätt, andades han. Min chance...

-- Skicka återbud till Padre Leonardo. Ja, inte återbud, men bed vår vördnadsvärde vän komma i övermorgon klockan två i stället för i dag. På fyrtioåtta timmar blir min vaknande sympati för er vänd i kärlek, jag kommer till er, räcker er mina händer -- så här -- och säger: Ramon, jag är din!

Don Ramon por Falta de Dinero kände en lätt yrsel under hjässan. Men i det avgörande ögonblicket slog en sista gnista av förnuft ut i klar låga, han vände bort huvudet och sade i fast ton:

-- Ni håller mig för narr, señorita. Vad ni begär är orimligt. Bröllopet är bestämt till i dag klockan två, och det skall äga rum i dag klockan två.

Adorée nickade.

-- Ni får stå ert kast, herr markis. Nyss kallade ni mig Carmencita. Men glöm inte hur det gick med Carmen, när don José sökte tvinga henne till något, som inte _hon_ ville. Mitt blod kommer över ert huvud, don Ramon!

Flickan sade detta så lugnt, som om hon beställt en kopp choklad på ett konditori. Och det var tonfallets självklara resignation, som förvirrade markisen. Det lät som om Adorée Villanueva läst upp en likgiltig tidningsnotis, på vars sanning man inte kunde tvivla -- och don Ramon blev alltmer villrådig.

Han ryckte i sin svarta mustasch:

-- Förutsätt att jag går in på ert förslag -- vad har jag för garantier, att ni inte försöker rymma härifrån?

-- Mitt hedersord, svarade Adorée stolt, jag ger er mitt hedersord på att icke lämna detta hus, om inte ni samtidigt gör mig sällskap, herr markis.

-- I så fall, sade don Ramon, gick till dörren och ropade på sin herr Sirius.

-- Ni beger er genast till Padre Leonardo och meddelar honom, att vigseln är uppskjuten till i övermorgon klockan två.

Sekreteraren grinade, som om han fått något surt i mun, men vågade inte annat än lyda. Det kostade på herr Sirius att tills vidare uppge den för hans utseende och självaktning smickrande rollen som titulärpappa åt Adorée Villanueva -- så som han hade glatt sig åt spektaklet.

Men den väntar inte för länge som väntar på något gott, tänkte han och tryckte halmhatten ned i pannan.

* * * * *

Samma natt vaknade fröken Adorée vid en skrattsalva, som kunde komma väggarna att rämna. Hon satte sig förskräckt upp i sängen.

Det var två röster: don Ramons och sekreterarens. Så här i nattens stillhet trängde ljudet genom golvplankorna tydligt och klart. Herr Sirius var uppenbarligen vid ett lysande och skrodersamt humör -- mellan skrattsalvorna kluckade hans röst med en hönas belåtna tock-tock-tock, när hon värpt ett riktigt vackert ägg.

Men det var inte lätt att höra orden. Jo, vänta -- -- --

-- Pojken en narr... ljög honom så full som... resa till Madagaskar... en narr plus en narr gör två narrar... kunglig förlustelse... näsan så lång som det svåra året... skaffare åt Saraj Daraïs harem... säkert mista nacken...

Åter en dånande skrattkrevad.

(När denna episod refererades för Tom Feathertom blev han alldeles blek; samtidigt svartnade något djupt inne i ögonen på honom.)

Don Ramons röst föreföll inte så jublande. Det lät som om han kom med något inkast, en undran, inte en förebråelse precis, kanske en betänksam eller reserverad fråga, varvid sekreteraren hetsade upp sig till en fullständig extas av ett förorättat eller misskänt geni. Men just när samtalet hotade att löpa in på det öppna grälets växelspår hördes en spefull röst från gatan deklamera något om broderlig sämja i nattens sena timme. Detta inpass blåste plötsligt ut samtalet där nere.

Allt blev tyst igen och fröken Adorée lade ned sitt huvud på kudden igen -- ett huvud med en trött och förvirrad hjärna.

* * * * *

Nu skulle det ske. Nu eller aldrig.

-- Jo, svarade Adorée till svar på don Ramons fråga, med sömnen har det inte varit någon fara. Gud vet var jag fått en sådan blixtrande huvudvärk ifrån.

Och därmed lutade hon pannan i handen med en obeskrivlig behagfull och sorgmodig gest. Markisen däremot sträckte armarna mot taket och bedyrade, att han ville ge år av sitt liv för att befria detta sköna huvud från den obetydligaste av smärtförnimmelser -- och slutade med att erbjuda ett aspirinpulver.

-- Nej tack, sade Adorée vänligt, aspirin är nog bra, men det hjälper inte mot den här sortens huvudvärk.

-- Förstår jag er rätt, señorita? Ni känner något botemedel? Namngiv det, och om det så skall kos...

Adorée smålog trött och tacksamt -- bra teater -- och slöt ögonlocken, liksom för att stänga till slussarna för smärtan.

-- Det enda jag behöver är frisk luft, sade Adorée. Ni förstår, herr markis, jag är van att vistas ute rätt mycket -- och här äro fönstren låsta med nyckel. Jag kan inte andas...

-- Hm, var det enda don Ramon kunde säga, ty trots sin kärlek till lyriken var han knipslug som en fläskhandlare. Om fröken Villanueva bara kom ut på gatan -- ja, sedan kunde man inte så noga veta...

-- Låt oss göra en promenad i bil, föreslog Adorée, ni har ju en vagn! Jag vågar ta gift på att huvudvärken går över i en handvändning.

Markisen ville nog bra gärna, men han tordes inte. Det går många ynkryggar omkring i världen, vilka tjusat till flickor med sin skicklighet att styra en bil eller en segelbåt, eller att skjuta prick med en bössa, och don Ramon ville brinnande gärna visa, att han kunde sluka Sydafrikas landsvägar med en aptit, motsvarande hundra kilometer i timmen. Men det fanns något som han ville, eller rättare _inte_ ville, med ännu starkare intensitet, och det var att äventyra besittningen av fröken Villanueva. Därför sade han:

-- Vad ni begär låter sig inte göra, señorita. Men... Men ett fönster skulle vi ju alltid kunna öppna, åtminstone ett av de mindre. Kanske två fönster, om ni lovar, att...

Adorée svängde om stolen, så att hon kom att vända ryggen åt den så kallade markisen. Attityden var så uttrycksfull den bara kunde vara -- och don Ramon por Falta de Dinero siktade genom den kastiljanska lyrikens opaltöcken ett askgrått moln med hotfullt karmosinröda kanter. Molnet svällde plötsligt, när Adorée med föraktfull röst insinuerade:

-- Skulle ni vara feg, herr markis? Det vore ganska fatalt -- i så fall lär Padre Leonardo ha kunnat officiera...

-- Nej, nej, nej, bedyrade don Ramon, tro inte att jag är rädd, Querida! Men antag, att allt vad ni sagt mig om vaknande sympati, framtida lycka och så vidare inte varit så -- ja, kort och gott... allvarligt menat. Tanken är naturligtvis orimlig, men en stor spansk filosof lär oss att det orimliga är det enda rimliga... Var så god och vänd ansiktet hit, señorita.

-- Det faller mig inte in, señor.

-- Jag _ber_ er att vända om stolen.

-- Det tjänar ingenting till.

-- Jag _befaller_ er, señorita.

-- Dåre, mumlade fröken Adorée och ryckte på axlarna.

Följden blev att don Ramon fick göra en kringgående rörelse, och när han mötte Adorées ögon var caballeron redan genomträngd av övertygelsen att han började verka något litet löjlig. Denna misstanke satte den ödesdigra hullingen i hans själ.

-- Om en halv timme, sade han, skall min chokladbruna bil vara färdig att föra er, min högt älskade, ut på en promenad till False bay. Men ni misstycker kanske inte, att min sekreterare, herr Sirius, ser till att ni blir väl installerad vid min sida i bilen. Och sedan kommer jag inte att hålla någon hastighet som är _lägre_ än femtio kilometer i timmen. Har ni fortfarande lust att följa med, señorita?

-- Ja, svarade Adorée och log. För mig får ni köra hur fort ni vill. Nu går jag och tar på mig den gröna kappan, som för några veckor sedan var akterstäderskans ögonlust ombord på Lorenzo. Au revoir, señor.

Herr Sirius var som en fanatisk vaktpost i hälarna på Adorée, när hon satte sig upp i den chokladbruna vid sidan av don Ramon, som knöt handen kring spaken så knogarna vitnade. Sekreterarens nit tillät honom inte att lämna vagnen förrän den redan fått den fart som gjorde ett hoppäventyr inte bara riskabelt utan tämligen ödesdigert. Han sprang vid sidan av åkdonet tills don Ramon släppte på så mycket gas han kunde och motorn stönade av iver och arbetslust. Hjulgummit fräste åt asfalten med osläcklig kilometeraptit.

Adorée satt nu endast och väntade på ett tillfälle. Någon plan hade hon inte gjort upp, men väl hade hon svurit en dyr, spansk ed att inte återvända till villan i sällskap med don Ramon por Falta de Dinero. Hellre en katastrof med risk för liv och skelett...

-- Se, utropade flickebarnet, när bilen svängde in på den avtagsväg åt höger, som leder till engelska regeringens magasin för förvaring av reservdelar till krigshamnsbyggnaderna, se, så vackert det är! Titta, markis, så underbart solen speglar sig i zinktakets miniatyrvågor.

Men markisen bara nickade. Han saktade inte farten en smul, snarare tvärtom, och liksom för att stryka under att han inte hört något av vad fröken Villanueva sagt, gav han gaspedalen en törn med foten, så det blev ett sjuhelsikes väsen i motorn. Det föreföll som cylindrarna fått storhetsvansinne och ville agera mitraljös... Undan gick färden efter högra landsvägskanten och det med brak utsända bensinmängda dammet stod som en blåkullakvast efter bilens rygg.

Plötsligt varsnade flickan, som satt till vänster om vår aristokratiske chaufför, att landsvägsdiket på höger sida bjöd rika möjligheter till en kupp. Det sluttade ned mot en grön äng med högt, för vinden vaggande gräs och det dröjde inte tre sekunder innan hon mjukt lagt sin ena hand på markisens. Väl inklämd var älskaren mellan ratt, spakar och pedaler -- och så konfunderad blev herr markisen vid beröringen av Adorées mjuka fingertoppar, att han bums slog ifrån gasen. Bilen saktade farten och i nästa ögonblick hade Adorée dragit styrhjulet åt sig med en våldsam knyck -- samtidigt som hon hoppade ur, åt vänster. Ekipaget välte nästan i samma sekund över åt höger, don Ramon por Falta de Dinero kunde inte befria sig från bilgrejornas famntag utan gjorde sällskap i kullerbyttan, fick en knäck i skallen och låg där.

Fröken Villanueva var hårdhjärtad nog att lämna både markis och bil och springande ge sig av mot den på ett gevärshåll skymtande Kapstaden. Efter två timmar befann hon sig, flämtande, men vid briljant humör i hotell van Leekens hall.

-- Mr Grenander?

En blick på tavlan, ett bläddrande i främlingsboken, en telefonringning.

-- Mr Grenander har rest.

-- När?

-- Vet inte. Tillträdde min plats i morse. Mr Grenander finns icke här, det är allt jag kan upplysa er om.

Fröken Villanueva gick.

Hon var inte alls förtvivlad, knappt överraskad. Egentligen bara glad att vara kvitt markisen och gladast över att ha kört honom i diket -- ett äventyr som inte borde avlöpa utan märken för framtiden i detta tvålfagra ansikte. Alberto... Ja, Alberto skulle hon nog hitta. Alberto mio, _om_ han bara vore riktigt orolig... Rätt åt honom, rätt åt honom, med sina gamla dumma sydafrikanska kolonier.

Men någonstans måste hon ju gå. Furstbiskopen hade sagt namnet på ett hotell -- var det inte Royal?...

Resten av Adorées äventyr kan vara berättad med tre rader.

Furstbiskopen gjorde sin plikt som den gamle fine man han var -- satte i gång en hel liten armé kunskapare för att få tag i herr Grenander. Men det var inte så lätt, ty redaktören var ju på väg till Madagaskar och några solvarv senare satt han i sinkabirum.

Och i detta oskyldiga romankapitel kan livsfilosofen spegla sin empiri -- Adorée söker herr Grenander, herr Grenander söker Adorée, en förtvivlad cirkel på ön Madagaskar och en icke mindre förtvivlad i Kapstaden. Hade livet varit så trubbigt och omedgörligt och avigt som det brukar vara, skulle dessa båda cirklar naturligtvis aldrig tangerat varandra, och min roman hade då verkligen fått ett bedrövligt slut. Men till all lycka erinrade sig Adorée att hon glömt kvar sin väska i en av bilens fickor och animerade furstbiskopen att ta reda på den -- utan uppståndelse och sensation. Ty det _kunde_ ju tänkas att hela utställningen inte var något annat än en rävsax...

Det sätt på vilket hans helighet fullgjorde Adorées uppdrag känna mina läsare redan -- ävensom följderna av ifrågavarande expedition. Tom Feathertom skröt, för sin del, alldeles hemskt över den patenterade råttfällan, ville göra troligt att hela kalaset var anordnat för att få en furstlig biskop på kroken, men ingen trodde honom. Inte ens herr Grenander, som likväl gjorde allt i världen för att övertyga Tom om sin tacksamhet.

TJUGUFÖRSTA KAPITLET.

»Innehållet jag sagt er -- spelet kan börja.»

Det var en båt, som hette Mac Lean, en hygglig passagerareångare med två propellrar, tre skorstenar, en neger till översteward och en tjock rödblond kapten med silkesbroderad väst och ärggrön kravatt. Båten låg vid piren i Kapstaden och skulle just ge sig i väg till Europa -- en lång och äventyrlig färd, men det kunde då inte synas på två förstaklasspassagerare, som redan installerat sig i ett par korgstolar på akterdäck.

Närmast soltältets vinkel satt damen, en ung fru -- å om ni visste vad hon var söt och glad och rar! -- och gemålen höll till i stolen bredvid. Jag vill inte citera vad de sade varandra, ty det var mest pjolt, men herr Grenander var så säker i korken som bara en egenkär äkta man på fyrtio år kan vara. Han hade ett sätt att behandla sin fru, som om han inte gjort annat än övat sig för den sporten hela sitt liv.

-- Adorée, sade herr Grenander, du skall gå fram till relingen och vinka adjö åt vår älskade furstbiskop.

Adorée gick.

Mac Leans kapten höjde sin röst, vars klang hade en inte obehaglig strävhet av gammal god skotsk whisky, och kommandoorden skuro genom middagens varma luft. En bogserångare låg med andtäppa strax under babords fallrep -- om någon assistens skulle behövas. Förtöjningarna akter ut släppte den ena efter den andra och i Mac Leans maskinrum stod andre maskinisten och bara väntade på att visarna på tavlan...

Då skulle man ha sett.

Det stod som en sky av en bil, som fräste ned mot båten. Åket hade inte stoppat när en manlig individ skuttade ur och med tre språng förskaffade sig ombord. Det var en lång, gänglig pojke med semitiska anletsdrag och starkt upphetsad hy.

I samma ögonblick svängde visarna nere i Mac Leans maskinrum runt och propellrarna började vräka upp vatten, som genast slogs till världens stoltaste gräddskum. Ångaren hade startat för sin resa norr ut.

-- Vad i herrans namn, sade herr Grenander. Är det du, Tom?

-- Ja, ers excellens, svarade Tom, det blir en fripassagerare på hemresan också... om ni inte vill betala biljetten.

Herr Grenander var riktigt rörd.

-- Käre Tom, sade han bara och lyfte på glasögonen, käre gamle Tom, älskade gosse. Men varför kunde du inte besluta dig att...

Tom lade ett finger på läpparna.

-- Säg ingenting mera, sir. Jag är eftersökt av myndigheterna där borta. Om inte ett pris redan är satt på mitt huvud, så beror det bara på, att man inte hunnit med den saken. Det är riskabelt att förgripa sig på polisen, som ni kanske vet.

-- Vad har du gjort, Tom?

-- Ingenting, sir. Bagateller åtminstone. Minns ni herr Sirius, sir?

Herr Grenander nickade.

-- Jag knyckte honom mitt i patrulleringen. Helt enkelt ett snilledrag. Två pojkar voro vi. Smörj, sir, mycket smörj. Jag vill bli hängd om herr Sirius kan röra sig på sex månader... Och vad hans färg beträffar, så är den inte halmgul längre. En professor i målarlära skulle intyga, att det inte finns en enda liten nyans på hela färgskalan, som saknas på herr Sirius’ kropp.

Och Tom gnuggade förtjust sina händer.

Men litet senare på dagen, när ingenting annat än ett djupt koboltfärgat hav och muntert blinkande stjärnor syntes, började herr Grenander orda om sin framtid -- till omväxling med andra samtalsämnen, vilkas kurs den nyvordna excellensan av Madagaskar bestämde.

De sutto alltjämt i däcksstolarna -- natten var, ja, kort och gott, balsamisk.

-- Jag undrar just, yttrade herr Grenander betänksamt, vad redaktionen skall säga om mitt sätt att sköta ett anförtrott uppdrag. Inte lär vi störta regeringen på min expedition.

-- Kanske inte, förmodade Adorée och smög sin hand -- tro inte det var första gången! -- mellan herr Grenanders båda. Men vad kan de göra med dig? Älskade!

-- Kolonierna, började herr Grenander, men längre kom han inte. Adorée lade sin lilla hand över hans mun.

-- Du har ju mej, sade hon, vad ska du då med kolonierna att göra?

-- Naturligtvis, intygade Saraj Daraïs excellens (med rättighet att hålla tjugufyra livegna), naturligtvis. Jag ger kolonierna så många som flyger och far, men något skall man ju ha att leva på. Och framför allt att skriva om.

Madame Adorée Grenander försökte:

-- Madagaskar kan du inte göra några artiklar av?!...

Herr Grenander funderade ett litet tag.

-- Naturligtvis inte. Inga artiklar. Men. Vem vet? Kanske en roman.

Och Södra korset flammade -- stjärnbilden som säges föda så många dåraktiga tankar i människors hjärnor.

INNEHÅLL.

FÖRRA DELEN.

_Om Leppin inte gått på cirkus_ 5

SENARE DELEN.

_Herr Grenanders expedition_ 51

1. Lorenzo 53

2. D:r Morin öppnar en åder 61

3. I förhör 69

4. Don Ramon vill duellera 78

5. En tullvisitation med konsekvenser 94

6. Herr Grenander får sin uppfattning om ordningsmakten korrigerad 101

7. Herr Grenander hittar en dam på sin balkong 108

8. Slumpen 119

9. Herr Sirius 128

10. En geografilektion 136

11. Den väntar inte för länge... 143

12. Kring ett harem 151

13. En bukett av bajonetter 162

14. Sista natten 177

15. Avrättning 194

16. Den chokladfärgade bilen 218

17. Råttfällan 235

18. Råttan 247

19. Ett kort men tillfredsställande kapitel 253

20. Adorées äventyr 259

21. »Innehållet jag sagt er -- spelet kan börja» 285

“En bekantskap värd att stifta är”

_FRANK HELLER_

som på _Albert Bonniers_ förlag utgivit fyra “_intressanta och fängslande äventyrsböcker_”:

_I hasardens huvudstad._ 3:e uppl. 3 kr.

»Pikanta eller sensationella interiörer från det kontinentala njutningslivet... En _frisk_ och _intelligent_ berättarton.»

Dagens Nyheter.

»_Som förströelselitteratur står Hellers äventyrsnoveller ovanligt högt._»

Fredrik Böök i Sv. Dagbladet.

»_Verkligen roande och ovanligt piggt skriven._»

Aftonbladet.

_Herr Collins affärer i London._

4:e uppl. 3:50.

»_Äntligen en rolig bok, en riktigt genomrolig bok... Litterär från början till slut_. Författaren visar sig behärska sin genre med ett här i Sverige mindre vanligt mästerskap.»

Ane Randel i Sv. Dagbladet.

_Storhertigens finanser._ 4:e uppl. 3:50.

»_Förf:n är klipsk, ja intelligent, han är uppfinningsrik och elegant. -- Boken är skriven med briljant humör. -- Utan tvivel Frank Hellers spirituellaste och roligaste bok hitintills._»

Fredrik Böök i Sv. Dagbladet.

_Herr Leroux i luften._ 3 kr.

»Samma medryckande fart i stilen, samma oförvägenhet i ämnesvalet och säkerhet i berättandet, som grundlagt och befäst Frank Hellers rykte, som en god äventyrsförfattare av litterär kvalitet.»

Stockholms-Tidningen.

På Albert Bonniers förlag ha förut utkommit av

ANDERS EJE:

Bluffare. Typer från Kosmopolis. Pris 1:75.

Förf. har gjort sina studier på liv och människor i sydamerikanska städer och lämnar därifrån bilder, som frapperar genom ursprunglighet i kontoren och intensitet i rörelsen. Stilen är ovanligt uttrycksfull...

Sven Söderman i Stockholms Dagblad.

Det lyser en helt befriende munter Glans og Friskhed ud fra de smaa sydamerikanske Fortællinger, som den svenske Forfatter Anders Eje just har sendt ud.

Politiken.

En ohygglig misstanke. Roman. Pris 1 kr.

En märklig bok, en ganska uppskakande och allvarlig bok.

Aftonbladet.

Boken är skriven med verklig schwung och med en psykologisk karaktäriseringsförmåga, som håller läsaren i en jämn dov spänning.

Skånska Dagbladet.

Hans hustrus förflutna. Ett kåseri om en flicka och en mormonpräst. Pris 1 kr.

Anders Ejes roman har liv och omväxling, den utmärker sig för en i hög grad osökt, lekande stil...

Daniel Fallström i Stockholms-Tidningen.

Figurerna äro tecknade med god psykologisk blick, dialogen går lätt och staffaget är skickligt gjort.

S. K-n i Dagens Nyheter.

Anders Eje har med sin nya bok ännu en gång visat, att han fullständigt behärskar den konstform han valt. Ty det är en verklig konst att skriva underhållande och litterärt på samma gång.

A. R. i Svenska Dagbladet.

För kung och fädernesland. Med landstormsmän i fält. Pris 1:50.

Landstormsmännen äro att gratulera till sin krönika.

K. B. i Stockholms-Tidningen.

Det är ett riktigt litet monument över den svenska landstormsmannen, Anders Eje rest i denna väl skrivna bok.

Dagens Nyheter.

Georg Kessers generalkupp. En roman om några skojare, en verklig prins och en förtjusande fröken. 2:a uppl. Pris 3 kr.

En riktigt spännande och rolig äventyrsbok -- men samtidigt en äventyrsbok av litterär kvalité.

Stockholms Dagblad.

Kvick, underhållande stil, och otrolig uppfinningsförmåga.

Stockholms-Tidningen.

End of Project Gutenberg's Hans excellens av Madagaskar, by Anders Eje