Part 13
-- Det var en skojig gammal prisse, sade Tom, helt vanvördigt. Och Albert Grenander erinrade sig, att det var precis samma ord som Adorée en gång använt om... om... ja, om vem? Kanske Ilmer. Eller doktor Heil. Men inte Kerman, för åt honom hade hon räckt ut tungan.
Herr Grenander måste ta fram näsduken och torka ögonglasen. Natten dröp av väta, sedan en plötsligt påkommen nyck av västanvädret fällt ned en ogenomtränglig, dubbelvävd dimgardin.
-- Furstbiskopen kommer nog att ge oss en tillfredsställande förklaring, Tom, anmärkte Albert, när han satte guldbågarna till rätta bakom öronen.
-- För min del, sade Tom, har jag alltid varit rädd för gamla präster. De ha en förmåga att trassla ihop de allra enklaste begrepp för en. I skolan var vi välsignade med en kristendomslärare, som hade gett sig sju gröna glas på, att han skulle få oss att begripa skillnaden mellan moral och religion. Vet ni, så konfunderad som jag var efter den lektionen har jag inte varit sen 1897, och det året är jag född, sir.
-- Jaså, sade herr Grenander utan att ha hört ett ord. Han tyckte sig förnimma en svag vågrörelse hos det dörrdraperi, bakom vilket furstbiskopen försvunnit.
-- I kväll är det, med förlov sagt, ungefär samma historia, fortsatte Tom. Som ni vet, sir, är jag expeditionens chef och skulle naturligtvis helst vilja bli behandlad mindre nonchalant. Men jag avstår gärna från chefskapet och alltsammans, om ni kunde befria mig från den där känslan att här är det ett slagsmål mellan moralen och religionen, som vi gjorde rättast i att inte inlåta oss på. Prästerna få alltid rätt -- har ni nånsin hört talas om en biskop som blivit slagen på fingrarna, sir? Inte jag, åtminstone. Och här är det en biskop, som lika gärna kan låta titulera sig kunglig höghet som helighet.
Tom reste sig upp.
-- Låt oss gå, sir. Det är det klokaste vi kan göra.
Men nu sköts draperiet undan och där stod furstbiskopen -- en bild av tillfredsställelsen själv. Han nickade åt de båda herrarna och strök sina mjuka, vita, violdoftande händer med någon sorts storprelatisk självbelåtenhet, som gjorde ett högst enerverande intryck på mr Tom Feathertom. Det vita håret var icke skinande som silver, ty en så vacker glans kan aldrig silver få, och de lugna dragen voro långt ifrån överjordiska. Men hela detta huvud förrådde en världslig fröjd av sådan styrka att mr Feathertoms skepsis vändes i andaktsfull tillbedjan -- fast han inte visste det och fast han stretade emot så mycket han orkade.
-- Att hålla hyggligt folk på sträckbänken, sade furstbiskopen, hörde till medeltidens tortyrmetoder. Om jag emellertid nu ärligt vidgår, att jag känner en stark frestelse att ta exempel av berömda mönster, men att jag bekämpar denna frestelse för att sona mitt brott att olovandes tränga in i mr Feathertoms utställningslokal -- får jag då absolution för ifrågavarande förseelse?
-- Ers helighet talar i gåtor, förklarade herr Grenander, och Tom nickade bifall, energiskt.
-- Kanske det, medgav prelaten och grep med sina långa smala fingrar beslutsamt om dörrdraperiets veck.
Men så lät han handen sjunka igen.
-- Det sägs om oss präster, fortsatte furstbiskopen, att vi växa på samma träd som skådespelarna. Jag har stritt mot den anklagelsen som ett lejon -- inte ett retat, utan ett roat lejon -- och en gång höll jag på att få en dusch på halsen för min övertygelses skull. Men i detta ögonblick erkänner jag mig högtidligen som frukt på det trädet -- herr Grenander obetaget att ta in konfessionen i sitt blad. Om inte annat så för nöjet att nu få slå tre slag i händerna -- precis som en regissör bakom rampen -- och säga: _ridå_!
Därmed slog furstbiskopen tre smällande slag med handflatorna mot varandra och drog undan draperiet så mässingsringarna fräste som en jubileumsraket.
Där stod hon, flickan. Adorée Villanueva, den bortrövade. Don Ramons rov. Saraj Daraïs förmodade byte. Herr Grenanders myndling.
Men _var_ detta Adorée?
Hon stod stilla och höll ögonen nedslagna. Inte ett steg tog hon för att nalkas Alberto, Alberto mio. Kindernas dunkla, sammetslena olivfärg glänste purprad. Och hennes små händer fingrade ett halsband av genomborrade mässingskulor, som hon haft med sig från Hamsten, en gåva av Eduard Rissel -- ack så obetydlig i jämförelse med de smycken hans excellens av Madagaskar erhållit i avskedspresent av den hedervärde kung Saraj.
Vart tog Albert Grenanders tafatthet vägen? Han, som inte hade mer vana att skicka sig i damsällskap än en elefant att gå på lina. Herr Grenander, vilkens träsmak av egoistisk ungkarl lämnat stoff till så många raljanta kupletter i Publicistklubben. Var fanns denne herre?
Tom måste beundra Albert Grenanders säkerhet, när han slöt Adorée Villanueva i sina armar -- men maken till den förvirring flickan visade hade Tom aldrig skådat. Hon var röd och blek om vartannat; rätt nu började tunga tårar falla från hennes vackra ögon, och snyftningarna kämpade sin första hårda strid i hennes bröst.
Mr Tom Feathertom hade bra gärna dröjt sig kvar en liten, för liten stund till i furstbiskopens gobelängdraperade salong, men hans helighet stod i dörren och gav ett tecken, som varken kunde eller fick missförstås.
Tom retirerade alltså skyndsamt och hade -- uppriktigt sagt -- just ingen anledning att ångra sin lydnad. Ty i rummet bredvid hade furstbiskopen låtit trolla fram en supé sådan den bara kan åstadkommas i Kapstaden. Och doften av 1878 års Bordeaux, nyss skänkt i de tunga slipade kristallerna, förtätade atmosfären på ett för luktorganen i hög grad behagligt sätt.
-- Vi kanske få vänta ett par minuter på de båda andra, skämtade hans helighet, men låt oss smaka på druvan från Sydfrankrike under tiden. Det blir en svår handikap för herr Grenander och fröken Villanueva, men de få skylla sig själva. -- Skål, mr Feathertom!
TJUGONDE KAPITLET.
Adorées äventyr.
Om madame Beruelles’ lynne var hennes saligen avlidne man alltid färdig att vittna, att det inte kunde karaktäriseras med ett mer träffande ord än: _gement_. Samma iakttagelser gjorde kammarjungfrun Marie Fichter, kallad Fichter, tretton år senare på Hôtel Royal i Kapstaden. Hon hade anställts -- helt plötsligt -- av en förnäm och rik prelat för att passa upp en märkvärdig ung fröken, vars moderliga stöd madame Beruelles skulle vara. Fichter fick alltså utan vidare tre husbönder, madame Beruelles, fröken och furstbiskopen -- i nu nämnd ordning -- och det var inte just så roligt, men lönen mättes rundligt ut, och Fichter hade gott humör.
Det finns emellertid en gräns för allt -- också för det goda humöret. Denna morgon var madame Beruelles rent förbannad, hon stjälpte en hel så vatten över huvudet på Fichter och kastade till på köpet två par tunga pjäxor i ryggen på henne, när hon skulle gå och söka få vattnet ur håret.
Fichter sade sig själv:
-- Något måste ha hänt. Efter käringen är _så_ arg, kan det inte vara annat än roligt -- jag hade lust att gå och fråga fröken.
Långt behövde inte Fichter gå. Hon hade knappt hunnit tänka tanken till slut förrän hon mötte fröken Villanueva i hotellkorridoren. Adorées humör var precis motsatsen till madame Beruelles’. I famnen hade hon ett helt fång skärvita nejlikor och ögonen spelade rent av farligt, när hon sade:
-- Fichter, jag är så _jäkla_ glad!
Nu höll Fichter verkligen på att få slag.
Mina läsare, som känna Adorée från förra delen av denna bok bli inte överraskade av Adorées verbiage, men Fichter hade aldrig hört sin härskarinna tillgripa sådana ord. Över huvud hade hon aldrig hört henne tillgripa några ord alls. Ty under herr Grenanders och Toms odyssé till Madagaskar visade Adorée alls ingen benägenhet att öppna sin mun -- men väl sina ögon för aldrig sinande tåreflöden. Förändringen var så påtaglig, att Fichter, som hade huvud på skaft, genast satte frökens goda lynne i relation till madame Beruelles’ dåliga.
-- Snart lämnar jag dig, lilla Fichter, sade Adorée och räckte sin kammarjungfru en hel näve nejlikor.
-- Nej, protesterade Fichter, tog emot blomstren och neg.
-- Jo, försäkrade Adorée, jag reser till Europa och gifter mig med Alberto. Eller kanske jag gifter mig först och reser sedan.
-- Vem är Alberto? frågade Fichter, intresserad som alla kvinnor, när det gäller giftas.
-- Alberto är en mäktig excellens, sade Adorée, riddare och kommendör, med rättighet att hålla tjugufyra livegna, som han kan låta avrätta när det behagar honom -- eller mig -- -- --
Av denna oskyldiga replik kan läsaren förstå, att fröken Villanueva redan erhållit ganska fullständiga upplysningar om sin förmyndares göranden och låtanden under de sista veckorna. För att säga sanningen svävade inte heller Alberto i okunnighet om hennes -- -- --
* * * * *
Knappt hade herr Grenander försvunnit från Adorées sida i tullhuset med publikanen och de fördömda cigarrlådorna förrän don Ramon, spanjoren, dök upp.
-- Fort, señorita, viskade han, ni svävar i livsfara. Låt mig föra er i säkerhet.
-- Pytt, svarade Adorée. Det där kan ni deklamera för någon annan, herr poet --
Men då hade en dekorerad uniformsherre uppenbarat sig och presenterat sig som spansk konsul, generalkonsul. Han kom direkt från det hörn, där herr Grenander försvunnit, och överräckte ett av förmyndarens visitkort, på vilket följande ord voro skrivna med blyerts:
»_Låt överbringaren av detta föra dig till hotellet. Jag blir tvungen att stanna kvar här en timme, kanske två._
_Albert._»
Adorée gick i fällan. Men en sund instinkt sade henne så pass mycket att hon tvekade i det sista -- flickan vägrade att stiga upp i den väntande chokladbruna bilen.
-- Gå tillbaka då, erbjöd don Ramon, men anklaga inte mig för er olydnad mot señor Grenander och för de olyckor som komma att följa!
Detta bestämde tösen. Hon steg upp i åkdonet och det bar i väg.
Vart?
Utefter gator i rasande fart, över torg, tvärs igenom planteringar. Staden tog slut. Leden blev trängre -- rätt vad det var började bilhjulen sluka landsvägsdamm.
-- Nu slår ni stopp, förklarade Adorée bestämt, jag vill inte vara med längre.
Då kastade den spanske markisen masken. Han föll på knä i bilen, skanderade långa stycken ur Spaniens lyriska diktning, bedyrade sin kärlek i de mest blodröda ordalag och drog till sist fram en revolver.
-- Om ni oåterkalleligen avvisar mig nu, slutade han, så skjuter jag först er och sedan mig själv. Välj, señorita!
Bilen rusade ursinnigt fram på en slät landsväg i något obekant väderstreck på Sydafrikas sydligaste spets. Adorée skulle helst velat göra ett försök att strypa spanjoren, men efter ett par sekunders tvekan beslöt hon att föredra ett försåtligt uppskov framför en obskyr död -- och kapitulerade villkorligt.
Vore det för mycket begärt: en betänketid på några timmar?
-- Nej, resolverade markisen.
Och så vändes näsan på bilen åter mot Kapstaden.
Där hade herr Sirius hunnit få allt i ordning. Ett litet hus i Claremont inom en trädgård av blombärande buskar och höga, vajande träd -- utifrån såg det inte alls ut som något fängelse -- stod färdigt att ta emot spanjoren och hans bortrövade skatt. En riktig gammal romanduenna med skarp näsa, stickande ögon och ett ofantligt vitt förkläde tog emot vid grinden. På hennes krypande sätt var det inte svårt att gissa sig till mutkolven, men Adorée hade ju inga pengar och därför gick det som det gick.
Hur? frågar ni.
Så här.
Fångens första dag var dräglig nog. Don Ramon visade sig endast en gång och herr Sirius inte alls. Så fort mörkret fallit på, gjorde Adorée tio olika rymningsförsök, som alla misslyckades. Även om detta hus varit försett med stuprännor skulle det inte hjälpt, eftersom fönstren säkrats med utifrån låsta spärrhakar. Dörren till fröken Villanuevas salong reglades visserligen icke, men i rummet utanför vakade duennan vid en ofantlig kaffekastrull, som aldrig tilläts kallna...
Andra dagen blev värre.
Redan klockan nio på morgonen kom don Ramon med bröstfickan bukig av kastiljansk lyrik. Han var stolt som en torero, smidig som en toledoklinga, mjuk som en angorakatt.
-- Ni befinner er väl, señorita?
-- _Seguro que no, señor._
-- Jag förstår, sade don Ramon och bröstade sig, oron, nervositeten... Hur vore något annat möjligt, señorita? En blomma som darrar för morgonvinden, en fågelunge i det daggstänkta gräset med det lilla hjärtat klappande av glädje och ängslan. Ack, _mi corazon_!
(Gud, en sån narr! tänkte Adorée på sitt hemlands språk.)
Men högt sade hon:
-- I dag för ni mig tillbaka till min förmyndare på hotell van Leeken, inte sant, señor. Jag ger er mitt hedersord på att hela affären är utagerad med en ursäkt. Och sedan står det er fritt att fullfölja era avsikter med ärliga medel.
-- Ha ha! skriade don Ramon hånfullt, därmed visande att han inte fullt ut var den narr Adorée tog honom för. Hur skulle _ni_ kunna veta, vad jag har för avsikter, señorita?
-- En spansk ädling kan inte ha annat än rena avsikter, señor, sade Adorée stolt. Jag vet det, ty jag har själv spanskt blod i mina ådror.
-- Härliga kvinna, ljuva ros, deklamerade don Ramon, underbara varelse! Sommarsky på vårhimmel! Gyllenfransade purpurdröm! Mina avsikter äro rena som snön på Monte Cornos hjässa. Men ni får själv bestämma, på vilka vägar jag skall nå dem.
-- Vad menar ni, señor?
Spanjoren föll inte på knä, men lade handen på vänstra sidan av bröstet, just där den kastiljanska lyriken svällde under jaquetten.
-- Samtycker ni att gifta er med mig, señorita?
-- Nej, bedyrade Adorée med något av en fanatisk övertygelse i stämman, himlen är mitt vittne, att jag inte gör det.
-- Beundrar ni en man som är beslutsam och fast i sina handlingar, när han vet vad han vill?
-- Ja, svarade fröken Villanueva -- och tänkte på redaktör Albert Grenander, då denne fem år tidigare utan annat vapen än sin så kallade fontänpenna kämpade emot Eduard Rissels vedersakare och slet sönder deras teoretiska fångstnät som man snärjer en spindelväv med promenadkäppen.
-- Gott, sade don Ramon och spände vador i ett par diagonaler över golvet, då skall ni se att ni kommer att ändra åsikt mycket snart, señorita -- beträffande frågan om giftermålet. Jag, jag markis don Ramon por Falta de Dinero är just i besittning av det beslutsamma mod, som skall vända er ovilja i kärlek och -- jag säger det utan skryt -- tillgiven beundran.
Därpå gick don Ramon por Falta de Dinero bort till dörren, som han öppnade på vid gavel. I rummet intill höll duennan troget vakt vid kaffepannan.
-- Är Sirius där? frågade don Ramon.
Sirius var där.
-- Var god och stäng dörren bakom er, herr Sirius, bad don Ramon, och meddela mig vad ni har uträttat.
-- Men, tvekade sekreteraren och vände två av ondska och tillfredsställelse blänkande ögon mot fröken Villanueva. Han hatade henne, därför att hon var så vacker och därför att hon en gång ombord på Lorenzo skrattat åt färgen på hans hår.
-- Gör som jag säger, uppmanade don Ramon. Vad ni har att meddela är ingen hemlighet. Rapporten rör ju för resten lika mycket señoritan som mig.
-- Jag börjar alltså från början. Ni anmodade mig att söka upp en präst...
-- En präst, avbröt Adorée förskräckt, vad skall ni med honom att göra?
-- Fortsätt, herr Sirius! Ni skulle ta reda på en bra präst.
-- Som var villig att utan långrandiga ceremonier befria er från ungkarlslivets obehag. Uppdraget hörde inte till de lättaste, herr markis, ty vi måste ju utgå ifrån att flickan kunde vägra att ge sitt samtycke i det... hm... avgörande ögonblicket...
Don Ramon rynkade ögonbrynen och fröken Adorée pressade ihop läpparna så fast, som om hon beslutit att aldrig öppna dem mera. Herr Sirius fortsatte:
-- På två ställen blev jag utkörd, tämligen ovänligt, herr markis, det måste jag erkänna. Men till sist hittade jag rätt. Det var en själasörjare efter min smak, seg som syndetikon, hal som ett nypolerat parkettgolv. Långt, ljust skägg med några patriarkaliska grå hårstrån, skallig hjässa, glasögon ett stycke ned på näsans kälkbacksstup och en tung klackring med svart sten på högra tummen. Den vördige mannen visste också vad ett präktigt, respektingivande utseende är värt, för det var mig en rackare att skära till i växten, när det blev fråga om honoraret. Vet ni vad prästen begärde, herr markis?
Don Ramon gjorde ett av sina stoltaste huvudkast och sträckte avvärjande upp högra handflatan med samma gest som whiskyannonsens trafikpolis i Charing Cross: Stop! Tarry a little!
-- Håll, herr Sirius. Inte ett ord om ert lumpna guld i denna ädla dams närvaro. Säg oss i stället vad den välvillige prästmannen heter.
-- Père Léonard, herr markis.
-- Där hör ni, señorita, vände don Ramon sig till Adorée, där hör ni. Père Léonard. Ett vackert namn, ett klingande namn. Padre Leonardo! Två människors unga lycka vilar i dina händer, padre.
Och så deklamerade han:
»_Primera vista yo te digo siempre en mi corazon_»...
Adorée vände sig bort, uppfylld av äckel, varvid don Ramon tämligen tvärt slutade recitera.
-- När kan vi, min vän Sirius, vänta padre Leonardo? frågade markisen.
-- Inte förrän klockan två. Den vördnadsvärde prästmannen måste nämligen först anskaffa en del papper med stämplar och sigill och underskrifter och sådant där som hör till. För meningen är ju, att det skall bli så ordentligt som möjligt?
Herr Sirius sade det sista med avsiktlig långsamhet och stark betoning. Det var som om han velat göra varje ord till en syl i skinnet på fröken Adorée.
-- Alltså klockan två, deklamerade don Ramon, nära fem långa timmar dit -- mig tycks en evighet det är.
Men i Adorées hjärta glimmade ett svagt hopp. Fem timmar var fem gånger sextio minuter -- något _måste_ hända inom utgången av denna tid.
Vad herr Sirius beträffar, tycktes han ha något mera på hjärtat. Don Ramon nickade vänligt:
-- Tala!
-- Det är, enligt padre Leonardos utsago, nödvändigt att någon representerar brudens far under ceremonien. Ritualen uppges innehålla denna ganska löjliga fordran -- en far måste alltså anskaffas åt fröken Villanueva.
Don Ramon såg helt perplex ut.
-- Säger ni det, herr Sirius!
-- Om ni inte tar illa upp, herr markis... jag har ett förslag...
-- Nåväl!
-- Det är ju bara en formalitet... Vad säger ni, herr markis, om _jag_ skulle representera señoritans pappa?
Adorée ryckte till. Men don Ramon nickade, tämligen ointresserad.
-- Må göra, herr Sirius, hela saken är ju, som ni riktigt anmärker, bara en formalitet.
Därpå vinkade han med handen:
-- Ni är en trogen tjänare, herr Sirius. Er belöning skall inte utebli. Men lämna oss nu ensamma.
Och sekreteraren gick, själaglad. Ty nu hade han tagit ut hämnd för det skratt, med vilket Adorée Villanueva i barnslig obetänksamhet uttryckt sin tanke om färgen på hans hår.
* * * * *
-- Ni hör, señorita, sade don Ramon mild. Saken är avgjord. Det finns ingen återvändo.
Adorée svarade icke. Hon insåg att situationen var förtvivlad, men ännu hade olyckan inte skett. Bästa utvägen var att vinna tid -- den sämsta att sätta hårt mot hårt. Utgången av en öppen strid med så ojämn styrkefördelning kunde bara bli en. Alltså: krigslistens gudar, stån mig bi!
-- Ni tiger, señorita, vibrerade markisen. Hur skall jag väl tolka denna tystnad? Är det stillheten före morgongryningen, varslar den natten? Ger den mig livet, ger den mig döden?
Adorée vände plötsligt ett vänligt leende ansikte mot spanjoren, som därvid var nära att skrika högt av förtjusning. Livet hade den givit honom, señoritans tystnad nyss!
-- Låt oss sitta ned och prata i lugn och ro, föreslog hon -- och de satte sig på var sin stol vid det runda bordet under takkronan, markisen på ett så pass respektabelt avstånd att det hedrade hans takt och sinnesnärvaro.
-- Jag misstänker att jag var litet häftig nyss, började Adorée och slog långsamt upp sina ögon. Samtidigt lade hon huvudet något litet på sned -- mina läsare veta att verkan av denna attityd vid flera tillfällen varit förbluffande.
-- Kanske, svarade don Ramon, bävande av lycka, kanske var ni en liten smula ovänlig mot den, som inte äger någon högre önskan än att få bära er på sina händer genom livet.
-- Ni frågade mig, om jag ville gifta mig med er.
Don Ramon nickade:
-- Och ni svarade nej.
-- Vi ha inte känt varandra länge, señor. Ni har ingen aning om min karaktär, mina vanor, mitt lynne. Nu vill jag säga er en sak: jag har ett alldeles förbaskat dåligt morgonhumör.
-- Ni skämtar.
-- Alldeles inte. Min förmyndare brukade säga, att jag var som en riktig liten markatta före klockan tio på dagen. Det var aldrig lönt att försöka få mig att ta reson ens före den tiden. Vad min tant beträffar -- hon är död nu, señor -- så undvek hon av princip att tala till mig tidigt om morgnarna.
Don Ramon såg i smyg på sin klocka. Hon visade tio minuter över tio.
-- Jag kommer särskilt ihåg en gång, fantiserade Adorée, då det där sabla morgonhumöret spelade mig ett fult spratt. Det var några ungdomar, som skulle göra en utflykt i det gröna med saft och vatten och bakelser och handklaver, och ni må tro att jag tyckte det skulle bli livat. Jag var inte bortskämd med nöjen på den tiden, señor. Nåväl, vad händer? Tidigt på morgonen den stora dagen kommer min tant infarande i mitt rum -- jag var knappt vaken.
»Kan du tänka dig,» ropade hon, »Grey» -- det var vår hund, en valp, señor -- »har ätit upp ena klacken på dina vita skor.»
»Det angår mig inte,» fräste jag till.
»Vad för något,» ropade hon häpen. »Angår det dig inte? Men du skulle ju haft skorna vid utflykten i dag.»
»Jag struntar i utflykten,» bedyrade jag, alldeles ursinnig. »Hälsa och säg dem det.»
Sedan ångrade jag mig naturligtvis grymt, men vad var att göra, señor? Vi spanjorer äro stolta, som ni vet, min gamla tant skickade återbud, som jag bett henne -- men inte menat -- och själv låg jag i en skogsbacke hela dagen och grät mina ögon röda.
Don Ramon blev offer för en häftig hjärtklappning, så stora karlen han var. Adorées berättelse kunde inte tydas på mer än ett vis: hon ångrade sitt sträva besked nyss, och nu ville hon på ett fint sätt låta friaren förstå, att en förnyad framställning skulle leda till ett annat resultat. Ljuva flicka! Beundransvärda varelse!
Markisen reste sig upp och försökte dämpa hjärtats slag med en hastig promenad över golvet. Därpå gick han fram till Adorée, bugade vördnadsfullt och försökte fatta hennes hand -- vilket emellertid misslyckades.
-- Señorita, sade han högtidligt, som om saken aldrig varit på tal förut, härmed har jag äran anhålla om eder hand.
-- Herr markis, svarade Adorée och reste sig upp, hon också. Ni visar mig en stor ära, señor.
-- Och edert svar, señorita?
-- Jag säger inte nej.
Don Ramon hänryckt:
-- Ah!
-- Men inte heller ja.
Don Ramon missräknad:
-- Ah!
-- Sitt ner, herr markis, och låt oss tala om saken. Det är mera originellt att gräla före än efter bröllopet. Om vi skulle vara originella! Det blir ett pikant minne -- efteråt.
-- Ni försöker blanda bort korten, señorita.
-- Tvärt om. Men jag skulle ha lust att lägga en liten patience med er, herr markis. Patience är, enligt vad min förmyndare sagt mig, ett fransyskt ord, som betyder tålamod.
Don Ramon såg ånyo på klockan, suckade, men fann sig i sitt öde:
-- Lägg ut era kort då, Carmencita, läspade han.
-- Antag först, började Adorée, och hennes ögon gnistrade av trots, att ni skulle _tvingat_ mig till äktenskap i dag klockan två, att ni, mot min vilja, låtit Padre Leonardo läsa välsignelsen över oss, välsignelsen, som jag vördar och älskar. Vad tror ni följden hade blivit, don Ramon? Se så, gör er inte besvär att fundera ut något svar. Följderna hade blivit ganska ödesdigra för er, señor -- om inte i dag, så i morgon, om inte denna vecka, så nästa. Min far, som var sjökapten i Cadiz, lärde mig att hantera en kniv, när jag var barn, och gamla lärdomar sitta bäst i, som ni vet.
Don Ramon blundade. Men så kom han ihåg en vers av Bajarez och citerade:
»_Ack, döden av din hand_ _min levnads smycke blir_...»
Adorée hånlog, eftersom don Ramon just nu blundade. Men hennes röst var lenare än det finaste silke.