Part 12

Solen blänkte fram igen och vinden drog kjolfållen till sig. Juvelerarbutikens pärlor och guld drucko åter solljus och konstapeln högre upp på gatan fortsatte att tugga på sin cikoriarot. Enda skillnaden var att den Grenanderska expeditionens medlemmar stodo med ögonen (på skaft) riktade mot konstapeln utanför juvelerarbutiken och att denne lät sina blickar -- med en blandning av häpnad och förtjusning -- vandra mellan herr Grenander och herr Feathertom, mellan herr Feathertom och herr Grenander.

Det var konstapeln som bröt tystnaden. Han slog ut ett skratt, som man slår ut ett fat ärter på en glasruta.

-- Nå, mina herrar, frågade han, var det muntert på Madagaskar?

-- Skurk, väste Albert Grenander.

-- Säg inte det, hemställde Tom. Vi tjänade hundratusen francs på affären, herr Sirius, och hundratusen francs är inte att förakta.

Herr Sirius -- ty poliskonstapeln var ingen annan än don Ramons fähund till betjänt eller sekreterare -- dolde inte sin förargelse.

-- Det var knappast meningen, sade han. Men har herrarna haft det bra, så gärna för mig.

-- Jaså, ni har blivit poliskonstapel nu, herr... vad det _nu_ var ni kallade er för?

-- Det minns jag inte, gosse. Men varför skulle ni också bjuda på så mycket konjak och champagne?

Tom lade sitt ansikte i förtjusta veck.

-- Jag skall gärna göra om det igen, ifall ni har lust, herr Sirius.

-- Tack, bror lilla, men nu är jag i statens tjänst.

-- Vad betyder det, herr Sirius?

-- Det betyder, gosse, att den som förgriper sig på min person blir evigt olycklig. Om jag har fått riktiga underrättelser om er, så känner ni nog till Kapstadens lagar i det fallet. I mina fickor har jag två browningrevolvrar och här ser ni en visselpipa, med vilken jag kan tillkalla min kollega, som går och tuggar cikoriarot där borta. För resten gjorde ni bäst att förfoga er härifrån. Cirkulera, mina herrar, cirkulera!

De sista orden yttrades med höjd och irriterad röst. Det föreföll klart att herr Sirius, så skämtare han var, missräknat sig på ett eller annat i samband med affären Grenander-Feathertom och nu gärna ville utöva repressalier. Detta insåg Tom, varför han stack sin arm under Alberts och drog honom med sig bort mot guvernörens palats, i vars närhet den chokladbruna bilen nästa morgon skulle fira sin pånyttfödelse och dra in sexpencestyckenas tunga silverflod på köpet.

SJUTTONDE KAPITLET.

Råttfällan.

-- Ja, sade Tom och vek ihop tidningen, artikeln är bra ihopkommen. Ni har all heder av den, sir. Det skulle förvåna mig om vi inte hade napp redan i kväll. Vad är klockan?

-- Tjugu minuter i elva.

-- Har ni lust, så gå vi och titta på utställningen ett slag. Jag skulle våga tio mot ett på att där är en sådan trängsel, att vi knappt kommer in.

-- Du tror det, Tom, nickade herr Grenander och tryckte hatten på huvudet. Men låt oss välja en annan väg. Är det inte lika gent att gå Derby avenue?

-- Varför frågar ni det, sir?

Herr Grenander bet ihop tänderna.

-- Jag fruktar, att jag inte skulle kunna hålla min käpp i styr, om vi träffade på den där... den där...

-- Poliskonstapeln.

-- Herr Sirius, ja!

-- Bry er inte om honom, sir, er käpp är alldeles för god till det görat. Någonting här -- Tom pekade på pannan -- säger mig att karlen inte skall undgå sitt straff, så poliskonstapel han är.

-- Du tror alltså det var för att slippa efterräkningar från vår sida, karlen tog anställning i polisen.

-- Förmodligen hade han andra affärer att göra upp också. Det är naturligtvis bekvämare att dra på sig en uniform än att schappa ur landet.

-- Men du vill väl inte säga mig att polisuniformen gör bäraren okränkbar här i Kapstaden?

Tom nickade.

-- I det allra närmaste, sir. Ni skulle kunna skjuta ner tio negrer för samma pris som det kostar att örfila upp en poliskonstapel i uniform. Och jag vill inte tänka på följderna, om han tog allvarligare skada.

Herr Grenander teg, medan man korsade planteringarna utanför parlamentshuset. Därpå gav han sina tankar luft i följande ord:

-- Det är en listig karl, den där herr Sirius, Tom.

-- Mycket, sir.

Vid det laget hade de båda herrarna hunnit så långt att hörnhuset, där utställningen var anordnad, kunde skymtas. Trots avståndet såg man tydligt att det formligen myllrade av folk kring knuten.

-- Vad var det jag sa, sir, jublade Tom. Affären går fint. Om ni inte tycker det är för varmt, så låt oss ta ut stegen en smula.

Trängseln var enorm utanför det stora fönstret, genom vilket man skymtade konturerna av den illa medfarna, chokladbruna bilen. Endast med största ansträngning kunde de båda herrarna pressa sig fram till dörren, men därunder passade Tom på att utbyta ett tecken med en gentleman av alldagligt utseende. Det var Lyssnaren nummer ett, vars verksamhet skulle bestå i att snappa upp anmärkningar och repliker bland folket utanför. Vem visste? -- det kunde alltid falla något groddbart korn. Nu drog emellertid mannen i vänstra mustaschen, det överenskomna tecknet för: ingenting passerat!

Hade det varit besvärligt att komma fram till dörren gick det så mycket lättare att röra sig inne i själva utställningslokalen. Där fanns nämligen inte en levande själ, utom fröken, som satt vid ett litet bord och skulle sälja biljetter. Hon log och visade upp en kassalåda som var besvärande tom.

-- Det menar ni inte, miss, började Tom, lång i ansiktet. Har här inte varit en enda kotte sedan klockan nio i morse?

-- Jo, svarade missen och log alltjämt lika vänligt, det har varit fem stycken, hyresvärden och fyra journalister, men de hade frikort allesammans.

-- Men hur kan detta komma sig? undrade Tom och kliade sig i nacken.

-- Det skulle jag kunna säga er, sir, förklarade missen, om ni bara inte blir ond.

-- Nej, lovade herr Grenander, det blir han inte.

Biljettfröken pekade på den livliga tavlan bakom rutan -- ansikte vid ansikte.

-- Man ser hela pjäsen lika bra genom fönstret, och det kostar ingenting.

-- Ha, utropade Tom, en gardin! Ett kungarike för en gardin! En tillräckligt stor och tät och tjock gardin!

-- Nej, invände herr Grenander bestämt, låt det vara som det är.

Och när de kommit utom lyssnarhåll för fröken, erinrade han Tom om, att det inte var för entrébiljetterna man ställt till med utställningsspektaklet.

-- Låt oss i stället titta litet på råttfällans konstruktion, slutade han.

-- Må göra, sir. Ni skall finna, att jag inte legat på latsidan. Men håll er bakom bilen, så att man inte från fönstret kan se, vad vi ha för oss.

Tom drog fram fröken Villanuevas läderväska och stack in den genom bilens sönderslagna fönster.

-- Fickan är i själva dörren, strax nedanför fönsterramen. Det är ingen konst att finna den, ens i mörkret, bara man vet var den sitter. Men det skulle säkert aldrig falla någon outsider in att söka efter förvaringsrum för damartiklar på den kanten. Nu ligger väskan där igen, sir.

-- Bra, min gosse.

Tom slog sig ned på bilens fotsteg och bjöd herr Grenander att ta plats vid sidan.

-- Då det ser ut som vi kunde vara fullständigt ostörda här, tack vare entréavgifterna -- ingenting ont som inte har något gott med sig -- så låt oss gå igenom programmet, sir. Utställningen slår igen sina portar på slaget sju -- det vill säga slår igen dem med nycklar som man glömmer att vrida om i låsen -- och klockan åtta är det mörkt. Jag har trott mig märka, att ni inte är vidare kvällssömnig, sir.

-- Det är jag inte heller, Tom.

-- För det _kan_ hända vi får vaka hela natten, fast jag _tror_ det blir luft i luckan före tolv. Nu har jag tänkt mig saken så, att ni skulle hålla vakt inne i bilen med utkik åt det fönster, genom vilket vår man _måste_ sträcka in armen för att komma åt väskan. Uppgiften är alltså teoretiskt mycket enkel: så fort ni ser eller hör en främmande arm laborera i bilfönstret, så hugger ni fast den och släpper den inte på några villkor förrän jag ropat »all right, sir». Men det blir nog tröttsamt att stirra på en enda fläck i mörkret...

-- Var inte orolig, Tom, jag skall nog stå ut med det.

-- Under tiden har jag min vakttjänstgöring bakom den där träskärmen, vars konturer, som ni ser, redan i skymningen flyter ihop med väggen. Karlen blir samtidigt attackerad både framifrån och bakifrån. Apropå, har ni er elektriska ficklampa i ordning, sir?

-- Ja.

-- Glöm inte att stoppa den i fickan. När ni hört mig ropa »all right, sir» och fått era händer fria, så illuminera ett litet slag, så jag kan se att få repet i ett ordentligt halvslag kring handlovarna på herrn. Sedan blir det er tur, sir, att konversera vår värderade gäst, och jag hoppas ni gör det med kraft och eftertryck.

-- Var lugn, gosse!

* * * * *

Det blev inte så mörkt i utställningslokalen, som Tom Feathertom föreställt sig. På andra sidan gatan, just i hörnet, spred nämligen en auerglob sitt grönvita ljus och sköt in en hel våg av teatermånsken genom rutan. Dess bättre kunde denna måne inte flytta på sig -- en garanti för att själva bilen skulle få ligga i svart skugga hela natten. För övrigt räknade Tom ut, att Kapstadens ekonomi inte tillät något onödigt slöseri med gasen, framemot klockan ett eller två torde hörnmånen hastigt och reglementsenligt förmörkas genom ingrepp av en sömnig och surmulen karl med en lång, krokförsedd käpp.

På baksätet, väl nedtryckt i bilens vänstra hörn, satt redan herr Grenander. Hotfullt glimmade två ögonglas mot mörkret, högra handen höll herr Grenander knuten, icke om kolven på en browning, utan kring en thermosflaska, upp till halsen fylld med iskylt te, vars smak lätt brutits av ett par droppar citron -- en dryck, i vilken mina läsare redan vant sig att se herr Albert Grenanders livdryck. På sätet bredvid, i andra beredskap men lätt åtkomlig, låg en elektrisk ficklampa, och det var ägarens dova hopp, att dess ljusspridande lins inom få timmar skulle komma att blända don Ramons sköna, men skurkaktiga ögon.

Bakom sin skärm, en knapp meter därifrån, ruvade Tom, sittande på en alldeles för låg trälåda. Hans vassa knän spetade rakt upp i vädret, armbågarna vilade på knäna och mellan de från skodon befriade fötterna hade mr Feathertom placerat ett starkt hamprep samt -- för säkerhets skull -- en god revolver.

Råttfällan var gillrad.

Från gatan hördes med jämna mellanrum den stillnande trafikens alla ljud. Spårvagnshjulen gnisslade i kurvan utanför, biltrumpeterna brummade eller bräkte i gatukorsningen, hjulgummit väste mot den kvällsfuktiga körbanan och vandrarnas klackar trummade mot trottoarernas asfalt. En tidningsgrabb skrek ut den nyss presslagda nattupplagan; långt borta klämtade en tornklocka, högtidligt, malmtungt med en gammaldags värdighet som svor mot kvällningens brådskande ljud.

Tom räknade tio slag. Det stämde med hans nyss verkställda uppskattning av tidens flykt. Alltså förmodligen två timmar till, innan något skulle inträffa.

Point-street hör till den sortens gator som ta godnatt utan att gäspa och sedan somna mycket hastigt. Herr Grenander märkte också att ljuden utifrån tunnade av med stor fart. Till sist voro bara spårvagnshjulen och tidningsgrabben kvar, klackarnas trumvirvel hördes inte längre -- då och då endast några enstaka, brådskande steg.

Men hörnlyktans månsken envisades alltjämt att sprida sitt spökvita skimmer på Tom Feathertoms förhyrda golvplankor.

Plötsligt avbröts tystnaden av ett våldsamt skrällande rammel. Det lät som om en dörr slagits igen och strax därpå klirrade ett regn av glasskärvor mot trottoaren alldeles intill, ackompanjerat av ursinniga och hånfulla, lugnande och eggande tillrop. Tre språks grovkalibriga svordomar fyllde nattluften. Slag föllo. Jämmerrop höjdes. Då -- tvärs igenom detta larm -- skar som en rakknivskarp klinga en polispipas gälla siren.

Nu klapprade klackarnas trumvirvel igen, med en våldsam, dånande ansats -- för att dö bort i ett hastigt diminuendo. Så hördes en befallande stämma ryta några ord, en ynklig, jämrande kvinnoröst upplöstes i klagande snyftningar, en dörr stängdes under metallrasslet av en tung nyckelknippa, och därpå inträdde en tystnad, som var så djup att den hördes.

-- Vad var det där, Tom? viskade herr Grenander.

-- Det var bara en biljard mitt emot som stängdes, väste Tom tillbaka. Så där är det var kväll. Men i dag blev de färdiga tidigare än vanligt. Klockan har väl inte slagit elva än, sir?

-- Hon klämtade nyss tre kvart.

-- Just det. Precis vad jag tyckte. Håll er beredd, sir. Det kan börja för oss när som helst nu.

Tom hade knappt sagt detta förrän tassande steg hördes utanför -- just sådana steg, som i romanerna och teaterpjäserna pläga förråda bovens annalkande.

Den smygande främlingen stannar alldeles intill fönstret.

Först kastar han spanande blickar gatan upp, gatan ned. -- Därpå sveper han den långa, svarta kappan tätare omkring sig -- och lyssnar. Känner ni igen preludierna?

Allt är tyst.

Ingen människa syns till.

Då vänder främlingen sig om mot fönstret, lutar sig fram, sätter näsan tätt intill glaset, skyggar med båda händerna för ögonen och försöker genomtränga mörkret där inne. Men allt som syns är en kritvit gata av ljus på golvet och mitt i samma gata en skarp skugga av den man, som gör ifrågavarande iakttagelser. Jo, längre in, något till vänster skymtar något stort, oformligt -- men det är omöjligt att se vad det skall föreställa.

Tom har försiktigt skjutit lådan tillbaka och hukat sig ned till tigersprånget, Albert har sträckt fram högra armen och krökt fingrarna, färdig att hugga till.

Något klirrar svagt mot rutan -- det låter som en sakta, men ovarsam knäppning på lutans strängar.

Mannen vänder sig om, går ett par steg fram, tills han kommer ur ljuset från hörnlyktan, knäpper upp rocken och gör en hastig undersökning av innehållet i sina fickor. Han tycks inte finna vad han söker. Med en missnöjd ruskning på huvudet knäpper han igen rocken och sätter sig långsamt i rörelse gatan upp -- utan att så mycket som vända sig om en gång.

Tom kan inte dölja sin missräkning.

-- Hörde ni, sir? viskar han.

-- Ja, svarar herr Grenander, och sinnesrörelsen gör hans viskning en smula nervös, jag bara väntade, att han skulle trycka ned dörrhandtaget.

-- Jag var alldeles _säker_ på det, förklarar Tom. Alltsammans gick precis så till som jag hade föreställt mig att det skulle göra.

-- Vem tror du det kan ha varit?

-- Inte gott att veta, sir. Kanske någon som av pur nyfikenhet ställde sig att glo genom rutan. Den här lokalen har använts till litet av varje, förstår ni, sist förevisades den talande katten och mannen med tjurnacken. Karlen nyss trodde kanhända de var kvar.

-- Antagligen trodde han det, Tom.

-- Tyst.

-- Vad är det?

-- Hörde ni inte?

-- Vad då?

-- Någon kommer.

Riktigt.

Och denna gången stanna stegen alldeles utanför dörren. Ett ögonblick -- handtaget tryckes ned, dörren går upp.

Är det inte samma figur som nyss -- en lång svart rock, uppslagen krage, vars kant stöter intill den djupt neddragna mjuka, vidbrättiga filthatten? Eljest ingenting att se, utom gestalten, vars längd och läggning skvallra om smidighet och styrka...

Mannen stänger försiktigt dörren bakom sig och blir stående ett ögonblick. Man kan höra hur häftigt han andas -- som efter någon kroppsansträngning. Så börjar han treva sig fram i mörkret, mot bilen.

Han famlar framför sig med båda händerna och rätt vad det är stöter han magen mot bilens motorhuv. För långt åt höger alltså. Framom bilen kan han inte gå, rädd att då synas från gatan i det flödande auerljuset -- alltså följer han karosseriet bakåt, dubblerar suffletten och är i nästa ögonblick vid vagnskorgens bortre dörr.

Med vänstra handen fattar han tag i dörrhandtaget, den högra sticker han in genom bildörrens tomma fönsterram...

Ett par halvkvävda rop, ett ögonblicks brottning. Alltsammans är gjort i en handvändning.

Råttfällan har fungerat briljant.

-- All right, sir, jublar Tom.

Och herr Grenander blänker till med sin ficklampa, svettig av ansträngning, darrande av iver. Han böjer sig ned över fångsten och sätter ljuset rakt i ans...

Så tumlar han tillbaka.

-- Stopp för guds skull, Tom, ropar han förskräckt, det är ju -- -- --

ADERTONDE KAPITLET.

Råttan.

-- Vem? skriker Tom, alldeles yr i huvudet.

Herr Grenander får i hast upp en näsduk, som han för till pannan.

-- Furstbiskopen, säger han med slocknande röst.

Alldeles. Det är hans helighet furstbiskopen, som ligger med ordentligt bakbundna händer på golvet i mr Feathertoms förhyrda utställningslokal.

Tom förstår, att den infångade råttan inte är den rätta, och anar att någon av herr Grenander icke förutsedd komplicerad situation inträtt. Mycken kännedom om en furstbiskops funktioner eller makt har visserligen inte mr Feathertom, men så mycket begriper han, att det måste vara högst oskickligt att hålla en hög kyrkans man av furstlig börd fängslad på golvet. Därför skyndar han sig att vid ficklampans ljus peta upp de knopar och slag han nyss med så stor förtjusning och styrka lagt. Böjd över båda står herr Grenander med ryggen krum och hjärnan uppfylld av oklara föreställningar.

-- Kan man få ljus tänt här? är hans helighets första fråga, när han befinner sig på benen igen, gnidande sina illa åtgångna handleder.

Tom vrider på en knapp vid dörren och där stå nu de tre herrarna i det klara ljuset från en präktig hundraljuslampa mitt i taket. Det skimrar som en gnistrande eldsky av damm efter brottningen på de murkna plankorna, det virvlar i spiraler från taket mot golvet, från golvet mot taket.

Nu först upptäcker furstbiskopen vem han har framför sig. Hans helighet tar omedvetet ett teatersteg baklänges, slagen av en överraskning, som kommer honom nästan att tappa målföret.

-- Herr Grenander, säger han och slår ut med båda händerna i ett tillstånd av bottenlös häpnad, herr Grenander! Detta upprepar han ytterligare ett par gånger, sista gången med tillägget: är det verkligen ni?

-- Ja, svarar Albert allvarligt, skulle det förvåna ers helighet om jag lät frågan gå tillbaka till er, formulerad precis på samma sätt?

-- Men, säger furstbiskopen, utan att bry sig om herr Grenanders genfråga, i tidningarna stod, att den chokladbruna bilen inköpts av en viss mr Tom Feathertom, och mellan raderna kunde läsas, att samme mr Tom Feathertom öppnat denna utställning i avsikt att slå mynt av folks sensationslystnad!

-- Mr Tom Feathertom är jag, sir, förklarar Tom inte utan en viss stolthet och bugar sig.

Det spända uttrycket försvinner småningom från hans helighets förnäma drag.

-- Mr Feathertom arbetar alltså i samråd med herr Grenander?

-- Ja, klipper Tom kärvt av och sticker händerna i byxfickorna.

-- Det har hänt mycket sedan vi skildes åt, ers helighet, infaller nu herr Grenander, och av dessa mellanliggande händelser utgör den, som ni varit medspelande i, endast en ringa episod, en ny länk i en lång kedja av motgångar och missräkningar. Har ers helighet läst tidningarna ordentligt, så skall ni förstå allt, om jag meddelar er att det är min myndling, fröken Adorée Villanueva, som åsyftas i artikeln. Det är för att få spaning på nidingen, som hela denna komedi satts i scen.

Ett soligt leende börjar stråla ur furstbiskopens vackra, gamla ögon; det smittar läpparna -- och till sist är detta nyss så häpna ansikte en bild av den mest uppsluppna munterhet. Herr Grenander skall just uttala sin harmsna protest, då ljuset i taket slocknar.

Tom har nämligen skyndat till strömbrytaren vid dörren och vridit om knappen.

-- Tag betäckning, viskar han. Någon kommer. Kanske den rätta råttan...

Ingalunda.

Klampande steg, dånande dörrslag, kommandoord, blindlyktor -- en hel lysmasksvärm -- dragna sablar.

Tom låter ljuset spela.

-- Vem är det?

-- Polispatrull.

En överkonstapel ställer till med förhör. Den nattliga ekläreringen har synts misstänkt, man släcker och tänder och släcker igen, lokalen förhyrd av en mr Feathertom. Papperen på bordet!

Tom är nog lycklig att ha värdens kvitto på den erlagda hyran i plånboken och visar fram dokumentet. Vad menas? Har hyresgästen inte rätt att vistas i sin lägenhet? Överkonstapelns näsa förlänges något, men myndighetspersonen har sinnesnärvaro och takt nog att be om ursäkt. Han skickar ut sina män och retirerar också själv, sedan det försåtligt framslungade ordet _nattgrogg_ träffat på en betongmur av oförstående.

-- Det är litet oroligt här, anmärker furstbiskopen, sedan dörren slutits bakom den misslynte överkonstapeln.

-- Emellertid, säger herr Grenander bestämt, lär inte ers helighet missförstå oss, om vi kräva några ord till...

-- Förklaring. Det är er rätt att begära och min skyldighet att avge en sådan, mina herrar. Men låt oss söka upp en lugnare plats. Herr Grenander kanske erinrar sig ett tillfälle, då jag bad honom göra ett besök hos mig på Hôtel Royal. Om ni letar bland era papper, min herre, skall ni säkert finna ett kort, som visar att jag inte far med osanning.

Albert kostar på sig en lätt bugning.

-- Jag minns det mycket väl -- och har bevarat ers helighets påstötning i tacksamt minne. Men tyvärr fick jag helt oförmodat så mycket annat att tänka på...

Furstbiskopen återupptar vid dessa ord sitt av polispatrullens ankomst avbrutna glada leende.

-- För samlaren av bidrag, avsedda att utgöra bevis på Försynens outrannsakliga vägar, skulle vårt möte i afton utgöra ett ganska dyrbart nummer. Har herrarna lust att följa med till Royal -- nu genast?

Albert och Tom byta en villrådig blick.

-- För min del tror jag det är förkylt i natt, mumlar Tom.

-- I så fall, säger herr Grenander, anta vi ers helighets förslag.

Men just som de tre herrarna stå i begrepp att gå kommer furstbiskopen ihåg... Han masserar sina värkande handleder och säger:

-- Har mr Feathertom något emot att ta med sig den lilla portfölj, för vilken jag var nära att bli dräpt i natt som en på bar gärning gripen tjuv. Ingen skall försöka narra den av honom, det har han mitt biskopliga ord på.

I hans helighets tonfall är det något som erinrar om den patriarkaliske husfaderns hemlighetsfullhet på julafton. Tom går lydigt till bilen och fiskar upp fröken Villanuevas läderväska, han vrider om knappen, låser dörren till sin förhyrda utställningslokal och med furstbiskopen i täten beger sig den sålunda förstärkta Grenanderska expeditionen i väg till Hôtel Royal.

Klockan slår tolv i ett torn långt borta -- tolv betänksamma, malmsjungande slag; -- inbrottstimmen, av vilken mr Tom Feathertom väntat sig så mycket, är inne. Och råttan har tagit befälet över kattorna.

Men bakom expeditionen smyger en alltjämt långnäst överkonstapel, som är upptänd av lågsinnad vrede över en utebliven nattgrogg. Han resonerar som så, att även om herrarna inte hade någon whisky på lokalen, så finns det kom-pen-sa-tions-medel. Överkonstapeln misstänker de där herrarna. Ingenting skulle glädja honom så mycket som att få vatten på sin kvarn, fastän vatten hörde till de varor som han just nu minst av alla efterträdde. Polispatrullens chef kallade på sina män...

Men i den natten fingo de intet.

NITTONDE KAPITLET.

Ett kort men tillfredsställande kapitel.

Det var tydligt att Hôtel Royals betjäning avvaktat hans helighet furstbiskopens ankomst med åtskillig oro. En piccolo hade sänts fram som utkikspost ända till torget, och när pilten såg den remarkabla gästen nalkas, satte han i väg som ett skott.

I hallen väntade portiern, som beskäftigt skyndade fram och just skulle till att säga något, som började med _ma_ -- -- -- då hans helighet förde två fingrar till munnen och på det sättet avbröt meddelandet.

-- Jag har en våning här, sade han, om herrarna vill hålla till godo.

Mottagningsrummet var en verklig salong med gobelängprydda väggar, tunga ekmöbler och ett skåp, som skurits av någon europeisk mästarhand i början på 1800-talet. Två dörrar voro täckta av tunga vävnader, och bakom en av dem försvann värden med en föga högkyrklig brådska.