Part 11

Saraj återtog emellertid sitt anförande. Först bad han herr Grenander om ursäkt för det föga gästfria mottagandet, som hade sin orsak och grund i hans excellens haremsministerns nötaktighet. Men kunde det tillfredsställa herr Grenander att veta, så skulle hans excellens redan samma dag få sona denna och andra synder med utomordentligt effektiva penningböter. (Här veko knäna sig på haremsministern, och om inte dagkaptenen skyndat till, skulle hovet otvivelaktigt fått bevittna den föga uppbyggliga synen av en på själva stengolvet sittande minister.) För att i någon mån reparera skadan utnämndes mr Grenander till kommendör och excellens med stora korset av Morgonstjärnan, Aftonstjärnan och Briljanterade Markattan, och komme ordensbrev och insignier att överräckas vid den bankett, som ofördröjligen skulle gå av stapeln till de högt värderade främlingarnas ära. Hans majestät nämnde i förbigående att med excellensvärdigheten följde rättigheten att hålla två dussin livegna -- finansministern obetaget att sedermera upplysa om de med värdigheten förenade ekonomiska fördelarna; till äventyrs i samband med överlämnandet av en viss penningsumma, såsom dusör för riksgagneliga tjänster.

Saraj Daraï slutade, reste sig upp och bugade. Tomrummet omkring herr Grenander hade vördnaden oavbrutet vidgat -- nu stod han i centrum av en cirkel, vars periferi markerades av ödmjukt sänkta nackar -- bruna visserligen, men i alla fall nackar. Den nye excellensen bugade själv till höger och vänster, reserverat och besvärat, men bugade gjorde han. Tom flinade och hade hjärtans roligt. Herr Grenander såg det.

-- Säg mig, Tom, sade han, vad betyder det här nya spektaklet? Det var inte vidare muntert nyss, men detta är nästan värre. Jag känner mig som statist i en dåligt inövad operett. Har det färgade patrasket blivit alldeles tokigt, och varför avrättar man oss inte?

-- Ack, sir, utropade Tom.

Och så berättade han, under återkommande paroxysmer av förtjusning, alltsammans, medan herr Grenander mottog församlingens malagassiska yttringar av en högaktning och en vördnad, som försäkrades sakna både botten och tak.

-- Min käre gosse, sade Albert, jag vill inte klandra dina åtgärder, eftersom de fört oss till ett slut, vilket möjliggör återupptagandet av forskningarna efter min stackars Adorée, men excellensvärdigheten och rättigheten att föra stat med två dussin livegna kan jag inte ta emot.

-- Däri handlar ni oklokt, sir, svarade Tom allvarligt. Stjärnorna äro vackra -- särskilt Briljanterade Markattan -- fröken Villanueva skulle aldrig förlåta er, om ni låter ett par så stiliga maskeradsmycken gå er ur händerna, och för ordensbreven kommer ert kyliga fäderneslands exotiska museum att tacka er. Utom det att ni skulle såra mig, sir, som skaffat er dessa nådevedermälen.

-- Under sådana omständigheter, Tom, är jag villig att ta emot utnämningen och ber dig framföra mitt tack till titulus Saraj för den.

Men titulus Saraj hade just nu fått annat att tänka på. Hovet var bragt på knä, men icke blidkat. Man teg och lydde därför att man intet annat vågade, men tystnaden var svept kring hullingar. Saraj erkände för sig själv, att han icke varit sitt folk en god konung de sista timmarna -- han hade lovat bröd och skådespel, men bara hållit bröd. Sedan oppositionen slagits till marken ville han gärna lägga plåster på såren, ge den nödtvungna dygden sin belöning. Och därför lät han ropa till sig Vejlana, fängelsedirektören.

Denne kom -- icke med tillförsikt och rest panna, som det höves en fängelsedirektör, utan räddhågad, slokande, efter ett nedstämmande, viskande samtal med herr haremsministern.

-- Vad har du för fångar, Vejlana? frågade härskaren milt.

Fängelsedirektören bävade.

-- Endast en, ers majestät, sade han skamsen.

-- Det var inte mycket det, Vejlana, replikerade Saraj, en enda fånge i ett rike med femtontusen invånare.

-- Fjortontusenåttahundra, ers majestät.

-- Kör för fjortontusenåttahundra, fortsatte majestätet fogligt. Nå, vad har din fånge gjort för fuffens?

-- Han har stulit en höna, ers majestät, meddelade Vejlana försagd.

-- Å, fy fan, utbrast Saraj föraktligt, en höna! Häktar du folk för sånt skräp?

-- Och det allra värsta...

-- Finns det något ändå värre?

-- Det allra värsta är att karlen nekar.

-- Ha, skrällde Saraj, genast vid bättre humör, nekar han! Det var mig en fräck krabat. Herr justitieminister! Hör hit! Vad gör man med en karl som nekar?

Justitieministern ilade till sin konungs sida.

-- Man avrättar honom, ers majestät, sade han, med den gode ministerns intuitiva förmåga att gissa sig till de svar härskaren önskade.

-- Hämta upp hönstjuven, Vejlana, befallde Saraj. Och håll dig redo, du Malaba.

Vejlana visste inte om han skulle gå eller stanna. Hade hans hy haft den europeiska kulören skulle två av nervositet skapade hektiska fläckar varit synliga på kindknotorna. Till sist fattade han sitt beslut.

-- Jag lyder, ers majestät. Men måste förutskicka att hönstjuven är en neger.

Saraj grinade. Det var samma minspel som gourmetens, när han under den tryfferade fiskrättens mousseline upptäcker rödspottan i stället för den äkta tungan.

-- Gå, sade härskaren strävt, och hämta din neger. Men tag med på vägen din konungs besked, Vejlana, att du är en skral fängelsedirektör.

* * * * *

Banketten blev animerad.

Tom, den rackarn, klagade över att hans mage inte skulle tåla all välfägnaden.

-- Av för mycket mat kan man få kolik, ers majestät, sade han, och av kolik kan man avlida.

Saraj kallsvettades.

-- För himlens skull, bad han, ät försiktigt, min herre. Hälsan är det dyrbaraste en människa har.

Tom proppade munnen full med nystekta paradisfåglar.

-- Hellre döden i denna stund än avstå från steken. Är det inte läckert, sir? vände han sig till herr Grenander, som också åt för brinnande livet.

-- Jo, svarade denne, men vad är det för sorts vin i såsen, Tom?

-- Chablis, svarade en av hovdamerna, som var stolt att kunna litet engelska.

Men Saraj oroades i sitt hjärta. Han lät tillkalla sin livmedikus, som satt längst ned vid bordsändan, och först när Tajungas kung slutat sitt samtal med denna betrodda person andades han litet lättare. Doktorn förklarade nämligen, att han nyss fått hem en magpump från Paris. Därtill lovade läkaren att -- under förutsättning av excellensen Grenanders bifall -- följa mr Feathertom till Kapstaden med uteslutande uppgift att under hela resan vaka över Toms hälsa. Saraj gjorde för säkerhets skull ögonblickligen proposition på frågan och då förslaget inte mötte något hinder, blev han vid gott humör igen. Det _leve_ han utbragte för excellensen Grenander av Madagaskar och herr Feathertom, när ångjakten Lizzi lyfte ankar ett par timmar senare, var så ärligt menat som något kan vara i denna egoistiska värld.

SEXTONDE KAPITLET.

Den chokladfärgade bilen.

-- Nå, är det gjort nu?

-- Ja, sir.

-- Alla spår utplånade?

-- Alla.

-- Brevet fanns där alltså?

-- Det var sista dagen, sir.

-- Och vår vän Sarajs livmedikus?

-- Har packat och rest.

Herr Grenander blundade.

-- Ha vi inte drömt, Tom?

-- Titta på era ordnar, sir -- förlåt, ers excellens, ville jag säga. Spegla er i Briljanterade Markattans slipade fasetter. Läs igenom hans malagassiska majestäts försäkringar i det sigillprydda brev som tillförsäkrar er excellensvärdigheten.

Excellensen Grenander satt tyst.

-- Vad tänker ni på, sir? frågade Tom.

-- Om jag berättade den här historien för Kerman, precis, som den är, detalj efter detalj, så skulle han skratta mig mitt upp i ansiktet och säga att jag ljuger som en häst.

-- Vem är mr Kerman, sir?

-- Han är redaktionssekreterare i en stor tidning, Tom.

-- I så fall är det kanske hans skyldighet att göra om verkligheten, så att den blir sådan som tidningens läsare _tro_ att den är.

-- Utan tvivel, min gosse. Verkligheten är en roman, och romanen är verklighetens vrångbild. Författarna måste tillfredsställa läsarnas önskan att se sig själva sådana de inte äro. Det finns folk som har en panisk förskräckelse för speglar, men gärna läser känslosamma romaner som någon sorts surrogat -- tro de.

-- Det förefaller mig som ni hade rätt, sir, avgjorde Tom, för jag förstår inte ett dyft av vad ni säger.

Detta billiga filosofiska samtal fördes i ett rum på hotell van Leeken -- icke det charmanta gula med fönster och balkong åt hamnen, ty det var upptaget -- en dag i början på mars och klockan var knappt mer än tio, en morgontimme. På bordet stod en knappt rörd frukostbricka och i en låg emma, som var alltför bekväm för att erbjuda en hygglig sittplats, funnos dagens tidningar i en brottsjö av oreda. Herr Grenander hade tagit plats på en stol närmast fönstret och hans hopplösa spaning utåt torget immade glasögonen oupphörligt. Tom, lång och smal, sträckte sig vid dörren -- det såg ut som om han stod på vakt.

Herr Grenander tog av glasögonen och torkade dem för tjugonde gången.

-- Du säger ingenting, Tom, mumlade han.

-- Jag tycker vi pratat en hel del, jag. Tåget kom för två timmar sen, natten har varit skakande. Gjorde ni inte klokast i att lägga er ett slag, sir?

Albert Grenander ruskade på huvudet.

-- Vad skulle det tjäna till? Låt oss i stället göra upp -- hm... göra upp...

-- En ny fälttågsplan, sir?

-- Just det, Tom. En ny fälttågsplan. Ty låt oss ärligen erkänna att den gamla fört oss på olyckliga avvägar.

-- Nu är ni orättvis. Det finns ingen fältherre i kristenheten, som inte skulle rapportera en stor seger: fienden kapitulerar och konvojerar triumfatorn under ödmjuka leverop, bytet: tre ordnar, bland vilka en briljanterad markatta, excellensvärdigheten och hundratusen francs i gångbart mynt som skadestånd. Otacksamhet är inte någon dygd, mr Grenander.

-- Men fröken Villanueva hittade vi inte.

-- Det är sant, sir. Fröken Villanueva hittade vi inte. Det blir att börja på från början igen.

-- Efter samma arbetsordning?

Tom slog ned ögonen.

-- Om jag skall erkänna sanningen, sir, så har jag redan rekognoscerat en liten smula.

-- Ett spår, Tom?

Herr Grenander sprang upp, livlig som en pojke.

-- Ja -- och nej.

-- Du menar?

-- Ni såg ett nytt ansikte i portierluckan, när vi kom i morse?

-- Ärligt talat så tittade jag inte åt det hållet ens.

-- Allt nog. Hotell van Leeken har fått en ny portier -- den gamle hade, som ni kanske minns, vissa underjordiska förbindelser.

-- Än sen?

-- En karl med underjordiska förbindelser _kan_ vara till nytta, om man bara har förstånd att betala honom mer än... än...

-- Underjorden.

-- Just det, sir. Dessutom hyste mannen i fråga liksom litet intresse för er värda person. Det var alltid något.

Herr Grenander hade åter sjunkit ned i stolen vid fönstret.

-- Stötestenen nummer ett, mumlade han.

-- Stötestenen nummer två: herr Sirius och hans förföriske herre ha haft god tid att bringa sitt rov i säkerhet, medan vi spelade fars i Tajunga hos titulus Saraj Daraï. Man behöver inte vara någon Sherlock Holmes för att räkna ut vad tio eller tolv dagars försprång betyder för gentlemän av herr Sirius’ slipade typ. Från Kapstaden gå sju ångbåts- och fyra järnvägslinjer, sir -- utom ett par skapliga automobilvägar.

Albert Grenander suckade tungt.

-- Dina olycksprofetior kan bringa en människa till förtvivlan, Tom.

-- Den som inte har mod att se svårigheterna i ansiktet, gör klokast i att låta sig födas till lyxhund hos en rik gammal miss. Skall jag fortsätta min rapport om vår ställning, eller skall jag inte, sir?

-- Gå på, Tom, jag är beredd på allt.

-- Nåväl, sir. I polisen hade man glömt bort oss totalt. Inte så mycket som namnet på er bortknyckta flicka fanns i behåll, och ett kvickhuvud bland kommissarierna hänvisade till avdelningen för borttappade effekter. Polismästaren, som var vid ett miserabelt morgonhumör, förklarade kort och gott, att han inte tog befattning med bagateller.

-- Fortsätt, Tom.

-- På konsulatet fanns ingenting att hämta. Min generalkonsul var intresserad så det stod omkring honom som en sky av nyfikenhet, och han tyckte vi skött oss bra på Madagaskar, men jag säger som ni, sir, vad hjälper det, fröken Villanueva är alltjämt borta -- och i lika hög grad. Så gjorde jag en titt hos mina gamla hedersvänner bland poliskunderna: och vet ni vad, dit borde jag ha gått först.

Herr Grenander var åter på benen.

-- Jag visste väl det, käre gosse!

-- Minns ni den chokladbruna bilen, sir, som kuskade i väg med don Ramon och fröken Villanueva?

-- Naturligtvis.

-- Den är hittad.

-- Var?

-- På vägen till False bay, tjugu kilometer härifrån. Maskinen låg nedvräkt i diket, alla rutorna sönderslagna, men annars i tämligen gott behåll. Kullkörningen hade tydligen skett i sakta mak. Men _det_ var inte det märkvärdigaste.

-- Fortsätt.

-- För det första inträffade händelsen _dagen efter_ vår avresa till Madagaskar -- alltså tre dagar sedan chokladbilen spårlöst försvunnit i Kapstaden.

-- För det andra?

-- Hittades vid sidan av det havererade åkdonet en massakrerad herre, medvetslös, men utan livsfarliga skador. Han fördes till sjukhuset i Wynberg. Natten därpå var patienten kry, åtminstone så pass kry att han i bara skjortan kunde avdunsta från sjukhuset, där han -- som det heter i de officiella rapporterna -- icke sedermera låtit sig avhöra. Men beskrivningarna på hans utseende sammanfalla frappant med...

-- Signalementet på don Ramon.

Tom bockade sig.

-- Ert skarpsinne, sir, gör det till en heder att vara ledare av en expedition, som eftervärlden kommer att identifiera med er själv. Det _var_ don Ramon som plockades upp och plåstrades ihop på sjukhuset i Wynberg. Jag nämnde nyss att spanjoren måste echappera i nattskjortan -- av skäl som sjukhusdirektören svävar i fullständig ovisshet om; vilka vi däremot möjligen ana. Men i de kläder han lämnade efter sig funnos en del papper, bland annat ett resgodskvitto, stämplat med ångaren Lorenzos namn, en del visitkort, några brev, ett iturivet pass, en bukett poetiska utgjutelser avskrivna ur arbeten av Calderon -- ett helt dussin repliker ur _Antes que todo es mi dama_ -- till sist några engelska och franska sedlar: korteligen don Ramon. Han försvann spårlöst -- överläkaren, som jag talade med, försäkrade att den mannen måste haft en genom stor vana uppdriven färdighet att göra sig obefintlig.

Herr Grenanders yttre motsvarade i detta ögonblick knappast de enklaste malagassiska anspråk på excellent värdighet och behärskning. Det orubbliga lugnet från avrättningsdagen i Tajunga hade efterträtts av en aktivitet, som gjorde sig starkt märkbar i rörelser och ansiktsuttryck. Saraj Daraïs excellens observerade inte att byxhängslena släppt taget, att halsduksrosetten tröttnat på att ligga i knut under kragen. Han spatserade fram till gossen, lade händerna på hans axlar och satte in i hans ögon ett par hungriga, sugande blickar.

-- Du vet någonting om _henne_, Tom!

Ett ärligare tonfall finns inte till i världen än Tom Feathertoms, när han svarade:

-- Så sant mig gud hjälpe, sir, nu har jag sagt er allt vad jag känner till. Åtminstone om själva händelsen.

Först då märkte herr Grenander, att hans lekamliga och andliga déshabillé höllo på att spela honom ett spratt. Den förra reparerade han med en snabb och fullständig toalett, för den senare fann han bot i en kopp starkt te med en hel stapel citronskivor. Fem minuter senare var han fullt presentabel som kommendör och excellens i vilken kultiverad nations slottssal som helst.

-- Låt oss gå, Tom!

-- Vart, om ni behagar, sir?

Herr Grenander hejdade sig, just i dörren.

-- Det vet jag inte, min vän.

-- Om ni ville sitta ner ett par minuter till, kunde vi kanske fundera ut det.

Om det allra minsta drag av despotism rymdes i Toms själ, borde det känt sig tillfredsställt med herr Grenanders ögonblickliga lydnad. Den schaggklädda emmans skrala fjädrar klirrade än en gång under den villrådige tidningsmannens nittio kilo.

Tom för sin del tände en cigarrett.

-- Det enda påtagliga vi ha att hålla oss till i hela den här affären -- utom herr Sirius -- är en sönderslagen bil.

-- Av chokladbrun färg.

-- Precis. Eftersom alla försök att få tag på herr Sirius just nu förefalla tämligen utsiktslösa har jag försäkrat mig om bilen. Jag köpte den för en timme sedan av jordägaren, där vraket hittades, eller hans ombud. Då jag drog karlens äganderätt i tvivel, åberopade han en latinsk paragraf, som finns översatt i Kapkoloniens lagbok.

-- Res nullius.

Tom spärrade upp ögonen.

-- Ni måste vara hemskt lärd, sir. Just så var det. Res nullius. Affären står oss i lumpna femtio pund. Om reparationen inte drar drygare kostnad har ers excellens en god maskin för tvåtusen femhundra francs, vilket är rampris, efter mitt enkla förstånd.

-- Men det är väl inte för att göra second handaffärer i bilbranschen?...

-- Naturligtvis inte. Gör vi affärer i något just nu, så är det i kri-mi-nal-psy-ko-lo-gi. Det lär finnas ett axiom som säger, att brottslingen med tvingande psykologisk makt återvänder till platsen för brottets begående. Den chokladbruna gör oss precis samma tjänst som landsvägen till False bay, tjugu kilometer härifrän.

-- Tja, sade herr Grenander lamt, ett dåligt limspö är naturligtvis bättre än inget limspö alls. Var har du skrothögen, Tom?

Mr Feathertom visade inte humör.

-- Jag har hyrt en utställningslokal, tio steg från guvernörens palats. Där kommer bilen att visas från och med i morgon mot en entré av sex pence. Ni, som är tidningsman, skriver ihop en sensationell historia med många rubriker, stora rubriker, feta rubriker, deponerar femhundra pund hos notarius publicus och förklarar, att denna summa utbetalas till den, som kan ge anvisning på bilens ägare eller förare eller passagerare vid olyckstillfället. Vad skulle er tidning i Europa säga om en sådan bit, sir?

-- Hm, svarade herr Grenander, som i sitt inre avskydde sensationsjournalistik, men som var den förste att läsa artiklarna, när de flöto in. Övertygelsen att Kerman med förtjusning skulle accepterat Toms förslag kom honom att samtycka. Man borde visserligen aldrig ockra på folks lägre instinkter, men...

-- Ni är med om saken, sir? förhörde sig Tom.

-- Jag har blivit jesuit, deklarerade herr Grenander, det följde visst med excellensvärdigheten. Låt oss alltså erkänna att ändamålet helgar medlen. Jag går med på att tjänstgöra som leverantör av det gula reportaget till Kapstadens fem tidningar, men förklarar på förhand, att jag ställer mig misstrogen till din hypotes beträffande don Ramon, som av kriminalpsykologiska skäl skulle tvingas åter till vår chokladbruna haverist.

-- Men antag, att det finns en extra magnet i haveristen.

-- En magnet?

Tom klev fram till bordet med stora steg. Ur sin rymliga innerficka i kavajen drog han fram ett avlångt, rätt tungt föremål, som han lät falla på bordsskivan. Vid första ögonkastet såg det ut som en advokatportfölj i miniatyr.

-- Känner ni igen den där, sir?

Herr Grenander blev röd i ansiktet av sinnesrörelse. Han grep föremålet med heta fingrar, vände på det, granskade låset, synade sömmarna.

-- Tom. Detta är Adorées handväska.

Orden kommo så fort att stavelserna snubblade över varandra.

-- Alldeles min tanke om saken, sir.

-- Var har du hittat den?

-- I vår, ursäkta, i _er_ chokladbruna bil.

-- I bilen?

-- Ja, den låg i en av fickorna. Er bil är möblerad efter nutidens fordringar, sir. Den har små lock och fack och fickor. Och i en av dem låg denna väska, som ni till min stora glädje förklarar vara fröken Villanuevas egendom.

-- Måtte väl det efter jag själv har köpt den. Vad innehåller väskan, Tom?

-- Se efter, sir!

Dessa tre ord försatte emellertid herr Grenander i ett tillstånd av stor olust. Gentleman ut i fingerspetsarna, hade han en instinktlik motvilja att rannsaka andras gömmor -- samma känsla vars motsats skapat tullsnokarnas vanrykte. Albert Grenander var så långt ifrån en av dessa, att han lade ifrån sig Adorées väska med en bestämd förklaring att ingenting i världen kunde förmå honom att öppna den.

-- Tillåt mig försäkra er, sir, sade Tom med bistert rynkade ögonbryn, att ni är jesuit av en underligt modifierad klass. Lyckligtvis hör expeditionens chef till den mer renodlade arten. Inte nog med att han redan en gång undersökt fröken Villanuevas väska -- han skall göra det en gång till.

Och därmed tryckte Tom på fjädern till silverlåset -- läderklaffen sprang upp.

-- Se, sade han, en näsduk, med monogram, en liten spegel, två ringar -- hon måtte ha smala fingrar, er fröken Villanueva -- en portmonnä, ett manicureetui, några visitkort -- sannerligen står det inte namnet Albert Grenander på dem! -- en puderbok och tre sovereigns i guld. Punkt och slut.

-- Tom, du...

-- Nej, vänta, sir, här är visst något mera. Sannerligen -- väl undanstucket. Tre spanska ord på ett visitkort, satans språk: _hasta la vista_. Vad betyder det? Abrakadabra kanske? På andra sidan ett namn: _José Verguenza_. Det är alltsammans, sir. Saraj Daraï må anamma mig med hull och hår om det finns ett dugg mer i tösens väska -- inte så mycket som en luggnål en gång. Se själv, sir.

Och därmed vände Tom väskan ut och in -- ungefär som skolpojkar göra med byxfickans foder, när de misstänkas för smuggleri med cigarretter eller tuggummi. Vid denna häftiga rörelse föll en ny liten papperslapp ned på bordet. Den innehöll ett miniatyralfabet, en chiffer, tydligen. Dessutom vissa fraser, överenskomna tecken, åskådliggjorda med semaforliknande, starkt förminskade signalkonturer.

-- Där, sade Tom förtjust, där ha vi corpus delicti. En sådan raritet vill man -- vem det må vara -- gärna ha igen, sir.

Men nu visade herr Grenander -- för första gången under hela expeditionen -- tecken till missnöje med chefens åtgöranden. Han inskränkte sig likväl till att skaka på huvudet och vända honom ryggen. När den gode Tom såg detta blev han genast ångerköpt.

-- Förlåt mig, bad han, jag har pratat strunt, men det är nu en gång mitt sätt. Tag på er rocken, sir. Nu förstår ni kanske i alla fall vad jag menade med magneten till resterna av er bruna bil?

Herr Grenander var strax blidkad.

-- Ja, Tom, sade han och drog på sig överrocken för andra gången, jag tror jag förstår vad du menar.

-- Vi lägga väskan tillbaka i bilfickan, göra utställningslokalen lätt tillgänglig för inbrott -- femtio pund är dyrt för en råttfälla, men jag ger mig katten på att det inte är bortkastade pengar.

-- Det gäller alltså att vakta på råttorna.

-- Ja, sir, dag och natt, natt och dag, men isynnerhet om natten. Dan Ramon lär ha ett starkt intresse att få tillbaka sitt kort och sin chiffer eller åtminstone göra sig övertygad, om väskan _inte_ ligger kvar, där han vet att den legat, när katastrofen inträffade.

-- Då kniper vi honom, Tom.

-- Det var ni som sa det, sir.

* * * * *

När herrar Feathertom och Grenander kommo ned på gatan tio minuter senare gick solen just i moln. Skuggan svepte över asfalten som en dansande sky och i juvelerarbutikens fönster mitt emot lånade briljanterna de sista solgnistorna till en sprakande, gnistrande brasa.

Utanför detta samma fönster stod en poliskonstapel med ryggen åt gatan. Han tittade på ädelstenarna och gav ordningen blankt tusan, som poliser stundom för sed hava -- i Kapstaden. Längre bort stod en annan konstapel och tuggade cikoriarot -- han brydde sig heller inte mycket om ordningen, men gjorde åtminstone front mot farleden; med andra ord gatan.

Nu är det så ibland att vinden ställer till med myteri, när ett sådant där molnskott kommer farande efter huslängorna, och blåser åt rakt motsatt håll. Detta inträffade, då Albert och Tom skulle svänga om hörnet vid juvelerarbutiken -- och på en gång vände tre herrar ryggarna åt cyklonungen: redaktör Grenander, Tom Feathertom och poliskonstapeln. Samtidigheten i rörelsen skapade en plötslig kontakt de tre herrarna emellan; Tom och Albert tittade på poliskonstapeln och poliskonstapeln tittade på Tom och Albert.

Stilla, min penna!