Part 10
Sedan de båda herrarna befriat skinnet från den mörka kulören, började Albert klä om sig utan att söla. Han hade nyss vid en förstulen blick på klockan sett, att det knappt var en halvtimme kvar till den för... ja, för avrättningen bestämda tiden. När halsduken var knuten och västen knäppt, felade klockan en kvart i tio, och nästan samtidigt förnyades bullret utanför dörren. Kommandoord rungade, nycklar klirrade, järnbommar slogo mot varandra -- dörren vred sig på sina gångjärn.
Denna gång var det en hel pluton ur Sarajs livgarde i stor parad med tofsprydda skärp, eldröda hattar och vita bomullsvantar på de bruna nävarna. Officern bar en guldbroderad väst med täta rader glänsande knappar. Släpande sporrar hade han spänt kring sandalerna. Vid sabelfästet hängde i ett blått band en silvermedalj, stor som ett femfrancstycke.
-- Giv akt! kommenderade officern. Formering till avrättning! Öppna leden, marsch!
Sedan manövern verkställts, vände befälhavaren sig inåt källarhålan, saluterade med sabeln och sade:
-- Tiden är inne, mina herrar. Framåt marsch!
FEMTONDE KAPITLET.
Avrättning.
Hur det känns att komma från solpromenaden rakt in i en med elektriskt ljus upplyst sal vet var och en, som varit med om en matiné på någon europeisk teater. Är det en bra pjäs, en pjäs, som parketten väntar sig något av, stiger ett brusande sorl upp mot de matt lysande globerna i takkronan -- det blir något av kvällens feststämning i salongen medan förmiddagens sol slår klatschar kring teaterns knutar.
Ingen kunde säga annat än att publiken i Saraj Daraïs marmorsal befann sig vid ett alldeles utomordentligt premiärlynne, den tidiga timmen till trots. Men så hörde också det förestående spektaklet till de mera ovanliga i Tajunga. Att på en gång få två vita nackar under Balamas och Malabas skinande yxor, att se kaskader av europeiskt blod göra lustiga språng över de röda stenarna och höra ångestropen på ett språk, som man ej förstod ett ljud av -- se där ett gästspel, som inte bjöds varje säsong! Hovet hade till vardags fått nöja sig med inhemska krafter av mer tarvlig hudfärg, och när det någon enstaka gång bjöds på en litet ljusare färgskiftning från en eller annan stam längst i söder, var Sarajs förste hovmarskalk färdig att anslå en odrägligt skrytsam ton i de inbjudningskort, som med tofsprydda livjägare utsändes till hovets herrar och damer.
Läsaren kan då förstå, hur han skulle hovera sig denna morgon.
När _le peloton d’execution_ med dånande steg, i noggrann marsch, intågade i festsalen, bröt ett spontant jubel löst. Hans majestät Saraj behagade själv ta upp applåderna -- till frukost hade han fått en läcker fiskrätt, garnerad med musslor, tryffel och lätt brynta hajfenor, tillredd i en sås av grädde, olivolja, korinter, kapris, salvia, salep och kardemumma, och den var så god, att Saraj aldrig känt maken. Till denna fiskrätt hade köksministern låtit servera ett Moselvin, knyckt från en i närheten av Tajunga strandad tysk skonare, och det gyllne vinet var så vällustigt i smaken, att Saraj Daraï vid det femte eller sjätte glaset känt en fullkomligt löjlig önskan att bevara de båda brottslingarna till livet. Men redan vid steken insåg han, att den kulinariska sentimentaliteten hållit på att spela honom ett spratt -- burgundern flöt just då röd och doftande i glasen. Majestätet höjde sitt glas för den sedan sekler bestående motsättningen mellan Mosel och Bourgogne.
Scenen från i går var inte mycket förändrad.
Den mest i ögonen fallande skillnaden bestod däri, att herrarna Balama och Malaba ifört sig nya, rikt förgyllda purpurskynken och att de inte längre med tomma händer uppvaktande majestätet bakom tronstolen utan fattat posto med blänkande långbladiga yxor bakom den skulpterade stupstocken i andra ändan av marmorsalen. Dessutom hade Saraj låtit flytta fram ett bord till tronen, och på detta bord låg en ordförandeklubba, en sådan där helt vanlig, prosaisk, men för många äventyrliga bankpapper ödesdiger ordförandeklubba, som brukas på styrelsesammanträden överallt i Europa -- och bredvid den ett helt ris papper. Majestätet hade nämligen fått för sig, att brottslingarnas utomordentliga ställning som undersåtar i civiliserade länder krävde utomordentliga åtgärder i fråga om rättskipning i högsta och sista instans. Justitieministern satt på en pall bredvid och bläddrade i en stor bok; haremsministern stod som allmän åklagare, iförd en purpurfållad vit linnemantel, vid bordets andra sida.
Kung Saraj tog på sig en fördömt bister min, dängde klubban i bordet och befallde:
-- För fram brottslingarna!
Herr Grenander såg ut som om han befunnit sig på något kvasikritiskt reportage i en främmande stads museum, smått kisande bakom sina glasögon. Tom höll sig strax i hans rygg och drog litet på mun åt justitieministern.
Hovet var imponerat. Tre av de sju närvarande damerna knäppte ihop händerna, alla de övriga iakttogo en respektfull tystnad.
Saraj Daraï höjde sin stämma. Han talade med uppehåll mellan orden, driven av samma bevekelsegrunder som gourmeten, när han låter ett svalt, citronstänkt ostron eller en sked iskyld Belugakaviar långsamt smälta i munnen:
-- Det är inte brukligt, sade han, att skriva några så kallade protokoller för sådana bagateller som att en eller annan karl gör en dumhet och mister huvudknoppen. Men min utrikesminister har sagt mig, att kungarna i herrarnas land möjligen kunde göra Madagaskars franske generalguvernör -- den gud beskydde! (hånskratt från okontrollerbart håll) -- ansvarig för vad som hänt med herrarna i Tajunga, och därför skall jag -- trots allt besvär och varjehanda olägenheter -- be att få framställa några frågor.
Titulus Saraj tog en penna och det såg verkligen ut som om han skrev. Därpå vände han sig till Albert Grenander.
-- Fullständigt namn och födelsedag, titel eller yrke?
-- Albert Karl Frans Grenander, född den 12 februari 1875, till yrket tidningsman.
-- Erkänner ni, att ni från mitt ägande harem velat bortföra en ung och skön kvinna, av mig inköpt och kontant betald?
-- Ja.
-- Gott. Tajungas lagar föreskriva dödsstraff för detta brott. Är ni beredd att undergå straffet?
-- Ja.
-- Er ålder gör er berättigad att slippa se er kamrats huvud falla för bödelsyxan. Alltså skall ni halshuggas först. Men tycker ni återigen det är lustigt att vara vittne till hans avrättning, så äro vi beredda att kasta om ordningen. Eller hur, justitieminister?
-- Naturligtvis, majestät.
Herr Grenander vände sig till Tom, som hela tiden översatt frågor och svar.
-- Säg till honom, Tom, att jag vill så snart som möjligt bli kvitt den här komedien, som förefaller mig i alla avseenden vidrig.
-- Nåväl, orerade Saraj, Balama är äldre i yrket än Malaba. Tag hand om herrn med de guldbågade glasögonen och gör din plikt. Musikanter, spelen upp! Tjänare, bjuden omkring vin!
Musikanterna förde de långa, silverbeslagna klarinetterna till sina läppar, trumslagaren spände sin högra armmuskel, cymbalisten höjde sina mässingstallrikar över huvudet och anföraren sträckte båda händerna mot taket, färdig att hastigt dyka ned med dem till en gest, som skulle riva upp en orkan av skrällande, pipande, tjutande musikvirvlar. Kung Saraj smålog förnöjd -- han var belåten med sitt sätt att regera och tyckte att han hade heder av sin dag, fast klockan inte var mer än halv elva på förmiddagen. Justitieministern slog igen boken och haremsexcellensen, som redan satt in herr Grenanders tiotusen francs på upp- och avskrivning i en fransk bank i Antananarivo, bytte om fot. Han hade nämligen vilat på den vänstra under hela rannsakningen med den äldre brottslingen.
Men det blev inte något av med den tilltärnade malagassiska valsen -- anföraren stod ännu med händerna sträckta mot marmortaket, när Tom Feathertom efter två pantersprång var framme vid Sarajs tronstol. I handen höll han ett papper, på vilket två rader voro skrivna. Och detta papper lade Tom -- med några hastigt framviskade ord -- under härskarens ögon.
Saraj Daraï bjöd tystnad. Allt liv avstannade. Händelsen var oerhörd. Vad skulle nu ske?
Men knappt hade majestätet kastat ett öga på meddelandet förrän hans hy förvandlades. En vit man skulle blivit eldröd -- Sarajs ansiktsbrons fick en skiftning i mässing. Vitorna i hans ögon sprängdes med blod. Kring de tjocka läpparna stod fradgan som på en epileptiker.
Han reste sig upp, med de hårdnade knogarna knutna kring karmstolens armstöd. Röt gjorde han -- och fiskrätten och moseln och burgundern voro glömda som om de aldrig funnits till.
-- Håll, Balama! Hitåt, Malaba! Tagen bilorna med er! Huggen denna fähund -- majestätet pekade på Tom -- i stycken utan process och protokoll och rannsakning, klyven honom, som I klyven ett vedträ! Ligger han inte platt död och tillintetgjord inom tre sekunder, så är det er egen förgörelse, förrn det rings till middag. Fort, fort, fort!
Det tumult som nu uppstod kan svårligen beskrivas -- herr Grenander skulle själv använt denna slitna fras om han varit dömd, inte till döden, men att göra ett referat av händelsen. Balama och Malaba störtade upp med jätteknivarna i högsta hugg, genom hela hovet gick en våg av förfäran. Ett av hovfruntimren svimmade och måste bäras ut. Justitieministern föll av stolen och haremsministern fiskade förgäves efter sin Snusdosa. Albert Grenander, som plötsligt såg sig lämnad i sticket av sin skarprättare, skyndade efter -- dels av en naturlig önskan att befinna sig så långt som möjligt från Sarajs skulpterade stupstock, dels av oro över vännen Toms öde.
Men långt innan de malagassiska ädlingarna hunnit lyfta sina knivblad över Tom för att enligt uppdrag klyva honom som ett vedträ, hade Saraj Daraï läst _den andra raden_ i Tom Feathertoms kommuniké, och därmed tycktes han också ha ändrat åsikt beträffande Toms öde.
Fruktansvärd i sin konfunderade vrede reste han sig för andra gången i stolen:
-- Rören honom inte, skrek han. Denne man tillhör än så länge mig.
Men även en kokosfärgad suverän måste visa sin omgivning en viss hänsyn. Hovet var inbjudet till avrättning, musikunderhållning och förfriskning, och alla (utom den stackars mänskan som svimmat) väntade både på avrättningen, musikunderhållningen och förfriskningarna. Man kunde inte utan vidare köra ut noblessen, isynnerhet som ministärens fruar gjort sig särskilt gentila. Därför nödgades nu Saraj Daraï lägga sin brons i förbindliga veck och anmoda de närvarande att ta sig en promenad i slottsparken, medan en viss räkning gjordes upp med den yngre av de båda dödsdömda gentlemännen.
Herrn med glasögonen skulle under tiden förvaras i hallen, sorgfälligt bevakad av _l’officier du peloton d’execution_.
* * * * *
På mindre än två minuter var marmorsalen utrymd. Justitieministern envisades att stanna kvar, men Saraj rynkade ögonbrynen -- och mer behövdes inte. Dagkaptenen skulle hålla vakt utanför närmaste dörr och genast komma in, om han genom rop blev anmodad; eljest borde man hålla sig stilla som råttor -- på alla håll och kanter.
Som råttor...
Så fort Saraj Daraï och Tom Feathertom blivit ensamma, förändrade den förre sätt. Hans röst tappade den släpiga, liknöjda tonen; ögonens uttryck hårdnade. Majestätet förvärvade plötsligt en högst märklig förmåga att tänka och uttrycka sig europeiskt.
Han sköt undan papperen, lade armbågarna på bordet och lutade sig fram mot Tom.
-- Du har avslöjat min stora hemlighet, säger du. Vari består den?
-- Ers majestät har exdrottning Ranavalona III gömd här på slottet. Franska regeringen tror, att drottningen är kvar i Alger, och på den tron -- endast på den tron -- tolererar man ers majestäts existens. Skulle Frankrikes generalguvernör i Antananarivo få kunskap om att drottningen befinner sig här, hos sin brorson, så blir det -- om jag får uttrycka mig på europeiska -- en sjuhelsikes historia både för ers majestät och för drottningen.
-- Du har fullkomligt rätt, min vän.
-- Man litar inte riktigt på stammarnas ärlighet. Släktkärleken är stor på Madagaskar och drottningen har rötter hos många hövdingar. Ers majestät känner sin moster. Det är en klok kvinna -- och hon vet vad hon vill.
-- Har du talat med henne, gosse?
-- Nej, ers majestät, det har jag inte. Av en ren slump kom jag att gå vilse i en av era välsignade flyglar, råkade öppna en dörr, som jag aldrig öppnat förr -- och där satt hon, drottningen. Jag blev fullständigt paff, ers majestät -- eftersom jag sett i tidningarna nere i Kapstaden att hovakolonien i Alger förberedde en fest till hennes ära den 1 mars. Men där satt er kungliga moster i alla fall -- gud allena vet vem som dubblerar henne nere i Alger!
Saraj lutade pannan i handen.
-- Allt vad du nu yttrat, sade han, är lika sant som att solen skiner här utanför. Jag gratulerar dig till din iakttagelseförmåga och dina slutledningar, men beklagar, att de inte komma att göra dig någon glädje i detta livet. Du förstår att du nu är mer dödsdömd än du någonsin varit. Hade du sju och sjuttio liv, så skulle jag släcka dem alla innan nästa timme gått in. För tio minuter sedan skulle fallet av ditt huvud mot mitt stengolv knappt gjort mig så mycket glädje som ett glas verkligt god Mosel. Nu blir det en vällust att höra Balamas svärd skära igenom nackskinnet på dig.
Och därmed reste sig Saraj Daraï för att kalla in ministrarna, hovet, skarprättaren, musiken.
-- Vänta en sekund, ers majestät, bad Tom. Låt mig visa er en papperslapp, innan ni ånyo församlar ert rikes stöttor omkring er.
-- En papperslapp?
-- Ja, sade Tom, och drog upp en liten avlång, skär lapp ur fickan. Vill ers majestät vara god och titta på det här!
-- Nå, så sant jag lever, bedyrade Saraj hånfullt -- är det inte ett helt litet vanligt kvitto på ett rekommenderat brev till en herr Tom Feathertom i Kapstaden.
-- Står där ingenting annat också, majestät?
-- Försändelsen skall, om inte adressaten påträffas inom tre dagar, vidaresändas till generalkonsul Jack Macinfish, som äger att brevet bryta och behålla.
-- Just det, ers majestät.
Saraj snodde den skära papperslappen mellan fingrarna.
-- Gott och väl, sade han. Men vad har detta med detta att göra?
-- Ni är blind, Saraj Daraï. I det brev, på vars avsändande från Tajunga ni har kvittot i era händer, finns en utförlig skildring av drottningens liv här i ert palats Alamabasa. Egentligen räcker det ju med tre rader till de franska myndigheterna, men jag har broderat en liten smula...
Saraj andades häftigare under det gossen fortsatte:
-- Om inte Tom Feathertom kvitterar ut detta brev i Kapstaden inom tre dagar, så går det vidare till generalkonsul Jack Macinfish, som bryter det och tar del av innehållet med stort intresse.
-- Skurk! väste Saraj i den riktiga melodramatiska teaterstilen.
-- Så går samme generalkonsul, enligt i brevet meddelade föreskrifter, direkt upp till de franska myndigheterna i Kapstaden och trettio minuter senare har franska generalguvernören i Antananarivo ett iltelegram om vad som inträffat. Jag skall inte tillåta mig att profetera något om händelserna i Tajunga omedelbart efter. Men det lär väl bli litet rörigt, eller hur, monsieur?
Saraj sprang upp.
Han hade goda förståndsgåvor och såg precis hur landet låg.
-- När gick ert fördömda brev härifrån? frågade han.
-- Med postångaren i går eftermiddag. För närvarande befinner det sig i franska statens postvård ungefär mitt i Mozambiquekanalen. Och efter fyrtioåtta timmar och litet till har engelska regeringen övertagit ansvaret för det i Kapstadens huvudpostkontor. Sprängfria kassaskåp, min bäste.
Toms ton mot suveränen blev allt mer och mer vårdslös.
Saraj Daraï gnuggade sina naglar mot armstödens polerade järnek.
-- Det går en båt i morgon bittida, sade han hest, en båt direkt till Lourenço Marquez. Den måste ni och er vän ta. Och omedelbart fortsätta till Kapstaden.
-- Det tror jag inte vi bry oss om, svarade Tom lätt.
-- Seså, frestade Saraj med mjuk röst, ni skall inte vara ond för den här lilla tillställningen. Mellan frukostbjudning och politik är en djäkla skillnad. Jag skall gärna framföra mina ursäkter till er vän och till er också -- låt oss bara komma överens.
Tom gjorde en grimas.
-- Har jag förstått min vän, doktor Grenander, rätt, sade han, så _vill_ han nu bli avrättad. Så ohövligt som man bemött oss i detta fördömda Alamabasa vore vi -- för vår heders skull -- bäst betjänta med att man för oss till schavotten. Vissheten om de diplomatiska myndigheternas raseri, flottaktionen, franska regeringens ingripande, Englands armerade protester och så vidare och så vidare gör exekutionen till en verklig högtidsstund för offren. Var god och ropa på era skarprättare, herr Saraj, låt dem komma, ju förr dess hellre. Nu _skall_ jag bli avrättad, ers majestät.
Nu blev Saraj Daraï fullständigt hjärtängslig.
-- Varför skall min herre vara så fördömt halsstarrig? frågade han. Låt oss tala som _män_. Vad fordrar ni för att avstå från att bli avrättad?
Tom fortsatte:
-- Just i det ögonblick bilan faller, skall jag, ers majestät, tänka på mitt lilla rekommenderade brev. I denna stund seglar det, väl bevarat i en förseglad säck eller kanske till och med i ett järnbeslaget skrin ombord på en av franska statens postångare, inregistrerat i böckerna, på väg till Durban eller möjligen Lourenço Marquez. Där tar järnvägen hand om mitt lilla värdebrev och låser in det i en postkupé, vars okränkbarhet är garanterad av staten, och så bär det av söder ut, med en fart som... Men, förlåt, ers majestät har kanske inte rest med tåg?
-- Min herre!
-- Min mening var inte att väcka förargelse, ers majestät. Låt oss återvända till episteln. Tre dagar väntar postmästaren i Kapstaden, att mr Tom Feathertom skall infinna sig och kvittera ut reket. Men Tom Feathertom kommer inte. Han har njutit en snabb och smärtfri död för den hederlige Malabas kraftfulla hand -- och så bryts brevet... När jag tänker på den franska garnisonens i Antananarivo förtjusning att med kanoner och allt få göra en liten expedition till Alamabasa, knipa en livslevande exdrottning i vingbenet och hänga upp mäktig kung Saraj i en krok... ja, den tanken, ers majestät, är så behaglig att ett smålöje kommer att krusa läpparna på Tom Feathertoms avhuggna huvud.
Tom log, inte bara för övnings skull, föreföll det majestätet.
-- Se så, hejda er svada, min herre, hemställde Saraj med rynkade ögonbryn. Vad begär ni?
-- Att bli halshuggen.
-- Envisa mulåsna! Ni begriper väl att det inte låter sig göra. Vad fordrar ni för att omedelbart avresa till Kapstaden, kvittera ut ert fördömda brev och kasta det på elden utan att knysta ett ord om dess innehåll? Vill ni ha pengar?
-- Hm, sade Tom.
-- Genera er bara inte. Jag är inte dummare än jag förstår, att ni har mig på gaffeln. Diktera era villkor, min herre, men låt det gå fort. Bara jag tänker på det där brevet går det kalla kårar efter ryggen på mig.
Tom fuktade fingertopparna mot sina läppar.
-- Ponera vi skulle bli överens om villkoren, ers majestät: vilka garantier skulle ni då begära av mig för fullgörande av mitt åtagande?
-- Ert hedersord.
-- Vet ni vad, ers majestät, sade Tom, och hans röst hade en nästan hjärtlig klang, ni är ett stycke av en människokännare, och det är inte alla kungar man kan säga det om. Jag känner på mig, att vi kommer att skiljas åt som goda vänner.
-- Villkoren?
-- För det första --
Saraj nickade och skrev en etta på pappersarket som låg framför honom.
-- För det första bör ers majestäts haremsminister återlämna de tiotusen francs, som han strök in i går kväll; det var...
-- Mutor?
-- Kanske det, ers majestät.
-- Han skall återlämna dem, sade Saraj fast, och Tom kunde förstå på tonfallet att denna lilla affär åtminstone inte skulle rendera rådgivaren någon ny orden.
-- För det andra --
Saraj ritade en tvåa.
-- Pro secundo -- Och efter vi tala om pengar -- så torde någon kassaförstärkning vara välkommen. Jag vet inte hur min vän, mr Grenander, har det med slantarna, men här går åt massor av dem. Som ers majestät kanske har förstått äro vi på upptäcktsfärd efter en försvunnen flicka och upptäcktsfärder gör man inte för realisationspris. Fråga mecenaterna.
Saraj förändrade inte en min.
-- Hur mycket? sporde han endast.
-- Hundratusen francs, drog Tom till med. Hundratusen är en rund och bra summa.
-- Ni skall få de hundratusen francsen, sade Saraj med ett lugn, som kom Tom att nedkalla en tyst förbannelse över sitt eget huvud, att han inte begärt tvåhundratusen.
-- Vidare, uppmanade Saraj och tecknade en trea, ty ni har väl inte slutat än, gissar jag. Eller hur, min herre?
-- Jag måste återigen prisa ers majestäts klara förstånd. Ännu har jag inte slutat. För det tredje önskar jag fullständig upprättelse -- inte så mycket för min som för mr Grenanders skull. Det är en lärd man, som kan göra anspråk på de största hedersbevisningar, och hos ers majestät har han blivit så illa behandlad, att det ädla malagassiska språket saknar ord därför.
-- Han skall bli kommendör av första klassen av alla mina tre ordnar. Med kommendörskapet följer excellensvärdighet och, om er vän bosätter sig här, en årlig pension på tretusen francs. Håller ni på det, skall jag gärna be honom om ursäkt också.
-- Mycket bra. För det fjärde skall ers majestät bjuda oss på den bästa frukost som kan tillagas i Tajunga, varvid mr Grenander erhåller hedersplatsen. Omedelbart efter måltiden sker uppbrottet i galavagnar ner till hamnen, där ers majestäts båda gardesregementen paradera med spel och fanor. Hela hovet följer med till ångjakten och ers majestät utbringar själv levet för mr Grenander, när båten lägger ut.
-- Godkännes.
-- Då, sade Tom och reste sig upp, har jag ej något mer att tillägga. Under förutsättning att ingenting klickar i programmet, sådant jag har haft äran antyda det för er, kan ers majestät anse det fatala brevet förintat, uppslukat av jorden.
Kung Saraj sträckte fram sin seniga bruna näve och Tom lade sin vita hand i den. Saken var klar.
Så öppnades åter dörrarna för hovet.
Justitieministern vädrade med vidgade näsborrar, som om han velat lukta sig till vad som hänt, och haremsministern hade fått något i blicken, som skvallrade om en vaknande oro. Balama och Malaba, vilka använt väntetiden att ytterligare vässa eggarna på bilorna, sågo otåliga ut; endast Albert Grenander var sig precis lik. Lugn, orubblig skred han fram bakom officerns rygg, på alla sidor omgiven av bajonetter.
När de sista hunnit innanför dörrarna, gav Saraj Daraï ett tecken. Det blev dödsstilla. Alla väntade på ett ord av härskaren.
Tom, som förgäves sökt komma åt att byta en blick med herr Grenander, var starkt intresserad att höra, vilka vägar Saraj nu skulle anlita för att dra sig ur klämman.
Men Saraj Daraï redde sig som en hel karl.
-- Lyssnen alla till mina ord, bjöd han med kraftig stämma och ljungande ögonkast. Min justitieminister har varit nära att begå ett fruktansvärt misstag: de båda vita herrarna ha icke gjort sig skyldiga till något brott -- men väl förtjänta av min och regeringens tacksamhet. De skola så långt ifrån avrättas att de fast mera på allt sätt böra hedras.
Herr Grenander hade ingenting förstått, men iakttog till sin överraskning att ringen av bajonetter kring honom tunnades ut för att alldeles försvinna, att Balama och Malaba sänkte sina vapen och drogo sig undan mot väggen. Ett svagt mummel av missnöje förspordes från alla håll och kanter i salen. Oväsendet växte och blev allt starkare.
Men då reste sig Saraj. Med en röst, som hämtade sitt dånande raseri från det stormande havet kring Madagaskars kuster, uttalade han tre, fyra ord, som inte ens Tom begrep. Verkan av dem var ögonblicklig. Sorlet vek, en stum förskräckelse speglades i alla ansikten -- Saraj var herre i sitt rike. De hovdignitärer som stodo närmast herr Grenander visade sin beredvillighet att fatta den nya galoppen genom att uttömma sig i tysta vördnadsbetygelser för den glasögonprydde främlingen, som visste varken ut eller in.