Part 14

Holger Borgs hem hade med tidningens växande inflytande ändrat karaktär och blivit ett tillhåll för mångahanda folk. Men frun i huset, som utfärdade bjudningslistorna, märkte snart att återbudens antal ökades, så att man måste låta inryckningarne ske klassvis eller i matlag. Och därför höllos särskilda bjudningar för högre officerare, för detta statsråd och utskottsledamöter; det var första klassens inryckning. Många kommo därför att de icke vågade utebli, och de, som voro tvingade, visade oförställt att de icke kommit godvilligt. De iakttogo icke vanlig hövlighet; de konverserade icke värdinnan; de tego och åto, men kunde låta ett par rätter gå förbi orörda, emedan de voro mätta förut. Allt detta förödmjukade den strama ingenjören, men hans hustru ville det, och som han företrädde kvinnans rättigheter, så fick hon råda.

Det var just en sådan där middag, då man började sätta i fråga åtalet. De högre officerarne hade uteblivit, och det var bara en kapten närvarande. Han var där, emedan han dels hade växlar, dels brukade få in små notiser av generalstabens märke, skenbart oskyldiga, men av ganska gediget innehåll. I dag var han hög, emedan hans förmän voro frånvarande och emedan han vädrade onåden. Han petade tänderna med dessertkniven, skötte buteljerna själv, och tände cigarretter. Frun i huset var nervös, och som hon fått den fula ovanan att korrigera sin man, anmärkte hon på allt vad han tog sig för, mera av tanklöshet och bristande behärskning än av elakhet. Mannen, som stacks från ena sidan av hustrun, från den andra av kaptenens oborstade uppförande, blev alldeles förstummad, och hans tystnad inverkade på sällskapet. Man lutade huvena över tallrikarne och vågade icke se på varann.

Denna behagliga förtrollning, som brukar råda vid en festlig måltid, där man synes ha druckit glömska ur de glimrande glasen, där man lever tillsammans några halvtimmar under fullständig illusion av att man är vänner, och har intet obytt, den var bruten. Alla voro väckta och medvetna, och de sutto som avklädda inför varandra; de hörde varandras tysta tankar, de uttalade med minerna allas hemligheter; alla intressen och passioner, som sammanfört dem här, tycktes blottade, och de skämdes för varandra och sig själva. Värdinnan, som avlagt bohême-tagen för tillfället, och varit stel och högtidlig, slog nu om, och tog upp en annan ton, då hon såg att gärdet var uppgivet; och i rena förtvivlan tömde hon ett fullt glas för att ge sig mod, men dedicerade detta till kaptenen, som genast fattade situationen och beslöt att gaska opp sällskapet. Ett minne om att tidningen gav huld och skydd åt den »oanständiga litteraturen», som han aldrig läst, och vissa hörsagor om husets tredje-klass-bjudningar för artistbohêmen, där det skulle gå så lustigt till, döko upp från det sista glasets botten, och glömmande de vise männens gråa huven, började han glamma.

-- Nåå, ni lär ha så roligt på era artistbjudningar, sade han; jag har hört berättas mustiga saker, och jag kunde gärna få vara med nästa gång.

-- Vad har ni hört för slag? frågade frun, oförsiktigt nog, men nu ville hon ha roligt till vad pris som hälst.

-- Jo, då ...

Här sökte värden avstyra, men det var för sent.

-- Jo, jag hörde om skalden Grönlund, som kom en halv timme för sent till middan, och när han kom, var han så full att han lade för sig kalopsen på bordduken!

-- Det var visst inte kalops ... skrek frun.

-- Nå, så var det lungmos, då ... Och när de kom till plättarne, så tog han frun på knäna, med den påföljd att han lyftades opp och kastades ut i farstun. Är det sant, det, Holger?

-- Att han blev utkastad, det är sant, svarade värden, och att sådant kan hända vem som hälst, vilken uppför sig illa, det står fast.

Sista skymten av förställning hade dunstat bort; man satt där som man var, fiender födda, fiender uppfostrade, och så brast det löst. Officern drog blankt:

-- Menar du att jag, som hedrar ditt hus med min närvaro, skulle vänta på en utkastning, jag skulle vid första vink skudda detta stoft av mina fötter, och vända ryggen åt ett sällskap, där jag aldrig bort sätta min stuts ...

Frun sprang ut, gråtande; herrn följde efter. Gästerna reste sig och gingo ut i tamburen. Den siste kämpen, kaptenen, fyllde ett glas madeira, och drack lugnt ur, antydande att han icke flydde, utan var beredd på slag. Men, när ingen kom, tände han en cigarr, och gick ut i den tomma tamburen, där en tjänsteflicka hjälpte honom med rocken. Sedan han tagit henne under hakan och frågat vad hon hette, singlade han ut i farstun.

Emellertid hade frun kastat sig på sin säng i raseri.

-- Ja, varför ska du bjuda såna här busar i uniform? tröstade mannen.

-- Å, det är inga busar, men du skriver som en buse i tidningen, och därför vill inga hederliga människor komma till oss mer.

Det var hustruns hela opinion om hans verksamhet. Han kände den litet förut, men hustrun hade så ofta hört sig firas som hans goda genius, att hon för rollens skull gärna ville ha inspirerat hans artiklar, när de hälsades med bifall. Detta öppna erkännande att hon föraktade hans åsikter, träffade honom som ett slag i huvet just nu, då han behövde gillande, men han kunde icke bli ond på henne, som dock lett honom in i dessa kretsar, där han icke ville vara.

Han gick ut i salen, som han fann tom med det skövlade bordet; tjänarne stodo väntande, och han skämdes inför dem. Gästerna hade gått utan avsked. Hemmet var smutsat och han själv skymfad, förödmjukad. Men i denna stund beslöt han rensa upp huset, och icke mer falla för sin kvinnas fåfänga. Det skulle kosta honom hans skröpliga lycka, som bara var inbillad, men det måste ske.

Han tog på sig för att gå till tidningen. Där fick han underrättelsen om åtalet, och detta klargjorde med ens hans ställning. Det var krigets förklarande, och i aftontidningarne gjordes redan uppmarschen. Ingen kompromiss mer; inga illusioner om försoning mellan klasserna; de övre hade övertaget och sedan de fått armén av urtiman, öppnade de striden.

* * * * *

Dagen innan han skulle träda i fängelse fick han ett uppträde med hustrun, som söndrade dem. Hon fordrade att han skulle begära nåd, för hennes skull. När han vägrade, förklarade hon honom icke vara man; ty en man uppoffrade sig för sin hustru.

Han var så insnärjd i sina teorier att han blev svarslös; men i denna känsla av värnlöshet föddes nu för första gången motståndet, som skulle bli frigörelsen.

Varför kunde han icke svara? Därför att hennes påstående var så dumt, så att icke ett svar fanns som passade.

Han gick ut på aftonen besluten att icke återvända. Klockan halv elva hade hans vänner en avskedsfest för honom i Götiska rummen. Innan mötet gick han på Operan med sin morbror doktor Borg. De sutto på parkett, och väntade uvertyren. Publiken var högtidsklädd, men kungliga logen var tom, så att han icke blev klar med situationen.

Orkestern samlades och började stämma. Kapellmästarn steg upp; knackade ... men i detsamma vände han sig åt den kungliga logen med en bugning; och nu spelades upp »Ur svenska hjärtan».

Publiken reste sig; alla reste sig, utom Holger och doktorn.

-- Är det Gesslers hatt man bugar för? frågade han morbrodern.

-- Det måtte vara namnsdag eller födelsedag ...

-- Ja, men för tomma logen? Det är ju böss!

I detsamma hördes en befallande stämma: Stig upp!

Holger vände sig om, men i detsamma fattades han i kragen och lyftes från sin plats. Som han aldrig begagnade andra vapen än ord och penna, gick han, och doktorn följde.

-- Vad är detta? frågade han, utkommen på gatan.

-- Det är svenske lakejen! Att hälsa sin monark, ja väl, men hälsa på stolar och bord! Nu förstår du vad nya Operan betyder!

-- Jag tog rätt då, när jag högg in! -- Vi får väl en tioårsperiod nu, som blir skön!

-- Jag skall tala om något för dig, som jag hört i dag, men under ditt tysthetslöfte. En läkare i landsorten, en vän som aldrig ljuger, berättade att han blivit tillspord av befälhavaren i militärdistriktet, om han, i händelse av krig mot Norge, ville gå med som kirurg!

-- Det har jag hört från andra håll, men det förnekas uppifrån officiellt.

-- De ljuger förstås.

-- Det tror jag inte de gör, men det kunde ju vara att känna sig för.

-- Ljuger de inte, däroppe? Då känner du inte diplomater. Det är ju för resten den gamla statskonsten, att synas uppriktig men vara falsk. Den ärlige mäklaren hade dock redigerat Emserdepeschen. Ja, Norge! som kostat Sverige tjugo års tankemödor, som rivit sönder oss och avlett vår uppmärksamhet från våra egna intressen. Förtjänar det lilla landet så mycken uppmärksamhet? Ett folk av fiskare, skeppare och herdar, levande för dagen, skuldsatt som vi. Ett turistland med hotellvärdar; mera berömt för sina vyer än sin åkermark; exporterar torr fisk och fruset vatten. Vad har vi med dem att göra? Högfärdiga kräk, som begära kvinnoregimente! Fyffan!

-- Du, kvinnohatare!

-- Dumbom! Jag står just i begrepp att gifta om mig för tredje gången.

-- Det finns ingen kvinnofråga för mig! Jag ser bara människor.

-- Kan du inte heller se skillnad på man och kvinna, då du är pervers, som alla de andra. Men efter som du skall in i fängelset i morgon, så talar vi om något annat! -- Har du hört att de gula blivit degraderade?

-- Ja, det sägs, men de lär ha spelat bort kyrkan.

-- Monumentet över nederlaget vid Lützen. De är kostliga här i landet, som fira våra nederlag; och de ämna snart fira Pultava med.

-- A propos de gula, det lär vara falska anor där också, ty gula brigaden vid Lützen utgjordes av tyskar, och stod i centern; för övrigt bestod en brigad av flera regimenten; och det här gula lär räknas från frihetstiden.

-- Ja visst; men kommer de här kassaförvaltarne i fängelse?

-- Nej, de bli befordrade; men den som vågar tala om det, han kommer säkert i fängelse! Jag hade ämnat kasta in den där historien i min artikel, men åtrade mig; nu ångrar jag mig.

De gingo förbi Mindre teatern, som var eklärerad till galaspektakel.

-- Södra teaterns repertoar, och Nationalteaterns pretentioner.

-- Kunglig teater, grundlagd av en majestätsförbrytare Anders Lindeberg; börjar och slutar med ett majestätsbrott! Vilken paradox! Du!

-- En nationalteater, som styres av en spelhusvärdinna på Strandvägen och rekryteras av ... ja; men de stora utestängas; Antigone och Julia ha flytt, Hamlet och Horatio gå lediga i Torget och vänta på slutet. Smaken är icke hög på höjderna. »Glad och smutsig» det är deras! Allvaret är de rädda för.

-- Det är kostligt med de gamla idealisterna; Allehanda proklamerar Paul de Kock som oskuldsfull, och Posttidningen beskyddar den »liderlige och gudlöse» Anatole France! Vad är det?

-- Det är Barrabas! Vem som hälst, giv fri, själva Barrabas, bara inte den store Zola! De ha en sådan fasa för allt stort och starkt, därför att de äro små och svaga. -- Vet du, nyss ini operasalen, när jag kände den där handen bakifrån läggas tung på mig, så frågade jag, vad den okände ville för slag. -- En självlös stackare, som icke rår på mig, amplifierar sin obetydliga person genom att göra sig till en del av kungligheten. Han vill att jag skall dyrka _hans_ gud, därför att det är _hans_, så känner han sig ovanpå mig ett ögonblick. Det är ett slags kolonidjur, koraller som leva och växa i klump. De tänka inga tankar, utan erinra endast vad de läst i tidningen, i boken, vad de hört pratas; när de läsa, assimilera de, allt orensat, korn och småsten, en palt och en lort; och när de tala, öppna de sfinktern och släppa ut genom munnen som är deras anus. Det är majoriteten, det trogna folket, det sunda förståndet som bara är oförstånd; det är de rättänkande, de stilla i landet, kärnan av befolkningen. Och alla äro de härsklystna, men kunna endast härska genom härskaren, som blir deras redskap, emedan han härskar genom dem. -- Vet du, jag blir anarkist, mot min vilja!

-- Vem blir inte det! -- Då liv och utveckling ökat farten så att man nu passerar en världshistorisk period på tio år, blir det allt pinsammare för de växande att tryckas ner av en föråldrad styrelseform, som ingenting förstår av sin samtid. Sederna förändras, men gamla sedelagar kvarstå; rättsbegreppen förnyas, men lagboken står kvar vid 1734 och 1866. När vi räknar i meter och kronor, så mäta de gamla med alnsticka och i riksdalermynt. Det är dessa missproportioner i samhällsbyggnaden, som gör det till ett helvete eller dårhus att leva. Vet du vad: ett land som icke haft sin revolution, det kan icke växa. Se i adelskalendern skall du finna, om vi behöva ett Stockholms blodbad, ett Linköpings dito och en Carl XI:s reduktion. Har du gått i Lund och sett Lundagård? Där kan icke växa ett ungt träd, ty de gamla stå i vägen och skugga; ihåliga och ruttna är de, och ugglor bo i dem. Fälla dem får man icke! Varför fan får man inte? ... Den dan de ramlar själva, ja då blir hela parken en sandöken, och man får vänta mansåldrar innan igenväxten sker. Nej, det skall gallras och förnyas!

-- Skulle du vilja stå vid schavotten?

-- Jag? Så gärna! Jag är van vid oskyldigas lidanden under operationer; och jag skulle stå vid huvet och ge dem ett gott ord i sista stunden, efter att ha kloroformerat dem. Jag är vilde jag, fastän mantalsskriven svensk; och jag tror att vildarne ha framtiden för sig. Du vet ju att alla bildade nationer dö, av bildning, av pjåsk, av djurskydd och etnografiska muséer. Den som vänder sig tillbaka, för att se på sina träckar, den skall döden dö. Det är vad nationen nu gör, när den ser sig tillbaka, på Lützen och Narva, på Gustav den tredje och Svenska akademin, på luskåkar och klockstaplar, lokträn och snibbaskålar; de vänder sig bara om, pekar på lortarne och säger: Se detta hava vi gjort! -- Ja, och har de inte gjort ifrån sig snart, så få vi aldrig tillfälle göra _vårt_ tarv!

-- Är du tillbaka på din äldre ståndpunkt om det stora Bosch?

-- Ja, när jag är trött, så tycker jag det är Bosch alltsammans; men när jag sovit ut, så är jag färdig att dansa fram igen mot det stora okända!

* * * * *

De vandrade gata upp, gata ner.

-- Ser du, återupptog doktorn; tillståndet nu är desto olidligare för mig och mina jämnåriga, som vi äro uppfostrade på 60-talet i den föreställningen att monarkien var något olagligt, usurperat; att fursten var folkets naturliga fiende, och att den som ville vara Brutus förtjänade stora triumfen. Vi hörde ju frihetssångare som Talis Qvalis och Snoilsky sjunga om republiken som det högsta goda. Detta gjorde att vi republikaner gingo och väntade på det nya Jerusalem, och 1866 trodde vi det vara kommet. Men det kom inte. Och när detta träffade dig, då ramlade vi ner i 40-talet. Jag tycker det luktar Karl Johan i dag, Crusenstolpe och Anders Lindeberg, men mest Karl Johan. Det sista är för mig inbegreppet av allt jolm: indragningsmakten och stadshuset, Vaxholms fästning och storläger; med ett ord: det som var före mig, var dött och var mull som vi växte i redan; detta grävs upp och luktar. Nå, men är du rädd för fängelset?

-- Nej! Tvärtom! Det skall bli mig en rekreation, då jag vill göra om min uppfostran.

-- Ja, det är inte att leka med; jag har suttit sex dygn som militärläkare, och det höll på att bli överproduktion i hjärnan.

-- Vad hade du gjort då?

-- Jag hade opponerat mig mot den olagliga behandlingen av värnepliktige. Läkarne begagnade manskapet till idiotiska experiment såsom att mäta upp magsäckens rymd, som varje lärobok uppger hålla tre liter. Därför skulle de svälja slangen, och när de inte kunde eller ville, så straffades de för insubordination. Vad säger du om det? Nåväl, jag tog de förorättades försvar, och fick sex dagars fängelse. Det är Sverige, det land, som i min ungdom skulle med lag byggas! -- Denna nya armé betyder lilla belägringstillståndet! En konstitutionell monarki, med ett pretorianskt garde mitt inuti, som bestämmer högsta viljan. Godtycke, mannamån, laglöshet, där har du't. -- -- --

De gingo ännu en halv timme, tysta, väntande klockslaget då avskedsfesten skulle börja.

Då ryckte plötsligt en koloss fram bakifrån, och med mild, deltagande stämma, hördes pastor Alroth:

-- Vi gån I och ären så bedrövade?

Pastorn hade nämligen rest in för att hälsa sin systerson Holger och visa honom sitt deltagande. Han var visserligen en lojal undersåte, men i likhet med prästerskapet i gemen, kunde han icke lida att den lutherska kyrkans överhuvud var en amiral. Detta att landsfadren skulle vara kyrkans summus episcopus hade reformationen medfört; och en världslig påve ovanför ärkebiskopen liknade något gardesregimentens hierarki, där översten dock alltid var bara sekundchef. Holgers påpekande av denna gamla oformlighet hade tilltalat pastorn, och han var därför idel vänlighet, när de tågade upp i de Götiska rummen.

Gamla gardet var där; konsul Levi, arkitekten Kurt, som eljes gick sina egna vägar och icke lät tala om sig; Sellén, osynlig och ofta på resor.

Stämningen var tryckt. Allvaret hade slutligen kommit, och slyngelåldern var förbi. Nu skulle man besegla sina läror med lidandet och utan jämmer taga följderna.

-- Var är Lundell, professorn? frågade doktorn, som ville ha en syndabock.

-- Han kommer icke, svarade Sellén. Han är riddare av ordensstjärnan och kan icke lida majestätsbrott.

-- Där ser ni ordensstjärnan! Kontramärket, som visat att man avlämnat sitt ytterplagg, sålt sin hud! Den är inte så oskyldig, som man säger! utfor doktorn.

Pastorn tog Holger avsides i en fönstersmyg.

-- Jag skall hälsa från din far!

-- Vad gör han, hur lever han?

-- Han sitter åter hemma hos barnen, men är sig icke lik. Det oförtjänta vanrykte han iråkat, och de förfärliga misstankar, som uppstodo rörande din mors död, tyckas hava trängt in på honom, så att han inbillar sig vara skyldig.

-- Ett icke oväntat fall, svarade Holger. Den tid jag läste ovettet om mig i tidningarne, började jag slutligen tro så smått att jag var den usling, som man skildrade. -- Nå, hur har bror Anders det på Långvik?

-- Vet du inte det? -- Han skall resa till Amerika, sedan arrendet gått ut.

-- Till Amerika? Till nya Sverige? -- Ja; där råkas vi väl alla en gång.

Bålen var framsatt, och doktorn kallade:

-- Ja, go' vänner, tog han upp. I detta rum firade vi franska revolutionen på 80-talets sista år. Bror Alroth var visserligen inte med den gången, ty han är icke revolutionär, och att han befinner sig här i dag har sina intima orsaker, som vi skola respektera. Dörrarne till musiksalongerna äro också för hans skull stängda, men han tillåter nog att vi gläntar på dem ett ögonblick, då jag till dagens ära låter spela upp Marseljäsen.

Pastorn nickade bifall, men icke utan en viss fruktan.

-- Det vi skulle säga Holger i kväll, fortfor doktorn, det vet han förut; vi varken prisa hans gärning eller beklaga hans öde, ty krigsmannen gör sin plikt utan att begära lön eller ros.

-- Ingen politik bara! viskade Holger med en blick på prästen, för vilkens känslor han ömmade, trots allt.

-- Nej, ingen politik, bara lite musik att strama opp oss med!

Han gav en vink åt vaktmästarn, som öppnade fonddörrarne utåt salongerna, och utträdde på balkongen där han med servetten gav en vink åt musikestraden. Det blev en paus. Och därpå spelade orkestern upp: »Ur svenska hjärtans djup».

Buller av stolar och bord nerifrån hördes, då publiken reste sig och på en gång instämde, sjungande.

-- Svar på tal, gossar! fann sig doktorn.

Pastorn förstod icke situationen, utan trodde det hela varit ett skämt, så att han blev oberörd av det mothugg, som förstämde de andra. Och han började tala om all världens ting, likgiltiga småsaker, dem de andra åhörde under det de tänkte sina tysta tankar.

Supén gick hastigt förbi, och man bröt snart upp, ty det månghövdade väsendet därnere i salongen kändes hotande, kvävande.

Doktorn och brorsonen gingo ensamma till ett hotell, ty Holger ville icke se sitt hem mer, förrän han kom ut ur fängelset.

-- Minoritet i dag, majoritet i morgon! talade doktorn. För övrigt har erfarenheten lärt, att den, som vandrar i skogen och tror sig gått vilse, plötsligen är framme vid målet. Franska revolutionen kunde endast uppstå efter en Ludvig XV:s regering. Ju sämre, dess bättre! För resten är det här bara en grötvila; man släpper ut i remmen och aptiten är där igen. Det skall slå back i seglen när man vänder, och du skall se att vi snart är över stag. Man förefaller mig gå omkring och ta avsked av allt gammalt, man snart skall skiljas ifrån; det blir så kärt, då, allt vad man mindre aktat. Det nya seklet kommer med ett nytt släkte, och nya tankar, och då har det här vissnat ner av sig själv. Kryp in du nu, Holger och förpuppa dig. Kom ut igen med vingar, så flyger vi! -- Och nu! Stora famnen, och god natt!

De skildes, utan smärta, utan stora ord, men med ett allvar, som de icke känt förr.

FEMTONDE KAPITLET. På Operakällarn.

Ett par år hade gått igen. Doktor Borg och redaktören Holger sutto en eftermiddag på den nya Operakällarn. Holger Borg var icke sig lik; de tre månaderna i fängelset hade haft ett märkvärdigt inflytande på honom. Någonting hade hänt, som han icke ville tala om; och hans ansikte hade stelnat, så att han icke kunde le; det var något fruset invändigt, och någon nerv föreföll brusten. Men han vidhöll i sin strävan god gång framåt; dock märktes en skillnad i hans behandling av de religiösa. Han hånade icke mer, hädade icke heller; hans glada tro på världsmekaniken utan mekanikus hade dunstat bort, och han kunde icke längre förklara människors öden med zoologin.

Det var detsamma året som det började spöka i världen. Tecken och under skedde, hemlighetsfulla dödsfall, fjärrskådningar, profetior. Och frontförändringar inträffade; de trogna blevo otrogna, och upplysningsmännen blevo troende. Själva vetenskapen led fiaskon; Kochs million-lymfa klickade; inga upptäckter, inga framsteg, bara knåp; men då hördes från Amerika att man gjorde guld av silver och koppar, att ett bolag bildats under betäckning av de stora namnen Edison och Tezla. Därmed var ju kemien bankrutt och alkemin kom opp.

Häxprocesser omtalades som förestående i Paris; omvändelser till katolicismen spordes; de sköna konsterna hade lämnat naturalismen och gingo åt mysticism liksom litteraturen. Det var ett kokande och en rörelse i världen, som bådade nytt.

Vännerna suto just och dividerade om framtidens utsikter, då Holger kom att rikta sin blick på de celebra takmålningarne:

-- Inte kan jag se något osedligt; såna där tavlor har de fullt på museum och på Stockholms slott.

-- Ja, men det kostbara i saken var att se huru den store Faustmannen, som var sedlighetsvän och antinaturalist 84, nu uppträdde till nakothetens försvar, och med en energi, som man väntat av honom förgäves på rätta stället.

-- Han är död nu, och skall begravas i morgon. Det skall bli intressangt.

I detsamma kom aftontidningen. Holger måste titta i den.

Doktorn hörde ett fnysande och ett knycklande, och märkte att Holger blev smal om näsan.

-- Har du förlorat något? frågade han.

Tidningen skramlade i handen på den läsande, och han lät den falla på bordet.

-- Vad har hänt?

-- Läs!

Doktorn läste; läste och svällde ut, läste och ljusnade.

Han läste att svenska kvinnoemancipationens översteprästinna slungat hela röran i golvet, då hon upptäckt att det var galenskap. Och hon uppmanade könet och mödrarna att arbeta för kvinnans utveckling till kvinna, till moder och maka.

-- Äntligen! utropade doktorn. Pannkaka blev det och var det, därför att det utgick från en falsk förutsättning. Men tänk, så mycket arbete, så mycket hat, så mycket s-t, som rörts opp. De ville ju mörda Falk därför att han inte kunde fatta galenskapens finesser. Om jag vore troende, så skulle jag offra en hekatomb åt gudarne!

Holger kunde icke deltaga, ty han kände sig ha förlorat sin religion, tron på kvinnan! Och till att erkänna ett misstag hade han icke kraft. Han blev ond som vanligt är, och efter att ha hämtat sig, reste han borst.

-- Därför att hon tröttnat, så ...

-- Så? Talar vi, om annat! Hur ha Ester och Max det?