Part 13

Kyrkoherden blev mot sin vilja rörd, då han hörde huru de ändock vid det viktiga steget liksom sökte ett högre skydd i den värsta, mest fatala av alla livets strider. Han fann även i deras offervillighet till föräldrarnes önskan något vackert, fastän de strängt taget offrade sina samveten.

-- Jag erkänner, började han ...

Nu hostade kontorschefen en hosta, som betydde: »Erkänn ingenting!»

-- Jag erkänner visserligen ...

-- Herr kyrkoherde, avbröt bokföraren ... Och det blev intet erkännande den gången.

När de unga gingo ut ur syndarenas hus, kunde greven icke styra sig:

-- Usch! sa han. Det här är galet, alltihop.

I detsamma stod kyrkoherden vid deras sida; och med en vänlig, mänsklig min, fattade han Esters boa, som om han ville hålla fast henne i svansen eller skalkaktigt lugga henne:

-- Fröken! sade han, låt konfirmera er; det är ju bara en formalitet; och ni herr greve, låt döpa er, det är ju inte farligt; bara lite vatten!

-- Är det bara formaliteter, svarade greve Max; och bara lite vatten? Nå, då så ... tack för upplysningen, kyrkoherde ... Men tänk på oss, stackare, som trodde det var något annat! Kom du, Ester!

De gingo.

-- Tror du han menade, att det bara var formaliteter? frågade Max.

-- Nej, svarade Ester gråtfärdig; han var en snäll man, som ville trösta oss och hjälpa oss. Därför sa han sånt där.

-- Nu kysser jag dig, Ester, i tankarne, här mitt på gatan, därför att du tror gott om människor!

-- Det kan ju vara synd om en präst med!

-- Till och med en präst! -- Ja, nu ser vi emellertid att det är kyrkan, som vållar äktenskapens avtagande och de fria förbindelsernas tilltagande. Ske dem som de vilja.

-- Vad ska vi nu göra?

-- Vi går opp till Holger i tidningen och pratar bort det här.

-- Ja, det gör vi.

* * * * *

Tidningen hade tagit en väldig fart framåt sedan den fått ny motor i sin unge redaktör. Djärv, fördomsfri hade han i sin ackumulator samlat alla strömmar. Liberalism, lite socialism, hela kvinnosaken, något teosofi, djurskydd, sport, ett grand försvarsvänlighet bredvid successiv avväpning, världsborgarskap på patriotisk grund, principiell frihandel med tullskydd, när faran bjöd. Denna eklekticism kunde synas påbjuden av ömhet om abonnentkretsens ökande, men den hade nog andra grunder. När svenska jordbruket vid 80-talets utgång befann sig i verklig fara, restes tullfrågan i kamrarne och försatte landet i fullständigt uppror. Som vanligt uppställdes propositionen falskt: antingen tull eller frihandel; och hela nationen stod i två läger: magen och lemmarne, ehuruväl ingen rätt visste vem som var magen. Tullarne segrade och bönderna ansågo sig räddade. Men -- året därpå blev missväxt i Ryssland, och våra bönder, som _även_ måste köpa säd, fruktade hungersnöd. Då upphävdes tullarne igen på spannmål, och hela det rysliga tullkriget visade sig ha varit ett tids- och kraftslöseri, och de segrande, voro de som förlorat. Vi, som i nya seklet åsett hur Englands gamla frihandelsteorier slopas, ha väl fått våra begrepp korrigerade och inse att det ekonomiska livet ej rör sig så matematiskt som man trott. Frihandel betyder väl att flera stater fritt utbyta sina produkter. Man förlorar då kanske på en post, men vinner på en annan, och en utjämning skall småningom äga rum till allas fördel. Men att _en_ stat säger: nu är jag frihandlare, medan de andra äro skyddade, det är ju att plundra sig själv, och är för övrigt en orimlighet, då det hela förutsatte ett fördrag mellan flera. Det är ju som att avväpna i krigstid.

De som emellertid upplevat tullkriget och sett att rätt och orätt icke låg på någondera sidan, de blevo litet försiktigare; och det är det utmärkande i sekelslutets fysionomi: försiktighet, betänksamhet. Detta hade förut kallats kompromiss i elak bemärkelse eller köpslageri, skepticism i betydelsen slapphet i karaktär och åsikter. Nu inträdde denna utjämning, där den ena verkligen mottog av den andra; man lärde av varann; och den ene gav en fördel mot en annan; samhällsklasserna blandades, man behövde bara se i adelskalendern huru många ofrälse namn förbundits med högadliga, och vilka ringa poster besattes av ättlingar till de största namnen; staten gav handräckning åt socialismen, och socialisterna bekämpade anarkismen. Söndringens tid började övergå i samlingens, och människorna gjorde sig besvär att förstå varandra. Mycket av det nya hade visat sig vara misslyckade experiment, men även experiment med negativa resultat äro nyttiga, och medföra biprodukter; alkemisterna funno kanske icke guldet, men i dess ställe hittade de svavelsyran, som är mycket nyttigare.

Kommen till makten hade ingenjör Borg straxt upptäckt att det icke var värt söka behärska en opinion och förfölja de andra, ty då visade sig straxt vid kvartalet en minskning. Det var kassören, som var barometern; han såg i sina böcker hur vindarne kastade. Och även om redaktören haft mod att trotsa den ekonomiska förlusten, såg han tidningens inflytande minskas med de avgående prenumeranterna. Han förlorade därför hastigt sin glada tro på pressens allmakt, och fann sig småningom i att vara tjänaren i stället för herren; och därför blomstrade affären.

De unga hade fått sin stora våning med tre tjänare, och redaktionen hade utvidgat sin lokal. I dess kabinett gingo ut och in: ministrar, bönder, arbetare, generaler, aktörer och artister. Inflytande hade man, men makten stod i rättvänd proportion till det beroende man ville underkasta sig. Lyda och härska!

I dag hade det varit storm på redaktionen. Det fanns nämligen medarbetare, som levde i förfluten tid, och begagnade tidningen för sina enskilda intressen. Varje notis, även den oskyldigaste, hade en hemlig innebörd: ett intresse, en fördel att vinna, ett agg att tillfredsställa. Särskilt hade teaterrecensenten tillvällat sig en maktställning, som han missbrukade för att få härska och känna sig vara någon, fastän han ingenting var. I samråd med kvinnliga favoriter satt han och härjade med människors öden, störtade och lanserade alltefter som. Särskilt hade han tagit den teatern om hand, som på grunder man kunde gissa, bar namnet hovleverantören. Den bjöd på sämre varor än sekundteatern, men åtnjöt beskydd och statsanslag, varjämte personalen räknade sig till högre hovbetjäningen.

Ingenjören Borg kände icke förhållandena vid teatrarne, men det hade irriterat honom, att det sämre åtnjöt skydd, som hindrade det bättre att komma fram. Att det fanns en del ruskiga saker där, visste han också, men det lade han sig icke i; däremot kände han icke sin recensents intima roll i den kungliga lustgården. Därför drog han till med en artikel mot »olaga skydd» och råkade därvid trampa i sin recensents kål-land. Därpå följde avslöjanden, varvid kom i dagen att just hans tidning understött uselheten. Detta var retsamt, och ingenjör Holger hade gått längre än han velat, rört vid ett ruttet ägg, och satt nu fast i ett litet majestätsbrott.

Åtalet var icke väckt ännu, men man talade därom i de högre kretsarne, och på redaktionen rustade man sig till strid.

Under dessa upprörda förhållanden var det som greve Max och hans Ester inträdde på byrån för att råka Holger.

Denne befanns vid ett sprakande humör och gladde sig åt händelsen, som skulle ge anledning att utreda en hel hop gammalt trassel. Han hälsade systern och Max, vilken han redan kallade svåger och betraktade såsom sådan, ty det hade ingått i de yngres föreställningar att en förlovning var ett eklaterande av en tillåten förening.

-- Jaså ni kommer från prästkontoret, och har fått ovett! Vad skulle ni där att göra? Kyrkans egna barn äro styvbarnen; israeliter, friskalare och mormoner få lysning, men vi av det rätta fårahuset, vi få den icke. Hör nu, om ni har lust, så skall jag hålla bröllop själv, och jag skall lysa för er i tidningen, första, andra och tredje gången.

-- Vi skulle ha hoppat över alla formaliteter, svarade Ester, om icke mor tvungit oss.

-- Mor, ja? Hur är det med henne?

-- Hon uppgav sig vara dålig, och gick till sängs efter ett uppträde ...

-- Ja, det där med gubben var ju ruskigt, men i dessa tider får man kämpa för sin personliga tillvaro, och den som faller ligger ogild.

Nu ringde det i telefon från rummet utanför.

-- Ursäkta! -- Och Holger lämnade de unga. Genom den halvöppna dörren hördes några spridda utrop.

-- Va säger ni? -- Kors i Herrans namn! -- Det är otroligt. -- Jo, de sitter här i mitt rum, och jag skall genast skicka ut dem! -- Det är _för_ gement! -- Att far, far skulle ...? -- Nej, tack! -- Och prästen tror på det? -- Kors i jissu namn! -- Vet ni ... Vet ni ... Hallå! ... Har läkarn varit ute? ... Va sa han då? ... Ingen yttre åverkan! ... Ja, ajö så länge; de kommer med nästa båt!

Holger kom ut, vit om näsan, vilken var smal som en kniv.

-- Kors i Herrans namn en sån historia! ... Mor är död! Död i sin säng!

-- Är mor död?

-- Ja, och det värsta: folket säger ... att far är misstänkt ... därför att hans process endast kunde nedläggas ... på detta sätt!

-- Det var rysligt! utbrast Ester, som i detta ögonblick ej rätt visste vart hennes sympatier skulle gå. -- Och vad säger läkarn?

-- Han kan icke se annan dödsorsak än hjärtslag.

-- Då måste vi resa ut, genast!

Icke en tår fälldes, icke annan sinnesrörelse visades än allvarlig förvåning. Man kände livet och dess brutala manér; man var beredd på allt från början, och i kampen, den eviga kampen om allt, måste ju någon duka under.

* * * * *

När Ester och Max kommo ut till Storö villa, sågo de vita lakan för fönsterna. I salen möttes de av de små barnen, som voro svartklädda. De hade intet begrepp om döden, och tycktes finna sig väl i den frid och tystnad, som rådde efter stormarne.

-- Mamma är död! sade gossen, liksom om han berättat vad som hälst, och med ett litet drag av stolthet över att först kunna komma med en nyhet.

När Ester inträtt i modrens rum med hushållerskan, erinrade hon sig genast vara medicinare, och undersökte den döda kroppen, som verkligen befanns död. Uttrycket i ansiktet var precis detsamma som det hon observerat vid deras sista möte, när fadrens rytande hade hörts från trädgården, vilket gav henne anledning tänka på en psykisk orsak till dödsfallet. Det fanns alltså något för sig, som hette själ, det existerade känslor och sådant, som icke kunde härledas ur celler och vävnader.

När hon konstaterat det hon ville, frågade hon hushållerskan:

-- Har patron, har min far visat sig här i huset sedan han lämnade det?

-- Nej, det har han inte; men ... men han är visst sjuk i sinnet; ty man har hört honom ... hela natten, och dagen här ute på skogen.

-- Hört honom?

-- Ja, han har skrikit, så att frun inte kunde få sova. Men så fort frun var död, tystnade han.

-- Så eget! -- Var finns han nu då?

-- De säger att han bor i prästgårn.

Ester gick ner till Max, som satt vid pianot och låtsades spela, utan att trycka ner tangenterna.

-- Tror du, frågade hon, att mors samvete vaknade?

-- Nej, det tror jag inte.

-- Vad tror du då?

-- Ja, om jag vore teosof, skulle jag gissa att _hon_ dog av hans sorg. Hans själ ympad på hennes slets ju bort, och det fattades tid för en sakta utlösning; därför röcks hennes hjärta sönder. Det är inte så lätt att skiljas som folk tror, och det är inte ofarligt. När en hustru är sin man otrogen, och även om han icke vet av det, så känner han det telepatiskt, och fattas av självmordstvång. Underligt är att den bedragne mannens mordlust oftast söker utbrott i hängning. Att han vill dö lär bero därpå att hans själ genom kvinnan sättes i olovlig förbindelse med en mans lägre sfärer; och själens uppehållelsedrift är så stark att han hellre dör än orenas. Om männen visste hur farligt det är att röra vid andras hustrur, livsfarligt; och om de visste hur ringa lust de erfara vid att äga en annans kvinna! De söka _henne_, och finna _honom_, ty han är innanför och motar. Det var nyligen en ung millionär, som reste med en annans hustru. De reste riktigt långt bort, till Orienten. När de nu fått varann, kunde de icke få varann. Därför sköt han först henne och sedan sig själv.

-- Kunde inte?

-- Nej! Så stod det i hans sista brev till -- mannen, som varit hans vän, och nu i dödsstunden åter blev det! -- Ett annat fall! En man övergav sin hustru, därför att hon var oregerlig. Efter ett år gifte han om sig med en ung flicka. När han inträdde i brudkammaren, fann han sin första hustru i brudsängen. Det var naturligtvis inte hon, men likheten var så förvillande, att han blev slagen av fasa och gick sin väg, från spökeriet. Där har du lösningen på den gåtfulla historien du känner. Efter ett par år gifte han om sig, fick barn, och lever än.

-- Det var hemska historier!

-- Utur vardagslivet. Observera nu din far, när han kommer hem igen, ty det gör han, men icke förr än mor är i jorden. Han är då sund. Han saknar icke henne, tvärtom; han sörjer icke, tvärtom; men han har likets färg, och lider av köld i synnerhet; han fryser så förfärligt, och gråter gör han också, utan att vara ledsen. Han magrar samtidigt, och hans kroppsliga förluster ökas abnormt. Det är utlösningen från henne. Den brukar pågå ett år.

-- Var har du läst det där?

-- Jag har inte läst, jag har observerat, på vardagsmänniskor. -- Och när en man fattas av kärlek, stor kärlek till en kvinna, så har du väl sett hans transformation. Det första är att han magrar; men på ett skönt sätt. Alla vävnader bli subtilare under förlovningen; han ändrar, utan att tänka därpå, sin diet. Söker frukter, mjölk och vin; tål intet rått eller illa luktande. Det är kroppen, som bereder sig till ny födelse, för att mottaga hennes själs emanationer; han bevakar sina handlingar och tankar, ty han vet att allt numera beror av honom. Han vill icke orena henne på avstånd, och han vet att hon lider, när han tänker ont. Har du sett hur hans yttre förandligas, hur det lyser av honom, hur han fosforescerar; hur den enfaldige blir skarptänkt, den dumme blir spirituell, den fule blir skön? Det är själarnes bröllop!

-- Det där förstår jag inte! avbröt Ester.

-- Nej, jag vet det, svarade Max, och därför är vårt förhållande slut!

-- Slut?

-- Ja! Slut! Ty jag är redan utlöst från dig!

Nu flög Ester upp i vrede:

-- Jag har aldrig ägt dig!

-- Nej, du kunde icke få mig! Du tillhörde icke mina regioner.

-- Och det säger du, så, så kallt!

-- Det är icke kallt, men du känner det så! -- Fryser du inte nu?

-- Jo, alldeles förskräckligt!

-- Ser du! Det finns andra värmekällor än mekaniskt arbete och kemisk frändskap. -- Tycker du inte det drar här i rummet?

-- Å, det blåser.

-- Det är jag, som återtar min _aura_; vet du vad aura är? Nej, det står inte i dina veterinärböcker. -- Har du verkligen aldrig ägt mig?

Ester blev röd och viskade som om hon blygdes:

-- Jo, en gång ... i drömmen!

-- Det visste jag, svarade greven; och jag vet när! Ser du, min vän, jag tror att våra kroppar hata varann, och det är så ofta fallet i äktenskap ... Emellertid, nu har du bevis på själens utsträckningsförmåga, eller dess skenbara kraft att gå ut ur sig själv. -- Vet du vad natt-maran är? Det är din fiendes själ, som besöker dig. Därför, ser du, skall man inte inlåta sig med människor alltför intimt, ty då få de kontakt och därmed inflytande, eller förmågan att inträda i rapport med dig. -- Jag vet två nygifta, som väcktes mitt i natten av hjärtklappning och ångest. De kunde inte förklara det. Men så upptäcktes det, att fenomenet stod i sammanhang med en dröm, som de hade gemensam, ehuru mycket dunkel, så dunkel att den endast lämnade ett intryck av en bestämd person. Han, mannen var icke angelägen att nämna namnet, ty det var en kurtisör till frun före förlovningen. Men när frun uttalade hans namn, kände sig mannen oförhindrad, och se deras tankar och drömmar stördes av den försmåddes nattliga besök. Tänk dig nu hur noga man måste bevaka sina tankar för att icke begå brott ... Ynglingar och jungfrur, som störas i sömnen, oroas oftast icke av _sina_ fantasier som man tror, utan av _andras_ fantasier, antingen sovandes eller vakandes. Jag kan icke erinra mig ha blivit störd av några vällustiga drömmar som yngling, men väl av förnimmelser, som tycktes komma utifrån, och föreföllo mig vara handgripliga. -- För att nu återvända till din far, så är det min övertygelse att han dödat din mor utan att veta det. Han har frusit ihjäl henne, och om du ser efter, så har hon dött av köld.

Ester började vandra på golvet, och tog en schal från klädhängarn:

-- Jag är rädd för dig! sade hon. Du fryser ihjäl mig du också!

-- Lägg bort din mors schal! sade greven lugnt. Det sitter så mycket i den av hennes _aura_; och det kan oroa dig! Du kan komma in i sjukliga stämningar ...

Ester kastade schalen ifrån sig, och sade:

-- Det känns som nässlor på kroppen!

-- Nessus-dräkten! där har du den. -- Ser du hur känsligt själslivet är. Du ser det icke i mikroskopet, men med ditt vakna inre öga ser du det!

-- Varför har du aldrig sagt mig sådant förut?

-- Därför, att om jag sagt det, hade vårt förhållande varit slut; ty det berodde ju på att jag lät dig tro mig dyperad. -- Men min vän, du har aldrig haft några hemligheter för mig. -- När du sista gången gick på balen utan mig, var du ond på mig, och du hade beslutat att hämnas. Jag satt hemma och följde dig i mina tankar. När du förrådde mig, när du lämnade ut mitt huvud och min ära till en kavaljer jag gissar, då grät min själ såsom över ett brott mot himlens lagar. Och när du lät honom kyssa dig bakom en dörr ...

Ester stod stum av fasa, och hennes ansikte frågade: »Hur kan du veta det?» Men Max, som bara väntat på denna bekräftelse, fortsatte:

-- Då kände jag en smutskänsla över hela min hud, så intensiv, att jag måste kasta av mig alla kläderna, och i min badbalja skölja mig. Där ser du, att vi icke kunna leva tillsammans, då du icke kan äga något hemligt för mig! Därföre, sedan jag uppfyllt hederns lagar och bjudit dig vigsel, säger jag farväl. -- Farväl! Nu tar jag igen mitt!

Han gick, och Ester stod kvar mitt på golvet stel som en stod.

FJORTONDE KAPITLET. Majestätsbrott.

Åtalet hade skett och väckt mycken uppmärksamhet. Man frågade sig om det var ett uttryck av övermod eller av fruktan. Konungamakten var ju så försvagad, att innehavaren icke vågade begagna de stora rättigheter grundlagen beviljade, såsom att välja fritt sina rådgivare. Och i Norge regerades faktiskt med namnstämpeln. Monarken var endast ett slags representant för riket hemma, liksom envoyéerna representerade riket i utlandet. Regera gjorde riksdagen, och monarken var icke längre regent. Vid mottagandet av en deputation, som begärde hans understöd i en viktig lagstiftningsfråga, hade majestätet beklagat att han ingenting kunde göra åt saken, emedan hans makt icke var så stor som de trodde. Men ju svagare stödet däruppe blev, dess räddare blevo alla dessa hjälplösa, som söka skyddet däruppe; de skockades som arga får och gingo småvägar för att hinna före, vägar som aldrig voro raka, och därför ofta rätt svåra att följa för de nerifrån sig försvarande.

Bland monarkiens oskyldigare försvarsmedel var besittandet av hegemonin i teatervärlden. På teatern råkade folket sin monark, endast där; och där hade han sin mottagning, hälsades av sina trogna, och med händernas sammanslående gav han en vink om vad som borde hyllas och vad som skulle nedtystas. Det var ett majfält och ett allshärjarting, och därför var positionen icke oviktig. När nu riksdagen i ett anfall av sparsamhet, eller av insikt om teaterns betydelse som en extrajudiciell riksförsamling, där det hände att beställda pjäser på ett lättsinnigt sätt karrikerat lagstiftare i riksdan, drog in anslaget till teatrarne, blev det oro i det övre lägret.

Sekundteatern, som följt med sin tid och hållit uppe den stora konsten, hade haft en svår konkurrens med statens teatrar, och medlen att hindra den fria teatern hade icke alltid varit valda. Sålunda hade de kungliga, som själva sutto i absolut eldfarliga hus, förmått myndigheterna ålägga sekundteatern så dyrbara åtgärder mot dess mindre eldfara, att den ådrog sig en stor betungande skuld.

Nu, när den kungliga skulle stängas, uppstod en fruktan att sekundteatern kunde bli den tongivande numro ett, och det måste hindras. Då sammanrotade sig adel och borgare, och gjorde ett teaterkonsortium, som under sken av fosterländsk uppoffring startade en lotteri-teater, vilken sedan skulle purras på nationen såsom kunglig nationalteater, allt under förutsättning att riksdagen skulle mottaga den trojanska gåvan. Det vill säga, man ämnade få en hovteater, som riksdagen underhölle, trots dennas bestämda vägran att driva teater- och krogrörelse.

Detta svekfulla och något enfaldiga tillvägagående hade retat demokraterna, och bildat utgångstemat för Holger Borgs artiklar, vilka slutligen utmynnade i majestätsbrottet.

Artikeln hade i sammandrag, följande lydelse:

_Om Fursten_ av _Anti-Macchiavelli_.

Så länge folken ännu önska en herre, skall denne alltid erinra sig att han sitter på sin plats med folkets önskan; men även om han tror sig sitta där med Guds nåde, bör han minnas att det är en Guds nåd han finnes där, och han skall icke överlämna sig åt den villfarelsen att han får regera på Guds försyn.

Fursten skall uppfostras till statsman och icke till officer, ty staten är ingen armé, utan staten är en stat.

Fursten är _även_ kyrkans summus episcopus, men därför behöver han icke uppträda i statsrådet med mitra och kräckla, vilket vore lika oformligt som när han mottager främmande sändebud i amiralsuniform.

Fursten skall hålla sig fri från alla medborgerliga och småborgerliga intressen, ty hans person tillhör staten; och han skall i sin person värdigt uppehålla dens anseende, han representerar.

Fursten skall icke driva affärer, icke konkurrera i konst, vetenskap eller litteratur, ty hela hans tid tillhör staten. Och den som skall överse åtta statsdepartements och två representantkammares arbeten, den _får_ icke ha tid till annat. _Har_ han tid till annat, så sköter han icke sin plats.

Fursten skall vara rättvis som allmakten han tror på; fast, men icke grym; överseende, men icke slapp; oförvitlig, men icke skenhelig; han skall ha mod att försaka den rörliga hopens gunst, och i medvetandet om högre plikters uppfyllande våga stå ensam, om det gäller.

På sin upphöjda plats, befriad från beröringen med livets skräp, och fritagen från omtankan om bärgningen, skall han leva i skönhet och umgås med visa män och goda män, icke med gäckar och dobblare; då skall han kunna se ut över riket med större blick på tingen än andra dödlige; då skall hans rådslag väga och hans ord gälla.

Fursten får icke känna sig klassmedveten. Han skall icke vara adelns överhuvud, icke hovets, icke furstehusets, utan han skall känna sig som statens försyn, nationens försvar och landets fader.

Fursten skall icke se på småsaker, sådant skall han stå över; hans nåd skall träffa den värdige och icke den ovärdige; ty nåd blir lätt orätt.

Fursten skall skydda den svage, icke därför att denne är svag, utan när honom förtryck sker; eljes icke.

-- -- --

Allmänna ordalag, som kunde tillämpas på enskilda fall, se där artikelns innehåll. Domen hade emellertid fallit, och lydde på tre månars fängelse. Man frågade sig hur det var möjligt.

Det hade hänt mycket de sista åren: genom tullarne hade riket isolerat sig; genom regeringens närmande till tyska riket, hade en viss junker- och militärgeist bemäktigat sig sinnena hos de övre; och nu efter urtiman, då armén fått tag i nationens uppfostran, blev det tjockt i luften. Norrmännens krigshot och rustningar, skrämde de stilla i landet; socialdemokratiens framryckande hotade samhällets grundvalar; därför samlades all hjälplöshet, allt som var trötthet och lättja under det högsta beskyddet, och i denna högborgerliga majoritet hälsade man åtalet och domen med enhällig belåtenhet.