Part 6

Bland svenskar, som jag gjorde bekantskap med i Wetaskiwin, var en vid namn Claes H. Swanson. På sid. 81 kan läsaren se hans farm. Huru han kommit sig för så långt, det skall jag låta honom själf berätta. Han skrifver:

»Jag emigrerade från Huskvarna, Sverige, 1881 till Förenta Staterna, vistades uti Woburn, Mass., i 12 år, arbetade i ett gjuteri men blef nedbruten till min kroppsliga hälsa. På denna plats blef jag omvänd till Gud 1882. Jag trifdes väl där bland Guds barn, men sjuk, som jag var, lade jag fram min sak för Gud och fick visst för mig, att jag borde byta om klimat och vistas uti fria luften. Då skulle ju farmarelifvet passa bäst, och som det kom till min kännedom, att nordvästra Canada var öppet för nybyggare, så att man kunde få 160 acres land för blott 10 dollars, så beslöt jag mig att fara dit och se mig omkring. Jag erhöll fri resa ända från Montreal eller nära 3,000 eng. mil. Det var ju riktigt liberalt, men det var ock enda vägen att få någon att fara hit upp, ty här var just som en ödemark på den tiden.»

»Jag anlände till Wetaskiwin i april 1893. Vi voro 22 stycken i sällskap, alla svenskar, de flesta af oss på Jesus troende. Första vintern hjälptes vi åt och körde timmer. Följande sommar byggde vi nuvarande missionskyrka, som står till heder för vårt skandinaviska folk här på platsen. Under vårt första nybyggarelif måste många af oss genomgå ganska stora svårigheter, såsom att bo i jordkulor, att vara fattig på både penningar, mat och kläder m. m. Men en god sak var, att här fanns så godt om harar, att man kunde gå ut ett par timmar och skjuta 40--50 stycken. Det gick till på så vis, att man gick till skogen till en plats, där det fanns kullblåsta träd, som lågo kors och tvärs. Man klef upp på ett af dem och hoppade till, så att träden skakade. Då kunde det hoppa ut ett helt dussin harar på en gång, och man behöfde bara stå still och skjuta dem allihop o. s. v. Första vintern sedan vi hade bärgat vår skörd, måste vi skyffla undan snön på marken och breda ut säden där samt tröska den med slaga, såsom de gjorde i Sverige. Men vi tröttnade snart på detta. Jag gjorde en inbetalning på 400 dollars och köpte en 12 hästkrafters tröskmaskin. Som jag aldrig har varit farmare, förr än jag kom hit, så hade jag aldrig sett någon tröskmaskin eller själfbindare eller några andra farmaremaskiner. Det gjorde mig därför ett stort hufvudbry att kunna sköta den. När den kom på järnvägen till Wetaskiwin, trodde jag, att det var en cirkusvagn, men aldrig att det var någon tröskmaskin. Dock -- jag lärde mig snart att sköta den. Jag har varit ute i sju höstar och tröskat för mina grannar och tröskat ända till 3,000 bushels om dagen.»

»Aldrig hade vi sett några indianer, förrän vi kommo hit, men här kommo de till vårt hus. Min hustru var rädd, så att hon ville låsa dörren. Men jag fann snart ut, hvad de ville. Indianen stack sina fingrar i munnen och började tugga, och då trodde jag, att han var hungrig, och det var äfven så. Vi gåfvo honom att äta och sedan gick han, och vi blefvo snart vänner äfven med indianerna. De äro ej svåra att umgås med, blott man visar dem vänlighet.»

»Den första tiden funnos ej vägar, ej broar öfver bäckar och åar, utan vi måste vada öfver dem. Första våren var det några af oss, som hade gått öfver Battel River, innan isen bräckt upp. Så kom det varmt solsken och varmt väder. Snön smälte och isen gick upp och det blef så mycket vatten, så att de, som voro på andra sidan, ej kunde komma öfver på nio dagar, utan vi måste kasta brödkakor m. m. öfver till dem, så att de fingo något att äta o. s. v.»

»I staden Wetaskiwin var blott en handelsbod, några skjul, ett hotell och stationshuset. Nu finns där åtta hotell, öfver ett dussin handelsbodar af alla slag, tre banker, skolor (en skola, som kostat 30,000 dollars), sju kyrkor, men tyvärr äfven sju krogar. En del ägas af svenskar. Nu finnas äfven vägar och broar. Det var flera, som dränkte både sig och hästar vid försök att vada öfver. Äfven jag själf var i fara ett par gånger, men blef bevarad. Många af vårt skandinaviska folk ha kommit hit med litet eller intet, men sitta nu välbärgade och detta har skett med ihärdigt arbete.»

»Till sist vill jag säga, hvad jag själf hade, när jag började mitt nybyggarelif. Det var inalles 1,500 dollars, och då hjälpte jag min granne med en del däraf. Jag måste lega för mycket, af hvad jag skulle hafva gjordt på farmen, såsom husbygge och snickring m. m. Penningarna gingo därför snart. Men i dag har jag ett godt hem för mig och familjen och af Herren har det skett. Jag äger 720 acres land, 50 nötkreatur, 15 hästar, 75 svin, alla behöfliga farmmaskiner och redskap till ett värde af mellan 15--20 tusen dollars. Min skuld på det hela är 800 dollars. Detta bevisar, att arbetsamhet och ihållighet med Guds välsignelse kan bringa en framåt.»

TOLFTE KAPITLET.

Reflexioner öfver västra Canada.

Medan vi nu åter sitta på tåget, torde det vara lämpligt att ännu tillägga några ord om västra Canada. Utgifvaren af tidskriften American Agriculturist skrifver, sedan han gjort en 4 tusen mil lång resa genom landet: »En så snabb utveckling, som vi sågo, är möjlig endast i ett land, som är välsignadt med en fruktbar jord och en lycklig befolkning. Västra Canadas framtid är synnerligen löftesrik. Hastig och gedigen utveckling är viss. När de nyare delarna af Förenta Staterna bebyggdes, hade nybyggarne att kämpa med många svårigheter. Där funnos inga järnvägar och följaktligen inga afsättningsplatser för deras produkter. För nybyggarne i Canada ställer sig allting annorlunda. Järnvägar ha gått före dem och beredt dem alla fördelar af ett modernt farmarelif». Och en författare i tidskriften Nebraska Farmer skrifver: »Vi sågo större hjordar af nötkreatur och får beta i Assiniboia och Alberta, än vi någonstädes sett i Förenta Staternas väster. En hjord räknade 5,000 nötkreatur och får utan tal». En mycket rolig teckning ser läsaren på sid. 85. Det är John Bull, som står i en väldig reservoar fylld med hvete, och säger, att Manitobas och Nordvästerns farmare under år 1903 stoppade i sina fickor mer än 100 millioner dollars.

Det är alldeles icke att undra på, att farmare i Amerikas Förenta Stater börja allt mer och mer vända sina blickar till Canada. Dels minskas nämligen jordens växtkraft, då man under tiotal af år endast tager skördar af henne, utan att genom årlig gödsling gifva henne något igen, dels börjar landet i Staterna, för så vidt det är odlingsbart och någorlunda väl beläget i förhållande till kommunikationerna, att blifva ganska dyrt, och då ligger det nära till hands för farmarne -- i synnerhet om de ha flere barn -- att sälja sitt land i Staterna för att uppe i Canadas provinser få stora sträckor af fruktbart land för nästan ingenting. Har en farmare till exempel inom Förenta Staterna 50 acres, som han kan sälja efter 100 dollars för acre, så har han genast 5,000 dollars. Kan han då för 10 dollars få 100 eller 160 acres i Canada och så för 50 eller 80 dollars ytterligare 100 eller 160 acres, så må man finna det helt naturligt, om han allvarligt funderar på att bryta upp och flytta.

I en Canadatidning läste jag nyligen, att icke mindre än 60 farmare från en enda plats i Minnesota ämnade sommaren 1905 utvandra till Canada.

Därför göres också på vissa håll i Förenta Staterna allt för att bland amerikanarne nedsätta Canada. Blir det ett år rost eller frost, som förstör skörden i Canada, strax får man veta det i alla tidningar. Det utmålas och öfverdrifves i bjärta färger för att varna folk för utvandring, men om det inom Staterna blir rost eller en förödande torka, hvilken är lika farlig som den skarpaste frost, så föranleder det ingen att varna för invandring dit. Man går i Förenta Staterna ungefär så till väga för att förhindra invandring till Canada, som man i Europa går till väga för att förhindra utvandring till Amerika.

Emellertid börjar man äfven på inflytelserika håll göra rättvisa åt Canada. Sålunda skrifver tidskriften American Review of Reviews 1904 bl. a. följande:

»Under det de hundra tusental, som komma till Förenta Staternas kuster, uppsöka de stora städerna, hasta Canadas emigranter från Atlantiska kusten rätt öfver kontinenten till de rika prärierna, som blott afvakta vidröringen af nybyggarens Midashand för att förvandla sig i gyllene sädesfält.»

»Hvarför amerikanarne flytta? Man finner svaret i de lockande tillfällena att förskaffa sig fritt eller billigt land i västra Canada och utsikten att kunna omsätta den gamla farmen i kontant till högt pris. Farmar i Iowa och Illinois äro värda från sjuttiofem till ett hundra tjugufem dollars pr acre. Farmar i västra Canada, hvilka i sitt obrukade tillstånd skola producera större skördar, kunna fås för intet, om man tager dem såsom homestead, eller för fem till femton dollars pr acre, om man skall köpa dem. Till dessa land gå också den amerikanske arrendatorn och drängen. Det fria landet i de trakter af Förenta Staterna, som hafva tillräckligt med regn, är slut.»

»Den amerikanske farmaren, som har en familj med uppväxande pojkar omkring sig, ser intet annat sätt att hålla dem tillsammans än att utvandra till det sista fri-land-området på kontinenten, västra Canada -- »den sista västern». Så säljer han ut, flyttar till västern och sönerna slå sig ned omkring honom. De kunna taga fritt land och köpa tillsammans flera tusen acres. De skola så in detta billiga land med hvete efter att först hafva plöjt med ångplogar, hvilka samtidigt göra nio fåror i den förr obrukade jorden. De kunna i allmänhet räkna på tjugu bushels pr acre, hvilket är mindre, än medelskörden har varit i Manitoba för öfver tjugu år. Under sådana år, då priset är högt, kan det ligga en förmögenhet i en enda skörd. Duktiga farmare få ibland fyrtio till femtio bushels pr acre.»

»All denna hastiga ekonomiska uppblomstring framkallar frågan: Hvad skall framtiden bära i sitt sköte? För tio år sedan var västra Canadas dittills erhållna största hveteskörd 20 millioner bushels. År 1902 var den 67 millioner bushels, nästa ymniga skörd må bringa totalutbytet till 100 millioner bushels. Det fordras järnvägsvagnar till 117 mils längd för att taga vara på ensamt den säd, som odlas utefter Canadian Pacific. För tio år sedan var hela hvetearealen en million acres[5]; i dag är den 3-½ millioner och nästa år blir den 4-½ millioner. I och med byggandet af järnvägar i den väldiga skala, som nu begynnes, bör den odlade arealen ökas fullt så raskt under det kommande decenniet som under det sist gångna.»

»Det har uppskattats, att af de 250 millioner acres, som inneslutas i hvad man vanligen menar med västra Canada -- Manitoba, Alberta, Assiniboia och Saskatchewan -- 170 millioner ligga inom regnbältet och äro passande för hveteodling. Om man antager, att endast 40 millioner acres någonsin komma att besås med hvete, skulle västra Canada en vacker dag hafva en skörd af 800 millioner bushels hvete -- omkring 50 millioner bushels mer än den största hveteskörd, som någonsin erhållits i Förenta Staterna.»

Det är för visso ett märkvärdigt tidens tecken, att ansedda amerikanska tidskrifter börja tala så om Canada.

De, som invandra till Förenta Staterna, blifva till allra största delen arbetare i olika industrier. Invandrarne i Canada söka sig däremot i regeln land. Hafva de penningar, t. ex. 4--5 hundra dollars, så kunna de taga land strax. Dock blifva de under de två, tre första åren beroende af arbete hos andra de sex månader af året, som de icke behöfva bo på sitt »homestead». De, som hafva mindre än 4--5 hundra dollars, söka sig arbete, tills de hafva förtjänat så mycket, att de kunna köpa land. Arbete är också lätt att få och betalas bra både i industrier och hos farmare. Men arbeta måste de. Lättja betalar sig icke.

De, som icke strax kunna bestämma sig för, hvar de skola taga eller köpa land, äro vanligen i tillfälle att arrendera sådant. Då hafva de genast hus att bo i, äfvenså kreatur och redskap m. m. Arrendet betala de med en viss procent af skörden, något motsvarande hvad man kallar hälftenbruk i Sverige. Efter något år äro de då redan så hemma i landet och i arbetet, att de med större säkerhet kunna göra ett godt val.

Huru det går till att så på de väldiga prärierna, därom får läsaren en föreställning af teckningen på sid. 88.

Skörden tröskas ute på marken med väldiga maskiner. De, som äga dessa maskiner, fara från farm till farm och verkställa tröskningen hos farmare, som ej hafva maskiner själfva. En bild däraf ser läsaren här nedan. Detta är för alla parter en stor fördel. Den tröskade säden köres sedan till de stora »elevatorerna», d. v. s. sädesmagasinen -- läsaren har på sid. 45 sett en teckning af ett sådant. Där få de sälja allt kontant till de stora spannmålsbolagen. Konkurrensen mellan dessa bolag gör ock, att farmarne få ganska bra betaldt.

Enligt officiella uppgifter lära af Canadas jordbrukare icke mindre än 87 procent vara ägare af sin jord. De öfriga äro arrendatorer.

Hittills har jag endast talat om Canadas spannmålsodling. Här bör jag nu tillägga, att Canada har en utomordentligt storartad fruktodling. Äpplen och päron äro de förnämsta fruktsorterna, men äfven plommon, persikor, vindrufvor o. a. odlas i stor omfattning. Exporten af frukt liksom af spannmål och mejeriprodukter växer också år för år, i synnerhet till England. Hvem vet, om icke den dag snart är inne, då England skall från Canada fylla hela sitt behof af spannmål, kött, smör, ost m. m. samt i dessa afseenden göra sig fullkomligt oberoende af såväl Europas kontinent som af Förenta Staterna. Exporten af ost från Canada till England år 1903 var 150 millioner kg. och af smör mer än 250 millioner kg. med ett sammanlagdt värde af 135 millioner dollars.

Huru kreatursstocken i Canada växer, det synes af här vidstående bild.

Däremot presenterar bilden på sid. 95 några exemplar af ett utdöende djurslag, som förut varit, så att säga, enväldig herskare öfver de gräsrika prärierna såväl i Canada som i Förenta Staterna. Det är den ståtliga buffeloxen. Knappt något djur har varit utsatt för ett så vildt utrotningskrig från människors sida som buffeln.

Industrien i Canada utvecklar sig ock med stor kraft. Den stödjes också af industripremier från statens sida. Sålunda utbetalades under budgetåret 1903--04 nära en million dollars i premier för tackjärn och stångjärn, nära 200 tusen för raffineradt bly.

Dessutom utgår en särskild premie om ½ cent per gallon petroleum, som produceras i Canada. Lagen därom trädde i kraft den 8 juni 1904, och från det datot intill den i december har en summa af 123,088 dollars utbetalts i premier till petroleumproducenter. Detta utvisar en totalproduktion af 18,063,200 gallon petroleum.

En synnerligen storartad industri i Canada är tillverkning af pappersmassa, som befinner sig i stadig och hastig tillväxt. Värdet af den exporterade trämassan, som 1894 uppgick till en half million dollars, hade år 1904, alltså på 10 år, stigit till mer än tre millioner.

TRETTONDE KAPITLET.

De Klippiga Bergen. -- British Columbia.

Men jag fortsätter min resa.

Det bär nu af upp i de Klippiga bergen, dessa obeskrifliga, vilda, himmelsstormande berg, som komma den resande att riktigt häpna. Vid en station, som heter Laggan, sammanträffade jag åter med min hustru och dotter, som rest före mig för att få vistas uppe i bergen några dagar. Där ligga två platser, Banff och Laggan, som lära vara utomordentligt härliga. Dit reser en ständig ström af turister, och där har man goda hotell att taga in uti. Själf fick jag icke komma dit, utan måste nöja mig med, att de mina hade några härliga dagar där. För mig gällde det icke att se naturen utan att uppsöka och samla svenskar omkring Guds ord. Därför måste jag åka förbi sådana där platser, där jag dock kanske behöft att få hvila ut en eller annan dag.

Det är fast obegripligt, hur det varit möjligt att taga sig fram med en järnväg genom dessa klippor. Men det har gått, och nu reser man där utan svårighet eller fruktan, ehuru det nog hvad dag som helst kan hända, att ett eller annat klippblock kommer störtande från några tusen fots höjd ned öfver banan. Den som då är i vägen, hans plats i världen blir tom för att strax intagas af en annan. Banan blir reparerad, människoströmmen kommer åter, och när man reser förbi stället, så titta alla ut och den ene säger till den andre: »Det var här, som den förfärliga olyckan inträffade, då ett klippblock störtade ned öfver tåget och krossade flera hundra människor». Sedan sätta de sig ned eller lägga sig att sofva lugnt, såsom om aldrig någon dylik olycka kunde hända, medan de själfva resa den vägen. Sådan är världens gång.

Det är klart, att en bana, som går fram i dylika trakter, måste hafva många skarpa kurvor och starka lutningar, som göra den största försiktighet hos lokomotivförare och banbetjäning nödvändig.

Man berättade för mig, att mellan Laggan och närmaste station i väster voro alldeles särskilda försiktighetsåtgärder vidtagna. För den händelse, att lokomotivföraren i den långa skarpa lutningen skulle förlora herraväldet öfver tåget finnes på fyra ställen sidospår med lutning uppåt. Kommer alltså ett tåg redlöst rusande utför, så växlas det af vakten in på ett sådant sidospår, där det snart hejdas af motlutningen.

Vi ha nu lämnat Alberta och äro inne i British Columbia, som är Canadas västligaste provins. Efter en dags resa stanna vi i en stad, som heter Revelstoke, underskönt belägen såsom i en gryta, bildad af himmelshöga, snöbetäckta berg, mellan hvilka Columbiafloden tränger sig. fram. Här talade jag två gånger i en amerikansk metodistkyrka. Någon svensk andlig verksamhet finnes icke i staden eller trakten. Svenskarnes antal är ej heller stort. Mina åhörares, antal den första dagen på kvällen utgjorde kanske 50--70 personer. Andra dagen var sammankomsten kl. 3 på e. m. och då voro åhörarne knappt hälften så många. Det var en olämplig tid för en sammankomst. Men det kunde ej bli annorlunda, emedan vi skulle resa kl. 6 på aftonen.

I Revelstoke bodde vi i ett svenskt hotell. Det var ett i förhållande till stadens litenhet ganska stort hotell, kalladt Centralhotellet, som därjämte fördelaktigt utmärkte sig genom sin snygghet. Det ägdes af några bröder Abrahamsson, och vi rönte där mycken välvilja. Någon betalning för vår vistelse i hotellet ville man på inga villkor taga emot.

Ett trefligt litet besök gjorde jag i en annan svensk familj, dit jag blef kallad för att döpa ett litet barn. Modern har varit skollärarinna i Skåne, ej långt från Lund, och är nu sedan sex år gift här. Barnet var åtta dagar gammalt, och det var med stor glädje jag döpte och välsignade det. »Icke döpt af svenska kyrkan», skulle man skrifva i kyrkboken i Sverige. Löjligt så visst -- alldeles som om »kyrkan» kunde döpa, eller som om därpå komme någonting an. Men denna »visa» formel för anteckning, var resultatet af fem dagars öfverläggning vid en konferens af svenska kyrkans 12 biskopar för några år sedan, då konungen hade kallat dem tillsammans för att öfverlägga om det s. k. »lekmannadopet», som vid den tiden upprörde »kyrkan» vida mer än all den gudlöshet, som är rådande inom henne.

I Revelstoke lämnade Hallonquist oss och återvände till Winnipeg. Med stor saknad skildes vi från honom. Det var för att vara oss till tjänst, som han följt med ända hit, elfva hundra eng. mil från Winnipeg.

Men jag reser vidare. Efter 16 timmars järnvägsfärd kommo vi framemot middagen till Vancouver, en stad i Canada vid Stilla Hafvet. Här predikade jag på kvällen i en ganska treflig stor sal, som ägdes eller hyrdes af en skandinavisk metodistmission, hvars föreståndare var en norsk metodistpastor vid namn Hauge, en äldre, hjärtans välvillig man. Han bragte på tal frågan om behofvet af en svensktalande vice konsul i Vancouver. Efter min predikan föreslog han och antog församlingen en resolution därom, hvilken lämnades till mig med anhållan, att jag måtte verka för saken, när jag komme till Stockholm och träffade konungen.

Vancouver var slutpunkten för min resa. Det hade väl varit meningen, att jag skulle resa öfver till staden Victoria, som lär vara utomordentligt vacker, belägen på ön Vancouver, samt station för den engelska Stilla-hafs-flottan. Men det vardt ingenting af. Några timmars väg söder om staden Vancouver ligger en stad vid namn Everett, som icke alls fanns till, när jag var i dessa trakter 1889, men som nu är en ganska stor stad, där många svenskar bo. Missionsförsamlingen där ville nödvändigt, att jag skulle komma dit, och dess pastor Haleen mötte mig i Vancouver för att riktigt ta mig. Ja, hvad var att göra? Jag måste glömma mina 66 år, låta min hustru och dotter fara till Victoria och själf följa med till Everett. Men därmed hade jag lämnat Canada och kommit in i Förenta Staterna.

Nu återstår endast att säga några ord om British Columbia. Det är, såsom jag nämnt, Canadas västligaste provins och ligger vid Stilla Oceanen. Det är mer än dubbelt så stort som hela Sverige men har icke mer än omkring 200 tusen invånare.

British Columbia har ända in på midten af 1800-talet varit ett obekant land. Ön Vancouver upptäcktes visserligen i slutet af 1700-talet, men därvid stannade det ända till 1847, då det förr omnämnda Hudson Bay Compani trängde fram ända till Vancouverön och anställde en agent där. Emellertid var framgången ringa till år 1858, då stora skaror af folk började strömma dit för att söka guld. På fem månader det året anlände ej mindre än 20 tusen guldsökare från Californien till Victoria. Från kusten spridde de sig uppåt landet längs de guldförande floderna. De funno också guld i stor myckenhet. Ännu idkas också guldvaskning. Man beräknar värdet af guld, som togs i British Columbia 1901, till öfver 4 millioner dollars. Men guldet, som där är att taga, är dock intet att räkna i jämförelse med de oerhörda rikedomar i jordbruksland, skog och mineralier af alla slag, som provinsen har att bjuda på. En blick in i dess skogar kan läsaren få af bilden på sid. 97. Canadas träexport under 1903 uppgick till nära 41 millioner dollars och hade på fyra år mer än fördubblats.

En annan källa till oerhörd rikedom äro British Columbias fiskerier. De stora fjordarna och floderna riktigt vimla af lax och andra fisksorter. Tillgången på vildt i skogarna är också utomordentligt rik.