liv. Drivorna därute voro redan halvsmälta och kastade sitt sista blåa

skimmer in genom rutan. Men nere vid skogskanten stod snösmältningens hektiska, röda sol och tände alla rutor i glimmande brand. En ensam stjärna vilade, matt och fuktig som en pärla, på den musselblå himlaranden. Ett fönster stod på glänt, kvällen var ovanligt ljum. Det varslade myggår. Men i luften stod ännu all snöns friska fuktighet. Den blandade sig med den dröjande solvärmen till en rusande dryck av eld och is — all den sugande, ångestfulla trånad, som blott Norrlands starka vårvinter äger och som med varje fläkt andades längtan in i rummet. Allt var tyst, hela huset sov. Då kom Anna-Greta smygande in för att se till honom. Det gjorde hon var kväll, de voro ju som syskon. Men så sent hade hon ännu aldrig kommit. Kanske hon glömt honom, när hon trött kommit in från ladugården, och först sedan erinrat sig Mats. Så hade hon slängt sig i säng. Plötsligt tyckte hon, att det var så märkvärdigt tyst där inne. Han sov väl, allt var väl riktigt? Med isande fruktan mindes hon den kvällen han blev sårad, mor Britas blick — Nej, hon måste in till honom och höra, att han levde. Hastigt slängde hon fårskinnsfällen över särken och smög på bara fötter in till Mats.

Och Mats såg henne komma. Med halvslutna ögon, ty han låtsades sova. Aldrig hade han känt en sådan skräck, ett sådant jubel. De få sekunder hon behövde från dörren till hans säng tycktes honom ändlösa. Nu var Anna-Greta tätt invid honom, hon böjde sig över honom. Mats var så blek i halvdagern, där han låg och höll andan, han såg ut som en död. Hon måste böja sig djupt för att känna hans andedräkt. Vad hans mun var vacker och blek, den var märkt av lidande.

Och pojken! Under halvfällda ögonlock såg han upp på henne. Aldrig hade hon varit honom så nära. Pälsen hade glidit ned över axlarna, särken var öppen i halsen. Fasta, jungfruligt små och späda tecknade sig de unga brösten under linntyget. Berusande flöt hennes doft ner över honom, och doften var av mjölk och vildskog. För första gången kände han en mans lust att gripa och fasthålla henne som kvinna. Ta henne, äga henne, med lust, med våld just nu i vårdagjämningen! Men han betvang sig och slöt händerna hårt om sängbalken, så att knogarna vitnade.

Då rätade sig Anna-Greta och började gå mot dörren. Under linntyget skymtade han hennes bara fot, som färgades röd av den sista solreflexen. Ett svagt stönande undslapp honom mot hans vilja. Anna-Greta trodde, att det var i sömnen. På nytt orolig vände hon om till sängen och lade försiktigt sin ena svala hand på hans panna för att känna, om han hade feber. Då svalkades branden i gossens blod, en ljuvlig frid grep honom, och han tyckte, att en underbarare beröring med henne kunde han aldrig fått erfara.

Åter suckade han, men det var av lycka. Då böjde sig Anna-Greta djupare ned över honom och tryckte sakta sin röda mun mot hans bleka. I ett nu svek honom behärskningen, och med sina starka unga händer grep han om hennes huvud och pressade det hårt ned mot sitt i en lång, het kyss. Förvirrad slet sig flickan loss, och när hon blickade in i hans vidöppna ögon, där allt stod att läsa, visste hon, att han hela tiden varit vaken. All hennes vanliga säkerhet försvann, rodnande drog hon hop pälsen över bröstet och smög sig åter tyst därifrån.

Från den dagen undvek Anna-Greta att komma in om kvällen, och hade hon ärende in på dagen, hade hon lillpigan med till att ordna för honom. Med deras förtrolighet var det slut, men vred såg hon ej ut att vara. Endast fåordig och tankfull, så olik sitt vanliga, sprittande väsen.

Endast en gång kom hon ensam in. Det var i skymningen. Mats var nu bättre och vilade påklädd på sängen. Ja, han måste säga sig, att han nu var så frisk, att han gott kunnat återgå till arbetet. Men en underlig lättja höll honom ännu vid bädden. Den askonsdagen var det han, den trägnaste av dem alla, som låg längst på morgonen och som därför hela det året skulle få dra asksäcken. Det var som om han kommit ifrån vardagen och dess ansvar, den ljuvliga helgdagsstämningen ville ej släppa.

Stilla låg han där och såg Anna-Greta komma in. Tveksamt steg hon över tröskeln och gick utan att se på honom fram till fönstret. Där ställde hon sig att stirra ut i vårskymningen, som mörkblå och beklämmande tung hängde över gården som ett ovädersmoln. Ingen av dem sade ett ord. Men tystnaden talade, alltför mycket sade den, Anna-Greta tyckte, att den skrek ut tankar, som hon än ej tänkt, ord, som människotunga icke mäktade. Om ej Mats talade till henne snart, måste hon fly för denna ödesdigra tystnad.

Och Mats försökte. Nu, nu var stunden, det visste han. Men hans hopsnörda strupe förmådde ej framkalla ett ord av alla dem, som trängdes på hans tunga. En tung, het förlamning låg alltjämt över alla hans sinnen. Allt han ville säga låg just redan i tystnaden mellan dem, alltför ljuvt att ännu erkännas med ord. I övermåttet av sin lycka fällde han ögonlocken för att bättre kunna lyssna till de tusen hemligheter, den ljudlöst viskade. Men när han åter såg upp, var flickan borta.

Dagen därpå var Mats på benen och gick åter till arbetet. Medan han vilat, hade drängarna fått ligga i desto mer, och mor Brita själv hade varit med dem till skogs en gång för att se till, att där blivit något uträttat.

När Mats kom upp i skogen, lågo också redan långa tjärvedskaster uppstaplade över hela dalplatsen och lyste gulbruna i solskenet. Men mycket fanns ännu kvar att göra. Med friska tag högg han i på nytt. Det kändes härligt att arbeta, all den jäsande, nya kraften i honom ville ha utlopp. Det var som om han tänkt ta igen all den arbetstid han förlorat. Men krafterna voro dock ej så stora än, som han trodde. Ibland svindlade det plötsligt för honom, så att han ville falla. Den starka, sövande vårluften steg honom rusande åt huvudet. Men han fattade sig snart, tog litet av den sista snön, som svartnande låg kvar bakom en buske, och baddade pannan med och högg så i på nytt med yxan, så att det klang i skogen.

Det vårades nu allt mer, marken var bar, men tjälen band ännu jorden. Mitt på dagen kunde solen tina upp den några tum ner, men bottendjupet var alltjämt dött och fruset. Det luktade av tjära, solbränt trä och däven mylla uppe i skogen, och över byn stodo aftnarna blå och långa, som en enda fåfäng längtan.

Var kväll stod Anna-Greta vid fönstret och väntade på Mats. Slut var det med den gångna tidens ro, ingen dag hade nog många steg för henne. Det var något hon ville gå ifrån, något hon ville gå emot. Något brann av oro i henne, något stod tyst och darrande och väntade. På vad? Den, som kunnat säga henne det, han teg.

Utan att hon visste det, grät hon, där hon stod. Tårarna föllo på handen, och hon strök den mekaniskt mot rutan. Då blev den så klar, att det var som om vårnatten själv kommit in till henne. Hon måste torka tårarna och le. Men när hon sett Mats komma genom grinden, gick hon bort från fönstret. De sågo varandra knappt om dagarna.

Mor Brita såg ofta på henne med ängslan. Hon kände sig själv sedan ungdomsåren. Så het, så väntande, så full av oro gick ock hon vid knappa sjutton år. Hennes lycka var, att hon fann en hederlig man. Men nog ville hon, att hennes Anna-Greta skulle gå i brudstol med gullkronan på.

Nu var det mor Brita, som såg sig om efter friarna. Vad Anna-Greta behövde, det var en stadgad man, som kunde bli ett stöd för hennes obändiga ungdom. En sådan hade hon själv fått, och det hade slagit väl ut. Gods och gård skulle han ock ha, det var självfallet. Gärna ville hon också ha kvar flickan i grannskapet. Hur hon funderade och sökte, tyckte hon till slut, att det bara var en, som dög av alla friarna.

Den, som dög, det var gamkallen i Ol-Olsagården så kallad. Med orättvisa, tyckte mor Brita, väl var han bra nog över de femtio, men han var väl bibehållen och inte illa funtad på något vis så när som på den kala hjässan. Kanske hade han litet av morsgris över sig. Det sades, att han icke fått gifta sig, så länge mor hans levde, ty han var hennes ende son. Men nu tänkte han väl på gården, som stod utan husmor och arvingar.

Nu var gumman saligen avsomnad, och hennes Erik sprang fri och lätt bland de yngsta efter bygdens alla jäntor, tills han äntligen stannade vid Anna-Gretas fönster. Förra sommaren var han den, som stått trägnast där, hånad och utskrattad av de unga snorgärsarna till pojkar, men ihärdigare än dem och med den rikaste gården i byn i bakfickan.

Vad Anna-Greta tänkte, det visste nog mor Brita si så där tämligen, men slog ändå fram saken. Då vaknade flickan upp och fattade eld.

— Vad går I där å kokar ihop, mor, sade hon hetsigt. Tänker I kast mej i armarna på en tocken där gampojk? Vem har bett er fria för mej? Är ja skämd än eller ärelös, va?

— Å var du lagom stursk, sade mor Brita lugnt; far din var äldre än så då ja tog’en, men int miste ja äran på de gifte.

Då skämdes Anna-Greta för sin häftighet, men gick blott surmulen undan för sig utan att svara. Gifte, vem tänkte på sådant? Det hon tänkte på, det var annat det än gård och grund, annat än kyrkovigsel och fästegåva, barn och kreatur. Intet namn hade det än, men hon hade sett det brinna i en ung mans ögon en stilla vårfrudagsnatt.

* * * * *

Så gick april, det vårade sig alltmer. Det led mot valborgsmässa. Tjärveden uppe i dalen var nu nästan färdig och låg i långa, raka kaster över hela dalplatsen. Det gällde nu blott att skaffa tillräckligt med torv, näver och löpe, innan dalen skulle brännas. Men det mesta av avfallet hade man tagit ner till bygden för att slänga på valborgsmässobålen.

Nu skulle bålen tändas, ty nu var Valborgs dag inne. Blå och aningsfull låg kvällen över höjderna. Den tinande tjälen steg som en svag ånga upp ur jorden. Den var dess fuktiga andedräkt, mättad med livets friska must. Själva den bara marken hade något av overklighet och aning över sig, den skiftade i rosabrunt och violett i dalgångarna.

Djupt där nere låg vintermyren lika tom och svart, kantad av en ring av spirande grönt. Väl två veckor före alla andra klädde sjövittra sina stränder med frisk grönska. Se, se, vad gott jag gör er, ville hon säga människorna, för att de skulle glömma vintrarnas lidanden. Men nu låg hon där nere hopkrupen på bottnen och räddes för ljuset. En gång om året tändes det i flammor ända ner i hennes mörkaste skrymslen.

Nu kom det — nu tändes det första bålet! Det var på utomåkerssidan, högt uppe i liden, och skenet föll blodrött ner i myrens glanslösa djup. Då borrade vittra darrande ansiktet ner i gyttjan och kröp i skuggan av myrsäv och dyört, men eldskenet gick tvärs igenom henne ändå.

Ännu ett bål tände sig. Det röda skenet bredde sig allt mer över myrens vatten, tills den liknade en mörk, levrad blodpöl. Som blodstänk låg det i vittras trassliga hår, som slingrade sig kring dvärgnäckrosens ormande rötter. Slagen låg hon den dagen, genomlyst, utan att mäkta det onda.

Inomåkersborna hade sitt bål uppe på Myrberget vid vitterstenen. Det bålet skulle tändas sist av alla. Så brukades det sedan gammalt. I god tid hade ungdomen samlat sig för att än en gång se till tjärtunnorna och torrveden, som låg staplad till dubbel manshöjd. Men de väntade med att tända bålet, tills eldarna spritt sig över slättlandet. Man hade lottats om vem som skulle tända bålet. Lotten föll på Mats. Nu stod han där med tjärstickorna redo och väntade på de sista eldarna.

En efter en glimmade de till i skymningsdiset neråt det sakta sluttande kustlandet på andra sidan bergen. Det var som om de stora, fuktiga, lågt hängande stjärnorna droppat något av sin våreld ner på den vaknande jorden. Till slut tände sig ett ensamt bål långt borta vid den blå strimman därnere, där en gång ofärden drabbat byborna. Det glimmade stort och blankt med ett starkt och stilla sken likt den klara aftonstjärnan själv. Våren hade nu sänt sitt budskap med vårdkasarna ända ner till havet.

Då tände ynglingen späntestickorna i sin hand och kastade dem på vedkasten. Just som elden flammade till och bålet tände sig, såg han Anna-Greta komma. Hon kom uppåt rån i sin ljusröda mössa och sitt stycke i samma färg, och över den blårandiga ylletröjan bar hon en skiftande sidenduk med invävda rosor i blekaste rosa. Frampå den mörka kjolen hängde det breda, svarta sidenskärpet med sina rikt broderade skärpändar. Hon log emot ungdomsskaran och tummade bandet i sina krusiga flätor. Allt det granna i hennes dräkt fick eldglans från bålet.

Aldrig hade hon varit så lik vittra, den lockande och förvillande. Just så hade hon kommit i all sin prakt i hans barndomssyn och betagit honom andedräkten. Som en tiggare stod han där och såg på henne genom den tända vårelden efter ett leende, en blick. Men det var som om hon ej sett honom, och bålet brann allt högre mellan dem.

Strax kom där någon fram till henne. Det var gamkallen från Ol-Olsagården, och ingen kunde tro, hur pyntad han var. Nattkappan var skinande vit, och fadermördarna stucko honom i hans stora, håriga öron. Så stadsklädd var ingen här. Och ingen hade sådana maner, ty gampojken från storgården hade en gång varit med mor sin på en strömmingsskuta ända ner till Stockholm. Så han visste hur det skulle vara med allt.

Nu bugade han i krum som en sprättbåge för Anna-Greta och sade något. Något fint var det säkert, ty han läste ofta i stora böcker och hade poesialbum med lås, där själva prästgårdsmamsellen diktat en vers om en blyg viol. Men det var nog som att kosta krut på kråkor i det här laget, ty ungdomarna runt omkring honom fnissade endast vanvördigt, och Anna-Greta snodde vredgat på klacken. Men så såg hon förstulet bort på Mats, betänkte sig litet och vände sig åter till Gammel-Erik med ett vänligt svar.

Då slutade flickorna att fnissa och lutade huvudena tillhopa för att viska i stället:

— Se på Gam-Erik, hur han fri opp a Anna-Greta!

Tänk om ändå! Tänk om det ändå till slut blev gampojken i Olsagården, som fick Anders-Ersa-Anna-Greta! Större fågel än kråka ha vurti skjuten! Vad hjälpte det, om hon ställde sig aldrig så fin på det, om det var så tänkt. Och så började de räkna på fingrarna — så och så många kor blev det, så och så många skeltal, när Anna-Gretas farsarv väl kom till. Och för vart finger, som måste tas till i räkningen, blevo ansiktena allt längre och viskningarna allt elakare. Men på andra sidan bålet stod Mats så ensam och fattig och tyckte, att det var själva helvetets eld, som skilde honom från flickan hans.

Då hördes några röster nerifrån rået. Det tycktes vara en hel hop folk, som kom. De skrålade och sjöngo och väsnades som vildar. Nu syntes de i skogsbrynet. Det var skogsarbetare och dagsverkare. Ejnar var mitt ibland dem. Armen höll han kring halsen på en lång, mörk tjugufem års karl, en främmande flöttjare på väg uppåt älven till. Två kannor brännvin hade de tömt till vårens ära, och nu läto de sig ej hejdas.

Elden brann nu i högan sky, den sprutade gnistor, som kommo glimmerskiffrarna i vitterstenen att glänsa som rödan guld. Högt upp mot himlen kastade den slickande gula tungor. Rödast brann den på Anna-Gretas ungflicksmössa, så att allas ögon vände sig dit. När Ejnar fick syn på sin syster, drog han flöttjarn med sig fram till henne. Anna-Greta hälsade, rodnade, log, hon såg ej mötet ogärna — äntligen fick hon då se någon av det nya folket, som mor höll henne från. Allt det unga, glada, livslustiga i hennes väsen slog upp mot den vackre, främmande unge karlen, som kom. Grann var han, och det svaga ruset gjorde honom bara grannare. Han blev ej grov och ful av det som traktens bondpojkar, det gav honom blott en lätthet och frihet, som ingen av dem ägde. Anna-Greta såg det nog, hon pratade och log, fingrade sitt vävda flätband och svängde på kjolen som i dans.

Helt nära bålet stod alltjämt Mats. Elden brann honom i ansiktet, kläderna sveddes, men han märkte det ej. Han måste se och se. På den långa, granna karlen där borta, som hade så lätt till orden. Aldrig hade han sett en så grann karl som flöttjarn. Lång som en kärnfura var han, brynt av sol och vind, svart i håret som en tattare. Tänderna blixtrade och glänste som vitaste vårvintersnö. Det stod en fläkt från den långa vandringen kvar över honom.

Flickorna hade slutat att viska och fnissa, som förtrollade hängde deras ögon vid flöttjarn, där han pratade och gick an med ord, som flögo i kapp med gnisterleken. Elden glömde de, den fick osedd brinna och falna ner. Då mindes Ejnar en gammal lek med valborgseldens sista glöd.

— Nu flickor, ska vi hoppa över elden! ropade han och fick den närmaste om livet.

Också han var ung och grann. Håret stod som en solvåg upp från pannans vita rand över solbrännan, skjortan var uppfläkt över det breda bröstet. Villigt lät sig flickan tas, nu flög hon i hans starka arm oskadd över bränderna. Gossar och flickor voro genast med i leken. Par efter par hoppade efter, kjolarna flögo, skorna smällde mot marken, pojkarna skrattade, och jäntorna skreko. Kinderna blossade av hetta, ibland flög det gnistor ända upp i håret på dem.

Sist av alla gick flöttjarn in mot Anna-Greta och slog armen kring hennes liv. Han böjde sitt mörka ansikte djupt ner mot hennes, log som till en fråga och tog så språnget med henne över den sprakande elden. Mats såg dem komma emot sig. Tätt slutna till varandra, mörka som skuggor utan kropp mot de röda lågorna. Han tyckte, att där flög nu Anna-Greta på sin blåkullafärd i den svartes armar. Ofrivilligt vek han ett steg tillbaka.

När han åter såg upp, stod hon välbehållen framför honom och log med tindrande ögon och kinder i brand. Och vid hennes sida stod den svarte flöttjarn och tryckte hennes varma unga kropp hårt intill sig. Yr av hettan ville Anna-Greta falla, men en stark arm höll henne uppe, och två svarta ögon sågo djärvt in i hennes, medan heta ord droppades in i hennes öra som ett sakta sövande gift. De ögonen brände henne in i blodet, men till hennes själ nådde de ej.

Omedvetet sökte hennes blickar Mats. Där stod han alltjämt avsides, blek och allvarlig som alltid, ensam mitt i den stojande skaran. Han såg på henne, men det var som om han sett tvärs igenom henne på något, som var av oändligt större betydelse. Ett plötsligt och bittert trots grep henne. Där stod han, den som hon väntat på med all sin ungdoms heta längtan. Och teg, teg, medan en annan talade till henne allt det, som han skulle sagt. Och ändå kände hon så som aldrig förr, att det var i dessa underliga ögon med deras djupa fjärranblick hon allena kunde finna djupet och meningen med allt. Varför, varför — så i grunden olika voro de. Nå, han fick stå där, livets lek var lustig och glad. Och med tillbakaböjt huvud gav hon flöttjarn sitt soligaste leende, så att han för ett ögonblick tappade ordet, och ropade så i tindrande övermod till Mats:

— Nå, Mats, blev du udden, du? Ska du int flyg över elden din sjölver, du har ju tänt’en?

Då såg Mats mörkt på henne, där hon vilade i flöttjarns famn. Vittra, tänkte han kallt, allt manfolk lockar och drar du, genom elden drar du dem. Och ett häftigt och dovt raseri grep honom med ens mot denna eld, som han tänt till hennes ära. Med ett språng var han mitt uppe i glöden för att släcka den. Utom sig, kritvit i ansiktet av all sin inre spänning, sparkade han i bränderna med sina grova näbbskor, så att eldkol och gnistor röko. Med sina bara händer ryckte han stora bränder ur kolhögen. Det var som om han ej förmått känna sveda och värk, som om elden ej kunnat göra honom något.

Häpna och förfärade sågo de andra på honom. Skrattet, som följt på Anna-Gretas ord, tystnade tvärt, de fingo fullt göra med att släcka eldbränderna, som pojktoken slängde omkring sig. Var minut väntade de, att vettvillingens kläder skulle fatta eld.

Men Mats stod där bara helt lugn, sotig i ansiktet av elden fast utan en skråma, och släckte de sista kolen med en enruska. När av den stolta valborgselden endast återstod en rykande askhög, kastade han enruskan åt flöttjarn, vände dem alla ryggen och gick neråt rån.

Anna-Greta såg honom gå.

— Mats! ropade hon, men han svarade ej.

Stum av häpnad hade hon sett på honom som alla de andra. Var det detta, som bodde under den lugna, kalla ytan? En minut hade hon mött hans ögon, nu hade han sett henne, men hur? Med ett ryck slet hon sig lös ur flöttjarns arm, sprang fram till bergkanten och såg länge efter den ensamma gestalten, som försvann neråt rån.

Aldrig hade skogen varit så full av tassande ofärd som den kvällen. Det rasslade och risslade i snåren, det skrapade av kvastar och gnölade av bockhorn. Allt det onda var ute på språng i skogsmörkret, där de slocknande eldarna plötsligt glimmade till mellan stammarna som blodsprängda gnisterögon.

För första gången tyckte Mats, att allt detta kunde få honom i sin makt. Dra honom till sig ville det, gömma honom i myrens svartaste hål, därför att han släkt elden, gudagnistan. Men han höll sig uppe, vände ej blicken bakåt utan släpade sig neråt gården. Nere vid Anders Ersagården sovo alla redan. Nu förstod han, att Anna-Greta olovandes gått till berget. Å, den — —! Lismat sig till att få flytta med pigorna ner till sommarstugan hade hon ock redan. Gam-Lisa, älstpigan, skulle väl se till henne där. Men hon var bortåt de sextio och sov hårt efter dagsverket. Nej, annan vakt skulle hon få, som hon ej väntat.

Där stod aspdungen, hans barndoms förskräckelse. Susande vred den sina bladlösa grenar i sin eviga ängslan. Något gav vika i honom, handlöst kastade han sig ner i det fuktiga fjolårsgräset. Marken var hans förtrogna, den hade ofta svalkat hans barndoms sorger. Med ansiktet borrat i dess trogna barm gjorde han nu också sin ungdoms heta bikt till jorden. Allt hans blod stod i brand, för första gången fattade han fullt sin kärleks makt och styrka. Med en hjärtesveda, som liknade hat, mindes han vårfrudagsnattens spröda stämning av vaknande längtan och åtrå. Och nu — sådan var hon, ur famn i famn! Hon var ej värd någon skonsamhet.

Länge låg han så, då röster hördes. Det var Anna-Greta, som äntligen kom. Men hon var ej ensam. En främmande, mörk röst tog svaret av henne ibland. Alla mörka makter föllo åter över honom, darrande kröp han undan i snåret. Hans hand knöt sig, den kom att stöta mot något — fällkniven! Han tog ett tag i skaftet och blev åter lugn och kall.

Då hördes åter en annan röst, litet i falsett. Den var andfådd och avbruten som från en person, som sprungit ifatt de andra. Mitt i all sin vrede måste Mats le. Gammel-Erik var det, alltid i vägen på de ungas friarfärder. Mats hörde flöttjarn — ty, att det var han, det visste han genast — svära lågt och Anna-Greta slå till sitt höga skratt. Alldeles bredvid honom stannade de.

I nattmörkret tyckte han sig plötsligt se den främmande karlens vilda svarta ögon glimma skevt och styggt, löst satt handen till kniven bland det folket. Här var ej tid att förlora. Plötsligt steg han fram ur sitt gömställe och stod mitt ibland dem.

Då fick Gammel-Erik igen allt sitt mod. Ensam hade flöttjarn snart skrämt bort honom, nu voro de två. All hans klumpiga skämtsamhet återvände vid den tanken.

— Åhå, skrockade han, ja tror, att skön Anna-Greta håll på treenigheta. Välj nu, vem som skall bli den helige ande och vila på armen hennes!

Mats hade velat slå honom på truten, men Anna-Greta blev inte svarslös. En stor och okänd ängslan hade fallit över henne i den mörka skogen med den främmande mörke karlen vid hennes sida. Sluppit undan honom hade hon ej, sin rädsla ville hon ej visa. Men bittert hade hon ångrat sin tanklöshet att springa åstad som hon gjort. Nu kände hon sig åter trygg, och allt hennes glada mod återvände.

— Int lär ’e bli du, som ska in i kammarn min, svarade hon käckt sin gamle friare och ingen av er andra heller. Dit kommer ingen ann’, än den jag ser borti liden åt midsommarnatten.

— Så länge väntar ja int, viskade flöttjarn med sin mörka röst. Ja vill ligg åtmed dej i natt!

— Längre än så kan en vänta på de som kärt ä, sade Mats och släppte henne fram till farstudörrn.

Aldrig hade han tänkt säga de orden. Men där hon stod i stugudörren, liten och späd mot de långa hetsiga karlarna och såg bort till honom i smyg med sina stora vädjande ögon, var hon åter den flicka han älskade. Hans lilla syster, hans brud! Han såg, att hon rodnat vid hans ord. Det var det första ord han sagt henne sedan kyssen.

Vid de orden miste ock Anna-Greta allt sitt övermod. Med nedböjt huvud och fumliga fingrar fick hon upp låset. Nu mindes hon, att hon gått olovandes till berget. All hennes självsäkerhet var borta, hon var bara en liten blyg flicka, när hon vände sig mot friarna och sade:

— Ja, då får ja säja er godnatt å tack för sällskapet.

Och med en sista glimt av odygd lade hon till:

— Nu får väl Erik Olsa vara god att visa den, som ä främling, vägen neråt byn igen.

Så smög hon sig smidigt in genom dörrgläntan och fick fort nog dörren i lås. Men utanför stodo friarna och tittade lömskt åt varandra. Här hade man ej mera att göra nu — en och en ville man helst gå till flickans fönster. Ohågat slogo de sällskap neråt vägen igen. Men i flöttjarns ögon brann en het och osläckt eld — han skulle nog finna den vägen tillbaka en gång!

På tå i strumplästen smög Anna-Greta darrande in i köket, där gammelpigan sov. Hon vågade ej väcka henne, utan smög vidare in i sin kammare. Hennes hjärta slog hårt, hon kände sig med ens skrämd och ensam. Flöttjarns mörka ögon stirrade på henne ur mörkret, vart hon såg. Stod han där i vrån för att ta henne fatt och pressa henne intill sig igen så skoningslöst hårt? Han var så främmande och mörk, han hade dragit henne genom elden. Vem vet, där var kanske trolltyg med i leken. Utan nyckel och lås stod han väl där i kammarn snart och tog henne till sig!

En vanvettig skrämsel grep henne. Utan att veta, vad hon gjorde, sprang hon till fönstret och öppnade det. En svart, orörlig skugga skymtade i aspdungens dunkel. Äter ville hjärtat stanna i hennes bröst av skrämsel. Då kände hon igen Mats. Hon förstod, att han osedd vänt tillbaka för att vaka över henne. Den tanken skulle förr ha väckt hennes trots, nu rörde den henne.

— Mats, å, Mats, ropade hon sakta, kom in till mej, ja ä så rädd!

Utan ett ord gjorde han som hon bad, steg försiktigt in genom fönstret och stängde det efter sig. Som en dunkel skugga såg hon honom emot fönsterljuset, sakta smög hon sin hand i hans. Ett stort lugn grep henne, all den hemvana tryggheten hade han åter bragt till hennes kammare. Nu skulle hon sova lugnt.

Mats kunde ju ligga för natten uppe på vinden, i den bädd han haft redan som barn. Då kom hon att se på hans ansikte. Det var så blekt, så sammandraget, så förpinat i det svaga kvällsljuset. Han höll hårt hennes hand, men såg ej på henne. Fulla av förtvivlan sågo hans ögon ut i mörkret.

Då veknade Anna-Gretas hjärta, en het våg av medlidande och kärlek slog upp i henne — det ansiktet var henne dock kärast i världen! Så underligt gammalt och slitet i all sin ungdom — hon älskade det för själva dess fåror och veck. Hon ville smeka det ungt igen. Hennes gamla lilla barn var han, full av klokhet och en stor hjälplöshet. Hon ville gömma hans sorger i sin famn, vagga honom bort i drömmar långt från de stores hårda, onda värld, dit han var satt. Då skulle han tala. Varför teg han jämt — hon älskade honom för att han teg. Hon älskade hans fattigdom, hans tysta ensamhet. Allt detta, som hon ej förstod.

I sitt falska övermod hade hon gått och väntat på hans ord, på allt detta, som han ej hade. Här var ej fråga om att ta, utan att ge, ge av fullaste hjärta åt en, som var i nöd. Sakta drog hon sin hand ur hans och lindade sina mjuka armar kring hans hals.

— Mats, å, Mats, sade hon och lutade sitt huvud mot hans bröst.

Då lyfte han sin blick mot henne, full av förvåning, och strök henne skyggt över håret. En sällsam frid fyllde det lilla rummet. De vita gardinerna stängde ute hela världen — längst borta i vrån skymtade hennes orörda bädd inne i sängskåpet. Allt annat var dunkelt och formlöst, de sågo knappt varann. Länge stodo de så, bröst mot bröst, utan att tala, utan att smekas.

Men deras hjärtan talade. Tunga och dova kände flickan gossens hjärtslag mot sitt unga bröst. Mot varje slag svarade en darrning av hennes eget hjärta, hastig och skygg.

Mats var den, som först vaknade till besinning.

— Du ä trött, du val lägg dej, sade han, nu gett ja gå.

Då såg Anna-Greta på honom, en djup och oändlig ömhet stod att läsa i hennes stora ögon.

— Du må bli här, viskade hon.

Helt naturligt och utan skam sade hon det. Nu hade hon träffat sitt val bland friarna enligt gammal sed. Hon visste fullväl, att mor Brita ej gillat valet. Men i den stunden var det glömt.

Men Mats, han mäktade ej glömma det, han. Han visste ock, att mor Brita ville ha stintan friad till på annat vis, genom böneman. Anna-Greta var ej som de andra bondflickorna, sprödare och finare var hon, med mera liv och eld i sig. Farligare att komma nära i otid var hon, farligare för sig själv och andra. Därför hade han sökt hålla sig undan.

Men nu satt han där dock, fattig och arm som han var, bakom hennes vita gardiner och hörde henne klä av sig i mörkret. Av lycka var det hans hjärta slog, men ock av dunkla samvetskval. Men han hade ej kraft nog att slita sig därifrån. Hon hade valt honom framför de rika och besuttna — nu fingo de väl rådas vid. En stund blott, en enda stund, kanske den enda i livet, ville han vila vid hennes sida. Nu skulle de äntligen få tala ut.

Nu låg hon där redan mot kudden, han såg hennes ögon glimma mot sig i halvmörkret.

— Kom, Mats, viskade hon.

Då kom han och lade sig fullt påklädd vid hennes sida — ovanpå täcket. Mycket hade han att säga henne. Men först ville han se sig mätt på detta fagra ansikte, som han kände så väl och ändå icke kände.

Som två mörka myrar utan botten med speglande eldar i voro hennes ögon. Vad bodde väl gömt där nere? Vittra, den hjärtegnagande, livsförhärjande själv? En gång ville han se till djupet av henne.

Och han lutade sig över flickan och såg henne skarpt in i ögonen med sin egen klargrå, skoningslösa blick. Men hur han såg, var där ej botten eller fäste, endast ett svart, sugande, sammetslent djup, som gav svindel och drog honom till sig. Närmare, närmare hennes mun, hennes röda, livshungriga mun! Den hade täljt honom hans barndoms gåtor — lösa dem ville han nu!

Som en drunknande grep han krampaktigt om hennes huvud och pressade sin mun mot hennes i het och länge sparad törst, åter och åter. Stilla lät hon det ske. Men med ens slog hon upp ögonen mot honom i en full och outgrundlig blick, och han kände hennes läppar ge ett svar, som bar dem båda med sig långt ut på djupet, medan deras kroppar orörliga vilade sida vid sida, endast skilda åt av det tunna lapptäcket.

Elden — åter brann den i högan sky mellan dem och svedde hans kläder — nej, värmen av hennes mjuka, smidiga kropp var det. Han måste sticka handen emellan dem för att ej förbrännas. Men hetare bränd blev hans hand, där den kom att vila på särkens utsydda bröstlapp. En len hud svalkade honom under handflatan — då rev han upp särken och lade handen på hennes bröst. Liksom levande sitt eget liv rörde de sig darrande under hans hårda fingrar, förunderligt svala och heta. Det var som om de sökt gömma och rädda sig undan något för varje skälvande andetag.

Något vekt och beskyddande grep honom mitt i hans vilda berusning, allt det väjande och vikande hos henne, nu hade han det, hennes innersta rädsla för livet var det, det grymma, med sitt dubbelansikte av kval och åtrå, dit hennes heta blod skoningslöst ville driva henne. Hon visste ej, vad hon gjorde!

Det var något patetiskt och rörande över henne, där hon vilade i fullkomlig tillit och hängivenhet, bjudande honom allt det ingen hittills fått äga. Hans lilla syster genom barndomsåren! Nej, en rövare vore han om han tog henne så i hennes hjälplöshet.

Och en djup stämma från gångna dagar svarade på hans tankar:

»En tillsluten lustgård är du, o, min syster och brud!»

Hans brud var hon — han hade kommit för att vinna henne, ej för att våldta. Hon skulle veta, vad hon gjorde, vem han var och vad hon hade att vänta först.

Med en jätteansträngning lyckades han betvinga sig, lyfta sin hand från henne, resa sig och släpa sig fram till fönstret. Där lutade han sin heta panna mot den kalla rutan, tills han fick besinning nog att tala.

Utan förbehåll lade han så sitt liv i hennes händer. Hade hon tänkt på vem han var? Fader- och moderlös, utan gods eller gård, levande på hennes mors barmhärtighet. Hennes mor, som hatade honom. Vad skulle hon ha att säga, när han kom och bad om Anna-Greta? Köra dem båda på dörren, läsa olycka och stämma ont på dem båda i deras fattigdom?

Han visste blott en levande råd. Pengarna han fått av far hennes, det enda han ägde i världen, kanske kunde de räcka till att lösa in ödehemmanet, som varit far hans. Nu, när skogen var plundrad, kanske han kunde få den. Skändad och förödd var jorden, tistel och törne bar den, men i rätta händer kunde den åter ge en knapp föda. Något annat hade han ej att bjuda. Skulle hon ha mod och kraft att dra dit upp ensam med honom och pröva nöd och fattigdom vid hans sida? Orkade hon med försakelserna — slitet och släpet orkade han. Då skulle han röja och så, han skulle rusta och bygga upp igen, en gång skulle hon kanske åter få det bra.

Så talade och talade han, han, den tyste drömmaren, talade som i ett rus av ord, talade för att döva sina sinnens och sitt hjärtas vilda, pockande röster, medan flickan stum låg kvar i sin säng och stumt hörde på. Förgäves väntade han på ett svar, ett enda ord av bekräftelse eller motsägelse. Hans klokare jag bad om ett ord av henne till kraft och stöd, men ack, hans hjärta ropade om ett annat svar! Men ej ett ord eller en suck kom.

Som han lämnat henne låg Anna-Greta kastad mot kudden. Orörlig, liksom bruten. Alltjämt stilla, medan blodet gick sin dånande kretsgång genom hennes värkande hjärta. Otydligt, som genom havets brus, hörde hon hans röst. Vad talade han om? Hon tyckte, att han ropade till henne med förtvivlade och vädjande ord, men hon kunde ej höra det över dånet. Också hon ropade, hela hennes varelse ropade honom tillbaka, men ej ett ord kom över hennes fast slutna mun.

Något i henne var bittert kränkt och förtrampat. Allt det bästa hon ägde, hela sin varma, älskande själ hade bon velat skänka honom i sin unga kropps blomningsstund. En frivillig, medveten gåva, stolt och kunglig, så som man skänkte sig hos det fria vandrarfolket.

Hade han tagit henne då, med varsamma händer, hade hon för alltid varit hans, tapper och trofast genom hat och förbannelser, genom skam och nesa, genom fattigdom och nöd fram till lyckan.

Men han fann väl gåvan för ringa, gick ifrån henne och talade tomma ord. Var det väl detta hon väntat på? Var det på ring och fästegåva, på gård och kreatur, på anseende och god ställning? Nej, på det hon läst i en ung mans ögon en blå vårfrudagskväll, då tjälen börjat gå ur jorden.

Och nu satt han där och talade till henne som en arrendator om penningvärde och gröda. Hon tyckte, att han ville köpa henne och nu satt och räknade efter, om hon var värd priset. Skändad och förödd, naken och prisgiven kände hon sig, som en sköka, lämnad vid vägkanten! Bjudit ut sig själv hade hon och blivit försmådd!

Ett barn var hon ännu, allt det allvar hon kände var kärlekens fruktansvärda allvar. Han kände väl ej som hon — så var den leken slut.

För varje ord han talade blev hon allt tröttare, och allt mer kallt blev hennes sinne.

— De ä bäst att du går, Mats, viskade hon, när han tystnade. Det var hennes enda svar.

Något i hennes ton mer än orden gjorde honom uppmärksam. Bestört reste han sig. Han tyckte med ens, att hon ville skicka bort honom för alltid. Med allt sitt blod tänt på nytt gick han åter fram till henne. Hennes ansikte lyste ännu vitare än nyss, hon höll ögonen slutna och låg där nästan som död.

— Anna-Greta, viskade han ängsligt.

Men hon rörde sig ej.

— En kyss till förrn ja går, tiggde han.

Hon svarade ej ett ord. Då böjde han sig ner över hennes läppar — de voro iskalla och hårt slutna, liksom sammanbitna och svarade ej på hans kyss.

Bekymrad gick han mot dörren. En svag strimma av gryningen lyste redan in genom fönstret. Det var på hög tid, att han gick.

— Jag kom till dej igen nästa lördagskväll, sade han lågt, tills dess kan du tänk på de ja sagt.

Inget svar — hon lyfte ej ens på huvudet, när han gick.

Förtvivlad smög han därifrån och sökte upp sin sängplats uppe på skullen. När solen gick upp och han måste på benen igen, hade han ej fått en blund i ögonen. Men då hade han också kämpat sig till den tanken:

— Stackare — hon var nog trött och förbi. Jag for för vilt åt henne.

Och yr av längtan vid det minnet sträckte han sina starka armar mot solen och tänkte på nästa lördagsnatt. Vem vet, om han då mäktade vara så klok för dem båda?

Men på sin bädd låg ännu Anna-Greta vaken och vätte det grova örngottsvaret med sina tårar. Besviken och förrådd, utlämnad åt skammen kände hon sig. Vad skulle han tänka om henne? Allt vad hon hade av ungdom och oskuld skalv i den känslan, att hon blivit så grymt missförstådd. Hon tyckte, att hon aldrig ville se Mats mer för sina ögon. Något var för alltid dött inom henne, det skäraste och sprödaste som kärleken ägde. Föga frågade hon nu efter, vad det blev av henne. Först när solen stod högt på himmeln, somnade hon hårt på sin våta kudde.

* * * * *

Hela den veckan såg Mats ej mycket av Anna-Greta. Det var som om mor Brita nosat sig till något med sin långa näsa, och tidigt i gryningen skickade hon honom upp till dalplatsen, som låg en bra nog bit ifrån gården, mitt uppe i djupa skogen.

Där var nu mycket att göra, ty nu gällde det att på allvar ta itu med tjärveden, om man skulle få dalen bränd före midsommar. De hade visserligen lompat tjärstubbarna färdiga på vårvintern, men nu skulle de klyvas till småved. Dag efter dag stod Mats med drängen i skogen och högg veden, så att flisorna yrde kring honom i den ljumma vårluften.

Nu var våren här på allvar, och tjäderleken gick flämtande i skogsdjupet. Älvar och åar svällde och bröto sig ny väg, saven sprängde i björkstammarna. Grep törsten honom för hårt, rände han sin finnkniv hårt i barken, så att björksaven skummade ner i näverkosan, kylig, frisk och milt rusande. Alla vårens safter blandade den i hans blod, och arbetet blev till en sjungande lek. Så stark är blott den, som har en hemlig glädje.

Aldrig en minut tvivlade han på att Anna-Greta väntade och längtade som han. Han visste, att också hon fått det träget. Mor Brita hade satt henne i väven, ty den skulle ner ur stolen till storhelgen. Och han skrattade högt vid den tanken. Nog var mor Brita slug nog, men illmarigare var kärleken själv. Över alla hinder bröt den sig väg till slut.

Men när han den lördagskvällen listade sig till Anna-Gretas fönster, fann han det stängt. Han ville ej tro det — hon gäckades väl bara med honom, stod där bak gardinen och skrattade åt honom med brännande kinder och handen på haken.

Men hur länge han stod där, svarade ingen på hans svaga knackning, och gardinen rörde sig ej en tum. Då slog han så hårt med knogen, att han hörde Gammel-Lisa vakna i köket, så att han fort måste bak knuten för att ej förråda dem. Till slut måste han gå. Kanske hade flickan somnat hårt efter sin dryga arbetsdag.

Men också på söndagen visste hon att hålla sig undan. Blott till måltiderna sågo de varandra men kunde ju ej växla ett ord ohört. Med ögonlocken fällda satt Anna-Greta och rörde knappt maten. På Mats såg hon ingen gång.

Då började han ana, att något på allvar var på tok, och att hon med vilja höll sig undan. Men för sitt liv kunde han ej fatta, vad han gjort henne. Hade han ej visat henne nog aktning och misskund? Men så gick det upp för honom, att hon var blyg för honom inför andra — han mindes deras hemliga kyssar och log. Barn, lilla barn, tänkte han.

Kanske tog hon sig ock betänketid. Men svaret kunde ju bara bli ett. Så som de tyckte om varandra, måste de ju komma sig ihop med ondo eller godo, det visste han nu. Men hon gruvade sig väl att göra mor sin emot efter allt vad han sagt henne. Måtte han ej skrämt henne från sig! Men nu skulle han veta att finna andra ord, ord av livsförtröstan och tillit, som skulle övertyga henne. Men tillfället att träffa henne ensam kom inte, och på söndagskvällen bar det upp i skogen igen.

Flöttjarn hade han ej mera sett, han var väl faren från bygden igen. Men gamkallen från Olsagården stod var örkdagsafton och kallpratade med Anna-Greta, där hon satt vid väven i vinterköket, så att pigorna flinade och stötte varandra i sidan. Helgdagskvällarna hängde han vid kammarfönstret, men längre kom han ej. Honom fruktade icke Mats.

Anna-Greta satt bak gardinen och såg Mats gå uppåt skogen på söndagskvällen. Han skulle ligga i en kolarkoja över nätterna för att slippa gå vägen fram och åter var dag, hade mor Brita bestämt. Oupphörligt såg han sig om efter henne, när han gick, men hon rörde sig ej ur fläcken. Hon var gramse på Mats, att han ej tvingat sig till att tala med henne. Nu först voro de riktigt osams, och aldrig skulle det bli bra mer. Alltför tydligt hade han visat henne, att hon var honom likgiltig, tyckte hon.

Nästa lördagskväll smög Anna-Greta olovandes ner till dansen.

* * * * *

Så gick maj månad under hårt arbete för Mats. Som en galning högg han åter in på arbetet, men nu var det för att döva sin ängslan och oron i sitt blod. Runt om honom spelade och sjöng den vaknande våren sin vildaste låt, och skogsbäcken kastade sin vita skumslöja över den första liljekonvaljen. Som i ett trollslag hade marken klätt sig grön, och taltrasten satt redan gömd i skogsdjupet.

Men Mats högg i med sin yxa, så att det klang, för att överrösta alla toner av längtan och lust. Och när han på kvällen dödstrött vacklade in i sin koja, hade vedkasten vuxit ett långt stycke. Men än fanns mera kvar. Det är ett drygt arbete att hugga upp en femtio tunnors tjärdal.

Till slut sände han ner drängen till gården för att få vara ensam, och från den dagen arbetade han dubbelt. Det var, när han fått höra, att flöttjarn var kvar i byn och syntes med Anna-Greta på vägen. Den lördagen gick han ej ner till gården utan satte sig vid bäcken för att fiska stenbit. Så slapp han gå ner att hämta matsäck.

Ej en blund sov han den natten. Hans egen dårskap gav honom alltför många tankar att strida emot. Varför hade han aktat och skonat henne? Hans brud — nu sprang hon redan med en ann. En lövjerska var och blev hon. Kanske väntade hon, att han skulle springa efter. Vänta fick hon! Var hon ej att lita till, så var han stolt, stolt som endast den fattige kan vara.

Så låg han i all sin manliga egenrättfärdighet och dömde henne skyldig, medan Anna-Greta borta i sin kammare grät sig till sömns, sedan hon dansat sig trött med flöttjarn.

Nu var man redan inne i juni, och inom två veckor måste dalen vara bränd. Uppe i skogen stod Mats och lilldrängen och togo löpen. Med sina knivar lossade de varsamt barken från granarna. Det gällde att få så stora stycken som möjligt, så att man måste ta dem från de största träden. Med löpen skulle tjärdalsgropen klädas, så att tjäran fick rinna ner efter den täta barken.

En efter en kläddes granarna av, tills de stodo nakna och vita i solskenet, medan saven rann som mjölk efter stammen. Snart skulle solen torka dem och göra dem spruckna och grå, hela trädet skulle dö. Nästa vinter fick man hugga ner det till virke.

Mats tyckte, att han själv liknade en sådan löpgran, lika avklädd, arm och tillspillogiven. Han var nu alldeles förbi av det stränga arbetet i vårluften men måste ändå hålla i. Hela gårdagen hade de kört näver och torv till dalplatsen.

När all löpen bortemot kvällen var tagen, gick Mats ner med drängen för att se till tjärdalen. Den var utgrävd i en backsluttning. I bottnen låg ett golv av kluvna stockar, som sluttade mot mitten. Med slanor och stolpar var det stöttat, där så behövdes. Själva bottnen var täckt med torv och näver, som de kört ner dagen förut. Nu skulle granbarken läggas ut över detta underlag med insidan upp, men man fick noga akta sig att täcka hålet i mitten. Genom det skulle nämligen tjäran rinna ner i rännan under dalbottnen, som var tillsluten med en tapp. Långa, gulbruna och doftande av kåda lågo tjärvedskasterna och torkade i solen.

De lade barken bredvid tjärdalen — all törve’n var nu också huggen. Nu var allt klart för morgondagen, då tjärdalen skulle bäras ned. Dödstrött vacklade Mats in i sin koja för att innan dess hinna få sig några timmars sömn.

Nästa dag kom med det härligaste dalväder. Solen sken över de nyutspruckna björkarna, så att de doftade som sötost, och de nyplöjda lejdorna lågo svarta och blanka och ångade av värme. Över fårorna flög den första sädesärlan högt i luften och bådade gott år.

Nere i Anders Ersagården var allt redo till att ta emot dallaget. Från alla gårdarna i byn skulle de komma, och även från de närmaste byarna hade man lejt folk för att bära ner dalen.

I finsalen satt mor Brita ensam en stund på morgonkvisten för att vila sig efter allt stöket. I flera dagar hade de nu bakat och bryggt, ystat och kärnat för att ha mat åt allt folket. Dallimporna hade jäst upp bra och lyckat sig, så att tjärdalen skulle nog gå till pengar. Det var ett gammalt tecken.

Värre oro gjorde henne Anna-Greta. Gammel-Lisa i sommarstugan hade farit med skvaller, och så fick hon då ta flickan i förhör. Då sade henne Anna-Greta, att det var gamkallen i Olsagården, som var den, som stått och smusslat bakom sommarstuguknuten för att språka på, och att han var den gynnade friaren. Var det så, då var ju allt gott och väl, och då kunde flickan stanna, där hon var, tills allt blev klart.

Hur hon själv stod på lur i fönstergläntan, såg hon dock ingen friare komma. Nu visste hon ej, vad hon skulle tro, men kanske det visade sig vid tjärdalsgillet. Var det verkligen Erik Olsa, var han ju en bärgad man, och det var inget skäl att dröja med att gå till prästen. Men nu var snart tiden inne, då de första gästerna skulle komma. Hon måste ut och se till pigorna.

Nere vid visthusboden stod Anna-Greta själv och skulle hämta in tunnbröd ur den stora brödlåren, som nu var proppfull efter vårbaket. Här ute i boden förvarades all maten. Där låg fläsket nersaltat i tinan, och där hängde det, som fanns kvar av de feta fårkropparna, som man rökt i bastun efter höstslakten.

Det var skumt i den gamla boden. Hon måste lämna dörren på glänt. Då såg hon något skugga för sig i dörrspringan, och när hon vände sig, stod Mats där. Han hade just kommit ner från skogen och var brynt av vind och sol, hans kläder voro nötta och rivna. Han såg på henne som en tiggare. Hon greps av äckel och trots. Nu, nu kom han! För sent var det nu. En annan, en starkare, hade kommit och lärt henne, vad kärlek var. En man. Mats — en pojke var han — slut var det nu med barndomsleken.

— Ur vägen, Mats, å låt mej slippa fram, sade hon otåligt och sköt honom före sig ut genom dörren.

Men där blev hon fast, ty hon bar famnen full av brödkakor. Där fick han henne i armarna och tryckte henne in mot bodens stockvirke, som var så varmt, att det brände henne genom den tunna klänningen.

— Släpp mej, pojk, å akta bröt! skrek hon på nytt.

Men Mats hörde ej på henne. Äntligen hade han henne fast, vittra, hon, som lockat och svikit, hon, som alltid väjde och vek, när man ville hålla och gripa henne. Nu stod hon där fångad mot väggen i sin röda huva.

— Nu ska du säj mej, va du menar, Anna-Greta, sade han tvärt.

— Menar — me va då?

— Me dina tokforer å tilltag, me all din svartkonst. Varför springer du nu undan för mej?

— Hort de var, ja trodde man va fri gå dit man ville, ja!

— Å ja trodde vi va fästfolk, ja, svarade Mats.

Då for vreden i Anna-Greta.

— Fästfolk — vi! ropade hon med gnistrande ögon. Ja bjöd mej åt dej, men ja dög int, kantänka, åt fattiglappen!

All hennes kränkta stolthet fick luft i det elaka, hånfulla ordet. Men Mats hörde ej så långt — med ett styng av smärta släppte han henne åter. Var det Anna-Greta, som talade så? Hon, som vilat så vit i den stängda kammarn under hans kyssar. Hon, som varit så god mot honom i de första tunga dagarna, då han gick där som ett nådehjon på gården.

Så förändrad hon var, där hon stod med huvudet trotsigt tillbakakastat och lutade sig mot den nötta vindeltrappan, som förde upp till loftet. Allt det barnsligt grunda i blicken var borta, den röda munnen öppnade sig och kröktes hånfullt, de vita tänderna glimmade till som i ett bett. Stygg såg hon ut och främmande med den minen — en främmande kvinna av vandrarsläkt, en lövjerska — men min Gud så vacker!

— Ä de sant, att du redan har en ann? frågade han hest och grep åter tag i hennes arm.

Men hon vred sig smidigt lös. Vreden lågade nu nästan grön i hennes ögon — med skam tänkte hon på att hon mer än en gång gråtit efter honom i hemlighet.

— Nå, än sen, om så va, väste hon mellan tänderna. Tjänligt åt dej, läsarpojk! Blod har ja i ådrorna, vatten du, de blev mej för kallt!

Och i sitt vredesmod ryckte hon en liten silverbrosch, som hon fått av honom i konfirmationsgåva och nu bar av gammal vana, ur halsduken och slängde den för hans fötter. Med fladdrande skärpband sprang hon så lätt in i stugan med brödtraven högt buren på armen.

Men Mats stod kvar som bedövad. Hon hade nog rätt. Uppfostran satt i, hur man ryckte och slet i dess rötter. Den ringde honom i öronen med gamla, visa ord och gjorde honom försagd och klok i hans unga dar, då han bort vara dristig och djärv. Nu stod den och ringde själaringning över allt vad han trott om henne där, som nu sprang ifrån honom på sina egna vägar.

»En skökas läppar äro en hannogskaka, och hennes hals är halare än olja, sade rösten. Men framdeles besk som malört och skarp såsom ett tveeggat svärd. Hennes fötter löpa neder till döden, hennes gånga få helvetet.»

En sköka var för visso den, som lade sig till en främmande man, en vandringsman, en flöttjare. Men ljuv som en honungskaka var hennes mun, hennes röda mun!

Med tunga, sävliga steg och sänkt huvud gick Mats därifrån. Som han gick där, böjd över de främmande markerna, liknade han sin far, Lill-Jonas utom åkern, såningsmannen.

Nu visste han, att han snart måste lämna Andersagården. Lätt var det ej, och genast kunde han ej rycka sig loss, men ske måste det. Men för en tid skulle han bli där och se åt, hur det gick för Anna-Greta. Hennes fötter löpte neder till döden, det visste han.

* * * * *

Men däruppe i stugan var tjärdalsgillet redan i full gång. Runt omkring i stugan satt folket bänkat i karlsida och fruntimmerssida. Mats höll sig borta, men flöttjarn var med. Ejnar hade tagit honom till gården, och han skulle stanna för sommaren i byn. Nu satt han bänkad vid bordet med de andra och såg sig förstulet omkring i stugan. Skulle han kunna trivas under samma tak, vore det nog här. Mitt emot honom satt Rik-Erik i nya vadmalskläder och såg hemvan ut, som vore han redan mågstump i gården. Den synen gjorde mor Brita lugn.

Nu måste hon bjuda till bords, och det var inte gjort i en snarvändning. Ingen ville vara matsnål och gå först, fast hon trugade sina rejäla tre gånger.

— Varen nu så goda och maka er till bords, tiggde hon med sin lenaste röst, men ingen låtsades höra. En och annan tackade till och med nej — inte var man kommen för att sluka i sig mat!

Till slut måste Ejnar upp för att ta i med handkraft, och så fick man då rikaste moran fram till bordet i sällskap med gamkallen. Och med lock och pock följde de andra sakteliga efter. Ett tjärdalsgille var ju nog så hasadeligt som ett bröllop och krävde lika många ceremonier.

När man så fått i sig nog av syltorna och brödet och krusat sig ifrån bordet igen, bar det i väg upp till dalplatsen. Däruppe stod redan Mats och väntade med löpen. Den skulle alltid läggas ut av den äldste i laget. Det var ett verkligt hedersuppdrag, ty om man bara glömde att täcka ett enda kvisthål, kunde tjäran lätt ta sig ut den vägen.

Det blev Anders bror Kall-Ersa och en annan gubbe givet att lägga löpen. Med stor omsorg lade de ut de stora granbarksstyckena med insidan upp runt hela dalen, medan ungdomen samlade sig längre ned i väntan på arbetet. Till de unga räknade sig ock Anna-Gretas gamle friare, och det var han, som inledde upptågen. Innan någon visste ordet av, hade han stoppat en granriskvist i halsen på Anna-Greta.

Kvickt rusade hon upp och tog hämnd på — flöttjarn! Men han var henne för lång i rocken, och innan hon hann betänka sig, hade han fått upp henne på armen och sprang med henne uppåt skogen, alldeles förbi Mats.

Vem kan säga om han snavade på en trädgren eller på Mats fot? Men visst är, att han snavade med näbbskorna och föll raklång med sin börda. Fallet såg styggt ut, men ingen slog sig på den mjuka mossan. Oskadd vilade Anna-Greta en stund på marken, ännu i flöttjarns famn, storskrattande och lycklig. Mats såg ner på dem och kände, att han älskade och hatade henne över allt på jorden.

Men i flöttjarns öga glimmade det ont — han trodde ej på trädroten. Anna-Greta såg det, och i en blink var hon på benen, fick fatt på ett träkol från den gamla dalen, och innan Mats anade något var hon över honom och hade ritat mustascher på honom. Runt hela dalen klingade flickornas gälla skratt, när Mats vit av vrede strök sig kring munnen, så att också hakan färgades svart.

— Se, se, nu har han skägg ock, skrek Anna-Greta. Hon njöt av att få håna honom öppet.

Instinktivt flög pojkens hand mot bältet, han vände sig mot flöttjarn. Stintorna ryste, snart skulle slagsmålet vara i gång. Men så med ens sänkte Mats huvudet och lät handen falla. Det var något i hans plågade blick, som kom skrattet att tystna i medlidsam undran.

Då ropade Kall-Ersa ungdomen till arbete. Nu skulle veden in på dalen. Flickorna sattes vid kasterna till att lasta på bärbårarna, och pojkarna fingo i uppdrag att bära bårarna ned i dalgropen. Där stodo gubbarna alltjämt kvar. Det var de, som skulle lägga dalen. De började lägga ut veden i en trång rundel och fortsatte så runt, runt, varv efter varv, rakveden innerst och småveden inuti, tills dalgropen liknade en väldig, upp- och nedvänd hatt med stora brätten. När man väl börjat, gick det med fart.

Mats och flöttjarn gingo vid var sin bår och tävlade om vem som rådde mest. Men alltjämt var flöttjarns börda större. Anna-Greta lastade veden på hans bår. Ibland möttes deras händer, och då blev flickan så skälvande röd. Men flöttjarn gick åter ned till dalen, rak och smärt, med det mörka håret bart, visslande och skrattande, så att tänderna glittrade mot hans bruna hy. Då glömde flickorna att lasta veden, deras ögon hängde vid flöttjarn. Mellan pojkarna sprang Gam-Erik, krokbent och beskäftig, och skulle hjälpa till litet här och var men var överallt i vägen.

Nu stod middagssolen hög, och till dalen kom lillpigan för att bjuda till gårds till middagens fläskpalt och sötost. Ingen sade sig heller nu vara nödig, men hur det var, slank också den maten ner i gästerna.

Först på kvällssidan var tjärdalen färdiglagd. Hatten hade nu vänt sig ut och in, och kullen reste sig rund och hög uppifrån marken. Nu återstod det bara att räfsa ihop tjärvedsstickorna till knösar och bära också dem med på kullen. Sedan kom belöningen för dagens möda. Nu skulle både karlar och kvinnfolk ha torvsupen, som togs i dricksglas.

Där kom redan Kall-Ersa med brännvinskaggen och fyllde glasen till brädden. Så drack man tjärdalens välgångsskål, och glasen gingo laget runt, tömdes och fylldes på nytt. Inte ens flickorna blinkade för torvsupen, fast de helst beto av den. Ejnar och flöttjarn togo två supar, var gång de andra togo en.

Bara en lät supen gå sig förbi. Det var Mats, och värre hån och spott vållade det honom än sotet på hakan. Men alltsedan Anna-Greta skällt honom läsarpojk, hade andras mening blivit honom så förunderligt likgiltig — sämre namn kunde man bära.

Av hela arbetet på dalen återstod nu bara att bära upp »gubben» och »gumman». »Gubben» var en tallruska och »gumman» en liten gran, och de skulle bäras upp av den pojk och flicka, som lottats ut till det. Mats, drängen, sattes till att hugga buskarna, medan Kall-Ersa fick lotta.

Tvekande drogo flickorna sina lotter — det var som om det gällt livet. Den som drog längsta stickan skulle bli gift det året, och pojken och flickan, som följdes åt uppför dalkullen, skulle bli ett par.

Alla jublade, när Anna-Greta drog stickan. Men skrattet vände sig till jubelskrän, när Gam-Erik drog den andra. Nog gjorde flickan sura miner, men hon måste hålla god min i leken och vandra uppför kullen med den avskydde gamkallen. Där stucko de så ned »gubben» och »gumman» i torven, medan hela laget sjöng en gammal dallåt.

Men när de skulle ner igen, drog Anna-Greta i förargelsen sin gamle friare med sig med sådan fart, att han så när satt till både andan och benen på den kuppen. Men lika strålande glad var han för det och bockade sig sirligt och stadslikt, när laget hurrade för dalparet.

Sedan bar det hem till kvällsgröten, och så började dansen ute på Anders Ersas loge. Där tog var och en sin flicka för kvällen, och flöttjarn tog Anna-Greta. På starka armar drog han henne i dansen, och deras ögon vilade i varandra. Men i dörren kom mor Brita med dricka åt spelmännen och såg det. Hon mulnade, men så kom hon att tänka på att Erik Olsa ju ej längre gick i dans. Anna-Greta var ung, men när hon satt som husmor i Ol Olsagården, var det slut med dansen. Också mor Brita hade vilat i en ung mans famn i dansen — det var före det rika giftet — och hennes ögon glänste svart vid minnet.

Ute stod Norrlands ljusa natt med heta dofter. Det var vid midsommartid, och häggen stod i blom. I den stilla, ljudlösa natten lyfte den sin vita brudbukett mot skyn, och den tunga doften steg de unga åt huvudet. Invid dem viskade skogen, där jungfrutoffel, trolldruva och kärleksört växte på den fuktiga mossan, medan spindelblomstret och ormtungan gömde sig bakom dem på lur. Som en nedfallen vintergata slingrade sig skogsstjärnornas väg in under trädens skugga, där ekorrbärsörten tände sina fina ljus efter vägkanten. Längst in i dunklet kastade bäcken sin vita skumslöja över den första liljekonvaljen, vars kyska doft var som en sval droppe i den sövande hägglukten.

Allt detta strömmade emot dem i dansen. En efter en trädde de ut ur logen för att svalka sig, två och två. Par efter par gingo de att söka liljekonvaljer och kommo så igen till dansen, röda om mun och kinder. Men två var det, som gingo mot skogen och ej vände tillbaka.

Frampå natten stod mor Brita och vakade i fönsterspringan. Vid Anna-Gretas fönster såg hon en lång, gänglig gestalt stå tryckt. Det var Gammel-Erik. Och lugnad gick hon åter till sängs. Men Anna-Gretas kammare var tom. Det visste hon ej.

Den natten sökte sig Mats för första gången på flera år åter till gammelgården, där han gråtit ut sin barndoms sorger.

— — Vid nästa vindstilla skulle tjärdalen tändas, och Mats gick åter upp i skogen med två av drängarna. Med näver och slanor tände de på i dalens nedre kant, och snart flammade en väldig ring av rök och lågor upp runt kullen. Det gällde nu att ta fast elden, innan det blev för sent. Torvstycke på torvstycke slängdes på elden för att dämpa de stigande flammorna, tills blott en gråvit rök steg upp mot aftonhimlen. Listig och hoppande smög sig elden under torvlagret — nu stack den åter fram en eldröd tunga, och Mats fick slänga dit ett nytt torvstycke.

Under dalen sutto drängarna vid rännan och väntade på tjäran. Timme efter timme gick, och det led in på natten. Då först kom tjäran, stark och doftande. Trögt och sakta kom den rinnande, och nu gällde det att passa med tunnorna. När tjärdalen brunnit ett dygn, började tjäran att rinna hastigare. Drängarna hade nu fullt göra med att slå tappar på de fyllda tunnorna, rulla undan dem och sätta dit nya. Det var ett lustigt arbete, tyckte de. Men ingen liten flicka kom det året upp till dem i röd mössa för att titta under dalen och skämta och le.

Inpå fjärde dygnet var tjärdalen utbrunnen, och dalkullen låg som en enda rykande kolhög. Dödstrött och vacklande stod Mats och såg på sitt verk — han tyckte, att det var hans eget unga liv, som låg där så bränt och skövlat.

Men nu var ej tid för sorgsna tankar. Det gällde att släcka dalen ordentligt, så att kolhögen ej brann upp. Med spadar och skovlar hjälptes de åt att skotta sand på kolhögen, tills den slutade ryka. Då först kunde de stappla in i kolarkojan till sin välförtjänta sömn. Ingen hade då sovit mer än ett par timmar på dessa fyra dygn. Tjugufyra timmar i sträck sov Mats den gången, tungt, djuriskt, utan drömmar. Så sov han ännu över själva midsommarafton.

Sent den kvällen smög Anna-Greta ensam upp till korsvägen med nio sorters blomster i sin hand. Där möttes fyra vägar — en kom från skogen, en gick till byn. Utan att tala gick hon där av och an. Varför sneglade hon åt skogsvägen? Där var väl ingen att vänta? Men ingen kom. Mats låg i skogskojan och sov, den natt då allt det hemliga driver de unga samman i älskog.

Då hördes steg på byvägen. Skrämd såg sig flickan om. Där gick flöttjarn med en häggblomma i mössan, stark och segerviss och log med glimmande ögon. Då gick hon självmant ner mot honom och tog honom i handen. Så följdes de åt ner till gården. Den natten sov flöttjarn i Anna-Gretas kammare med de nio blommorna under kudden.

— — När Mats vaknade ur sin sömn, kände han sig starkare och friare än på länge. Arbetet gav honom ej heller mycken tid till att hänga huvudet och sörja. Hela gårdens skötsel vilade nu i stort sett på hans axlar, alltsedan mor Brita fick sitt att sköta och Ejnar gick sina egna vägar. Och han kände det som en plikt mot sin döde välgörare att väl se till hans egendom, så länge han var kvar i hans hus.

Därför var han först på benen och sist i säng och trälade och slet från morgon och till kväll värre än drängarna, men med bara halva lönen och med snäsor och otack på köpet. Mor Brita var ej vänligare stämd än förr, men hon hade svårt att reda sig honom förutan, och så länge flickan höll sig ifrån honom, måtte han då få bli på gården.

Anna-Greta sprang ej längre ur vägen för honom, men han var bliven som luft för henne. Hon kunde gott ha gått tvärs på honom utan att se det. Överflödig för henne och för alla var han. Men ändå blev han, där han var.

En gång sökte han varna Anna-Greta, när hon blev för djärv i sin kärlekslek.

— Du val akt dej, sade han, annars talar ja me mor din!

Då svarade Anna-Greta, vit i ansiktet och med det främmande draget över munnen:

— Hort de var, slabbertacka, gör de du, om du blir trodd!

Han visste fullväl, att hon hade rätt. Vart ord från honom skulle ha motsatt verkan mot det åsyftade. Hennes vägar voro icke hans, bäst att låta henne löpa, dit hon själv ville. Spelande glad var hon sommaren lång, Anders Ersaflickan, sjöng och trallade i arbete och lek. Frampå hösten satt hon ofta tyst och tänkte, och när bladen föllo, satt hon ensam på kammarn och grät.

Den dagen hade flöttjarn vandrat vidare från byn. Men han hade svurit att låta höra av sig, och till jul skulle han komma åter, om det nu var som de trodde. Stackars Anna-Greta! Ej hade hon önskat sig ring eller fästegåva, gård eller kreatur. Nu satt hon där och grät efter alltsammans. Kärlekens allvar hade hon prövat, nu kom livets allvar. Men ingen fick se hennes tårar. Bland de andra log hon, fast blekt som själva höstsolen.

Så gick den långa, ändlösa förvintern inemot jul. Lång för mer än en. Redan i oktober föll snön och blev kvar. Mjuk, tät och klibbig föll den och föll, dygn efter dygn och avstängde gården från yttervärlden. Som mjukaste vadd lade den sig upp efter hus och gärdesgårdar och täppte till alla springor ut till friheten.

Också inomhus blev det så sällsamt tyst. Ej ett ljud därutifrån trängde in. Allt buller dämpades ned och bäddades till vila i snömassorna. Samfärdseln med andra byar var nästan avbruten. Ofta satt postskjutsen fast upp under hästbuken i någon driva och måste skottas loss av uppbådade lag. Ibland kom den ej till byn på veckotal. Men då den äntligen arbetat sig fram, nog stod Anna-Greta blåfrusen vid grinden och tiggde efter brev.

I början kom det flera på en gång, så blev det längre emellan, till slut kom det inget. Då gick hon in och satte sig tyst vid elden och stirrade dystert in i den. Där satt redan Mats vid sina böcker. Men de talades ej vid. Under de långa vinterkvällarna tog han nu åter upp sin läsning. Till våren ville han göra allvar av sitt beslut att söka sig ut i världen. Här fanns ej mera någon plats för honom.

Julen kom, men inte flöttjarn. Framemot julafton levde Anna-Greta upp igen. Hon fick plötsligt så mycket att bestyra, hjälpte som förr vid bak och brygd och tycktes ha fått all sin glädje åter. På själva helgdagsaftonen var hon den, som var först pyntad till helgen och satt väntande under halmkransen. Stora, frågande, väntansfulla hängde hennes ögon vid dörren för var och en, som kom.

Och där kommo många, fattiga och frusna från fattigmans koja, och var och en skulle ha sitt paket med bröd och gryn och korv. Många långväga vandrande kommo den dagen till storgårdens kök. Men flöttjarn kom ej. Borta var han liksom vårens fägring, liksom häggens blomma och doft, borta som det korta sommarruset mitt i den långa, kalla vinternattens dvala. Han hade gått förbi på sin vandring och stannat, nu måste han vidare. Hus och hem, maka och barn — vad var det för flöttjarn? En stor gård, en vacker jänta — det fanns många stora gårdar, många vackra jäntor vid Norrlands älvar. Hans färd gick längre.

Och ute föll snön alltjämt, tät och ljudlös, och stängde ute varje främmande ljud, plånade ut varje främmande spår, lämnande en ensam med sina stillastående tankar. Ty varje tanke, varje dröm, som ville ut ur idet, stötte mot den vita, formlösa muren därute och föll till marken, där den mjukt bäddades ner i bomull som till svepning.

Så satt Anna-Greta hela den julaftonen med ögonen mot dörren. Och för varje timme, som gick, blev hon alltmer stilla. När kvällen kom, var hon vitare om kinden än snön där ute. Den korta timme hon sov om natten drömde Anna-Greta, att han kom vid korsvägen, och före gryningen steg hon upp. Hon klädde sig hastigt i sin brokiga helgdagsstass och smög tyst utom dörren. Osedd kom hon förbi de sovande i stugan — ingen kunde tänka på att fara i ottan i slikt yrväder. Och då tog man sig god tid helgdagsmorgonen.

Men Anna-Greta skulle gå att möta flöttjarn. Hon kunde ej tro, att han svek, hon kunde ej tro, att han ej ville komma. Därute var halvmörkt ännu, och snön yrde ner från en blygrå himmel. På gården var vägen nödtorftigt skottad sedan gårdagen, snön gick ej högt över kängskobanden. Blott till grinden skulle Anna-Greta gå. Där kunde man se ända uppåt korsvägen.

Men den isiga snön gjorde henne blind. Den piskade henne likt vassa bastukvastar och ville riva kläderna av kroppen. Var skugga därute på vägen, varje buske och sten tog hon för en människa, böjd under snöstormen.

Oron drev henne alltjämt vidare. Ute på vägen gick snön henne till knäna, ibland sjönk hon ända ner till midjan. Men hon var ju van att pulsa i snön och kämpade sig tappert fram. Ångesten och ansträngningen drevo ilande svettbad över hela hennes kropp, och för första gången kände hon riktigt, att hon bar på ännu ett liv.

Den tanken drev henne vidare, piskade henne grymmare än stormens gissel. Nog kom han väl ändå, han måste ju komma, vid korsvägen stod han nog redan och log med vitaste snö i mössan i stället för sommarens häggblommor.

Vägen bar uppför, här var skogen borta, snön låg nu i manshöga drivor. Yr, förblindad, utom sig av trötthet och ångest strävade Anna-Greta vidare. Knäna sviktade under henne, och ibland tyckte hon sig mista fotfästet och sjunka, men hon trampade bara på.

Där såg hon äntligen vägkorset, men nu började hennes krafter på att ta slut. Ännu en stor driva, snön gick henne under armarna, ännu några steg. Då gav med ens allting vika, och hon sjönk, sjönk. Ner i detta vita, lösa, djupa, mer förrädiskt än vatten.

Nu drunknar jag i snön, for det igenom henne, och hon tyckte, att någon skrattade högt vid den tanken. Javisst, det var hon själv, som skrattade. Och med ens förstod hon, att den hon väntade på, aldrig skulle komma, och vid den vissheten rörde sig det nya livet för första gången i henne. Med en sista ansträngning lyfte hon huvudet och såg uppåt korsvägen, där hon en gång mött sitt öde med drömmens nio blommor i handen. Så lade hon sig trött bakåt för att dö i snön. Men döden svek henne också, trolös liksom älskaren gick han det lättfångna bytet förbi.

Då kom där en annan vägen fram, som stannade. Det var en, som vakat och ängslats som hon, en som hört henne smyga ur stugan och följt henne. Den hon väjde för följde henne. Tätt efter henne hade Mats arbetat sig upp efter vägen, men hans steg och rop hade drunknat i snöstormen. Och Anna-Greta gick på den väg, där man ej vänder sig om. Ej förrän vid korsvägen hann han henne. Där låg hon avsvimmad, djupt nere i snön. Hennes röda mössa var det enda, som vägledde honom. Vitare än snön var hennes ansikte under den. Var hon död? »Och hennes fötter löpa neder till döden!» Hennes fötter, hennes små danslystna fötter! Han mindes hennes bara fot vårfrudagskvällen.

Med all sin kraft fick han henne upp ur drivan. Snöstormen hade redan på dessa få minuter brett en tumshög svepning över hennes brokiga axelduk. Hon stod nästan upprätt i drivan, själv stod han till axlarna i lössnön. Nu stodo de bröst mot bröst. En gång förr hade de stått så. Nu liksom då sände hans hjärta heta darrande slag in mot hennes. De väckte henne till liv igen, hon vaknade ur sin svimning och slog sakta upp ögonen, medan snön som en rasande kastade sig över dem båda.

Med ögon, som ej sågo blickade hon in i hans — så kände hon honom och ville häftigt loss. Hu, så han såg på en! Den blicken såg till hennes enda hemlighet. Varför grävde han upp henne ur snön? Hon tyckte, att hon vilat sju famnar därunder, där ingen såg hennes skam. Ner dit igen ville hon, till den vita vilan. Men han höll henne fast.

Då ropade hon:

— Låt mej vara me fre, Mats, du vet ej, va mej våller!

Men han svarade blott, medan han höll henne handvasst som döden själv i sitt grepp:

— Jo, jo, ja vet!

Det svaret gjorde henne vild, så när hade hon kämpat sig loss, men han bara ökade sitt järngrepp kring livet på henne och lyckades till slut pressa dem båda ut ur drivan. När de kommo på fast mark, bar han henne. Och genom drivorna halvt bar, halvt släpade han henne, fast hon stretade emot av alla krafter. Men den lösa snön gav henne inget spjärntag, och kampen mattade henne snart.

Så stodo de äntligen åter vid gården, och då hängde hon halvt avsvimmad över hans arm. Båda voro de drypande genomvåta. Gården sov ännu — nej, där blänkte ett svagt ljus i dörrspringan, och där stod mor Brita och lyddes. Varken förvåning eller skrämsel röjde hennes uppsyn, när hon fick se sin halvdöda dotter. Likblek, genomvåt, med de mörka flätorna lösta, hängde hon där över pojkens arm. Hon var som en drunknad, som man just fått upp ur sjön. Outgrundlig, om ond, om god, var glimten i svartögonen i dörrgläntan.

Är du så långt kommen redan, tycktes den säga, lugnt, kallt, som hos den, som vet allt på förhand. Då vaknade dottern till ur sin dvala. I förtvivlad gråt rätade hon sig och lutade sig in emot mor sin.

Men mor Brita hade varken ord eller tårar att ge henne tillbaka. Med sammanbiten mun tog hon henne till sig, fick henne med sig in i huset, fick kvickt av henne kläderna och hade henne i säng. Så tände hon i öppenspisen och fick i hast en varm dryck lagad. Allt vad hon kände till av starkt och värmande gav hon dottern för att jaga frosten ur kroppen på henne. Och innan de andra i stugan hade hunnit vakna och morna sig, sov Anna-Greta redan ungdomens trygga sömn därinne i kammaren med nya rosor på kinderna. Men våt och otackad fick Mats leta sig tillbaka till sin avkylda bädd.

Frampå dagen gick han upp igen, fast han kände sig matt och ruskig. Men han hade något att göra, något, som ej tålde uppskov. En plikt, en tung plikt. Och så drog han på sig helgdagskläderna, medan den ena feberrysningen efter den andra skakade hans kropp, och släpade sig in till mor Brita. Som så ofta satt hon ensam inne i finsalen, oeldad som den var, och funderade på något. Då kom Mats in och ställde sig vid dörren. Mycket hade han att säga, men han visste, att inför mor Brita lönte det sig bäst med rent språk. Därför kom det tvekande, men rakt på sak:

— Ja hadd tänkt mej till å fri opp a Anna-Greta hos er i dag. Hon ta på träng till å giftes.

En het rodnad steg upp på mor Britas kinder, som skarpa, röda fläckar stod den på hennes höga kindknotor, och blicken blev mer stickande än annars. Men hon gav ett lugnt svar.

— Så du tänkt de, sade hon bara. De va lycka Gud gav int skallutkoen horna.

Mats kände hugget, men betvang sig.

— I vet hur de ä ställt, sade han lika lugnt.

— Åhå, de en int ser, de vet en int.

Mats kunde ej bärga sig för att svara:

— Men tids nog får en vetat. Ett är då ackerat säkert — en rejäl karl å ty sej till, de träng stinta om nu.

Tonen och orden voro inte längre drängens, nådehjonets. Ja, på hedern hans var ju inget att säga, medan Anna-Greta — den skammen skulle hon lida! Men än var inget förlorat!

— Har du mer än hedern din å komma me då? sade hon strävt. Me den enbart fö’r du varken hustru eller barn. Å när maten börjar lida, börjar svinen strida, de vet en.

Den invärtes hettan i Mats började sjuda över sina bräddar. Sina båda armar, sina seniga armar, som hållit gården uppe nu i flera år, lyfte han och höll dem framför den hånande kvinnan, så säker i sin rikedom.

— Här och här, skrek han och slog sig på de hårt spända musklerna, så det klang, de har ja å komma me. Karlakraft behövs nog här på gårn, å behövs en int, kan ja vara man för å ta igen farns går igen.

Sådana ord hade mor Brita aldrig hört förr från Mats. Tyst och underkuvad hade han gått där och alltid böjt sig under hennes vilja. Nu såg hon, att han var bliven man. Men för visso hade hon gjort upp andra planer för sin enda dotter än att gifta bort henne med drängen och uppfostringspojken deras, hur illa vulet det nu var. De hadde fäll int gått lås för byttan än!

— Få först å flå sen, sade hon lika kolugnt. Först får fäll stinta bli frisk, sen får vi si. Hon har osvarat sjölv än.

Än en gång betvang sig Mats.

— Nånå, ja har tomme till å vänt, men int a Anna-Greta, sade han stolt och gick med ännu knuten hand ut genom dörren.

Men dagen därpå kom han ej upp ur sängen. Svettbadet och den isande vinden hade gjort sitt verk, tunnklädd som han sprungit ut i snöyran. Nu låg han där i frossa och feber, borta från alla tankar och planer. Övergiven låg han där och kämpade med en bitter oro. Mor Brita såg väl till honom och skötte om hans sjuka kropp, annat kunde hon väl ej för skams skull, men själen lät hon vara i sin ovisshet. Och Anna-Greta, var var hon? Han ville ej fråga.

Först när han på sjätte dagen kom upp igen, yr och lemmen, fick han höra, att också flickan låg sjuk inne i kammarn. Långt borta från alla frågor var hon i brinnande feber och yra. Med tunga tankar vände han då åter till arbetet, med sjukdomens hela olust kvar i kroppen.

Men inne i lillkammarn låg Anna-Greta kastad på bädden och kämpade med sina fantasier. Många voro de, och de växlade ständigt gestalt, men en var det, som alltid återkom. Svart hår hade han, och han låg henne över bröstet och log med vita tänder, men ansiktet var borta utom munnen. Hårt pressade han henne, så att hon ropade och skrek. Men ju mer hon ropade, dess vitare och vildare log han, hans mun blev till ett jättestort gap med vit och yrande snö. Nu slök han henne, men då ropade hon ett sista gällt rop, och så var han borta. Men tyngden var kvar — nu var det fattiggården uppe på berget, som tryckte hennes bröst, så att andan ville förgå.

Mitt hjärta, mitt hjärta, tänkte hon, hon var så rädd, att det skulle gå sönder. Ty det var något inne i det, något fint och skört. Då ramlade tyngden av henne, den rev ett djupt hål i hennes bröst. Därinne låg hjärtat blottat med hennes hemlighet. Varligt tog hon ut det och höll det mellan sina händer. Rött och glatt var det. Av sig självt delade det sig i två halvor, som ett sådant där tvålhjärta man får på marknaden. Därinne låg det, barnet, skärt och fint med små händer ock fötter av vax.

Då vaknade hon till ur dvalan vid att mor Brita hårt stängde till dörren till köket, för att ingen skulle höra hennes rop. Nu ser hon det, tänkte hon ångestfullt och ville skyla sitt slitna hjärta. Men febern tog henne åter.

När Anna-Greta låg sjuk på andra veckan, hörde Mats av två av drängarna, att nu skulle det vara avtalat, att hon skulle gifta sig med gamkallen på Olsagården. Till våren skulle bröllopet stå. Oväntat kom han över dem, där de stodo och tisslade och fnittrade i fähusdörrn. Ännu matt av sjukdom och oro, glömde han all behärskning och rök den ene i kragen.

— De lög du, skrek han.

— Nä, se jävvento heller, svor drängen, fråg mora hennes!

— Int val du ta ve dej se hårt, hånade den andre, nån sortes karl får fäll jänta ha, å stor går har han ju, karlstackarn, se gamkall han ä. De skin int viller än atte de ä som sanninga ä.

Skadeglädjen lyste ur tonfall och ögonspel, nog visste drängarna, var haren haft sin gång. Tog han sig inte husbondelater på gården, pojkvaskern där? Dräng var han som de.

Då släppte han dem och gick att söka mor Brita. Men hon visste finurligt att hålla sig undan i sjukrummet. Dit in kunde han ej tränga sig utan att väcka uppseende. Det han hade att säga kunde blott bli sagt mellan fyra ögon.

Så gick den veckan, men en dag in på nyåret befallde mor Brita Mats att elda bastun. Anna-Greta skulle ha sig ett rejält kvastbad till att riktigt driva ut det onda ur kroppen. Lungbranden hade hon lyckats att mota, men febern och frossan ville sitta i, sade hon. Mången tyckte, att detta var en hästkur. Nyårskylan bet ännu bistert i knutarna. Men mot mor Britas ordinationer vågade man ej opponera sig, ty de slogo sällan slint.

Hela eftermiddagen till aftonvardsdags klöv Mats ved till badet, och frampå kvällen hjälpte han till att bära Anna-Greta till bastun. Han hajade till av smärta, när han fick se henne först. Som en hamn vilade hon därinne på sticketäcket i kammarn, fullt påklädd, men ändå mager och späd som ett barn. Allt det främmande, det nya i hennes kropp trädde ännu mera fram som ett lidandes drag kring hennes insjunkna mun. Som en skugga var hon, en skugga av det, som varit hans kärlek. Och dock kände han, att så som nu hade hon aldrig vädjat till hans manlighet, hennes hjälplösa svaghet fick till slut bukt med hans egen. Nu skulle där äntligen bli slag i saken dem emellan. För första gången tyckte han, att skulden till allt detta i grunden var hans. Därför ville han bära hennes straff som sitt.

Det skar i honom att märka, att hon ville dra sig undan hans hand, men hon orkade ej spjärna emot, och så fick han henne då upp på armen. Lätt som ett fjun var hon, fast hon svepts i schalar och filtar. Ur klädbyltet tittade hennes ansikte som ett fruset barns.

När de väl fått henne in i bastun och satt henne på laven, sade mor Brita, att nu fingo de gå, ty nu skulle kuren börja. Icke ens någon av pigorna fick vara med, utan hon satte var och en till olika sysslor och förbjöd dem vid alla hemliga straff att så mycket som kika in i nyckelhålet en gång. De tänkte då, att mor Brita väl skulle bruka någon av sina hemliga ord och tecken, som det kunde vara farligt att bevittna, till att bota flickan, och gingo därför lydigt utan att våga så mycket som vända sig om en gång, trots deras vanliga pignyfikenhet.

Drängarna gjorde som de. Respekten för moran satt hårt i. Endast Mats drog på stegen, en häftig och oförklarlig ångest hade gripit honom. Gud vet, vad hon ärnade föreha med flickan, den gamla trollkonan? En sådan hade hon liknat därinne i det röda skenet från bastuelden.

En stark avsky grep honom med ens för allt det mörka och ljusskygga, som mor Brita brukade över folk och fä — var det dock, som far sagt, endast hednisk vantro och villfarelse? Vad det nu var hon förehade, tyckte han, att nu bröts det sista bandet mellan honom och Anna-Greta. Det sista bandet, som hette straff och försoning.

Nu var han långt efter de andra, den gamla bastun drog honom tillbaka till sig med trolsk och sugande makt. Urgammal och grå stod den där i skymundan längst bort i en vrå av gården. Mycket hade den sett genom åren. På dess lavar satt det fläckar, som aldrig ville gå ur. Ej blott sin lekamliga smuts hade människorna lämnat kvar där.

Ur dess enda lilla fönster lyste elden röd som blod, och röken steg tung och fallande ur skorstenen. Den liknade en dold härd för hedniska blodsoffer. Det var som om dess blodsprängda öga velat hålla honom på avstånd, det tvang honom att stanna, det gjorde honom åter maktlös och tvekande. Då tyckte han sig med ens öra ett skrik, ett fasans och smärtans gälla skrik. Han rusade fram igen. Nu var allt dödstyst. Hade han hört fel?

Sakta smög han tillbaka till boden. Där i dörren till svalen hade han sin gamla utkikspunkt. Vem vet, kom han i otid, mäktade mor Brita köra honom från gården på fläcken. Men nu ville han stanna. Ropade det än en gång, då kunde ingen makt dock hålla honom borta. Men allt var tyst, en tung och dov tystnad utan luft.

Hur länge han stod så, visste han ej, då han såg dörren åter öppnas och mor Brita försiktigt titta ut. Sakta drog han sig tillbaka i skymundan, sprang så bakom boden och låtsades så komma ut från stallet, där han skulle hetas syssla med att rykta. Då fick mor Brita syn på honom.

— Vem är’e? ropade hon. Åh, är’e du, Mats, tillade hon med en underlig blandning av förargelse och lättnad. Nå, låt gå, han hade ju sett mer, som ingen bort se, och fick väl tänka det han ville. Mer än tankar kunde han inte ha om saken.

— Kom hit å hjälp mej me a Anna-Greta, sade hon kort.

Han följde henne in i den skumma och rykande bastun. Intet av all den skräck han väntat fanns där att se. Elden höll på att slockna av, och på laven låg Anna-Greta som förut, åter fullt påklädd. Men när han fick syn på hennes ansikte, ryggade han till igen. Varje blodsdroppe var gången därur. Så likblek och så förjagad var hon dock inte nyss i all sin svaghet. Nu var hon åter den dödens brud han dragit avsvimmad upp ur snön. Halvt avsvimmad som hon var, ryggade hon åter för hans hand.

— Låt mig gå själv, viskade hon hest och ansträngt och reste sig vacklande. Ett steg hann hon så föll hon avdånad ner på jordgolvet.

— Ser du int att hon schvim å, ropade mor Brita vredgat till Mats, som stod som slagen av blixten. Då böjde han sig ner och fick upp henne. Var det hans uppjagade fantasi, som kom honom att se en mörk och stelnad fläck på hennes svarta vadmalskjol?

Men här gällde det att få henne in och i säng igen — de mörka tankarna fick det anstå med. Halvdöd kom flickan i bädden. De skräckslagna pigorna lupo obedda till, men mor Brita körde dem barskt på dörren igen, och en så vild glimt hade de aldrig sett i hennes öga. Kanske var det därför att för en gångs skull tycktes hennes kurer slå fel — det bastubadet hade så när kostat Anna-Greta livet.

I full låga slog febern ut på nytt, den drog henne bort till den gräns, där ett enda steg för mycket bär nedför. Men mor Brita tycktes med ens ha återfått all sin klokskap. Med säker hand visste hon att hålla den flämtande livslågan kvar på rätt sida, tills den dag äntligen kom, då Anna-Greta låg där, matt och bruten, men återvunnen av det liv hon velat fly från. Så var det i liv som i kärlek, nu orkade hon ej mer. Det fick bli till vad det ville med henne.

Blek och apatisk låg hon där utan vilja och tankar, utan minne och tro. Endast fram emot kvällen kunde hon rysa till för något, som dunkelt och formlöst smög sig in emot hennes medvetande. Men innan hon hunnit gripa tag i det, kom modern in och gav henne en lugnande dryck för natten. Snart sov hon som ett uttröttat barn.

Sakta gick det med tillfrisknandet, men moderns vilja tvang henne framåt. En dag stod hon yr och förundrad åter på egna ben och stapplade ett steg utåt golvet. Med det steget kom minnet, men då förmådde hon ej ta emot det, utan höll det tillbaka. Och så steg hon tveksamt och liksom mot sin vilja en dag åter över tröskeln till de andra.

Där satt Mats bland drängarna tyst vid kvällsbrasans handaslöjd. Bestört släppte han kniven i golvet. Hans blick hängde het av spänning vid Anna-Gretas avtärda gestalt. Såg han rätt nu, eller hade han sett fel förut — borta var det, som han trott sig märka ensam av alla. Densamma som förr var hon och dock en annan, där hon en kort stund vilade ut i faderns kabbstol mitt i eldskenet.

Allt det som vädjat till skonsamhet var borta. Nu mindes han åter med hätskhet, att hon vilat i en annans famn. Men hur det nu var, sitt ord ville han stå vid, ville hon ha honom, skulle han ta henne till sig, vad det nu sen blev till. I kärlek som hat hörde hon honom till, hur många som sedan kommit henne för när. De mörka, skrämmande misstankarna sköt han undan med våld.

Men det fanns andra, som tisslade och tasslade i krokarna. Två pigor och en dräng gingo i de dagarna från gården. Men sedan tego de andra.

Vad där sades ute i byn av ont skvaller fick ingen veta, men en dag kommo de till Mats med en nyhet, som de menade god nog, då det sades, att nu var det äntligen riktigt klappat och klart mellan Ersa-flickan och gamkallen hennes. Och inför den nyheten blevo tungorna så lena och hala — den där flöttjarn hade väl varit en sommarlek som mången ann — vem hade ej lekt sådan lek i sin ungflickstid? Men nu blev det allvar av, ingen löskekarl utan socknens rikaste mågstump kom nu till gårds, nu gällde det utstyrsel och storbröllop till midsommar. Så lång tid fick väl brudgummen bida, mindre gick det inte av för till att fylla en sån flickas kista till randen.

Vad de sedan viskade bakom ryggen hans, det hade inte Mats tid med, han hade nog med det han fått i ansiktet. Med stormsteg var han redan på hemväg för att få klart besked om detta envisa rykte. Till Brita gick han inte längre, Anna-Greta själv skulle han fråga.

Som hon brukade nu, satt hon frusen hopkrupen i kabbstolen intill elden och sydde på något. Det var en handduk, som hon fållade. Hon var ensam i det stora köket, endast den snart åttioåriga mormodern låg på sin säng och sov en orolig gammalfolkssömn. Förskräckt såg hon upp på Mats, där han kom instormande, instinktivt tryckte hon handen med sömmen upp mot hjärtat, så att nålen rev henne i barmen. Hon tyckte, att det var hans outhärdliga blick, som rev i hennes dolda hjärtesår. Ingen av dem fann ord.

Men till slut bröt Mats ut, i det han pekade på duken:

— Är’e till hemmafalekistan din kanske? Den, som ska stå i finrumme på Olsagårn?

Kanske hade han väntat trots till svar, så skulle det fallit förr. Men nu sänkte Anna-Greta förvirrad och skyldig sin blick.

— Vet du? viskade hon.

— Ja, ett vet ja, som sant ä, å de ä de ord, som ä sagt för gammalt, att jordtuva gifte bort skorvluva. Två storgårdar slår hon ihop me en smäll, mor din, å en får skammen på köpe. Hon glömde bara en sak — att ge mej återbud först.

Anna-Greta hade släppt sin söm, ett osäkert, fladdrande leende svepte över hennes drag — det första på månader. För första gången efter sjukdomen bar hennes ansikte åter ett levande uttryck.

— Du, Mats, viskade hon osäkert, ville du — nu?

Så olik sitt gamla jag, så rörande ödmjuk utan ett försök till förställning eller lögn, stod hon där framför honom med sänkt huvud, att han kände all sin forna kärlek vakna upp till liv igen. Han ångrade sina hårda ord, ett jagat och slaget barn var hon, allt ont hon hade gått igenom hade ej fastnat vid henne. Varför hade han ej vakat över henne bättre, han, som allena var vaken i stugan om natten, då det mörka smög efter rov? Vacker var hon som förr, nej långt vackrare, med detta blida och spröda, som ej funnits förut.

Varma ord stego av sig själva upp i honom.

— Att ja vill, de vet du, Anna-Greta, alltid har ja velat de, viskade han ömt. Ingen ä behändig som du, feger ä du som vittra själv. Från barnsben ha vi följts. Allt annat ä glömt, om du kommer nu!

Och han tog henne i handen och ville dra henne till sig. Viljelöst kom hon emot honom. Så kom hon att se på sin hand — nålen hade ristat henne, en droppe blod pärlade på ringfingrets topp.

— Nej, nej, Mats, ropade hon och slet sig ur hans armar. De ä ett, som står oss emellan, som aldrig blir gott mer.

— Allt kan bli gott, som en talar uppriktigt om.

— Allt kan ja säja, men int de.

Då for svartsjukan åter i Mats.

— Men till Gam-Erik kan du säja’t, då ä du int otröjen, bröt han ut igen.

Skuldmedveten sänkte Anna-Greta sitt huvud — så de sletos om hennes arma liv, allt fick ju ske med det, utom det, att det skulle falla på Mats som en olidlig börda.

— Int till honom heller, viskade hon svagt. Hon mäktade visst inte förklara bättre. Han ä gammal, ser du, försökte hon sig. Han tar va han får. Du ä ung, du, de du ska ha, kan ja int ge. Sök dej ut, medan tider ä, Mats, å glöm mej! Snart får du en ann, som int har sett de ja har.

Outsäglig mildhet och självuppgivelse låg det i hennes ord, men Mats lät bitterheten råda.

— Säj du som de ä, sade han hårt, gampojken har gårn, han, de har int ja.

Ett bittert litet leende for över Anna-Gretas böjda ansikte som en reflex av hans.

— Du har ungdomstron du, de har int han. Han ä en sån, som ska ha mej nu, sade hon.

De orden bröto hans hån. Så ny, så skrämmande ny var denna hennes ödmjukhet.

— Ä de sist orde ditt? fick han slutligen fram.

Då brast hennes spända leende, tårarna störtade ur hennes ögon.

— Give Gud, att de vore sist orde ja sagt här på jorden! ropade hon till och vred sina händer, som maktlösa släppt sömmen. Men gå nu, Mats, å förlåt, om du kan! Förr går ja i sjön, än ja blir din nu! De ä mors skull att ja ä i live, hon får göra me mej, som hon vill å tycker.

Ja, gå måste han, den gamla i sängen hade vaknat och såg sig nyfiket ikring. Trots sin skröplighet för övrigt hade hon god hörsel. Hon skulle ej få deras sista ensamma ord till varandra till att härma och förvränga.

Tigande sågo de en minut på varandra. I den stunden kände de båda, hur ljuvt allt kunde ha varit. Men de kände ock, att det var slut. Lyckan hade de för evigt kastat bort i livets ström, den som rinner förbi och aldrig stannar. Blind för allt störtade Mats åter på dörren. Han hade blott en redig tanke: bort måste han, förrn han såg henne giftas till en annan!

* * * * *

Åter stod midsommar för dörren. Häggens vita brudkvast stod i blom, konvalj och pyrola andades sina hemligheter i skogsdunklet. Än en gång gick ungdomen i dans på tjärdalsgillena. Då gick Anna-Greta på Stor-Andersagården ut för att bjuda till gässpåss med sin gamle fästman. Redan det, att bröllopet skulle stå på våren och ej på hösten, då utearbetet var bortgjort, visade, att här var fråga om folk, som ej behövde se på slanten.

Dagen efter första lysningsdagen och lysningskalaset bar det ut i bygden — när det lyst ut, skulle bröllopet bli, och innan dess skulle alla vara både bjudna och trugade. Och det var en sak, som tog sin rundliga tid, det visste man. Hela bygden talade om det bröllopet — på mer än ett sätt! Och nog stod man i spänning i fönstergläntan i alla storgårdar, tills man äntligen fick se Olsagårdens bästa kyrktrilla svänga in från landsvägen med det blivande brudparet i. Anna-Greta hade helst velat skicka marskalk med brudgummen såsom bruket ofta var, men mor Brita tvang henne att fara själv. Hon skulle väl visa, att allt var, som det skulle.

Men i stugan fick man brått att ställa sig till rätta vid olika sysslor — ingen skulle tro, att han var väntad med bröllopsbud. Men far själv måste då ut på gården och hjälpa Gam-Erik ner med den jättestora, granna spannen med trakteringen. Där fanns både brännvin, vetekakor och socker till att truga med, så som rätt var.

När de kommo in i stugan — far med dröjande steg så som den, som rakt inte är nödig om något — hälsade Erik med sin sirligaste bockning:

— Godda å tack för sista!

Så drog han med en van gest upp ett glas ur fickan, gav det en nödtorftig tork med tröjärmen och slog så i en försvarlig sup. Förstsupen skulle far ha, sen kom moras tur och sen de andras efter rang och värdighet. Anna-Greta följde stillsamt efter med sockret. Hon bar huvudet sänkt och var litet blek under ögonen men eljest sig lik, tappert nog höll hon sig mot alla vassa kvinnoögon, där hon trugade av vetebrödet och kakorna. De sista tog moran själv hand om och gömde dem i klaffskänken till att själv traktera någon med.

Nu skulle det bjudas till bröllops. Men tro någon, att man genast tackade och neg ja? Ånej, int trängd man om att komma otrugat!

Betänksamt valkade far bussen och talade och sade å husets vägnar:

— Nog gett vi slipp de mitt i vårplöjninga!

Vårplöjningen var redan undangjord, men något skulle man ha att skylla på.

Brudgummen tog inte illa upp, utan svarade artigt:

— Nänä, tocke folk som I får vi nog ha till bröllops, om de ska bli hedersamt!

På detta smicker svarade far med ett mummel, som kunde tydas både rätt och avigt, varpå den första delen av ceremonien var till ända. Både en och två gånger fick man nog ta den vägen tillbaka, innan bestämt svar kunde väntas. Men bara man fick besked före storbaket, gick det väl an.

Så foro de från gård till gård, långt in på sena kvällen, och sällan hade man sett så omaka fästfolk. Brudgummen var gammal, men rödlätt och spelande glad, när han slängde fram sin inbjudan om att följa till bröllops. Efter kom bruden, ung och fager, så att pojkarna sträckte hals, men tyst och blek som en skugga. När de gått, viskades det i knutarna efter dem, men tyst, mycket tyst! Högre blev talet, när det gällde den rika begåvningen, som brura fått av sin fästekarl. Nog ville var och en gärna på gässpåss till byns rikaste gård, fast man visste, vad som passade sig.

Lika blek och tyst, men ock lika lugn, satt brura och hörde lysbrevet läsas i kyrkan andra lysningsdagen. Där var inget att märka på. Det syntes nog också på förningen, som kom till gårds till storbaket. Maken till storkringlor och stortårta skulle nog ingen brud i byn få! Men vigseln ville hon ha hemma. Därifrån fick henne inte Stor-Brita, fast gullkrona skulle hon bära.

Blekare brud hade aldrig brudfrämman klätt och aldrig någon så feger! Med ögon utan botten under kronans kalla glans, tom, borta från allt — så kunde vittra gått till bröllops!

— Huva, tänkte brudfrämman, de ä som saknade flickstackarn kristen själ!

Hon var van vid annat, hon, brudfrämman, vid unga brudar, som snyftade och skrattade i ett. Unga leenden och tårar hängde vid den kronan som dyrbara ädelstenar. Det här var som att klä ett lik! Men då fick brudfrämman syn på brudgummen, där han gick och struttade på gården i all sin stass. Då skakade hon på huvudet och trodde sig förstå. Det var nog inte bara lättsamt att vara byns rikaste jänta och giftas efter pengarna och inte efter tycket.

Nu hade främmandet mumsat i sig siktbrödssmörgåsen från brudtallriken, som skulle vara välkomma, och fått i sig kaffeskvätten, så nu var det brudparets tur. De kommo med spelmännen före och hela gässpåssraden efter, och snart hade de växlat sina löften under pällen. Klart och tydligt föllo Anna-Gretas ord, utan tvekan band hon sig vid ålderdomen. Och innan man visste ordet av, satte sig redan prästen till storbordet för att börja kalaset. Det var inte utan att man var liksom besviken — allt gick ju som det skulle!

Men i hörnet trängdes ännu ungstintorna, skrattande och fnittrande och sneglande på brudparet, som just satte sig till bords med prästen. Var och en mindes, när de där båda bränt gubben och gumman vid tjärdalsgillet, och hur Anna-Greta skrattande och vred drog sin gamle friare nedför kullen. Nu satt hon där som hans brud i alla fulla de fall! Och fnissande och rysande viskade de sinsemellan:

— Nu ser en, att de ä sant de som ä sagt för gammalt!

Men det var fler, som nojsade och hade det muntert. Vid storbordet hade brudgummen mycket nojs för sig med brudsvennerna och brudpigorna, så att de veko sig för skratt. Blott bruden satt alltjämt kall under kransen. Men vid karlabordet var en plats tom — det hade man ju alltid att viska om både där och kring bordet.

Viskningarna hindrade dock inte, att man tog väl för sig av smörtrillingarna och ostarna, av risgrynsgröten med smörklimp i, och sköljde väl ned det med det starka, välbryggda ölet och det beska enbärsdrickat. Men man lade ej in mer, än att där fanns god plats både på trätallrikarna och i magen för vattsoppan, steken och nyponkrämen. Bara stortårtan fick åka ner i påsen den, till den övriga fälmaten, liksom storkringlan till kaffet, som kom ovanpå alltihop. Anna-Gretas kringlor, det var bröllopskringlor det, som hette duga — halvalnslånga och guldgula voro de, och smäckfulla av sötaste sviskon.

Sen stämde spelemännen upp till dansen, och snart slog brudlåten högt emot taket. Men aldrig hade väl en bruddans gått så illa som den dansen, och de gamla lutade sina huvuden tillhopa och sade, att det var ett dåligt tecken. Karlarna ville skylla det på Gam-Erik, som hoppade där så viktig och struttade med sina gamla ben, medan kvinnfolken ville ha det på Anna-Greta, som gick där så vit och främmande, som om det inte varit hennes eget bröllop. Hon dansade nog i tanken med en ann, sade de. Fast vem av dem? undrade en rallkäring borta i vrån. Bättre gick det med gammelvalsen, då självaste prästgårdsmamsellen var med och svängde kring med brudgummen, fast hon trånsjukt snörpte på mun, kantänka. Hon tänkte väl på poesiboken med plyschpärmarna, som låg på Gam-Eriks bord med hennes verser i.

Riktigt liv i spelet blev det dock inte, förrän »siarna» kommo och ville si brura genom fönstret. Anna-Greta tredskades och ville inte fram, men det var ju bara blygsel och gott skick, och med handkraft kom hon fram till fönstret med karln sin och en tänd kandelaber på var sida. Men ut på farstubron fingo de henne inte.

Likblek stod hon där i det fladdrande ljuset och såg tungorna röras där ute till grovkornigt skämt och närgången granskan, så som det brukades vid sådana tillfällen. Orden hörde hon ej, men hon såg slabbertackornas munnar tugga henne som en riktig godbit. Matt i knäna kom hon därifrån, men med i dansen var hon, tills på morgonsidan, då kvällsmålet bjöds med blodkorv och vattsoppa.

Sen bjöds godnatt för den dagen. Och då sades det, att nog hade Anna-Greta hellre gått i flatbädd med ungdomen uppe på vinden, än hon gått in i fallåtssängen till brudbädd med karln sin! Tur nog fick hon opp snart igen för att gå med förning till gårdarna, där allt främmande bodde. Redan vid femtiden på morgonen var man sugen igen och skulle ha frukost på sängen, serverad av brudparet — vid spelemännens låtar.

Också på ettadan hade man mycket att bestyra. Den viktigaste stunden kom dock, då man skulle till att »lysa ut gaven». Då hade man redan spätt på bra nog med brännvin och punsch, så att humöret stod högt och utlysaren fick ett tacksamt göra. Till utlysare hade de tagit socknens spefågel, auktionsförrättaren, ty han hade förmågan att få slantarna att rulla friskt i skålen. Mer hasadeligt än att lägga i kyrkhåven var det att lägga dit sin bröllopsgåva, ty var den inte stor nog, fick man kanske en speglosa av utlysarn, som kunde sitta i för livet.

Flera hundra riksdaler hade han i skålen, när han slutat. Och mor Brita var nöjd, så hon sken. Men nog vet jag en, som skulle tänkt, att allt det bästa, som han ägt i världen, det hade den karln däruppe på bordet sålt bort för honom till vrakpris, både nu och förr! Men han höll sig undan och slapp se det.

Men på tredje dagen, stånd-dan, då Anna-Greta på allvar skulle hälsa ut sig med flickornas lag, kastade hon kransen på golvet och trampade på den, när hon skulle räcka den åt den som var i tur att giftas. Det var av våda, sade hon. På resdan for hon så lugnt till sitt nya hem. Alla gästerna reste ock, väl plägade och magastinna med rejäl fälmat i spannen och ett halvstop brännvin i pälsflaskan.

Den, som var borta, var Mats. Två dagar höll han sig undan, ingen vet var, men på den tredje dagens afton stod han för sista gången på den gamla vallen till Lill-Jonas förfallna stuga och tog farväl av hembygden. Gömd bakom buskarna hade han nyss stått vid vägkanten och sett de nygifta köra förbi på väg till sitt nya hem. Den synen var det han velat slippa se, men något, som var starkare än han själv, tog honom dit till denna sista pina.

När han såg Anna-Greta så rak och blek vid sidan av sin strålande man, tyckte han att hjärtat ville brista. Allt det bittra och onda, som varit dem emellan, var glömt. Kvar voro endast barndomsminnena och de flyktiga vårtimmar, då hon i drömmen var hans. Där for hon nu, hans lilla syster, hans brud! Förseglad var hans ungdoms örtagård.

Som en utstött, en fördriven kände han sig, där han stod och såg ut i junikvällen. Ljus och ljuv var den, ännu bar marken sin bjärtgröna midsommarkrans. Men dolt under grönskan gapade fördärvet. Mitt i byn öppnade sig alltjämt vintermyrens svarta klyfta. Två släkter skilde den från varandra, två världar. Fyllt var ännu icke svalget, som allena kunnat ena dem, om det fått fyllas och växa ut.

Som förr kunde sjövittra sända sju svagår ovanpå godåren. Men nu glömde man det i fest och rus, i goda tider. Människan glömmer så lätt. Endast naturen glömmer aldrig. Som förr bodde också mycket kvar i människornas hjärtan, som vände deras öden i ondo. Frost över marken, frost i människosinnen! En stark hand krävdes där till att röja upp. Men döda voro byns bästa män, död var skogen.

Själv stod han här och sade farväl. Av allt sitt hjärta kände han, att här, på denna sidan klyftan, i ofärdslandet, utom åkern, där var han född och hemma. Alla de gångna åren i den främmande gården föllo av honom som ett lån, där han stod och såg ut över den mark han trampat med naken barnafot.

Ingenting förstod han än av ödets vägar. Allt hade blivit som det måste. Hans hand grep stadigt i något. Sakta höjde han den, tog sats, och med all sin kraft slungade han föremålet ner över branten. I en vid båge slog det ut över stenbacken och föll med ett plumsande ner i det svarta vattnet. Klunk, klunk, sade det. Det var sjövittra, som girigt tog det till sig till att leka med i djupet. Det sirade linhuvet var det, brudgåvan. En sten hade han bundit vid det, för att det skulle sjunka.

Och med hjärtat överfullt kastade han sig ner i den övervuxna risiga åkern och pressade en sista gång sitt ansikte hårt mot dess svala jord.