vid. Att hon nu trängt om hans sällskap, det var väl mest för att inget

annat fanns att få. Ejnar, han hölls helst med de stora, han, när han inte retades med henne och röck henne i flättofsen, tills hon tog på gråta.

Nu såg hon plötsligt Mats i ett annat ljus. Till och med det, att han grälade upp henne och tog sig en ny ton, misshagade henne ingalunda. Omärkligt granskade hon honom så från sidan genom sina uppspärrade fingrar. Hur såg han egentligen ut, han, Mats? Det hade hon inte kommit att tänka på förut. Bara tyckt, att han setat där i hörnet så mager och grå, att han liksom smält in i all vinterns gråhet.

Nu såg hon, att han var långt ifrån ful, trots sin outplånliga prägel av nöd och svält. Inte var han väl precis vacker heller i vanlig mening, men han hade detta något, som kan väga mer än skönhet. Ja, det såg hon, Anna-Greta, som trots sina tretton år redan tänkte många tankar inom sig. Nu såg hon ock, vad det var hos Mats, som tog en. Ögonen var det.

Mörkgrå och drömmande glänste de av ett inre ljus, som tycktes komma långt, långt inifrån, djupare inifrån, än där vanliga människor ha sin själ. Ja, sannerligen glänste det inte ur de ögonen som från hemliga skatters guld och silver, djupt inne i det gråa berget! Hela det magra, kantiga ansiktet lyste de upp.

Till växten var han ämnad att bli lång och kraftig som mor sin, men fem års nöd och svält hade knutit honom redan i pojkåren. Den gångna vinterns stillhet med vila och god mat hade dock kommit det att skjuta fart i lederna igen, men ännu var han ej med huvudet över hennes. Men härdad och smidig var han i sin magerhet. Dvärgbjörken liknade han, där han står ensam uppe i pinblåsten och ej kan skjuta högre för stormen. Smidigt böjer den sig och vrider sig under ovädret och bryts ej, hur hårt pressad mot marken den än blir. Segt som den klängde han ännu med rötterna fast vid livet.

Det var endast ett, som var verkligt fult hos Mats. Det var hans skratt. Då blottade han plötsligt en tandlucka mitt i munnen, som man annars ej märkte — två framtänder hade redan fallit ur. Hur de kommit bort, mindes han ej själv. Kanske var det det järnhaltiga brunnsvattnet, som vid denna tid förstörde så mångas tänder, kanske hade han ej fått den rätta födan vid tandömsningen. Nog av, borta voro de, men det märktes ej mycket av, så länge han bara höll sig till att tala och le.

Och han skrattade sällan. Mats ögon voro allvarliga, men hans skratt var tragiskt. Det svarta hålet i hans mun var som ett ständigt öppet inre sår, nödens och fattigdomens outplånliga bomärke. Kanske visste han det själv, kanske var det därför han så sällan släppte sig lös i skratt utan bara log, gott och vackert, men litet stelt, med stela, nästan slutna läppar.

Allt detta såg Anna-Greta med sina vaknande unga ögon, och hon tyckte, att allt vad hon såg på något sätt blev vackert hos denne gosse, till och med det fula hos honom. Han var inte lik någon av de andra, det var väl det.

Anna-Gretas tårar hade upphört att rinna av sig själv, men hon tyckte, att det ändå behövdes några avslutande ord.

— Huvaligen, Mats, att du ser sånt, sade hon och tog fingrarna från ansiktet. Själv har ja ju jämt hört om skrömta, men än har ja inget sett.

Mats värdigades inte svara henne ännu. Han låg på magen i gräset och höll på med något, vad det nu var, men viktigt tycktes det vara, då han varken hörde eller såg. Nyfiket kikade Anna-Greta dit — hon började bli nyfiken på allt han företog sig, Mats. Men hennes nyfikenhet vände sig i vrede och harm, när hon såg, vad det var han förehade.

I sin öppna hand höll han en liten halvdöd fågelunge. Den var nästan nykläckt, och hur den krånglat sig ut ur boet, är ej gott att säga. Kanske hade någon gök knuffat ut den. Med en sällsamt stel och grym blick stirrade pojken ner på den lilla hjälplösa varelsen i sin hand. Fingrarna krökte sig och slöto sig allt hårdare tillsammans om den. Det såg rent utav ut, som ville han strypa den. Men då kom Anna-Greta till sig igen.

— Jestat, Mats, va gör du? skrek hon. De skin int viller, än atte du vill ta dö på’n lillstackarn där.

Av allt ont på jorden visste hon inte värre, hon, Anna-Greta, än när man plågade ett oskäligt kräk. Men Mats tycktes ej höra. Till slut sade han som för sig själv, med en underlig och främmande röst:

— Om ja vore fars Gud, då klämde ja de här lillpyre till döden utan vidare. Så gjorde han me småsyskona mina, sir du.

Det var första gången han blottat något av sitt inre för en annan människa med alla dess frätande tvivel och ångestfulla frågor. Men Anna-Greta mäktade inte förstå den hjälplösa andemeningen i hans ord, hon hörde bara det grymma och hädande i dem.

— Släpp’en strax å de på eviga minuten! skrek hon. Aldri trodde ja du var sån, Mats.

Och så fick hon då fram den halvt ihjälklämda fågelungen ur hans hand, gömde den ömt i sin egen lilla knubbiga näve och började andas på den och smeka dess silkesfina dun. Till slut var det då som om det blev mera liv i det lilla knytet, det purrade ihop sig och gapade med näbben. Mats stod tyst och med hängande armar bredvid flickan och skämdes. Han förstod ej, vad som flugit på honom — aldrig förr hade han väl pinat ett djur. Anna-Greta såg hans ångerfulla min.

— Nå, hjälp mej då att leta opp boet, sade hon onådigt. Hon visste mer än väl, att när det gällde att klättra i träd, då kom hon till korta och behövde hans hjälp.

Det blev ej svårt. Vid en hög björk flög fågelmamman omkring, ängsligt pipande. Snabb som en blixt var Mats uppe i trädet. Det var ett starbo, och nu låg ungen åter tryggt bäddad i boets dun. Med detta voro de åter försonade. Var sin skuld hade de nu plånat ut.

För Anna-Greta blev denna lilla händelse i all dess meningslösa elakhet ännu något av detta, som gjorde Mats olik alla andra, något, som på en gång skrämde och lockade. Hon tyckte liksom, att bara han hade levat det grymma och sköna livet, visste, vad det var att leva, mer än hennes far och mor, mer än den gamla med sina historier vid elden, mer än någon av alla dem, som kallade sig gamla och kloka.

Försonade sprungo de så hand i hand ner till matsäcken, som låg borta i skuggan nere vid kallkällan. Men i snårskogen uppe i skogskanten hajade Anna-Greta till. Något hade prasslat till i buskarna och bland blåbärsrisets tuvor. Huva, där skymtade något grått och ludet i ett språng!

— Dum som du ä, Sjåpa-Lotta, fräste Mats, nu åter karl och beskyddare. Ä du rädd för en hare?

Men då var det Anna-Gretas tur att berätta.

Visste han då inte, Mats, vad en hare kunde vara? När en flicka mördat sitt barn i lönndom, blev barnet till en hare, som rolös sprang i skogarna och stundom hördes gråta som en böling. En sådan hare kunde ingen skjuta, inte den allra skickligaste skytt, om inte möjligtvis med trollad bössa. Vem visste nu, om detta var en riktig hare?

Och hon tryckte sig darrande in mot honom i den gröna halvskymningen. Men detta var något, som låg mera avlägset från Mats och hans pojkaktiga föreställningsvärld. Och hans tröst fick därför något visst ringaktande och flyktigt över sig, när han svor på, att den harpalten, den skulle han då ta i ett skott med fars gamla bakladdare.

Och så började han överlägset locka på korna, som betat sig ur synhåll in i skogsgrönskan. Och Anna-Greta glömde genast skrömta och hjälpte honom:

— Kossa lilla! Lissko! Kossa lilla! Lissko! ropade hon med sin klara flickröst, så det ekade i skogen.

Och när skällkons huvud med den pinglande tjukan stort och idisslande stack fram igen bakom granstammarna, glömde de snart både den och allt otyg därinne för pannkakorna och näverhämtarn med »blanna», som Anna-Greta smugit sig till i köket.

* * * * *

Så gingo sommardagarna, de långa, ljuvliga sommardagarna utan början och slut, under frihet och lek. Dagen lång gick Mats uppe i skogen och gette sina kor. Var dag satt han den klara morgonstunden ensam uppe i rån och drömde och fantiserade. Inte en dag gick nu, utan att han fick hemligt sällskap.

Där han satt, kunde han höra den spröda, silverfina klangen av vitterkornas bjällror, där de gingo i skogen ovan människornas betesmarker. Stundom hördes en vakthund skälla, om nära eller långt ifrån, kunde man inte säga, men så förunderligt fjärran. Då spetsade Lajla vid hans fötter sina öron, men hon skällde aldrig tillbaka, nej, tro inte det! Alltför mycket hade hennes urfäder sett och bevittnat, där de vaktat kåtelden i den långa vinternatten, alltför mycken gammal och hemlig visdom bodde där i djupet av hennes vackra mörka ögon.

Ibland kom låten där inne allt närmare. Det lät som om en hel hjord varit på vandring. Tjukorna skramlade och pinglade helt tätt invid en, hundskallet växte och blev dovt och grovt, korna råmade ängsligt efter kalvarna. Ljudet steg allt högre och grövre. Nu ringde skällorna hårt och dånande som kyrkklockor, det brakade och knakade i skogen av tusen flyende steg som av en förhärjande storm! Det lät som själva havets stigande böljedjup, som reste sig för att sluka en och dra en med sig. — Så blev det med ens tyst, dödstyst.

Men i tystnaden doftade och blommade skogens alla blomster som aldrig förr. Pyrolans ljuva, starka doft stod tät i skuggan och mängde sig med porsens kärva fläkt. Skogsstjärnan hängde vek och vit på spröda stänglar, men nere i fukten mellan snattertuvorna stod det röda, slemmiga sileshåret med döda insekter mellan sina håriga blad. Och nere på ängsgläntan stod stolt och rak Jungfru Marie hand och höjde sin fläckiga krona i skuggan av småbjörkarna. Men djupt inne i jorden gömde hon sina båda händer, den svarta och den vita.

Då tyckte sig Mats mellan stammarna se en flik av vittras röda tröja och höra hennes låga, lockande skratt. Locka honom, ville hon, locka getarpojken in till sig, så att han glömde sina kräk. Njutning och glömska bjöd hon med sin tystnad och sina sövande dofter. Men Mats han stängde sina vaknande sinnen för hennes lockelser. Ty han visste, att hon lockade efter rov, till att ta hans djur och ta honom själv, tills han låg där utsugen och död i hennes armar. Då skrattade det åter, lågt och klart: Och så lockade vittra, som man lockar ett barn.

En dag fann Mats på vitterstenen uppe i Myrberget en alldeles nygräddad pannkaka. Den låg där så gul och grann och ångande i solskenet. Mats var hungrig. All hans ungdoms hunger skrek alltjämt ur inälvorna. Och Anna-Greta dröjde med matspannen. Men han aktade sig väl att röra pannkakan. Alltför väl visste han, att det bara var en vitterpannkaka, och att den som smakade den minstaste bit miste vett och sansning och gav sig in i villande skogen på jakt efter den evigt gäckande vittra.

Korna var det hon mest ville åt. Otaliga kor hade väl blivit trolltagna här uppe i rån. Men Mats var ändå inte rädd för sina kräk. Så säkert hade mor Brita tryggat dem under året. Så hade hon på påskmorgonen tagit koskällan och sprungit till ladugården och hängt den kring skällkons hals. För att vara ännu litet säkrare hade hon ock stoppat hö i skällan och låtit de andra korna smaka av detta. På samma sätt hade hon lärt de andra hustrurna i byn att göra med hö, som hon gett dem, och därför visste nu Mats, att alla hans kor skulle följa skällkon hela sommaren och inte låta sig lockas av främmande skällor.

Ej dess mindre blev en ko tagen för honom i början av sommaren. Den tillhörde en av utomåkersfolket, som kanske ansett det som synd att bruka sådana konster. Gråtande kom hustrun till Brita för att söka råd, när Mats på kvällen kom ner till byn utan hennes ko. Skulle man ej gå skallgång i skogen efter kon? Tänk, om hon gått ner sig i något myrhål!

Men mor Brita såg så underligt på henne. Det lönade sig ej, sade hon. Förstod hon då inte, Kall-Pers-mora, vem det var, som nu varit framme? Åjo, hon begrep, med en rysning begrep hon det. Och så sade henne då Klok-Brita, vad hon skulle göra. En gröt skulle hon koka, utomåkershustrun, en riktigt bra och rejäl gröt, och så skulle hon sätta sleven och »tvärun» i grytan, bära ner alltihop i lagårn och sätta det i den försvunna kons bås. Då skulle kogussrise själv leta sig hem igen.

Och mycket riktigt! Tidigt följande morgon stod kon utanför den igenknutna grinden och råmade efter att bli morgonmjölkad. Efter den dagen tryggade också utomåkershustrun sina kor för vittra. Men detta var den enda gången Mats var ute för olycka som getarpojke. Ingen skyllde honom dock för slarv och vårdslöshet ens då, ty alla visste, vems fel det var.

En dag längre in på sommaren fick Mats se hela vittertåget. Det var en brännande het dag i rötmånan. Blåbären hängde redan stora och svartnade här uppe i skogen, medan de gula snatterbären där nere på myren ännu blott hade rodnat på ena sidan. Gräset var redan slaget på lejdorna, medan kornet stod grågrönt och vasst och stolt som aldrig förr på vretarna. Himlen var klar, men längst borta vid synranden dröjde några moln. Tunna, lätta, som en blå rök över det blå hängde de där, men de buro något annat inom sig. Något som skimrade i skärt och violett, i regnbågens alla färger. Åskan! Luften var het och tung som av alltför mognande sommar.

Då kom det. Med klingande bjällror och ylande hundar, med tramp av klövar och oklädda fötter drog det fram över rågången och ned emot bygden. Och nu såg Mats det. I spetsen gick hon, vittra själv, i röd tröja och fladdrande röda kjolar. Men Mats kunde aldrig säga sen, hur hon sken — fagrare eller ledare än alla andra. Och efter henne följde det en väldig hjord av små röda kor och oxar, får och bockar, och alla drevos de fram av småväxta män och kvinnor i illröda kläder. En hop annat småfolk i samma slags kläder följde efter — en del buro bärmesar på ryggen, andra drogo stora sommarkälkar med flyttgods och barn på efter sig. Under ett väldigt, öronbedövande råmande, lockande och hojtande drog hjorden framåt mot den ensamme skräckslagne gossen där uppe i skogsfarligheten.

Men just som de kommo förbi honom, tystnade med ens skällorna och råmandet, ropen och hojtandet, och det blev dödstyst, en kvav, olycksbådande tystnad, medan åskmolnen sakta seglade uppåt himmeln. Utan att se åt honom eller låtsas om hans närhet drog så vittra förbi getarpojken och ner över rån. Med stor fart bar det av för dem nedåt bygden.

Då visste Mats vad som komma skulle. Åskan, ovädret, blixten, som slog och dödade. Och han ryckte med våld upp sig ur förskräckelsens tunga förlamning, visslade på hyndan och fick henne i en fart till att jaga ihop korna. Den kloka lapphyndan tycktes fatta, vad det gällde. Snart hade hon drivit ihop kräken och jagade dem nu neråt rågången i vittras spår. Skrämda, ryggande för vitterkornas fräna vittring, trängdes de mot varandra på den smala kostigen men måste lyda vallhundens ilskna skall och skällkons signade tjuka. Så trängde de och jagade varandra motvilligt nedför, medan himlen färgades alltmera svart av de stigande molnen. Ända ner mot mitten av byn körde Mats dem så. Sen hittade de var och en till sitt. Han visste, att de ej förgäves fått dricka av bonyckeln. Men när Mats hann Anders Ersagårdens fätåled, såg han den sista fliken av vitterfolkets röda kläder försvinna under gamhässjans golv ute på åkern.

I detsamma bröt ovädret loss. Det blixtrade och haglade från blåsvart himmel, och så strömmade regnet till i skvalande forsar. Åskslag och blixt följde tätt på varandra, och i blixtarnas ljus kunde man se, att åskan slagit ned där uppe i skogen.

Hade de nu suttit kvar uppe i rået, överraskade av ovädret, med Mats blind och döv för allt det underjordiska med vad det innebar av både lockelse och varning, då kunde mer än ett liv ha gått där uppe den dagen. Ty tvärs över rån, just där Mats brukade sitta och där han mött vittra, där låg en väldig gran kastad, slagen av blixten. Det såg han morgonen därpå.

Varje djur, som var i hans vård, hade han dock lyckats bärga under tak den kvällen utan en skråma på skinnet deras för att nu inte tala om sig själv. Så hade han undgått vittras hämnd. Ty hämnd var det för den trolltagna kon, som gått tillbaka. Men det var inte utan, att själva stormor på gården fick litet aktning för honom efter den dagen. Pojken var ju mera synen för skrömta än mången stor och vuxen!

Hade inte getarpojken varit kvicktänkt och rådig och haft reda på den urgamla sanningen, att vitterfolket helst visar sig före svårt oväder, kunde mer än en ko blivit kvar där uppe i rået. Men ännu mera stornöjd hade väl mor Brita blivit, om han haft vett att kasta stål över en av vitterkorna. Då hade den måst följa honom, och då hade moran fått en ko, som aldrig stod i sin och som måste mjölka störststävan full var dag. Det hade varit något det för Stor-Andersa-Brita!

Från den dagen såg Mats gärna, att han fick annat sällskap med sig upp i skogen ock. Därför var han tacksam, att Anna-Greta tagit sig för med att gå upp till honom med maten. Det var nu hennes eget påhitt, annars fick getarpojken nöjas med torrmat sommaren lång. Så kom hon för var dag rännande efter middagsmålet med matkonten slängande på armen, sjungande och trallande, så det ekade i bergen. Då rätade sig Mats belåten upp ur gräset, tystnaden var bliven honom lång.

Och när hon kom, var det inte bara med maten, utan med sol och sång och flödande prat, med smånytt från gården och bygden och skingrade hans ensamma tystnad som med tusen spröda vitterbjällrors klang. När hon pratat sig andtruten och trött, vilket inte blev alltför fort, blev det Mats tur. Då var det han, som fick berätta om allt vad han sett och hört av oknytt den dagen. Och Anna-Greta satt där med återhållen andedräkt och vidöppna ögon och lyssnade timmalångt, så stilla, som man aldrig det skulle trott. Men också Anna-Greta kunde ha sitt att komma med.

— Ser du, viskade hon sakta och pekade på något, som liknade något slags stelnad, gulröd grädde på marken.

— Ser du, Mats, sade hon åter. Och båda visste, vad det var. Men Anna-Greta berättade det ändå.

Bärarträck var det, lämningar efter bäraren, eller »bäran», det grå och rullande trollnystanet med svarta pärlögon, som så ivrigt bar rikedomen till huset. Bärarträcken var liksom nyckeln till bärans djupa hemlighet. När man hittade den, då kunde man också lätt ta reda på vem som hade bäran. Då var det bara att koka svampen eller vad det nu var i en fingerborg av silver. Eller också kunde man ta och piska den med nio käppar av olika träslag. Men vilket sätt man än valde, så måste bärans herre uppenbara sig och be för sin tjänares liv.

Här tystnade Anna-Greta förskräckt — hon mindes med ens, vad det viskades om hennes egen mor. Vem vet, kanske var det bäran från självaste Stor-Andersa-gården, som lagt träcken uppe i rån!

Mats tänkte nog detsamma, han. Mer än en gång hade han tyckt sig se det grå nystanet rulla framför sig ner mot gården efter att ha tjuvmjölkat korna på någon gärda långt fjärran ifrån. Och en gång hade han råkat till att se, hur mor Brita smusslade ett fat med gröt och mjölk till sin hjälpare på bakugnen.

Och han kunde ej hjälpa, att den tanken kom för honom, att han skulle pröva medlet med de nio käpparna någon gång för sig själv i ensamheten. Ty mor Britas silverfingerborg, som hon en gång fått i fästegåva, den höll hon noga inlåst bland skatterna i dragkistan.

Men det andra medlet skulle ju vara lika verkningsfullt. Gärna unnade han den ondsinta Brita att stå där i skogen med andan i halsen och be honom, inhysingen, som för livet att skona hennes bärare. Inget ont skulle han väl göra henne då, hon var ju Anna-Gretas mor och Anders hustru, men en bra nog lång stund skulle hon få stå där och skämmas.

Och så tog han sig för att samla på olika träslag. Men hur han samlade och samlade, aldrig fick han ihop det till de nio träslagen. Gran, furu och en fick han väl i skogen, björk, rönn och hägg växte vid gärdorna, alen nere vid myren och aspen vid Anders Ersas sommarstuga. Men det nionde träslaget fattades alltjämt. Kunde han bara komma till kyrkogården, tänkte han, ty där var en lönn planterad, det visste han. Men innan han fick tid på sig att lista sig dit, var bärarträcken redan försvunnen och borttorkad. Och snart glömdes den för annat skrock och andra lekar.

Ibland kom också Ejnar med upp i rån. Då vågade ej de andra tala om sådant. Ejnar var så ljus, så glad och övermodig, så stark och överlägsen för sina sexton år på det sjuttonde. Han var i allt sådan som Stor-Anders varit före själskrisen. Men trots sin redan utbildade kropp var han ännu i mycket ett barn. Ibland nedlät han sig att leka med de yngre.

— Kom, så leker vi sur, ropade Anna-Greta, och så räknade hon med av iver röda kinder, vem som skulle bli och vem som skulle vara ute.

»Vit häst står i stall, spänte spara skjut i hall, min maka bränn kaka, ut, sprut, knäpp ut.»

räknade hon, ända tills någon blev »sur».

Sen bar det i väg i ta fatt genom skogen med flygande flätor och flängande bara pojkben, tills Anna-Greta uttröttad slängde sig ner vid mål, som var en stor jättegran, och ropade:

— Tjufre mej!

Då började pojkarna i stället plocka blåbär, och Ejnar målade Anna-Greta alldeles blåröd, tills hon sökte skydd hos Mats, skrikande i högan sky:

— De gills int! De gills int!

Mats skulle då försvara henne och skulle ge sig på att ta livtag med Ejnar, men det stod ej länge på, förrän han stod på huvudet i mossan. Övermodig, ljus och stark stod Ejnar där och såg hånfullt ned på sina besegrade motståndare. Just så ville han ha det — härska och råda ville han, inte minst över de svaga, just som far hans hade velat det. Trötta av leken, kunde de sätta sig ned i den mjuka mossan för att lösa gåtor.

Med skälmen i ögonvrån frågade Anna-Greta:

»Golvring, dörrspring, taltrast uta gålom»,

— va ä de, Mats?

Men Mats han bara satt och gapade. Han var inte slagfärdig och kvick till sådant, Lill-Jonas Mats.

— Dumtok där, skrek Anna-Greta gällt, de ä ju hunden vet ja!

— Nå, kan du säja, va de här ä då? fortfor hon.

»Hundra systrar dansa i ett bälte.»

Men Mats teg lika djupt och dumt, han, och hade tankarna borta på annat, så att Anna-Greta ropade:

— Så säj då nånting, Mats, ingen ger domlammet att dricka, säjer farmor.

Då han ändå inte kunde svara, måste hon åter själv tyda det:

— De ä ju brödnaggen, vet ja, ditt armade fe!

Men slut blev det med hennes beskyddande stolthet, när hon fick se en hemsk syn. Det var Ejnar, som styrt ut sig med mossa och kvistar och drypande rött blåbärsblod och nu kom krypande på alla fyra efter Anna-Greta, brummande med sin allra grövsta röst:

»Gamgubben i Bastuberge, fyra fötter å inga tår! Gamgubben i Bastuberge, fyra fötter å inga tår!»

Då tappade Anna-Greta all kvinnlig stolthet och sprang som för livet hemåt. Visst såg hon, att det var Ejnar, och det där var ju en småbarnslek, som hon för längesen växt ifrån. Men den tidiga, hemska skräcken för den lurvige, tålöse gubben i Bastuberget satt ännu i. Han hade varit inmängd i för många barndomens mardrömmar för att kunna glömmas. Han hade hotande stått bakom det första straffet, bakom varje liten odygd och olydnad, och på natten hade han kommit åter i drömmen.

Hur ofta hade han inte varit efter henne så, när hon ensam stultade ikring på gården och Ejnar fanns i närheten, men far var borta på arbetet. Det dröjde, innan hon kom så långt, att hon såg, vem det var, men lika vilt och besinningslöst sprang hon för det. Hon visste nog hon, hur såna där kunde förvandla sig och bli till andra men ändå vara sig själva. Och så sprang hon, trettonåringen, för småbarnens djävul, och Ejnar rusade vrålande och skrattande efter.

Men däruppe satt Mats ensam kvar och hade fått annat att tänka på. Nu såg han åter folk nere på myren. En dag på vårsidan hade han sett dem där för första gången. Där var ett helt lag. En var det, som tycktes mäta ut och staka. Han hoppade och flög bland tuvorna. De andra gingo efter hans befallning, och en dag togo de fatt på spadar och dikarknivar och började gräva. En lång karl gick först med själva storförhoggaren, dikningsyxan, för att röja i videsnåren, och de andra följde efter med myrknivarna.

När Mats kom ner till gården den kvällen fick han bekräftelse på sina gissningar. Det var verkligen Stor-Grubben, som nu skulle göra allvar av sina planer på att dika ut vintermyren till åkerjord. Och lejt folk från staden hade han med sig till arbetet. Han hade ej gott att få folk i byn alltsedan tvångsauktionerna.

Med dem hade också Tavlebönderna kommit ifrån det värsta beroendet av patronen. De som han ruinerat hade måst söka sig ut på annat håll efter arbete och utkomst. Men kvar satt släkten deras, och hur de tyckte om Grubben, det kan man förstå. Därför fann denne det bäst att komma i sällskap, helst stort sällskap, när han kom till byn.

Med ett godår bara skulle resten av bönderna kunna fria sig alldeles. Men de sex hemmanen, dem hade han nu i sin hand, det var nu ohjälpligt. Vad som väckte den värsta vreden, det var nog ändå, att patron Grubb hade glömt att skörda kornet på alla vretar, som hörde till ett av hemmanen. Visserligen var det bara lättkorn, och man kunde ju tänka sig, att Grubben ej haft vetskap om alla sina nya vretar. Men att ödsla så med Guds gåvor i bitter nödtid, då mången svalt sig till döds, det var dock en svår synd, mente man.

Men det bekom inte Stor-Grubben mycket. Han levde just som förut och syndade glatt på nåden, allt medan han fortsatte med sina grävningar i vintermyren. Dag efter dag grävdes det därute, långt in i det aldrig sinande kvällsljuset på försommaren. Det hettes, att dikningen skulle vara klar innan hösten. Där Mats nu satt, såg han, att halva området var färdiggrävt och röjt.

Sakta drog han sig längre in i skogen och vände ryggen till. Han tog sig en käpp av en rönnkvist och satte sig till att sira den. Han skar den med långa band av skalad bark, med siffror och sirater, och till slut märkte han den med ett A och ett G, Anna-Greta skulle få den.

Men hans tankar gingo till annat. En gång under sommaren hade han måst upp förbi den gamla farsgården för att leta efter en bortsprungen get. Då fick han se det. Hur jorden redan låg i vanhävd, hur pinade och vanskötta vretarna lågo. Den tanken kom då för honom, att det var de åkrarna Stor-Grubben glömt att skörda. Åkrarna, som hans far sått under så varma böner med det dyra kornet från Grubbens egen bod. Han orkade ej tänka den tanken slut, utan smög sig med bortvänt huvud åter ned över berget.

Sedan den dagen gick han aldrig över till utomåkerssidan. Men Grubben själv, honom måste han se sommaren lång, där han klev myndig och bred bland sina arbetare vid var ledig stund han kunde stjäla från sina affärer.

När hösten kom, var bara en tredjedel av vintermyren utgrävd. Den låg där så svart och tom, den framgrävda jordbiten, för den, som var van att se ett speglande grunt vatten med gröna, vaggande tuvor, vita av snatterblom, emellan.

Men den hösten fick Tavle by åter sitt första godår. En sådan skörd hade man ej fått i mannaminne. Fullgott och fullmatat korn, som stod till halv manshöjd. Tätt som en svinborst, tungt och lödigt. Det var som om naturen i ett tag ville sona all sin njugghet och avoghet. Som om det grymma blodsoffret, då tjugu människor fingo sätta livet till, äntligen förmått mätta dess rovlystnad. Som om jorden ur deras blod, ur märgen av deras ben, äntligen sugit till sig nog kraft för att frambringa en levande mognad.

Men de kvarlevande glömde offret och mindes blott skörden. Med den skulle de flesta repa sig bra nog efter svagåren. Sparsamhet och omtanke fick man väl bruka som förr — men det hade alltid varit deras lott. Oblandat bröd fick man inte se åt förrän till julhelgen ändå, ty den dyrbara säden fick man till stor del sälja för att lätta på skulderna. Men man skördade något mer än brödet för dagen. Mod och hopp mejade man in med det fullgoda kornet. Och så kunde man sätta sig till ro och bida vintern utan fruktan och ångest.

* * * * *

Den vintern fick Mats annat innearbete. Den sjuka mormodern var nu så kry, att hon stundtals kunde lösa av vid småsysslor inomhus och ej längre behövde ständig passning. Mats återupptog då sin faders gamla verktyg, täljkniven, som han lärt sig använda under de gångna nödåren. Och så satte han sig att slöjda seldon till Stor-Andersagårdens präktiga hästar.

Han visste väl, hur det skulle vara, och kände den rätta formen på rankbågar, selkrokar och bogskutt. Han visste, att selbågen var till för att hålla kvar »oppstaläret» och att »almellan» satt i bogskuttet. Och om man gjorde bågarna av järn, skulle de ha smidda tömstolar.

Allt detta visste Mats sedan gammalt, och ett medfött handlag lärde honom snart att få den rätta svängen och formen på seldonen. Bogskutten gjorde han av trä — de kunde ock vara av horn — och svängde dem i form av ett knä. Och selfötterna buntade han så mjukt och fint, så att de ej skulle nöta mot hästens manke.

Så kom turen till utsirningen, och nu fick kniven visa sina finaste konster. Snart blev Mats lika säker på handen som far sin, och blad och blommor växte som förtrollade fram ur det hårda träet. Samma gamla motiv som fadern använde han dock helst och lät underliga djur och fåglar slingra sig fram efter bågkroppen. Också med färgerna höll han sig helst till det gamla och föraktade senare tiders mera stela dekorering i svart och rött.

En stolt dag var det, när han fick fara till julottan i kyrkbyn i Rik-Anders kyrkskjuts och såg sina egna seldon i granna färger lysa och flamma över hästarnas huvuden i fackelskenet. Efter den dagen steg hans ärelystnad, så att han i hemlighet började ett ännu svårare och viktigare arbete. Det var ett blånrockhuvud, högt och smalt som ett torn, och en flat linkam, och att skära och sira dem var mer än en vinters arbete. Ett sådant linfäste hade hans far bara skurit en gång, när han följt några fiskare från Täfte på säljakt i Kvarken, och den hade blivit mor Kristinas brudgåva. Vem som skulle ha Mats linhuvud, det tänkte han väl ej så noga på ännu, men han tyckte, att Anna-Gretas spelande ögon följde knivens blänkande gång över träet, fast hon redan sov på sitt öra i lillkammarn.

Men ute bland folket i vinterköket där slöjdade han annat, och många nyttiga saker växte fram under hans händer. Det var skålar av vri med eller utan pip, tunnbrödskavlar och kakestampar, slevar, koppar och flaskor av trä samt en och annan »gröttvara». Och ingen var så säker i att bruka skavjärnet, när det gällde att urholka skålar och tråg, som han. Snart lärde han sig också att lagga stånkor och träkannor till dryckjom och målade dem bruna och gula. Ja, han övade sig ock i annan hemslöjd och visste att fläta ostmått av björktågor och kaffeaskar och dosor av näver.

Anders häpnade över hans händighet, och även Brita måste medge, att hon aldrig sett en pojke vid Mats ålder, som var så skicklig i sina händer. Och själva den tysta Erika vid spisen med sin skobandssked och sin bandspol upplät sin mun och sade:

— Gårn din har du mist, men du har viller arv efter far din!

Och så tog hon åter till bandbråkan.

I och med sitt nya arbete, vari han utlöste något av hela sin unga själs omogna längtan och trevande efter en sann form, började Mats trivas bättre på Andersagården och känna den som ett hem. Brita var också vänligare mot honom nu, när hon såg, att han ej kostat dem sparslantarna deras. Nytta för maten gjorde han ju, och den dag hon fick en fin träsked med kula i skaftet, tyckte hon nästan, att Anders gjort en god gärning ändå den dagen han tog pojken i huset. Inte som skulle hon sökt sig fram till honom och talat vänligt till honom. Det gamla agget satt nog innerst kvar, men girigheten var större, och så fick han då åtminstone vara i fred.

Fram på vårsidan fick man än större nytta av Mats skicklighet i snickeriarbeten. Varje midsommar brände Anders en väldig tjärdal, och nu gällde det att lagga tjärtunnorna. Hela vintern hade tunnvirket legat i bastun för att torka. Men in på nyåret inrättades sommarstugan till snickarverkstad, dit Mats snart hämtades ner. Där hölls han så de långa senvinterdagarna vid stävmallen och täljde och snickrade på sina tunnstavar och hyvlade dem. Till slut voro de då färdiga, och så skulle tunnorna laggas.

Det var inget snargöra att lagga sextio tjärtunnor, och både Ejnar och Mats behövdes väl till det arbetet. Men med Ejnars arbete blev det inte så mycket bevänt. Han hade ännu pojktagen i sig och fördrev helst tiden med prat och skämt så här utom hörhåll för far. Och så fick då Mats göra det mesta görat för honom också, allvarlig och stadgad som en hel karl, som han redan var.

Men en dag fram på vårsidan fick också Ejnar brått, ty där kom far från skogen med nya laggband. Dem hade han tagit från höga tvåmetersgranar, som voro märgkluvna på mitten. Nu gällde det att hetta upp banden över elden, tills de blevo mjuka, och det ville han helst göra själv, så att inte pojkarna skulle bränna banden så skarpa. Knippa efter knippa höll han upp över elden, så att hela det stora sommarköket fylldes av den härligaste friska doft av kåda och barr. Så lindades de rykande varma om tunnorna och flyttades med bandhaken ned till sin rätta plats. Timme efter timme pågick arbetet med tunnlaggningen, och till långt in på natten lyste och brann det fladdrande eldskenet, så det blänkte ut genom sommarstugans små låga fönster.

Sedan kom arbetet med tjärvedshuggning och bränning, men Mats kom ej med på det nu utan blev uttagen till annat arbete. Så snart våren kom och tjälen gått ur marken, fick han följa med karlarna ut till salpeterladan i stället.

Den förra sommarens uteliv i skog och mark och den goda födan hade nu gett honom hälsa och krafter igen. Han hade lagt ut både på längden och bredden, och därmed var det också som om mycket av den förra folkskyggheten och tvärheten var borta. Han var nu för stor och arbetsför, för säker och van i karlsysslor att gå i skogen och geta korna längre.

Med Ejnar trivdes han skapligt nog. Han hade visat sig orädd och snar att slå igen men dock alltid blivit besegrad, och det var just vad Ejnar ville. Att börja med hade väl kanske Ejnar, som hade mycket av sin mors högmod i sig, ogillat uppfostringspojken, som nu skulle heta fosterson, men nu såg han, att från det och till son var steget dock långt. Som goda kamrater följdes därför de båda långa pojkarna upp till skogen.

Rik-Anders, som alltid varit idog och strävsam, hade ingalunda under de goda tiderna heller försummat de binäringar, som på den tiden måste hjälpa upp västerbottensbondens ekonomi, då jorden gav ojämnt och ringa. Av dessa voro salpetersjudningen och pottaskeberedningen sedan gammalt ett par av de viktigaste.

Med iver hade de återupptagits också i Tavle by under nödåren. De mindre bemedlade höllo sig gärna till pottaskeberedningen, då salpetersjudningen krävde dyrbarare anordningar.

Vid pottaskeberedningen var ej apparaten så stor. Allt vad bonden då behövde var en stor gryta. Men det hade sig ibland ganska besvärligt att släpa den med sig långt in i djupa skogen. Över stock och sten, över myrar och moras. Helst valde man nämligen brännplatsen vid en sjö eller tjärn för att ha tillgång till vatten.

På senvintern eller tidigt på våren högg man massor av ved i skogen, helst lövskog, såsom asp och björk, och brände dem till aska. Sedan lade man askan i grytan tillsammans med vatten och kokade en stark lut. Denna lut kokades, tills allt vatten avdunstat, då pottaskan stannade kvar på grytans botten. Sedan rensades den och packades i träkärl samt kördes vid nästa vinterföre in till staden, ofta på mångmila, obanade vägar. Priset var nämligen lockande, 3 riksdaler för kalcinerad och 4 för raffinerad pottaska. Och aldrig var ju handeln så liten, att man ej fick sig en kanna brännvin på köpet.

Anders inom åkern höll sig dock helst till beredningen av salpeter, då han hade egen salpeterlada. Det var ingalunda ovanligt, att nästan varje bonde i en västerbottensby hade en sådan på denna tid, men Anders lada var den största i Tavle by. Den var nära tjugu meter lång, fem meter hög och sex meter bred och byggd i två våningar.

Inuti var den delad i tre avdelningar. Den mellersta delen var själva kokhuset. Där stod den stora, blänkande salpeterpannan av koppar. Golvet bestod av grova, starka plankor, kluvna ur hela stockar. I kokhuset var det av tilltrampad jord. Väggarna hade väldiga gluggar, ända till fyra meter långa, täckta av luckor, som voro till för att släppa in frisk luft.

Dit upp begav man sig nu för att köra in salpeterjorden. Den måste bestå av god åkerjord, helst myrjord, och man tog den därför från det lilla hörn av vintermyren, som ännu var fritt. Lass efter lass med svart myrjord kördes nu den knaggliga vägen från myren upp till ladan, som låg i utkanten av gräslejdorna. Där breddes den fotstjockt på golvet i hela ladan utom i själva kokhuset. Därmed var själva förarbetet gjort, och nu blev Mats upplärd till att sköta salpeterladan under sommaren.

Hans arbete var snart lärt och ganska lätt. Han skulle bara skyffla om jorden någon gång om sänder och gödsla den med gödselvatten och urin. Så gick han här åter i ensamheten och vaktade ladan, som han förr vaktat korna, medan de äldre karlarna gingo till det tyngre arbetet i jorden och på tjärdalen. Någon gång kom husbonden själv upp till ladan och tittade efter, att pojken skötte sitt viktiga värv ordentligt, men han kunde ej annat än ge honom beröm.

Ejnar hade tiggt sig till att få följa med till gården igen, där det var livligare och mera omväxlande, om än arbetet kunde vara mindre lättsamt. Och så gick Mats där åter utan annat sällskap än det han haft förra året ock. Även här spökade skrömta och vittra och ströko lockande efter knutarna. Också annat kom till honom i hans ensamhet.

En dag satt han trött och vilade sig på granriset inne vid grytan med dörren öppen och tänkte tunga tankar som åter vaknat till liv. Då såg han, fast han hade huvudet ner mot bröstet, att någon stod mellan dörren och den tomma salpetergrytan, någon, som dagsljuset sken tvärs igenom. Han stod där som en skugga utan mörker, ett liv utan kropp och vände sitt bleka ansikte mot Mats. Läpparna rördes som till tunga och ångestfulla ord, som till bön och klagan, men ej ett ljud hördes. I detsamma såg Mats, att det var far hans.

När han på kvällen kom ner till gården, fick han höra, att nu låg Lill-Jonsagården riktigt i vanhävd. Stor-Grubben hade annat att sköta än dessa magra fattigåkrar, endast gödda med svett och blod. Men på sin nya, väldiga myrjord hade han sått gräsfrö och foderväxter blott — han ville väl pröva jorden först, innan han lade ut den till åker.

Och Mats han vände åter till ensamheten och till många nya tankar, som räckte sommaren ut. Ingen störde honom i de tankarna mer. Någon enda gång kom väl Anna-Greta upp. Men också hon hade växt ut under vintern och fick nu lov att gå i lära hos mor i kök och ladugård. Enformiga och långa gingo sommardagarna vid salpeterladan, men när hösten kom och ännu en godårsskörd blivit bärgad, blev det annat liv däruppe. Nu skulle det egentliga arbetet med kokningen börja, och Anders själv kom med sina drängar. Nu följde också Ejnar med, som alltid, när det var liv och rutsch någonstans.

Och så satte alle man i gång. Den svarta, upptorkade jorden skyfflades nu i stora träkärl, s. k. jordkar, som rymde ända till tvåtusen liter var. Sedan slog man vatten på detta, och så fick det stå några dagar. Vattnet tappades därpå i mindre kärl, och nytt vatten slogs på, tills jorden var tillräckligt urlakad. Därefter kokades laken, och detta var det värsta av allt, ty grytan måste hållas kokande natt och dag, tills allt var färdigt.

Karlarna delades nu upp i lag för att avlösa varandra vid vakten. Också Mats fick sina vakter, fast han nu fick Ejnar med sig för att kunna hålla sig vaken om natten. Annars litade Anders mer till Mats, när det gällde tålamod och besinning, fast han mer litade till sonen, då det gällde styrka och rapphet i arbetet. Detta förtröt Ejnar, som ville vara främst i allt. Men han låtsades om ingenting utan var glad som förut och höll målron vid makt med prat och sång. Blev vakten alltför lång, sjöng han Burträskvisan med alla dess mer än hundrade verser, så att det klang i ladan, och Mats blev klarvaken och fick upp ögonen igen, så fort han hörde de välkända första orden:

»Nu vili ve deil Burträsk fara faderaderifaderallanlej där jär sä lustelit å vara faderaderifaderallanlej.»

— Sjung mera, Ejnar, uppmanade han, när denne stannade för att hämta andan.

Och så klämde han i på nytt, så att det dånade mot det höga taket:

»He ver en daeg, daje tjårt a töska hon vaer en rektiger fransöska men int sä for a väl den räjsa för oppi öga feck a kveisa.»

Mats måste beundra, hur styv Ejnar var i att minnas Burträskmålet, som i mycket skilde sig från Tavlemålet. Men ändå mer beundrade han kamratens starka röst och djärva tremuleringar, när han klämde i med slutverserna:

»Se to je å for deil Österrike för kejsarn där har int sin like. Där sat han nu oppa sin tron, hans titel var en skorpion.

I detta kungarike je stane å skicke etter a Lisa å båna å der se stane je deil je dog å kejsarn da meg ömt begrov.»

Inte ens efter detta storståtliga slut tycktes Ejnar ha tappat andan. I sanning, han och ingen annan skulle nog bli Tavle storsångare med tiden. Utan att tveka lydde han Mats uppmaning, när han bad:

— Nu gett du sjong Kuckumaffens visa, Ejnar!

Med sin stämning av skräckblandad mystik och lustighet hade denna visa alldeles särskilt funnit vägen till Mats hjärta. Och den blivande storsångaren satte i om Kuckumaffen och hans bravader:

»Det var en höstenatt han låg i febodhusen, han ensam var om ej hans sällskap var av lusen, han vaken ännu låg och somna icke hunnit, då kom en ande in, som mänskogestalt vunnit, och anden bugade för maffen, där han låg, ty i hans lilla kropp en stor monark han såg, och anden sade: Vill du mina ord avhöra, så skall jag här för dig ett riktigt andrag göra. Ja, han beklagade, som mången av oss vet, hur vi försänkte var i synd och uselhet, och sedan sade han: Jag vill den saken yrka, att du skall skaffa orgeverk till Norsjö sockenkyrka.»

Men hur det var misslyckades detta stora andeverk för Kuckumaffen, och han fick slå sig på det ena yrket efter det andra i dess ställe, men alltid skulle han vara främst och bäst. Så slog han sig på jakt, och sålunda beskrev Ejnar hans ägandes bössa:

»En byssa har han gjort som tjocker utav knävlar och uti längden hon med Kuckumaffen tävlar. Med den han kunde skjut på trädets högsta grenar, för henne falla djur, ja, om det vore renar, men uppå tjäderjakt med gräsand, skraka, tom, så plär åtminstone vartannat skott slå bom.»

Med lysande ögon åhörde Mats detta beundransvärda diktverk till slut, och han kunde ej nog förundra sig över att det var en fattig bonddräng med det prosaiska namnet Pimpsten, som diktat det. Vad han mest beundrade, var det vårdade språket. Det var ju nästan som det står i böcker och inte alls, som det han och alla andra talade. Kanske, tänkte han, om han läste riktigt flitigt, läste och stavade i sina böcker, kunde han en gång skriva lika kvickt och bra, så att hans ord skulle leva på allas läppar. Ja, när Ejnar blev storsångare, så var det kanske just med Mats visor han skulle göra lycka hos jäntorna! När Kuckumaffen till slut ändat alla sina skälmstycken, var det också slut med Ejnars andedräkt, men i detsamma kom avlösningen.

Så kom en dag nästa procedur med salpetern. All luten var nu kokad en gång. Nu skulle den bruna, illaluktande soppan kokas på nytt, tills det mesta av vattnet gick ur. Det som sedan blev kvar, kallades för »krämpen». Nu gällde det att få den rätta halten på salpetern. Gång på gång kom Anders själv och provade salpeterhalten med sin salpeterprovare. Försiktigt stack han ned det långa metallröret, som i ena ändan var försedd med en ihålig kula. Stadigt höll han ögonen fästade på kulan med dess blytyngd för att se, om den ännu sjönk ned i vattnet; och Mats gjorde som han. Han visste, att när provaren alldeles sjönk ner, så betydde det, att vattnet var rent. Ju starkare krämpen blev, desto mer höjde sig provaren ur luten.

Äntligen höjde sig hela provaren upp till ytan, och Anders böjde sig för att läsa av salpeterhalten på det graderade röret. Ja, nu var krämpen färdig, så att den kunde hällas upp i de meterlånga, ovala salpeterbunkarna av trä. Sedan var det bara att låta den tjocka soppan stå där i bunkarna, tills allt vattnet avdunstat, så att man kunde hälla undan moderluten. Då skulle salpetern sitta färdig som en tjock, vit rimfrost efter träkärlens botten och väggar.

Nu var det slut med de långa vakterna i salpeterladan, och pojkarna togos till annat arbete.

Salpetern glömde de till den dag då det första vinterföret kom. Då skulle den in till staden för att säljas. Den första vintersnön kom redan i oktober, men den gick snart igen. Hösten blev lång och blid, och först fram emot jul höll föret de tunga salpeterfororna. Då äntligen blev stadsfärden av. Det blev Ejnar och Mats, som skulle följas till staden, ty de äldre karlarna behövdes till skogskörslor. Den dag de kröpo in i hundskinnspälsarna och ovigt vältrade sig upp på sina foror, var det redan full vinter och smällande kallt.

Hårt virade de den stickade halsduken kring pälskragen och det brokiga resskärpet kring midjan. De visste, hur kölden silade sig in på bara kroppen genom minsta mellanrum i kläderna. Luften stod stenhård och stilla. Den var trög att andas in och raspade och rev som sågspån i halsen. För varje andetag stod den varma andedräkten som en vit sky ut ur munnen och stannade där en sekund, ångande och dallrande, tydligt skönjbar mot den grönblå, iskalla luften.

Lika klara stodo alla föremål med skarpa konturer. Det var som om allt varit av en hårdare materia än annars. Skogen stod likt en skarptandad såg mot den blanka horisonten, och träet i de gråa husen sken som stål. Och över skorstenarna stod röken sällsamt fast, alldeles som om det stått en ängel med fladdrande kläder över varje hus i byn.

Det var ej utan tvekan Anders släppte i väg sina pojkar till den färden. Ej för kylans skull, ty värre än så fick en härdad västerbottenspojke tåla. Men den förra vintern hade varit blid med helt litet snö, och det hade gjort vargarna djärvare än annars. Vargen jagas ju bäst på djupsnö, där han fort blir uttröttad. Med vargspjutet i handen och naken till midjan hinner honom skidlappen och ger honom banen, innan han hinner till kusten.

Nu var han bliven djärv och företagsam i sin ostörda ro. Flera vargflockar hade också blivit iakttagna nere i odlad bygd, ja, ända ner emot kusten, där de rivit kreatur. Även vid Tavle by hade man sett vargspår, men inget kräk hade blivit rört ännu. Det sades emellertid, att vargarna blivit sedda ända in emot staden, men ingen visste, om det var sant.

När Brita hörde slika rykten, ville hon ej släppa ut sin gullgosse utan annat skydd än Mats. En pojk hade hon mist, nu hade hon bara en till att förlora. Mats kunde fara ensam med fororna — uppfostringspojken var det väl inte så görnoga med, han kunde gott duga till vargföda. Men då blev det annan låt. När Ejnar hörde om vargen, då först blev han riktigt intresserad av färden.

— Söta, gulla deg, mor, tiggde han och bad dagen i ända för att få fara. Men när hon var obeveklig, blixtrade det plötsligt till blått och vasst i ögonen på honom som självaste den vassa vinterdagen.

— Grevvento, om ja int fär ändå, sade han, mitt i ansiktet på mor.

Det var Anders egen ton från unga dagar, och inför den låten blev själva Brita spak och tyst. Stolt såg Anders ock på sin långe son — gott gry var det i pojken, och fars gamla lodbössa visste han ju att sköta. Inte kunde man vänta sig, att han skulle hålla mor i förklädesbandet hela livet, för att bror hans förolyckats. Hocken karl skulle det då bli av’en? Och vargen var ju inte mycket att åbäka sig för. Man hade ju honom alltid mer eller mindre inpå knuten på sig, om han ock mera sällan sökte sig ända ner till kusten.

Vem vet — vargarna de sett voro kanske, som mången gång förr, bara svultna gråhundar från någon fattigby på strykarfärd. Stor skillnad var det då ej på den raggiga gråhunden med de spetsiga tänderna och på hans vilde broder. Nå, så i Guds namn, pojkarna fingo väl fara med lodbössan dinglande överst på lasset.

Äntligen satte sig då fororna i gång. Tungt var det, och de små sega hästarna spände i, så att det knakade i deras seniga hasor. Medarna skreko och skrapade som mot sand i den hårda, torra snön. Trögt släpade de sig uppför den oplogade byavägen fram till den breda kustlandsvägen, som just här gjorde sin sista stora slinga in emot staden.

Så började färden. Sakta och betänksamt kröpo milen fram under de gnisslande medarna, men ändå innebar resan som alltid en stor upplevelse och omväxling för de båda bypojkarna. Kustlandsvägen var också något annat än skogsvägarna till att köra på. Visst bar det också här genom skogen, och då kunde det bli långt nog med bara träd och buskar till att titta på.

Kulen och mörk stod skogen i förvinterns råa kyla med stammarna täckta av grå isbark. Björkarna voro helt klädda med is ända ut till de finaste kvistarna. Genom isen tecknade sig deras smäckra, vita lemmar som den döda sagoprinsessans i sin glaslåda. Saven var frusen ända in i märgen på dem. Fagra voro de dock ända in i döden med tusen tunga droppar av kristall i lockarna.

Men inte var det efter sådant han tittade, Ejnar. Naturen, han var så van att leva med den. Och på den man länge lever med ser man längre än till den yttre skönheten. Nej, vakna och käcka tittade sig hans unga ögon djärvt omkring efter något annat, efter äventyret, bragden, upplevelsen, efter vargen. Men ingen ulv tassade mitt på ljusa dagen fram ur skogsdjupet för att ge Stor-Andersa-Ejnar från Tavle tillfälle att knäppa hanen och visa sig som en karl för de andra forbönderna.

Ty sällskap hade de fått. Vid alla vägkors och byavägar hade nya foror kommit till, alla lastade med samma varor — sommarens utbyte av salpetersjudning och pottaskeberedning. Så nu voro de en lång rad efter vägen, och muntra ord och mustiga skämt haglade mellan långkälkarna, medan en och annan tog sig en lur på ryggen överst på foran med finnmössan värmande ner över näsan. Hästen gick av sig själv de långa milens tunga lunk med nosen i svansen på hästen förut och med nästa häst tätt efter i bakhasorna, halvsovande som körkarlen själv.

Men kustlandsvägen slingrade sig åter ut ur skogen till öppen bygd med stora, välbyggda gårdar och byar, på sommaren omgivna av frodig, leende, grönskande slätt. Så rann den fram från ljus till mörker och åter till ljus, så som hela detta landskap ständigt växlar till sin natur. Och människorna följde den med sin hembygds produkter in emot staden.

Ute på slätten låg den, där älven vidgade sin breda famn till möte med havet. Vänlig och ljus låg den där med små en- och tvåvåningshus av trä kring den vita kyrkan på björkkullen, medan de fem trånga längdgatorna löpte som strängar på en fiol längs efter den långsträckta stadsplanen. Mitt i staden löpte strängarna samman över fiolstallet — det var Renmarksbäcken, som band stadens hela melodi tillsammans. Nära den låg torget med rådhuset och storpatronernas öppna bodar. Mitt i smällkalla vintern skulle dörrarna stå vidöppna till boden, och ve den bodbetjänt, som klagade över rödfrusna fingrar!

Staden låg död och tyst i den första vinterkylan. Men med ens blev det liv i bodarna, och bodbetjänterna samlades i dörren, ty över torget svängde den långa raden av salpeterforor. Alla storpatronerna togo gärna salpeter för varor, och nu bligade de snett över till varandra för att se, var de största fororna skulle stanna. Bred och pösande stod också Stor-Grubben ensam i sin dörröppning och väntade. Men inte en enda Tavlebonde stannade vid hans dörr den gången.

I stället sökte de sig ner till handlanden Gebhardt, en handlande i den gamla stilen, som ärvt affären efter sin far. Även där bjöds på traktering i bodkammaren, och brännvinskannan på köpet av affären vågade man inte försumma. Men att lura bönderna i fylleri, det bruket hade man inte där. Men nu var där en ung och nykommen bodbetjänt, som lärt sig konsten på annat håll. Och han trugade nu också de unga gossarna från Andersagården ivrigt till dryckjom.

Mats han sade bestämt nej. Han tyckte sig ännu känna svedan av fars aga och hårda ord, den gången han försvor sig till Stor-Grubbens förföriska bjudbrännvin. Grevvento, om någon storpatron skulle lura honom under ruset mer!

Men Ejnar skakade övermodigt på hårluggen och menade, att så farligt kunde det väl inte vara. Frös gjorde han som en hund. Hur han dragit åt kyrkskärpet sitt, nog hade kylan smugit som en kall, hal orm ner efter ryggen hans. Och karl skulle han ju bli, och till det hörde inte minst att kunna ta storsupen utan att blinka.

Och så tog han sig en klunk ur stopet och så en till, en duktig en, och så till sist en till att skölja ner de andra med. Inte gav han sig tid att höra på den predikaren Mats, som ville ut till hästen för att hinna hem, innan värsta bälgmörkret föll på.

— Vänt e nalta pelagrut! ropade han muntert, ja har osupit ur stopet än.

Då tog Mats honom i kragen, och Ejnar följde verkligen med i förvåningen över att fosterpojken vågade ta kommandot. Därute stod redan långkälken omlastad med varor av alla slag — pengar fick det ännu anstå med. Nu trängde man om verktyg och förnödenheter för jorden efter de svåra åren. Med någon möda fick Mats upp Ejnar på kälken. Den påtänkte hjältens blåa ögon beslöjades allt mer och ville falla ihop. Slut var det nu med att titta efter äventyret.

Ensamma foro de så i väg — alla fororna hade redan hunnit före dem tillbaka. Mats körde före, efter kom Ejnar, sovande över lodbössan. Länge nog hade de ledsyn, men när de ännu hade en hel mil kvar till byn, föll det tidiga vintermörkret alldeles över dem. Sista vägmilen var skog. Ännu svartare stod den nu i kvällningen. Himlen var molntäckt och becksvart — kylan höll på att bryta sig. Endast förvintersnön sände ett svagt fosforescerande ljus, där den kved under kälkmeden.

Mats hade blivit trött av att stirra in mellan buskar och stenar, som alla i mörkret liknade ludna och smygande otyg. Det ryckte i hans ögonlock, de ville sluta sig, det gnistrade som ett stjärnfall bakom dem, när han fällde dem. Varför skulle han ensam vaka och grubbla, när alla andra sovo? Det tycktes honom, att det alltid varit hans lott.

Då trampade en luden fot på en trädgren med ett svagt, bräckande ljud, så lätt och svagt, att det knappt skilde sig från skogens tysta mummel. Men obygdspojkens tränade öra fattade blixtsnabbt det främmande i ljudet — ögonen öppnade sig med ens klarvaket igen. En stor, svart skugga kom snabbt glidande ut ur skogsmörkret framför honom. Den skymtade knappt mot snön. Nu var den vid hästens huvud, vände och sprang med.

Vargen, for det genom honom. Och Ejnar, som hade bössan. Varför i all världen hade han ej tagit den från honom? Jo, in i halvruset hade den andre med all sin styrka hållit bössan tryckt intill sig, och Mats hade ej kunnat dra den av honom, om ej skottet skulle gå av. Nu hade han själv inget vapen, men ändå tänkte han ej annat, än att det var han, som skulle skydda kamraten. Utan vapen var han, ej ens Guds förtröstan ägde han. Nej, men kanske något annat. Anna-Greta brukade säga:

— Huva, Mats, se int på mej så! Du kan ju rakt titta live ur en!

Och en gång i gamla dagar hade far talat om människoblicken och dess makt över det själlösa. Han gatt pröva sanningen av det. Hårt höll han in tömmarna, den andra hästen stannade också. Då stannade också skuggan. Samlande allt sitt mod, böjde sig Mats över kälkpinnarna och spände sin oprövade gosseblick hårt i två ursinniga, flammande avgrunder av eld där nere emot marken. Aldrig hade han sett en sådan eld. Orolig, grön, flackande som trollens eld under den lyfta vitterstenen var den, glidande och lömsk ville den liksom krypa undan och gömma sig för att flamma upp igen och kasta sig i ryggen på en. Men pojken släppte inte taget, sina ögons hårda tag.

Hur länge han satt så, öga i öga med det okända, visste han ej. Men till slut väjde den oroliga eldblicken där nere, den mörka skuggan skyggade till, och tyst som den kommit slank den åter upp i småskogen. Förvirrad och bedövad satt Mats kvar med tömmarna alltjämt lindade kring handen — den hårda skinnremmen skar honom i fingrarna så att de svällde och stucko av hämmat blod. Han lossade på tömgreppet och såg sig om. Bakom honom satt Ejnar alltjämt sovande, med lodbössan i högsta hugg. Ännu i sömnen bar hans barnsliga ansikte något av det stora hjältemodets återsken.

Då löste sig Mats senkomna rädsla och förskräckelse i ett lättnadens löje. Han kom plötsligt att tänka på när Ejnar sjungit Kuckumaffens visa däruppe i salpeterladan. Med vilken beundran hade han ej hört på honom, men nu kom han plötsligt att tänka på de snopna slutraderna om den underbara bössan, som när allt kom omkring slog bom för annvart skott. Där satt han nu, lekarnas och sångernas obestridde ledare, och for sovande mitt i gapet på sitt drömda äventyr!

Men Mats han var vaken, han. Många gångna ofärdsår hade lärt honom en tidig vakenhet och givit hans blick den brådmogna skärpa, som övervann själva skogens farlighet. Från den dagen visste han, att han i hemlighet skulle vaka också över fosterbrodern. Och med den tanken steg en alldeles ny känsla upp i honom för den andre, den förmögne och övermodige bondsonen, något av hemlig överlägsenhet och beskyddande medlidande. I dagens klara ljus, i arbete och lek, där skulle väl Ejnar ännu vara den rådande och befallande. Men mot natt och mörker, mot okänd farlighet, där rådde Mats med sin av nöden skärpta klarsynthet. Den tanken var något att räta ryggen vid, att känna självförtroendet växa inför.

Vad det nu sedan var, som kommit smygande på dem, den gråe själv eller blott en svulten strykarhund med svältens galenskap i blicken, lika farligt kunde det vara, och det var Mats, den svagare, den vapenlöse, som räddat dem båda. Med det tyckte han sig ha återköpt något oersättligt av frihet och oberoende. Far hans hade dragit Ejnars bror i fördärvet, men han, Mats, hade nu betalt den skulden. Men aldrig skulle någon få veta, vad som skett på den ensamma, mörka vintervägen.

När de strax därpå svängde in på gården, kom Anders själv ut för att ta emot varorna. Vit som ett lakan satt Mats där bland sina säckar och lådor. Men bakefter på sitt lass satt Ejnar, nymornad om kinden, pigg och kry, med den lilla florshuvan åter lyft från sinnet.

— Va ä de me dej, pojk, sade Anders åt Mats. Har du frysi kinderna dina? Gnid dej me snö!

— Ånej, hånade Ejnar där bakom. Mats har fäll sutti å gruva sej för vargen. Men de va bara ravel, int har vi sitt nån! En ann gång ger ja mej int tomme fära på tocken jakt!

Nöjd slog Anders sin store, starke son på axeln, medan Mats ledde hästarna till stallet för att sela av dem. Snart sovo alla rättfärdighetens goda sömn i den varma stugan. Bara Mats låg vaken. Bakom all denna fridfulla ro såg han en stor skugga glida med alltid lika hungriga ögon. Så var det ju, bakom allt tryggt i livet lurade dock den okända faran. Endast han var vaken.

* * * * *

Det var som om Mats verkligen i hemlighet köpt sig fri med den färden. Ty kort därpå kom Anders och erbjöd honom halv dränglön. Han förstod, att beroendet pinade gossen, fast han fick, vad han behövde. Han var ju bånfödd på egen jord, fast ofärden tagit farsarvet hans. På glimten i Mats öga såg han, att han träffat rätt.

— De må då vara tack, men skeka, sade han skämtsamt, när Mats ville tacka. Ja håll på ta på skämmes, att du int får hel dränglön, för rätt för’n gör du. Men pojka ska int ha se myttje, förrn dem ha läst se fram. De ä ju sagt för gammalt.

Och så blev Mats tillförsäkrad sin ordentliga omgång kläder om året. En vanlig dränglön var två klädesomgångar per år. Men rätten till hela två kyrkskjutsar under kyrkåret fick han just som en hel dräng till de båda ungdomshelgerna vid Marie Bebådelsedag och Mikaelidagen. Till gammeldomshelgerna for bara husbondfolket själv. Det kändes gott att kunna räkna lön, även om han fått lika mycket förut, och från den dagen började Mats på allvar sätta sig in i att tills vidare stanna kvar på Anders-Ersa-gården som dräng. Sin läsning gav han emellertid ej upp för det, utan stretade i smyg med sina böcker, så fort tillfälle gavs. Framåt gick det, om än krypande trögt.

Anna-Greta såg han ej mycket av till vardags nu. Hon var nu nära femton år och stor för sin ålder. Med flätorna sedesamt hopknutna gick hon med mor och bläktade i köket, i bodar och visthus. Hon hjälpte till i bagarstugan åt storhelgerna med tunnbrödsbaket och naggade de tunna, gråvita kakorna av kornmjöl så tätt, att de liknade en stjärnprickad vinterhimmel. Till julen skötte hon och pigorna ensamma hela baket av framugnsbröd. När den första kakan låg ångande varm på brödspjället, ännu mjuk av värmen, bredde hon den full av färskt smör, vek den åttadubbel, kom springande ner till Mats i stallet, där han ryktade gammärren, och stack stuten i hans hand. Så var hon lika kvickt utom dörren igen.

Ja, redan vid höstslakten hade Anna-Greta haft sitt att sköta, då det feta fårköttet skulle rökas i bastun. Det var mest hon, som var lättfotad och snabb, som fick kuta ner till bastun för att se till, att elden brann jämnt därinne och att enrisröken stod lagom tät och tjock över fårkropparna i taket.

Rapp nog var hon i sina sysslor redan, men det var ofta som om tankarna varit på annat. När springet i kök och bodar var slut för dagen, satte hon sig gärna vid öppenspisen med händerna kring knäet och stirrade drömmande in i eldens kamp och lek. Varmt och brännande föll det röda fladderskenet över hennes vita ansikte, en gnista flög ut på klänningens hemmavävda randning, men hon märkte det ej. Slängda i skamvrån lågo nu dockorna, och sticksömmen till far låg ofärdig i knät.

Borta i sin mörka vrå satt Mats och täljde försiktigt på blånrockhuvudet en slingrande, röd drake, som höjde sin kluvna tunga över en ännu ej utskuren blomma. Under många främmande och ovissa funderingar såg han på det vackra flickhuvudet, som tecknade sig så ljust mot vinterskuggorna i det stora rummet. Allt han icke förstod skar han ut i träet.

Först när fadern kom in, kunde Anna-Greta bli sig lik som förr — då skrattade hon och retades med honom, så att han måste le i sitt stora skägg, och kröp som en riktig lillstinta upp i knät på honom. Åt Mats såg hon sällan.

Så gingo vinterdagarna, Januari klämde i med sin värsta köld och stängde människorna inne, inne i stugan, inne i sig själva. Februari kom, kulen och grå, med lömska återfall av kyla, som bet sig ända in i märgen på en. Men dessemellan gav den blåa glimtar in i all vårvinterprakten. Med var dag ljusnade det allt mer mot senvinterns långa, vita dagar. Snart skulle marshimmeln stå evigt fri och lätt över de gnistrande snövidderna. Blåare och ljusare än andra dagar lyste fettisdagen, Norrlands stora vårvinterfest. Det var en enda lång dag av frihet och lek, av mat och dryckjom, av skratt och skämt, gladare än många storhelger.

Vid julen hängde ännu vintermörkret tungt över sinnena, och solen var en sällsynt gäst, som dröjde några tröga timmar över slätten, men som knappt orkade titta timmalångt här över högsta bergkanten. Väl såg man mycket längre dess dröjande återsken över snön, som hade ett eget vitt, självlysande ljus.

Men vad var det emot fettisdagens vita gnisterlek över blänkande, diamantströdd skare? Nu kunde man fira ljusets verkliga återkomst — och ett sådant ljus! Bländande rent och klart i den höga, genomskinliga luften, dubbelt skimrande och ljust mot vinterns långa mörker. Ej att undra på, att man firade fettisdagen med att äta sju feta mål. Den dagen var en ungdomens glädjedag framför andra.

Också i Tavle by samlades de unga med sina skidor och kälkar uppe i råbacken för att få sig en yrande färd ner över gärdorna. Då vaknade Anna-Greta upp och ville med. Innan Mats visste ordet av, hade hon dragit också honom med sig utom dörren. Ejnar var redan före uppe i backen, och man kunde höra hans kommandorop ända ner till gården.

De föregående åren hade Mats hållit sig undan från fettisdagsbacken. Han tyckte sig ej höra dit. För var dag hade han kommit allt mera ifrån var och en, som ej hörde till gården. Ingen av de sina på den andra sidan hade han sökt upp, och ingen sökte heller honom. Han vågade liksom ej gissa sig till orsaken. Något av den där skadeglada tonen i folkets plötsliga skratt auktionsdagen hade dock sagt honom allt. Blickar och tonfall hos dem, som hade ärenden upp till storgården den första tiden därefter, sade också något. Ingen vågade dock antasta honom på storbondens egen mark med hårda och hånande ord.

Så småningom lade sig dock en viss likgiltighet över sinnena, allteftersom såret efter sorgen började läka sig. Det var som om man skämdes över att låta en stackars fader- och moderlös umgälla det, som han ingen skuld hade i. Nå, han hade det ju bra, stursk och tvär såg han också ut, där han gick och vräkte sig i oförtjänta goddagar, och kom ingalunda krypande till deras fötter. Därför kunde man inte bringa det så långt som till att närma sig pojken och tillge honom faderns misstag, men man gjorde honom den tjänsten att glömma hans existens. Så småningom gick det därhän, att var och en av utomåkersfolket knappt lade märke till Mats, om de så hade stupat över honom på stugutröskeln.

Mats var också mest nöjd med att ha det så. Den som var fars ovän, kunde ej vara hans vän. Riktigt vågade han dock ej fördjupa sig i vad allt detta betydde. Han höll det liksom på armslängd ifrån sig. Innerst inne visste han dock, att han sedan den hemska ofärdsdagen var byafolkets hatebarn.

Men nu i fettisdagens ljus glömde han, att han stod utanför, att han ej var med. Halvt mot sin vilja följde han Anna-Greta, som i sin röda sticketröja och mössa lyste som en vitterflicka bland de andra. Solen hade löst hennes lockande skratt på nytt. Det ljudet drog honom maktlös upp genom rån, där de så ofta sprungit tillsammans.

Aldrig hade han sett en sådan dag! Hela den dunkla vinterskogen med sina hemligheter bakom varje träd stod plötsligt genomlyst med klarblå skuggor mellan stammarna. Endast frid och tystnad bodde därinne. En fågels dämpade kvitter var det enda hörbara ljudet, ett stänk av glittrande snöstoft, när han lyfte från kvisten, det enda, som rördes. Ett dukat altare till tystnadens Gud var den stora skogen med sitt täckelse av blåvitt dun och de snöhöljda granarna som jättestora tända ljus med blänkande solguld i toppen.

Men ute på gärdorna var det stickande glans över blåa snöspår och brokiga ulltröjor, över skrikande ungar och grälande sparvar, medan sidensvansarnas klara drillar ringde som små fina silverklockor över de frusna rönnbärsklasarna i hagen.

Där kommo de, pojkar och stintor, nedför backen, så att snön ven som ett stormmoln kring dem, knäande på sina breda skidor med staven mellan benen eller grensle över de stora vedkälkarna, som rymde tio ungar på en gång, och deras skratt och skrik var som en väldig sparvhops ilskna stridsskrän. En hop med pojkar övade sig i skäktkastning mot en lada, medan flickorna vilade sig i drivan och läskade sig med en handfull snö i lovanten, likt törstiga renkalvar.

När de fingo syn på Anna-Greta, samlades alla människosparvarna kring henne som kring en särskild godbit, och alla de äldre pojkarna tävlade om att få henne på kälken. Men hon bara skrattade och log, väjde och vek undan, som hennes sed var, tills en storvuxen bondpojke av inomåkerssläktet i sjuttonårsåldern tog henne kring livet och fick upp henne på sin kälke. Och så bar det i väg, så att snön plöjdes till yrande skum den långa, vitglänsande vittervägen utföre.

Från den stunden såg Anna-Greta knappt åt Mats. Det var som om hon glömt honom, som om hon skämts över honom inför de andra, de självägande, besuttna bondebarnen. Ensam, gråklädd och skygg stod han där avsides, fattigpojken, och såg på de andras djärva lek. En dimslöja hade sänkt sig över den blåa dagen med dess grälla färger och ljud. Ingen låtsades se honom, ingen bjöd honom sitta med på långkälken. Tills Ejnar fick syn på honom och ville skaffa honom en plats bakerst på den skuta han kommenderade över. Där satt nu en stor, senig pojke av utomåkerssläkt med fräcka, hungriga drag — han vågade öppet myteri mot ordern.

— Nej, se på Lill-Jonas Mats, ropade han, sjölvaste tremänningen min! En tocken storkarl har vi nog int plass för, int träng han om vara i lag me oss småfolk! De ä fali väl han har egen himlavagn å fära i, han som far hans!

Varje grymt och hånande ord träffade Mats som en pisksnärt rakt i ansiktet. Vad hade han gjort dem alla, varför kunde han aldrig få vara i fred? Hade han förstått att ge svar på tal och betala med samma mynt, kunde han snart ha fått skrattarna på sin sida och därmed sympatin. Pojkar äro grymma, men de ha också stort sinne för humor, inte minst västerbottenspojkar. Men att skämta och slänga käft, det var vad han minst lärt sig under nödårens tryck.

Därför teg han endast betryckt, medan de andra med skallande skrattsalvor lönade utomåkerspojkens kvickheter. Till slut lyckades denne få fart på kälken trots Ejnars spjärntag, och det bar av nedför backen. Där Mats ensam stod kvar, hörde han Ejnar också skratta med. Då stack det till i honom, och han tänkte, att ännu kunde det tassa på luden fot i nattmörka skogar.

Nu kom Anna-Greta upp igen till en ny färd. Inte heller hon kunde låta bli att spektaklas.

— Va är’e åt dej, Mats? frågade hon skälmskt. Du skin då som sjölvaste kallgaranolavärsväre. Stå int där å tjurtig utan törk snarn unna näsan å åk på bakkälken din!

Och så satte hon sig röd och strålande till rätta, bondpojken slängde sig självmedvetet upp bakefter, lade armen om hennes liv, och så bar det åter i väg. Men hur han nu såg på burrhåret hennes under stickemössan, så styrde han som en vänsterhänt raka vägen ner i stordrivan vid sidan av backen. Kälken välte, och de hamnade båda i snön, han ännu med armen kring hennes liv.

Röd och varm låg Anna-Greta där i snön och skrattade med full hals, skrattade rakt upp i den solblanka himlen med dess tusen drillande fågelklockor. Mössan hade fallit av henne, röd som blod lyste den mot allt det vita. Men rödare lyste hennes öppna mun mot tändernas snöglans. Något hetsande kallt och varmt for genom pojken. Innan han själv visste ordet av, hade han böjt sig och kysst henne mitt på munnen. Men då blev Anna-Greta flygande ond. Inte så mycket för kyssen kanske som för de andra på kälken bakom, som just storskrattande åkte förbi.

— Å, du ditt armade fe, skrek hon och rev sig lös, tror du ja vill si ått en tocken som du! Tjvärtröbbnosut och kortbejnut ä du, å flister ha du te råka! Av allihopen ä du sämsten! Men vänt ska du få si!

Och innan pojken visste ordet av, hade hon bägge sina knubbiga händer fulla av klabbsnö och började hårdhänt mubba honom i hans fräkniga ansikte. Pojken låg först som lamslagen och lät henne hållas. Den blöta snön smälte strax i hans upphettade ansikte och rann som strida bäcker ner emellan fräknarnas spridda ögrupper. Men med ens var han uppe på benen igen, frustande och spottande, beredd att ta en blodig hämnd.

— Vänt du, vildkatta, skrek han ursinnig, ja har fäll okysst dej färdigt än, om ja vill.

Öknamnet passade nog in på Anna-Greta, där hon stod på spänn med gnistor i ögat och svarthåret sitt som en mörk sky med eld vid roten mot den vita pannan.

— Du gör aller frest! skrek hon bara.

Men inom sig visste hon, vem som var starkast, och såg sig hjälpsökande omkring. Men de andra voro redan långt nere på gärdorna, endast Mats stod en bit ifrån och såg på henne med en lång blick. Plötsligt mindes hon en gången sommars glada lekar. Bästa och trognaste lekkamraten hade hon där, den enda i världen hon kunde lita på, om det blev fara å färde. Hade han inte något, som var för mer än gods och gård?

— Mats, ropade hon översiggiven, Mats!

Då revs den gråa slöjan itu för pojkens ögon — klart som på ljusa dagen såg han, att Anna-Greta behövde hans hjälp. Med några få steg skrinnade han nedför backen till henne, och innan den fräcka långskanken till pojk visste ordet av, hade han Mats över sig bakifrån och låg åter i snön högt upp över sina röda öron.

Med förenade krafter hjälpes de så åt att tvätta inomåkerspojken ren från fräknarna med våtaste blötsnö, tills han ynkade och bad sig fri med de heligaste löften att aldrig mer röra Anders-Ersa-Anna-Greta ens med lillfingret sitt.

— Kom då, Mats, sade flickan, nu har han fäll fått nog, han ta på blysch ve öglocka som för gråten.

Och så gingo de båda segrarna triumferande därifrån hem till mor Britas läckra fettisdagsbullar. Så kom det sig, att det blev den åsidosatte Mats, som bland alla självbesuttna bondpojkar blev utvald till att föra hem vårvinterfestens unga drottning i Tavle by. Men en något riven och sliten drottning var det, med krushåret stripigt och vått under den röda mössan och sticketröjan genomblöt av snö.

* * * * *

Fram på vårsidan skulle äntligen ungdomarna på Anders-Ersagården börja läsa för prästen. Pojkarna voro ju redan långt över läsåldern, Anna-Greta hade också längesedan hunnit dit. Hon var nu femton år fyllda. Mats gick på sitt sjuttonde och Ejnar redan på det adertonde. Det var mor Britas påfund att dröja så länge. Alltsedan olycksdagen hade hon varit så skyggt ängslig att släppa sina barn ur sikte. Hittills hade hon kunnat skylla ifrån sig med att hon ville, att alla barnen skulle följas åt.

Men nu gick det inte längre. Efter själva julottan hade kyrkherren tagit henne avsides och i hettan med dundrande röst sagt något om kristlig försumlighet och en likgiltighet, som bottnade i hednisk vantro. Då måste det bli slag i saken, och så hade de alla tre anmälts till årets nattvardsgång.

Veckolånga förberedelser krävde det att få allt i ordning med kläder och matspänner. Så skulle man bland annat baka mjukt bröd, som hade förnämligare anseende än det hårda vardagsbrödet. Men äntligen var allt klart. Hästen klövjade packningen på sommarsläden ner till stora landsvägen, och så togs kyrkkärran, nyputsad och fin, fram ur kärrhuset.

Så kommo de en majdag farande ner till kyrkbyn, där de skulle stanna över sommaren. Stor och ståtlig tycktes den dem, där den låg på en stor, flat sandslätt emellan bergen med torget i mitten. Kring torget låg själva »stan», där handlarn, länsman och doktorn bodde. Ett bra nog stycke därifrån låg själva bondbyn, skarpt skild från »stan» till både byggnadssätt och levnadsvanor.

Men till ingen av dessa delar av kyrkbyn skulle läsbarnen utan till »bondstan». Den låg alldeles för sig själv ikring kyrkan, hus vid hus, grå och kutande och tätt, tätt sammanbyggda vid de trånga, krokiga gatorna och det gräsbevuxna torget. Hundraåriga, vacklande och blinda, med stängda fönsterluckor, sökte de stöd mot varandra för att ej falla in i sin egen tomhet. En sällsam, grå dödmansstad utan rörelse och mänskligt liv, utan blommor bakom fönsterluckan, utan barn. Ruvande över urgamla tankar och minnen från medeltida köpenskap på samma marker, från hedentida byteshandel med köpmän ända från det stora riket omkring Sundet.

Blott till kyrkhelgerna vaknade de gamla husen upp. Då slogo de upp sina tunga ögonlock och sågo sig yrvaket omkring med tomma ögonhålor, ty fönstren saknade rutor. Dörrarna flögo upp, och de små, trånga rummen genljödo av kyrkfolkets prat och skratt under ett enda, bräddfullt dygn.

Ty »bondstan» bestod av hela socknens kyrkbystugor, dit bönderna från mera avlägsna byar sökte sitt logi över lördagsnatten. Två, tre eller flera hade de slagit sig ihop om att dela en sådan stuga. Var familj fick nöja sig med endast ett rum. Trångbodd blev man, men det var man van vid, och den lördagsnatten man var i stan sov man ej mycket ändå.

Nu hade man tagit ett par av de största kyrkstugorna till husrum för läsbarnen, en för pojkarna och en för flickorna. För hushållet och ordningen svarade två rejäla bondmoror från en angränsande by. Maten bestod mest av torrskaffning ur läsbarnens egna matspänner, men någon gång kokades en ordentlig vattgröt eller, när det skulle vara riktigt storhögtidligt, en smältande ljus och len smörgröt med god gräddmjölk till att skölja ned mjukbrödet och den rökta fårfiolen med. Och i tukt och Herrans förmaning höllo mororna ock sina läsbarn. Inget hams och slafs fick förekomma.

Under mångahanda tankar låg Mats den första natten i kyrkstugan och letade förgäves efter sömnen. Pojkarna lågo bäddade i flatbädd över hela golvet i storrummet på mjukaste fjolårshö. På den ena sidan om honom låg Ejnar, på den andra en främmande pojke, som snarkade med munnen vidöppen, så att man kunde räkna jäkeltänderna på honom. Höet doftade starkt och kryddat sin lagrade sensommardoft, tyst var det utom snarkningarna och väggsmedens hamrande i det grova, nakna kärntimret.

I morgon skulle de första gången till prästen. Det var en betydelsefull dag, den första av en betydelsefull tid, som skulle göra dem till fullvuxna män, skyldiga att ta sin del av ansvaret och plikterna i denna vanskliga värld. På detta tänkte Mats långt in i den ljusa natten, som stod stilla och glasklar genom den öppna fönsterluckan, medan Ejnar vid hans sida trygg sov sin hårda ynglingasömn i den fäderneärvda kyrkstugan.

* * * * *

Lästiden blev en lycklig tid för Mats. Bland alla dessa främmande pojkar från andra byar blev han som en av dem, och det återverkade på Tavlebarnen, så att de också behandlade honom väl. Anna-Greta kunde väl bland de andra ha sina ryck av nyckfullhet och tvärhet, då hon ej låtsades se honom utan helst höll sig till storbondebarnen från kyrkbyn. Men dessemellan var hon mjukheten och godheten själv och tydde sig till honom som till en kär och avhållen bror. Det var i synnerhet, när hon hört honom svara för sig inför prästen och sett de andras vördnadsfulla miner.

Av alla läsbarnen från den stora socknen visade sig Mats som den mest begåvade och kunnige. Ingen läste ordet så flytande och väl innantill, ingen var så bibelsprängd som han. Långa kapitel kunde han utantill, och Svebilii katekes hade han på sina fem fingrar. Maken till läsbarn hade prästen aldrig haft. Och han var dock en nitälskande präst, som väl mindes dessa ord:

»Du skall skärpa dessa ord dinom barnom och därom tala, när du sitter i ditt hus eller går uppå vägen, när du nederlägger dig eller uppstår.»

Men ändå tyckte han, att det fattades något hos detta under till läsbarn, den långe, gänglige pojken med de brinnande ögonen i det bleka ansiktet och den lidande munnen. Det var som om han fattat de ord han läste bara med sitt förstånd men ej med hjärtat. Tomt, kallt och mekaniskt gledo de heliga orden över hans läppar. Men det mekaniska rabblet var ju tidens sed, och prästen trodde, att Mats blivit inlärd till den tonen. Han visste ju, att han var son till en mycket from om också missledd man från grannbyn.

Föga anade han, att Mats, det ensamma ödesbarnet, längesedan genomgått en djup, religiös kris. Läsningen och konfirmationen tog han bara som en nödvändig väg ut i livet. Alla de sugande frågor och tvivel, som så ofta höra denna tid till, hade han för längesedan tystat med våld — i hans inre var tomt och lugnt.

Allt detta anade ej prästen, men han kände instinktivt en större sympati för Ejnar, den långe vildbasaren, ett barn, trots sina aderton år, som kunde slåss och väsnas värst av alla under fristunderna men som dessemellan satt så gripen, att han ej hade långt till tårarna.

Anna-Greta var snabb i sin uppfattning, men flyktig och glömsk med tankarna på annat — där plockade himmelens fåglar upp många goda ord. Då hon slarvat med läxan, höll hon sig särskilt till Mats. Med kelna miner tiggde och bad hon:

— Hör du, Mats, du, som ä höglärd, läs förklaringa om trolldomen ur katkesa för mej!

Och då kunde Mats ej endast rabbla det långa stycket om trollkarlar och lövjerskor utan även bibelspråket därtill:

»Att ingen ibland dig varder funnen, som sin son eller dotter låter gå igenom eld, eller den som är spåman, eller en dagväljare eller den, som på fåglalåt aktar, eller trollkarl, eller besvärjare eller svartkonstig eller tecknatydare eller den där någon död frågar.

Ty den som sådant gör han är för Herran en styggelse.»

Entonigt och mekaniskt som han brukade läste han språket, medan han höll ögonen sänkta i Anna-Gretas, där en rädd glimt tändes i pupillens djup. Hon mindes deras många samtal uppe i skogsrået om hemliga och mörka ting. Var det detta, som var en styggelse för Gud? Hon ville fråga Mats, men pojken framför henne satt lika oberörd och borta som förut.

Till pingst skulle de gå fram, och för var dag fingo Ejnar och Anna-Greta mera allvar i sinnet, men det allvaret gällde kanske mest frågorna i koret. Mats var sig lik. Han behövde ju ej vara rädd heller, menade de, han blev det ju, som fick stå närmast i gången och bli hedrad av alla. Ingen anade, vilken ogudaktig tanke, som slagit rot i det bästa läsbarnets hjärta.

Om han nu verkligen var den han ville vara — så var hans tanke — då skulle han nu kunna skaffa sig den makt och rätt, som Gud och människor förnekat honom. Också han kunde skaffa sig en bärare, som mor Brita, det kunde var och en som ej ryggade för nattvardens helighet.

Hur det skulle gå till, visste han mer än väl. Det gällde bara att smussla undan en del av oblaten och en del av vinet. Sedan skulle man taga några trasor, sticka sig med en kniv i vänstra lillfingret och låta några droppar blod falla på trasorna, som man förut blött med kyrkvinet. Så skulle man rulla trasorna kring oblaten under läsning av en besvärjelse, som Mats snappat upp. Så var det bara att gå till en korsväg och rulla i väg bäran på dess långa och krokiga vägar fram till välstånd och oberoende med de orden:

»Så länge du för mig vill springa, skall jag för dig i fandes brinna.»

Just nu var rätta tiden inne, ty bäran ägde ingen kraft att hjälpa en, förrän man gått fram för prästen.

Med sådana hemliga tankar gick han till sin första nattvardsgång. Klockornas ringning rörde honom ej. Ännu hade han svårt att tåla klockringningen, hårt trollbunden av sitt eget agg som han var. Ej heller de många tysta människorna, de doftande björkarna i koret och de andra läsbarnens tårar rörde honom särdeles. Klart och lugnt svarade han med hög röst på alla frågor — svar, som kommo mången vuxen människa att lyssna och häpna. Men själv stod han kall, och i hans hjärna rörde sig blott ett dovt: Tänk, om jag vågade!

Då stämde klockaren upp slutpsalmen. Det var hans mors älsklingspsalm. Först då rördes det något i hans döda inre och vände sig emot de kända orden:

»Jesus Kristus han är vorden ett offer för oss alla. Ett menlöst lamm led döden, och gjorde en förlikning emellan Gud och oss till evig tid.»

Offer — det hade då funnits andra menlösa offer, det hade bjudits en förlikning. Han hade glömt det, skjutit undan det i sitt bittra kval. Ej ens nu visste han, om han mäktade tro det, men ej ville han såra sin döda mor på sin konfirmationsdag med slika syndiga tankar. I ödmjukt sinne och utan mörka uppsåt anammade därför Lill-Mats utom åkern brödet och vinet bland de andra.

En viss förändring följde nu för en tid i hans sinne. Han tänkte ej så mycket på all slags vidskepelse. I stället döko åter gamla, glömda bibelord upp, och han mindes sin fars och mors fridfulla, lyckliga liv mitt i nöd och fattigdom. Än mer, om de måst dö en ond bråddöd? Sade icke psalmen, att Frälsaren själv måst skamligen pinas på korset för andras synd?

Sant var det ordet: »Månger är fattig i stor rikedom och månger är rik i sinom fattigdom», när han tänkte på mor Brita i Andersagården, så girig och så rolös, och på sin egen fattiga och utslitna mor med ett fridens klara ljus över pannan.

Fort nog skulle hans sinne åter ha hårdnat, om han vetat om mor Britas samtal med prästen. En gång i början av läsningen hade hon sökt honom för att som brukligt var höra sig för om barnen, och en bra förning hade hon med sig av smör och ägg. Mannen hennes gick mitt uppe i vårplöjningen.

Då ansåg prästen, att det var tid på att tala om Mats. Inte för att han älskade pojken särskilt, men man stod kanske inte till svars med att låta en sådan begåvning grävas ned i jorden. Och så lade han ut det alltsammans för Brita, där hon satt ytterst på förmaksstolens kant i sin svarta sidenmössa och kyrkschalen av storblommig saxeny.

Vore det inte skäl att låta Mats studera? sade han. Han visste ju fullväl, att de inga skyldigheter hade till att lägga ut pengar i onödan för honom. Men det kunde ju betraktas som ett förskott bara. Den dag Mats satt i egen prästgård, skulle han säkert se sig någon utväg att gälda lånet.

Aldrig i sitt liv hade mor Brita blivit så bestört, men hon dolde det skickligt, steg upp, neg sig mjukt ut genom dörren och sade sig skola tala med sin man om den saken. Många stridiga tankar rörde sig inom henne på vägen från prästgården. Han, den där, fattigpojken, det bleka läsarynglet med de outhärdliga ögonen, skulle sitta som en herre, kantänka, över hennes egna barn? Det fick aldrig ske, så länge hon levde! Hon fick väl se sig till att kunna hålla Anders undan från saken och sätta ihop ett svar själv åt prästen.

Det svaret hade hon redan klart, när hon lutade huvudet mot psalmboken till slutbönen den söndagen. Och när tacksamma föräldrar vid konfirmationen efter barnens nattvardsgång stodo väntande på prästen, visste mor Brita, slug som alltid, verkligen att få undan sin man för en stund och att slinka in före någon annan i sakristian för att lämna återbudet.

Tyvärr gick saken inte för sig, ynkade hon med nedslagna ögon, hennes man såg sig ej någon råd till att lämna studiehjälp åt andras barn, när fråga var, om han kunde hålla gården åt de egna barnen. Och prästen nickade förståelse och bifall — uppfostringsbarn var nu en gång icke eget barn. Men han hade fyllt sin plikt och fredat samvetet, och därför tog han inte upp saken på nytt, när han strax därpå skakade hand med Anders själv ute på kyrkbacken.

Om allt detta visste Mats intet, men vardagen gjorde sitt till att snart vända hans sinne till det gamla. Ejnar och Anna-Greta voro länge sedan sig själva igen, fast flickan täckte sitt mörka hår med ungflickans ljusröda mössa till helgerna.

Och nere på myren hade Stor-Grubbens folk gjort sitt med plöjning och sådd. När sommaren var till ända, kunde Stor-Grubben låta väga upp en skörd på tjugu lispund finaste vallhö på höbesmanet. Lass på lass kördes dignande in i hans lador, medan Grubben själv stod mitt på de våta gärdorna med händerna i byxfickorna och såg på.

Men på Lill-Jonas forna åkrar växte nu tistel och törne upp till knähöjd. Det var, när Mats såg det, som hans sinne åter stålsatte sig, och han sade för sig själv: Nej, och åter nej! Vad det betydde visste han endast själv.

Det var nog en annan också, som funderade över Guds vägar, där han stod och såg ut över den förut så döda myren, där det nu rådde idog flit, liv och rörelse hela långa skördedagen. Det var Anders. Han hade åldrats så märkbart på dessa år, den ståtlige storbonden. Ovant grubbel över sonens öde hade tärt på hans sinne. Han hade ej förmågan att delge andra sina tankar, och därför grävde de sig in djupt i honom själv. Men hans blick var ljus och klar. Det hade kommit en stillhet över honom, som han saknat i sin styrkas dagar.

När han stod där, tungt vilande på lien — han behövde ofta vila nu — och såg på skördearbetet nere på myrängarna, tänkte han väl som förr, att där vilade byns framtid och välsignelse, fast i orätta händer. Men den lugna, sorgsna blicken tycktes säga ett resignerat: Ske din vilja!

Det var kanske den annalkande döden, som äntligen lärt Anders att säga så. Ty det visade sig snart, att hans kraft var bruten. Frampå hösten insjuknade han och blev liggen. Hela vintern låg han sjuk. Det började som varannandagsfrossa. Varannan måndag, precis klockan tolv, började den sjuke frysa, så att han skakade och måste inta sängen. Då hjälpte det ej, att Brita kokade det starkaste kaffe hon kunde, så starkt, att det nästan var grönt, och gav honom det oblandat. Sedan bäddade hon ner honom mellan husets tjockaste skinnfällar, men Anders frös ändå, så att själen ville flyga ut ur hans stora kropp.

Så småningom gav sig frossan något. Men då visade det sig, att den bara varit ett förebud till en ännu svårare sjukdom. Då vintern äntligen vände sig på den ljusare sidan, låg gårdens husbonde i den vildaste svartfeber, vilken skulle bli hans sista sjukdom. Förgäves tog mor Brita till kopphorn, snäppare och bryne för att med koppning få febern att sjunka. Det hjälpte blott till en tid. Då kunde hon ju ej annat än på allvar tro, att gubben hennes »råkat ut för jälakt». I smyg klippte hon hår och naglar av sin gamle man, lade dem i stöpsleven, som barnen brukte till att stöpa bly i åt nyår, och kastade så ut alltsammans åtabak över sin vänstra axel. Men ej ens, att hon sålunda kastade ut för ont, hade någon förbättring till följd. Snart steg febern på nytt, och i mars dog den gamle Anders Ersson, sedan han på dödsbädden förordnat om hur med hans egendom skulle förfaras.

Så var då Mats vid aderton års ålder för andra gången bliven faderlös. När Anders redan låg och drog andan, kallade han en gång Mats till sig och sade med en orolig glimt i ögat:

— Ja hadde tänkt att få leva, tills ja hadde ordnat lite för dej, pojk. Men de ska du veta, att här har du hemmet ditt, så länge du vill. De ska ja säja far din, när vi råkas.

Rörd tog Mats hans hand och tryckte den till tack och farväl.

Att han som uppfostringsbarn ej kunde ärva del i gården, det visste han ju. Och till adoption hade det aldrig kommit. Men det visade sig dock, att en liten penningsumma stod undansatt även för fostersonen, vilket kom Mats att röras till ovana tårar. Han mindes all sin hemliga stolthet och halsstarrighet — hade han förtjänat denna godhet? Mer än nog tyckte han, att Anders gjort för sin forne fiendes son.

Men ändå var den första tanke, som föll honom i sinnet, när han höll pengarna i sin hand: Gården, farsgården! Här hade han nästan vad den var värd i sitt nuvarande skick. Men snart fick han höra, att nu var det för sent, ty Stor-Grubben hade nu också kastat sina blickar på den lilla, men i fars och farfars tid orörda skogslotten, som hörde till hemmanet. Med en tung suck fick därför Mats stoppa ned sina slantar på kistbottnen till kommande behov.

* * * * *

Efter Anders död började livet på gården så småningom att gå i nya gängor. I testamentet hade han bestämt, att hustrun skulle som barnens förmyndare sköta gården, tills Ejnar blev myndig. Det märktes också snart, vem som numera styrde på Andersagården.

Ej som skulle inte Brita skött gården väl och sett till sitt folk. Bittida uppe och sent i säng var hon, snar och rapp till att få alla i arbete och ve den, som sov över sina sysslor! Det var bara det, att allt det myckna ljusskygga, som hon i hemlighet plåstrat med, nu trädde mera öppet i dagen. Mor Brita gjorde ej längre någon hemlighet av, när hon läste över folk och fä eller brukade andra konster. Under första delen av sorgeåret höll hon sig väl tillbaka och gick sedesamt sin tunga änkegång med sorgflor under huvudduken. Men snart strömmade allt fler människor upp till gården för att få hjälp och bot för sina åkommor.

Många voro ock krankheterna både på folk och fä. Än var det en ko, som ej trivdes. Brita rådde då hustrun, som ägde kon, att ta ett hår från kons vänstra lår och sy in det i sin kjollinning. Eller också var kon redan sjuk. Då kanske den släpades upp till Klok-Brita för att bli hånkad. Det var en grym metod. Med ett långt instrument, den så kallade hånknålen, drogs ett snöre genom skinn och kött vid det sjuka djurets bog, och sedan slog man en knut på vardera ändan av snöret. På det sättet blev det naturligtvis varbildning i såret. Man drog då igenom snöret en bit till och klippte bort den ända, som redan varit i såret. På det sättet kom det sjuka ut ur kroppen. Dog inte kogussriset av den läkedomen, så kanske det blev botat, och så var det bra med den saken. Men skulle det hampa sig så illa, att kräket dog, så var det för att hon blivit förgjord av någon illasinnad granne.

Även folk botade mor Brita för mångahanda åkommor. Hon tvättade bort vårtor på dem med regnvatten från en grind, genom vilken tre lik blivit förda. Hon botade för gulsot med ett uppkok på nio sorters bark, och hon lagade pulver av ormbunksrot för binnikemask. Älgblåst botade hon som sig bör med blåst mjölk. Hon förstod ock den gamla lappmarkskonsten att knyta knutar för »vin» och att laga till ett ormbrännvin, som hjälpte mot all slags värk.

Men mest gjorde sig kloka Brita känd för sin skicklighet i att bota barn för riset. Nära invid gården stod en väldig stubbe av egendomlig skapnad. Dess vridna, vresiga rötter bildade en naturvuxen ögla. En sådan trädstubbe kallades »valbunden», och genom den skulle det sjuka barnet dragas.

Mats glömde aldrig, när han första gången såg denna urgamla folkkur nyttjas. En dag i kvällningen mötte han mor Brita med en främmande kvinna och ett barn. De gingo upp emot skogsbrynet, men ingen hälsade eller svarade på hans tilltal. Det förundrade honom dock föga, ty han visste att tystnad ofta hörde till kurerna.

Men längre bort mötte han Anna-Greta, som försiktigt smög sig efter med ögonen lysande av nyfikenhet. Mångt och mycket hade hennes mor invigt henne i, men till att bota riset var hon inte betrodd, och nu ville hon med egna ögon se, hur det gick till. Och hon ville ha Mats till sin medbrottsling.

— Kom, ska du få si, hur mor drar Jonsa-Lisas Karin genom valbunneträ för rise, viskade hon ivrigt.

Hennes nyfikenhet var smittsam, och Mats vände och smög sig med henne upp emot skogsbrynet. Sida vid sida stodo de där med återhållen andedräkt gömda bakom en buske och sågo allt på ett par alnars håll. Det visade sig emellertid, att lillstintan led av det så kallade jordbundna riset, och därför måste hon i stället dras genom jorden. För den skull hade man skurit upp en kant av gräsvallen vid ena dikeskanten, så att två hål uppstodo med en gång emellan. Genom den drogs nu barnet tre gånger på rygg, ansköns, d. v. s. motsols, under samma djupa tystnad.

Den lilla nakna kroppen med sina sjukliga uppsvällningar lyste så vit mot den svarta jorden, som skulle rena och binda det onda. Flickan grät och stretade emot. Hon trodde väl, att hon för alltid skulle stoppas i det svarta hålet, men det hjälpte ej, igenom gräsvallen måste hon. Lika sjukligt vit och kroknad i lederna, som när hon drogs in, kom hon ut igen, fast svart och smutsad av jorden, men ännu var kuren inte färdig. En torsdagskväll efter solnedgången ägde den rum, och ännu två sådana kvällar måste den upprepas, innan det hjälpte. Men skyggt och försiktigt smögo sig de två medbrottslingarna därifrån. Nu hade Anna-Greta lärt sig det bästa mor kunde. Ty mor Britas nya verksamhet hade berört hennes båda barn helt olika. Anna-Greta, som nu var sexton år fyllda, såg med glädje, att det blev mera liv och rörelse på gården. Borta voro alla flyktiga betänkligheter. Det heta möderneblodet började mogna i henne, det spratt i varje lem av liv och ysterhet. Var dag såg hon i smyg i den delade spegeln i finsalen, att hon var vacker. Det svarta håret stod ännu ogredigare kring det vita ansiktet, och ögonen hade mistat något av sin barnsliga och grunda solighet. Mot det mjuka ansiktet stod den röda munnen som en fast förseglad gåta.

Allt detta ville Anna-Greta ej hålla bara för sig själv. Var dag kom det nu folk till gården, som hon kunde le och lirka med. Det gjorde henne detsamma, om det var man eller kvinna, blott de logo mot henne tillbaka. Skönt var det även att få lämna många tråkiga hushållssysslor för att ge mor en handräckning. Snart blev Anna-Greta sin mors högra hand vid kurerna. Med lätt hand lade hon omslag och smorde salvor, så som mor erinrade henne, och det märktes snart, att hon hade det rätta handlaget.

Om Anna-Greta tyckte om det nya livet på gården, så fanns det en annan, som var modern djupt gramse för det. Det var Ejnar. Han hade ju väl reda på faderns tankar om sådant och tyckte nu, att hans mor vanhelgade faderns minne genom att handla så rakt mot hans vilja.

Den första tiden kom det till många häftiga gräl mellan mor och son för den sakens skull. Men snart måste Ejnar ge med sig. Först och främst berodde han ju ännu helt och hållet av modern. Och närig bondson som han var, kunde han ej heller blunda för vad moderns doktorerande drog till huset. Pengar kom man inte precis stickande med, men man hade tusen andra sätt att visa sin erkänsla. Än kom det en smördrittel, än en kalvkropp eller kappstova med strömming i huset, så att man kunde sälja desto mer av husets eget.

Och det fanns nu ett stort tomrum att stoppa slantarna i, sedan den tysta faster Erika efter faderns död för alltid lämnat huset med sin bandsked och sin spinnrock. Med henne var det som om något av husets lycka drog sina färde. Men ändå kunde Ejnar förarga sig, som när mor slog ut tvättvattnet, då hon alltid skulle spotta och ropa: »Jesus Guds son.» Och ändå var han ingen läsare.

Snart fick han dock annat att tänka på. När Stor-Grubben skulle bärga sin andra skörd på myren, som denna gång var besådd med fullgott korn, visade det sig, att han var den ende, som fått missväxt det året, medan hela byn för övrigt fått god skörd.

Guds hämnd, sade bönderna, för slydjan han sålt till fattigfolkets åker under nödåren.

Utom sig lät Stor-Grubben kalla på alla de sakkunniga, som med en mun förklarat, att i myren låg Västerbottens bästa åkerjord. Nu stodo de där tafatta och tvekande. Grubben lät dem knappt komma till ordet i sin ursinniga vrede.

Till slut var det dock en av dem, en gammal Tavlebonde, som fattade mod och framlade sina synpunkter. Aldrig kunde väl patronen tänka sig att få god skörd, så länge den vattensjuka marken bredvid låg odikad, sade han. Det gällde att ha tålamod, tills hela myren låg dikad, fast det nog skulle kosta både tid och pengar.

Men patronen litade inte längre på deras ord utan körde helt sonika ut hela sällskapet och sände omedelbart en av sina skutor ned till Stockholm efter en nyexaminerad lantbruksdirektör. Något grön efter sjösjukan landsteg denne charmante herre en dag i staden, och morgonen därpå kommo han och Stor-Grubben rullande i kalesch med parhästar ut till myren.

Frostbiten, svartgrå och härjad låg nyodlingen där i den råkalla höstdagen, och tätt invid glimmade det svarta myrvattnet kallt och blankt. Isiga frostdimmor höjde och sänkte sig däröver som levande andeväsen. Och i bottnen på myren satt den själlösa sjövittra och höll allt levandes rötter i sina förkvävande händer med ett tyst och förvridet skratt.

Allt såg så fattigt, så förslitet och ofruktbart ut i ljuset av hennes andedräkt. Den främmande unge herrn ryste och svepte kappan tätare ikring sig. Herre Gud, hur kunde någon drömma om att gräva guld ur denna karga, sjuka mark! Och genast hade han sin dom färdig. I väl valda, vetenskapliga ord förklarade han för den obildade patronen, att myren vore en i hög grad misslyckad spekulation. Det vore rena galenskapen att vräka mera pengar i dess svarta djup.

Och patron Grubb trodde honom. Han var en man med stark vilja, men kort tålamod, alltför snar att gripa och åter förkasta. Någon verklig lantbrukare var han minst av allt. Han kunde inte vänta och ta ur vår Herres händer. Vad han ville ha, det tog han själv med hård och otålig hand.

Och nu var det skogen han ville ha. Skogslyckan han skövlat uppe i Lill-Jonsagården hade lärt honom, vad skogen var värd i rätta händer. Därför mottog han nästan med en viss lättnad sanningen om vintermyren och körde vördnadsfullt den lärde lantbruksdirektören tillbaka till staden och en charmant festmiddag, medan han i tankarna till nästa år lade ut vintermyren till ängsmark för att helt kunna vända sitt intresse åt skogen.

* * * * *

Och så kom det sig, att skogsskövlingen kom även till Tavle by och sög allting med sig i sin virvel. Därmed började ett nytt liv. Med yxa och såg trängde Stor-Grubben med sina arbetare in i byns jungfruliga skogar. Som en förödande brand gick han över urgammalt, milsvitt skogsbestånd, som varken lag eller hävd skyddade, tills det liknade ett enda väldigt, av elden härjat bränte.

Där han gick fram, stupade jättegranarna sida vid sida under brak och dån, tills en dag skogen låg död. Ur markens rivna mylla stucko de friska stubbarna upp likt benen ur en sargad och förmultnande kropp. Men under stubbarna, som sakta skulle gråna och förvittras, sutto rötterna friska kvar. Dem hade han icke förmått rycka upp, där de grenade och knöto sig vid varandra djupt nere i jorden. Hårt nitade i hembygdens hjärta sutto de alltjämt. Men de räknades icke, stockarna var det, som skulle ut i världen och skaffa sin herre pengar och makt.

Hemma på sitt kontor satt Stor-Grubben och granskade tumningslistorna, och för var lista hans tummare bragte med från skogen ljusnade hans barska drag alltmer. Det år han började hugga skogen på sina hemman, det var sannerligen ett godår! Detta var något, som lönade sig bättre än att odla svekfull myrjord. Den åker han nu brukade behövde varken ans eller vård. Sådant lämnade man åt de efterkommande, dessa enfaldiga bönders efterkommande. Men skörden den tog man själv, i hundra- och tusenfaldig måtto tog man den.

Den tanken hade något med det religiösa att göra. På oviga ben reste sig patronen och gick in till sin maka, som satt i fönstervrån på sidentaburett och sömmade en silkesbörs.

— Ge mig börsen, Mathilda, sade han och ryckte den till sig, och innan hon hunnit alterera sig, hade han stoppat den full med blanka guldmynt.

— Tag dem, Mathilda, sade han med vibrerande stämma, och köp dig sarsmantiljen, som du ville grina dig till i jåns, och gack till Herrens hus om söndag och tacka honom för din makes goda framgångar. Nu, nu börjas det på allvar.

Och Mathilda suckade gudsnådligt, snörpte på munnen och knöt den magra handen fast som en klo omkring guldbörsen.

För skogen blev vintermyren glömd för några år. Vart år lät Grubben pliktskyldigast se till myrängarna, men till någon fortsatt utdikning eller nyodling kom det ej, utan man tog den höskörd som blev. Kanske kunde nu stunden varit inne för Tavle byamän att få återköpa vintermyren och förverkliga den gamla tanken, som symboliserade deras enighet och gemensamma välgång. Men nu fanns ingen längre, som kunde ta ledningen. Var och en gick med nya tankar. Efter att i århundraden ha tänkt och trott, att det var jorden, som var den fasta grund de hade att bygga på, kom man nu och sade, att det var skogen. Skogen, den gamla trygga muren till deras hus och hem, värnet mot främmande vindar, men ock full av skrämmande otyg, dock alltid det fasta, det orubbliga, som gick i arv från far till son, som gav timmer till egen stuga och ved till egen härd, men annars stod och växte på rot — nu kom man och gav den andra namn. Ett räntelöst kapital kallade man den, en obrukad åker, en lat tjänare, som grävde ned sitt pund!

Men hur skulle man kunna gräva upp och förränta det pundet? Därtill krävdes pengar, och så fattiga och nedtryckta av nödåren voro de, att mången knappt höll sig med häst. Och ned till älvens stora stråkväg skulle timret för att komma ut i världen.

Då kom Stor-Grubben. Skogshungern hade gripit honom, och den var större än jordhungern. Allt vad han kom åt slök han. Sedan han nu huggit ut sina egna skogar till den sista stubben, ville han köpa. Först vände de honom ryggen, Tavlebönderna. Då lade han pengarna kontant på bordet, stora pengar. Pengar, det var något man sällan såg. Det var något säkert till att vända på och ta i, något som klingade i skogsensamheten.

Måtro, det var ej gott för de fattiga bönderna, som knappt hämtat andan efter nödårens alla lidanden, att stå emot Grubben, när han kom och var gemen, klappade på axeln och sade:

— Med den där lilla skulden till mej, Kall Pers August, tar vi de väl inte så görnoga, bara ja får köpa skogen å dej.

Visst fick han köpa till slut, om än ibland med lock och pock. Stora pengar blev det, sedlar, som man knappt sett, på hundra riksdaler och mer, ja, en och annan, som längre stått emot lockelsen, kunde till och med vifta med tusenlappar. Så flöto pengarna till fattigfolket utom åkern, där den mesta skogen låg, och ett yttre välstånd med dem. Snart var man lika väl klädd och väl hädd på båda sidor vattnet. Men överallt i Tavle skogar gingo yxhuggen som dova slag mot en mur, som bräcktes.

Pengar flöto till också på annat sätt genom skogen. Var och en, som hade en son eller dräng att avvara, en häst och en skogskälke, lejde ut dem till Grubben för skogsarbete och timmerkörning. Det var mycket arbete med timret. Det skulle tummas och indrivas ute i skogen, det skulle köras ner till älven och flottas. Men allt detta var ett friskt och hurtigt arbete, något annat än det sävliga rotandet i de små åkerlapparna.

Nu blev det liv och rutsch i byn, timmerforor efter de ensamma skogsvägarna och nytt folk, som strömmade till för att få sin del av guldet. En dag lät Stor-Grubben slå upp en liten handelsbod uppe i utomåkersbyn. Där fanns också brännvin att köpa för sex styver kannan. Och Grubben hade en flod av tiotusen kannor att ösa ur.

Långt in i skogen rann den breda brännvinsfloden, i motsatt riktning mot timmerälvens fåra. Och vart den rann dödade den tystnaden, skogens heliga tystnad. Skändad låg den ljusa vinterdagens jättekyrka med grunden bar och brustna pelarstycken. Skratt och råa skrän ekade där inne örkdagskväll som helgdag. Och så började de många slantarna, som ur Stor-Grubbens hand fallit på bondens bord, att så sakta leta sig tillbaka igen till sin rätte herre.

Så mycket pengar som nu hade Tavlebönderna aldrig ägt. De visste ej, vad de skulle göra av dem alla. Att spara och gnida på kläder och föda, på gröda och redskap, det visste de sedan gammalt. Det var något, som var inärvt i deras medvetande sedan sekler. Men att spara på pengar, det hade de ännu inte lärt, ty de hade aldrig haft så många på en gång i sin hand.

Magen skulle först ha sitt, den hade ju så länge fått sukta. Tom klibbade den ännu vid ryggbastet, som om den varit bottenlös, fast man var dag åt sig tvärmätt på palt och sovel. Furubröd och agnar var ej längre vardagskost ens för fattigman. Vart mål satte man i sig, som om man ej haft något magahov, sovel på sovel lade man på oblandat bröd. Och sovlet skulle sköljas ned med brännvin.

Och om lördagskvällarna kom ungdomen efter vägarna och skrålade och sjöng en splitterny brännvinslåt, som ej förut varit hörd på den trakten. Slut var det nu med söndagsläsning och psalmsång, helst bland de yngre. Endast några av de äldsta och mest beprövade höllo tyst och stilla sina sammankomster, där de fingo bäst vara i fred.

Men deras egna barn skrattade och hånade läsarna, och mången gång avbröts »böna» av att halvvuxna pojkar trängde sig in, rusiga mitt på blanka söndagsmorgonen, för att avbryta psalmsången med sitt skrål och sina liderliga visor. Då grät väl mor, och far suckade, men ingen gick till själva roten av eländet.

Det var som om de uppväxande ungdomarna dunkelt känt, att man berövat dem något, ett säkert stöd i den framtida livskampen. Men det var ej något till att riktigt förstå eller kläda i ord, det de kände, när deras barndoms sagoskog föröddes och lät främmande, kalla vindar svepa kring stuguknuten. Därför dränkte de alla tankar i sus och dus och togo ut all sin livsglädje i förskott den tid den nu kunde räcka.

En och annan gård stod orubbad i virveln. En sådan gård var Ersagården. Den enda, som där rycktes med, var Ejnar. Han var just i jäsningsåren, ljus, stark, full av obrukad kraft. Det brusande liv, som drog genom bygden, ryckte honom oemotståndligt med sig. Timmertjukornas klingande på den snöbelagda skogsvägen och de dånande yxslagen i skogen sjöngo en aldrig tystnande locksång i hans öron. Efter faderns död trivdes han ej längre hemma. Där var så oroligt och jäktigt, folk sprang ut och in i stugan. Där voro sjuka och kranka och jämmer och gråt. Det var ej något för hans sunda unga blod.

Dag och natt var han åt modern, att också de skulle sälja skog till avverkning; så kunde de sedan köra allt detta kranka patrask på porten. Under nödåren hade ock de fått en liten skuld på gården och det var på den mor Brita skyllde, när hon ville ha skäl för sitt doktorerande.

Nu kunde de på annat, mera hedersamt sätt bli av med skulden i ett tag. Men nu var det mor Brita, som tappert stod emot. Hon visste knappt själv varför. Glad i pengar hade hon ju alltid varit, kunde aldrig få nog. Men när det gällde att röra skogen, då var det som om man hotat något av hennes innersta väsen. Av skogs- och fjällfolket var hon kommen. Nu var hon bofast, men i sorg och bekymmer sökte hon sig ofta ensam till skogen. Den stod så mörk och full av hemligheter kring gården, den höll henne kvar.

Det första yxhugget därinne av främmande hand skulle träffa hennes egna livsrötter eller driva henne ut på gamla dagar att liksom modern i blind instinkt söka sig åter till stamfränderna. På bofast gård hade hon levat, men i skogen hade hon helst velat dö och bli begraven efter fädernas sed, svept i näver från björkstammarna. Därför vägrade hon, men utan att ange skäl, hårdnackat och envist.

En gång drevs hon av sonens halsstarrighet att söka råd hos sin mor, den gamla mormodern med siarblicken. Vad de förehade inne i den låsta lillkammarn, är ej gott att veta. Någon tyckte sig höra spåtrumman gå, men det var nog fel, ty endast lappmannen hade rätt att bruka trumman. Men kanske sutto de båda kvinnorna av lappblod och övade den gamla konsten att spå på kniv? Visst är, att när mor Brita kom ut igen, hade hon en liksom nyvaknad blick, då hon varnade sonen med dessa ord:

»Säljer du skogen, säljer du ock plogen.»

Därmed menade hon, att skulle skogen gå, skulle åkern snart följa efter. Då blev Ejnar ursinnig och svor på, att från den dagen skulle han ej lägga hand vid gårdens skötsel, förrän han blev myndig och själv hade rätt att bestämma över sitt.

Från den dagen höll han mest till uppe vid skogskörslorna på utomåkerssidan, tjänade stor dagspenning och åt och söp upp den med byungdomen eller med främmande skogskarlar och flöttjare. Mer än en gång fick Brita se sin son komma drucken hem. Men hon sörjde mindre över det — det hörde nu en gång till manfolkssed — än däröver, att han från den dagen varken tycktes tåla mor sin eller mormora i huset. Ofta fällde han hårda ord, men än oftare höll han sig borta, för att slippa deras åsyn.

Så kom allt hans arbete på gården att falla på Mats axlar i stället. Och i och med att Britas läkekonst blev mera anlitad, kom också mycket av husbondeväldet att vila på honom. Ung som han var, hade han redan allvaret inne och förstod att tillvinna sig lydnad av drängarna. Ingen anade, att han stundom i hemlighet avundades Ejnar hans fria liv. Mats gick nu på sitt nittonde år. Nya, okända krafter började sava sig också inom honom. Såret i hans inre var ej längre så svidande öppet, och en sen och tafatt ungdomsglädje ville söka sig utlopp i lek och dans och stoj bland de andra. Men något höll honom åter tillbaka.

En söndag vandrade han ensam upp till lillstugan igen. Denna gång för att äntligen se till, vad Grubben hade gjort med skogslyckan. Det var år och dag sedan han sist varit däruppe, och han hajade till av förskräckelse, när han fick se stugan. Vintrarnas tunga snöfall och höstens stormar hade gått illa åt den, nu när skogsskyddet var borta. Dörren hängde lös på sitt ena gångjärn och slängde och dängde för varje vindpust. Taket höll på att ruttna ner, men överst på takåsen satt ännu farfars gamla värflög, rostig och spräckt, och gnisslade vemodigt för alla lössläppta vindilar. Därinne var förödelsen än värre. Innertaket, som varit vitlimmat, var grönt av mögel. Tjukan grodde osynlig i väggarnas brädfoder och spred sin unkna lukt av förruttnelse, trots den öppna dörren.

Men värst var den förödelse människor gjort. I spisen, där mor alltid satt doftande björklöv till midsommar, låg det en hög av trasiga buteljer uppvräkta, och golvet var fullt av glasskärvor och orenlighet. Då förstod han det — hit till den undangömda ödestugan i skogskanten hade de kommit för att hålla sina supgillen, det glada ungdomslaget av huggare och flöttjare, dit väl ock Ejnar hörde. Hett måtte det gått till. Intorkade spyor och matrester smutsade det söndriga golvet.

Då skar det till av vrede och förakt i Mats. Klart mindes han åter fars och mors tanke om sådant. Han mindes deras lugna, värdiga liv mitt i nöd och bekymmer. Tänk, om mor kunnat se sitt stugugolv, vars nötta tiljor alltid varit så skinande vita till helgerna! Med en gammal kvast, som låg slängd i en vrå, sökte han göra nödtorftigt rent. En tår föll ur ögat, innan han själv visste det, men inte kunde den tvätta bort all den mänskliga smutsen. Till det behövdes det änglars tårar, tänkte han.

På fars och mors bröllopsbädd och dödsbädd hade de suttit och vräkt sig med sitt rus och sina skamliga ord och visor. De ruttnande plankorna av väggfastsängen hängde ännu vid stockarna, gråa trasor och illaluktande halm fyllde den. Också där hade de orenat med skärvor och smuts. Vit av harm svor Mats inför den synen att aldrig blanda sig med sådant sällskap.

Länge stod han ej ut att se förödelsen, utan rusade åter ut, stöttade dörren med en stör och kastade en blick ut över åkern. Livsdödande ljung hade för vart år smugit sig längre ut över vreten. Nu växte den över mer än hälften av den magra åkerlapp, där Lill-Jonas brutit ett magert bröd åt sig och de sina.

Modlös vandrade han vidare uppåt skogen. Längs med åkern och gärdesgården hade Stor-Grubben lämnat en rand av skogen kvar. Likt en tät skärm dolde den tomheten där bakom. Men när han tagit några steg fram åt skogsstigen, såg han det. Hela skogslyckan var kalhuggen, ej ett enda livskraftigt träd hade lämnats kvar på roten. Stubbe vid stubbe, vart han såg, likt grå och kutande troll på huk bland ris och enbuskar. Skarpt skilde sig uthuggningen från de ännu ohuggna grannägorna. Det var som om han blottat ett hemskt och frätande spetälskesår mitt i en tät och yvig päls. Sådana frätsår bar skogsbeståndet runt om i Västerbotten.

Nu, när det var för sent, gick det med ens upp för honom, vad skogen, rätt brukad, kunnat vara för dem alla. En säker och trygg, om ej så stor inkomstkälla, om den huggits med förstånd. Men nu var det förbi med det, och föga båtade hans fåfänga tankar.

När han den kvällen återvände till sitt nya hem, hörde han åter ljudet av en väldig buförning. Aldrig hade det varit en sådan oro i skogen som i de dagarna. Vittras låtar och bjällror klingade jämt om öronen på skogsfolket. Det sades, att hon själv kom och satte sig i sin röda kjol vid skogskojans eld, om någon ung gosse ensam höll vakten. Men detta var nytt folk. Ingen lät sig locka, och ynglingarna voro redan vordna så gamla och kloka, att de skrattade åt vittras konster.

Men Mats han förstod, att vitterfolket stördes av det vilda livet i skog och mark, och när han nu åter hörde olåten, som denna gång drog bort från byns ägor, visste han, att nu flyttade hela följet med kräk och bohag från Tavle by. Vad det månde betyda av gott eller ont, kunde han icke säga. Men sällan flyttade vittra från rik och välmående bygd. Lugn blev han därför först, när han under gamhässjans golv hörde det välkända ljudet av tunna bjällror och späda röster. På Ersagården bodde vitterfolket ännu kvar. Så länge han fanns på gården, skulle vittra få bo i fred under hässjegolvet.

* * * * *

Det var en annan, som gick där i hemlighet och längtade på gården. Det var Anna-Greta, vars sprittande blod sjöng i takt med de nya danslåtarna, som trängde från byn var lördagskväll under högsommartid. Taktfasta som pulsens friska slag, muntra som livets lek i ungdomstid, trånande som hjärtats hemliga oro, ljödo de åter och åter i den sugande vita midsommarkvällen, i augustikvällens veka månskensdis, långt, långt in i de mörknande höstnätterna. Entoniga, klagande, vemodiga mitt i skrålet och skränet därbortifrån, mitt i stampet av grova klackar, ett med den rusande hödoften från slagna gärdor, ett med skogens undergivna sus över vittras dolda brudbädd av ljung, som redan rodnade i topparna, ett med flickans tankar, där hon satt med heta kinder och lyssnade vid gärdet, som stängde henne inne.

Då kom mor Brita och ropade in henne till sängs med sin gällaste röst. Kunde hon inte hålla sonen hos sig, skulle hon då hålla tag på jäntan. Hon kände sitt möderneblod, det heta, lättrörda. Anna-Greta var ännu för ung till att gå i dansen. Hon var ej heller som de andra bondjäntorna.

Men hur hon bjöd till, kunde hon inte hindra, att friarna av sig själva började söka sig till gården. När danslåten därborta började sacka av frampå lördagsnatten, stod det redan många av byns pojkar utanför Anna-Gretas fönster och tiggde henne om att öppna. Tåligt läste de sina friarramsor, fast inget svar kom. Men innanför i kammarn låg flickan och hörde det och skrattade lågt. Kvavt var det i lillkammarn. Hon hade måst kasta lapptäcket av sig. Det grova lakanet tryckte som en fäll, särken var av grovaste, hemspunna garn och kändes tjock som skinn.

Lillkammarn var det enda rum, som hade nattgardin. Den var väl fördragen. Ett vitt drömslott stod där på dess mörkblå botten, på vars stora vatten vita svanor simmade bland flytande båtar av en form, som hon aldrig sett. I en av båtarna satt han, prinsen, med en gitarr på sitt silkeklädda knä och en plym i hatten. Hon hörde honom spela långt, långt ifrån — det var den döende danslåten från byn. Ansiktet såg hon ej, han höll det vänt mot slottet och spelade sakta för den, som var där inne.

En fläkt rörde gardinen, det var som om båten stilla glidit fram till slottet. Då visste Anna-Greta, att det var hon själv, som satt dold där innanför och väntade. Nu skulle han sätta foten på marmortrappan, nu skulle han stiga därin — — —

Då rörde det sig av mörka skuggor bakom fönstret. Hon såg dem tvärsigenom drömslottet, och en grov röst skrek:

— Du val släpp in mej, Anna-Greta! Lätta på dörra e nalta!

Hon kände rösten, det var Karl Anton på Mon, han som kysst henne en gång i vinterdrivan. Hon såg honom för sig, där hon låg, såg hans dumma, fräkniga ansikte och det röda striphåret. Och hon skrattade högt, där hon låg, gäckande, med ett stänk av vemod. Nu stod han där och trodde sig väl kunna köpa henne. Pengar hade han alltid lösa i fickan till att skramla med, alltsedan far hans sålde skogen. Men förgäves hade han stått lutad över myrstacken kväll efter kväll för att bli kvitt fräknarna i synen. De sutto där de sutto, tätt som nagghålen i en tunnbrödskaka.

Där bakom det målade drömslottet rörde det sig, hennes verkliga liv. Det var allt, vad som fanns bakom dess vita tinnar och torn, bakom slottsgrav och stängda portar. Och en aning grep henne för första gången, att hon ville vara något annat än det, som var hennes dagliga liv.

Nu var det en annan röst, som sökte bjuda över med lika enkla och rättframma ord, och flera röster föllo in. Hon kände dem alla på talet. Bondpojkar var det, välbesuttna pojkar från de största gårdarna. Ingen annan skulle våga sig fram för att språka på Ersagårdsflickans fönster.

Nå, än sen! En bondflicka av västerbottensstam var hon, hon skulle väl som andra frias upp på gammalt övligt vis. Ingen skam i det, för den, som hade hederliga avsikter.

Det var blott de yttre åthävorna hos dessa bondpojkar, som voro grova. Innerst inne voro de blyga, tafatta och skygga att visa sina känslor, bundna av gammalt skick och bruk. Ej ett hår skulle de krökt på hennes huvud mot hennes vilja, om hon gjort, vad de bett om. Den för vilken hon lättat på dörren, skulle bliva hennes skydd mot de andra, som stillsamt skulle gått sin väg.

Lördagsfrieriet var lika hedersamt som varje annat frieri. Så hade hennes far friat upp sin hustru en gång, så hans far före honom, så var och en i släkten. I tukt och ära hade det skett, i tukt och ära hade de sedan levat samman livet ut. Ty gossen slapp väl in i kammarn, om han var den rätte, till sängen slapp han ock, där flickan låg. På det brokiga lapptäcket med dess rutor av livets alla färger fick han lägga sig med kläderna på. Men längre kom han ej, förrän allt var avtalat med bröllop och lysning.

Timme efter timme lågo de där sedesamt sida vid sida, de båda unga, och talades vid om hur de ville ha det. På de timmarna lärde de känna varandra mer än på många månader annars. Tungt var arbetet, långt var det mellan fristunderna. När skulle de träffats annars och fått talas vid? Nu visste de, var de hade varandra för livet.

Eller blottade det samtalet alltför många olikheter i vilja och tänkesätt. Kanske flickan såg, att den hon öppnat för ej var den rätte i alla fall. Då kom han bara ut, som han kommit in, och flickan var varken skämd eller olycklig för det. Kanske släppte hon in en annan någon lördagskväll senare, en som fick stanna. Kanske kom han längre då, kanske fick han både skämta och gantas och mer till — kanske kom han till sist in under lapptäcket ändå!

Men hur det gick, så var det ingenting att dölja eller ljuga sig ifrån, ens för mor eller far. De visste oftast om, att flickorna hade friarn inne i kammarn. Men de litade på sina stintor, och den liten slog sällan fel, ty flickorna visste som oftast, att vänta och välja rätte’n — han som _ville_ stanna för alltid.

När pojken väl vågade sig till gårds mitt på blanka söndagsförmiddagen med sitt frieri, blev han lika väl mottagen för det. Ja, så långt gick det, att far själv kunde bjuda en gäst upp till jäntorna, om han kastat sina ögon på en av dem och eljest var ett mågämne, som dög.

— Stinta ligg opp i vinn, fråga na sjölv, sade han och lyste uppåt vindstrappan.

Och när friarn skulle ner igen på morgonkulan, kunde det hända, att han möttes i vindstrappan av moran med kaffebrickan, som hon skulle upp till gästen med.

Ja, så hade det varit i de gamla tiderna, men nu var mycket löst folk kommet till bygden. Men till Anna-Gretas fönster för att språka på hade de ej hittat ännu, då hon ej synts på danserna.

Bara känt folk var det, men ändå blev mor Brita ond, kom in och drog flickan i säng. Hur det var, hade stintan ej kunnat neka sig nöjet att kika bak gardinspringan, när tokpojkarna svuro på att de skulle gå sin väg, bara de fingo se hennes ansikte.

— I säng me dej, jänta, grälade hon, de ä viller å vänt, tills rätten köm!

Den rätte, nog visste mor Brita redan vem det var. Gods och gull hade han mer än någon annan på trakten, fast ungtupparna där skällde honom gamkall. Nog var han vorden litet »snav oppi huvvene», men inte skulle man syna hund efter håren.

Men Anna-Greta visste ej själv ännu, vem rätt’en var, fast nog undrade hon, varför hon saknat en röst bakom fönstret.

Ty en var det, som aldrig kom bland lördagsfriarna för att språka bak på fönstret. Ingenting hade han heller att fria upp med, fast på rösten och orden var det nog inget fel. Nog skulle han ha kunnat lägga dem så väl, att han fått en flicka till att lätta på fönstret alltid.

Men vad skulle han sedan haft till att säga, när det blev tal om, hur många skeltal hemmanet hans var på eller hur många kor och hästar det födde? Ty det var ju inte till en vanlig piga han kom. Till en hemmadotter var det, till en av de rikaste i byn. Vad skulle han haft att svara, när hon frågat, hur många skel korn de skulle sått och var de skulle haft slåttesängarna?

Fast nog anade det honom ibland, att det inte var sådant tal Anna-Greta ville föra under lapptäcket. Annat hade hon nog själv till att tala om än om lakansväven, som mor blekt färdig på marssnön, och allt som låg sömmat och redo i hennes egen finmålade hemmafalekista, som far slöjdat henne redan det året hon vart född.

När sådana tankar kommo på, smög han sig till att titta på ett snidat blånrockhuvud med de grannaste färger, som han hade väl gömt under sänghalmen nere vid fotändan. Alldeles tomhänt skulle han väl ej kommit ändå. Maken till fästegåva kunde ej mången göra med sina egna händer. Nu var det färdigt. Till fönstret vågade han sig dock ej fram, och stängt förblev det ock den sommaren ut. Den, som så höll sig undan, det var Mats.

Men något var det, som ofta drog dem till varandra mitt i vardagsidet, utan att de visste om det. I blindo följde Mats, när Anna-Greta gick över gården. Som en susande vind var det i hennes kläder, den slog rodnaden upp på ens kinder. Mycket hade han ej att säga, ingenting hade hon att svara. Men följdes åt gjorde de ock och sågo stundom i undran på varandra, som man ser på en främling.

Men det var också en annan, som såg på dem, och hon tyckte sig se mer än hon ville. Och den dagen hade hon givit mer än annars, om Mats någonsin hade okommit till gården. Ty mer än allt annat var henne den tanken okär, att Mats kunde stanna kvar som måg på gården. Det vore då sannerligen ingen mågstump att skryta med, fattigpojken där. Han skulle ta hennes dyrbara vildblomma, som rikpojkarna i byn förgäves tiggde om att få se i fönsterspringan! Nej och tusen gånger nej!

Så drog hon dem isär med olika ärenden, snäste in flickan till kökssysslorna och körde pojken till utearbete och läste många onda ramsor över den dag, då den olyckan till pojke kom i huset. Fast hon visste, att på honom bet intet sådant. Mycket av hemliga medel hade hon ju prövat mot honom de första åren, men i all sin värnlöshet hade han burit på en kraft, som bröt all hennes makt. Vad det riktigt var, visste hon ej, läsare var ju pojken inte själv, trotsig och hårdsint som han var. Svära och banna hade hon ock hört honom göra någon gång. Men djupt inne i sig bar han väl på ett arv av faderns tro och moderns böner, vilket var hans säkraste skydd mot mörka makter.

Med åren hade hon glömt något av sitt agg till pojken. Snart nog började han ju göra stor nytta för sig, och på de sista åren hade han vetat att göra sig oumbärlig. Nästan med förskräckelse insåg Brita, hur svårt hon skulle ha att reda sig utan honom nu. Men det kunde ej hjälpas. Nu gällde det mer än så. Inför vad hon trott sig se av gryende känsla mellan dottern och honom hade allt det gamla hatet flammat upp på nytt, starkare än någonsin. Bort skulle han, bort på något vis.

Hur djupt det hat var, som mor Brita burit till honom under alla dessa år, skulle Mats en dag få erfara på ett hemskt och oväntat sätt. En dag hade Mats varit i skogen med en av drängarna för att spänta tjärved, då han råkade hugga sig i benet. Såret var väl ej så djupt, men en åder var träffad, och blodet sprutade högt. Drängen var dock så pass kunnig, att han kunde binda till ådern, tills annan hjälp kunde skaffas. Togo de sig bara ned till gården, hade han ingen oro sedan, ty mor Brita var känd för sin förmåga att kunna ställa blod.

Hur han lyckades släpa Mats ner till gården, var mer än någon av dem kunde säga sedan. När Mats vaknade till sans — han hade svimmat just som de kommit inom grinden — låg han på det vända sofflocket i kökskammarn på ett rent grovlakan, och mor Brita stod lutad över honom.

Vad hon förehade, fattade han ej, allt dansade runt för honom i ett silvertöcken, där röda prickar summo kring som irrande dammkorn.

Då hörde han Anna-Gretas ängsliga röst, som kom långt inifrån silvermolnet:

— Träng du int om hjälp för Mats, mor?

Och mor Britas otåliga svar:

— Gack du i köket, jänta, till att ställ blogen vet du, att man helst ska va allena.

Så stängdes dörren sakta, och mor Brita sysslade åter med något vid hans ben. Var det yrseln, som gjorde det, eller darrade hon så på handen? Med ens upphörde det obehagliga trycket över ådern, blodet forsade åter fritt, de svävande töcknen dansade allt hastigare, de tätnade mer och mer, till slut lyfte de honom med sig, och han flög långt, långt bort över plåga och värk in i okända, skimrande världar. Så lätt, så fri som nu hade han aldrig varit i sitt fattiga, tryckta liv.

Just som han skulle till att släppa taget med allt som låg bakom, hörde han åter Anna-Gretas förfärade röst liksom djupt under sig:

— Mor, mor, är I så ojessunammens okristlig, att I låt blogen rinna ur’n Mats?

Då rätade mor Brita förbittrad på sig, slängde något på bordet och sade:

— Nånå, är’e så, att du vet den saken viller än ja, så si åt att få bot på’n Mats sjölv! Men de bruk no mest vara så, att gejta, som skrik mest, hon mjölk minst.

Och i vredesmod lämnade hon rummet. Där stod Anna-Greta ensam, villrådig, med den halvt avsvimmade pojken, ur vilken livet sipprade i den ena röda droppen efter den andra. Visserligen hade Anna-Greta en gång tiggt sig till lärdomen med att ställa blod efter modern, men hon hade aldrig praktiserat det själv. Men lärt på rätta sättet var det — konsten skulle läras av en äldre till en yngre, annars var den ogiltig. Men nu — hade hon månne kraften? Hon visste, att det bar straff med sig att ställa blod, om man ej hade den. Men något nytt och okänt bävade inom henne, när hon såg på den orörliga pojkgestalten, något som ej hade att göra med egensinne och koketteri, och hon kände, att om hon skulle mista Mats, lekkamraten, miste hon det bästa livet skänkt henne.

Hastigt tog hon upp det modern kastat på bordet. Det var en solkig linnelapp, och hon visste, hur den var beredd. Den var färgad med några droppar blod från en döende människa. Med darrande hand lade hon den på såret, så tryckte hon hårt på det med sin högra tumme och läste tyst följande gamla besvärjelse:

»Du blod stanna, såsom vatten stannade för Israels barn, då de gingo över Jordanflod. Det är så sant, som Jungfrun Maria är Jesu moder. Och nu blod står du.»

Drömde hon, eller var det sant, att blodet plötsligt upphörde att rinna? Flämtande låg Mats alltjämt tillbakakastad på bädden, och hans ansikte var gråvitare än grovlakanet. Men de röda dropparna hade upphört att sippra fram. Ännu en lång stund tycktes han dock vara borta från livet, men så vaknade han åter till och såg upp på henne med en lång, allvarlig blick. Grönblå, stilla voro hans underliga ögon. Hon tyckte, att de liknade det blå vattnet, där hennes drömslott speglat sig, medan kärleken slog sin fjärran visa på darrande strängar. Blodet rusade till hennes kinder. Det var som hennes kropp sugit till sig allt det blod, som ynglingen förlorat. Förvirrad gick hon till dörren och ropade lillpigan till sig till hjälp.

Mats återvände verkligen till livet, fast så medtagen och matt, att han måste ligga till sängs i flera veckor. Det var underbara veckor! Dag och natt vakade Anna-Greta över honom och vårdade honom ömt som en syster. Allt det nyckfulla, det främmande och förvillande, som stundom kom över henne, var nu borta. Med allt det hon hade av mjukhet i sitt böjliga väsen smög hon sig omkring honom i tusen omsorger. Hon skötte om hans sår, hon lagade honom stärkande föda, hon muntrade honom med skämt och goda ord. Men ibland hände det, att hon förvirrad tystnade och plötsligt såg på honom med en lång, förundrad blick.

Han såg ej ut som en bondpojke, där han låg, Mats. Hans hy var vit och blek, och mot den glänste ögonen dubbelt mörka och djupa. Han liknade sin far, där han låg. Det kantiga ansiktet såg egendomligt förfinat ut över den grova skjortan, själfullt och genomlysande av sin egen inre klarhet. Allt det han innerst var, framträdde ur det grova vardagshöljet.

När den tanklösa flickan lutade sig över sjukbädden, såg hon alltjämt sin bild speglas djupt, djupt där nere i de feberglänsande ögonen. Med en rysning tyckte hon sig se sig själv speglad i en trollspegel, fången i en djup brunn. Hon ville ej se sin bild så förtrollad och gömd, men hon drogs åter och åter dit för att se. Då kände hon, att ynglingen, som låg där så matt och svag av blodförlusten, dock var den starkare av dem två, ty han hade fått henne i sin makt. Och mitt i sin hjälplöshet erfor Mats något av detsamma, mer för var dag, allteftersom blodet åter strömmade till i hans kropp, nytt och friskt.

Aldrig i sitt arbetsfyllda liv hade han haft sådan ro till att vila sig och tänka, att se in i sig själv och andra. För första gången sedan barndomens lidanden kände han sig ett med sitt eget jag, i harmoni med det väntande livet. Det var som om den oväntade åderlåtningen tappat bort ur hans blod allt, som var sjukt och tungt och grubbelfyllt. Och en underbar lätthet och frihet fyllde hans själ, medan hans unga kropp för första gången erfor manbarhetens växande styrka.

Men allt var ännu avlägset, borta. Han var i den sällsamma stämning man har, då man i skymningen ensam vilar på sin bädd, medan vardagens ljud dämpade tränga in genom den stängda dörren. Aldrig känner man sig leva så intensivt, som när man så vilar en stund, avsides från livet. Allt det alldagliga får då ett nytt och avlägset ljud, allt det fjärran oförklarliga kommer en lockande nära. Så låg han dag efter dag som i halvdvala och såg Anna-Greta gå och komma, och aldrig hade hon synts honom så vacker.

En kväll låg han halvsovande. Det var i slutet av mars, vårfrudagskvällen, den kväll, då alla sommarens små krypfän vakna till