Part 8

Ändå kunde alltsamman plötsligt vara ombytt igen. Roland skickade plötsligt femton dollar, inbesparingar på den första lilla lönen; Pontus utmärkte sig igen med sitt goda huvud och fick ett stipendium; lille Libert gjorde framsteg, och hon, Matti, hade lyckats sy en klänning själv. Den trängde i ärmhålen och var litet för kort, men ändå långt ifrån oanvändbar. Och plötsligt strömmade elever och porslin till igen; mamma hann knappt laga allt som lämnades in, och ännu mindre laga allt annat, kläder och duktyg med mera, som hon icke orkat med, när alla bara varit sorgsna och hon ensam skulle muntra dem. Då lyste hemmet upp igen, då festade man en smula, bal gavs det inte precis mer, men Garibaldi kom om kvällarna och satt och väntade hem herr Murius, och operasångaren Wattman, när han var ledig, och många andra vänner, och man drack italienskt vin.

Och då slapp man åtminstone höra pappa säga till mamma att hon hellre borde blivit gift med operachefen!

— Operachefen? frågade Alexis. Känner ni honom?

— Inte! Det är bara ett talesätt.

— Han umgås hos oss, sade Alexis.

Hösten kom, de hemliga sammankomsterna i Paschska huset togo slut; Alexis och Pontus voro inte längre klasskamrater, ty Pontus hade lyckligt och väl hoppat över ring III som han sagt att han ämnade göra. Det skulle ej varit honom emot att få meddela detta åt den ensamma damen i parken. Han ångrade smått att han inte fortsatt att odla bekantskapen: vem visste vad som kunde falla en dylik dam in? Att hjälpa en lovande yngling fram till examen var inte det orimligaste.

Men damen var försvunnen och det skulle mycket ha förvånat Pontus, om han erfarit att hon icke helt och hållet glömt honom.

Han hade blivit en av den sömnlösas gäster, en av fantasifigurerna, vilka medan stadens klockor slogo nattens timmar, höllo henne sällskap. Hon hade ibland önskat att den städade unge mannen av en impuls vänt sig till henne, yppat eventuella svårigheter, tytt sig till hennes beskydd — och hon skulle ej vägrat honom det. I stället hade han gått, uttråkad, och kanske, tänkte hon, gjort narr av henne inom sig, eller i sitt hem, i detta Muriusska hem, där hon ingenting hade att skaffa.

I september reste fröken Liwin, såsom hon tänkt sig det, utomlands. Opåräknat fick hon med sig Rick Brunjohann, vars förlovning under sommaren blivit uppslagen, och som var förstörd av förtvivlan. Elma förbarmade sig över henne, och de reste under några veckor. Men Elma drog hit och Rick dit. Rick ville liva upp sig med nya kläder dels åt sig själv, dels också åt den, enligt hennes mening, alltför tantigt och ledsamt klädda Elma, och Elma lät verkligen förmå sig att i Paris ekipera sig någorlunda efter modets fordringar. Men Rick ville också göra nya bekantskaper, och Elma vägrade absolut att sitta på kaféer, besöka målarateljéer eller danslokaler.

Hon blev då många aftnar sittande ensam på hotellen, rökande liksom hemma i Stockholm, ruvande över sin ledsnad. Hon sade sig att Rick, medlidandet för denna i all ära, dock var och förblev ett omöjligt sällskap för den, som vill ägna sin resa åt muséer, utställningar eller besök i högkvarteren för ena eller andra slaget av ideella rörelser. Många kvällar satt hon upptagen av att ordna material hon samlat, medan oviljan mot den levnadsfriska och dansande Rick Brunjohann fick ny näring.

På hemresan, sent i oktober, i Hamburg, där de två damerna skulle göra ett litet uppehåll, kom Rick efter ett strövtåg i butiker upp på hotellet med en stor nyhet:

— Jag har stött på Eric Bourgsten. Han kommer och hämtar oss till middag.

Elma kände att hon blev röd. Hennes första tanke gick till den eleganta sällskapsdräkt av blankt svart siden med vitt, som hon köpt i Paris. Hon såg på sina fötter: inga av de skodon hon ägde passade till den sällskapsdräkten. Hon hastade ut, skyndade in i första anträffade skoaffär: ~Feuer~ stod det över dörren. Det måste väl vara en synnerligen elegant affär, med bara ägarens namn över dörren: ~Feuer~, troligen känt över hela staden. Fröken Liwin steg in och lät föra sig till en stoppad soffa samt begärde ett par smakfulla låga skor.

Butikens föreståndare eller kanske ägare, kanske herr Feuer i egen person, skyndade fram, gav order, gjorde förslag. Elma fann snart, att de vackraste skorna också voro de dyraste, mycket dyrare än hon tänkt sig eller någonsin förut givit för skor. Men herr Feuer sade, att en nådig fru av hennes kvalitet icke kunde bära andra. — Se, hur de klä! ropade han. En fot lik den nådiga fruns hade man ej lov att sätta simpla skor på. Det susade för Elmas öron. Inom henne växte den enda föreställningen, att hon strax skulle träffa Bourgsten igen, växte så att den slutligen ej gav rum för annat. Medan hon satt där och herr Feuer lät taga av och på hennes fötter den ena eleganta skon efter den andra, tänkte hon blott på vad Bourgsten skulle kunnat tycka om dem.

När hon lämnade butiken, hade hon två par skor av yppersta modell och två par första klassens silkesstrumpor med sig. Nu räckte hennes pengar inte mer än nätt och jämnt hem.

Bourgsten väntade i vestibulen, när damerna kommo ner, middagsklädda. Han hade en bil, han förde dem till en restaurang, tämligen liten, intim, med avbalkade små alkover, med bekväma stolar, snabb och expert uppassning. — Man äter bäst här i hela Hamburg, sade han.

Publiken väckte strax Ricks nyfikenhet: en festpublik, slösande med champagne. Här och där voro bord, vid vilka sutto damer, alltid i herrsällskap och så sminkade, så färgade, översållade med smycken, att Rick ej kunde misstaga sig på deras art.

— Är detta verkligen ett korrekt ställe, Eric? frågade hon med sin säkra ton.

— Vi är utomlands, svarade Bourgsten, och jag kan försäkra er, och särskilt fröken Liwin, att det mycket väl går an för oss att äta här.

Också Elma såg med undran på de utmanande damerna. Icke att deras uppförande gav rum för anmärkningar. Men det var första gång i hela sitt liv hon befann sig på en plats, där demimonde tilläts visa sig, öppet låta uppmärksamma och beundra sig, breda ut sig, idka grannskap med en fröken Liwin eller överhuvudtaget personer av hennes karaktär. Det stötte henne mer än hon ville visa. Samtidigt förmådde hon icke ignorera sällskapet, kunde icke hålla sin inbillning från gåtan i det, som utgjorde dessa kvinnors makt. Hon revolterade mot den makten, men kunde ej vända ögonen från dess innehavarinnor.

Hon kände vämjelse och likväl underlägsenhet. Dessa damer, vilkas tillvaro var en offentlig skam, voro likväl lokalens prydnader; deras närvaro stegrade intrycket av sorglöshet, rikedom och till och med skönhet, medan hon själv, trots den nya paristoaletten och de mot alla förnuftets bud inköpta nya skorna, här var fullkomligt betydelselös, mer än någonsin eljest ointressant. Till och med Rick, den uppslagna förlovningens sorger till trots, hade anpassat sig, hon var väl pudrad, ondulerad, bar en urringad dräkt och hade strax lyckats anlägga det här bäst passande, glättigt bekymmerslösa sättet.

Restaurangens orkester spelade inbjudande, smäktande musik, idel erotik; vatten plaskade sövande ur en liten fontän i salens mitt; i vattnet bröto sig strålar från en ljuskälla i fontänens botten, än rosenröd, än strålande blå, giftigt grön, violett, orange. Rick pratade och skämtade med Bourgsten, hon drog sig inte ens för att gyckla med ett frieri hon påstod sig ha framfört till honom för egen del. Det var hans fel, sade hon, att hon förlovat sig så dumt strax därpå, med löjtnanten, en ointelligent karl.

Bourgsten tog Ricks förebråelser med godmodighet och skämtade tillbaka. I surret av röster, den smäktande musiken, vattenplasket och servisens klirrande, urskilde Elma meningar ur deras glada skärmytsling. Rick beskrev också damernas resa, karikerade vissa små missöden, gjorde sig slutligen, ehuru helt vänligt, också lustig över hennes, Elmas, högst dygdiga person, hennes puritanska vanor att tillbringa kvällarna på hotellrum, om hon icke fått reda på garanterat goda teatrar.

Elma föreföllo dessa skildringar genomskinliga nog: det var meningen att han, Bourgsten, skulle få klart hur alltigenom ledsam, hur omöjlig fröken Liwin var, om han nu verkligen, otroliga tanke, kom att intressera sig närmare för henne.

Hon deltog allt knappare i samtalet. Hon var icke fyndig eller snabb, kände icke mycket till detta sätt att leka flört, kunde icke i en handvändning förvandla resemissöden, vilka grundligt retat både Rick och henne, till lustiga episoder, om vilka Rick lät förstå att de endast utlöst humor och löje. Oupphörligt gledo i stället hennes blickar bort igen, och alldeles särskilt hade de fäst sig vid ett av borden, där en mycket ung flicka satt.

Denna unga var den vackraste av alla i salen, samt också den djärvast klädda och målade. Det slätt bakåtstrukna, hårt åtstramade svarta håret framhävde ansiktets naturliga skönhet, men bidrog inte mindre till att brutalt kläda av det. Från chinjongen i nacken hängde ett överflöd av pärlrader, men intill ansiktet fanns ingenting, inte ens örhängen. Också halsen var bar. Av en naken människa, fräckt liknöjd, gåvo detta släta ansikte, denna bara hals intryck, trots pärlkaskaderna i nacken och inramningen av klänningens guldbrokad — en för övrigt blott nödtorftig klädnad. Och detta blottade ansikte bar ett uttryck av fullkomlig köld, ögonen talade om en kallt revanschlysten illusionsfrihet.

Denna människa väckte Elma Liwins avund. Där fanns hos henne ingen förställning, ingenting dolt, inga hänsyn. Ända till det värsta i hennes väsen var obesvärat framlagt — fritt. Ingen tanke, ingen eftertanke röjdes, ingen kamp. Ett så oerhört förenklat liv — hur kom man väl därhän?

— Det måste ge en sorts lycka, trots allt; där måste ges stunder av triumf, sådana vi andra inte ana, tänkte hon.

Kring den unga skönheten trängdes tre frackklädda män. De tiggde nådevedermälen, en blomma ur hennes bukett, ett lätt slag på näsan av hennes fingrar, en grimas. — Hon har ingen aning, tänkte Elma, om vad det vill säga att vara en, på vilken aldrig någon ser med åstundan.

Att få närma sig denna utvalda, få göra henne frågor, tränga in i denna själ. Nå hemligheten med hennes tjuskraft — eller, än mer, få följa henne, se hur hon bor, hur hon beter sig, då hon är ensam; få timme efter timme följa hennes dagar; veta allt.

Det föreföll Elma, att drag för drag voro de egentligen lika, den unga skönheten och hon själv. Så mycket som en tjuguåring kan likna en fyrtioåring, en vacker likna en alldaglig, en konstgjord den, som låtit Vår Herres väder och vindar husera som de behagat med hy och hår.

— Min dotter kan det ändå inte vara, tänkte Elma med ens. Nej, nej, min dotter är ju ännu bara ett barn!

Och vissheten därom, med den oerhörda befrielse den ögonblickligen utlöste, förde henne åter till verkligheten.

Elma var styrelseledamot i bland annat även en förening för omhändertagande av vilseförda unga kvinnor. Hon hade hört åtskilliga öden berättas; hon kände rätt väl till det vanligaste banala yttre levnadsschemat för dessa varelser, såväl på högre som på allra nedersta samhällstrappstegen. Påminnelsen om hennes eget barn, som oväntat, likt ett slag i ansiktet mötte henne här i den luxuösa njutningens hemvist, kom henne att nyktra till och plötsligt frysa.

— Ni är mycket tankfull, fröken Liwin, anmärkte Bourgsten.

— Förlåt mig, svarade hon, om jag verkat förströdd. Jag är ovan att vara ute och särskilt på ställen som detta.

— Du har inte levat, Elma, sade Rick. Det är det jag säger!

— Nåväl, kanske inte, svarade fröken Liwin.

Eftersom man så vill ha det, tänkte hon.

Bourgsten lutade sin långa gestalt litet emot henne:

— Det tror jag inte på, sade han lågmält.

6.

Efter detta vände han sig oftare än förut till henne. Småningom fick han in samtalet på områden, som kunde fängsla även henne. De talade om Italien, där Elma varit en gång, om böcker hon läst, till och med om bonader och vävnadsmönster och om spetssöm, av vilket han erkände sig icke förstå så särdeles mycket — i själva verket ingenting alls — men om vilket han påstod att det roade honom höra berättas. Än mer roade det honom, men det utsade han icke, att se hennes ansikte ljusna, föryngras, att se de misstrogna ögonen bli lugna och klara inför ämnen hon behärskade. Hon uttryckte sig också då särdeles väl.

— Denna människa är inte dum, tänkte han. Hon har bara på något vis farit illa.

Han sökte efter en ledtråd in till henne; han råkade känna en av hennes bröder och förde släkten på tal, kom den gamla domprostgården att stå upp igen. Men Elma släppte ingen innanför mottagningsrummen. Man fick tänka sig ett genomsnittligt, gammaldags hem, av den typ, vilken alltid framhålles som föredöme: ett hemtrevnadsmuseum, där föremålens sanna historia aldrig berättas.

— Förtjusande! ropade Rick, som var storstadsbarn. Så ni bakade allt hemma? Och vävde till och med lakan?

— Den tiden, frågade Bourgsten, dansade fröken Liwin väl gärna på balerna?

— Inte gärna, svarade hon.

— Det var väl tämligen ovanligt för en ung dam? anmärkte han.

— Jag tror inte jag var av den vanliga sorten.

Rick föll in:

— Nej, det vill jag tro! Var du kanske heller aldrig kär?

Elma svarade litet stramt:

— Jag hade väl mina små upplevelser, också jag.

Vilket mod Bourgstens närvaro ingav henne! »Små upplevelser.» Elma hörde sig själv helt djärvt hålla fram detta i hennes egna ögon enbart löjliga begrepp. Unga flickors små upplevelser, vad var det annat än något uppskruvat svärmeri i det blå, en gömd kotiljongsros, månskenspromenader, något slädparti med stadens mest gynnade kavaljer bredvid sig? Lämpligt att här taga till som skydd för det, ingen fick veta något av — hennes verkliga ungdom.

— Aldrig har du berättat något, sade Rick.

— Rena bagateller, svarade hon avvisande.

Utom hörhåll för Rick mumlade Bourgsten:

— Det tror jag inte heller på.

Vid midnatt bröto de upp, Elma såg sig om efter den vackra flickan, men denna tycktes ha gått. Vid bordet där hon suttit, hade sällskapet blivit mycket högljutt. Nya buteljer sattes fram. Bordet var översållat av vissnande blommor, av solkiga glas. En av damerna var uppenbart berusad. Det beredde Elma Liwin en egenartad sträng tillfredsställelse att flickan ej befann sig där mer, hur föga troligt det än måtte te sig att hon bara skulle gått hem i tid som en snäll mammasdotter.

Bourgsten följde sina landsmaninnor till deras hotell och tog farväl med artigt hopp om återseende.

— I morgon? slog Rick fram.

— Nej, tyvärr. I morgon tar jag Amerikalinjen för en långtur genom både nord- och sydstaterna, att börja med.

Elma kom hem till Stockholm, ej missnöjd med sin färd i dess helhet, men föga utvilad. Hon tog sin lilla våning i besittning igen; Hulda hade ordnat allt väl där och mottog henne belåtet, dock inte utan att uttrycka sin saknad efter fröken Brunjohann, vars rum nu stod tomt. Elma erkände att våningen blev för stor för henne ensam, men hon lät det vara. Hyran var icke alltför betungande, och hon ämnade längre fram se sig om efter en ny kompanjon. Rick kom helt enkelt inte på fråga mer. Bara detta, att Rick och hon hädanefter delade vänskapen med Bourgsten, Rick för sin del försedd med obestridliga företrädesrättigheter, vilka hon ej försummade framhålla, syntes Elma både löjeväckande och pinsamt. Det var som om hon, Elma Liwin, skulle tävlat med en Rick om denne Bourgsten — en blott tillfällig bekantskap, ur yttre synpunkt sett.

Att få träffa Eric Bourgsten igen räknade hon inte med. Hans blotta tillvaro, det förstående för hennes personlighet han antytt, voro henne nog; dessutom befann han sig ju för kanske över ett år utom Europa. Elma sökte se på det utan sentimentalitet. Hade hon i något som helst fall plats för en verklig förtrogen i sin tillvaro? Nej, inte Bourgsten mer än andra.

Under vintern omorganiserades textilföretaget, dit fröken Liwin varit knuten under de senaste tretton åren, och man erbjöd henne en av ledareposterna. Detta skulle komma att betyda en avsevärt ökad arbetsbörda för henne, men hon påtog sig den utan tvekan. Det hade visat sig att hon vid flera tillfällen ägt förmåga upptäcka originaliteten eller talangen hos unga, ännu föga meriterade konstnärinnor, och att hennes förtroende för dem också stimulerat dessa. Med sitt tysta sätt, man skulle kunnat gissa på blyghet, ehuru det föreföll stridande mot hennes raskhet i arbetet, hade hon lyckats bli relativt omtyckt. Hennes självkänsla var till ytterlighet sårbar, det visste man, och några utbrott av häftighet hade ibland föranlett konflikter; men lämpligare ledare fanns i varje fall för närvarande inte att få.

Tidningarna notificerade företagets omorganisation och chefsutnämningen med de vanliga aktningsfulla fraserna samt ett porträtt av fröken Liwin. På spalten framträdde en ståtlig dam i blankt mörkt siden, blickande rätt fram, ty så hade fotografen begärt. Ansiktet var rätt brett, med ett drag av framträdande myndighet kring hakpartiet.

— Jag liknar min far, tänkte Elma, då hon fick se det.

Vem var egentligen min far? frågade hon sig med bilderna framför sig, flera bilder av honom i olika åldrar och några hon hade av sig själv: Varifrån kom det så hårt despotiska, kärva i hans yttre? Som helt ung hade han det icke, därom vittnade ett, om en ännu vek, nästan lyrisk känsla skvallrande drag från studenttidens porträtt. Där måste kommit kampår, år av hemlig strid under vilka allt förvandlades. I stället för vekheten trädde mäktig kärlek till den vunna överhetsställningen in, till det egna jagets oemotsäglighet. Där framträdde också mer och mer bondens girighet och rädsla att lämna ifrån sig en fördel.

Nej, jag är icke lik honom! vägrade hon.

Eller skall jag själv ändå till sist gå samma väg som han?

Nå, så fick hon väl gå den vägen. För första gången dröjde Elma med tacksamhet vid tanken på den avskydde fadern: det är ändå av honom jag har min kraft, tänkte hon; min välbehövliga kraft.

Hon sade sig:

— Det finns bara två vägar för människan, hårdhetens eller vekhetens. Jag vet att jag ofta trår efter att ge upp allt inre motstånd, bara söka människor och deras liv, hjälpa dem i deras sorger, öppna slussportarna för den givmildhet, som tränger på. Jag kan minnas den där gossen, Murius, som en tid under sommaren kom att sitta och läsa bredvid mig i parken. Jag fäste mig vid honom. Jag har förebrått mig att jag försummade erbjuda honom hjälp eller stöd, om sådan krävdes — och det är ju troligt. Men jag satt karg och stum, och han lämnade snart ett så sollöst sällskap.

Men kunde jag annat? Är inte min väg redan utstakad? Utstakades den icke från början? Utan pardon blevo hårdheten och slutenheten min lott; hårdhet mot andra liksom mot mig själv. Den välsignade, barmhärtiga hårdheten, som skyddar och döljer! Ger man upp den på en punkt, brister kanske snart allt. Min far visste det och fastän jag spjärnar emot, bär jag ju redan på mig domprostens myndiga stenmask.

Elma fortsatte sitt ensamma liv, sådant det i det yttre redan i åratal tett sig. Även på Ricks tid var det ensamt; nu tyckte hon sig nästan ha gått in i en klostertystnad. Visserligen såg hon ibland gäster hos sig: hennes ekonomi tillät henne utöva gästfrihet, och hon gjorde det utan knussel, liksom det aldrig knusslats i prostgården, då det gällt att representera. Men när gästerna i tacksam stämning avlägsnat sig, eller under de talrika kvällar, då hon varken haft gäster eller någon bett henne till sig, satt hon som hon till sist kommit att föredra det, när allt arbete och extraarbete för dagen var lagt å sido, bekvämt nedsjunken i en av de stora herrumsstolarna, rökande och funderande.

Denna vinter hade hon börjat med cigarrer.

Ett nytt element hade på senare tider berett sig rum i dessa funderingar: det var minnet av flickan i Hamburg. Elma hade icke släppt henne, och det blev många kvällar, då det oblygt sköna ansiktet trädde fram för henne igen.

Med denna okända hängav sig Elma åt fingerade samtal. Det liknade drömmar, halvdrömmar, ett slags rus. Hon föreställde sig att hon tagit till sig flickan, efter häftiga scener av övertalning: — Jag skall sörja för dig, du är ung, du har ännu långt framför dig! Hon tiggde den andra om att få sörja för henne, måna om och skydda henne. Men alltid kommo grymma svar. Alldeles så som det mest sannolikt skulle gått till i verkligheten såg Elma den fräcka skratta sig mitt upp i ansiktet: — Hör ni där, håll reda på er egen dotter, så att ni inte en vacker dag blir tvungen tigga henne på samma vis.

Den okända ville avlägsna sig, hon drog sin guldbrokadbit tätare omkring sig, och Elma höll fast henne: — Min dotter? Nonsens! Begriper ni inte att det är omöjligt? Hur skulle det se ut, om fröken Liwin uppträdde med en dotter, en tretton-, fjortonåring, uppstampad ur marken? Vet ni vem jag är?

Elma tvang bort fantasierna igen. De voro osunda, njutning och självplågeri på en gång. De lämnade henne het, oförmögen att få nattro.

Hon hade fortsatt med den småningom förvärvade vanan att gå sent till sängs, helst inte förrän hon var så trött att hon med visshet trodde sig få sömn. Men ibland lyckades det inte ändå.

Hon lade sig raklång på sängen och försökte föreställa sig att hon var av bly, helt och hållet bly. Man hade lärt henne, att detta vore ett ofelbart medel att få sova. Bara sjunka, sjunka; vara bly. Men varför just bly? Varför inte hellre luft, ett andeväsen, en frisläppt människosjäl?

Hon mindes hur hon en gång som barn gått över en av regn genomblött leråker. För varje steg hon tog, fastnade mer och mer lera på hennes kängor, det blev stora klumpar allt tyngre och tyngre, slutligen omöjliga att lyfta mer. Hon grät av ångest, åkern var stor, hon hade hunnit mitt ut på den och kom icke vidare. Hon steg ur sina kängor, trots fruktan för bannor eller aga och sprang ett stycke; men snart började leran fastna igen och växa till stora klumpar igen. Över hennes huvud flögo fåglar, de sänkte sig litet och svingade sig åter upp, och hon sträckte händerna efter dem. O, flykt, o, frihet!

O, befrielse! tänkte Elma, där hon låg och kastade sig, oförmögen att ligga längre orörlig, att längre vara bly: — O, befrielse, skall du någonsin unnas mig?

III.

1.

Eric Bourgsten stannade ute nära ett år. Rick Brunjohann påstod sig ha fått ett par vykort från honom, men till Elma lät han ej höra av sig och hade ju icke heller, menade hon själv, någon vidare anledning till det.

Vid nyårstiden började Elma falla rätt märkbart av, hennes vänner sågo det och tvingade henne, besegrande hennes envisa protester, att söka en läkare. Hon utvalde då slutligen en kvinnlig läkare med gott anseende.

Den grundliga undersökningen gav vid handen att fröken Liwin ingalunda hade den järnhälsa hon alltid inbillat, eller velat inbilla sig ha. En del organ voro svaga eller misstänkta; nervsystemet var inte heller vad det borde.

När de från undersökningsrummet kommit ut i mottagningsrummet igen, frågade doktorn med stor vänlighet:

— Har ni inte något som oroar er, som tär på er?

— Ingenting alls, svarade Elma. Min ekonomi är trygg, och mitt arbete är mig synnerligen kärt.

Läkaren sökte hit och dit bland småsakerna på skrivbordet, framför vilket hon satt; hon sökte likväl icke efter något där befintligt, utan efter något mycket svårare att få: lämpliga ord. Hon kände det dolda, det förkrympta eller skamset förkvävda i många kvinnoöden och hade småningom kommit till den insikten, att det var klokast och bäst gå direkt till såret. Denna gång föreföll henne detta dock osedvanligt svårt.

— Fröken Liwin, sade hon slutligen och såg upp, ni har haft ett barn, har jag förstått.

Elma Liwin blev röd och blek. Hon hade visserligen tänkt sig att den saken skulle kunna röjas, men förutsatt att åtminstone den kvinnliga läkaren skulle ha takt att låtsas om intet. Hon frågade med frän hetta:

— Behöver detta nödvändigt dras in här?

Den andra svarade lugnt, och hade nu knäppt händerna orörliga på bordet framför sig, liksom för att ytterligare suggerera ro.

— Tro mig, det är inte av minsta nyfikenhet jag frågar. Detta vårt möte är ju dessutom konfidentiellt.