Part 7

— Si, sade portvaktens hustru, han skulle rest som i morse och jag har inte sett till honom sedan dess.

Fullt klart besked var detta icke, men Pontus blygdes att ställa sig enträgen. Han lyfte flyktigt på gymnasistmössan och gick besviken vidare.

Alexis hade varit i staden dagen förut. Matti hade sett honom och meddelat det i hemmet, men honom, Pontus, syntes det alltså omöjligt att få en skymt av den önskvärde kamraten.

Ofrånkomligt var att Alexis, denne erkände snobb, utrustad med alla förmåner och möjligheter i tillvaron, verkligen höll till godo med Matti, en ganska näpen flicka, måste brodern medge, men i alla fall blott en förvuxen trettonåring. De två kunde ses prata och skratta, de retades med varandra, de trivdes tillsammans.

I sällskap med honom, Pontus, släppte aldrig Alexis lös det humör, som gjorde att han så väl tycktes fördraga Matti. Vad snobben och Matti kunde ha att säga varandra, medan han, Pontus, satt inbegripen i sin flit och blev beundrad av frågvisa äldre damer, det var honom obegripligt. Ty inte kunde gärna Matti inviga Pasch i alla de gamla barnsliga historier, hon och Libert brukat göra upp, såsom om Elias, luftgossen, om Människoätarlandet eller om ett Östermalm, domän åt en Anders de Wahl.

Pontus visste inte, att det forna Människoätarlandet fullkomligt förvandlats och endast hade intresse kvar genom att vara bebott av Världens skönaste kvinna, fru Pasch; att Anders de Wahls härskardöme vittrat ner, därvid ej olikt andra mäktiga riken, och nu endast var Östermalm igen, där vanligt folk bodde, och där fru Murius gick på torget. Häxor och missdådare hade lämnat sina forna boplatser, Kejserliga palatset rymde icke längre guld och alabaster, elfenben, ebenholts och ädelstenar, utan böcker, vilka vem som helst kunde få låna. På den vilda floden Karlavägen promenerade sköterskor med barnvagnar, och själva Elias, luftgossen, flög likt en verklig Ariel sina egna vägar.

Jorden hade skridit runt solen ett varv, det var alltihop. Det betydde att ett år gått och att varken Libert eller Matti voro småbarn längre. Redan voro de långt inne på nästa varv, de gamla barnsligheterna hade kunnat duga före filigrankorsets tid eller närmare bestämt före balens tid. Men nu var allt förändrat, och en alldeles ny tid hade brutit in, vilken Pontus icke fått reda på: Alexis Paschs.

Det var Matti som dyrkade den nye guden och Libert bistod henne. De tröttnade inte på att åter genomgå balens alla detaljer, och därefter den otroliga morgonens, då de vaknat på golvet, på den lånade mattan, och upptäckt att Alexis glömt sig kvar och sovit med dem alla. I dörren stodo modern och Garibaldi och skrattade och modern ropade: — Det är hög tid att stiga upp, gröten kallnar! Till Alexis sade hon: — Herr Pasch, jag har telefonerat till ert hem, så att ingen behöver vara orolig där. Alexis såg likväl litet snopen ut, han stod upp och borstade med fingrarna över sin tillskrynklade smoking, men slutligen skrattade också han. Gröt och kaffe fick han med dem alla, far och mor och Garibaldi, det var trängsel vid bordet, men Alexis sade, när han tackade för sig och innan han åkte hem i den bil, han telefonerat efter:

— Jag har aldrig haft så livat förr.

Denna sommar, då nu Matti och Libert voro fria från skolan, för alltid vad Libert angick, ty hans far såg sig ingen möjlighet att låta den obegåvade av de tre sönerna kämpa vidare med läroämnena, var det bestämt att Matti och han särskilt flitigt skulle idka musik. Där var det inte svårt att få Libert med, och när de övat färdigt var på sitt håll, pliktskyldigast, Libert med fiolen, en gåva av Garibaldi, Matti vid pianot, spelade de sedan tillsammans. Och det blev då stora galakonserter för Alexis.

Över land och hav, bort till generalkonsulns fina villa i skärgården, var meningen att dessa toner skulle av tjänstvilliga fläktar bäras till Härskarens öron. Libert hade en liten egen komposition, de spelat in, och den utsågs att vara härskarens favoritstycke. Ursprungligen hade melodien helt fräckt tillkommit då Matti, ännu ganska liten, en gång haft ett praktfullt utbrott av ilska. Hon hade stått på golvet och hoppat och stampat med båda fötterna. Strax hade Libert varit framme och i gammalmodig polkatakt, med fiolen under hakan intonerat en liten stump:

Ett två tre, kom ska ni få si! Tre små steg, furie-i-raseri —

Matti lugnade sig, men melodien blev kvar, förbättrades, utstofferades, blev till en hel ballad, där ledmotivet, polkan, kom igen då och då mitt i den pittoreska skildringen av en envis, självsäker liten flicka med näsan före, fröken Före, fröken Sälv, öm och god som ingen annan.

Fru Murius hörde, i tysthet lutad över sin utomordentliga porslinslagning, på de unga musikanterna, på den småningom alltmer förbättrade kompositionen, och hon sade till konsertmästaren:

— Libert är inte så obegåvad som du tror.

— Stackars bierfilare, svarade mannen. Stackars små barnsliga visor.

Men Libert grubblade inte över frågan om han var begåvad eller obegåvad. Matti och han gåvo sina konserter, som ingen behövde ha närmare reda på, och vindarna fingo bära dem, bäst de ville eller om de kunde, till Dens öron, för vilka de voro avsedda — och därmed jämnt. Och när konserten var slut, gingo de två exekverande ned i parken och spejade efter den dyrkansvärda personligheten, en fortfarande tämligen småvuxen yngling i lätt, gråmelerad engelsk kostym med knäbyxor.

Ibland mötte man honom också: han hade då skaffat sig en förevändning att vara inne i staden från sina havomflutna gods. Genast drog sig Libert tillbaka, man hade klart för sig att Alexis icke brydde sig särskilt om Libert, och denne gick då lika gärna bort till musikhandeln för att få titta på noter och resonera med herrarna i affären, vilka voro den store Garibaldis bekanta. Därför översågo de med den lille bierfilaren. Sommarhettan var svår på gatorna som han måste passera, men inne i musikhandeln fann Libert svalka och trevnad och led ingalunda av att Alexis inte frågade efter honom, utan bara efter Matti.

Samma dag, då Pontus lönlöst ringt på Paschska portklockan, hade Alexis just en överenskommelse med Matti. Han hämtade henne i parken och förde henne med sig hem. Han hade nyckel till ingången från trädgårdssidan, låste upp, visslade och gick före henne upp för en trappa, medan just gårdskarlens hustru vid porten åt gatan gav Pontus besked, att han inte fanns i huset mer.

— Jag har hemskt tråkigt på landet i år, sade Alexis till Matti.

Det var obegripligt, men så var det.

Han hade tröttnat på sin motorcykel liksom på sin vanliga cykel, tröttnat på det eviga seglandet, hans tidigare års förtjusning, tröttnat på gästernas kommande och farande, på artigheten han måste ställa upp, utflykterna han måste deltaga i, till och med dansen, då grammofonen om kvällarna sattes i gång och hans beundransvärda moder gled fram till honom och småleende uppmanade: — Min gosse, du får lov att bjuda upp fröken Så.

Han ville icke bjuda upp någon, han ville vara för sig själv denna sommar, inte segla, inte föra motor, inte ro, åka, promenera, spela tennis, dansa.

— Alexis är så egen i år, sade fru Pasch till generalkonsuln.

— Det är den åldern, svarade generalkonsul Pasch. Det går över. Låt honom vara, han är sexton år och börjar gå sina egna vägar.

Fru Alexandra log då och tänkte på stoltheten i att ha en son, som är sexton år och går egna vägar.

Så snart förevändning erbjöds for Alexis in till Stockholm. Han hade sin mineraliesamling att ordna, sade han, det hade icke skett på två år; det fanns också andra ärenden för honom: inköp av böcker, en tenniskostym att prova av, en racket att hämta och så vidare. Till gårdskarlens hustru, som passade huset, lämnade han generösa drickspengar, och hon försåg honom med kaffe på sängen, när han stannade kvar över natten, vilket emellanåt hände.

Med sina nedrullade vita gardiner, med de vita överdragen över möblerna och över väggarnas stora tavlor av alla möjliga erkända och i salongerna presentabla konstnärer, med de bara, glatta parkettgolven, klockorna som stodo, borden eller montrerna befriade från alla dyrbara småsaker, den svaga kamferlukten, blandande sig med lukten av fint sommardamm och kanske även parfymrester från vintersäsongen, hade detta hus, hans hem, och dessa rum, vilka han eljest aldrig ägnade en tanke, för Alexis fått en ny, säregen tjusning.

Och just här passade Matti.

5.

Några dagar förut, då han lyckats undkomma en promenad med en ny laddning av föräldrarnas gäster samt ensam och mulen sökt och funnit sig en plats bland strandens klippor, hade han sagt sig själv:

— Jag vill tänka, jag vill vara i fred.

Han hade lagt sig baklänges och blickat upp i den blå himmeln med dess vita moln, dess lycksaliggörande orörlighet över all rörligheten, dess gränslösa öppna famn för längtan, oro och missnöje. Men icke ens denna himmel hade varit honom nog, eller kanske tvärtom varit alltför mycket, för högt uppe, för långt borta, för tyst och oberörd.

Det var då, som tanken på Matti dykt upp.

Henne kan jag med! tänkte han. Alla andra är idioter och apor. Jag vill inte längre säga allt det där, som man bör säga, jag vill inte vara artig och trevlig mer. Jag vill vara ogenerad, jag skulle vilja äta med fingrarna, slå sönder tallrikar och göra grimaser.

Naturligtvis gjorde han inga grimaser och slog heller icke sönder någon tallrik, men han fick som feber i kroppen att komma i väg nästa dag. Han ringde upp Matti och behövde ej komma fram med sitt förslag i på minsta vis ceremoniös form, ty Matti fann det ytterst naturligt att han och hon skulle slå läger i ett övergivet palats.

För att förbereda sin väninnas besök hade Alexis ur en kista på vinden dragit fram en stor isbjörnshud, eljest avsedd för platsen under fru Alexandras skrivbord, samt brett ut denna matta mittpå golvet i stora salongen.

Han inbjöd Matti att taga plats där och vecklade upp papperen kring diverse ätbarheter han fört med sig: frukt, bakverk, choklad, läskedrycker; därtill cigarretter. Isbjörnshuden låg mittunder en utomordentlig antik kristallkrona, insvept i vitt tarlatan; möblerna i sina vita överdrag voro sammanförda åt rummets sidor. Genom de vita gardinerna lyste solljuset dämpat och likväl glatt. Björnhuden tycktes flyta som en ensam flotte, bärande tvenne, av hela världen glömda eller okända passagerare, på ett hav utan minsta krusning. En underbar ro, vithet, svalka över det hela — och därjämte ändå den oförlikneliga känslan av äventyr.

Matti tog av sig strumpor och skor och körde in fötterna i den frestande vita björnraggen och sjöng:

Matti Matti barfot, Matti Matti rosentå, Matti skall hon heta, lilla Matti Ögonblå.

— Vad är det för visa? frågade Alexis.

— Den sjöng mamma, när jag var liten.

Matti sköt upp knäna, drog ner klänningen över dem och slog armarna kring dem. Mot alltihop stödde hon sedan hakan, satt och såg framför sig, teg och funderade. Ja, henne kan jag tåla, tänkte Alexis. Hon kunde vara glad, men hon kunde också vara tyst.

Det hade icke varit med särdeles stor belåtenhet fru Alexandra Pasch på sin tid hört omtalas balen hos konsertmästare Murius. Att Alexis var borta på kvällen, det visste hon, men hon hade ej tänkt på när han borde komma hem och icke oroat sig. Hon hade själv varit borta, och överhuvudtaget oroade hon sig icke. Så, klockan före sju på morgonen — vilka tider! — hade en fru Murius ringt och bett hälsa, att ingen behövde undra över att herr Alexis inte varit hemma om natten. Kammarjungfrun fick budet av betjänten och bar in det till fru Pasch klockan nio. Alexis hade emellertid då redan anlöpt hemmet, kommit susande i bil, i fasligt skrynklig smoking, hade duschat, bytt kläder, låtit telefonera efter en ny bil och susat vidare till skolan. Först vid lunchen hade modern sett sin son.

— Min käre gosse, vad är du egentligen ute i för sällskap?

Alexis hade aktat sig för närmare beskrivningar av balen. Men han kunde ju icke förneka att han varit på en liten supé med dans hos förste violinisten i Operaorkestern, Murius, vars son var hans klasskamrat.

— Och du hade roligt? frågade fru Pasch.

Den vita papegojan hade suttit orörlig på sin pinne och sett på sitt enda barn med runda ögon.

— Mycket roligt, mamma, svarade barnet.

— Men att inte komma hem?

— Tja, jag somnade.

— Somnade, kära Alexis? var då?

— På golvet.

Generalkonsuln hade skrattat åt alltihop. Han hade med belåtenhet sett på sin vackre gosse, lika frisk och fräsch till utseendet som om han sovit tio timmar i sin välbäddade säng, och kommit ihåg små äventyr han själv kunnat ha i sin gröna ungdom, en eller annan natt han tillbringat som kines på någon kamrats soffa. Sedan dess hade han förståndigt avvecklat äventyrens tid och gått ganska rakt på de stora mål, vid vilka han nu var framme.

— Låt honom ha sina små barnsligheter, Alexandra, sade han. Det går över.

Alexis hade alltså fått ha sina små barnsligheter i fred. Lika bra som generalkonsuln förstod fru Alexandra, att han snart själv skulle småle åt dem. Det var inte mycket sannolikt att hans levnadsbana så särdeles ofta skulle komma att korsa denna konsertmästarfamiljs. Fru Pasch, en klok dam och mor, sporde i den lätt vänliga ton, som visade hennes sinnelag.

— Nå, i ett sådant hem var det väl bra musik?

Alexis hade måst svara:

— Gubben spelade mest själv.

— Så rart och lustigt. Och supén?

— Det var en byffé i tamburen.

— Nå, kläderna då, om tamburen var byffé?

— Dem fick man köra ihop på W. C.

Vid det minnet hade ändå Alexis inte kunnat låta bli att gapskratta, och fru Pasch sade:

— Det verkar verkligen mycket ~bohème~, min gosse.

Men därefter frågade hon inte vidare; hon ansåg det vara lika gott att Alexis i ro fick glömma en tillställning av så formlös karaktär, hela denna lilla utflykt i bohemens värld, hela detta umgänge, bra litet lämpat för hans förhållanden; och Alexis förstod sin mor mycket väl och höll med henne. Han kände ingen dragning alls till Pontus, den efterhängsna kamraten, och alls ingen lust att frekventera det Muriusska hemmet i vardagslag. Men balen var balen och den roligaste han någonsin varit med om — och mitt i balen befann sig Matti. Henne behöll han.

Matti var ju ingen flamma. Det lämpade hon sig icke till. Man mötte henne icke på de vanliga promenadställena. Och om man mött henne, skulle hon ej varit mycket att stoltsera med: tarvligt och till och med litet slarvigt klädd, vacker, men vanställd av missklädsamma huvudbonader. Och Mattis konversation? Egentligen ingenting att komma med heller. Barnslig, präglad av okunnighet om allt man bör följa med och veta, av total obekantskap med varenda en av de personer Alexis råkade nämna, såsom greve Nagel, ungdomarna van der Rosen, kappryttaren löjtnant Oberon, son till översten, skridskokungen Ott, den illa beryktade Molly Faber, allt tomma namn för Matti. Alexis reflekterade inte över att möjligen flickan skulle kunnat räkna upp namn, också hon — namn lika tomma för honom, Alexis, som de föregående varit för henne, men ändå inte utan sin celebritet: sålunda operasångaren Wattman, som sjungit i Paris och som varit med på balen hos konsertmästarens; Garibaldi, känd ända i Amerika; eller fru Murius’ bröder, av vilka den ene var en uppfinnare och den andre en professor i Lund. Det var för övrigt icke för att tala om vare sig det ena eller andra som Alexis ibland hade givit sig ut i Humlegården och sökt efter Matti. Det betydde ju icke någonting alls vad hon visste eller inte visste, hon kom ändå inte på tillställningarna i hans hem och behövde därför aldrig bli konfronterad med ungdomarna van der Rosen med flera.

Alexis behöll henne för sig själv.

Ingen kunde bättre än denna lilla häxa göra honom nöjd med tillvaron igen, om han funnit den särskilt ändamålslös, ingen skänkte honom bättre trevnad. Hon liknade Paschska huset om sommaren, hon påminde om luften där: tyst, sval, ljus och glad. Det var därför Alexis kommit på den idén, som mycket skulle misshagat fru Alexandra, att sammanföra dem båda, sommarhuset och den lilla häxan.

Matti satt och tänkte på den otroliga och minnesvärda stund, då hon redan en gång stått härinne, bävande och beundrande, avvaktande, utan att våga sitta ner på stolarna av siden och förgyllning. Det föreföll mycket länge sedan. Det hade varit ett äventyr, det märkvärdigaste i hennes liv dittills, men detta nya besök var inte mycket mindre märkvärdigt.

Alexis och hon förtärde de medhavda förråden; sedan gingo de ur rum i rum och han visade henne allting. I översta våningen voro hans egna två rum — två: ett sovrum och ett arbetsrum med skrivbord, bokhyllor, skåp för mineralsamlingen, vars förfall sedan ett par år tillbaka verkligen blivit alltmer påfallande. Alexis öppnade skåpet, Matti och han skulle ju egentligen städa därinne, men han slängde strax åter igen dörren och sade:

— Nej, vi gitter inte.

De sutto därpå i hans soffa, en skinnsoffa, och pratade.

— Tror du på Gud, Matti?

Det var något, som denna barnunge inte ens tänkt på att fråga sig.

— Ja, svarade hon, ja visst.

— Det är bara prat, alltsammans, skall jag säga dig, sade Alexis. Att be, det hjälper i varje fall inte.

— Vad ber du om då?

Det ville han inte berätta.

— Tycker du om dina bröder? frågade han i stället.

Matti gjorde stora ögon: — Naturligtvis. Mest Roland och sedan Libert.

— Varför mest Roland?

— För han är snällast. Och han har alltid sagt att jag är mest hans.

— Det är ju bara prat, sade Alexis; denne Roland tog sig stora rättigheter, föreföll det honom. Nå, fortsatte han, din far och mor då, tycker du om dem?

— Jag älskar dem!

— Det gör inte jag med mina, sade Alexis. På sätt och vis jo, naturligtvis. Men ändå inte så där att det känns, inte så där som man skulle vilja tycka om någon.

Dessa ord rörde Matti. Hon lutade sitt huvud mot hans skuldra, och Alexis sade:

— Du skulle nog vara en bussig syster. Jag har aldrig haft någon, varken syster eller bror, jag vet inte hur det känns. Usch, ibland är jag ledsen åt allting.

— Vi kan låtsa att jag är din syster.

— Det kan vi göra, om det roar dig, svarade han. Du är nog för ung att inse, att ~låtsa~, det är något man växer ifrån!

— Jag är inte så ung, svarade Matti prompt, och det du säger nu, vet jag precis. Men jag låtsar ändå — för jag vill låtsa!

— Det är bara för att du ingenting vet om — om verkligheten.

Dessa ord gjorde Matti åter ont, eller tonfallet han haft, då han uttalade dem.

— Bry dig bara inte om den där verkligheten, Alexis! bad hon.

Det svarade han inte på. Därpå sutto de länge och tego. Matti gled ned från soffan, hon satt lika gärna på det blanka parkettgolvet. Hon lade ena armen över Alexis’ knän och huvudet mot armen. Så var det skönt att sitta och blunda.

Naturligtvis älskade hon sina bröder, men ändå ingen så som Alexis. Med bröderna kunde man vara osams — utom möjligen med Roland — men med Alexis aldrig. Han skulle bara vetat hur hon alltid låtsade, att han var med henne. Guldfiligrankorset, som hon fått av honom, det låg i hennes skrin och påminde ständigt om honom och ibland kysste hon det. När hon var liten, hade hon haft sin gosse, Elias, men småningom hade Elias blivit mer och mer Alexis, ingen luftgosse mer: en levande varelse.

Allt detta var ju ingenting att tala om för honom själv. Alexis kunde rentav misstyckt, han föreföll inte att sätta vidare pris på fantasier och låts. Hon kunde också mycket bra både älska honom och ha honom med sig överallt i tysthet, i det osynliga och utan hans vetskap.

De gingo ner i salongen igen, Alexis lade sig raklång på björnhuden och bad Matti spela på den stora flygeln. Det blev valserna från balen, hon mindes dem ännu, och några av Garibaldis bitar från stora vida världen också, och så Liberts komposition. Tänka sig, att sitta och spela den för Alexis, som den var tillägnad, honom den var ämnad att nå över land och hav, buren av förtrollade vindar, och detta, när han nu låg livslevande framför henne, halvsovande, utan en aning om någonting. Det måste fram:

— Du! ropade hon i triumf, vet du vad, vet du att den här har Libert komponerat åt dig!

— Det är säkert ett vackert stycke, mumlade han till svar, väckt ur sin goda halvslummer.

Ingenting vidare.

När Matti blev alldeles tyst och spelet tvärt upphörde, kom dock artigheten, den felfria frukten av fru Alexandras egen artighet strax tillbaka; Alexis reste sig på armbågen och tillade:

— Jag förstår mig just inte vidare på musik, ser du. Men jag tycker om när du spelar för mig, gör detsamma vad, det är skönt för att det är du.

— Tycker du om mig då?

— Det gör jag, svarade han allvarligt.

— Är det sant?

— Ja.

— Kommer du alltid att göra det?

— Det tror jag säkert, Matti.

Outtalbart ljuvliga ord: tycka om henne, Matti — och för alltid. Om hon blott vågat slå armarna om hans hals och svara att hon älskade honom — och för evigt. Men dylikt gör man ej.

Så var tiden inne för Matti att gå. Ett kraftigt handslag:

— Ajöken då.

— Ajö, Matti. Tack.

Och när hon var nere i trappan, ropade han efter henne: — Du kommer väl likadant nästa gång?

— Det var klart! ekade svaret i det övergivna huset.

Så pilade hon i väg, gatan utför, över parken, hem — bevingad ägarinna av en ny skatt.

Men dessa timmar i Paschska huset, den nya minnesskatten, det var något man inte kunde nämna för någon, inte ens för Libert, inte ännu åtminstone.

Libert kom hem från musikhandeln, händerna fulla av noter han fått låna, och han frågade naturligtvis strax: — Nå?

— Ingenting, svarade Matti och såg bort, ty detta var den första lögnen till den trofaste vännen.

Pontus kom hem, rödögd av läsning, beredd att med ursinnig energi sitta uppe och ännu arbeta en stund på natten.

— Du, Matti, har väl inte händelsevis sett Pasch i dag?

— Nej.

— Vad du ser het ut, barn, sade fru Murius och smekte det lilla ansiktet, som ännu bar reflexen av de underbara, överlyckliga stunderna. Men inte ens på frågan i mors ögon var det möjligt svara.

5.

Hösten kom.

Ännu två gånger under sommaren hade Alexis haft Matti med sig upp i huset vid Floragatan. Den ena gången hade de lekt och rasat, sprungit efter varandra genom rummen, trappa upp och trappa ner, och slagits, tills Alexis fick ner Matti ordentligt med båda skuldrorna platt mot parkettgolvet.

— Du ger dig?

— Aldrig!

— Du är komplett slagen, begriper du inte det, och i mitt våld.

Så skrattade han till litet tvärt och släppte henne.

Nästa gång blev det mer likt den första igen. Matti fick berätta om sitt hem, så olikt Alexis’ eget, så olikt alla hem han visste av. Ibland rådde där dyster nedstämdhet tyngande allt och alla; det var då konsertmästaren inte sov, därför att han insåg hur misslyckat hela hans liv var. Ibland voro lönens pengar också slut, eleverna uteblevo eller betalade slarvigt, ingen behövde få dyrbart porslin lagat: vad skulle hyran betalas med? Väl att Roland var godhetsfullt omhändertagen i Amerika; men hur skulle det gå med Pontus’ studier, och med Libert? Ty hur denne än lämnat böckerna bakom sig, måste han ju ändå födas och klädas, tills han nått fram att bli åtminstone så mycket som en stackars bierfilare, en som spelar potpurrier på små enklare kaféer, eller kanske dansmusik på enklare familjebaler. Att inte tala om henne, Matti, en varg att äta och slita.