Part 17

Libert hade i motsats till de äldre bröderna inte fått inkomstförhöjning och inte ens ökat förtroende i musikaffären. Han tänkte för litet på kunderna, sade man, och han förvånade sig icke över klandret, ty han visste ju själv av att han hade annat i huvudet. Men om kvällarna voro Matti och han ofta tillsammans borta och utförde dansmusik efter beställning. Utan svårighet hade Libert skilt sig från den girige pianisten han förut samarbetat med, och i musikhandeln, där beställningarna mottogos, sade han:

— Jag spelar hädanefter endast med min syster.

— En ung dam?

Man ställde sig skeptisk och ansåg att honoraret i så fall måste sättas ner.

— Det ändrar sig snart, svarade Libert, när folk bara fått höra henne. Och det nedsatta honoraret gick ju dock oavkortat till hemmet.

Matti sydde sig en enkel svart sidenklänning med korta ärmar, någonting blygsamt och värdigt på en gång, motsvarande violinistens icke alltför moderna smoking. Hon hade slutat skolan, det hade skett mitt i terminen, och hon kände att Elma skulle ogillat det. Men för den som ämnar försörja sig vid pianot betyder det bokliga vetandet mindre, resonerade hon, och fru Murius höll med henne, ty för denna hade det blivit en så stor och överväldigande lycklig överraskning att få till sig flickebarnet igen, att hon inte funderade närmare över sådant som avgångsbetyg ur åttan.

Det hade aldrig tillåtits komma fram vid de besök Matti gjort, hur mycket mamma Alice verkligen saknat henne, och med vilken rätt skulle det också fått visa sig? Fru Murius visste var hennes plats fanns, och att en annan mor hade berättigade krav på barnet. Men hädanefter, inrapporterade Pontus, hade denna mor själv avstått från talan; hon gled tillbaka i det okända, hon begärde ingenting vidare, och fru Murius kunde utan samvetsagg få hänge sig åt sin glädje.

Till och med i konsertmästarens rum trängde lättnaden in. Han hade vant sig av att betrakta Matti som en dotter och ansåg henne lika gärna vara en kär gäst, en ojävig person, kapabel att se saker och ting i huset som de verkligen voro. När hon sålunda präntade i honom att han varken skulle dö eller sluta arbeta och verka i musikens tjänst, måste han ta det under övervägande. Matti fann också belägg i Bibeln för alla sina påståenden.

— Och Libert och jag måste öva oss, sade hon. Den som icke vill arbeta, han skall heller inte äta.

— Nåja, suckade konsertmästaren.

Så måste han alltså börja tåla ljudet av pianot igen, och det gick lättare än han tänkt.

— Pappa måste sitta med vid bordet, det är så trist annars, sade hon.

Suckande steg han upp, rakade sig för skams skull och drog på sig kläderna. Han hade legat länge och var ännu svag i knäna, men det tycktes honom likväl märkligt att denna måltid, som han intog mitt i kretsen av de sina igen, kom att smaka bättre än den mat, han eljest brukat få in på en bricka. När middagen var slut, knäppte han därför samman händerna och mumlade, som icke skett sedan barnen voro helt små:

— Tack, gode Gud för maten.

— Skall jag då bli människa igen? sade han till sin hustru. Är det möjligt att jag skall leva vidare?

Och det trodde hon.

Han gick omkring i rummet, där han inte på flera veckor varit inne; han rörde med fingertopparna vid lådan, där hans egen fiol legat orörd mycket länge. Och när Libert, gripen av en av sina idéer, djärvdes taga fram den, stämde och spelade på den, tolererade han det.

— Ja, sade han milt till sin son, du har musik i dig, du med, jag förnekar det inte.

Och han fördrog att Libert lät honom höra sina egna små ansatser till kompositioner. Det kom för honom att han hade icke blott en hustru, mycket för god åt honom, utan också tre goda präktiga söner, var och en begåvad på sitt vis, till och med den lille bierfilaren; det var som om murar fallit och han, gamle man, fått se något nytt.

En dag, någon tid efter nyår, fick Libert beställning på dansmusik till en bal hos en överste, överste Oberon. Det var en nogräknad familj, upplyste man honom om i musikhandeln, överstinnan hade själv varit inne och sagt till, att hon inte ville ha någon klåpare. Det var bara en liten bal, en tillställning för hennes sjuttonåriga dotter, men musiken var hon inte därför mindre noga med.

Libert tog rent linne och sin smoking, Matti sprang till hårfrisörskan och fick en onduleringsvåg över pannan. Det betydde något hur man såg ut, även om man endast deltog i balen som pianist. Man var dock därmed en av balens allra oumbärligaste deltagare och Matti hade märkt att man ofta fick sig en blick i förbifarten.

Överste Oberons våning var stor och elegant. Musiken var i god tid på platsen, som sig borde, ifall någon önskade ge särskilda instruktioner. Ett rum var helt utröjt för dansen och i ena hörnet av parkettytan fanns en liten upphöjning, en estrad, dit flygeln lyfts upp. Libert stämde fiolen, medan på litet avstånd hördes ett småningom ökande sorl av röster från de andra rummen, där gästerna samlades. Värdinnan ämnade ge ett tecken, när första dansen skulle spelas upp.

Tecknet kom och de två musikanterna trädde i tjänstgöring. Nu skulle det visa sig att de inte voro klåpare, och att hela överste Oberons umgänge borde kunna vända sig till dem vid behov av dansmusik. — Det hänger på dig, Matti, sade Libert, ty för egen del var han säker på sin sak.

Detta var icke någon Garibaldibal. Grannarna i huset voro tillsagda på förhand och ombedda ha vänligt överseende, mot löfte att allt skulle vara slut på bestämt klockslag. Ingen operasångare lät höra sig, varken under eller mellan danserna, ty det var något ungdomarna Oberon inte frågade efter. Ingen äldre man, värden själv, överste Oberon, allra minst, tog av sig i skjortärmarna och agerade bondespelman. Varken åldrar eller sociala villkor voro blandade här, och ingen Annan från köksregionerna sågs dansa in, förd av balens mest världsberömde kavaljer. Det fanns helt enkelt ingen närvarande med ens så pass stor världsberömmelse som Garibaldis.

Här voro unga män med de trevligaste utseenden och uppträdanden; unga damer i rosa, aprikosfärg, nilgrönt, i crèpe de chine, voile ninon, chiffong, georgette, taft, volanger och metallspetsar. Matti höll ett öga på dem och kunde numera rätt bra skilja de olika tygsorterna och benämningarna. Hon måste beundra så mycken skönhet, så mycket smak och behag. Det fanns mycken ögonfägnad, när man spelade på balerna.

När dansen var slut, tömdes parkettgolvet, där funnos inga stolar, det var ingen fördel att stanna där, om man ville vila några minuter. Ett enda par dröjde sig kvar, och de stannade för att få vara ostörda. En fönstersmyg med gardiner erbjöd ett, om än bristfälligt skydd, och de sökte sig dit. På musiken tänkte de inte, två okända unga människor i rummets andra ände behövde inte genera dem, och musiken som just överlade om nästa stycke, tänkte inte heller på dem. Men när överläggningen var klar, vände Matti sig om; och hon såg hur fönstergardinen gled tillbaka från en spenslig svart frackrygg, såg en rosa chiffongklänning, sammansatt av otaliga små volanger, och såg ett par svarta ärmar djärvt omsluta chiffongklänningen.

— Nu börjar vi! sade Libert.

Men Matti såg för mycket, och de två i rummets andra ände gjorde ingenting för att dölja sig. De skrattade och kivades och kysstes. Flickans ansikte doldes bakom en slät brun nacke, som hörde till frackryggen, en nacke Matti sett förut ... Så vände flickan sig tvärt om, någon måste ha hörts närma sig, och den unge kavaljeren gjorde efter hennes rörelse, men åt andra sidan, just åt musikestraden till. Det var Alexis.

Mattis och hans ögon möttes, och hon såg att han kände igen henne. På dylikt misstar man sig ej. Men han vände sig ögonblickligen åter bort och hans ansiktsuttryck lät förstå att ingenting alls hänt; han slog blott armen om den unga damen i den rosenfärgade volangklänningen och gled ut på golvet med henne, när musiken i detsamma åter lät höra sig, sedan violinisten givit den unga kvinnliga pianisten en puff.

Libert hade ingenting sett. Han såg ingenting i sällskapen, där han var och spelade, utom i sällsynta fall, då någon av damerna kunnat närma sig honom för att be om en eller annan särskild melodi och smålett mot honom. Då lade han sedan märke till den damen och gjorde sig kanske ett litet svärmeri för kvällen — man visste inte vad som kunde röra sig inombords hos den förbehållsamme Libert. Men på överste Oberons bal närmade sig ingen dam honom, ingen riktade ens på hela kvällen ett ord varken till honom eller till Matti, utom betjäningen, som enligt överstinnans vänliga order försåg dem med förfriskningar och i sinom tid med litet supé.

Hela aftonen dansade Alexis förbi dem, än med en rosa dam, än med en vit, eller en blå, men han hade inte vidare sett åt musikestraden till, inte mer än om den inte alls funnits, utan musiken utförts av osynliga änglar.

8.

Klockan två på natten sade överstinnan Oberon till Libert att man varit mycket belåten med musiken, men att det nu icke skulle dansas mer. Hon gled ett kuvert i hans hand och han lät det glida vidare ner i en ficka. Överstinnan sade till Matti:

— Fröken ser så ung ut, fröken är bestämt en mycket duktig ung dam.

I salongerna togo gästerna farväl; i danssalen kom en vaktmästare in och dämpade belysningen. Blygsamt väntade Libert och Matti att trängseln kring ytterplaggen skulle minska, innan de sökte upp sina egna och fingo skynda ner på gatan, där tjocka snöflingor börjat falla tätt, medan balen pågick.

Framför huset väntade några bilar, eller satte just i gång — troligen, tänkte Matti, var den Paschska bland dem. Libert och hon skyndade hemåt; deras steg hördes inte i den nyfallna snön, och de hörde icke att någon följt efter dem och kom fatt dem, förrän en röst bröt in:

— Matti, varför så bråttom?

Det var Alexis.

Han hade ratat hemfärden i bil, slingrat sig ifrån skyldigheten att artigt följa någon av de unga flickorna hem, och stod nu framför de två han icke på hela aftonen observerat. Som vanligt frågade han inte mycket efter Libert, utan vände sig blott till Matti.

— Det var längesen sist, får jag följa dig en bit?

Och Libert föll strax beskedligt in i sin gamla roll av den som försvinner. Han satte i gång igen, luffande i förväg i snön, i sin grova ulster och med fiollådan under ena armen, under den andra notportföljen, som han tagit ifrån Matti. Alexis sade:

— Matti, du får förlåta mig. Du hör, jag nekar inte! Jag såg dig. Jag var feg. Jag brydde mig om, att de alla där uppe skulle få veta att du varit min lilla barndomsflamma och skämta med mig.

— Kan man inte ha haft en barndomsflamma, som försörjer sig med dansmusik?

Det svarade inte Alexis på.

— Varför var du där? frågade han. Är du inte kvar hos fröken Liwin? Var det inte mycket bättre?

— Nej!

Libert suddades alltmer bort i mörkret. Alexis sade:

— Vi kan inte stå så här. Jag måste tala med dig, men jag hade inte beräknat detta, jag har bara tunna skor.

Och då en droskbil kom förbi, hejdade han den och sköt Matti före sig in i den. — Jag måste få förklara mig ännu bättre, bevekte han. Till chauffören gav han anvisning att köra vart denne fick lust, gata upp och gata ner, i sicksack, en halvtimme, kanske bara tjugu minuter, sedan skulle han få adressen och ordentliga drickspengar.

Alexis fortsatte:

— Jag blev ifrån mig, när jag fick se dig, Matti. Du tror mig naturligtvis inte? Hela denna bal, jag förbannar den! Dessa flickor, jag har gycklat med ett halvt dussin av dem och kysst ett par, bara på trots. Jag tål ingen av dem. Jag vet nog att jag gäller för att vara den fulländade unge mannen, alla blivande svärmödrars ideal, och redan börjar min mamma se sig om efter den blivande bruden. Men det finns något hos mig som inte passar i beräkningen.

Han pustade ut litet, Matti kände en sötaktig lukt av hans andedräkt. När de passerade under gatlyktorna såg hon också hur blossande hett hans ansikte var. De runda blanka ögonen, som liknade moderns, stirrade rätt fram, blankare än någonsin. Hans mun darrade litet med neddragna mungipor.

— Jag är bara tjugu år, Matti, men redan har jag varit med om för mycket, det är ingenting att berätta för dig, hemifrån får jag så mycket pengar jag vill ha, eller inte långt ifrån, pappa tycker bara om att jag gör av med dem. Men vad har jag gjort av dem på, utomlands och här? Det kväljer mig att komma ihåg det.

— Vem tvingar dig? frågade Matti.

Han for till som om han fått en knuff.

— Är du dum? frågade han tillbaka. Det trodde jag inte. Tvingar?! Det är min rätt att göra vad som faller mig in. Jag har varit dödfull och blivit sjuk och blivit bestulen och spelat med falskspelare och festat med människor av sorter, du inte ens har begrepp om — ifall du vill veta. Det är den årstiden i en ung mans liv, säger pappa. För honom är allting normalt. Och han har rätt. Årstiden är snart förbi, jag är snart led på den. Om ett par år är jag mogen att förlova mig med fröken Oberon eller någon snarlik och bli fullkomligt den person jag från början prickades ut att bli. Begriper du? Men det, det kväljer mig också! Att följa den utprickade banan.

Han lutade sig fram emot Matti, som satt orörlig, där hon pressat in sig i åkdonets ena hörn; han lät huvudet sjunka ner mot hennes knän.

— Jag är inte fullkomligt nykter nu heller, sade han, därför kan jag tala fritt. Matti, i hela världen finns bara dig, jag kan tala som jag vill med! Matti, lilla älskade Matti!

— Stackars Alexis! mumlade hon.

— Ja, jollra med mig, kalla mig stackars, lägg din hand på min panna, så där.

Matti lade handen på hans heta panna och han sjönk ihop och lugnade sig, suckade djupt och fortsatte, ty tiga kunde han ändå inte:

— Vad är det för en galenskap inom mig? Festa och hänsynslöst slå bort alla skrupler, det duger jag inte till i grund och botten; men marschera fram och bli en generalkonsul nummer två, som man väntar sig av mig, det bär mig på något vis inte mindre emot. Det måste finnas ett tredje! Matti, skulle det verkligen vara du och bara du, som hade nyckeln dit?

Men den föreställningen måste synts honom befängd, ty han skrattade till.

Långsamt gled bilen fram, gata upp och gata ner, som det blivit tillsagt. Vid en kurva kände Matti plötsligt igen var de voro: de passerade Elmas port. Hon böjde sig fram och såg efter. Jo, det lyste i fönstret till Elmas sovrum, en ensam svag ljusfyrkant på hela den mörka husfasaden. Det var samma fönster från vilket en förtvivlad röst ropat ut i natten, en natt inte mycket olik den som nu var, så tung, så mättad av ovisshet. Detta verop: Matti! Dröj! — hur det ofta sedan dess ljudit för henne igen. Det måste vara sådant man aldrig glömde.

— Du hör ju inte på mig, sade Alexis misslynt. Vad ser du efter?

— Ingenting.

Ty detta var ingenting hon kunnat tala med Alexis om.

— Jag måste åka hem, sade hon.

— Vill du redan lämna mig?

— Jag kan ändå ingenting göra för dig.

— Du vill inte!

— Om jag kunde, ville jag.

Men hon kände att någon verklig hjälp kunde hon inte ge honom. Det var skuggor inom dem och emellan dem, liksom omkring dem. Hon visste, att hans hjärta, som skenbart öppnade sig för henne, det var dock inte hennes, det var trots allt långt borta.

Alexis flyttade sig oroligt, kom ännu närmare henne, tryckte sitt brännande huvud ännu hårdare mot hennes knän. Vad ville han, vad väntade han? Smekningar, tröst, kyssar? Mot sin obehandskade hand kände Matti hans sträva hår, och det fanns en lockelse i henne att bara sträcka ut fingrarna och gräva in dem i detta hår, röra vid detta huvud, i vilket så stridande tankar värkte — och hon förstod också vad den lockelsen innebar. Något nytt svällde upp inom henne, en makt hon inte känt förut, och som kunde komma att riva henne med sig, om hon inte gav akt.

Och om hon inte brydde sig om att ge akt? Om hon tvärtom bara gav efter, gav det han önskade, tröst för stunden, kyssar, betydelselösa i morgon?

Nyss skrattade han till, och det hade varit ett elakt litet skratt. Hela balaftonen hade han förnekat henne; inte ens ett förstulet igenkännande litet leende hade han kunnat övervinna sig att ge, när han dansat förbi med andra. Men nu väntade han likväl något av henne och frestade henne.

Med ens satte han sig upprätt igen och skakade till som den som fryser. De runda ögonen stirrade inte längre rätt fram, munnen darrade inte mer. Han såg rakt på henne, nära, tog in hela hennes ansikte med blickarna, såg och såg. Men det förde honom dock inte närmare henne, tyckte hon, tvärtom; det han såg efter, det var inte henne, utan något han var ensam om att känna.

— Ja, Matti, sade han, det är dig jag borde ha, förstår du inte det själv? Det är skrivet — men ändå är skriften falsk. Det blir aldrig något parti mellan oss. Det är oförsynt att säga det, men kan vi inte vara fullkomligt sanna? Jag hör inte till dem, som gör annat än det hela världen väntar av dem, hur jag än må rasa, eller låtsas rasa. Kanske finns det andra, som bryter sig fria, men inte jag. Nej, Matti, det blir inget parti. Men jag är kär i dig, det kan jag säga, och jag har varit det sen första gång jag såg dig, en liten flicka i sjömanskavaj. Jag drömde om dig på nätterna, och vid dagsljus också för resten. Du vet inte vad du varit med om i mitt sällskap! — och för var gång jag möter dig, blir det likadant igen. Och du, neka inte, det har varit detsamma för dig. Vi hör ihop! Låt oss bara ta det som det är.

Så skrattade han till igen, samma korta lilla skratt, som klingade styggt.

— Och nu kysser jag dig, sade han.

Han kastade sig fram emot henne, tryckte in henne mot bilsätets hörn och sökte hennes mun. Men hon stötte honom tillbaka. Det var inte Alexis mer, detta, inte hennes Alexis. En ny, en främmande människa pockade på något, för vilket han ville att hon skulle glömma den Matti, den verkliga Matti, som barndomens Alexis en gång ägt.

Men hon glömde inte. Som om Elmas upplysta fönster varit en signal, kommo hennes egna ord till Elma för henne igen: — Jag ämnar sköta min frihet ... Och med sammanbitna tänder kämpade hon för den friheten mot hans våld.

De stredo tyst, Alexis var inte mycket starkare än hon. Nu hade alltsamman för honom blivit en lek, en elak lek, lust att besegra, att tvinga och förödmjuka, att straffa henne för allt ont han rönt fjärran ifrån henne. Hon hörde hans hånfulla flåsande intill sig.

Med ett skri av sorg och vrede slet hon sig äntligen loss, vände sig om och gav honom en smällande örfil, medan chauffören, som hört hennes försök att få upp vagnsdörren, lät bilen glida fram och stanna intill en trottoar.

Hon hoppade ner.

— Far bara vidare, var så god, sade hon, och hon hörde själv hur hon fick Elmas behärskat kyliga tonfall, då hon gav det Paschska numret vid Floragatan. Så slog hon igen dörren utan att se åt Alexis, som ej mer låtit höra ett ljud, och sprang bort i snögloppet.

— Elma, tänkte hon bara, Elma, Elma.

Hon ville dit, hon ville få säga: I dag har jag begripit något! Var aldrig orolig för mig mer.

Hon ville också säga: Förlåt! Jag visste aldrig förut hur mycket du gav mig.

Först när hon andlös stod utanför porten hemma, kom hon ihåg Libert.

Det var hon, som hade portnyckeln, och säkert hade inte Libert bjudit till att väcka någon för att slippa in. Han måste ha patrullerat i kölden och snön med sin notportfölj och sin fiollåda. Och mycket riktigt, där dök han fram ur ett portvalv snett över gatan, där han haft en smula skydd mot vädret.

— Så du är här nu, sade han. Det blev ju inte så värst långvarigt.

— Vad är klockan?

— Tre.

Inte ens en timme hon varit borta; Liberts lugn lugnade henne.

Libert sade:

— Det var ett vackert snöfall. Där uppe i salen lyser det ännu, gardinerna är inte nedrullade, jag stod och såg på snöflingorna, när de for förbi i det gula skenet. Det är nog mamma, som vakar.

9.

Fru Murius kom emot dem i tamburen, hon hade hållit te varmt åt dem. Men det var inte endast för detta hon vakat. Oroligt såg hon på Mattis ansikte med dess prägel av djupaste trötthet, eller kanske något mera, något annat och mera, så mörka som ringarna under flickans ögon blivit. I det längsta dröjde hon därför med sitt budskap, så länge att barnet åtminstone hann få litet värme i sig och sitta några minuter i ro.

Men hon kunde inte förhala det alltför länge:

— Matti, det har varit bud från fröken Liwin. Hon är mycket svårt sjuk.

Hulda hade ringt, men så sent att Matti och Libert redan varit på väg till Oberonska balen, och Hulda hade då sagt, att fröken Liwin icke ville veta av att man telefonerade dit. Men såvida inte fröken Matti kom alltför sent hem, vore det nog snällt, om hon lät höra av sig; Hulda trodde att fröken Liwin längtade.

Sedan hade hon ringt igen vid midnatt och så klockan två och slutligen för en kort stund sedan. Fröken hade gripits av ängslan för Mattis skull, sade Hulda, hon inbillade sig att flickan for illa eller befann sig i någon fara, och hon ville se henne. Det är väl feberfantasier, förstås, hade Hulda sagt, men —

Matti ropade:

— Jag måste genast dit!

— Om hon bara får veta att du kommer, går Hulda ner och öppnar porten.

Elma Liwin låg till sängs sedan några dagar. Det hade börjat med feber, och den hade snart stigit oroande högt. En läkare hade besökt henne, eftersänd på Huldas eget bevåg, och hon hade funnit sig i det.

— Nu kan jag dö, hade hon sagt till tjänarinnan. Med eller utan läkarehjälp hos mig gör detsamma: allt är färdigt.

— Dumheter, svarade Hulda.

Men när den kvinnliga läkaren kom andra gången, visade hon sig bekymrad, tog Hulda avsides och befallde att en sjuksköterska snarast anskaffades. Sjuksköterskan var nu väntad nästa morgon.

Bakom den sjukas rygg och nacke voro kuddarna uppstaplade över varandra för att ge henne mera lätthet att andas. Elma Liwin låg stilla och såg upp mot rummets tak, som var höljt i dunkel. Det kom för henne och hon mindes, att när hon var barn och man ännu använde sig av fotogenlampor, blev det en rund, ständigt dallrande ljusring i taket rätt över den plats där lampan stod. Det liknade en dans av otaliga små ljuspartiklar, så små att man icke kunde särskilja dem från varandra, endast se dallringen av dem alla tillsammans. Hon hade tyckt så mycket om det.

Det hade brukat föresväva henne att denna dallrande ljusring vore hela världen med alla dess otaliga människor. Varje människa var en av de ogripbara små ljuspartiklarna med deras aldrig avstannande rörelse, där ingen var stor nog att märkas särskilt. Om kvällarna, så länge lampan brann på barnkammarbordet, kunde hon inte förmå sig att frivilligt somna ifrån den; då och då måste hon öppna ögonen och se efter om den levande ljuscirkeln alltjämt var kvar — och den var alltid kvar. Hon ville vara en av dessa oändligt små, som rörde sig där uppe, och ibland kunde det också förefalla henne att hon verkligen höjde sig, hon steg dit upp, svävande, saligt, och blev en av dem. Hon försvann, uppgick i, utplånades bland dem. Ja, det var saligheten.

Hon vaknade till och frågade:

— Vad är klockan, Hulda?

— Litet över tre, och nu är fröken Matti på väg hit.

— Kanske, tänkte Elma, blir det just i natt jag dör, eftersom jag kommit att tänka på detta så längesedan glömda.

Gärna skulle hon ändå velat hinna berätta för Matti om den levande ljusringen. Varför, tänkte hon, och kände hur en orolig iver kom svetten att tränga fram på panna och händer, varför gjorde jag det inte medan tid var? Varför har jag inte ens själv under alla dessa år kommit ihåg denna salighet att plånas ut, att väl leva och röra mig, men ändå inte synas bland de andra? Jag har tänkt på för mycket annat.

Hon frågade igen:

— Vad är klockan?

— Det har gått fem minuter sedan sist. Nu går jag ner och öppnar porten.

Elma blev ensam.

Att det skulle vara så svårt att alltid ha det väsentliga för ögonen. Kanske hade hon haft mer än andra svårt för det. En gång som barn gick hon över en leråker, det mindes hon också, och fötterna fastnade, fastnade, det blev stora lerklumpar på dem, omöjliga att bära vidare till sist. Det kom svetten att pärla fram plågsamt igen. Att det skulle vara så svårt att se ljuscirkeln och bara minnas den.