Part 16

Utan att Pontus visste om det, var Matti nämligen redan på väg fram till sin plikt; inte samma plikt som förra gången, men en ännu angelägnare. Hon var varken blind eller döv eller dum, hon såg hur hemmet var hotat, hur modern skred ihop och blev alltmer tunn och tryckt; och hur pojkarna än bjödo till att hjälpa henne, skedde det så valhänt att ingen hjälp ofta varit lika bra. Här behövdes en person till, ingen avlönad och missbelåten person, utan en frivillig och självfallen kraft, för vilken ingen av hemmets skavanker var främmande: en dotter.

Men hur skulle Elma kunna bringas att inse den nödvändigheten? Där låg problemet.

Var gång Matti återvände till den givmilda beskyddarinnan, till det egna vackra rummet och Huldas omsorger, hade hon fattat föresatsen att tala rentut. Men när hon väl befann sig inför Elma, såg det stränga, fårade ansiktet, som hon visste att hon kunde bringa ljusning över, och som alltid just den dagen föreföll henne tröttare, mer tärt än vanligt, svek modet. Hon insåg, att Elma ingenting skulle förstå och ingenting vilja förstå.

Lyssna skulle hon nog, överlägga inom sig själv, önska vara rättvis, och kanske slutligen erbjuda pengar. Pengar endera till hushållerska eller sjuksköterska, till hyran eller till vård på sjukhem. Men därvid skulle det stanna, inte tal om annat. Ingen rubbning i det fastslagna, ingen appell gentemot Mattis mors uttryckliga dekret, att hon, Elma Liwin, och ingen annan skulle ha barnet hos sig. Och om också Alice Murius, mot all förmodan, kunde tänkas taga emot pengar av en nästan främmande, vad blev väl det ändå gentemot hemkomsten av en saknad dotter, en verklig hjälp?

Mer än en mörk höstafton följdes Matti och Libert åt från huset Murius till huset Liwin, om Libert var ledig och modern kunde undvara honom. De sneddade över den gamla Humlegården, en gång så full av inbillade försåt. Ännu måste de trycka sig litet närmare intill varandra, när de påminde sig barndomens häxor och missdådare. På litet avstånd gåvo de en blick åt det forna Kejserliga palatset. Nu voro alla de stora fönstren tomma och mörka under parklyktornas sparsamma ljus. De avlövade trädens våta risiga valv sträckte sig upp mot och förlorade sig bort i himmelns sotfärg.

— Vi går ännu ett litet varv, det är inte så sent än, sade Libert.

Ännu ett litet varv. Matti visste att Elma väntade henne, att draget av återhållen grämelse och outtalad förebråelse grävde sig alltmera in i hennes ansikte för var kvart som gick. Hon ville inte göra Elma ont, hon hade lovat sig själv att inte göra det, och lovat mor och Roland. Men hon visste ju ändå att plikten fanns för henne på helt annat håll, och så länge hon gick där med Libert, var det lättare att hålla den pliktkänslan helt levande.

— Du, sade Libert en kväll, nu börjar de ge baler igen här i stan. Jag är upptagen tre kvällar denna vecka.

Han var upptagen och eftersökt, och han hörde ju heller inte till de dyraste. De voro två som spelade: Libert med sin fiol och en pianist, och de delade förtjänsten: hälften var, eller rättare sagt, det var Liberts hopp att det småningom skulle bli hälften var. Ännu så länge tog pianisten mer, ty han ansåg sig vara mera berömd och Libert blott ett bihang, en skyddsling, som han ammade upp.

— Men du, sade Libert till Matti, ~du~ borde vara med i stället! Då slapp man dela alls.

Libert stannade vid dessa ord, och hans ögon strålade; reflexen från en av parkens lyktor lyste mitt in i dem. Han förstod att han träffats av en snilleblixt.

Sedan gingo de länge och överlade om hans förslag, Matti och han. Så vana som de voro att spela tillsammans, kunde de inte gärna bli annat än omtyckta. Kanske blev det så rikligt med baler den vintern i Stockholm att de kunde bli engagerade varenda en av veckans kvällar. Deras lycka kunde då snart vara gjord och de våga sig på att höja sitt pris. De skulle snart kunna bli lika efterfrågade som vilken som helst av de stora dansmusikfavoriterna, Liberts nuvarande pianist icke undantagen ...

— Libert, sade Matti, du är ett geni.

— Jo du, svarade han. Goda idéer, det är något, som jag verkligen ofta har.

5.

Men redan när Hulda öppnade tamburdörren och anmärkte att fröken Liwin i dag fått vänta ovanligt länge på sitt te, kände Matti att planen, hur god den än tett sig, likväl var orealiserbar. Elma skulle med största säkerhet inte låta entusiasmera sig för den.

— Du har dröjt sent, anmärkte också hon.

— Förlåt, jag glömde bort mig med Libert. Vi gjorde — vi byggde luftslott.

Elma frågade inte efter vilka luftslotten voro. Några Muriusluftslott, men det tjänade mycket litet till att Matti reste i höjden.

Hulda hade fått order att vänta med te tills flickan kom, och hon bar in en välförsedd bricka: där voro smör, marmelad, nybakat vetebröd med socker och mandel. Elma sade:

— Du måste vara hungrig, barn. Och är du inte våt? Se på kängorna!

Kängorna voro verkligen våta och nedsölade, de buro spår av den långa vandringen längs parkens av regn uppblötta gångar. Det var kängor från herr Feuer i Hamburg, mycket olika dem man förr i världen brukat rita hopphagar i gruset med, när man var ute och lekte i sjömanskavaj och kort veckad kjol. Allt var olika. Det svällde något i Mattis bröst, tjockt och besvärligt för andningen och ännu mer för tuggningen: hon kunde omöjligt njuta av Huldas nygräddade bullar.

Den kvällen kände Matti det som om hon aldrig förr på riktigt allvar förstått hur fången och bunden hon verkligen var. Sedan Elma och hon växlat god natt, grät hon. Länge hördes Elma gå och syssla i vardagsrummet; det var så här dags hon skötte sina krukväxter, det var då hon ordnade i sina redan förut så ordentliga lådor och skåp, och Matti kvävde sina snyftningar för att ej bli ertappad. Om Elma hört henne, kommit in och gjort frågor, vad skulle hon svarat? Elma skulle ej godtagit de svar, hon kunde ge.

När det äntligen blev tyst, och när det varit tyst över en timme, steg Matti upp. Tog hon inte sitt parti nu, blev det aldrig av.

När hon först följt Elma, hade det skett av förnuftiga skäl; hon hade insett dem och böjt sig för dem. Nu hade förnuftet blivit ett annat, och ingen ursäkt fanns mer för att dröja här i överflöd och bekvämlighet till intet gagn.

Darrande av köld och brådska klädde hon på sig. Hon tordes inte möta Elma igen, hon kunde inte strida mot dennas omutliga vilja, hon var inte viss om att kunna trotsa den vädjan till en mors önskan, som Elma stödde sig på. Endast flykt återstod. En högersko kom på vänster fot och tvärtom, hon upptäckte det först som hon stod färdig, och hon vågade inte förlora en dyrbar tid med att göra ombytet.

Hur det stod till hemma, det visste Matti alltför väl: i faderns rum satt den uttröttade modern vakande, ty han hade haft en dålig dag, och hon satt antagligen på köpet i en obekväm stol, ty den enda bekväma som fanns, var korgstolen, och den knakade och tåldes icke i sjukrummet. Troligen vakade också Pontus med en överhängande tentamen över sig, och kanske Libert i sin köksalkov, förväntansfull, full av idéer och fylld också av tro på henne, Matti.

Hon smög ut i tamburen. Ingen packning, mer än vad som rymdes i fickorna; icke ett öre — alla pengar voro Elmas. Försiktigt förde hon patentlåsets regel åt sidan, hörde bakom sig steg i mjuka filttofflor och förstod att Elma hört henne. Fort öppnade hon dörren för att rusa ner, men Elma var redan inpå henne och lade hårt sin hand över hennes.

— Kom, sade hon blott.

Elma tände lampan med violett skärm i vardagsrummet. Hon hade svept sin nattrock omkring sig. Framför henne stod Matti, fullt klädd med kappa och hatt, orörlig.

— Vart skall du hän?

— Hem.

— Mitt i natten? Du skulle ju inte ens sluppit in där.

— Jag skulle väckt dem som bor på nedre botten; alla känner mig där. Jag måste dit.

— Nå, och i morgon?

— Jag skulle inte ha kommit tillbaka.

Elma gick fram och åter; hon såg inte på Matti. Nattrocken höll hon ihop med ena handen, hon tryckte handen hårt mot bröstet; hon andades illa; emellanåt kom ett svagt stönande, som hon inte kunde tillbakahålla. Nu var det över henne, detta hon alltid vetat, detta hon alltid fruktat!

— Så är detta då slutet, fick hon fram. Du lämnar mig, du flyr som en äventyrerska, nattetid, utan att ett ont ord växlats mellan oss. Du vill bara inte bli hos mig mer!

— Elma! ropade barnet. Förlåt mig! Men Elma kan inte förstå hur jag känner för dem där borta. Jag kan inte undvaras där — här kan jag ändå undvaras. Jag måste dit och få ge något tillbaka för allt de gjort för mig.

— Men om jag inte kan undvara dig?

— Visst kan Elma!

— Och vad jag gjort, det räknas inte?

— Hur skulle det kunna jämföras?

— Nej, det kan inte jämföras! bröt Elma ut. Nej, men kan du mäta vad åren varit för mig, då jag måst undvara allt vad de främmande människorna där borta tog och fick? Kan du veta det dolda, kan du läsa ut historien om mitt liv? Kan du ana dess förödmjukelser och lidanden, dess blytyngd, dess bävan vid varje förfluget ord? Å, du otacksamma, du vet ju ingenting! Du drar dina små korta slutsatser!

Elma hade höjt rösten. Hon höjde händerna, knöt dem över huvudet, skakade dem liksom utmanande den himmelske vårdaren och ställande honom till svars, som så illa vårdat sig om henne och hennes krav: — Allt är mig fråntaget intill det sista! ropade hon. Förbannelse över livet!

Förfärad betraktade Matti sin mor. Vart ord hon uttalade var ägnat att röja detta moderskap och allt ve det måste inneburit, men ändå ville hon alltjämt icke öppet nämna det. Och barnets hjärta förhärdade sig inför förnekelsen. Ännu stod Matti orörlig som hon först stannat, med ytterplaggen på sig, vantar på händerna. Och plötsligt vände Elma sig mot henne med ett raseri, barnet aldrig sett förut:

— Så ge dig då i väg, ju förr dess bättre! Jag har haft nog, jag vägrar finna mig i mer. Allt vad jag äger skulle en dag blivit ditt; det var min glädje att tänka på det. När du vuxit upp och mognat, var det mitt hopp att kunna yppa för dig min levnads hela mörka hemlighet. Men nu må du lika gärna ge dig av! Gå vilken förbannelse, vilket fördärv du vill till mötes! Skynda dig bara, innan jag hinner ta tillbaka och kanske börjar tigga dig om att stanna. I väg! Jag var galen som någonsin försökte ta mig an en slinkas avkomma.

Förfärad hade Matti tryckt händerna mot öronen för att slippa höra; men orden trängde igenom allt:

— Förbannelse!

Fort och lågt svarade hon:

— Om Elma med sin mörka hemlighet menar att vi är mor och dotter, så har jag redan förstått den. Men jag kommer aldrig att bruka det uttryck om min mor, som Elma nyss brukade — och ingen kommer att få bruka det om mig.

Så sprang hon. I nästa ögonblick var hon utom tamburdörren och Elma hörde den slå igen. Hon lutade sig mot bordet, intill vilket hon stannat. Slocknade ljuset i den lilla lampan under mörk skärm? Det tycktes henne att hon ingenting såg mer. Hade hon ont? Det kände hon icke längre. Men hon förstod att hennes barn flydde, bortskrämt av hennes egna ord; hennes barn försvann i natten, ensam, skyddslös, med risk att ingenstans slippa in, att få irra ute timtal, frysande, kanske förföljd, utsatt för vidriga möten.

Vreden föll av Elma. Ett ohyggligt medlidande tog dess plats. Hon sträckte ut armarna framför sig, bjöd sin tomma famn, bjöd ett barn värma sig där, förvissa sig där om att intet offer var stort nog att bereda dess lycka.

— Mitt barn, mumlade hon, mitt olyckliga älskade barn, frukta mig bara inte mer! Jag ger dig allt du vill!

Hon fick upp ett fönster, hon förmådde kalla. Det blev ett jämmerrop i natten, ekande över den ödsliga gatan:

— Matti, Matti! Dröj!

Där nere kunde Elma ingenting urskilja, det skymde alltjämt för hennes blick, ej av tårar, blott av det stora mörkret omkring henne. Men hon hörde ett tveksamt ja stiga emot sig till svar. Mödosamt kom hon ner till porten och fick upp den, och Matti stod där utanför, bävande.

— Elmas röst var så ängslig, viskade hon.

— Var inte rädd mer, barn.

När de kommo upp igen, sade Elma:

— Gå nu till sängs. Jag sätter mig inte vidare emot din önskan. Jag lämnar ifrån mig lånet jag innehaft. Tacka mig inte! Inte ett ord mer, Matti, allt är avgjort.

På morgonen sade hon:

— Hulda, fröken Matti flyttar tillbaka till konsertmästarens. Hon längtar dit, och jag trivs nog, när allt kommer omkring, bäst ensam.

Hon lät bära in i Mattis rum kofferten, som varit med barnet och henne under de tvenne somrarnas resor. Brokiga papperslappar med hotellnamn, reklamer med avbildningar av natursköna landskap, polletteringsmärken, spår av stötar eller bärares remmar vittnade om de vägar man färdats tillsammans. Ur barnets garderob och lådor plockade hon själv, medan Matti var i skolan, och lade omsorgsfullt ihop allt hon utrustat henne med. Hon kom ihåg sin egen tvekan mer än en gång: skulle hon hålla igen, för att icke skämma bort, eller skulle hon ge efter och skämma bort så rikligt som hennes egen lust bjöd? Nu ångrade hon att hon någonsin hållit tillbaka. Själva sin kärlek hade hon hållit tillbaka, orolig att röja för mycket. Hon hade givit sig god tid — och nu var det för sent.

Elma gömde osedd ansiktet intill varje plagg; hon andades in den svaga doft, som berättade att dessa klänningar burits av en levande ung kropp. En blus, redan ganska sliten, stal hon undan i sitt eget rum. När allt var färdigt lät hon Hulda beställa stadsbud. Huldas förslag om en liten extra bra avskedsmiddag avböjdes. Det var bättre, sade hon, att Matti gick så snart allt var i ordning — så var det gjort, och så fick hon väl välkomstmiddag hos konsertmästarens i stället.

Elma räckte barnet handen:

— Du ser, jag har hållit mitt löfte.

Men när Matti, förgråten, ville falla henne om halsen, försökte tacka, bad att få komma igen på dagliga besök, höll hon allt ifrån sig.

— Nej, barn. Pröva inte mina krafter för mycket. Det har för mig alltid varit så, att jag valt antingen — eller. Du ser att jag är lugn. Låt mig få behålla lugnet, Matti, och lämna mig åt mig själv, tills jag kallar dig — om jag kallar.

Och liksom förut till Hulda, sade hon, ännu strävare:

— Jag trivs bäst så.

Därpå tillade hon i vardaglig ton:

— Men du kan skicka hit din bror Pontus någon gång. Jag har kommit att tycka bra om den städade unge mannen.

6.

Det dröjde inte mer än ett par dagar tills Pontus gjorde visit.

I någon mån hade Mattis plötsliga återbördande till hans föräldrahem chockerat honom. Det kom för tvärt, det liknade ett avsked på grått papper, det gav intryck att fröken Liwin tröttnat på fosterdottern och begagnat första tillfälle att bli kvitt henne. Pontus var ensam om att ha givit händelsen en sådan tolkning och han kollationerade icke sina intryck med någon. Men i sin egenskap av familjens ende välbalanserade medlem hade han strax känt behov att gottgöra eller erhålla närmare förklaring, om så krävdes.

Han fick vänta en god stund i vardagsrummet, beundrande dess i hans tycke utmärkta inredning. Det förvånade honom blott att fröken Liwin icke lät frambära någon ursäkt för att han fick sitta ensam nära en halvtimme.

När hon slutligen visade sig, var hon dock sig lik, fattad som vanligt.

Pontus inledde:

— Jag tror, sade han, att det är lämpligt jag frambär allas vårt tack för frökens godhet att låta Matti komma till oss igen. Förhållandena hemma gör det mycket kärt för min mor. Hon borde naturligtvis kommit hit själv, men —

Elma frågade:

— Konsertmästaren är inte bättre?

— Tyvärr, inte än.

— Matti är mycket fäst vid dem båda?

— Mycket. Och, tillade Pontus, jag måste säga att ett eget barn inte kunde behandlats bättre än Matti blivit behandlad hos oss.

— Jag har insett det.

— Förlåt min fråga, bad han, men vad kommer hennes mor att säga om återvändandet till våra, hm, sämre förhållanden?

— Modern har avstått från talan, svarade Elma.

— Som jag hoppas, utan slitningar eller obehag? Eller missnöje?

— Fullkomligt. Matti har fått välja.

— Denna mor, sade han, måste vara en mycket beklagansvärd kvinna.

Elma lät det falla obesvarat.

— Det är något jag ville föreslå er, sade hon i stället affärsmässigt. Det var därför jag gärna ville se er här. Jag önskar nämligen göra något för Matti. Min hälsa fordrar numera att jag för ett ytterst stilla liv och jag önskar inte återse Matti förrän jag blivit väsentligt starkare.

Pontus sköt in:

— Det måste naturligtvis bli en stark slitning att ägna sig åt en ung flickas uppfostran, då man levat länge ensam.

— En mycket stark slitning, ja, svarade Elma kallt. Emellertid har jag bibehållit min tillgivenhet för Matti. Hon är mycket älsklig.

Det belevade ekot upprepade:

— Mycket älsklig.

Det kom att dröja litet innan Elma fortsatte:

— Nu har jag beslutat erbjuda er, kandidat Murius, ett studielån, räntefri studiehjälp, att återbetalas när det i en avlägsen framtid kan komma att passa er. Mitt enda villkor är att ni hädanefter betalar dubbelt mer än förr i ert hem, så att pengarna på det viset, indirekt, kommer också Matti till godo.

Hon bad honom kalkylera vad han behövde, och de överenskommo om en summa. De Paschska subsidierna finge han förfara med efter behag.

— Och så ett villkor, sade hon: Att saken stannar orubbligt oss emellan. Jag vill inte tynga Matti med någon tacksamhetsplikt, och jag tror mig kunna lita på er.

— Absolut, svarade Pontus.

När den unge mannen gått, efter många bedyranden om tacksamhet för egen del, vilka hon med en handrörelse mest möjligt sökte tillbakahålla, kallade fröken Liwin på Hulda och sade att hon tills vidare icke tog emot vare sig fler besök eller ens telefonbud. Till arbetsplatsen ämnade hon sjukrapportera sig.

— Jag skickar efter doktor, sade Hulda.

— Ingen doktor hit.

Efter några dagar lät Elma i stället tillkalla den jurist, vars bistånd hon under årens lopp vid behov använt sig av för ordnande av olika affärer, samma person, som en gång för hennes räkning varit uppe och talat med fru Murius, erbjudande ersättning för underhåll av ett flickebarn under femton års tid, ett erbjudande som avvisats.

Tillsammans genomgingo nu juristen och fröken Liwin dennas ekonomiska ställning. Arvet hon på sin tid lyft efter far och mor hade icke varit obetydligt, om också ingen större rikedom, och förmögenheten hade småningom ökat.

— Fröken har väl förvaltat sitt gods.

— Det ligger i släkten, svarade hon.

Endast under de allra senaste par åren hade kapitlets räntor fullt använts, och, sade Elma, sannolikt skulle räntorna även i framtiden komma att förbrukas.

— Fröken ämnar ställa sin existens på bredare basis? sade juristen småleende.

— Troligen.

Därpå lämnade hon honom det testamente hon i dagarna skrivit ner och bad honom förvara det, samt låta dess innehåll stanna dem emellan som en hemlighet, intill den dag det måste öppnas. Juristen läste tyst igenom papperet, hans ansiktsuttryck förändrades icke, men han förblev en stund tyst, sedan han läst slut.

Juristen gick. Det kom inte fler besök. Ingen skickades efter, ingen slapp in, Hulda vaktade enligt givna order vid dörren. In till sitt rum, där hon låg, hörde Elma röster från tamburen: Rick Brunjohanns gälla, beklagande utrop, Pontus Murius’ hövliga förfrågningar. Ibland var det också en väl igenkänd flickröst, ängslig och bedjande. Men man kunde lita på Hulda, ingen kom förbi henne.

En dag skickades blommor in: ~Fru Alexandra Pasch~, med önskan om snart tillfrisknande. En annan dag, närmare jul, då syrenträden slå ut som bäst i blomsteraffärerna, kom ett väl inpackat blommande litet träd: ~Eric Bourgsten~, med hopp om hälsans snara återställande och vördsam tillgivenhet.

Elmas kamrater och väninnor sände också hälsningar och bekymrade sig för henne. Man sysselsatte sig sålunda med henne; inte mycket och inte många, men alldeles borta ville man inte låta henne vara. Så länge man lever har man inte lov att bli fri människorna, tänkte hon.

Vid jul lät hon Hulda styra om att en summa tillställdes ett par av Samaritens barmhärtighetsstiftelser, men anonymt. Hon hade gjort detsamma många jular förut, ehuru under fullt utsatt namn. Nu tycktes henne onödigt att detta namn syntes mer — ännu så länge.

Några andra julklappar skickade hon icke.

Men efter nyår återvände hon till sin arbetsplats. Man hade där redan diskuterat eventualiteten av att ersätta henne; men hon förklarade att med hennes hälsa var det icke längre något fel, hon hade vilat nog, kelat nog med sina små krämpor och önskade blott återtaga sin plats i ledet.

Så var hon tillbaka i cirkelgången. Upp om morgonen efter en stundom orolig, stundom litet lugnare natt; ut till sin post. Gudi lov för arbetet, tänkte hon. Arbete, människor hon måste resonera med, val som måste träffas, missförhållanden eller andra försummelser att rätta. Liwin är fortfarande karl för sin hatt, sades det om henne. Det var som om ett äventyr skulle gripit henne, något ha rövat henne med sig för ett par år; vad det varit fick ingen blicka in i. I varje fall var hon tillbaka nu — frisk, eller åtminstone botad för lusten att göra fler utflykter. Och man upphörde snart åter att reflektera över henne. Hon hörde icke och hade aldrig hört till de intressanta, inte till de vinnande, inte till dem man gjorde många manövrer att närma sig.

När hon slutat sitt värv för dagen gick hon regelbundet hem; det var samma silhuett i gatulivet som vanligt, med den enkla filthatten, den vårdade raka rocken av manligt snitt, händerna i rockfickorna. Men dessa ögon, så obenägna att begagna sig av ett par ögons naturliga privilegium, att blicka ut över och taga in världen sådan den ter sig i sin prakt som i sitt armod, de hade blivit ytterligare litet mindre angelägna.

En och annan mötande skänkte väl stundom en flyktig undran åt detta gråhyade ansikte, där munnens en gång vackra båglinje raknat i ett drag av beslut; en och annan kände igen henne och väcktes möjligen som hastigast till idéassociationer om kvinnlig kapacitet. Men ofta besvarade hon i sin inre upptagenhet icke ens hälsningarna, när sådana förekommo.

På kvällen väntade åter arbete. Elma märkte att hon inte längre kunde prestera lika mycket som i yngre dagar. Hon tvang sig. Hon rökte; för mycket, det visste hon själv. Emellanåt rätade hon upp sig, tog några minuters rast och mindes hur ofta hon, när han blev äldre, sett sin far sitta så, med slutna ögon.

Men hon liknade sig icke mer vid honom, hon hade upphört att sysselsätta sig med honom. Det föreföll henne som om ett band brustit och hon nu äntligen gick helt och hållet sin egen väg.

Genom Hulda hörde hon, att Matti inte upphörde att enträget förfråga sig om henne och be att få göra ett besök.

— Inte ännu, lät hon svara.

7.

Det såg ut som om välsignelse skulle följt Matti tillbaka in i Muriusska hemmet.

För det första, Roland. Han skrev att hans villkor inte så litet förbättrats och ställde i utsikt ett besök hem, då han på uppdrag av sin principal troligen skulle få deltaga i en affärsresa till England. Från England ämnade han på egen bekostnad göra en avstickare till Sverge och sparade som bäst ihop till denna efterlängtade utflykt. Likväl kunde han som förut skicka litet bidrag till moderns hushåll.

Också Pontus syntes ha kommit över någon möjlighet att bidra till hemmet mycket rikligare än förut, ehuru han höll tyst om rikedomens källa. Han skrev populärmedicinska små uppsatser och lät förstå att honoraren voro goda. Då Pontus inte tvivlade på en ljus framtid åt sig, hade han icke frånsagt sig Paschska understödet; hellre ekonomiserade han i smyg, då han fick något över, och eftersom han aldrig råkade Alexis, behövde han inte förarga sig över några beskyddarminer från dennes sida. Alexis rörde sig i en annan värld än den strävsamme studiosus, och det var lika långt från den enes värld till den andres som om de icke rymts på samma planet, ehuru båda funnos inom Stockholm.