Part 2

Man vill nog stort, men när det kommer till utförande, nöjer man sig ofta med halfmesyrer, och sådant som imponerar på den ytlige betraktaren, men som i själfva verket icke tål att »synas i sömmarna». Men icke heller Rom byggdes på en dag; likaså ändras och förbättras alltjämt såväl den amerikanska konstitutionen som det flere gånger tillbyggda kapitoliet; och bara viljan finnes att göra det bästa, är det ingen fara, att icke så väl den ena som det andra under sakkunnig ledning och nitiska vårdares kärleksfulla uthållighet till slut bli hvad Georg Washington åsyftade, när han om den nygrundade republiken sade: »Let us raise a standard, to which the wise and the honest can repair».

Närmast till kapitoliet ansluta sig tvenne ännu ej fullt afslutade marmorpalats afsedda till kongressledamöternas enskilda mottagningsrum, kommittésalar, byråer m. m. Om dem kan man endast säga, att de äro oklanderliga i sin hvitskimrande prakt, men tråkiga i sin akademiska fullkomlighet. Kostnaden för dem är beräknad till fem millioner dollars.

I kapitoliets grannskap befinner sig äfven det ryktbara kongressbiblioteket eller som det med sitt officiella namn heter »_Library of Congress_». Tomten oberäknad, och naturligtvis ej heller de dyrbara samlingarna, har denna byggnad kostat staten mer än 20 millioner kronor, en enorm summa, men så är också denna institution något ensamt i sitt slag. Dess yttre arkitektur påminner visserligen i mångt och mycket om vissa officiella s. k. praktbyggnader vid »Ringen» i Wien eller i Berlin, särskildt om det nya riksdagshuset i den sistnämnda staden, och gör ej något vidare tilltalande intryck; det inre däremot med sin ståtliga i hvit marmor, förgyllningar och delvis präktiga dekorativa målningar utstyrda vestibul verkar onekligen imponerande, äfven om man skulle tycka, att det är alltför pråligt för en den lärda verldens helgedom. Den stora läsesalen, uteslutande utförd i läcker gulbrun Siena-marmor, nästan utan förgyllningar samt med allt trävirke af mörkbetsad mahogny, är utan gensägelse ett af de noblaste och smakfullaste rum man kan få se.

Presidentens bostad af ålder kallad det »Hvita huset» eller »Executive mansion» skall jag i annat sammanhang omnämna och hvad de öfriga äldre officiella byggnaderna angår är ej mycket annat att säga än, att de i allmänhet ansluta sig till den här så vanliga semiklassiska perioden från 18:de seklets slut, som tryckt sin prägel på den amerikanska arkitekturen och gifvit upphof till den s. k. kolonialstilen, d. v. s. daterande sig från de dagar, då de östra staterna ännu voro en engelsk koloni.

Man tyckes vid officiella byggen här icke kunnat besluta sig för att bryta med denna stil, som fått liksom ett slags hemortsrätt mer i Amerika än annorstädes. Att komma ifrån dessa stela men enformiga kolonner, dessa tråkiga, men i sin förnämhet onekligen imposanta pilasterfasader tyckes vara en omöjlighet för de amerikanska arkitekterna; ja, man påstår att allmänheten här icke tror, att en byggnad kan äga berättigande att anses som »arkitektur» om den ej har ett tillräckligt antal kolonner.

Bland offentliga byggnader i Washington af jämförelsevis yngre datum, som bryta med denna gängse stil må nämnas, posthuset i en ganska misslyckad romansk stil, Smithsonian institutionen, statsdepartementet m. fl. Särskildt är det senare, i samma billiga, franska senrenässans som posthuset i New-York, ett verkligt monstrum af fulhet. Corcoran-museet, daterande sig från 1880-talet är däremot en i många afseenden originell, för ändamålet lämpad samt om konstnärlig smak vittnande byggnad.

I stadens s. k. »residential section», där de rika ha sina praktfulla villor, och där diplomaterna slagit sig ned, finner man ett flertal intressanta och smakfulla nybyggen och en mängd äro under uppförande af hitflyttande miljonärer, som önska ordna åt sig palatsliknande hem värdiga deras gemålers fåfänga och behof af att lysa.

Ehuru Washington är kändt för att en mängd familjer flyttat till de många nyuppförda, luxuösa hyreskasernerna, anser man dock ännu icke såsom fullt passande att ej bebo ensamt hus och här liksom t. ex. i Philadelphia bor man därföre oftast inom egen port. Gata efter gata, avenyer och platser äro i denna del af staden inramade af oftast små privathus utan arkitektoniska anspråk och sällan af mer än tre fönsters bredd, låga, ojämna, skiftande i alla färger samt i de flesta fall föga tilltalande. Men man känner att inom dessa murar finnas vänliga, välvilliga, gammaldags hederliga människor af den burgna medelklassen, med utpräglad känsla för hemmet och familjen samt att där trifves en glad, icke blaserad ungdom, en anspråkslös och vänfast äldre generation. Visserligen motsvara icke dessa hem i alla afseenden hvad en europé skulle önska för att känna sig hemmastadd och ha trefligt, men amerikanerna vilja ha det så som de ha det, och det är ju i främsta rummet för sig de ordnat sina hem; man kan vara säker på, att om de ville ha det precis som man har det i Europa, så hade de långt för detta skaffat sig det. Dessa hus stå i afseende på komfort, äfven för enklare familjer, betydligt framför den europeiska medelklassens »egna hem».

Mycket skulle vara att tillägga om Washingtons naturliga skönhet, men må det nu sagda vara nog för att ge ett om också ofullständigt intryck af den federativa hufvudstadens yttre och af den miljö, i hvilken sällskapslifvets aristokratiska och byråkratiska element mötas, täfla, och utkämpa sina strider.

TREDJE BREFVET.

»Society».

Det finnes väl ingen småstad i hela världen, som icke har sin s. k. societé, d. v. s. en klick af några utvalda, som anse sig för mer än de andra, och som beslutit sig för att de, och endast, de äro fint folk. Detta är ett faktum som litet hvar kunnat konstatera. Sådana klickar finnas såväl i Trosa som i Paris och det är lika svårt att få räknas till dessa utvalda i den ena som den andra staden, ehuru urvalet i en liten stad sker med ändå större hänsynslöshet, och möjligheten att få »komma med» är betydligt mindre där, ty man blir ju i mindre samhällen så lätt intim och man har folk »in på näsan på sig».

I de af Europas hufvudstäder, där ännu ett kejserligt eller kungligt hofceremoniel skrifver lagarna inbilla sig en del folk, att de genast bli mottagna i »societén» bara de blifvit presenterade på hofvet. Detta är dock ett stort misstag. Man blir bjuden på hofvet, kanske till en bal hos en utrikesminister och några liknande mer eller mindre officiella tillställningar, men att tillhöra klicken är något helt annat. Man måste vara släkt med de ledande damerna, mannen måste tillhöra en viss klubb, damerna böra framför allt äga detta lediga på samma gång som värdiga uppträdande, som knappast står att finna hos andra än dem som äro nog lyckliga att ha kunnat draga fördel af mödrars och mormödrars erfarenhet inom stora världen. Den ekonomiska frågan är af underordnad betydelse, endast man kan »sauvera apparanserna», ty några stora pretentioner ha i detta hänseende aldrig uppställts. Vissa fordringar på bostad, toiletter samt en eller annan föga betungande tébjudning, det är allt. Med få ord, man blir ej en medlem af societén bara därför att man vill. I städer sådana som Paris, London, Wien finnes det naturligtvis en mångfald olika selekta kretsar, men icke desto mindre skall man alltid finna en särskild klick, som är och förblir »societén».

Washington vore ej Washington, om det ej hade sin »society», och detta i mer än en bemärkelse, ty de framsteg den federativa hufvudstaden kunnat glädja sig åt under de senaste decennierna har den till stor del denna »society» att tacka för. Innan det blef modet för en del rikt folk att tillbringa vintern här, lefde Washington ett tynande lif, nu däremot sjuder det af lifslust och societetslifvet har varit en af häfstängerna för detta uppsving.

»Society» i den federativa hufvudstaden har haft en ganska egendomlig utveckling.

Allt som rörde sig kring presidenten, kabinettet och kongressen intog i äldre tid naturligtvis främsta rummet, men de förändringar den officiella världen så ofta var underkastad gjorde, att »society» så småningom grupperade sig kring en del fina, mest från engelska tiden härstammande Virginia- och Marylandfamiljer samt kring medlemmarna af Förenta staternas högsta domstol, hvilka hade första platsen i den administrativa hierarkien och ännu pretendera att placeras mellan utländska ambassadörer och envoyéer samt sålunda före kabinettet eller statsråden. Det låg i sakens natur, att dessa på lifstid nämnda funktionärer, eller rättare sagdt, deras fruar jämte »the cave-dwellers» d. v. s. de finaste urinnevånarne skulle bli de »högsta hönsen i korgen»; de utgjorde således helt naturligt en stamtrupp, som jämte corps diplomatique bildade »society». Hvad corps diplomatique angår kan nämnas, att den förresten endast undantagsvis tillhörde denna Washingtons »allra finaste» societé och ej heller trifdes i dessa kretsar, där endast engelska talades, och där man lefde ett mycket enkelt, flärdfritt lif, snarare ägnadt åt estetiska än åt sociala intressen.

Diplomaterna, som under dessa tider af patriarkalisk enkelhet ej räknade ambassadörer i sin krets, kände sig dessutom undanpetade i de myndiga domarnas sällskap, där de måste nedstiga ett trappsteg. Däraf uppstod så småningom en ny klick, den diplomatiska, som i sig upptog en del yngre medlemmar af den andra societeten samt naturligtvis utrikesministerns, eller, som han här kallas, »the secretary of state», familj. Umgänge idkades icke desto mindre mellan de båda falangerna, men dock mera kyligt, hvartill naturligtvis bidrog, att inom diplomatklicken talades mest franska.

Sedan det blifvit sed att omvälja senatorerna, hvarigenom dessa under långa tider så att säga fingo hemortsrätt i Washington och under någon tid af säsongen där införde sina familjer, tillkom ett nytt element, som dock hufvudsakligen rörde sig inom den officiella världen.

Efter inbördeskriget på 1860-talet uppträdde på skådebanan ännu ett element, som på grund af sin prestige ansåg sig väl värdt att få insteg i societén i Washington; det var det militära, som under ett tiotal år t. o. m. nästan hade ledningen. Officersfamiljer, från armén och flottan, slogo sig ned i hufvudstaden och gåfvo åt baler och middagsbjudningar ett nytt lif, särskildt blefvo yngre officerare en mycket välkommen tillökning i sällskapslifvet, som just var, och fortfarande alltid är, i saknad af kavaljerer. Dessa familjer, som mera lefde på männens eller sönernas å slagfälten vunna ära än på pengar, kunde dock ej, utom i få fall, göra sig gällande i längden och nu är den militära societén en särskild krets för sig, mycket värdig och ansedd inom den officiella världen, men utan inflytande på det mera selekta sällskapslifvet, däri de dock, ehuru mera sällan deltaga. Några unga militärer samt naturligtvis de som äro anställda såsom »aides» eller uppvaktande hos presidenten äro likväl gärna sedda gäster i alla olika kretsar, där deras egenskaper af dansörer högligen uppskattas.

I gamla tider voro presidenten och hans fru tongifvande, dock utan att egentligen ingripa i själfva societéns göranden och låtanden. Presidenterna voro i regel äldre män, när de tillträdde sitt höga ämbete och fruarna, som, på få undantag när, voro uppfostrade under demokratiska förhållanden i någon mindre stad, brydde sig ej om eller kunde ej sätta sig in i det gryende storstadslifvet i Washington. De gjorde sina reglementerade middagar, hade sina alltid genomtråkiga officiella och semi-officiella mottagningar men gingo endast bort, när de voro bjudna till vice presidenten och statsråden, ett bruk som ännu bibehålles. Särskildt är detta fallet med den af presidenten och hans fru vedertagna praxis att ej mottaga bjudningar till de utländska sändebuden, då det i öfverensstämmelse med en gammal tradition och enligt konstitutionen är förbjudet för den nordamerikanska statschefen (och följaktligen för hans »gemål») att begifva sig på utländskt område eller mottaga gästfrihet under främmande flagga och såsom sådant anses ambassader och legationer, där ju de respektive makternas flaggor äro hissade.

När emellertid dåvarande vice presidenten Chester Arthur genom presidenten Garfields död 1887 oväntadt blef beklädd med presidentvärdigheten, inträdde en ändring i afseende å den exekutiva maktens deltagande i sällskapslifvet. General Arthur var en sällskapsmänniska, en klubbman med förfinade vanor, en épicuré, som alltjämt citeras för sina fina middagar, sitt sällskapliga väsen och sina eleganta kläder. Om nu orsaken är att söka häruti eller ej, nog af, under hans något öfver treåriga presidenttid började en del miljonärer från Newyork att vintertiden tillbringa några månader i Washington; rika senatorer uppbyggde åt sig villor, som nu se ganska enkla ut, men då ansågos såsom höjden af elegans. Den ena miljonärsfamiljen efter den andra flyttade hit och därmed hade åter ett nytt element i hufvudstadens sociala lif tillkommit, ett element, som helt och hållet omskapat sällskapslifvet här och så att säga sprängt societén i tvenne läger, öfver hvilka dock alltid tronar den finfinaste klicken eller som den här kallas »the inner set».

Det var mångmiljonären Whitney, som först inledde raden af dessa öfverdådiga och af uppkomlingslyx kännetecknade fester, hvilka slogo de gamla »cave dwellers» med häpnad blandad med afsmak, och som föranledde dem att taga afstånd från ett sällskapslif så föga öfverensstämmande med deras begrepp om gammaldags gediget och förfinadt uppträdande.

Men miljonärernas krets vidgades och vidgades; diplomaterna, som ha till sin uppgift bl. a. att gå ut i stora världen och i rökrummens intimitet, sedan de eldiga vinerna lossat tungbanden, söka uppsnappa nyheter och politiska hemligheter, aktade ej för rof att med sin närvaro hedra en eller annan ganska tvetydig mångmiljonärs fester. Som diplomaterna voro nästan oinskränkta domare öfver hvilka som skulle anses värdiga att upptagas i »the inner set», blef det snart genom det kryphålet som familjer utan ställning i sina respektiva hemorter lyckades »komma med» i Washington. Skulle någon af staden Washingtons egna uppkomlingar försöka bli mottagna i dessa selekta kretsar kan han dock vara säker på att bli boykottad och icke ens den diplomatiska vägen skulle stå honom öppen.

Emellertid ha Chicago-, San Fransisco- och New-Yorkmiljonärer slagit sig ned i Washington, hvars societetslif mer och mer antagit samma prägel, som det eleganta lifvet i Newport och Tuxedo eller i Europas s. k. »winter-cities». Man kommer hit några månader och ägnar sig uteslutande åt sällskapslifvet, man ger middagar, man bjuder på sång af Caruso och Melba, man har sina »bridgepartier», sina automobilfärder o. s. v. Från att äga ett verkligt fint och i allo gediget men i viss mån modest sällskapslif har Washington blifvit en verklig fåfängans marknad, hvars dragningskraft på allra sista tiden börjat förete en liten tillbakagång. I synnerhet har sista säsongen, oaktadt middagar och baler i oändlighet aflöst hvarandra, visat tecken på afmattning.

Visserligen påstås en rik newyorkare för några år sedan ha yttrat att: »med en president från New-York, en utrikesminister från New-York, en engelsk ambassadris från New-York (d. v. engelske ambassadörens fru, lady Herbert), en del miljonärer från New-York och en newyorkare såsom föreståndare för den bästa restauranten börjar Washington verkligen bli beboeligt». Detta hindrar dock ej att dessa blaserade mångmiljonärer i grund och botten tycka att här är ganska tråkigt och småstadsaktigt, och flera påstås vara färdiga att sälja sina villor. Andra, som flyttat hit och endast delvis »kommit med», resa hellre öfver till Europa, där de under alla omständigheter få mera för sina pengar, om de också icke ha så mycket större utsikter att där bli upptagna i de finaste kretsarna.

Presidenten Roosevelts aera har varit och är isynnerhet nu kännetecknad af att en viss kyla mellan »Hvita huset» och »society» så småningom inträdt. Flere familjer, som varit mottagna af »the inner set», ha ej upptagits på presidentens bjudningslistor, hvarigenom slitningar uppstått. Äfven har presidenten ganska oförtydbart visat sig afvog mot en eller annan diplomat, som därföre återkallats. Detta har också inverkat på frekvensen vid de sedvanliga mottagningarna, där många, som annars pliktskyldigast bruka infinna sig, lyst med sin frånvaro. Man har äfven inom societén misstyckt, att presidenten i ministären inkallat en jude, m:r Straus, som dock åtnjuter berättigadt anseende och tvenne gånger varit envoyé i Konstantinopel. Det är icke så mycket, att han är jude, som att han icke är kristen, hvari orsaken till isynnerhet »the cavedwellers» ogillande af valet är att söka. Man är nämligen här ytterst konservativ i religiösa frågor.

Presidenten Roosevelt är i öfrigt icke vidare road af det ytliga sällskapslifvet och hans fru, som visserligen redan som guvernörska i staten New-York och senare någon tid som vice presidentska måst åtaga sig åtskilliga sociala förpliktelser och bordt vara tränad för sin höga plats såsom »the first lady of the land», har ej heller visat något lifligare intresse för societén. Denna har känt sig stött öfver, att hon nästan helt och hållet öfverlämnat bestyret med detaljerna af hennes relationer med societén till sin »social secretary», miss Hagner, som, efter hvad det påstås, med kanske väl ovarsam hand gått tillväga i afseende på de sociala domslut, som utfärdats från det »Hvita huset».

Detta hindrar naturligtvis ej att presidenten och Mrs Roosevelt ha många anhängare, men säkert är, att just sista året ha slitningarna varit ganska märkbara och inverkat på sällskapslifvet. Om »the inner set» skulle välja president, är Roosevelt säker på att ej bli omvald. Ehuru man helt opartiskt erkänner hans många framstående egenskaper som politiker, tänker man ej särdeles högt om honom som sällskapsmänniska, detta ehuru han kan vara glad med de glada, gärna placerar ett lustigt skämt och är ytterst artig mot damerna. Animositeten är dock kanske mest att söka på kvinnosidan, ty Washington liksom alla mindre samhällen har det stora felet att vara en »skvallerhåla», hvilket annars ej är karakteristiskt för amerikanska förhållanden.

Oafsedt dessa konflikter uppröres sällskapslifvet ofta af disputer om rang. Ingen vill ge med sig och i många fall har man måst kringgå vissa svårigheter genom att till middagsbjudningar ej samtidigt invitera sådana dignitärer, som skulle känna sig »knuffade», ifall den ene eller den andre skulle få första platsen. Här är detta så mycket viktigare, som man till en middagsbjudning oftast ordnar sig så, att man har hedersgästen, d. v. s. redan på bjudningskorten står: »Mr och Mrs ... anhålla om äran att få se Mr och Mrs ... till middag för att möta (meet) t. ex. ... ambassadören och madame X.» Det passar sig nämligen ej att bedja två lika förnäma att »möta» hvarandra.

Washingtonsocietén är förresten känd för något som skulle kunna kallas celebritetsfeber, som rasar här alldeles som i England, och den, som har den minsta lilla pretention på att vara hvad man här kallar »a lion» kan i Washington få sitt lystmäte på middagsbjudningar, där han blir »mött» af nästan samma personer dag ut och dag in, ty alla vilja ju gärna ha åtminstone ett nytt ansikte vid sitt bord och därföre begagnar man äfven tillfället att se just främlingar.

Rangförhållandena äro egentligen enkla nog, men icke desto mindre uppstå tidt och ofta heta strider, som lägga sig för någon tid endast för att åter flamma upp.

Presidenten, som kallas »His Excellency», liksom franska presidenten, samt tilltalas Mr President, har naturligtvis jämte sin fru första platsen. Sedan kommer vice presidenten, som utan något som helst omval eller dylikt inträder på presidentens plats för den händelse att denna skulle aflida under 4-årsperioden. När Lord Pauncefoot upphöjdes till ambassadör och begärde rang före vicepresidenten, fick han från utrikesdepartementet i London det svar, att han skulle »ceder le pas» på grund af vicepresidentens säregna ställning.

Näst vicepresidenten komma de nio ambassadörerna och efter dem placerades förut högsta domstolens ledamöter med sin chef i spetsen, men de ha dock nu fått rycka ett steg längre ned och gå efter envoyéer och ministrar, som komma närmast ambassadörerna, ehuru statssekreteraren (för utrikes ärenden) går före envoyéerna; de öfriga sekreterarna (statsråden) gå i allmänhet efter. Omedelbart följa: amiralen af flottan, senatorer, staternas guvernörer, representanter, generaler, amiraler o. s. v.

Från denna regel äro dock så många undantag och så mycket »ceder le pas», att man, för att begagna ett lika karakteristiskt som populärt uttryck, måste hålla tungan rätt i mun för att ej begå misstag eller stöta någon. Det anses vara under republikens värdighet att utge någon codex i placeringsväg, men nog skulle det vara välgörande.

Som ingen hofrang finnes och infödda personer inom societén utom militärer ju i allmänhet icke ha någon rang, placeras sådana mycket beroende på värdinnans smak. En betitlad utlänning, en engelsk hertig t. ex., placeras, om än aldrig så ung, näst efter ambassadörer i enlighet med det engelska hofceremonielet. För resten gäller den utmärkta regeln, att de som bäst passa ihop placeras bredvid hvarandra, såvida det icke är åldern som får afgöra. Detta senare alternativ torde dock här, där alla vilja synas unga i det sista, icke komma att bli populärt.

För dem som ej känna förhållandena synes emellertid allt gå så lätt och ledigt, att man ej skulle kunna ana hvilka stormar, ja, orkaner ibland uppröra den så lugna och spegelblanka ytan.

Nu till en annan sida af Washingtons sällskapslif.

»Washington är odrägligt med sitt föråldrade, tidsödande visit-tvång», så säga icke blott nykomna diplomater, utan äfven senatorer, »representatives» och andra officiella personer, som göra sin första »season» i hufvudstaden. I Europa gälla vissa regler, som så att säga ingå i den högre societetens uppfostran och utan nämnvärda olikheter observeras i de olika hufvudstädernas tongifvande kretsar, i mångt och mycket skiljande sig från hvad här är brukligt. Man kan ju ej misstycka att amerikanerna ha sina egna regler, sina ur deras samhällslif uppvuxna traditioner, men icke desto mindre tycker man dock, att det vore på tiden vidtaga åtskilliga ändringar efter europeiskt mönster, allrahelst Europa med rätta kan ha pretention på att likt en mamma, som för ut sin dotter i stora världen, gifva den famlande ungdomen vissa vinkar.

I Washington äro de yttre formerna för sällskapslifvet ännu i dag ungefär hvad de voro när till societén räknades endast ett ganska begränsadt antal familjer. Någon omgestaltning tyckes oaktadt den kolossala utvidgningen i societékretsarne icke vara möjligt att få till stånd. Man är så konservativ i den stora republiken. Det låter onekligen som en paradox, men det är icke desto mindre fullkomligt sant och mången gång blir man verkligen slagen med häpnad öfver huru gammaldags, huru konventionella människorna äro här, och man skulle ofta vilja ge dem en riktig uppruskning. I synnerhet gäller detta om sättet att göra visiter inom Washingtons »high life», hvars lagar i det hänseendet tyckas vara minst lika oantastliga som de tio budorden.

Man begär nämligen här, att äfven herrarna skola göra personliga besök, och ofta ser man snälla gubbar ur den officiella världen helt beskedligt tåga omkring med sina fruar och döttrar alldeles som man på 60-talet brukade göra på nyårsdagen i Europa.