Part 1

DAISY FRÅN WASHINGTONS SALONGER M. M.

FRÅN WASHINGTONS SALONGER OCH HVARDAGSLIF M. M.

SKILDRINGAR I BREF TILL EN VÄNINNA

AF DAISY

STOCKHOLM WAHLSTRÖM & WIDSTRAND

UPPSALA 1908 ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B.

FÖRSTA BREFVET.

Min goda Marianne!

Ditt så kärkomna bref beredde mig en särdeles angenäm öfverraskning, och vill jag först och främst tacka dig för jul- och nyårsönskningarna samt för hälsningarna till min man, som mycket väl erinrar sig dig och ej alls »glömt bort den där obetydliga lilla landtflickan» som du skrifver.

När vi för sex år sedan togo afsked af hvarandra i Paris, på min bröllopsdag, lofvade vi ju, att vi skulle brefväxla mycket reguljärt, men båda ha vi på våra samveten att ha svikit detta löfte. Utom de bref du skrifvit till mig för att underrätta mig om din förlofning med baron G. och senare för att bjuda oss på ditt bröllop, har jag ej alls hört ifrån dig annat än genom gemensamma vänner. Till min skam måste jag erkänna, att jag ej heller varit någon särdeles flitig korrespondent. Emellertid kan Du vara säker om, att jag ej glömt dig, och att jag fortfarande känner lika varmt för dig som under den oförgätliga vinter vi som unga flickor tillbragte i Paris, där jag ju gjorde min mans bekantskap.

Jag vill så godt först som sist tala om för dig, att min lilla flicka, som döptes i julas, heter Mary-Ann dig till ära. Vår gosse är nu redan fyra år, en riktig kavaljer må du tro, litet lillgammal tycker jag, men så vilja de ha dem här i Amerika. Han heter Jakob efter min far, men här går han under namnet »Jimmy». Äfven jag har fått mitt Margareta omskapadt; alla kalla mig »Daisy» och det får jag väl behålla.

Du kan förstå, att det gladde mig ofantligt att erfara din mans utnämning till sekreterare vid eder legation här i Washington. Jag säger eder, då jag ju numera genom gifte är fullfjädrad amerikanska.

Som du vet är jag ända sedan förra hösten bosatt i den nordamerikanska republikens hufvudstad, ty min man, som under de första åren af vårt äktenskap tjänstgjorde i egenskap af förste sekreterare vid legationerna i Bruxelles och i Rom har nu dragit sig tillbaka från den diplomatiska banan, där han, som tillhör det demokratiska partiet, under den nuvarande administrationen hade föga utsikter till avancement. Emellertid har han för två år sedan ärft sin moders icke obetydliga förmögenhet samt måste på nära håll öfvervaka sina ekonomiska intressen på samma gång som han söker att trefva sig fram genom den inre politikens något dunkla irrgångar. Vi bosatte oss därföre här i Washington, ehuru vi (jag vågar knappast erkänna det och säger det endast under tysthetslöfte) skulle föredragit att bosätta oss i någon af de medelstora städerna i Europa, helst i Bruxelles. Vi ha dock af nyss nämnda skäl slagit oss ned här vid foten af det »hvitskimrande» kapitoliet, i närheten af »Hvita huset», med få ord i Washington, »the nation’s pride» som amerikanerna älska att kalla sin ännu så länge i viss mån modesta hufvudstad, men som dock är den enda stad i Nordamerika, där en familj åtminstone under 6 à 7 månader af året kan lefva samma angenäma, lugna och dock rätt omväxlande lif som t. ex. i Bruxelles, München, Stockholm o. s. v. De ogifta diplomaterna beklaga sig dock mycket öfver att här är »genomtråkigt».

Du vet att jag aldrig var särdeles svag för jägtet i Paris, ehuru naturligtvis den säsong jag tillbragte där tillsammans med dig alltid kommer att höra till mina käraste ungdomsminnen. Minns du när vi första gången voro bjudna på five-o’clock-tea af mrs M. på Elysée-Palace-Hôtel? Du, som bodde i en pension vid rue du Bac, höll på att komma för sent och jag bröt utaf min nya parasoll, när jag skulle stiga ur vagnen.

Kommer du ihåg, att det var på den där tébjudningen vi gjorde bekantskap med min man och huru intresserad du var af honom? Sedan var du nog litet svartsjuk på mig ett tag, erkänn det! Allt detta är dock nu så länge sedan, att det knappast löna mödan att tala därom. Men bra roligt hade vi i alla fall.

Af ditt bref kunde jag förstå, att ni ej tänka på att komma öfver hit förrän fram på våren. Tillåt mig få säga dig, att jag anser detta vara ytterst opraktiskt af flere skäl. Washington är nämligen, ehuru just vid denna tid strålande i sin fullaste fägring med sin yppiga vårdskrud och sin sydländska himmel, från maj månad så godt som utdödt, allt lif är så att säga afstannadt och »det finnes icke en människa i sta’n» som man säger, när en 2 à 3 tusen personer rest bort och lämnat de öfriga 330,000 kvar.

Ett annat skäl för att ej komma hit på våren är, att man verkligen ej vet hvart man skall taga vägen om somrarna i Amerika. De flesta diplomater och flertalet af våra umgängesvänner resa till Europa på en två à tre månaders trip, ty de amerikanska badorterna och de s. k. »summer resorts» äro öfverfyllda med folk, hufvudsakligen »undesirable people» utan uppfostran och med mer eller mindre dåliga fasoner, som endast söka att krafla sig med och hänga sig på personer, som de veta eller tro att de ha god ställning, och af hvilka de skulle kunna ha någon nytta, socialt eller på annat sätt. Utan att vara det minsta granntyckt kan jag därföre med godt samvete säga, att den amerikanska sommarpubliken i allmänhet är mycket vulgär och företer en profkarta på huru amerikanskt, hyggligt och fint folk icke äro. Jag undantager ej i detta hänseende Newport med sina vräkiga miljonärer, hvilkas fasoner och löjliga snobbighet äro alla »well bred» amerikaners förtviflan.

Jag skulle därföre i edert ställe resa öfver hit tidigt på hösten eller sensommaren hvad du vill kalla det. Först skulle ni naturligtvis uppehålla eder en vecka i New-York och, sedan ni där behörigen stimulerats i afseende på amerikanskt jägt och transatlantiskt öfvertag, skulle ni på vägen hit stanna en eller två dagar i Philadelphia för att ha sett det, mer behöfves ej, och sedan, uthvilade, anlända till Washington. Helst en vacker septembermorgon, ty då är verkligen Förenta staternas hufvudstad förtjusande och då lägger sällskapslifvet ej ännu så tunga bojor på eder, att ni icke kunna ägna nödig tid till sökande af lämplig bostad och att göra de första bekantskaperna litet mera grundligt. Presidenten med familj flyttar aldrig in i det »Hvita Huset» förrän mot midten af oktober och före den tiden är allting ganska stilla för att begagna ett mildt uttryck.

Nu till hufvudsaken!

Du skrifver så här: »En sak måste jag bedja dig om, och det är att du i största korthet skrifver och talar om litet för mig huru man lefver i Washington, hvad där finnes för trefliga människor, huru landet styres, hvad det kostar att lefva där m. m. samt något om amerikanerna i allmänhet, som kunde vara af intresse och af nytta för nykomlingar.»

Vet du min kära Marianne, att det var icke småsaker, som du begär. Jag vill i alla fall efter min ringa förmåga och ehuru societélifvet just nu är mycket betungande, försöka att sätta dig in i förhållandena här samt skvallra litet om personer och händelser, så att du redan vid eder hitkomst känner dig liksom litet hemmastadd och icke så öfvergifven som jag gjorde, när vi flyttade hit.

Du får emellertid ej ha för stora pretentioner på mina anteckningar och ej heller begära att de skola vara uttömmande och hvimla af djupsinniga reflektioner eller att de skola komma reguliert, men jag vill dock lofva dig, att jag, så snart jag fått ett bref eller en uppsats, hvad du nu vill kalla mina meddelanden, i läsbart skick, så skall jag sända dig dem, samt att du bestämt skall ha fått det hela, innan du inskeppar dig med destination till den stora republiken, där du sannolikt för några år kommer att slå ned dina bopålar.

En annan sak, som jag vill förbereda dig på är, att jag, ehuru i själ och hjärta europeiska, dock ofta kommer att lägga i dagen sympatier för Amerika på samma gång som jag icke kommer att lägga fingrarne emellan, när jag anser klander vara på sin plats. Här finnes verkligen så mycket godt, som måste erkännas, äfven om själfva lifvet i de s. k. högre kretsarna icke på alla kan utöfva samma charme, som är kännetecknande för det i de europeiska hufvudstäderna, särskildt i Paris, där ordet _salong_ ännu icke så sällan betyder något helt annat än ett praktrum med förgyllda, sidenklädda möbler, där snattrande societégäss angifva tonen.

Nej! adieu nu för denna gång. Skrif snart kära Marianne och glöm ej alldeles bort din så innerligt tillgifna och trofasta

Daisy.

P. S. Kära du! Min man säger att jag aldrig kan gå i land med företaget att skrifva om lifvet i Washington. I synnerhet tror han ej, att jag kan reda mig med politiken. Nå! det får han väl hjälpa mig med. I alla händelser skall det ej bli mycket af den sorten; det roar nog ej dig mera än mig och förresten är det med politiken här i Washingtonsocietén alldeles som en herre på tillfrågan sa’ om klimatet i Afrika: »var det något, så var det ytterst obetydligt, ty icke såg jag något.»

D.

ANDRA BREFVET.

Washington, »the nation’s pride».

Personer, som icke sett den nordamerikanska officiella hufvudstaden på trettio à fyrtio år och nu återkomma hit med stora förväntningar stimulerade af tidningsnotiser och entusiastiska patrioters lofsånger öfver Washingtons storartade framsteg under de senare decennierna, ha försäkrat mig att totalintrycket af staden, sådan den nu ter sig, är i hufvudsak detsamma som det var för en mansålder tillbaka.

Framstegen äro i sjelfva verket ännu så länge hufvudsakligen på papperet, om man undantager några ganska omfångsrika officiella byggnader, ett eller ett par större hotell, ett antal s. k. »apartment houses», en ståtlig järnvägsstation, samt icke så få, delvis smakfulla privatpalats. Tidningar, tidskrifter och talare ha dock så utbasunerat dessa tilltänkta framsteg och försköningar, att mången fått den alldeles falska föreställningen, att Washington redan nu skulle vara hvad det är ämnadt att bli i en ännu ganska aflägsen framtid.

Hvad säges t. ex. om följande lilla profbit på entusiastisk vältalighet, som en senator från staten Idaho nyligen gaf sitt auditorium till lifs? Han sade, att han i tjugofem år varit intresserad för Washingtons försköning och förbättring samt, att han: »_sett det blifva_ en af de vackraste städer i världen». Han hade konsekvent motsatt sig alla förslag, som gått ut på att förlägga tillämnade regeringsbyggnader i olika delar af staden[1] långt ifrån hvarandra: »Nej», sade han, »alla sådana måste grupperas rundt omkring _the Mall_.[2] Vi skola nämligen ha fullt klart för oss, att våra planer böra uppgöras så, att denna stad (Washington) en vacker dag kommer att vida öfverträffa i _grandeur_ hvarje annan hufvudstad i hvilket land som helst och från hvilken tidpunkt i världshistorien som helst».

Det är stolta ord, men åtminstone innehåller den senare delen af yttrandet endast en afsikt. Vanligen äro ej Washingtons beundrare lika försiktiga, och ofta framkomma icke blott stadens inbyggare utan äfven amerikaner från aflägsna stater med det alldeles vilseledande påståendet, att Washington redan nu kunde anses såsom en profkarta på arkitektoniska mästerverk på samma gång som det vore ett naturens underverk.

Då jag i kongressbiblioteket haft tillfälle att under ledning af en kännare af hithörande ting studera de där utställda reliefplanerna för den blifvande idealstaden och af samma sakkunnige vägledare fått åtskilliga värdefulla upplysningar såväl om Washingtons arkitektoniska prydnader som om de tillämnade förbättringarna, tror jag mig om att med en viss säkerhet kunna yttra mig i ämnet. Som jag emellertid ej vill lysa med lånta fjädrar, får jag framhålla, att jag endast är det språkrör, hvarigenom min meddelare talar. Att omnämna allt hvad han gjorde mig uppmärksam på skulle helt visst blifva tröttande; jag påpekar därföre endast i stora drag huru han ser den blifvande »storstadens» framtid och konstnärliga utsmyckning.

För den som har sinne för de modernare strömningarna inom byggnadskonsten och de sträfvanden yngre arkitekter i Europa och delvis i Amerika, särskildt i Chicago, tagit till rättesnöre är Washington i arkitektoniskt hänseende helt enkelt nästan onjutbart, isynnerhet om man betraktar de officiella byggnaderna såsom sådana och ej såsom delar af ett helt. Vare detta icke sagdt i afsikt att söka bevisa, att den på antika motiv baserade officiella arkitekturen i Washington vore oestetisk, långt därifrån, men man har så länge gått och njutit af klassiska motiv, af dessa slaviska kopior af den italienska ungrenässansen, eller af den s. k. georgianska stilen isynnerhet här i Amerika, där ingenting annat tyckes få insteg, att man verkligen med leda betraktar de många hvitskimrande palatsen med deras oundvikliga kolonnader, figurprydda pediment och monumentala yttertrappor. Man känner, att de ej höra hit, man längtar efter något annat, något som åtminstone är karakteristiskt för den stora republikens eget lif. Med få ord, om man icke just vill ha »skyskrapare», så vill man ha snart sagdt hvad som helst, men icke klassisk eller semiklassisk arkitektur.

Tager man däremot i betraktande t. ex. det öfverväldigande kapitoliets ståtliga läge, dess mäktiga kupol, dess i vissa dagrar så mystiskt skiftande färgton samt den omgifvande skickligt använda terrängen, ja då måste man erkänna, att Washington har något enastående, något af den »grandeur», som amerikanerna själfva dock först under de senare decennierna velat tillerkänna det. Dickens’ och andre engelske skriftställares kritik af Washington har visserligen sårat amerikanernas fåfänga, men den har dock haft det goda med sig, att den sporrat de mycket känsliga »yankees» till att göra uppoffringar för sin federativa hufvudstad.

Men om Washington skäl blifvit kalladt »the city of magnificent distances» eller som Dickens kallar det »the city of magnificent intentions», kan det med fullt lika skäl kallas »the city of lost opportunities». Man vill nog bra, och man tror själf, att man slagit in på den rätta stråten, men fråga är, om man, ifall de nu uppgjorda planerna komma till utförande, i själfva verket får hvad man väntat sig.

Detta blir dock ej i sådant fall vederbörandes fel, ty de ha inkallat sådana smakråd som den framstående newyork-arkitekten M’Kim samt den nyligen aflidne världsberömde bildhuggaren S:t Gaudens, men icke desto mindre synes resultatet, modernt sedt, blifvit ganska klent, d. v. s. med resultat menas den af dessa sakkunnige uppgjorda planen, som dock redan i någon ringa mån börjat sättas i verket, och således kan så godt som anses vara fastslagen.

Att dessa onekligen framstående förmågor icke mäktat lösa frågan på ett mera tillfredsställande sätt beror hufvudsakligen på det förhållande, att grunden till den plan de framlagt endast är en utveckling och ett fastslående af utkast uppgjorda för omkr. 120 år sedan af själfve presidenten Georg Washington med biträde af den fint bildade franske ingeniörofficeren L’Enfant.

Man ansåg sig ej kunna slopa hvad stadens egen grundläggare utstakat, men följden har blifvit, att man fått en visserligen storartad plan, men gammaldags och stel som en fransk slottspark i Le Nôtre’s smak. Alla de offentliga byggnader, som enligt denna onekligen pompösa plan skola gruppera sig kring det system af vägar, rabatter, klippta häckar och alléer, hvartill den nuvarande parken skall omdanas, komma att utföras med oändliga kolonnader och mer eller mindre banala lisén- eller pilasterfasader. Byggnaderna äro ämnade att förläggas på rätt stora afstånd från hvarandra, hvarigenom totalverkan förfelas och hela denna nu pittoreska »Mall», denna rustika, i viss mån i frihet uppvuxna och just därföre så måleriska »_Botanical garden_» kommer att te sig ungefär som ett midtelparti på en världsutställning, men tyvärr ej af lika éfémèr natur.

Hvad som dessutom i mångas ögon gör den uppgjorda planen för Washingtons förskönande förhatlig är, att man, för att »in absurdum» genomföra den L’Enfantska planen, bestämt sig för att låta nedhugga massor af ståtliga träd, delvis af sällsynta slag, uppvuxna ungefär der slumpen placerat dem. Dessa sekelgamla vittnen till republikens första dagar vill man, åtminstone på vissa platser, ersätta med stelt klippta lagerträd i krukor, ämnade att uppställas utefter de symmetriska rabatter och gångar, som enligt förslaget i ohjälplig skugglöshet utmynna från det imposanta Washington-monumentet.

Detta skulle vara en vandalism utan like, som dock dess bättre ännu ej kommit att sättas i verket och kanske på grund af de oerhörda kostnaderna för hela planens genomförande (man talar om hundra miljoner dollars) aldrig kommer att förverkligas.

Man skulle måhända ej ha så mycket att anmärka mot dessa tillämnade anordningar, om det endast gällde att återställa en plantering, som genom vanvårdnad kommit i lägervall. Men så är ingalunda förhållandet. De af Washington och L’Enfant uppgjorda planerna, hvad denna del af staden angår, förefinnas endast på papperet. Det skulle därföre bli ett verkligt nyskapande efter gammalt mönster.

Att det moderna Amerika, med sina många framstående konstnärer och sina yngre duktiga arkitekter ej skulle kunnat få mera tidsenliga planer för sin hufvudstads försköning, har man verkligen svårt att tänka sig, och man kan ej underlåta att önska, att det lika tråkiga som stela och med en nyare uppfattning alldeles oförenliga förslaget, i brist på anslag eller af andra skäl, skötes åt sidan tillsvidare, så att yngre krafter måtte komma i förgrunden och gifva Amerika en hufvudstad af en typ, som vuxit fram ur landets egen jordmån, och som komme att förläna den en mera amerikansk prägel i dess bästa bemärkelse, ej en bismak af gammal europeisk skräpkammare.

Min sakkunnige meddelare må ha rätt i dessa sina kanske väl pessimistiska förutsägelser om det framtida Washington, det vill jag visst ej bestrida, men bortser man från allt detta kommande akademiska kram lämnande de officiella planerna ur sigte och endast fästande sig vid hvad Washington nu är, skall man finna en förtjusande stad full af öfverraskningar och storslagna perspektiv, men, om jag så må säga, präglad af en slags förnäm hemtrefnad. En blommornas och den friska grönskans stad, genomkorsad af ståtliga avenuer och inbjudande gator, där högstammiga sycomorer, ekar, popplar, sällsynta japanska träd, plataner, akasior, lindar slå verkliga hvalf öfver körbanorna lämnande skugga och beredande välkommen omväxling. En mångfald pittoreska squares och staty- eller fontänprydda öppna platser göra dessutom ett väl beräknadt afbrott i det schackrutade gatsystemet, som tack vare sina väl hållna alléer och saftiga gräsmattor icke gifver samma enformiga och prosaiska intryck, som exempelvis New-York, ja hvarför inte vissa delar af Stockholm, där på de s. k. »malmarna» schackrutsystemet med hänsynslöshet infördes redan under drottning Kristinas tid vill jag minnas.

Washington påminner om många europeiska städer. Det finnes vissa partier på Pennsylvania avenue, särskildt under vintern då icke sällan slädfart kan idkas, som föra tanken på Newskyprospektet i Petersburg med dess något oregelbundna byggnader och den mäktiga Isaakskyrkan, som här ersättes af kapitoliets öfverväldigande, i fjerran förtonade kupol. En annan gång erinras man om vissa tyska brunnsorter såsom t. ex. Ems med sina låga affärshus, där i oräkneliga krambodar utbjudas souvenirer och brefkort, och där icke jäktande fotgängare i lugn och ro taga sig sin hygieniska förmiddagspromenad.

I skymningen, då kapitoliet ännu skönjes öfver all staden i trollsk belysning likt ett sagoslott aftecknande sin kontur mot den skimrande aftonhimlen samt inbäddadt i Botanical gardens’ härliga grönska, tycker man sig i tankarna förflyttad till Monte Pincio i Rom. Jämförelsen mellan S:t Peterskyrkan och Kapitoliet ligger då nära till hands.

När våren med sitt trollspö låter Washington, så att säga från ena dagen till den andra lägga bort sin måhända något dystra vinterdräkt och iföra sig sin gröna sommarskrud, då kan den framåtsträfvande och för sina estetiska ideal varmt nitälskande staden upptaga täflan med hvilken europeisk stad som helst och är nästan säker om en hedersplats.

Dessutom har Washington ett stort behag i den omständigheten, att det så att säga »ligger på landet». Man behöfver nämligen icke gå sig trött för att komma utom staden; man vet ej hvar staden slutar och landet vidtager.

Denna rikedom på grönska och lummiga alléer, dessa parker, squares och »circles» med sina väl hållna planteringar, som under våren och sommaren göra Washington till något eget i sitt slag, ge dock staden under vintermånaderna, och de äro ganska långa, en omisskännlig prägel af öfvergifvenhet och vintersömn. Hvart ögat vänder sig mötes det af dessa aflöfvade grenar, dessa nakna stammar, som onekligen verka dystert och hvars gråstämda enformighet endast mycket sparsamt afbrytes af en eller annan magnolias eller en eller annan mahonias något kyliga grönska.

Denna olägenhet delar naturligtvis Washington med andra städer, där i stor utsträckning alléer pryda gångbanorna. I Champs-Elysées i Paris se ju de aflöfvade träden ej heller vidare tilltalande ut vintertiden, men där ge själfva gatulifvet, de tusentals ekipagen, de eleganta fotgängarna, de i hastiga takter förbitrafvande ryttarna en ersättning, som Washington, där gatulifvet är ovanligt stillsamt och föga omväxlande, icke erbjuder. Jag kan icke bättre karakterisera den lugna säflighet, hvarmed den äkta inbyggaren i Washington rör sig på sina breda trottoirer och präktiga asfaltgator än genom att meddela följande sanna anekdot. En liten gosse från Washington fick nyligen göra sitt första besök i New-York jämte sin fader. Knappt hade de landstigit från färjan från New Jersey och hunnit upp till Broadway vid Union square förrän den af det myrstackliknande folkhvimlet något skrämde och häpne ungdomen tog sina dagars upphof i rockskörtet sägande: »Hvar är elden lös, pappa?»

Den byggnad, som ger hela Washington en alldeles enastående prägel, och som utöfvat ett afgörande inflytande icke blott på hufvudstadens egen estetiska utveckling utan äfven otvifvelaktigt å byggnadsverksamheten i de olika staterna är det djärft tänkta, kupolbeprydda kapitoliet, den Nordamerikanska republikens riksdagshus, där Kongressen sammanträder och högsta domstolen har sina lokaler. Dess läge är präktigt, dominerande staden. Den västra fasaden med sina väl afmätta terasser, trappor och fontäner är mycket tilltalande, hvilket ej är förhållandet med den egentliga hufvudfasaden, den östra. Detta hufvudsakligen beroende därpå att kupolen, som tillkommit senare än själfva midtelpartiet, tilltagits för stor för själfva basen, som ursprungligen uppbar endast en mindre lanternin. Man har med rätta sagt att »här är en kupol med en byggnad under sig, då det i stället borde vara en byggnad krönt af en kupol».

Denna brist kommer att i någon mån afhjälpas genom redan planerad framdragning af det östra midtelpartiet omkring 36 fot, en åtgärd som är ämnad att ge den, oaktadt sina enorma dimensioner, smäckra och luftiga kupolen en betydligt kraftigare bas att hvila sin stora massa på.

Sådant kapitoliet nu står är det dock i fråga om helhetsverkan och i förhållande till sin omgifning kanske enastående i världen samt kommer för samtid och eftervärld i mer än ett afseende att verka symboliskt för den nordamerikanska republikens hela karaktär och utveckling.