Part 5

--Den som får sätta brudkransen på mig! Ja, Ingevald, kanske lekte jag med honom en gång som liten. Men nej, därpå törs jag inte nu tänka. Kanske har jag ännu inte mött honom, men jag har hört mina bröder tala om många ädla och hugstora kämpar. När den stoltaste och mest berömda av dem rider in genom min fars grind, då kunna vi börja tala om min brudkrans.

--Övermodig mö får länge sitta och vänta.

--Och medan hon väntar, spinner hon gladeligt och sjunger om sin kämpe, som styr snäckan långt ute på havet. Ack, hon hör så klart, hur han också sitter och sjunger om henne, fast han ännu kanske varken vet var hon bor eller vad hon heter.

--Och så sätter hon till att gråta... och tar bonden i granngården!

Hon böjde sig och bröt en dunig maskros och blåste på den.

--Nej, till bonden i granngården säger hon: akta dig, bonde, för mitt hår, ty fast det inte är hästtagel, är det starkt nog att tvinnas till en bågsträng.

Han tvärstannade också och sökte ett hatfullt ord för att kasta det efter henne som en kall stenkniv, men hon reste sig upp och sade lugnt till honom:

--Det är orätt av mig att föra dig omkring här ute så länge, då far ännu spelar på harpan. Du kunde ha större glädje av att höra på honom, ty säkerligen ha ni ingen harpa på Folketuna. Vi ha nu fått talas vid, och jag tycker nu bäst, att vi gå tillbaka igen till de andra.

När de kommo i salsdörren, avbröt Folke Filbyter sin värd mitt i harpspelet och ropade:

--Du leker för omständligt på strängarna, Ulv Ulvsson. De unga äro redan tillbaka, och ännu har fästningastämman inte begynt. Det är inte sed, att de själva skola vara närvarande och därigenom hindra oss att tala fritt vid en så allvarlig förhandling.

Ulv Ulvsson hängde upp harpan på högsätesstolpen. Till tecken att fästningastämman begynte satte sig alla med fötterna i kors och med händerna korslagda framför sig på bordet.

--Det är sant, sade han och hans röst lät icke lika klar och bestämd som annars, att de unga inte själva bruka få vara inne. Men jag ger dem lov därtill, så att vi också få höra deras tanke. Må de sätta sig ned på sina tillbörliga platser, så att jag får min dotter hos mig och du din son hos dig. Låt oss nu höra ditt ärende, granne. Jag frågar dig först efter gammalt bruk: vill du köpa mark?

Folke Filbyter steg upp.

--Nej.

--Då frågar jag dig, om du vill köpa säd?

--Nej, jag vill köpa en av dina döttrar, Ulv Ulvsson, och helst den äldsta. Jag spörjer inte om hennes mor, ty hon är död. Din dotters frida väsen talar bäst för hennes eget värde.

--Det är väl sagt, svarade Ulv Ulvssons söner. De visade sitt instämmande genom att slå ett hårt slag över den vänstra handen, som fortfarande låg utsträckt på bordet.

--Så långt äro vi då eniga. Jag ber er att inte heller spörja om Ingevalds mor, ty hon har rymt tillbaka till skogarna och kan därför också kallas död. Lika mot lika.

Ulv Ulvssons söner mumlade något om »finnkvinnan», men Folke Filbyter skyndade sig att fortsätta, ty han hade på förhand noga lagt upp sina ord i minnet.

--Törhända förundrar det er, att jag med ens blivit så ivrig i en sak, som ännu för några dagar sedan inte fanns till för mina tankar. Skulden är i så fall din, Ulv Ulvsson. Du kom till mig. Du talade i mycket som en klok granne, men på samma gång så skymfligt, att jag bara ser en utväg till försoning. Och det är ett avtal om gifte mellan våra barn.

Ulv Ulvsson nickade eftertänksamt.

--Blev du skymfad av att höra sanningen, Folke Filbyter, så måste du veta, att det dock finns många sätt att få en uppgörelse. Anser du, att vi båda suttit för länge hemma för att rätt kunna sköta ett svärd, ha vi ju söner, som äro unga nog till ett envig. Det oaktat får jag inte glömma, att du i dag som gäst står under mitt särskilda skydd och att det var jag själv, som från början kom att tänka på ett gifte. Ja, jag sätter en lugn klokhet så högt, att jag för min del vill taga tillbaka mina häftiga ord och åtminstone inte motsätta mig ditt förslag. Jag råkade i vrede, när jag fick se dig och din son och ditt Folketuna. Det får du tillgiva, om du vill vara klok liksom jag. Men på samma gång måste jag påminna dig, att vid en fästningastämma är var och en fri att säga sin mening rätt fram, utan att den andra får misstycka. Och nu vänder jag mig till er, mina söner. Betänk att jag börjar bli gammal och att jag sitter ensam här hemma, när ni äro ute på skeppen. Jag behöver någon, som hjälper mig att värja gård och grund. Ingen vet snart rätt, vem som är herre över Svea välde. Valkyriornas hästar skria efter en blodsåker.

Holmdis sprang upp från dynan bredvid honom. Och nu var all sol borta från hennes ansikte, fast hon ännu en gång stod mitt i solstrimman.

--Far, sade hon, giv mig ej till den mannen. Aldrig följer jag honom godvilligt, om han också rågade din sköld med guld. Och till er, goda bröder, vänder jag mig för att få hjälp.

Folke Filbyter slog vredsint i bänkkarmen. Som han stod där i sin vilda styrka och hälsa med Ulv Ulvssons nedfläckade mantel ännu häktad över bröstet, liknade han närmast en jättelik vildman. Hans tafatthet i alla åtbörder och hans obehärskade och mullrande stämma tycktes också snarare stamma från klyftor och skogsstigar än från det fredliga vardagslivet på en gård. Ändå var det omöjligt att ej genast igenkänna den storrika bonden. Den svällande fetman tyngde hans gestalt som en börda. Magen var mer framskjuten än bröstet, så att rocken framtill tycktes för kort. Han stod brett isär med fötterna, och linhåret hängde blankt och slätt på båda sidorna om det runda, kvinnligt skägglösa, skärhyade ansiktet. Det löje, som så envist alltid mötte och följde honom var han kom och gick, kringrände honom åter ett ögonblick på alla sidor, utan att han själv märkte något därom.

--Ulv Ulvsson, tämj din dotter, ropade han. Lär henne, att ett klokt avtal är det enda, som grundar barns lycka. Jag är man att göra ett frikostigare brudköp än någon annan. Säg henne, att hon skall få två hundraden vadmal och tjugu alnar linne... och femtio mark bränt silver med flämskt stadsmärke och...

Ulv Ulvsson satt förlägen och såg i askan på härden.

--Lugn, lugn, granne! sade han. Det är inte mer än billigt, att också hon får ett ord med, ty frågan om ett brudköp är mera invecklad denna gång än den brukar vara. Din son har aldrig varit ute med något skepp och har inte den glans omkring sig som en viking. I tre dagar har jag redan talat med henne om din rikedom och ditt anbud. Men det är blyga ungmörs sed att neka i förstone. Kanske lyssnar hon därför hellre till sina bröder än till oss gamla.

Nu reste sig Holmdis' bröder och talade. Den yngste nickade vänligt till henne och talade först.

--Min syster får ingen tvinga, sade han kort.

Folke Filbyter tog ett par steg fram över golvet som för att gripa fast var och en som han talade till.

--Ni äro från vettet, unga människor! ropade han. Åt er, bröder, har jag lovat var sin tröja med silverknappar. Men jag är villig att bjuda ännu mer. Vet ni vad, Ulvungar! Bonader ha ni på väggarna och blomster på golvet, men ni äro fattiga. Om också er gård, näst min, har de största ägorna, så äro ni ändå fattiga, fattiga!

Den äldre brodern tänkte sig för länge. Sedan sade han:

--Jag kan inte giva min yngre broder rätt. När två unga flytta ihop bara för sitt tyckes skull, ha de inte mycket att bygga på. Kärleken är ett mjöd, som snart surnar, men ett klokt och rikligt avtal ger något att gemensamt akta om. Äro de också i början kalla i sinnet, märka de med tiden de goda sidorna hos varann, och då glädjas de däråt och bli nöjda. Därför skola aldrig de unga själva sysselsätta sig med sitt gifte utan överlåta den angelägenheten åt andra, som se klart och lugnt och ställa allt till det bästa. Kära syster, jag kan en gammal visa. Gifte av kärlek, det blir sorg, men gifte av klokhet, det blir fröjd i borg.

Folke Filbyter ljusnade upp och gjorde sig i ordning att åter sätta sig.

--Holmdis, där kan du själv höra, sade han. Din äldre bror har ärvt Ulv Ulvssons försiktiga klokhet.

--Väl om så vore, fortsatte den äldre brodern, men ännu har jag inte talat till slut, granne. Det är sant vad du säger, att vi Ulvungar äro fattiga vid sidan av dig. Näst din gård är vår den, som har de största ägorna, men det växer inte guld och silver i skogar och kärr--annat är när du går förbi med ett hål i säcken. Nog bruka vi bröder annars om somrarna ligga i västerviking, men där ha vi mest fått handskas med järn och sällan med andra metaller. Vi ha följaktligen skäl att lyssna på ditt anbud men få därför inte glömma det enda rätta svaret. Och nu vänder jag mig till dig, Ulv Ulvsson, min fader och husbonde. Illa höves det oss, vi som äro av gammal lagmansätt, att knyta förbund med Folketuna. Guld når långt, men inte längst. Från Folketuna kommer aldrig någon son, som med makt och anseende kan bli vår broder och glimma som ditt svärd i din ålderdom. Ur ett förskämt frö växer intet träd. Kan du tänka dig Folke Filbyter som stamfader till en mäktig ätt? Folketuna är en föraktad gård, uppförd av en främling, om vilken vi inte veta annat än ont. Må han gifta ihop sin son med trälfolk eller finnfolk. Det anstår den, som efter en mansålder skall ligga glömd utan minnessten. Vi tro, att du menade väl, fader, då du fick din olyckliga tanke på denna sak, men frimodigt säger jag dig, att i den stunden svek dig din vanliga förtänksamhet. Tiden står molnig och hotande, det är sant, men åt en avkomling från Folketuna är min syster för god. Vi bröder säga nej och resa förbud, ty vi vilja att vår ätt skall stiga uppåt mot höjderna.

Ulv Ulvsson var den enda, som ännu förblev sittande. Han vände sig åt sidan och tog sin dotter om armbågarna.

--Skåde min goda fylgia i mitt sinne, ty rent är mitt uppsåt! Och du, min dotter! Friboren är du liksom jag. Tre frejdade ätteled kan du räkna bakom dig i tiderna. Hjältenamn, som ärats i Svitiod, kan du läsa på stenarna i minneslunden. Glädjefullt kan du drömma om de bröder, som skönt fingo somna på sina sköldar under drabbningar i främmande land. Därför bjöd jag dig också att närvara i dag och föra din egen talan. Hur högt min granne värderar dig, kan du bäst döma av hans anbud, och jag har ödmjukat mig inför klokheten hellre än att skryta om ättetal. Det oaktat bör du också lyssna på dina bröder. Bestäm nu själv!

--Jag har bestämt. Aldrig lämnar jag mig godvilligt åt Ingevald Folkesson.

--Då återstår mig bara att räcka dig handen, granne, sade Ulv Ulvsson och gick ned ur högsätet. Glöm mina förnärmelser sist och mina söners ungdomliga häftighet i dag, så att frid får råda mellan gårdarna. Dina gåvor skola ärligt återskickas till Folketuna. Vill du, så uppsätta vi gemensamt en väpnad skara till vårt försvar, ifall konungen skulle komma för att döpa oss med svärdsmakt. Här står jag och väntar på dig med handen framräckt.

Nu tilldrog sig något, som ingen hade väntat. Det skulle ha förefallit alla vida rimligare och tryggare, om Folke Filbyter brusat upp och slagit i bänkkarmen som nyss, men icke ett drag förändrades i hans ansikte. Han stod där lika klippfast orörlig och tyst, som hade var blodsdroppe i hans kropp mist sin värme och stannat. Uppfödd bland bönder, girig och grym av ovetenhet och vana, men godmodigt förnöjd med litet eller ingenting, blev han en helt annan, när det gick honom emot. Han stelnade då till den sega kraft, som ödesdiserna just bruka förläna, där de ämna att lägga på de största olycksbördorna. Ulv Ulvssons skymfliga besök hade väckt hans lust att skaffa mer anseende åt sonen, men han blev enträgen och envis först därigenom att han mötte motstånd. Ett brudköp, som en annan kanske genast skulle ha fått till stånd, visade sig för honom mot hans förväntan nu som en omöjlighet. Han kände sig stå i ett hål djupt nere i jorden, inklämd mellan milstjocka och ogenomträngliga jordväggar. Det föll honom icke in att grubbla över, om han själv bar skulden och om det fanns något sätt att taga sig upp ur trångmålet. Han blev endast tvär och stum, och de, som nyss hade dragit på munnen åt hans otymplighet och skryt, blevo oroade och själva tystade.

--Din hand? svarade han efter lång väntan i salen. Nej, Ulv Ulvsson, nej! Besutte jag din kloka förtänksamhet, skulle jag kanske svara annorlunda, men bonden på Folketuna är ingen klok man. Han är ingen passande vän för dig. Känner du Älg Klubbehövding?

--Jag önskar, att jag hade den nidingens huvud på golvet här framför mig.

--Sedan i morse är jag hans fosterbroder... Ulv Ulvsson, har du sagt till, att hästarna bli framledda?

Trälarna sprungo till och hjälpte honom upp på hästen. Fet och tung som han var, red han sin väg i långsamt gående, och sonen red bredvid lika tyst.

Om kvällen satt Ingevald efter vana inkrupen bland trälarna och viskade släpande och klagande om dagens händelser, men till fadern vågade han ingenting säga. Folke Filbyter dröjde länge vid grötfatet. Ända till dess det blev sent talade han lugnt med bryten om den följande dagens nödvändigaste göromål på åkern.

Först om natten kände Ingevald med sig, att han icke längre kunde bära tystnaden. Utan att veta det hade han lagt sig i halmen alldeles bredvid fadern.

--Far, du ligger vaken, sade han. Det finns ingen människa, som jag hatar så som Ulv Ulvsson.

--Han är min värsta fiende, Ingevald. Det är hans försiktighet och klokhet, som gör, att man hatar honom.

--Beständigt skymfar han oss, far. Vet du varför finnkvinnan smög sig bort i skogarna och lovade att aldrig mer komma igen? Jag råkade henne om natten och vi gingo ned i Jorgrimmes hög och togo från honom hans mjödhorn. Det är det som står där i vrån. Då talade hon om dig. Hon kände att hon måste förgiva dig, om hon stannade i gården. Hon kunde inte längre tåla en husbonde, som underlät att hämnas hela gårdens skymf. Kom ihåg, att jag har hennes blod, far. Du får mig aldrig lugn igen och kan aldrig en natt förlita på mig, förrän du tager hämnd på Ulv Ulvsson och hans söner.

Ingevald hörde huru trälarna togo fram yxorna. Ingen hade befallt dem därom och de bullrade mer än nödigt. Han förstod, att de gjorde så för att mana husbondfolket att tänka på gårdens heder. Han intalade sig, att det också uteslutande var skymfen, som sved och brände, så att han icke själv kunde sova. Men han mindes knappt längre något av det, som hade blivit sagt hos Ulv Ulvssons. Det var för honom en storordig bondeträta, som han hade väntat på, redan då han färdades dit. Han mindes bara Holmdis, och han såg henne mycket tydligare för sig nu, än då han satt framför henne i salen. Då hon mätte ut tråden åt trälinnorna, var det ljust omkring henne, så att arbetet blev en glädje. Då hon gick, lutade hon på huvudet som en sjungande, fast hon strödde omkring sig de hånfullaste ord för att visa honom ifrån sig. De hade träffat honom mitt i bröstet, så att han från den stunden icke kunde tänka på annat än på henne. Hon förföljde och plågade honom under det han kastade sig i halmen och inbillade sig att han upprepade brödrens långa och förnärmande tal. Genomlyst av solstrimman strök hennes hår över hans händer, och han kände hur starkt det var och hur härligt det skulle vara att sno det till en bågsträng.

--Jag säger dig, far, viskade han med osäkrare röst. Ingen annan kvinna än Holmdis vill jag någonsin taga till Folketuna. Jag skall sätta henne framför mig på hästen och hämta henne hit med våld, därför att hon trotsade oss och därför att jag hatar henne. Jag skall tämja Ulv Ulvssons dotter att krypa fram över golvet till matskeden.

--Det är manligare talat, än jag väntat av dig, Ingevald, svarade fadern hastigt, liksom med en känsla av äntlig lättnad. Är det nu också bara sant, som du säger, så att du inte förställer dig och ligger och pinar dig med längtan efter den kvinnan? Då ville jag inte akta dig mycket. Jag är rik nog att köpa dig en husfreyja, som skall rosa sig lycklig att få bära nyckelknippan på Folketuna.

--Du skall tro mig, far, att jag hatar henne. Och varför heter hon Holmdis? Det var i solstrimman hon stod första gången, och Soldis skall jag kalla henne. Soldis! Soldis! skall jag ropa över hela Folketuna.

Folke Filbyter vände sig om med ryggen mot honom och drog bättre ihop halmen under huvudet.

--Du är en stackare, sade han och lät åter trög och likgiltig. Jag kan nog höra, hur pass mycket du hatar henne. Du vill hämta dårskap till gården! Det är, vad du vill. Men gör som dig lyster. Jag hade tänkt att följa med och hjälpa dig, men nu får det vara. Tag med dig bryten och de starkaste trälarna, om du inte kommer på förnuftigare tankar och stannar där du är. Jag råder dig blott att under vägen offra en vit höna vid skurdtemplen för god medgång, änskönt jag intet föraktligare och ömkligare känner än gudarna.

Ingevald sprang upp och skakade av sig halmen. Bryten och de yngre trälarna hade redan snört på sig skorna och stodo beredda, fast ingen hindrat dem att gå till sömns. När han kom bort till dem, svingade de med yxorna i halvmörkret, ty de kände sig skymfade samman med hela gården.

För att göra hämnden stoltare och bittrare påtog han sin dräkt med de gula och röda klutarna, fast den nu var alldeles sönderriven på ena sidan. Bryten tände en fyrsticka i askan och lyste honom. När de gingo förbi Folke Filbyter, sågo de, att han fortfarande låg med ryggen åt rummet utan någon nyfikenhet för deras åtgöranden. Var och en av trälarna fick visa, att hans yxa satt någorlunda stadigt och fast på skaftet och att han till skydd mot återhugg bar en luden vante över högra handen. Det var samma yxor och vantar, som de brukade använda, när de voro ute i Folke Filbyters hemliga ärenden för att plundra vägfarande, och de voro lika vana att beväpna sig som att fatta spaden. Ingevald gav sig därför icke lång tid med dem utan var full av otålighet och hetta. Men åt sig själv utvalde han en knippe nyskäftade pilar och en båge utan sträng.

Sedan skyndade han sig till stallet och satte sig upp på den bredaste och kraftigaste gångaren. Trälarna flockade sig omkring honom till fots och följde honom med långa och släpande steg och yxorna hängde över skuldrorna.

Utanför det första skurdtemplet vid vägen stannade han och slaktade en vit höna, såsom fadern hade rått honom. Vildhumle och nypon klängde kring det lilla runda pålhuset, som nästan gömde sitt tak under en lummig hasselbuske. När han gick in med offerblodet, sade han:

--Riv upp ett stycke av nävern från taket, ty visserligen är natten ljus nog där ute, men här inne är det skumt. Jag vet ju, att det är Freyja, som sitter här med sitt äpple i handen, men hon brukar vara så full av mossa, att hon mer liknar en vittrad trädstam än en gudinna. Det förundrar mig därför, att hennes anlete i natt kännes så litet och blankt, när jag bestryker det med offerblodet.

Bryten slet upp ett näverstycke, så att det föll in mer dager, och sträckte sig själv till hålet för att kunna se.

--Ingevald, detta är förfärligt, ropade han till. Vad har här skett? Är det människor eller skogsandar, som varit här? Det är ett nytt och främmande beläte, som du sätter röda kinder på. Och det är inte något äpple utan ett barn, som den nykomna håller i knät. Freyja var snidad ur ett enda ekstycke och vida högre.

Ingevald vek tillbaka ända till ingången och stod där, blodig om händerna med den slaktade hönan.

--Freyjas bruna och maskfrätta spillror äro kastade åt sidan, sade han, och tvärs över dem ligger en käpp. Kom litet närmare, trälar! Svara mig, ha ni förr sett den käppen?

De höjde på yxorna som för att försvara sig mot något osynligt, och när de försiktigt gått närmre, stannade de.

--Det är den gamle Jakobs stav!

--Ja, det är hans stav, svarade Ingevald. Jag skulle känna igen den bland tio andra. Allt hos den mannen har bränt sig fast i mitt minne. Men ingenting kommer jag tydligare ihåg än den stav, som jag misshandlade honom med. Nu har den förrått honom. Hur kunde ändå den fromme begå en sådan illgärning?

--Ingevald, viskade bryten och drog honom i den brokiga kjorteln. Jakob gör ingenting hemligt. Du kan vara viss, just därför har han lagt sin stav över de sönderslagna trästyckena, att var och en klart skulle se, vem som var den skyldige. Hur lätt hade inte någon av oss eller en annan oskyldig kunnat bli misstänkt och straffad.

--Nåväl, utbrast Ingevald med häftighet och vände sig mot bilden. Jag känner dig inte, gudinna, men ännu är ditt anlete blankt och ungt, så att det lyser om det, och jag har lärt dig att rodna. Nu skall jag ända till fötterna göra dig så fagerröd som en välsk drottning--och kan du, så hjälp oss!

Därmed kastade han allt det offerblod, som fanns kvar, över bilden och ryckte åter hästen från trälarna, och över dem brusade och skakade de väldiga ekarna.

Han hade fått blod på ärmen, men gav sig ej ro att tvätta bort det. Under hela vägen tänkte han på Soldis och blev allt hämndgirigare och vredare.

När de kommo till Ulv Ulvssons gård, grydde redan dagen. Det var ingen rök över taken och alla bodarna stodo stängda. En häst, som tjudrad betade mitt på tunet, begynte gnägga, men de fällde honom i ett enda slag med yxhammaren. Sedan höggo de fast några yxor i väggen på stugan, så att dessa sutto lika stadigt som trappsteg till ett loft. På dem klättrade de tyst och försiktigt upp till taket. När de hade krupit ända fram till vindögat, kunde de se ned i stugan och övertyga sig om, att inga voro vakna. Ett varmt brandos steg ännu från härden mitt under dem, där jord och aska blivit hopkardade i en hög över glöden, så de skulle hållas vid liv till morgonen. De knöto ihop tre bälten och hissade sig ned, en efter en. Alla kommo de mitt i askan, så att den yrde högt upp, och de måste hjälpa varann att släcka den eld, som begynte pyra i deras kläder och ludna skodon. Till sin belåtenhet hade de redan funnit, att trälarna icke här sovo inne hos husbondfolket som på det vilda Folketuna utan lågo för sig i något särskilt sömnhus. Men lucksängen stod halvöppen, och de sågo, att Ulv Ulvsson låg där och sov med sina söner. Ingevald gick sakta fram och sköt igen luckorna. Sedan fällde han haspen och ställde fyra trälar med ryggarna mot luckorna, så att de liggande icke skulle förmå att öppna inifrån. De andra trälarna drogo undan bommen från stugdörren, så att vägen till flykt blev öppen.

Alla dessa förberedelser utfördes varsamt och ljudlöst. Först när de en stund noga hade hört efter att allt fortfarande var lika stilla i gården, begynte Ingevald att leta efter Soldis. Han hade icke heller gått mer än halvvägs genom salen, då han fick syn på henne. Yrvaken, barfota, baraxlad och omsvept med ett brunt åkläde stod hon i en sidodörr och stirrade på honom. De stora silverringarna blänkte i hans öron, och alla de gula och röda lapparna flaxade, under det att han, nästan springande, kom emot henne. Hon började ropa på de sina, först av förskräckelse, sedan av harm. Männen vaknade i sängen och svarade henne, men trälarna höllo igen luckorna med sina ryggar. De dunkade och bände inifrån men haspen var av järn och trälryggarna voro sega, och fötterna togo spjärn mot en av stockarna i det ojämna golvet.

Ingevald grep fatt henne, och så snart hon blivit bunden, tog han saxen, som låg på bordet bredvid ett tygstycke och några nystan. Han klippte av det gula och tjocka håret och räckte det till bryten.

--Sno mig en bågsträng, sade han.

Bryten tog av vaxet, som låg i en ask bredvid sömnaden, och snodde en sträng. Den knöt han vid bågen.

--Öppna nu luckorna! sade Ingevald.

Trälarna lyfte då haspen ur öglan och veko åt sidan, så att luckorna flögo upp.

Ulv Ulvsson satt upprätt i bädden och det var lätt att få sikte på hans vitsprängda skägg, som bredde sig över bröstet. Sönerna lågo längre in, så att de icke kunde komma ut före honom, och ingendera av dem hade några vapen hos sig. Ingevald tog den längsta pilen och lade den på bågen.