Part 6

Det väste till genom salen som hade en jätteödla av gammalt drakyngel slungat fram sin gadd. Det var pilen, som ven mot sitt mål. Men Ingevald var ingen god skytt, och hans armar darrade av iver. Pilen träffade endast Ulv Ulvsson genom handen och naglade fast den vid sängstolpen, så att han icke kunde göra sig fri.

--Nu sitter du där med dina söner, Ulv Ulvsson, förtänksam och klok som alltid, och kan varken komma in eller ut, hånade Ingevald. Minns du vad det var, som vi talade om förut i dag? Sannerligen, om jag längre kommer ihåg det, Ulv Ulvsson. Och nu tar jag din dotter med våld. Soldis, det är vad hon hädanefter skall heta. Soldis, Soldis! Berätta mig nu, Soldis, var din far gömmer sitt mjöd, ty jag är törstig, och på ett sådant brudköp bör det drickas.

Sönerna bemödade sig fåfängt att frigöra Ulv Ulvssons hand och att komma förbi honom ut ur det låga fängelset.

--Ingevald, viskade bryten. Ser du inte, att våra trälar kasta yxorna och springa ut genom dörren? Bullret har väckt gårdsfolket, och det är redan full strid ute på tunet. Vill du gå miste om ditt rov och kanske om ditt liv, bara för ett tomt ordande?

Men Ingevald ville icke sluta, utan hatet och kärleksruset ropade allt yrare och övermodigare genom hans mun.

--Hör mig nu, käre Ulv Ulvsson, medan du sitter så lugnt och gott med dina söner. Det är ingen brådska, men trälarna äro otåliga, därför att du sölar med välkomstölet. Räkna upp för mig namnen på alla de höga hjältarna i din släkt. Vad får jag annars att säga, när din dotter föder mig en son och han frågar mig om Ulvungarnas långfedgatal? Om jag ingenting vet, kan jag bara svara honom, att han skall skäfta sin första pil för din räkning, Ulv Ulvsson, och sätta den lika fast i din vänstra hand som jag nyss satte min pil i din högra.

Bryten ställde sig framför Ingevald, så att han skymde lucksängen. Mycket betydande såg han icke ut med sin simpla vadmal och sitt tillplattade ansikte, som var genomvävt av otaliga små rynkor. Men han var den första, som kom till sig själv, och nu kände han sin makt.

--Vart ögonblick kan bli det sista, Ingevald. Ännu så länge är du inte stort mer än en träl på Folketuna och för trälarna ansvarar jag. Vakta dig att inte lyda mig. Jag har piskan med mig i bältet. Här kan du se den.

Det var ord, som väckte trälvanan i Ingevalds sinne, och genast kände han, att han måste lyda. Bryten tecknade åt honom att fatta Soldis under armarna. Själv tog han henne om fötterna och springande buro de henne på det sättet ur salen. Men i dörren vände Ingevald sig om ännu en gång och ropade inåt lucksängen:

--Du ser själv, kära fader Ulv, hur ivriga trälarna äro att få oss i brudhalmen. Din dotter är också alldeles ifrån sig av längtan. Det är bara jag, som är lugn och förståndig och tycker, att jag väl kunnat leta upp en anständigare kvinna. Hon har ju inte ens behållit kläderna på sig. Vore du inte så trög med att stiga upp, kunde du ännu kanske hinna att hämta fram hennes brudelin. Men sitt nu där du sitter, efter du har det varmt och mjukt, och tänk på dina barn och gör stora löften till gudarna.

Han lyfte upp henne i det bruna åklädet och satte henne framför sig på hästen. Utan att akta på de flyende trälarna, som sprungo omkring honom, jagade han bort över stubbar och ormbunkar. Han tänkte icke på att värja sig, fast ekgrenarna stötte honom i bröstet och ryckte lapparna ur rocken.

--Soldis, Soldis! jublade han och överhöljde henne med vilda och ömma smekningar.

* * * * *

Folke Filbyter stod i sin grind, när den vilda ritten gick förbi ända in på gårdsvallen. Han såg blodfläckarna på sonens ärm och frågade:

--Hur många män ligga nu på likbänken i Ulv Ulvssons sal?

Ingevald höll in den svettdrypande hästen utan att i förstone kunna reda sina tankar. Slutligen kom han ihåg, att det var offerhönans blod, och andfådd berättade han, hur allt hade tillgått.

--Manligare skulle du ha skött din pil, svarade fadern, om inte bågsträngen hade varit en skön kvinnas hår.

Ingevald lyfte ned Soldis från hästen. Under tiden fortsatte han att tala om offret vid skurdtemplet och om den gamle Jakobs käpp.

--Den gamle lär gå omkring och predika om en gudinna, som han kallar Jesu moder. Jag tror, att det nya belåtet var hennes. Det var Jesu moder, som så ledde pilen, att Ulv Ulvsson varken kunde dödas eller döda.

Folke Filbyter svarade honom föraktfullt:

--Om det är, som du säger, då är Jakob modigare än jag trodde. Själv har jag ofta känt håg att göra som han och slå sönder de eländiga gudabilderna. De stå likväl på mina ägor, och där råder ingen annan än jag. Men låt oss i alla fall vara kloka, om vi också inte besitta Ulvungarnas höga vett. Tag rätt på hans käpp, som ligger kvar vid Freyjabilden, och sätt den över stalldörren. Vem vet, om den inte kan skydda mot eld och tjuvar. Och gå nu till stugan, Ingevald. I vrån, som är till vänster om fårfållan, har jag tjällat åt dig och kvinnan med stolpar och fällar. Det ser ut som ett gråhårigt finntält, och där inne får du det varmt till vintern. Jag har också satt ett nytt lås för stugdörren, så att du kan stänga den utifrån, till dess du får henne spak och trivsam.

Han ägnade icke Soldis en blick, utan lät sonen ostörd få bära in henne i stugan. Sedan ställde han sig åter i grinden. Han räknade noga trälarna, som kommo tillbaka från den nattliga striden, så att han skulle vara viss, att ingen felades. Några av dem blödde i ansiktet och han tvättade själv deras sår och förband dem med jord. Han synade också noga alla hål i deras vadmal och visade, hur de bäst skulle kunna laga dem. Bryten fick stort beröm för sin rådiga stränghet mot sonen, och när allt var i ordning, bjöd Folke Filbyter de uttröttade på en god och riklig dagvard med mycket mungott.

--Kanske var det bäst som skedde, sade han, fast jag hellre sett Ulv Ulvsson på likbänken. Men efter detta ha vi mycket ont att vänta. Ulv Ulvsson är inte en så enfaldig man, att han mödar sig att gå till tinget och kära mot mig. Har jag ännu inte haft tid att rida till tingsstället, får jag det ännu mindre hädanefter. Däremot måste vi betänka, att hans söner äro djärva och stormodiga, men det är ont om folk i hans gård, och hans trälar äro inte vana att sköta vapen. Därför dröjer det nog om innan de få rustat, och vi kunna hinna att befästa oss. De av er, som förstå smidets konst, skola nu raskt elda på i smedjan. De andra skola taga ut hästarna och alla våra vagnar och kälkar, fast det är sommar, och hämta sten ur skogen. Något berg finns här inte i närheten, men framme vid åkern ligger en kulle, som herdarna bruka kalla Bjällerbo, därför att de där gjort en inhägnad åt getterna. En god källa finns där också, som är prisad för sitt rena vatten och sin människovänliga vattenande. Där skola vi i hast lägga upp en rundel av stenar och bråte, så att vi ha en tillflykt, om det går så illa, att vi överfallas och inte kunna hålla själva stugan. Jag hade tänkt att få sitta här i ro med mina plogar och spadar, men fortare än jag ännu för några dagar sedan kunde drömma, har ovädersmolnet stigit upp. Nu finns inte längre någon återväg, och möter jag Ulv Ulvsson, så dräper jag honom.

Uppfriskade genom den starka måltiden och nöjda med hans vaknande lust att värna om gårdens heder, skyndade sig alla att beredvilligare än någonsin lyda hans befallningar. Hela dagen arbetades det på Folketuna och kälkarna gnisslade i ljungen, när de släpade fram de tunga stenarna. Sot och gnistor sprutade ur hålet på smedjans torvtak, och Folke Filbyter satt själv på den sotiga kubben bredvid städet. Hans gamla ringbrynja blev upprullad och rengjord från rost, och han lät förfärdiga en hjälm av alldeles särskilt slag. Han letade fram en av de vanliga små och kupiga hjälmarna, som lågo i vapenskämman, men runt omkring lät han sätta brätten, som förvandlade den till en sorts kittelhatt. En enda gång i sitt liv hade han sett en sådan järnhatt på en ensam kämpe under en stormning vid Danelagen och märkt, att den gav gott skydd mot allt, som föll, antingen det var pilar eller stenar. Smederna funno den missprydande och tung och ville knappt slå fast nitarna, men han tvang dem att fortsätta med arbetet.

Trött av nattvaket och dagens många ovanliga bestyr sänkte han småningom hakan mot bröstet och somnade, som han satt på kubben. Ännu i drömmen såg han smederna vända hjälmen över städet och hamra på nitarna.

Han drömde att han satt i de underjordiska verkstäderna, där Muspelhems sotiga väsen lupo kring med sina glödgade järnstycken utan att känna någon sveda från gnistorna, som hundravis fäste sig på de håriga och krokiga benen. De skuro tänder och sträckte glödjärnen mot dörren, liksom väntade de därifrån ett besök av allt, vad de mest hatade och skydde. Därute trampade det och skrapade med stavar och spjut i sanden. Det kunde icke vara några andra än asagudarna, som Jorgrimme hade berättat om och som ännu gingo omkring och letade. Men Freyja kom in i gnistregnet, stor och rund och med så breda och glesa tänder, att de liknade äppelbitar instuckna under läpparna.--Där gå de och leta, viskade hon och hängde sig över hans axel, så att det klingade och spelade i bröstsmyckena, och ingenting märka de! Det frö, som de söka efter, har jag nu redan satt i livgivande och växtkraftig jord.

Han vacklade under den sköna gudinnans tyngd och grep henne om armen. Aldrig hade han känt en arm så len och glatt och ändå så järnhård. Just som han fattade om den, blossade ett sken upp ur ässjan och stack honom väckande i ögonen.

--Är det så ni sköta er syssla? sade han till smederna. Om jag för en kort stund slumrar till i en meningslös dröm, genast hålla ni upp att arbeta. Ändå är hjälmen långt ifrån färdig, och vad det lider ha vi kväll.

--Ja, svarade smederna och stödde sig mot sina släggor. Du sträckte ut handen och grep tvärs över städet. Ville du kanske, att vi skulle ha slagit till?

7.

Under den tid, som nu följde, blev Soldis ej ofta sedd utanför stugan. Ingen hörde henne någonsin tala ett vänligt ord varken med husbondfolket eller trälarna. Vid minsta ljud om natten stod hon upprätt på golvet och lyddes. Ända till morgonen kunde hon ibland stå på det sättet, vitare än en lilja och orörlig som en spjutjungfru på en väggbonad. Alltid lyddes hon åt skogen till, ty därifrån väntade hon att först få höra brödernas hästar.

Ingevald vaktade henne och satt inne i tjället mellan de nedhängande fällarna. Han blygdes inför trälarna att ej kunna tämja henne. Så ofta någon hörde på, låtsades han grym och befallande och gav sig till att både hota och skymfa henne. Eller också ställde han sig, som om allt blivit väl mellan dem, och smekte henne med de fagraste ord. Men när de andra sovo, kröp han fram till henne över golvet och tiggde om kärlek och kysste hennes kjortel och böjde sig ned framför henne i halmen, som hade han bara begärt, att hon skulle trampa på honom. Mitt i sin olycka fylldes han också av svindlande lycka och det spelade och sjöng i hans stackars rolösa hjärta. Han levde i en yra av glädje och förtvivlan. Kärleken slet undan förlåten från världen, så att världen kom honom närmre, ända till dess han speglade henne som en sjö. Saker, som förut varit honom likgiltiga eller solklara, förvandlades till frågor. Han började grubbla på liv och död och gott och ont. Världsträdets eviga brusande, som endast höres av grubblare och förälskade, flög genom hans tankar och lyfte dem i höjden som örnar och duvor. Det fanns ingenting ädelt och stort, som han icke skulle velat utföra, endast därför, att det för honom fått en tjusning, som han förr ej vetat något om. Han drömde om asynjornas höga skönhet och om Jesu moder. Deras ljusglänsande väsen ställde sig mellan hans ord, så att han knappt längre kunde tala om det vardagliga och obetydliga. Ångern över brudrovet drunknade i en känsla av, att det var en stolt och oförvägen bragd. Fast han satt hela natten utan en blund och vaktade Soldis, när hon stod på golvet och lyddes, såg han blint på den bittra verkligheten och trodde, att han endast satt så för att beundra henne och tänka sina lyckliga tankar. Om morgonen, då Tova begynte sucka i fårfållan och trälarna samlades för att karda glöden ur askan, reste han sig hastigt.

--Soldis, Soldis! kunde han då ibland säga. Dellings dvärg sjunger nu från Breidablik i morgonrodnaden sin hälsningssång till världen. Gott måste du ha sovit, som redan är vaken. Skall jag följa dig till källan, att du får två dig och sitta i gräset och binda önskekransar? Eller skall jag föra dig till hagen, där trettio hästar stå i flock och stödja sina huvud på varandras halsar? Där skall jag lyfta upp dig på en gren i någon av ekarna. Och jag skall leka för dig med fålarna. De äro svårast att fånga, ty de stå innerst i flocken hos sina mödrar. Men varför lyss du mer till skogen än till mig, Soldis? Vet du inte, att dina bröder ha få hästar och få män? Länge dröjer det om, innan de hinna att rusta sig. Om det sker, har Folketuna till dess en ringborg med en järnport, som kommer att trotsa både eld och hugg. Och jag lämnar dig aldrig levande ifrån mig.

Hon svarade honom aldrig, men när det blev full dager, gick hon in i tjället och lade sig ned och somnade.

På det sättet gick hela den långa vintern, då golvet närmast omkring härden ofta om morgnarna var alldeles vitt av snö, som hade fallit genom vindögat. Någon enstaka gång hände det, att han tog henne med ut i släden, men då hade han alltid ett svärd hos sig under vargfällen. Och så snart skogen blev tätare omkring dem, vände han genast och körde hem.

En dag kom hennes lilla syster Ulva ensam gående genom skogen. Kölden hade nupit henne i kinderna och hon var rödblommig och vit. Ingen kunde förstå, hur hon hade hittat den långa vägen, men folket nändes icke göra henne något ont utan ledde in henne i salen. När hon fick se Soldis, begynte hon dansa och sprang fram och kastade sig om hennes hals, men Ingevald gissade, att hon kom med något budskap, och ställde sig tätt bredvid dem.

--Nog märker jag, att du är oglad, syster, viskade Ulva, men vad jag är lycklig att få se dig igen!

Soldis prövade, hur hon skulle kunna lägga sina ord nog klokt för att få veta något, och slutligen frågade hon:

--Bröderna ha väl fått många nya hästar sedan sist?

--Nej, nej, syster, bröderna ha inte fått några nya hästar, svarade den lilla.

--Då har väl far i stället köpt så många fler nya trälar?

--Nej, han har inte köpt några trälar. Han har bara de gamla. Och äldre och äldre bli de för var dag. Minns du inte Snygg, hur halt och gammal han var? Nu kan han knappt gå längre. Det är vinterkylan, som han inte tål. Och Ånne, den gode och trogne Ånne, han har gjort sig illa i handen. Det var med yxan han högg sig, när han skulle spänta stickor. Rådsnälla är nog den duktigaste att arbeta. Far har så gamla trälar, men de ha ju alltid varit på gården och han trivs bäst med dem, säger han.

Soldis blev villrådig.

--Du har vuxit, Ulva, och blivit frid att se, som det anstår en liten odalmö. Men säg nu, var det far, som skickade dig hit?

--Far visste inte, att jag gick.

--Barn, har du utan fars lov gått den långa och farliga vägen?

--Ja, far var ute och jagade.

--Nå, far visste ingenting.

Ingevald skrattade till.

--Nej, far visste ingenting, föll han in, men bröderna, bröderna?

Flickan blev rädd och steg litet åt sidan.

--Varför tala ni båda så hårt till mig, när jag bara kommer för att få träffa dig, syster?

Han grep henne häftigt om armbågarna och skakade henne.

--Säg du genast sanningen, att det var bröderna, som skickade dig!

Hon begynte gråta och han måste släppa henne igen.

--Jag får ingenting säga, snyftade hon och kröp intill väggen.

--Förstå mig nu, Ulva, sade Soldis. Det är bättre, att du förråder allt för oss båda här, så att jag åtminstone får veta något, än att jag ingenting får veta. Du ser själv, att ohörda av andra få vi ändå inte talas vid... Komma aldrig mina bröder för att hämta mig?

--Hämta dig?

--Ja, vad sade bröderna till varann den natten, då jag blev bortrövad?

--Då sov jag, syster. Aldrig visste jag, det du blev bortförd mot din vilja. Därom har aldrig någon talat med mig. Jag trodde det var skick, att en brud skulle rida bort med stavljus och svenner under natten.

Soldis bleknade och kysste den lilla på pannan.

--Är jag då alldeles glömd nu i min faders gård?

--Nej, nej, syster. Far och bröderna tala inte om annat än om dig, när de sitta vid elden och slöjda. De säga, att för dem finns det inte något annat än du i hela världen. Och de ha letat fram dina gamla kläder och lagt dem i kistan, som står i skämman. Jag har nog märkt, hur ibland den ena och ibland den andra smyger sig dit in, när han tror, att ingen ser det. Och jag har nog försökt att smyga mig efter, men då har alltid dörren varit stängd inifrån.

--Och det var bröderna, som skickade dig hit?

--De ville, att jag skulle se, hur du hade det. De visste, att mig skulle ingen göra något illa. För säkerhetens skull togo de av mig allt, som var av silver.

--Och ingenting skulle du säga mig, Ulva?

--Jo, tre ord skulle jag säga dig. Tålamod, tålamod, tålamod!

Soldis blev stel och rak och ännu blekare. Hennes blick gick bort över den lillas huvud utan att se.

--Överbringa då till bröderna kyssen, som jag gav dig, sade hon, men sedan blev hennes röst hård. Hälsa dem, att jag är en lycklig odalkona på det rika Folketuna, gift med en ädel och frejdad bondeson.

Ingevalds uppjagade sinnesstämning, som beständigt vägde mellan ömhet och segertörst, rustade honom med fin hörsel. Han förstod till fullo det trotsiga hånet i hennes svar, men han märkte också mycket väl den förtvivlade hjälplöshet, som orden voro ämnade att skyla--eller att blotta, allt efter hur man tog dem. Han kände, att trotset denna gång icke heller gällde honom enbart utan också bröderna. Han njöt med en svindlande glädje av vad hon hade sagt och upprepade det två gånger för den lilla, så att hon icke skulle glömma något. Sedan tog han henne om handen och ledde henne med sig ut ur stugan. Hon grät ännu, fast tyst. Förvirrad såg hon sig omkring utan att dock längre våga tänka på att springa tillbaka för att en sista gång slå armarna om den stränga systern.

När han kom ut, tillsade han två av trälarna att hämta sina yxor och följa med upp på skogen. Då de hade gått ett stycke, fingo de syn på två av Ulvssönernas trälar, som stodo och väntade, också beväpnade med yxor. Han släppte då flickan och bad henne återigen att inte glömma Soldis' svar. Sedan vände han om hem med sina följeslagare utan att närma sig de beväpnade männen från fiendegården.

Han undrade mycket, vad Ulvssönerna hade menat med den trefalt upprepade hälsningen: tålamod. Han tänkte sedan ofta på den, stundvis med ökat lugn men ännu oftare med obestämd och växande oro.

Han såg, att Soldis från den stunden vissnade bort och aldrig mer steg upp om nätterna för att lyssna. På försök gick han ibland ut mitt i natten och lämnade stugdörren öppen efter sig. Så länge han kunde uthärda kölden, höll han sig gömd bakom stallgaveln, men det hände aldrig, att hon ens reste sig upp och gick fram till dörren. När han kom tillbaka, låg hon och sov likgiltigt och tungt. Andra nätter, när han hörde, att hon var vaken, låtsades han själv sova för att bättre kunna speja på henne. Med skinnfällen uppdragen ända under ögonen låg han och såg, hur månskenet, som flöt ned genom vindögat, darrade av frostglitter. Eller också fördrev han tiden med att försöka igenkänna trälarna på deras olika snarkningar. Beständigt låg hon dock kvar lika stilla på sin plats med ryggen vänd mot honom utan att längre tyckas tänka på någon flykt eller hjälp.

Småningom led då vintern mot sitt slut, och det somrade på nytt över äng och åker. Lycklig och ändå främmande satt han bredvid henne, då hon slutligen födde honom en son.

Gamla Tova, som var gårdens jordemoder, bar ut barnet på tunet till Folke Filbyter. Han satt på stenen och vilade sig efter arbetet. Hon lade gossen splitt naken framför honom på de gula blommorna.

--Soldis har nu fött oss detta gossebarn, sade hon. Det tillkommer dig, husbonde, att bestämma om jag skall sätta ut det i ödemarken eller lämna igen det till modern. Vill du höra på oss trälar, så säga vi: låt det leva. Måtte en god fylgia taga sig an den späde. Här ha inte fötts många barn på din gård. Finnkvinnan har rymt till skogarna, och på många långa år har du ingenting försport om dina äldre söner. Förr ibland hörde jag dem viska med varann under nätterna, och jag vet, att här kände de aldrig någon rätt trevnad. Ungdomen längtar efter äventyr och dåd. Törhända ha de så fäst sig vid sitt skepp och det fria havet, att de aldrig vända tillbaka. Kanske ha de som många andra vikingar tagit sig borg och mark i andra land. Kanske äro de redan fallna.

Hennes hjärta bultade hårt, under det hon försökte att lägga sina släpande ord så vackert och frestande, som hon kunde. Och ännu ängsligare blev hon till mods, då husbonden icke genast svarade henne utan tycktes falla i tankar.

--Det talas mycket ont om Folketuna, mumlade hon och kände sig varsamt för, men vi trälar veta, att du i grunden är en god husbonde.

Han såg upp.

--Varför voro inte mina söner förnöjsamma som jag? Kunna ett par upprätta timmerträn skänka heder åt en gård, bara därför att de kallas högsätesstolpar? Varför måste allt här vara som hos andra? Varför skall allt vara lika? Varför får inte människan leva, som hon vill? Sover jag sämre i min halm än Ulv Ulvsson i sin lucksäng? Nej, nej, det vilda Folketuna skall förbli, som det är. Alla buskar kunna inte bära kvalmiga nypon. Det talas mycket ont om oss, och många ihjälslagna vägfarare ligga i kärret. Ingenting ångrar jag, ni erbarmliga gudar, men med detta barn skrämma ni mig.

Hon vinkade på de andra trälarna, för att de också skulle komma till och allesamman hjälpa henne att bedja. De ställde från sig sina verktyg och redskap och kommo långsamt, en efter en, ända till dess det var en tät ring omkring honom. De kände med sig, att av allt, som hittills skett på Folketuna, var denna stunden den betydelsefullaste. Husen och de heliga åkrarna och de själva, allt skulle ju en dag tillfalla detta nyskapade väsen, om det fick behålla livet som en nådeskänk.

När hon såg hela skaran samlad, blev hon modigare och mindes sin plikt och myndighet som jordemoder.

--Det är sedvänja, sade hon, fast i början ännu litet darrande på rösten, att jordemodern skall bedja för barnet. Därför får du ha tålamod med mig, husbonde, och inte taga det illa. Vi trälar ha ännu inte glömt de skymfliga förebråelser, som vi en gång hörde här i stugan från Ulv Ulvssons mun. Nu har här fötts ett barn, som är av ditt blod och hans blod. Och du skulle inte låta det leva, bara därför att han är din värste ovän? Låt gossen växa och en dag hålla styret på storplogen. Låt honom då rida till tingsstaden och ställa sig framför den största stenen i domareringen. Det skall bli Folketunas domsten, och från den skall han tala för oss till de andra odalmännen, så att det kommer heder och anseende över oss. Befall mig hellre att utriva ditt eget öga, husbonde, än att bära bort gossen.

Hon kände sig redan halvt segerviss, ty runt om hörde hon de andra trälarnas högljudda bifall. Hon tyckte sig märka, att husbonden ljusnade och var närmre hennes egna tankar, än han ännu ville visa. Han såg hela tiden ned på barnet, och efter ännu en stunds besinnande sade han: