Part 12

När han gick och vandrade ute på vägen en dag, kom en gammal gumma och frågade, om han inte ville bli vallgosse åt henne, och det hade Palle ingenting emot. På morgonen, när han skulle gå i vall, fick han se, att det inte var vanlig boskap; han skulle ta hand om, utan bara kattor och hundar, och kattorna klöste honom, och hundarna nafsade efter benen på honom, så Palle önskade, att han vore långt därifrån.

Bäst det var, kom en liten hund fram till honom och ryckte honom helt sakta i byxbenet, sedan kilade den bort till ett skåp, som stod på glänt, och började nosa och vädra. Pojken förstod, att det var meningen, han skulle följa efter. Hunden sprang före och nosade reda på ett par gamla skor och en käpp. Gumman hade gått ut för tillfället, så att de voro ensamma i stugan.

— Vad skall jag med de där gamla skorna? tänkte pojken. I detsamma hörde han en späd röst, och då han vände sig om, var det hunden, som sade:

— Det är inte vanliga skor. Om du tar dem på dig och snurrar runt tre varv, så kommer du genast till den plats, dit du önskar dig. Och den här käppen har den egenskapen, att om man bär den över ett ställe, där silver ligger gömt, så hoppar den två gånger upp i luften.

— Det passar bra för mig, sade pojken, jag önskade mig just långt härifrån, den här sortens valltjänst trives jag inte med. Så satte han skorna på sig och snurrade runt tre varv och önskade sig sju mil därifrån, och vips blev han förflyttad långt bort i en skog. Här vandrade han omkring både länge och väl men träffade inte en människa, och inte kunde han se något slut på skogen heller. Nå, Palle Rankom var inte ängslig för det. Han visste ju, hur han skulle komma därifrån. Frågan var bara den, varthän han skulle önska sig.

Bäst som han gick, fick han syn på en liten gubbe med långt vitt skägg, som gick och strövade där i skogen. Palle Rankom gick fram till honom, tog av sig mössan och hälsade artigt.

— Nå, vart skall du gå, min gosse? frågade gubben.

— Jag är ute och ser mig omkring efter tjänst, svarade pojken. Jag har varit vallpojke på ett ställe, men där ville jag inte stanna, för jag hade bara arga hundar och kattor att valla.

— Nå, då kan jag visa dig en tjänst, som är bra. I huvudstaden, som ligger några mil härifrån, har folket inte något vatten utan måste skaffa sådant på mycket långväga håll. Kan du skaffa dem vatten, så är din lycka gjord.

— Nå, var skall jag ta vatten ifrån?

— Jo, det skall jag säga dig. Strax utanför staden, norr om stadsmuren ligger en stor, jordfast sten. Under den är ett mycket starkt källsprång, och om man bara lyfter bort stenen, sprutar vattnet högt upp, och sen behöver folket inte lida någon brist. Giv dem anvisning på den stenen och låt bända upp den, så är saken klar. Därmed försvann gubben.

Palle Rankom hade genast fattat sitt beslut. Önskeskorna hade han på sig; han snurrade runt ett par tag, önskade sig till huvudstaden, och i ett huj stod han alldeles utanför stadsporten. Han gick genast in och sökte sig väg till närmaste värdshus, där han begärde mat och logi. När han skulle betala maten, fann han till sin förvåning, att ett glas vatten, som han druckit, var uppsatt särskilt och betingade ett pris av tolv skilling.

— Ni måste ha ont om vatten häri sade han till värden.

— Ja, det kan ni vara säker på, svarade denne. Allt vatten i stan är slut, och vi måste fara långa vägar för att skaffa sådant.

— Det kanske jag skulle kunna hjälpa er med, sade pojken.

Värden såg förvånad på honom. Palle Rankom såg inte något märkvärdig ut i sina gråa, torftiga kläder. Det var många lärda män, som hade försökt sig på att skaffa vatten, men ingen hade lyckats. Men Palle Rankom var säker på sin sak.

— Skicka bud till kungen, sade han, att jag kan skaffa vatten.

— Det var sent på kvällen, och därför uppsköt värden saken till följande dag, men tidigt på morgonen sände han bud till slottet, att det kommit en främling till staden, som påstod sig kunna skaffa vatten. Kungen skickade genast efter Palle, och så fick denne komma upp till slottet. Han häpnade över de många praktfulla rummen och de fint utstyrda hovmännen. Kungen satt på sin tron, då Palle fördes in, och denne bugade sig ödmjukt.

— Är det du, som har åtagit dig att skaffa vatten till staden? frågade kungen och såg förundrad på den vadmalsklädda ynglingen.

— Ja, det är jag, svarade Palle käckt.

— Nå, hur ska du då göra?

— Jo, jag skall be att få häst och vagn och fyrtio arbetskarlar med spadar och spett, så skall det snart vara gjort.

Kungen gav genast befallning, att Palle skulle få, vad han begärde, och så steg han upp i sin kungliga vagn och tog drottningen och prinsessan med sig, för han var mycket nyfiken att se, hur det skulle gå för ynglingen. I staden hade ett rykte spritts, att det kommit en främling, som kunde skaffa vatten, och därför följde en hel hop folk med, då kungen och Palle Rankom begåvo sig ut genom norra stadsporten. Länge dröjde det inte, förrän de fingo syn på den stora stenen, och nu tillsade Palle arbetarna, att de skulle sätta spadarna i marken och gräva upp den där stenen. Karlarna grävde duktiga tag och togo i med sina spett och bräckjärn.

— Akta er gott folk, sade Palle, för här kommer snart vatten och sprutar på er allihop, om ni står för nära.

Men åskådarna bara skrattade åt honom.

Nu anskaffades kättingar och block, och efter en liten stund lyckades man resa stenen upp. I detsamma sköt en mäktig vattenstråle upp ur marken och sprutade över både kungen och drottningen och en hel del av åskådarna, så att de blevo riktigt duktigt genomvåta, men det var ingen, som var ledsen över det. Åskådarna skreko och hurrade av glädje, ty det var länge sen de hade sett så mycket vatten på en gång.

Nu fick Palle följa med kungen och drottningen upp till slottet, och där fick han fina kläder och en stor penningsumma till belöning.

Palle Rankom hade stått och sett på den fagra prinsessan och blev så förtjust i henne, att han nödvändigt ville stanna kvar i slottet för att vara i hennes närhet, och därför bad han kungen att få stanna i hans tjänst.

— En duktig tjänst har du gjort oss redan, sade kungen, men kanske du kan några flera konster.

— Jo, jag kan springa i kapp med den bäste löparen, som finns vid hovet, sade Palle.

— Ja, det få vi se, sade kungen, och befallde fram den bäste löpare, han hade. Så bestämdes ett mål en mil utanför staden. På givet tecken skulle de ge sig av. Löparen sprang, så fort han någonsin orkade, men Palle stod lugnt kvar.

— Nå, varför springer du inte? sporde kungen.

— Å, jag har inte så bråttom, jag hinner nog ändå, sade Palle, som kände sig lugn och säker, när han hade sina önskeskor på sig. Därefter snurrade han runt tre varv, och vips var han framme vid målet. Där satte han sig ner i lugn och ro och satt och rökte sin pipa, när löparen kom springande andfådd och flämtande. Lika hastigt kom han tillbaka igen, och nu såg kungen, att han var styvare än alla de andra, och gjorde honom till sin förnämste budbärare.

Palle Rankom och prinsessan spatserade ofta i trädgården, och prinsessan tyckte riktigt bra om den käcke vallpojken. En vacker dag tog han sig för att tala med henne om kärlek, men det ville sig inte bättre, än att kungen satt i en berså och hörde, vad Palle sade, och då blev han mycket förbittrad, för han hade lovat sin dotter åt en prins i grannlandet.

Samma dag fick emellertid Palle Rankom tillfälle att göra kungen en ny tjänst. Han gick i trädgården med sin käpp i handen, och då flög plötsligt käppen ifrån honom och rätt upp i luften. Nu visste han, att det låg silver gömt på detta ställe. Genast skickade han bud till kungen, att han hade funnit en skatt, och då man grävde på platsen, hittade man också en hel hop av de vackraste silversaker.

I glädjen häröver förlät kungen Palle, att denne hade talat med prinsessan om kärlek, men han måste lova att aldrig göra så mer. Detta var emellertid mer, än Palle Rankom kunde hålla. Några dagar därefter fick kungen höra, huru hans dotter och herdepojken talade kärvänliga ord sinsemellan. Nu blev han så vred, att han skickade efter bödeln för att låta avrätta Palle på fläcken. Men prinsessan grät och bad för hans liv. Så blev han då benådad men måste lämna slottet, och kungen behöll hans önskeskor och hans märkvärdiga käpp.

Nu hade Palle Rankom kommit riktigt i trångmål. Han begav sig ut på måfå och kom till en stor skog. Här vandrade han omkring hela dagen och lade sig på kvällen, trött och hungrig, att vila under ett stort träd. När han vaknade på morgonen, sken solen, och fåglarna kvittrade, och han kände sig ganska väl till mods. Då han såg närmare efter, fann han, att det träd, under vilket han sovit, var ett fruktträd. Han klättrade upp i trädet och plockade några av dess stora, mörka frukter. Hungrig var han förstås och började genast äta, och frukterna smakade förträffligt, men om en stund märkte han till sin förvåning, att hans näsa hade börjat växa, och när han hade slutat sin måltid, var den en halv aln lång.

Nu blev han riktigt förtvivlad, för han kunde ju omöjligt visa sig för människor sådan, som han nu var. Han strövade emellertid vidare i skogen och kom efter en stund till ett annat träd, som bar ljusa, röda frukter.

De där frukterna, äro säkert inte sämre än de förra, tänkte han och beslöt att smaka på dem också. Han plockade ett par tre av de röda frukterna och började äta. Länge hade han inte ätit, förrän han kände, hur hans näsa började krympa ihop, och när han slutat äta, var näsan alldeles som vanligt.

Nu blev Palle Rankom riktigt glad, för han begrep, att han av de där frukterna kanske skulle ha lika stor nytta som av önskeskorna. Han tog noga reda på stället, där de båda träden växte, och vandrade sedan vidare. När han hade kommit utanför skogen, gick han in i en bondgård och hörde sig för, om han inte kunde få något arbete. Det var slåttertid och mycket att göra, varför bonden var glad att få en extra hjälp. Här stannade nu Palle en månads tid och hjälpte till med höbärgningen och skörden, och därmed hade han förtjänat så mycket pengar, att han kunde bege sig av till huvudstaden igen.

Dessförinnan hämtade han ett duktigt förråd av de där underbara frukterna; både de mörka och de ljusa. Så skaffade han sig ett lösskägg och förklädde sig till en gammal gubbe. I denna förklädnad begav han sig till det kungliga slottet. På vaktens fråga, vad han ville, sade han, att han hade präktiga frukter till salu. Då gick vakten upp till kungen och sade, att därute stod en, som sålde frukter, och kungen kom ned, såg på frukterna och frågade, om han kunde få taga ett par stycken upp med sig för att visa prinsessan.

Ja, det kunde han få, sa' Palle och bestämde tillika ett mycket högt pris för sina frukter.

När kungen kom tillbaka, visade han sig mycket angelägen att få köpa de rara frukterna. Det gjorde detsamma, vad de kostade, han ville ha dem allihop. Palle lät inte säga sig detta två gånger, och så snart han fått sin betalning, gav han sig i väg därifrån, det fortaste han kunde.

Nu ställde kungen till en stor middag och lät anrätta de sällsynta frukterna. När maten var färdig, satte sig hela hovet till bords. Överst satt naturligtvis kungen, de andra efter rang och värdighet, men prinsessan, som var yngst, fick sitta längst nere vid bordet.

Sedan de ätit en stund, såg kungen händelsevis på prinsessan och utropade bestört:

— Vad går åt din näsa, som här blivit så lång?

De övriga bordsgästerna började också betrakta varandra, och man fann snart, att de hade lika långa näsor allihop.

— Vad i all världen ska vi nu ta oss till? jämrade sig kungen.

Han lät kungöra över hela sitt land, att den, som kunde finna ett botemedel för de långa näsorna, skulle få halva kungariket till belöning. Och dit strömmade doktorer från alla världens kanter, och alla trodde de sig om att kunna bota de långa näsorna, men ingen lyckades.

När Palle Rankom hörde talas om belöningen, förstod han, att tiden var kommen. Han tog med sig av de röda frukterna och samlade dessutom ihop en hel del andra gräs och örter, köpte sig en läkarbok och begav sig på väg till slottet, förklädd naturligtvis.

Då han kom fram, sade han till kungen:

— Jag har hört talas om att en svår sjukdom härjar här i slottet och har därför kommit för att bota de sjuka. Vad får jag då för mitt besvär?

— Den, som lyckas, här jag lovat halva mitt rike och pengar därtill.

— Det är för litet, sa' Palle. Jag vill ha halva kungariket och pengar och prinsessan därtill.

— Så mycket kan jag inte lova, svarade kungen, men börja nu med kuren, så få vi se sen.

Nu började Palle att koka örter och höll på med det en hel dag, tills prinsessan blev otålig och kom in för att höra, om inte läkemedlet snart bleve färdigt.

— Det dröjer nog en stund ännu, mente Palle, Sedan vände han sig till prinsessan och frågade:

— Vill inte prinsessan gifta sig?

— Jo, det vill jag visst, om jag får den jag vill ha, men vem vill gifta sig med någon av oss, så som vi ser ut?

— Vill du gifta dig med mig, om jag tar bort den långa näsan? sporde Palle.

Nu kände prinsessan igen Palles röst och ropade:

— Är inte du den gosse, som förr lekte och spatserade med mig här i trädgården.

Nu varken kunde eller ville Palle förställa sig längre utan svarade ja.

Prinsessan blev så glad, att hon tog ett högt skutt, och lovade genast att gifta sig med honom, så snart han tagit bort hennes långa näsa. Sedan skulle han också bota alla de andra, bad hon, men kungen sist av alla.

Palle Rankom kastade nu bort den smörjan; som han först kokat, Och började i stället tillreda sina röda frukter.

När de voro färdiga, bjöd han hela hovet att sätta sig till bords. Överst skulle kungen sitta, de andra efter rang och värdighet, men prinsessan måste sitta längst ned, bestämde Palle. Han hade slagit sitt läkemedel i en skål och räknat ut, att därav blev jämnt två skedblad åt var och en vid bordet, men när han slutligen kom fram till kungen, skulle det inte finnas mera kvar i skålen.

Först gav han prinsessan två skedblad, i det han samtidigt läste ur sin läkarbok:

Likadant gjorde han sedan med de övriga. Så snart kungen fick se prinsessans näsa krympa ihop, blev han så glad, att han kunde nätt och jämnt sitta stilla. Men när doktor Palle kom fram till kungen, var läkemedlet precis slut. Då sade han till kungen:

— Nå, herre kung, är inte mitt arbete värt den lön, som jag begärt? Får jag inte prinsessan med, så tar jag inte bort den långa näsan av kungen.

— Nej, sa' kungen, jag står vid vad jag sagt, men följ med mig in i min skattkammare, så skall du få välja bland dyrbarheterna därinne.

Kungen gick först, och Palle Rankom följde efter. Gossen visste, att hans skor Och käpp förvarades därinne, och när de kommo in i skattkammaren, sade kungen:

— Se här, tag nu ock välj, vad du vill ha!

Pojken gick rakt fram till vrån, där skorna och käppen stodo, och tog dem. Hastigt satte han på sig skorna, höll käppen i handen, rev lösskägget av sig och sade:

— Kanske känner kungen igen mig?

I detsamma snurrade han runt tre varv och var försvunnen. Förut hade han avtalat med prinsessan, så att hon ensam visste, var han dolde sig.

När kungen kom tillbaka in och såg, att prinsessan och hovfolket voro botade och hade näsor som annat folk, sade han till henne:

— Om pojken bara ville komma tillbaka och taga den långa näsan av mig, skulle han gärna få halva riket och dig med på köpet.

Prinsessan svarade:

Han kommer nog, om jag ber honom därom.

Och Palle Rankom kom naturligtvis, och nu var kungen mjuk som vax. Han hade fått nog av sin långa näsa, som gjorde, att han inte kunde visa sig någonstans. Han lovade nu att genast ställa till bröllop, och många var det, som hörde hans kungsord.

Pojken gav honom nu att äta av de röda frukterna, och om en liten stund hade kungens oformliga näsa försvunnit, och han såg ut som förut.

Så fick då Palle Rankom prinsessan och halva riket, och när kungen en tid därefter dog, så blev han kung och regerade med sin kära drottning lycklig och säll i många år, och är han inte död, så lever han väl än i dag.

(Ryssland.)

TICK, TACK!

Två skälmar kommo en dag överens om att spela värdshusvärden i byn ett duktigt spratt. De gingo in i krogrummet, och därvid slog den ene till ett högt skratt och sade:

— Det var underligt, att han inte ville åtaga sig det.

— Ånej, det var inte så märkvärdigt, vem tror du skulle vilja göra det? svarade den andre.

Välden var mycket nyfiken, och när han hörde, vad som yttrats, kunde han inte låta bli att fråga, vad saken gällde.

— Jo, det ät så, att vi träffade nyss en, som ville slå vad med en annan, att han kunde sitta en hel timme framför klockan och slå takt med fingret och säga: Tick, tack! Tick, tack!

— Det var väl ingen konst, sade värden, det kan jag åtaga mig.

Det tror jag inte, sade de båda skälmarna med en mun.

— Ska vi slå vad?

— Topp!

— Vad gäller det?

— En god frukost, föreslog främlingarna.

Värden var ivrig och lät genast servera en smaklig måltid med två flaskor vin.

— Om ni vinner, sade han, så får ni det här till skänks. Vinner jag, så ger ni mig dubbelt betalt.

Det voro främlingarna gärna med om, och så började de äta i godan ro. Värden satte sig framför klockan och började slå takt med fingret och säga: Tick, tack! Tick, tack!

När de hade ätit sig mätta, togo de lugnt knivar, gafflar och skedar, stoppade alltihop i fickorna och sade adjö.

Det göra de naturligtvis bara för att narra mig och vinna vadet, tänkte värden, och därmed satt han kvar framför klockan och pekade med fingret och sade: Tick, tack! Tick, tack!

Efter en liten stund kom hans hustru in och frågade:

— Betalte de där två herrarna sin frukost?

— Tick, tack! sa' värden.

— Vad i all världen, vill det här säga?

— Tick, tack! Tick, tack! blev svaret.

— Är du sjuk, min gubbe lille?

— Tick, tack! Tick, tack!

— Lotta, spring genast till doktorn! Far har visst blivit stollig.

Doktorn bodde inte långt därifrån.

— Hur är det fatt? sporde han, när Lotta kom.

— Jo, husbonde har visst blivit sjuk eller konstig i knoppen. Han ger inte svar på tal utan sitter bara och nickar med huvudet och pekar med fingret Och säger: Tick, tack!

— Det var ett märkvärdigt fall, sade doktorn, tog rocken på sig och gick med.

När han kom ned i värdshuset, satt värden trogen på sin post och sade: Tick, tack!

Doktorn ville känna honom på pulsen, och han räckte fram vänstra handen.

Pulsen är normal, sa' doktorn, men något galet är det i alla fall. Vi få lov att ha honom i säng.

Det var emellertid lättare sagt än gjort. Doktorn fick lov att ta honom under ena armen och hustrun under den andra, och Lotta sköt på bakifrån.

Tick, tack! Tick tack! mumlade värden och försökte göra sig lös.

I detsamma slog klockan.

— Nu har jag vunnit vadet! ropade värden och slog ihop händerna.

De båda skälmarna voro emellertid försvunna och silversakerna med dem. Och så måste värden gå och lägga sig, för doktorn sade, att hade han kunnat gå in på ett sådant vad, så var det nog något fel med honom.

Han låg också i två dar; jag tror mest, det var en släng av gallfeber han hade, men sen var han kurerad och slog aldrig vad mer.

(Danmark)