Part 11

I en by en mil därifrån fanns en smed, som hade varit elak mot sin lärpojke och kört bort honom. Dit kom Perkil och frågade, om han kunde få tjänst.

— Du ser mig ut att vara en stark karl, sade smeden. Vad begär du i lön?

— Jag begär bara till lön att få ge dig två örfilar, sade Perkil.

— Inte tycker jag om stryk, sade smeden, men nog är jag karl till att stå för ett par örfilar. Gå in och få dig ett mål mat nu, så ska vi börja arbeta sedan.

Smeden var snål och gladde sig i själfva verket att få den där starka karlen utan lön.

— När Perkil kom in i stugan, satte smedens hustru fram en stor bunke potatis, ett fat med fisk och en rågad brödkorg.

Länge stod det inte på, förrän Perkil hade ätit upp alltsammans.

— Har du redan ätit? sporde smeden, när han kom tillbaka.

— Det var inte mycket, som bjöds, och då var det snart gjort, svarade Perkil.

— Nå så tag släggan och kom hit och slå!

Perkil slog till, så att ekstubben, som städet stod på, sjönk en halv aln ner i jorden.

Aj, aj, aj, hur skall jag stå ut med dina örfilar? tänkte smeden.

I detsamma fick han en sittopp, så att han flög ut genom dörren och tappade träskorna efter sig.

— Den andra örfilen skall du få slippa, sade Perkil, tog sin järnstav och gick.

Härnäst kom han till en herrgård, där husbonden var känd för att klå sina drängar.

Vill herrn städsla en dräng? frågade Perkil.

— Ja, det beror på vad du vill ha i lön.

Perkil begärde samma lön som hos smeden, att få ge husbonden två örfilar. Det tyckte denne var billigt och gick in på förslaget.

Gå in till de andra drängarna, sade han. I morgon börjas arbetet.

Tidigt på morgonen väcktes drängarna för att köra till skogen efter bränsle.

— Ska vi inte få någon mat först? frågade Perkil.

— Nej, här i huset arbetas det ett par timmar före frukost.

— Får jag inte mat först, så arbetar jag inte, sade Perkil.

— Han såg så bestämd ut, att husmodern inte vågade säga emot honom, utan gjorde i hast i ordning en gryta mjölgröt. När Perkil ätit, spände han för hästen och for till skogen.

När han kom dit, ryckte han upp ett stort träd, kastade det över vägen och for sedan vidare.

De andra drängarna hade kört före och! voro snart färdiga med sina lass.

— Jag tror, du kommer sist, fast du ser stor och stark ut, ropade de försmädligt till honom.

— Det får vi se, sa' Perkil och körde vidare. Han hade snart lassat på sin vagn och vände om hem. Då han kom till trädet, som låg över landsvägen, höllo de andra drängarna på att hugga och knoga av alla krafter för att få bort hindret.

— Har ni inte kommit längre?

— Nej, det ligger ett stort träd tvärs över vägen, kom du och hjälp oss att få bort det!

— Jag ska visa er, hur man ska göra, sa' Perkil, och så lyfte han sin häst och lasset över trädet och åkte hem.

När han kom till gården, frågade husbonden, var de andra drängarna höllo till.

— De komma väl efter så småningom, sa' Perkil.

— Jaså, jag kunde nog tro, att de ligga i skogen och lata sig.

När drängarna kommo hem, gick den äldste av dem fram till husbonden och sade:

— Jag tror inte, att den här nya drängen, som herrn städslade i går, är någon vanlig människa.

— Hur så då?

— Jo, han är så omänskligt stark. Det hade fallit ett träd över vägen, och han tog och lyfte både häst och lass över, och vi andra fick stå, där vi stod.

Nu blev husbonden ängslig, han tänkte på de två örfilarna förstås, som han hade gått in på att taga emot.

— Den karlen måste dö, sade han.

Och så funderade han ut ett sätt att bringa Perkil om livet. Han lät honom gräva en brunn på gården, och när han hade kommit bra nog djupt ned, lät husbonden kasta ned en stor kvarnsten över honom. Men Perkil passade på att träda huvudet genom hålet i kvarnstenen och fortsatte helt lugnt sin grävning.

När herrn såg, att Perkil var oskadd och arbetade på, som om ingenting hänt, så lät han välva en kyrkklocka över honom. Den tog Perkil emot på huvudet som en annan hatt, och så steg han upp ur brunnen med kvarnstenen om halsen och kyrkklockan på huvudet.

— Jag tror, ni har kastat ned mors spinnrockshjul och fars kyrkhatt, sa' han och skrattade. Nu är brunnen färdig, vad skall jag nu göra?

Husbonden funderade ett slag. Han ville helst ha honom så långt borta som möjligt för att gå säker för hans örfilar.

— Du får köra till kvarnen med ett par tunnor råg, sade han.

— Inte är det lönt att spänna för hästen för så litet, sa' Perkil, och så gick han till magasinet, tog en tunnsäck under vardera armen och stegade av till kvarnen.

— I kväll kan du inte få mala, sade mjölnaren, då han kom. Det är helgdagsafton, och här i kvarnen finns det spöken; mal du i natt, så kommer de och tar livet av dig.

— Dra på kvarnen du, mjölnarfar, jag är inte rädd för gastar.

Vid tolvtiden på natten blev det alldeles ljust i kvarnen. Där dukades upp ett stort matbord med tallrikar, skedar, knivar och gafflar; händer rörde sig fram och åter och åto med knivarna och gafflarna, men inget folk syntes till.

— Huvudsaken är, att här finns mat, sa' Perkil för sig själv och tog för sig rundligt av den framdukade kalasmaten. De andra gästerna bryr jag mig inte om.

När han slutat måltiden, satte han sig helt belåten på en bänk. Bäst det var, fick han en ordentlig örfil och en stund efter en sittopp på andra sidan.

Nu blev Perkil arg och slog igen. Han såg ingen men dunkade på ändå. Så höll han på att slåss, tills det blev ljusan dag.

Mjölnaren hade sett på natten, att det lyste alldeles vådligt nere i kvarnen. Han förstod, att spökena varit framme, och trodde, att det nu var slut med drängen. När han kom ner i kvarnen, blev han förvånad att finna Perkil välbehållen.

— Nå, hur har du haft det? frågade han.

— Tack, bra! Jag har fått ett riktigt kalas. Vid tolvtiden dukades här fram ett bord med mycket mat och god mat, och så fick jag äta mig riktigt mätt. Sen fick jag mig en örfil, men jag är karl att ge igen slikt, och så har jag hållit på och nappats hela natten.

När Perkil kom hem med mjölet, sade husbonden, att han inte längre hade något arbete för honom.

— Jaså, sa' Perkil och gav honom en örfil, så att han flög ut genom dörren. Så sprang han efter och gav herrn en smäll till, så att han flög in igen.

— Den första räkna vi för min lön, sade han, den andra får ni till betalning för alla smällar, ni givit edra drängar. Därmed gick han sin kos.

Som Perkil vandrade fram på vägen, gick han och tänkte på vart han nu skulle bege sig för att få användning för sina jättekrafter. Det är bäst, jag går till kungen, tänkte han. Han lär ha krig vid det här laget, och då kan han nog behöva en starker karl.

Så begav han sig till kungen och begärde arbete.

— Vad kan du göra då? sporde kungen.

— Slåss kan jag åtminstone.

— Gott, då skall du få ut i kriget.

— Får jag matsäck med?

— Ja, det ska inte felas.

— Men jag vill ha en väska, som är gjord av tre oxhudar, sa' Perkil, annars är det inte lönt att ta' den med. Och så vill jag ha en duktig tina till smörask.

Kungen var nådig och gav Perkil både tina och väska efter hans önskan. Sedan befallde han honom att gå ut i kulregnet. Det gjorde han också. Men när han kom fram till slagfältet, var han hungrig och satte sig först ned att äta. Bäst han satt och åt, slog en kula ner i hans smörask.

— Hör ni, gubbar, vill ni låta bli att kasta blåbär i smöret I ropade han varnande till fienderna.

Men de brydde sig inte om hans varning utan fortsatte att skjuta. Då blev Perkil arg över att han inte fick vara i fred, han samlade upp kulorna och kastade dem tillbaka. Sen tog han sin järnstav och gick emot fienderna och dräpte dem varenda en.

Kungen stod på en backe och såg på och blev så hjärtans glad, när han såg, hur Perkil mosade till fienderna hans.

— Du är en duktig karl, sade kungen, när Perkil kom tillbaka och hade nedgjort alla fienderna. Du ska få min dotter till brud.

Och Perkil sa' ja, tack! Och så blev han bra gift. Andra fiender, som kungen hade, hörde talas om hur det hade gått med krigshären, och de aktade sig visligen att försöka komma och slåss sedan. Och så fick riket och folket leva i fred och ro i många år, så länge Perkil levde, men hur det gick sedan, är inte gott att veta.

(Finland.)

DEN, SOM KUNDE TIGA LÄNGST.

Det var en bonde här i byn, som var nygift och hade fått en riktig rar och trevlig hustru. För det mesta voro de också så innerligen sams och hade det riktigt bra, men en dag kom det en liten fnurra på tråden, och nu ska ni få höra, hur det gick.

Tidigt på morgonen gick bonden ned till sjön med sina fiskedon, och lycka hade han den gången, för när han kom hem till frukost, hade han ett halvt tjog präktiga ålar med sig. Nu hade de emellertid ingen panna att steka dem i. Då säger bonden:

— Gå till grannas och låna en panna!

Ja, det hade hon ingenting emot, och så kommer hon hem och anrättar ålarna, och de fingo sig en riktigt smaklig måltid. Sedan blev det frågan om att bära tillbaka stekpannan. Då säger hustrun:

— Nu är det din tur att gå till grannas.

— Nej, säger mannen, det är inte rätt; jag har fångat ålarna, och du har fått med så mycket, du vill ha. Den, som lånat pannan, får lov att lämna tillbaka den också.

Men det hjälpte inte, vad han sade. Hustrun hade väl vaknat på orätt öra den dagen, hon satte sig på tvären och ville inte gå.

Då hittade bonden på en utväg att avgöra saken:

— Den av oss två, som talar ett ord först före sängdags, den skall också gå tillbaka med pannan.

Det gick hustrun in på. Hon satte sig att spinna, och mannen gick ut och högg ved. När han kom in till middagen, var maten färdig, och de satte sig till bords. Det var tyst som i ett gravvalv i stugan; ingen sade ett ord.

När middagen var undanstökad, fortsatte hustrun med spinningen, och mannen tog fram sina grejor ur verktygsskåpet och satte sig vid spisen att tälja nya pinnar till räfsoma.

Efter en stund knackade det på dörren. Ingen sade ett ord. Ännu ett par slag på dörren, och så trädde en främmande man in.

— God afton! hälsade han.

Intet svar.

Jag ville bara fråga om vägen till stan, vi måtte ha kört vilse, vi ha inte färdats fram här förut.

Bonden såg på sin hustru, men hon spann oförtrutet vidare och nynnade sakta för sig själv. Då teg han också.

Främlingen upprepade sin fråga men utan resultat.

— Det var konstigt folk, här bor, sade han och gick.

Bonden tittade ut genom fönstret och såg, att det satt en herre i vagnen, som höll utanför. Kusken gick fram till honom och sade:

— Här är både man och hustru hemma, men ingen av dem svarar på tal.

— Nå, då ska jag gå in själv och se, hur det är fatt, sade herrn.

Några ögonblick därefter knackade det åter på dörren, och strax därefter trädde herrn in.

— God afton, gott folk! hälsade han.

Bonden och hustrun sågo på varandra. Båda tänkte, att den andra skulle svara, och i avvaktan därpå tego de båda två.

— Vart går den här vägen? frågade herrn.

Intet svar.

— Hur långt är det till stan?

Intet svar.

Herrn betraktade dem en liten stund, de sågo inte tokiga ut någondera.

— Kan jag inte få svar på tal, så hittar jag väl på någon råd att öppna munnen på er, sade han.

Därmed gick han fram till hustrun, böjde sig ned över henne och gav henne en smällande kyss.

— Vet hut, karl! skrek bonden, det är min hustru.

— Nu har du talat först! ropade hustrun riktigt jublande glad, nu får du allt gå tillbaka med stekpannan.

Sen talade hon om för herrn, att de hade ingått liksom ett litet vad om vem som skulle kunna tiga längst, men nu, när saken var avgjord, skulle de gärna stå till tjänst med upplysningar.

Men bonden hade förlorat vadet, och det var han, som fick knalla sig till grannas med stekpannan.

(Danmark.)

GÅRDFARIHANDLARENS DRÖM.

I gamla tider, när det ännu var bodar rad i rad utmed den östra Londonbron, bodde i den lilla staden Swaffham i norra England en gårdfarihandlare, som hette Jones. Han hade rätt svårt att förtjäna sitt uppehälle, och när han hade vandrat omkring hela dagen med sin kramlåda och sin hund, så var han hjärtans glad, om han hade fått ihop så mycket, att det räckte till litet mat.

En natt drömde han, att han stod på Londonbron och hörde en röst, som förkunnade, att han skulle få glada nyheter, om han begav sig dit. Men det var ju bara en dröm, och han tänkte inte vidare därpå. De båda följande nätterna drömde han precis detsamma.

Då sade han för sig själv: Jag får lov att se, hur det här går, och så gav han sig av till London. Det var lång väg dit, och glad var han, när han äntligen kom fram och såg framför sig bron, som han så tydligt hade sett i drömmen. Hela dagen gick han och spatserade av och an på bron, men inte fick han höra någonting glädjande för det. På samma sätt gick det andra dagen. Tredje dagen kände han sig ganska missmodig, där han stod vid ena hörnet av bron och såg, hur folk strömmade förbi.

En man, som hade sin bod alldeles bredvid, hade givit akt på Jones, som gått av och an på bron utan sysselsättning i två hela dagar. Han gick fram till gårdfarihandlaren och slog sig i språk med honom och frågade, varför han gick så där sysslolös, om han kanske stod och väntade att få en allmosa.

— Nej, allmosor tager jag inte emot, så länge jag kan förtjäna mitt bröd, sade Jones, och så berättade han om den märkvärdiga dröm, han hade haft, och som förmått honom att företaga den långa resan till London.

— Min gode man, sade då den andre handelsmannen, inte ska ni bry er om drömmar; de äro ju som strömmar. Det kan jag ge exempel på. Jag drömde just i natt, att jag befann mig i en stad i norra England, som heter Swaffham, hos en gårdfarihandlare. Och så tyckte jag, att i hans trädgård höllo några män på att gräva invid en stor bok, som står i norra hörnet, och där hittade de en stor skatt. Men det var ju bara en dröm, och inte må ni tro, att det skulle falla mig in att fara i väg ända dit för den skattens skull.

När gårdfarihandlanden hörde dessa ord, sade han ingenting, men i sitt hjärta jublade han, ty på den andres beskrivning förstod han, att det var fråga om hans eget hus där hemma i Swaffham. Det var sålunda av denne främling, han skulle få höra den glada nyhet, som drömmen talat om.

Med glatt mod lämnade han därför London och skyndade tillbaka hem. Genast tog han en spade och började att gräva invid boken i norra hörnet av träd gården, och där fann han också en stor skatt, som med ens gjorde honom till en rik man. Kyrkan i Swaffham var gammal och bristfällig, och den förre gårdfarihandlaren lät uppföra en ny och var dessutom välvillig och hjälpsam mot fattiga och nödställda. Hans minne lever därför i bygden än i dag.

(England.)

HUR DET GICK MED SNÅLVARGEN.

Det var en bonde, som var känd i hela trakten för att vara den värsta snålvarg, man kunde tänka sig. Länge gick han och var tveksam, om han skulle ha råd att gifta sig. Så till slut hittade han på, att han skulle försöka få en riktigt anspråkslös hustru, som inte begärde mat en gång.

Han lyckades verkligen få en sådan, för han var rik, och hustrun tänkte förstås inte vara utan mat, fast hon inte fick äta på samma gång som mannen.

Bonden gick alltjämt och jämrade sig, att maten inte förslog. En dag sade han till drängen:

— Jag vet inte, hur det kommer sig, att maten har i huset rakt försvinner. Kanske är det min hustru, som äter upp den i smyg. Hur skall jag få reda på det?

Drängen höll med hustrun, han kunde inte annat än tycka, det var synd om henne, och så sade han:

— Kanske äter hon, medan hon kokar maten.

— Nå, hur skall jag få besked om det?

— Jo, jag kan föra er upp i skorstenspipan, och därifrån kan ni sedan se ner i spisen.

Det tyckte bonden var ett bra förslag, och drängen hjälpte honom upp och sade sedan till husmodern:

— I dag ska ni akta er för att äta, medan ni håller på att koka, för bonden sitter uppe i skorstenen och tittar ner i spisen.

— Jaså, gör han det? sade hustrun. Det skall jag nog vänja honom av med.

Så skickade hon tjänsteflickan till skogen efter enris. Det behövdes för att röka böckling med, sade hon. Därpå tände hon på enriset, och då ska jag säga, bonden höll på att storkna däruppe i skorstenen.

Drängen gick för att hjälpa husbonden därifrån.

— Såg ni något? frågade han.

— Inte ett skapande dugg, hon började röka böckling, och jag hade så när gått åt däruppe.

— Kanske äter hon, då hon går i källaren och hämtar svagdricka, framkastade drängen.

— Det är mycket möjligt, men hur skall jag bli klok på det?

Jo, det är inte svårt. Ni kan krypa ner i en stor tunna, som har gistnat och står där tom i källaren. Där kan ni kika ut genom sprundet.

Det var bonden gärna med om. Men drängen varnade sin husmor och sade:

— För all del ät inte någon matbit i källaren, när ni hämtar svagdricka! Far ligger på lur i den stora tunnan och kikar på er.

— Det skall jag allt vänja honom av med, sade hustrun. Så befallde hon pigan att koka enrisvatten, för den stora tunnan i källaren skulle tätas. När vattnet kokade, buro de ner det i källaren och slogo i tunnan. Bonden tordes för skams skull inte giva ett ljud ifrån sig.

En stund efter kom drängen, hjälpte upp honom och frågade:

— Nå, såg ni något?

— Oj, oj, oj! jämrade sig bonden. Gumman min kom hit och öste i hett vatten för att täta tunnan, och jag höll på att bli alldeles skållad.

— Kanske äter hon, när hon går i visthusboden, förmodade drängen.

— Ja, men hur ska jag få se det?

Drängen föreslog att sprätta upp ett av bolstren, som hängde i bodtaket, och därifrån hålla utkik på vad hustrun företog sig.

— Det var inte så dumt, sa' bonden.

Drängen gick nu till husmodem och varnade henne:

— I dag går det inte an att äta så mycket som en äppelbit, när ni går i visthusboden, för där har far gömt sig i ett bolster och lurar på er.

— Så, det skall jag nog vänja honom av med, sa' hustrun, och så befallde hon pigan följa med ut i boden, för de skulle ta ner bolstrarna, som hängde i taket, och piska dem.

Och så togo de ned bolstret med gubben i och hängde honom över en gärdsgård och bankade på riktigt grundligt. Ett under var det, att gubben kunde hålla sig tyst.

Sen gick drängen för att hjälpa ut honom.

— Nå, såg ni något? frågade han.

— Oj, oj, oj! skrek gubben. De slog mig rakt fördärvad, nu står jag inte ut längre — — — Jag bryr mig inte om, vad hon äter.

Efter den betan blev bonden riktigt sjuk och måste lägga sig till sängs. Hustrun pysslade om honom, så gott hon kunde. Och stekte till och med två kycklingar, som hon försökte truga i honom, men antingen det nu berodde på att han inte orkade, eller att han var för snål, nog av, han rörde dem inte. Då satte sig hustrun ned och åt upp de båda rara kycklingarna, och mannen måste ligga i sängen och se på. Därav blev han naturligtvis ännu sjukare. Gräla orkade han emellertid inte, han låg bara och stönade och sade:

— Bägge två och alltihop.

Hustrun skickade efter prästen, men bonden var så upptagen av sina tankar, att han inte kunde svara eller yttra något redigt mer än orden:

— Bägge två och alltihop. Han menade förstås, att hustrun hade ätit upp båda kycklingarna.

— Han äger två hemman, sade hustrun till prästen. Kanske menar han, att jag ska få båda gårdarna, och det övriga med.

— Skall hon få ärva båda gårdarna och det övriga med? sporde prästen den sjuke..

— Bägge två och alltihop, mumlade bonden med svag stämma, och hustrun fick alltsammans, ty mannen var död ett dygn därefter. Det fick han, för att han var en snålvarg och inte unnade sin hustru någonting.

(Finland.)

JAN GLUX.

Jan Glux var en skräddare, som hade tröttnat på sitt yrke. Det var så enformigt att sitta där på verkstadsbordet och sy och pressa. Han gick därför och funderade på att ge sig ut i världen och söka sin lycka. Varför skulle inte han kunna vinna guld och ära så väl som andra?

Men Jan Glux hade ett fel, han var lat. Nog kunde han fundera på allehanda storverk, men mest tyckte han om att få sitta och gassa sig i solen. En dag, när han satt så där utanför stugväggen och mojade sig, kom det en hel svärm flugor och slog ned på hans bara ben. Raskt slog han till med sin stora näve och dödade en hel hög. Det tyckte han var väldigt duktigt gjort, och så började han sätta ihop en hjältedikt så här:

Det var tappert gjort utav Jan Glux, femtio fiender han slog ju hux flux.

Nu hade han kommit i en krigisk stämning och tog ned från vinden ett gammalt rostigt svärd, som han ärvt av sin farfar, och beväpnad därmed begav han sig ut för att söka ära och äventyr. När han hade vandrat några dagar, kom han till en trakt, som hemsöktes gruvligen av två jättar, och ingen hade lyckats rå på dem.

Jan Glux fick nu veta, att kungen lovat giva sin dotter och en stor belöning åt den, som kunde befria hans land från jättarna. Det där lockade skräddaren — tänk att få en kungadotter till brud och aldrig behöva knoga och sy mer! Han tog reda på var jättarna höllo till, omgjordade sig med sitt svärd och gick åstad.

När han kom fram till den angivna skogen, satte han sig ned under ett lummigt träd och funderade, hur han skulle gå till väga. För att han inte skulle kunna rå på jättarna med våld, det kunde han ju begripa. Bäst det var, fick han se de båda jättarna komma med en stor vagn för att hämta bränsle. Det var ena väldiga masar, grymma sågo de ut och hade stora huggtänder, som sköto fram över underläppen.

Nu ville det sig så väl, att det träd, där Jan Glux satt, var gammalt och ihåligt. Han hade sålunda lätt att gömma sig. När han hade setat där en stund, tittade han ut på jättarna ett slag, och snart hade han sin anfallsplan färdig. Han tog upp en sten och kastade den i skallen på den ene av jättarna. Denne vände sig till sin kamrat och skrek förargad:

— Vad slår du mig för?

— Inte har jag rört dig! sade den andre.

Så började de att gräla. Om en stund passade Jan på och gav den andre jätten en välriktad sten, som träffade honom rakt på näsan.

Nu blev han riktigt ilsken, skall jag säga, och gav sin kamrat en väldig örfil. Sådant var denne inte sinnad att taga emot, och snart var striden i full gång. De ryckte upp träd med rötterna och begynte banka på varandra duktiga tag.

Skräddaren satt och såg på, till dess de voro alldeles utmattade och sjönko till marken. Då gick han fram, tog sitt rostiga svärd och högg huvudet av dem båda två. Därpå återvände han i triumf. Kungen blev hjärtans glad, tog emot honom med stora hedersbetygelser och ställde genast till bröllop, och det varade i dagarna sju.

Någon tid därefter utbröt ett uppror i landet. Jan Glux, som hade utfört stordådet att döda jättarna, blev naturligtvis utsedd att undertrycka upproret. Det var han minsann inte glad åt, men draga sig undan kunde han inte heller, och så fick han lita på sin goda tur, och den svek honom inte.

Han satte sig upp på en eldig springare, men som han aldrig hade selat på någon häst förut, så gick det inte precis efter beräkning. Hästen galopperade i vild fart emot rebellernas här. På vägen passerade den en galge och stötte till den; galgen var gammal och murken och föll ned över halsen på hästen, men den lät sig inte hejda.

Så kom skräddaren framsprängande mot upprorshären med galgen framför sig på hästen. Rebellerna kände igen honom och blevo mycket förskräckta.

— Här kommer jättedödaren med galgen! ropade de. Han har säkert en hel här av spöken i följe!

Och alla upprorsmännen lade benen på ryggen, och hären skingrades åt alla håll. Och Jan Glux återvände och mottogs av kungen med öppen famn.

Någon tid därefter dog den gamle kungen, och då blev Jan Glux hans efterträdare. Många förundrade sig, att denne kung, som dödat två jättar och slagit en hel upprorshär på flykten, regerade så fredligt. Men folket välsignade honom, och grannkonungarna vågade inte angripa honom, och så fick han leva i lugn och lycka i många långa år.

(England.)

PALLE RANMOM.

Det var en fattig pojke, som var lång och gänglig, och därför kallades han för Palle Rankom. När han blev så stor, så att han skulle förtjäna sitt bröd själv, fick han tjänst som vallpojke.