Part 9

»Jo, jag såg’en två olika vänner. Första gången när ja va ung, å så sen en gång när ja va husbonde själv å hadde slagi mej ner här på Backa.»

»Och första gången?»

»Jo, si dä va som så», fortsatte gubben Johan och strök eld på en sticka, för att tända snuggan, »att ja va ung då, å tjänte dräng hos en storfiskare här borta på Långö holmar, som hette Walstersson. — Dä va en rivandes duktig sjökarl dä, å snäll å gosint va han därte — bra mycke bättre än den där gubbrackarn Härved Boman i Gåsskär, som ja tjänte hos förut. — Dom ligger alldeles breve varandra dom där bägge platserna si, å di hadde fiskevatten ihop bitvis, i vart fall då. — Ja, så va dä en kväll på höstkanten, när lekströmmingen va i farten, så rodde vi väl ut, Walstersson å ja, mä storeka å fyra duktiga skötar å tog oss opp te Döhällan strax syd om Gråharan å skulle te å lägga. Men när vi kom fram dit fick vi väl si, att Boman, den räven, va före oss å redan hadde lagt en skötrad å hadde ankra båten sin ve ändan åv skötlägge. Då fanns dä inte plats för mer än två skötar för oss, så vi la ut dom å så ankra vi opp å fick oss en bit mat å skulle te å koja oss. — Luften va ful å stygg den där kvälln, minns ja, å dä såg ut te arta sej te busväder, men vi ville ju fresta ändå, för träffar en på lekströmmingen riktigt, så kan en göra stortag mä skötarna på en enda natt, dä ä säkert dä.»

»Tror jag det.»

»Ja visst. — Nå, som vi hadde sluta å äti å ja hölls å dona mä våra pälsar å täcken på botten åv eka, så högg Walstersson mej i armen i ett tvärtag: ’sir du vem som kommer där från Bomans sköteka?’ sa han, å ivriger va han, hörde ja, för han darra smått på måle. Ja, ja vände mej om å titta, ja, å då fick ja si en liten gubbe, som kom gåendes på sjön från Bomans eka å höll kurs rakt på oss. Konstbesynnerligt å bedrövligt såg dä ju ut, men vi hadde goa stål på oss bägge två, bå Walstersson å ja, så inte va ja så värst inkiätt inte, fast dä kändes just som lite besvärsamt. — Ja, gubben han kom allt närmare å närmare å te sist va han alldelest ve båten å klev in över suden. — ’Gu kväll’, sa han. — Gu kväll, sa vi. — ’Ni har väl inte lite mat å dricka te ge en fattig stackare’, sa han, ’ja ä både frusen å hungrig. Ja va borta ve den där andra båten å ba dom’, sa han, ’men di sa di inget hadde, fast sjuka va nog den, att di inget ville ge.’ — Joo, sa Walstersson — han va en kloker karl han — nog kan du få dej lite mat å lite dricka mä uti fall du exmerar dä som finns, sa han, å så plocka han opp smör å brö å ost å stekt strömming å en sup å bjö gubben, å han tacka å söp å åt. — Ingenting sa vi, å ingenting sa han på en lång stund, men ja hadde dragi slidkniven min — en finne tock som hanses — å stucki fast den i toften mä skafte åt gubben. — ’Ni har skötar ute, förstår ja’, sa han te sist, sen han hadde tacka för fängningen. — Ja, vi har så, sa Walstersson. — ’Ja’, sa gubben, ’men nu ska du göra som ja säjer, så får du fisk’, sa han. ’Du ska ta opp garna dina tvärt’, sa han, ’å så ska du fara bort å lägga dom å di andra två sköta mä, som du har i båten, bort ve Storgrundskallan i två skötrader mä korta band’, sa han, ’å sen ska ni ankra opp å koja er å sova, för dä blir inget väder te natta, fast dä sir så ut’, sa han, ’å ja ska köra strömmingen i skötarna åt er. _Men bärga dä du får_’, sa han te Walstersson, å mä dä steg han över suden å va borta.»

»Nå, tog ni opp garnen?»

»Ja ja men. Vi tog opp mä en gående gång, vi, å rodde ner te Storgrundskallan, å där la vi våra två skötrader priciss som gubben hadde sagt mä korta band, fast ingen människa har väl fått strömming på den platsen varsken förr eller sen, å så ankra vi opp å la oss. — Si, Walstersson va en kloker karl han, si. — Dä vart inget väder på natten alls, utan vi sov som herrekarlar te mårron vi, å då vakna vi på en gång åv tre hårda knackningar i botten på eka. — Vi visste nog vem dä va som purra oss, så vi börja på te ta opp mä däsamma, å fanken i mej va dä inte så mycke strömming på skötarna, så vi kunde inte bärga men än en i taget. Från överteln te underteln va sköta smäck fulla mä fisk, så dä va te ta in dom så vackert tum för tum dä, å fanken så kvick va Walstersson mä håven, som rakt utå en händelse låg i eka, å tog opp var endaste en strömming, som lossna ur garna å låg å flöt på sjön, för si dä hadde ju gubben sagt te om. Fyra vänner fick vi fara fram å tebaks från Storgrundskallan te Långö, å ja ska säja kärringera hadde schå te gäla å salta ner.»

»Nå, men Boman. Hur gick det för honom?»

»Inte ett liv han fick. Aldrig e fena heller å dä hadde han sin djädrans dumsnålhet te tacka för. Hadde han givi sjökungen en sup å en strömming, så hadde han fått fisk på sina garn mä, dä ä säkert dä. Han drunkna förresten sen frampå vintern, så sjökungen tog nog sitt.»

»Säkert! — Men hur mycket strömming fick ni?»

»Jo, dä va sjutton tunner priciss dä, å fet å fin va han konstigt nog fast dä va lekströmming.»

»Söderman såg inte hur han såg ut riktigt, sjökungen?»

»Nä, dä gjorde ja inte då, för dä va skumt på kvälln, då han kom, men liten va han å va klädd i stortröja å mössa å storstövlar tock som vi. Men andra gången ja såg’en kunde ja si bättre, för då va dä på ljusa dan. — Månntro han har lust på en kopp kaffe?»

»Tack, Söderman. Jag säger inte nej!»

»Ja, då kokar vi’et här, för kvinnfolka mina ä te Bergmans å hjälper dom mä julslakten.»

Gubben tassade in i köket där han sysslade en stund, varefter han kom ut med en högfotad kopparpanna, som han satte vid elden över en hög med stora glöd och återtog så sin plats på huggkubben.

»Det var ju här vid Backa, som Söderman såg sjökungen för andra gången», började jag, när gubben kommit sig i ordning igen och fått eld på sin gamla snarkande pipa.

»Ja, dä va så. — Tvi! Rackarpipa te vara sur, tvi. — Ja, si dä va som så, att mor å ja va ute dan före missommarafton ett år å lag våra abborrnät här på grynderna väst på land ve Killingen, han vet. Bäst vi så höll på te lägga, så fick ja si en båt komma roendes å i den satt en liten gubbe å kajka å kurs höll han rätt på oss. Dä regna å slaska den där dan, så mor å ja hadde oljekläder på oss å dä hadde gubben mä, såg ja, när han kom närmare, å när vi va färdiga mä läggningen, va han långsides mä oss. — ’Gukväll’, sa han. — Gukväll igen, sa ja. — ’Du har väl inte husrum å mat åt en fattig stackare du’, sa han. ’Ja har rott många mil i dag å ä trött å hungrig å många fler mil har ja te ro inna ja kommer dit ja ska’, sa han. — Han må tro, ja kände allt igen kamraten, ja, å dä klack te i mej te börja mä, men sen vart ja ju lugn igen, för ja visste ja hadde gott stål ve svångremmen. — Joo, sa ja, dä kan du gott få, om du ä nöjd mä va vi kan bju på, å mä dä rodde vi opp te sjöbon å drog opp våra båtar. — Liten å grov va gubben som förra gången ja såg’en å såg mest ut som en ann männischa utom dä att hakskägge hans va kluvet å såg ackurat priciss ut som en fiskstjärt å ögena hans va bleka, näranpå gråvita. Ja sa inte ett ord te mor om saken, för då hadde ho bara blivi besvärsam å rädd, utan han fick sej mat i lag mä oss andra å så fick han koja sej på kammarn här oppe på vind. Inte ville ja fråga’n heller vart han skulle fara å varifrån han kom, för dä visste ja ju förut, utan vi talte om fiske å bragder å doningar å tocke där. — Nå, inna han gick te kojs, så tacka han för mat å dricka å så sa han: ’dä tarvas inte att hustru din omakar sej te gå opp i mårron bittiga för nätenas skull’, sa han, ’för dom ska ja hjälpa dej mä å purra förrexten, när dä ä tid’, sa han, å mä dä gick han opp för vindstrappan. — Si, nu kokar kaffe. Vänt nu, ska ja duka.»

Gubben lyfte pannan åt sidan och tassade ånyo ut i köket, varifrån han snart återvände med en lastad bricka, som han satte på hyvelbänken. Därefter gick han bort till spiseln, rensade pipen till kaffehurran genom att hälla en liten del av innehållet över glöden, som fräsande sände upp en liten sky av ånga mot rökfånget, satte pannan på hyvelbänken och vände sig till mig.

»Varsego nu, om dä smakar. Kaffe ä kanske lite klent, för mor hadde inte stort hemma. Bäst han slår i, för ja ä liksom lite darrhänt nu på kvälln ätter allt plock mä Matts-Alfreds algubbe.»

Vi doppade och drucko den första koppen under tystnad, men då påtåren hällts i förstärkt med litet droppar ur en flaska, som gubben hämtat ur sitt storrosiga dalskåp, fortsatte han sin avbrutna berättelse.

»Ge mej si. Var va dä ja sluta.»

»Jo, när sjökungen gick upp och kojade sig.»

»Ackurat priciss dä ja. — Ja, vi koja oss vi också å kniven min hadde ja stucki i sänggaveln mä handtage mot dörrn, så ja sov gott. Bäst dä va så tyckte ja, att nån ropa mitt namn högt tre gånger, å då ja vakna å satte mej opp, sto gubben påklädd å klar på golve. ’Dä ä tid te gå nu’, sa han, ’så gör dej klar å kom. Ja går ner te sjön så länge å rustar mä båten’, sa han. — Ja, ja gick opp å klädde mej å så stack ja ut näsa för te si om dä regna, men dä va dä finaste väder en kunde tänka sej, fast nog tyckte ja att gubben hadde purra bra tidigt, när vi bara skulle fara ut å ta opp våra nät. När ja va klar, gick ja så ut på trappan å skulle gå ner te sjöbon, men då mötte ja kamraten. — ’Hurdant skulle dä vara te få sej lite färsk fågel i dag?’ sa han. Jaa, sa ja å grina lite för mej själv, du kan ju få låna bössa å vettar å fara ut å försöka, sa ja. Men ja tror inte dä nyttar mycke, sa ja, för så här års brukar dä bara finnas en å annan helsing kvar utom dom som har kullar här, å dom rör en ju inte, sa ja. — ’Gå ätter bössa di å doningar å kom ner te båten’, sa han, ’så far vi ut en släng. Nätena kan vara te vi kommer igen.’ — Ja, ja gick ja, fast ja inte tyckte dä va mycke lönt, å när ja kom ner te båten, satte ja ifrån mej bössa å leta rätt på sjöbodnyckeln för te ta ut nåra vettar. — ’Vart ska du gå nu?’ sa gubben. — Ja ska ta fram nåra vettar, sa ja. — ’Vi tränger inga vettar’, sa han, ’för när ja lockar åt dom, så kommer di. — Ja, vi gick ju i båt å gav oss i väg å gubben satt ve årerna å knoga. Dä undrades mej mycke, vart han skulle ta vägen å undra fick ja, för han rodde förbi alla di bästa ställena, för den vind som va, å där ja hadde bra stenskårar förrexten. — Hur långt ska vi? frågte ja te sist å så smet ja fram kniven å satte fast den i toften mä skafte åt gubben. — ’Å, bara en liten bit te’, sa han då å så satte han kursen rakt på Brunskär. — Dä va nog fint lä där på sydsida för all del, men där hadde ja ingen skåre, å inga skjutportar hadde vi ju tagi mä oss. — Ja, bäst dä va, så va vi framme, å gubben rodde bort båten i en bra skreva å där drog vi opp’en. — Här på skäre har ja ingen skåre, sa ja, för ja ville si va han skulle göra ve den saken. — ’Vi tränger inte nån tocken’, sa han, ’utan nu kryper du ner ve den där stora sten på udden, så sätter ja mej bakföre å lockar.’ — Å dä gjorde vi.»

»Nåå?»

»Ja ja kröp ner å satte mej mä ryggen mot sten å va fanken så kvick te få kniven min lagd riktigt, när gubben slog sej ner bakföre mej. — ’Nåå’, sa han, ’undras mej hur dä skulle vara nu mä nåra alingar’, sa han. — Joo, sa ja, dä ä go mat dä, bara en kan få nåra. — ’Ja, sitt du bara still å pass på’, sa han, ’så skall du få si’, å mä dä drog han te å locka så ljuveligt, så ja har då aldrig hört på maken i hela mitt liv. — A-a-aroli-aroli-aroli, a-a-aroli-aroli, lät han. — Ja, dä stog aldrig på dä, förrn ja fick si en svärm fågel komma utifrån have å rakt åt oss, å gamla algubbar va di varendaste en. A-a-aroli-aroli, lät gubben å alinga svara å slog te, så dä stänkte om dom, på lagom håll från mej. Ja lag te öga tvärt å drog på å när dä small, blev fyra fåglar kvar å dom for gubben å hämta mä båten. — ’Dä gick ju bra dä här’, sa han, när han kom tebaks. — Jaa, sa ja, å fick en ny knallhatt på cylindern, dä här va inte så tokit. — ’Nå’, sa han, ’hur skulle dä nu vara mä nåra gudingar?’ — Ja, tyckte ja, ä du karl te få hit nåra, nog ska ja laga vi får en del mä oss hem, sa ja, å då drog han på te locka igen — aaa-ooo, aaa-ooo lät han, priciss som hadde ja haft en ådgubbe bakom ryggen på mej.»

»Och det kom ejder?»

»Ja ja men. Dä kom en hel drös mä gamla gudingar å brokiga helsingar — åder va dä inga mä — å dom fällde också på lagom håll för gubbens lock. Ja sköt tvärt ja, förståss, å fyra låg dä kvar åv dom också å ja va storbelåten rakt, ja, när gubben kom tebaks mä dom, å tyckte, att dä räckte te bra nog mä färsk mat som dä va. Men då sa kamraten: ’ättersom dä har gått så bra mä alingar å ådfågel, så ä dä väl bäst vi får oss nåra pracker mä’, sa han, å mä dä börja han på te locka — parrak-parrak-parrak — å priciss som di andra fågelsvärma hadde kommit, så kom dä en hög pracknissar å slog i mä nacktofsarna styva som tråspik å ögon, som lyste rakt gula i skallen på dom.»

»Och så small det på nytt?»

»Ja, ja fick fyra åv dom mä — si vi va fyra hemma i huset, så dä va väl gamlingens uträkning, förstår ja — å när så gubben kom tebaks mä dom, rodde han båten bort te mej å klev ur å så sa han: ’ä du nöjd nu, Jan-Erik?’ — Jaa, sa ja, dä ä ja, å nu ska du ha tack för hjälpen. — ’Inget te tacka mej för alls’, svarte gubben då. ’_Tacka du ditt goa hjärta å stålet, du bär ve bältet_’, sa han, å mä dä gick han ner mot vattne å va borta.»

»Tog han fåglarna med sig, då han reste?»

»Neij då. Dom låg nog kvar i båten, dom, å ja rodde hem å väckte mor å fick’na mä ut te nätena — för gubben hadde gett sej i väg i ottan, sa ja — å maken te fiskafänge har ja aldrig gjort på nät varsken förr eller sen. Å dä va sista gången ja såg sjökungen.»

Lampan på hyvelbänken hade brunnit ut och slocknat för länge sedan. Bränderna i spiseln föllo i en stor glödande hög och det blev skumt i rummet allteftersom kolen började falna och svartnade. Då jag reste mig upp för att gå, tände gubben Johan en lykta och följde mig ut på förstubron.

»Kom nu ihåg va ja säjer», sade han och nickade på sitt egna sätt. »Far aldrig utan den kniven på sjön. Å händer dä någe, _så sätt stålet mot sej själv å skafte mot faran_, så klarar han sej. Gunatt.»

EN GAMMAL FOLKSÄGEN

Det stod ett skidspår ned för sluttningen mellan stortallarna på Hjärmingeåsen, då jag med god fart kom sneddande genom ungskogsbeståndet på dess västra sida, där skogshygget med omild hand gått fram för ett tjugutal år tillbaka. Ett brett, tämligen djupt nedtrampat skidspår, vilket likt ett blåvitt band slingrade sig ned emot dälden mellan trädstammar, buskar och rotvältor för att småningom smalna av allt mer och mer och slutligen försvinna för ögat mellan de höga, snötäckta starrtuvorna i sänkans botten.

Den löpan kände jag väl igen, och det gladde mig mycket att till sist träffa på den här uppe i vildmarken, ty ägaren till de breda skidorna, Gustaf Jernberg, hade jag under förmiddagens lopp förgäves sökt få tag på i de mångmila, dystra havskogarna, som voro vårt mest svårjagade, men dock käraste jaktområde.

Jag hade sökt träffa honom i hans hem tidigt på morgonen denna härliga dag, då nejden stod klädd i sin mest prunkande midvinterfägring, men en halvtimme före min ankomst till stugan hade han redan hoppat på skidorna och ränt iväg till skogs. Hans löpa hade jag då redan från början försökt få tag i, för att fortast möjligt träffa den gamla kamraten från många strövtåg såväl till lands som vatten, men då någon sådan ej stod att finna i närheten av stugan så förstod jag, att han med all säkerhet följt landsvägen ett stycke, innan han böjt av sydvart, och därför stack jag också snett över Lobergsbackarna för att om möjligt genskjuta och träffa hans spår i sänkorna nedåt Stormyren.

Men förgäves. Timme efter timme hade jag kryssat omkring däruppe i den oländiga, men så storslaget vackra terrängen, utan att finna vad jag sökte, och det var först nu, då jag på hemväg kom glidande fram genom ungskogen på Hjärmingeåsens västra sluttning, som Jernbergs breda skidlöpa lyste emot mig ur snötäcket mellan jättefurorna, där skogshygget gått fram och de bortanför liggande, med dvärgtallar, vide och småbjörk bevuxna myrsträckningarna. Utan att förspilla någon tid, rände jag fram och tog an löpan. I vinande fart bar det iväg nedför sluttningen och då jag nådde sänkans botten och svängde av åt vänster efter kärrlaggens södra kant, small ett doft dånande skott bortifrån myrhalsen på andra sidan den framför liggande skogshöjden.

Det var Jernbergs gamla svinrygg med det långa silverkornet och det på kolven inskurna älghuvudet, som nu öppnat gapet, det hörde jag på smällen, och under täta stavhugg rände jag snett upp för höjden, nådde toppen och susade ned för sydsidan mot den vida myren, som låg där så bländande vit framför mig i sin omramning av hög, snötyngd furuskog.

På myrhalsen, i själva kanten av dvärgtallsraden stod Jernberg och lutade sig över en råbock, som han just höll på att passa med sin långa slidkniv, och så upptagen var han av sitt arbete, att han ej uppfattade det frasande ljud, som mina skidor framkallade, då jag kom glidande ned för sluttningen och stannade någon meter bakom hans breda rygg.

»God dag, Jernberg.»

Den tilltalade vände sig blixtsnabbt om och jag såg för en sekund ett uttryck av häpnad, kanske oro i hans grå ögon.

»Å kors! — Ä han ute å ränner?»

»Ja. — Han blev allt en smula rädd nu, gamle tjuvskytt, när jag kom så här tyst. De där gamla minnena från norrlandsskogarna hänga i ännu, kan jag se.»

»Äh, han ska då alltid späktakla mä folk. Tjyvskytt, sa han? Ja har djädrar i mej aldrig lossat skott på annans mark eller i förbjuden tid. Så mycke han vet dä.»

»Nej, han va nog övertygad om den saken, länsman Holmberg där uppe i Jämtland också, eftersom han —»

»Ä, håll gadden på sej han. Dä där har han drömt. — Men har han sitt en sån stor bock förr? Dä ä väl en grannlåt, va?»

»Ja, det var ett vackert djur.»

»Ja, dä va synd, att han inte var här i jåns, för då hadde han kunna fått sej en stek mä. Di va tri styckna, som stog här borta i björkholmen, ska han si.»

»Såå? Hade Jernberg långt håll?»

»Åja, branog. Dä va väl en hundra steg, styft. Ja, dä va nog hundratjugefem mä, tänker ja. Å brått hadde han värre, när han kom.»

»Har Jernberg skjutit den där bocken på hundratjugufem steg och i språnget, så sköt han allt med frikula den gången. Så mycket begriper då jag.»

»Frikula! — Jag ska säja honom en sak så go som två», sade den gamle skogslöparen och rätade liksom harmset på sin breda gestalt, »att Gustaf Jernberg tarvar djädrar i mej inte nån frikula för te dräpa en råbock på hundratjugefem stegs håll å i språnget, om dä så också vore mä lod.»

»Å skräpp lagom. Han lärde sig nog en hel del tjuvknep där uppe i Norrland. Hur var det egentligen med gamle Lapp-Niklas uppe vid Ånn?»

»Äh, ä han nu där igen. Han ska slippa smaka bocken alls, om han inte tiger mä sitt tokprat. Å va ska han då spisa för färskt te hälgen? Han har ju inte så mycke som en hartuss i bo’n sin, va ja vet. Å inte lär han få nån heller, för lika gärna kan han jaga mä grisen, som te gå te skogs mä den där stora valptokern han har skaffa sej. — Ja, nu va dä här gjort», fortsatte Jernberg, i det han hängde upp bocken i en närstående tall och tvättade händerna rena i snön sedan han torkat av kniven och stuckit ned den i skidan. »Nu ska vi ha oss e tugga å en klar. Har han lust te leka mä?»

»Javars! Jag säger inte nej.»

»Nå, då börjar vi då, som Hillmans Jan sa, när han kasta ut dom där åtta Bärbopojkarna på danskalase hos Leanders.»

Jernberg strök ned snötoppen från en stor, närbelägen stubbe, täckte dess överdel väl med grankvistar, som han hämtade ett stenkast bort från platsen, och slog sig ned samt drog fram jaktväskan över knäna. På en tuva alldeles bredvid redde jag mig en liknande sittplats och högg gladeligen in på den stora smörgås av groft, hembakat bröd, som kamraten räckt mig.

»Hör han», sade Jernberg efter en stund sedan han stillat den värsta hungern, »han har ju vari å jagat neråt Södervåla te nån gång, va?»

»Jaa, jag var där nere ett par gånger förra hösten senast. En gång efter älg och en annan gång på harjakt med Simon i Aspberga.»

»Jaså. Nå, va han nånsin oppe vi korsvägen ve rågången där mitt för Hillringemossen?»

»Ja, sista gången var jag där. Det var just vid korsvägen jag stod och sköt den ena hartussen.»

»Så! Nå, då såg han nog också den där stora sten, som står där ve vänstra vägkanten.»

»Jaa, hur så, Jernberg?»

»Joo», svarade denne och torkade sig om munnen med avigsidan av sin grova labb, »han talte om frikuler å tocke nyss å då kom ja te tänka på en sak, som far min hadde hört åv sin far i tiden å som handlar just om friskytte å tocke där otyg. — Inte för att ja tror på tocke där tokprat, för en har ju varit ute i världen, vetja, å vet, att tocke där inte existeras, fast nu lappar å finnar försöker ljuga i folk en hel del, men si bönderna här, dom tror på’t, ja ja men, dom tror på’t var enda en, men så har dom heller aldrig varit utom sockna, dom ärans jordlopperna, utan gått här å påta i lerbackarna som andra daggmaskar i all sin dar. Å så rädd ä dom åv sej, i vart fall käringera, att dom törs djädrar i mej inte gå ut på prevetet om kvälla sen dä har blivit mörkt, förrän dom får vända förkläde sitt bakfram å stoppa en flogrönnsbit i kjortelsäcken, dä ä säkert dä. — Har han nånsin hört talas om Hök Matts Ersson i Svartmyran?»

»Nej, det har jag inte.»

»Kan nog tänka mej dä, men dä var i vart fall han, som blev förvandlad te den vilda jägaren å som skötte om den vilda jakten, dom trodde dom såg å hörde här i traktera på den tiden.»

»Såå. Hur gick det till, Jernberg?»

»Jo, det va som så», svarade kamraten och letade fram sin gamla svartbrända pipa ur kavajfickan och började stoppa henne med karvad tuggtobak, »att den där Hök Matts Ersson, Hök-Matte di kalla’n, bodde för många, många år sen oppe i en liten stuga på norra kanten åv Svartmyran här syd i sockna å han va jägare å fiskare, han, som dom flesta här på trakten den tiden, för si odlad mark fanns dä då inte mycket å då. Nå, så va dä en höstdag som han va neråt Södervålagränsen te å jaga, men aldrig ett liv han fick heller å likadant hadde det gått dagen förut, så han va tungsint å besvärsam, när han nu gick hemöver, för han hadde inte ett dugg i väska å dä va smått om maten för käringen å ungarna hans hemma. Ja, som han nu gick där genom storskogen på kvällkanten å fundera på, hur han skulle bära sej te för te få någe vilt, i vart fall nästa dag, så kom dä en ann jägare å gick förbi honom mellan träna å höll kursen rakt ner mot Södervåla rågång. Den karln hadde haft tur, han, under dan, dä såg då Hök-Matte grant, för dä stack då ut bå hartassar å fågelfjädrar ur väska hans, å riktigt tung såg ho ut te vara förrexten. Den där karln kan nog mer än ja, tänkte Hök-Matte då, å fast han inte kände karln å aldrig visste sej ha sitt’en, så börja han på å gå ätter’n å ropa. Men den andra vånna’n inte en smul utan trava bara på, å te sist måtte då Hök-Matte börja på te springa. Men aldrig en smul dä hjälpte. Han sprang å han skrek, men den andra luffa bara på, han, å så bar dom i väg genom storskogen i kvällningen. Men när så den där främmande karln kom opp på korsvägen ve rågången ve storsten där, så stanna han te sist å vände sej om, å när så Hök-Matte kom fram dit mä andan i halsen, så sa han: ’Dä sir ackurat priciss ut som ja vore en tjyvskytt, ätter du springer ätter mej på dä här vise. Va vill du egentligen!’ sa han. Nu va dä en konstig händelse mä den där storsten också, för på den stog dä en lie inhuggen då, fast dä syns då inte mycke åv nu.»

»En lie! Varför stod den där?»