Part 6

»Jo, si dä va på dä viset», började han, »att ett år eller så ätter dä där välsignade tinget på hösten, då ja vart fast för olaga älgskytte — ja dä va ackurat fem år sen nu — så bodde ja oppe ve bruksskogarna här väster i länet, han vet. Nå, di där bruksskogarna ä stora värre, di, å bra skötte di å sköter jakten där, så där var alltid gott om vilt utå alla di slag, å älgstånd va där på flera håll där oppe i myrarna å vildmarkerna. Ja hadde ju inte lov te gå mä bössa där, gubevars, fast ja skulle låss höra te bruke, utan dä va bara disponenten å bruksherrarna, som fick jaga där, å så skogvaktarna förståss. Di stackarna fick väl knäppa sej en å annan harpalt å lite fågel om årena, men älg å rådjur dä fick dom inte röra — fast nog fasen vet ja, att dom gjorde’t. Nå, ätter dä där tinge, då ja råka så illa ut, hadde ja knappt tagi i nån bössa — ja, den gamla tog di ju åv mej å hund mä, di rackarna — men så på höstkanten, när dä börja på te bli lika så grant i skogen, som dä ä nu, så kunde jag rakt inte bärga mej, utan va ute å loda allt imillan å såg ätter, hur dä såg ut i kärrdrog å mossar, å lite smått sköt ja väl också. Ja trodde nog te börja mä, att ja skulle kunna bärga mej från skogslusten, om ja bara fick gå och knalla å skjuta lite smått då å då — en fågel allt imillan eller någe — men tror nån inte, att den djädrans älgsjuka flög i mej te sist ändå lika rasande. Jo jo men san.»

»Ja, den lär ju vara svår, påstås det.»

»Ho ä’t också, var lugn för dä. Ja, så va dä en lördagskväll, som jag satt hemma i köke å plocka mä mina skjutdoningar å tänkte på älgarna, som ja visste gick där oppe i storskogen — si ja tänkte näranpå lägga i väg te skogs på natten, fast ja inte hadde nån hund, å försöka ändå — så knacka dä väl på dörrn å två stycken karlar kom inklivandes. Den ena kände ja, för den hadde ja både jaga å arbeta i hop mä, men va den andra va för en juvel, dä visste ja inte. Nå, så satte di sej å slog ikring å språka å så frågte di mej, om ja hadde tänkt å gå te skogs någe nästa mårron, men då svarte ja, att ja hadde alldeles sluta mä å jaga å inte så mycke som tagi åt e bössa en gång. — Si ja hadde slängt undan geväre, när som att dä knacka på dörren, si. — Men då sa han som ja kände: ’Dä här ä svåger min’, sa han, ’å en lika gammal å go skogskarl som du å ja, så var inte rädd te språka, du’, sa han, ’å vill du veta mer, så va dä just honom, som länsman Florén var ätter för en måne sen, men inte fick tag i’, sa han. Nå, då visste ja ju var ja hadde mina gubbar, så då sa ja, att ja nog hadde tänkt te gå te skogs ett tag på mårronkröken, men att dä nog inte nytta mycke, när ja inte hadde nån hund.»

»Ja, hund bör man ju ha.»

»Visst dä, visst dä. Men då sa han, som ja kände, å Karl Pers Olof hette han förrexten: ’Vi har en jämthund vi, som svåger min här har fått låna åv en god vän te säj, å den kan du ge dej fasen på tar reda på älgen, om han krokar aldrig så’, sa han, ’så nu tar vi å går i natt’, sa han, ’å du ska bli mä, för du känner markerna bäst, å vi möts ve milstolpen oppe ve röa grinn på Hellmans skifte’, sa han.»

»Och det gjorde ni?»

»Ja ja men. Vi möttes där i aldra första dagningen, å sen vi hadde språka en stund, vart vi bäst skulle gå, så basa vi i väg opp te nåra stora mossar som ligger nord över i markerna. Där gick vi å loda bå länge å väl mä gråhund i koppel, men ingenting fick vi tag i fast vi såg, att dä hadde vari älg där alldeles nyligen. Då drog vi oss ner te sydostsidan utåv skogarna, där dä gick fram nåra stora flyn, som inte låg så långt från gränsen å inte långt från mitt ställe heller, å så gick dä en körväg fram där i kanten. Ja, vi kryssa fram å tebaks ett par slag över dä första fly’t utan te å få någe färskt spår, men när vi kom bort te dä andra, fick vi slag tvärt, å gråhund tog an dä, så vi hadde jämt göra te följa mä. De va alldeles pinfärskt, si.»

»Var det mer än en älg?»

»Ja, vi räkna te fem, som hadde gjort sällskap å gått fram där, å di höllt ihop bra länge ända tess vi kom fram te en mosse, som låg västerut från dom där flyna. Då hadde tre gått rakt fram, men två hadde tagi åv te höger.»

»Och ni följde de tre?»

»Ja, vi gjorde så. Å när vi hadde kommi fram ett stycke te, te nåra tätningar som va där, så börja hund på te bli oroliger värre å streta hårt i kopple å gnissla. Då försto ja, att älgarna stannat å inte va långt borta, men som dä va tätt där värre å svårt te ta sej fram tyst, fast vi kom under vind, så ville ja inte, att vi skulle gå på mä hund å försöka få skott på dom, för ja va säker på, att di skulle höra oss där i moraset å ge sej i väg, så vi gjorde på ett helt annat vis.»

»Jaså. Hur då?»

»Jo, vi gick tebaks ett stycke å så gjorde vi en stor krok te vi kom opp te ett lite fall, som låg strax ovanför den där tätningen, där älgarna stod, å så sa ja te kamraterna innan ja ställde ut dom: ’Dej Olof känner ja å vet, att du kan hålla i ett gevär å har reda på, hur dä här ska gå te, men svåger din känner ja inte alls’, sa ja, ’å därför säjer ja så här: när älgarna nu kommer så skjut, å faller dä någe, så stick’et mä samma, men rör’et inte sen, utan håll er undan te ja kommer. Å blir dä någe skadskjutet, så följ inte på, utan dä ska vara pang-pang — å så dödstyst i skogen, för vi vet inte vilken minut vi kan få skogvaktare å bruksherrar på oss’, sa ja. Å mä dä basa ja åv.»

»Och gick ned till tätningen igen?»

»Just dä ja. Ja tog samma krok tebaks, ja, från fällan där kamraterna stog — å dä va mä ett åv di bästa älgpass, som fantes på trakten — å sen ja hadde kommi på spåret igen, gick ja bara på ätter som hund ledde å skrämde opp älgarna, som låg på en liten mossplätt där inne i tätningen.»

»Och Larsson släppte inte hunden?»

»Ja va väl inte tokig heller. Hadde dä blivi hundskall åv i skogen så hadde vi haft skogvaktare å länsman å fan å hans gamla mormor på oss burdus, vi. Ånej, ja akta mej allt. Ja hörde hur älgarna tog kursen opp mot fällan, där Olof å svåger hans stog, å bäst dä va så small dä tre skott ätter varann — pang-pang-pang —, å så vart dä dödstyst igen. Då gick ja åt sidan ett bra stycke från spårena å kröp te mä hund i nåra täta buskar å fick mej lite te äta å där dröjde ja en hel timme å bara lyddes, om ja skulle få höra nån komma. Men inte en knäpp hörde ja, så sen timmen hadde gått så tog ja mej så vackert opp te fällan, där ja hadde kamraterna å där ja va tvärsäker på, att di hadde nån älg liggandes.»

»Nå, hur många hade de?»

»Inte en enda, han. Inte en heller. Dom hadde stått å skjuti blanka bommar, dom kräkena, å harmgiriga å förbannade va dom, så dom va färdiga te kräks bägge två. Ja, dä va inget te göra åt saken, så vi låg där en stund te, men så sa ja: ’Bli kvar här ni’, sa ja, ’så ska ja gå å si ätter, vart dom där andra två älgarna har tagi vägen, å när ja får reda på dä, så kommer ja tebaks å varskor’, sa ja, å mä dä gav ja mej i väg. Spårena hitta ja snart, där dom där två skiljts från di andra, å så fick hund ta an dom å så bar de i väg igen.»

»Hade de gått långt?»

»Näij. Ja träffa dom i kanten åv en liten havreodling. Den ena låg, då ja kom, å den andra gick ett stycke därifrån å fnalla å åt. Då stog ja i ett bra tätt busksnår under vind, å sen ja bundi fast hund ve en liten gran å fått’en te låta bli å gnissla, så la ja te öga å satte in kula bakom bogen på den som va på bena, å han föllt som en säck. Den andra for opp, som dä small, å gav sej i väg, men ja hadde redan slitit opp slutstycket å fått in en ny patron, å den kulan fick han i nacken, så han stöp på fläcken han mä, å så smög ja mej fram å stack bägge två.»

»Och sedan låg Larsson tyst en stund?»

»Ja en hel timme. Men ingenting hörde ja, å då gick ja tebaks te älgarna å risa ner den ena riktigt ordentligt, å ett bra stycke låg di från varandra förrexten.»

»Och sedan hämtade Larsson kamraterna?»

»Ja, jag gjorde så, å när di frågte hur dä hadde gått, så sa ja, att ja bara hadde sitt _en_ älg, för den andra va nog inne i tätningen, å att ja inte hadde kunna hålla klorna på mej utan skjutit den som ja såg. Nå, dä va ju bra, tyckte di, för då hadde vi i alla fall både färskt kött te äta nu, å så kött te salta ner te jul, så dom va storbelåtna.»

»Nå, men hade de inte hört bägge skotten?»

»Jo visst. Men ja sa, att ja hadde vari tvungen te skjuta två gånger på älgen, å dä andra kulhålet hadde ja ju gjort mä kniven å en vass gren. En har väl vari mä förr, vetja.»

»Hur fick ni hem köttet sen?»

»Jo vi stycka, vi, å bar opp alltihop i en ängslada, som va full mä hö å stog ett stycke ifrån, å så grävde vi ner alla tarmar å sånt å brände en smula på marken så dä inte skulle synas. Sen skulle dom där bägge karlarna hämta alltihop på natten å salta ner utom en del, som vi skulle ha färskt, å ja skulle få hämta mitt hos dom ätterpå.»

»Nå, men den andra älgen då?»

»Ja, si dä va knepigare mä den. Sen vi hadde skiljts åt, å ja hadde dröjt lite å sitt, att dom gick hemöver ordentligt, så gick ja tebaks å flådde å stycka min älg, — si ja hadde handyxa å grejer mä mej i väskan, si, — å så gick ja hem, å på natten va ja borta hos dom andra å hämta min del i ett lite hölass, å dä gick klart. Si ja tyckte att dä va bäst te hämta’t mäsamma, för dä en har, dä har en, å dä ä inte gott te veta, när som att åska slår ner. Å kötte salta ja ner utom en bit, å ställde’t ner i en källare, som ja hadde i skogen, å som va så väl gömd, så själva fan kunde inte få tag i’n en gång.»

»Nå, men Larssons egen älg då?»

»Jo, den hämta ja kvälln ätter, å dä gick klart, fast dä ha kunna gått käpprätt åt helsike. Si skogvaktarna hadde på någe vis fått nys på, att dä hadde tjuvskjutits älg på markerna, så dom va i farten å hadde fått mä sej länsman Florén, som ju skulle lägga näsa i blöt i allting. Men ja va tvungen te hämta mitt kött, för annars hadde dä blivi skämt, så ja rusta mej i ordning på kvälln mä häst å kördon å gav mej åv. Men då hadde ja allt styrt ut bå mej å kraken så pass, så ingen hadde kunna känt igen oss i mörkre, dä va lögn dä, för ja hadde låna käringens kläder å klätt ut mej te kvinnfolk å hästen hadde ja kritat en bläs i pannan på å kritat honom på kroppen å bena mä, så han såg ackurat ut som mor Brittas häst i Engkärr, ho som rådde om ängsladan där nere, där ja skjutit älgarna. Nå, första resan gick bra å halva älgen hadde ja mä mej hem i ett lass mä ängshö, som ja tog i Brittas lada där nere, men andra gången ja kom ätter skogsvägen, å då va dä som tur va bra nog skumt, så mötte ja väl själva länsman ve korsvägen där oppe på skogen. Ja trodde rakt ja skulle få slaget, så olustig å besvärsam kände ja mej, men dä va inget te göra åt saken så ja gick bara på å apa ätter kärringfasoner så gott ja kunde. — När ja kom bortåt länsman te så stanna han. — ’Vem kommer körandes här’, sa han. ’Joo’, sa ja å gnällde så illa ja kunde, ’dä ä Britta i Engkärr’, sa ja. ’Jaså’, sa han, ’ä mor Britta ute å kör så sent?’ ’Jaa’, sa ja, ’ja va tvungen te köra ätter lite hö från min ängslada där nere på myr’n’, sa ja, ’å ja får ju göra’t själv, för gubben min dog i vintrase, som nådig komsarien vet’, sa ja. ’Ja’, sa han då, ’han gjorde ju dä, men har mor Britta hört, om di har skjuti någe i skogen di här daga’, sa han. ’Näij’, sa ja, ’ja har inte vari i skogen förr’n nu, så nån jakt har ja inte hört te’, sa ja. ’Jaså’, sa han, ’men dä har säkert tjyvskjutits älg här på markerna, å dä undras mej, om inte Per Larsson har ett finger mä där’, sa han. ’Per Larsson’, sa ja, ’den stackarn som knappt kan gå. Han högg sej i foten härom sistens på vebacken, så den har då inte kunna gjort någe hyss i skogen i vart fall nu’, sa ja. ’Jaså’, sa han då, ’ä dä på dä vise, ja, då får ja väl söka på annat håll då’, sa han å mä dä bjö han gunatt å gick.»

»Nåå?»

»Ja, ja körde in lasset i skogen i rödaste rappet, så snart han va borta, å tvätta kritan åv hästen i en handvändning i en kärrputa som va där, å släppte honom i vall i hagen, å så skena ja hem å kröp burdus i fållbänken å fick kärringa te linda traser om foten.»

»Nåå. Kom länsman?»

»Ja ja men. Men han va försent ute den gången, å aldrig kunde han ana, att den, som låg i sängen mä foten omlindad, va den kärringa, som han mött på skogen en stund före, så han fick lort på sina klor å fick gå sin väg.»

»Och fick inget älgkött den gången?»

»Jo han högg en bondtamp där söder i sockna sen, som hadde hitta en hel stor tina mä saltat älgkött i sin ängslada — vem som hadde skjuti älgen vet ja inte — å som hadde gått å givi bort te bekanta åv kötte. På så sätt fick länsman veta’t å la beslag på alltihop, både dä bondtjyven hadde å dä han hadde gett bort å så fick bonn böta för han haft älgkött under förbjuden tid.»

»Nå, men vem fick köttet sedan?»

»Jo, dä höll han acksjon på, så inte fan visste om’et, å köpte in hela slumpen själv för tie riksdaler, för han sa dä va skämt å att han skulle ha dä å koka åt hönsena å svina sina. Men den som åt salt kött te jul, dä va allt länsman dä — å ja mä för den del, för natten ätter hämta ja allt mitt lass, som stog i skogen. Dom ä allt ena änglar dom där länsmännera fast dom går mä gullränder kring mössa å ä blankskodda mä knappar å väsen bå fram å bak, å ja säjer om dem ackurat som skräddar Holmén bruka säja i tiden. ’Ja ä en fridens man, som inte vill nån människa någe ont’, sa han, ’men om hin ville ta mi gamla, arga svärmor, dä skulle ja inte se snett på’, sa han, å dä samma säjer ja, Per Larsson i Myren, djädrar i mej om alla länsmän å komsarier mä. Var lugn för dä. — Opp mä dej, Harras, nu går vi.»

NÄR SÖDERMAN FICK TYSKA GULDMEDALJEN

»Dä va mej ett oförnuftigt h’as te blåsa», sa Johan Söderman där han med nävarna i kavajfickorna och uppfälld krage stod på sin älsklingsplats utanför sjöboden nere vid stranden och tittade utåt havet. »Ja såg ju på månen i går kvälls att dä skulle bli väder åv, men att han skulle bli så grym, dä trodde ja då aldrig. Dä va tur för Gusten, att han inte lag skötarna sina nord på Gråharan i går aftes, som han tänkte sej, för då hadde han allt vari åv mä dom nu, förstår ja. Tvi, tocke djädrans busväder dä har laga sej te. Titta hur dä bryter där borta ve Södersankan.»

Det brusade och brakade från skogshöjden bakom oss, där den sydostliga kulingen rev och slet i krokiga martallar och rufsiga granar. De trasiga stormmolnen jagade varandra med ilande fart på det mörka, igenmulna himlavalvet och de häftiga kastvindarna, som kommo nedrusande mellan höjderna, färgade gång efter annan den askgrå vattenytan framför oss alldeles bläcksvart under fräsande, frampiskade krusningar.

Ute till havs, där stormen låg på med hela sin ohyggliga styrka, vältrade sig brott på brott under dånande och brak mot småholmarna och skären; de mindre klabbarna försvunno esomoftast helt och hållet under framstormande, skumtoppiga vattenberg och från de stora undervattensgrunden mellan Gråharan och Södersankan sprutade gång på gång en fradgande vattenpelare rätt upp i luften som ur en krater, för att strax därefter slungas ut i ett moln av vattenpärlor och skum av våldsamma, tjutande vindilar. Det dånade och sjöd, skummade och fräste därute bland brott och bränningar och hela havskusten, så långt man kunde se, verkade en rasande, kokande avgrund.

»Han har öppna käften riktigt nu, sydosten», fortsatte gubben Johan vändande sig till mig, som höll på att rengöra och smått reparera min båt alldeles bredvid, »å nu slår han nog inte igen truten förr’n om tre dagar eller så, när han har blåst halsen åv sej, toker. Dä ä den otäckaste vind, vi har här på kusten, för han river opp en sån välsignad sjö, å di flesta förlisningarna, som vi har haft härute, i vart fall under min tid, har då vari, när den här stortokiga sydosten har sluppi ur säcken å börjat på te hoppa galen. Å bra nog mä folk har vi bärga här ute på klabbarna under den tiden också, må han tro, fast dä har inte varit så förbaskat näpet alla gånger te ge sej ut i dä här sathåle, kan han tänka sej.»

»Nej, det tror jag rasande väl. — Apropos det! Söderman har ju tysk guldmedalj för livräddning?»

»Jaa — jaa — ja har så. — Inte va dä så värst märkeligt, när dä hände — ja ja, dä va ju _väder_ förståss — å lika svåra tag har ja ju vari mä om både förr å sen mä, för den deln, å bara fått en tocken där gratifikation, di kallar’t, men den här gången tyckte väl dom där herrekarlarna där nere i Tyskland, att gubben skulle ha sej lite grannlåt te hänga på bringan, så ja fick ju gullslanten.»

»Hur gick det till vid bärgningen, Söderman?»

»Ja, ä dä så han prompt vill veta’t, så nog kan ja tala om’et alltid», grinade gubben. »Släng ut ett par strömmingstrummor ur sjöboden, så ja får te sitta på. — Tack. Så där ja. — Spänn nu opp örona sina å hör noga ätter, för han kan ge sej djädran på att gubben va mä i den gamla tiden, när dä blåste, va lugn för dä.»

När Söderman kommit sig riktigt i ordning på de uppstaplade strömmingstrummorna och fått eld på sin gamla pipa, stoppad med karvad och gnuggad tuggtobak, började han så småningom sin berättelse.

»Joo sir han», sade gubben och strök sig över kämpaskägget, »dä va som så, att ja hadde lotsat in en dansk, en Marstalskonare förrexten, te stan på senhösten i november — si ja tjänstgjorde som extralots ett tag den tiden si — å kom roendes hemöver igen. Dä va år 61 dä, ska han si, så dä fanns inga passagerarbåtar, som rännde fram å tebaks som nu, å gör folk lata å besvärsamma åv sej å som en kunde komma ut mä, utan dä va te segla å ro den tiden, ska ja tala om för honom. Dä va te segla, när en kunde, å ro förrexten, å många ädeliga gånger har ja rott från stan å hit ut under årens lopp, må han tro. — En sexton timmar bruka dä ta ungefär, men då tog en ju i land å vila imillanåt, förståss. — Ja rodde från stan på förmiddan den där gången — dä va mot å busväder, så ja kunde inte segla stort, sir han — å fram på kvällkanten tog ja land ve Hopskär, där ja hadde en kusin, som va fiskare, å låg där över natten. På morronkröken, när ja gav mej i väg igen, va dä svårt väder värre, men ja tog mej opp i lä under öarna å holmarna så gott ja kunde, å fram på förmiddan kom ja ju hitut te sist. Ja tänkte för mej själv som ja satt där å kajka, att dä skulle bli rart te få komma hem å värma sej å få sej lite te äta, för dä blåste en storstorm rakt åt sydosten som nu, men dä vart allt en annan dur åv dä, ska han si.»

»Hur så då?»

»Jo, som ja kom i land mä båten min här nere ve brygga å just hadde förtöjt’en, så kom väl lotsålderman, vi hadde här då, Sjöblom, ner te mej mä tuben under armen. — ’Dä va bra du kom hem, Söderman, ja har just som gått å vänta på dej’, sa han. ’Hur så?’ sa ja. ’Joo’, sa han då, ’du ska si att dä har stranda en skonare här ute ve Södersankan’, sa han, ’å ho ä mest sönderslagen nu’, sa han, ’men fyra man utå besättningen har tagit sej i land å hålls opp i bergskreverna där, har ja sitt i tuben’, sa han. ’Så fort ja blev dom varse på mårron, så skicka ja ut Abel Norrman mä fyra andra utå karlarna te bärga dem’, sa han, ’men dä vete fan vart dom har tagi vägen mä båten, för ja sir inte te dom nån stans, å di där fyra karlarna ä kvar därute på Södersankan ännu’, sa han. ’Om dom inte blir bärgade snart, så blir di borta’, sa han, ’för sjön växer å går snart över hela klabben, så nu får du välja ut nåra man utå dom som finns kvar här, å ge dej ut å rädda liv’, sa han.»

»Nåå?»

»Ja, va skulle ja göra? Trött å besvärsam va ja, men dä fick inte hjälpa, så ja sa te lotsålderman: ’Kom, så går vi opp te utkiken, så får ja si hur dä sir ut’, sa ja, ’å så kan ja göra ut, vilken väg dä ä bäst te ta nu, för te klara sej lättast’, sa ja. — Ja, vi gick, vi, å när vi kom opp på berget där stortall’n stog — dä va utkiken våran dä den tiden, för vi hadde inte så fint som torn å väsen, som di har nu, lotsarna — så karta jag mej väl opp för trälejdar’n mä tuben under armen å kom opp i tall’n å tog mej en långtitt. — Dä va bedrövligt rakt, så där såg ut där ute te havs, ska ja säja honom, för vädre va värre än nu, å dä blåste så, så ja mä knapp nöd kunde hålla mej kvar däroppe. Hela have gick skummandes vitt å dä dåna, som om åskan hadde gått därute. Brottena rusa fram å vräkte sej handlöst över skär å småhällar, så dä stog som en enda rök åv saltvatten å skum å stundtals vräkte dä opp grundbrott skyhögt i luften. Dä va inte mycke kvar utåv skonarn där ute ve Södersankan, ska ja säja honom, för riggen hadde gått över bord å sjön slet sönder skrovet allt mer å mer. Utå Abel Norrman å hans folk såg ja inte ett dugg, men dom där fyra stackarna på Södersankan fanns i livet ännu å höll till i storskreva på nordsidan åv berge. — Nå, när ja hadde sitt va ja ville, så karta ja ner igen te lotsålderman, som stog å vänta ve foten utå lejdarn, å gav honom igen tuben. — ’Såg du vårt folk, Söderman?’ frågte han, när ja kom ner te’n. ’Nej’, sa ja, ’inte ett dugg ja kan si åv varsken båt eller folk, men samma ä dä, för di fyra karlarna ä kvar på Södersankan, å nu ä dä ja, som far ut å frestar te bärga dom’, sa ja. ’Ja har sitt på sjön, vilken väg dä blir bäst te ta sej ut’, sa ja, ’å får ja bara nåra villiga karlar mä mej i båten, så ska ja mä Guds makt rädda liv i dag, du ålderman’, sa ja, å mä dä gick vi ner te byn.»

»Va det svårt att få folk?»

»Ånej. Dä va dä priciss inte, men dä fanns inga vuxna karlar te ta, för dom va ju ute mä Abel Norrman eller på annat håll å lotsa, utan bara pojkar på en sexton, sjutton år. Nå, dä stog aldrig på, förr’n ja hadde fått ihop fyra, som va villiga te gå, å de va Herman Åkerblom, Johan Sjöberg, Alrik Bergström å Thorsten Betulander. Unga va dom ju, som ja sa nyss, men dä va tappra pojkar utå tusan, å va födda mä rorkulten i näven varendaste en, ska han si.»

»Och så bar det i väg?»

»Ja, dä stog inte på, må han tro. — ’Du får ta min båt, om du vill, Söderman’, sa lotsålderman, när vi kom ner te sjön. — ’Å fan, dä ä väl inte meningen att vi ska dränka oss mä däsamma heller’, sa ja. ’Båten din ä ju otät som dä värsta staket’, sa ja, ’så ja tror nog dä ä säkrast, att ja tar min egen, fast den ä lite mindre’, sa ja. Å så börja vi te göra sjöklart i rödaste rappet. Seglena reva vi å gjorde i ordning, å skar i dubbla skot å satte på nya barduner å pojkarna plocka i reservårer å alla andra grejer, vi kunde behöva, å så ett öskar för var man. Ålderman hadde kuta i väg opp ett tag, han, just som vi börja på te rusta, å ner kom han igen mä en flaska brännvin å en korg mat å stack åt oss.»

»Det var nog saker, ni fick användning för, tänker jag. Eller hur, Söderman?»

»Han kan vara så säker. Brännvine rädda liv den gången, ska ja säja honom. — Nå, när allt va klart å vi skulle ge oss i väg, så sa ja te pojkarna: ’Nu, pojkar’, sa ja, ’gäller dä om vi kan ta oss ut å bärga dom där stackarna ute på Södersankan innan sjön river ner dom’, sa ja, ’å dä _kan_ vi nog, om ni bara håller rompa styv i svängarna å _lyder h’order_’, sa ja. ’Ni ska lova, att ni lyder å gör priciss va ja säjer ända ifrån nu å te vi kommer tebaks, för den som inte dä gör, den slår ja i skallen mä öskare här å dä tvärt’, sa ja. ’Jaa då’, mente di, ja skulle bara säja ifrån hur ja ville ha’t, så skulle di nog rätta sej därefter, å mä dä basa vi i väg.»

»Det var väl ett styvt arbete?»

»Han kan sätta sej på dä. — Så länge vi hadde lä å smult vatten gick dä någesånär an, men när vi kom utöver ett stycke blev dä djäkligt rakt. Stormen vråla å tjöt å sjön vräkte å låg på mellan klabbarna, så ja hadde jämt göra mä öskaret utom te sköta rodret, men pojkarna lydde order å rodde som karlar, å ätter en god törn va vi oppe i lä under Storklasen. Si dä va min mening, att vi skulle arbeta oss så pass högt opp te lovart först som dit, å sen sätta segel å basa i väg ut te Södersankan. Å dä gjorde vi.»

»Det blev väl segling, så det förslog?»