Part 5

Jössen hade nu vänt vid nyodlingen på andra sidan ekbacken och kom skenande för fulla muggar nedåt stormossen till, men Spela hade blivit något efter i vändningen. Ty fastän hon hade legat åt värre än hin håle efter en kolportörsjäl, så hade hon blivit konfunderad genom ett par lappkast, som harfulingen hunnit göra vid ett par rotvältor och vindfällen och måst ringa, för att komma på det klara med hans knep, men nu var hon med på löpan igen, så ekot storskrattade i de branta Flolyckebergen.

Drevet gick, så det rungade i åsarna, ty hyndan hade ett sabla gott målföre och det lät som om en hop halvgalna hunner kommit stormande, i synnerhet sedan en rännarehund, beväpnad med en riktig hurrabas, hade kastat sig in på löpan och gjort Spela sällskap. Den vilda jakten närmade sig landsvägen allt mer och mer och Drypnäbben formligen både frös och svettades på en gång, där han stod med tummen på hanen och snuset rinnande i två långa tömmar från mungiporna, under det att de blekgrå ögonen spejande foro fram och tillbaka från vägen till skogsbrynet.

Se där! — Där kom ju haren stor och vit borta i kröken och skalade vägen rakt fram mot grindhålet.

Drypnäbben spände hanen, smög geväret till axeln och väntade, med blicken fästad på jösse över siktet och kornet, att denne skulle komma inom gott håll. Den vita bollen med de svarta öronspetsarna närmade sig allt mer och mer, Drypnäbbens högra öga sökte siktskåran och pekfingret krökte sig om trycket — då det plötsligt frasade i buskarna till höger om vägen och fram på dikesrenen från gångstigen mellan storgranarna klev Flolyckebondens satkärring, Krestin, med silkesschaletten på nacken och en stor ostkakebit inlindad i näsduken.

»Nä si guda, guda Andersson. Dä ä mä te vara ute å jaga», gnällde kärringen. »Si ja kommer från barndope hos Lovis i Tranmyran ...»

Pang! Kärringen snurrade runt ett tag på landsvägskanten, släppte ostkakebiten och dråsade huvudstupa ned i diket under det att haren med ett jätteskutt kastade in i skogen från den plats, som hagelsvärmen piskade sekunden därefter sedan den först visslat tätt förbi snibben av gummans silkesschalett, och Drypnäbben slog ihop klackarna och knäade och neg under det att han svor, så betarna nästan lossnade i gapet på honom. —

När gumman omsider kravlade sig upp efter kullerbyttan och gnodde i väg hemåt för brinnande livet, var Drypnäbben försvunnen, men kärringen var till sin död övertygad om att det var själva Horn-Per i Gustav Anderssons gestalt, som hon mötte vid Vargdalsgrinden i Hesslingeskogen den decemberdagen.

* * * * *

Det här, som hände vid Vargdalsgrinden, eller mötet mellan gubben, kärringen och haren, det var bara början det.

Sedan gumman åkt på ändan i diket med sin ostkakebit och Drypnäbben svurit ifrån sig det grövsta, rusade han i fyrsprång ned efter vägen och hann lagom fram till det ställe, där hans hagelsvärm piskat snön, för att visa hundarna, som kommo dängande, så det skrek i backen, på jösses avhopp in i skogen. Åter gick drevet för glatta livet och Drypnäbben, som ett ögonblick tänkt vända om och ånyo postera sig vid Vargdalsgrinden, ändrade hastigt mening, då han erinrade sig sitt möte med kärringen, och fortsatte därför upp i skogsbacken för att uppsöka ett annat präktigt pass vid ett gärdesgårdshörn mitt i en liten glänta, där han förr dräpt åtskilliga långöron.

Efter en stunds språngmarsch var han på ort och ställe och spottande ut de sista resterna av den gamla mullbänken mellan de halvnötta, gulbruna, glest sittande betarna, klämde han in en frisk laddning i gapet och ställde sig sedan i posityr för att hälsa haren välkommen, då denne efter en stund gjort bukten och kom tillbaka i sin gamla löpa, som stod genom ett hål i gärdesgårdshörnet. Men det blev ej någon bukt av den gången, tack vare Fimp-Stinas katta, utan drevet rakade först i väg upp i Esptorpsbacken, så blev det tappt ett ögonblick och sedan brakade det löst igen och gick rätt ut som efter en linjal för att till sist gå utom hörhåll.

Vad fasen nu då? Hade själva hin farit i haren, efter som han körde i väg på det viset och ej buktade som en hygglig jösse ägnar och anstår! Drypnäbben stod och lyddes en lång kvart och han stod där två och mer till, men inte ett ljud. Tyst som i graven. »Djä ...!»

Det var intet annat än att pallra sig efter och försöka få tag i Spela, den fähyndan, som gav sig i slang med främmande rackor och ej skötte haren och drevet som hon brukade. Drypnäbben stövlade efter i löpan, sur, arg och härsken och hade nu en tydlig förnimmelse av att det komme att gå mer eller mindre åt helsike med jakten under dagens lopp.

Till sist var han då uppe på backslänten nedanför Esptorp, där tappten varit, och då han gått några hundra meter fram efter löpan, fick han väl se hela grannlåten.

Drevet hade gått rätt på en stor sten, på vilken en räv tagit sin daglega och då denne skrämd av oväsendet, som hundarna förde, hoppat ned för att taga på luffen, lämnade han efter sig en så ljuvlig vittring, att lösrackan, som kom först på harlöpan, omöjligen kunde motstå frestelsen att få lukta litet mera på härligheten, utan skuttade av från harlöpan och tog an rävslaget med full hals, tätt följd av Spela. Ack, djä ...! Ett sånt elände. Nu var ju hela jakten förstörd. Visserligen kom nog Spela snart tillbaka, ty hon var egentligen ej så pigg på rävparfymen, fast hon nu lockades med av den andra rackan. Men hon tålde inte så mycket motion nu som förr, utan blev snart tröttkörd och slö, och adjö då med hela jakten.

Drypnäbben var känd för att kunna svära med smak, känsla och övertygelse, men vad han nu presterade, förvånade till och med honom själv. Sedan därpå en tom patronhylsa blivit uppfiskad ur väskan av grävlingsskinn, blåste han både länge och väl och det så ögonen runno och kinderna blånade och till sist fick han då i nåder det utsökta nöjet att se sin gamla hynda komma traskande, rufsig, utpumpad och bedrövlig, på löpan och för att än en gång lätta sitt hjärta överöste han henne med alla de skällsord han kunde hitta på, men Spela hörde inte på det örat utan lufsade bort till en enbuske, under vilken hon bäddade åt sig och började slicka fötterna.

Vart skulle han nu taga vägen? Att taga upp haren på nytt eller att ens stanna kvar här var ej alls lönt, ty skogen var ju full av kärringar, hundrackor och rävkanaljer, så här gick ju allt käpprätt åt pipan, utan det var bäst att ramla i väg till andra marker och försöka lyckan de få timmar, som ännu återstodo av den korta vinterdagen. I kronoskogarna, som gränsade intill Hesslingebackarna, fanns det mycket gott om vilt och gubben hade mer än en gång varit därinne och knipit sig en stek under den tid, då gamle jägaren Hultman levde. Denne låg nog ute i skogen och nosade gubevars, men han var för tung på foten och svag i benen och kunde därför ej gno omkring, som det fordrades för att hålla tjuvskyttar från markerna, och till följd därav hade också Drypnäbben under årens lopp skjutit både hare, skogsfågel och rådjur så gott som mitt framför näsan på honom. Men nu tordes han inte titta dit, ty nu hade en ung kraftig karl, kronojägaren Hallgren, efterträtt den gamle och höll ordning i markerna, så det var både lust och glädje däråt.

Bortåt Lillsjödalsskogarna kunde han gå, fast han då måste kliva förbi skogvaktarebostället, för att komma fortare fram, men om han toge patron ur geväret och höll Spela i koppel, så kunde varken hin eller skogvaktare Hallgren hindra honom. Sagt och gjort. Sedan han därför fått kopplet på hyndan, som nu något så när blivit hund igen, och fått patronen ur geväret, gick han tillbaka till vägen och följde den några bösshåll nedåt, innan han tog av på den upptrampade skogsstig, som över en aspbacke ledde förbi skogvaktarbostället. Kommen till gårdsgrinden, marscherade han morskt rätt över planen utan att se en kotte och dök in i skogen på andra sidan åkertäppan. Härifrån ledde en uppkörd skogsväg över backen ned till den smalspåriga järnvägslinjen, som genomskar Lillsjödalsmarkerna, och efter en rask gång på en tjugu minuter eller så, var Drypnäbben nere på banan och började följa den nedåt sina hemtrakter till.

Inga spår såg han under den första kilometern, men då han hunnit strax bortom den röda grinden, där skogsvägen ledde in till Harringemossen, stod ett hartramp ut från backen ned i diket vid banvallen och upp bland granarna. Gubben strök genast kopplet av Spela, som nu blivit tämligen kry igen och genast tog an slaget, och som han tänkte sig att järnvägslinjen absolut vore det bästa passet, stannade han kvar och satte sig på en liten hög sleepers, för att invänta tidpunkten, då hyndan behagade resa jösse.

Det stod ej länge på måntro, ty harfulingen satt i mosskanten, och snart galltjöt Spela av iver, där hon gnodde i väg tätt efter harrumpan. Drypnäbben stod som en droppe med ögonen på skaft, kramande kolvhalsen, så han blev rakt svettig i näven.

Bukt på bukt gick det där uppe i skogen så ekot storskrattade i åsarna, men tror någon att haruslingen gick ned på banan. Nej då! Visst inte! Han aktade sig allt väldigt noga för det han, utan han gnodde karusell där uppe i myren ideligen, ideligen och hyndan blev allt längre och längre efter ju trassligare härvan blev. Till sist bröt tålamodet för gubben. Det skulle hin stå där på banan och vänta på harsaten, som inte kom. Nej, det vore nog bäst att knalla sig upp i mosskanten, om man ville ha något med av kräket, som troligen inom kort, tack vare sina konster, totalt villade bort hyndan, så det hela resulterade i en ohjälplig tappt.

Sagt och gjort. Drypnäbben stack i väg genom röda grinden och upp i skogen, där det var tunggått som bara rackarn, och kom omsider sjöblöt av svett till kanten av mossen. Där hade mycket riktigt slängpolskan gått fram ett par varv och på en liten kulle vid en glänta mitt emellan de båda löporna ställde sig nu gubben för att lura haren, som var på återväg för tredje gången med Spela långt efter sig. Nog hade han haft en förgjordad osmak förut hela dagen, tack vare Flolyckakärringen, rävafulingen och byrackan, som kastat sig in på drevet, men nu djädrar anittlingen i nåder skulle knivkastningen börja på allvar, så fort han fått den här harpalten i väskan, ty han hade goda marker hela vägen hem, litet kronoskog och det ena med det andra, så inte skulle Gustav Andersson komma tomhänt hem, fast det hade klimpat sig i början. Å fasen heller, och —

Något blåvitt skymtade fram mellan ett par smågranar ett stycke framför honom och i ett nu fick han se jössen, som med de svarta öronspetsarna rakt till väders, kom rätt på honom. Ännu var han utom lämpligt hagelhåll, men Drypnäbben förde ändå geväret varligt till skuldran, sedan han spänt hanen med fingret på trycket, och kornade på haren, som fortsatte sin lunk rätt fram och nu lade öronen bakefter ryggen, i det han kröp under en lång slokande grangren och kom fram i gläntan.

Nu! — Klick — Va fasen ...?

Drypnäbben sköt varligt fram högra handen något, så att han fick tummen på hanen, som han spände på nytt med geväret fortfarande vid axeln, och siktade på den stora jössen, som trygg för Spela satt sig för att lyssna vid det ovanliga ljudet vid klickningen.

Nå, men nu djädrar ... klick.

Haren i väg som en raket, gubben ryckte ned geväret, slet upp hane och slutstycke och storglodde i patronläget. — Tomt, absolut tomt.

Ett ögonblick stod Drypnäbben i samma ställning, men så stack han in högra pekfingret i patronläget, liksom för att leta efter något, riktade därpå ögonen mot höjden med ett uttryck av namnlös ilska, under det att det ryckte i mungiporna och hakan darrade.

Så exploderade han. Bössan fick sig en släng, så hon åkte bort i närmaste busksnår, mössan trillade av och den gav gubben en så mordisk spark, att hon singlade upp i en gran och blev som Absalon hängande mellan himmel och jord, och till sist tog Drypnäbben till att hoppa jämfota upp och ned, upp och ned under det han grät, svor och stäade på en gång.

»Stä — stä — stä — stähä — djädrar innerligt — Spela — Spela — stähä — faen — stä — stä koss i jisse välsignade — stä — stäääää di sathynda — stääääää — mitt förgjordade fä, som tog ur patron — stä — stä — stähä — Spela — dä ä kattafan, som ä skulden te alltihop — stääääää — å Fimp-Stina den förgjordade trollpackan — stääää — — — — — — — — —»

Till sist orkade gubben inte mer, ty han var hes som en korp och schackmatt därjämte, utan han sjönk ihop på en tallstubbe och satt där som en gammal uv och bara glodde på harens avlopp, när Spela till sist, gläfsande då och då, kom gående på löpan, sur och utschasad.

När Spela hunnit fram i gläntan, reste Drypnäbben resolut på sig, fick fram kopplet ur väskan och krängde det över halsen på hyndan, varefter paret marscherade tillbaka i gubbens gamla spår, för att genom röda grinden komma ut på banan igen. Det skulle hin jaga mera i dag, allting gick ju käpprätt åt Helsingland. Tänk bara att en så gammal jägare och skogskarl, som han, totalt kunde glömma bort att han tagit patronen ur geväret, som han gjort, för att vara säker för skogvaktaren, då han gick över dennes gård och snibben av kronoskogen. Vad skulle hända härnäst? Nästa gång glömde han väl bössan hemma eller tog grisen i koppel i stället för hyndan.

Drypnäbben hade nu kommit ut på banan och följde den nedöver några meter, men plötsligt tvärstannade han och storglodde på banvallen. Var det inte det han kunde tro. Var det inte själva tusan? Här stod ju harspåret tvärsöver. Nu, när han inte fanns där, passade det naturligtvis jössen att skumpa över. Naturligtvis. Tacka f-n för det. Det var så i stil med allting annat.

Men skulle han nu släppa på igen eller ej? Det var just frågan. Kanske borde han släppa. Visserligen var det ju kronoskog på andra sidan banan, men vad betydde det. Inte ett sabla dugg. Här skulle han nog klara sig för den rackarns jägaren Hallgren, om han också komme. Haren var ju upptagen på andra sidan banan och ville således tillbaka dit igen, när han gjort bukten i skogsbacken mittemot, och med all säkerhet kom han då i sin gamla löpa och blev lätt att knäppa, när han kröp igenom hålet i snökammen vid sleepershögen, som han gjort, då han kröp under ståltråden till stängslet. Ty nu fanns det skott i bössan. Djädrar anacka. Jo, det var bäst att låta Spela löpa igen. Oturen skulle väl för hundra gubbar ge med sig någon gång.

Sagt och gjort. Kopplet ströks av hyndan, som villigt nog tog an spåret, och snart ljöd musiken igen taktfast och säkert. Drypnäbben log där han stod på banan. Nu mente Spela allvar, det hörde han på tonen, och harpölsa skulle hon få för sitt välförhållande, då jösse gått bukten ut och stack fram nosen vid sleepershögen. Ty då skulle det smälla. Var lugn för svenska folket.

Som en olja gick drevet där uppe på åsen och det lät som det ljuvligaste strängaspel i öronen på Drypnäbben, där han stod bredbent på banan med färdigt gevär. Spela, det var allt hyndan hela dagen det, fast hon var litet till åren, men den blåsvansade djädervulen skulle ta både Fimp-Stina och hennes leda katta, så fort lägligt tillfälle gavs, det svor både han och Gustav Andersson på och med det ställde han sig riktigt tillrätta, ty nu hörde han på drevet att jössen vänt och var på återväg.

Aj aj aj, det gick som det varit smort ned för sluttningen åt banan till. Nu kunde haren få komma när som helst och den här gången skulle han allt få se på gnistor.

Ett rasslande, surrande ljud kom Drypnäbben att vända sig om och där borta i kröken, ett par skotthåll ifrån honom, kom banvakten dängande på sin dressin, så det sjöng och klingade i skenorna.

Haren, som just var i närheten och tänkte smita över banan, blev skrämd av slamret från dressinen, gjorde ett lappkast och skenade i väg bortöver igen under det Drypnäbben, som stigit ur vägen för banvakten, skummande av ilska fingrade på geväret, som om han haft lust att sätta skott i karlen, vilken nu genom sitt uppträdande på skådeplatsen totalt skämt bort jakten för honom. Spela, som försprungit sig vid jössens tvärkast, kom rakande i den gamla löpan ned på banan, blev haffad av gubben samt kopplad och så bar det i väg med det värda paret upp i skogen till högen med kurs rakt hemöver, ty det var långt lidet på dagen och någon mera jakt kunde det ej bli tal om. Det var nog inte lönt att försöka, ty om han också träffade på ett harspår under hemvägen och finge upp, så hände det väl något nytt sattyg, ännu galnare än de föregående.

I långsam takt bar det i väg omkring Harringemossen och upp mot åsen, från vilken terrängen sluttade ned mot den lilla Nögleån och hans hemtrakter vid sjön Vaspen. Nedför backen gick det något lättare och Drypnäbben var snart nere mot ängarna, där stora holmar av videbuskar och sälg omväxlade med små öar, bevuxna med al, asp och björk. På hösten hade ån till följd av det myckna regnandet svämmat långt över sina bräddar och vattnet stigit högt upp på den sanka marken ända in mot kanten av storskogen. Innan vattnet hunnit sjunka tillbaka, hade alltihop frusit till vid skarp, långvarig kyla och på dessa släta flak mellan de skogbevuxna holmarna hade sedermera snöfallen brett ett slätt, jämnt täcke.

När Drypnäbben kom ned till början av de tillfrusna ängarna, stod där ett fint, nattgånget harspår och lockade så frestande. Det var då själva rackarn. Det hade varit bra mycket bättre om han ej sett ett fjät av någon sort under vägen hem, ty nu blev han ju så gott som piskad att släppa på igen. Det kunde inte hin låta bli. Av med kopplet och så upp med jösse, Spela.

Hyndan lät ej bedja sig två gånger, ty nu var hon vid humör igen och sugen på harpölsa, så det bar i väg med henne upp i backen i rödaste rappet och efter en kort stund gallskrek hon som en tok, sedan hon skrämt upp haren ur legan och skjutsade honom nedför sluttningen för brinnande livet.

Den, som fick brått, var Drypnäbben, som skalade i väg för fulla muggar för att hinna i håll vid en sänka mellan tvenne holmar, där spetsarna av det släta snötäcket så gott som möttes. Haren var dock flinkare i benen och gubben såg aktern på honom, då han smatt över som en boll och skumpade i väg bortöver; men som han antagligen tänkte göra en långbukt och komma ned på ängarna igen nedanför upptaget, gick Drypnäbben tillbaka igen och ställde sig på lur vid skogskanten.

Det gick som han tänkt sig. Jösse lade riktigt på långskubben och gjorde en duktig lov, innan han vände nedöver igen och stilla som en droppe stod Drypnäbben vid sin enbuske och väntade att få se haren sticka fram ur skogsbrynet.

Men den, som inte kom fram och visade sig, det var jössen det, utan som han troligen tagit an sin gamla löpa och ånyo tänkte kvista över där borta i sänkan, så bar det för andra gången i väg med Drypnäbben som ett skott, för att mota Olle i grind.

Gubben och haren möttes i sänkan, bägge i fullt språng. Bägge tvärstannade bums vid åsynen av varandra och Drypnäbben slängde geväret till ögat. Haren kröp ihop som en igelkott, men just då gubben krökte fingret kring trycket spratt han rätt upp som slungad i luften av en stålfjäder och Drypnäbbens hagelsvärm for frasande ned i snögropen, där jösse nyss suttit.

Efter den betan, som lade lök på den förut betydligt salta laxen, bar det i väg med Drypnäbben raka vägen hemöver och med berått mod travade han också ut på den förrädiska lilla ån, vars istäcke till följd av strömmen ej var så vidare säkert. Där gick han också mycket riktigt ner sig, blev av med gevär och mössa och höll på att få släppa till livhanken också, men tog sig till sist upp, sönderskrapad, lerig och dyvåt. Väl hemkommen tog han en besk och kröp till kojs, men fick ändå lunginflammation på kuppen och hade jag ej kommit upp till Vaspen under en jaktdag kort därefter och fått veta om eländet, hade nog Drypnäbben vandrat till de sälla jaktmarkerna och ej fått vara med om de mer än lyckade färder till Hesslingemarkerna, som vi gjorde följande höst och vinter.

MYR-LASSE

»När allt kommer ikring», sa Myr-Lasse i det han slängde den nyss skjutna och passade råbocken ifrån sig på mossan och sträckte ett tag på ryggen, »så ä dä allt trevligare te jaga på marker, där en har lov te gå, som här, än te smyga ikring å vara ängslig å besvärsam ve minsta knäpp i skogen å vänta te få si skogvaktare å länsmän å fan å hans mormor kika fram mellan buskar å trän. Vi hänger bocken här så länge», fortsatte han i det han drog slidkniven och skar av samt kvistade en bastant gren på en närstående gran, »så får vi hämta’n sen, när vi kommer tebaks från Storflyet. Men nu pustar vi först ett tag å får oss en tugga», och därmed kröp gubben ihop i björnmossan och drog fram sin nötta jaktväska av grävlingskinn.

En frostig, vacker novembermorgon, en sådan där ljuvlig höstdag, då skogen är ett sannskyldigt paradis att vistas i, hade vi gått ut, Per Larsson i Myren, Myr-Lasse gemenligen kallad, och jag, för att få något av de många rådjur, som efter gubbens utsago skulle finnas där i markerna. Jag hade aldrig varit på trakten förr, emedan den låg för långt avlägsen från mitt wigwam, men emedan jag kände Myr-Lasse sedan gammalt och vi esomoftast träffades i skogen under våra respektive jakter, så hade vi kommit överens sista gången vi råkades — efter ett grant rävdrev förresten uppe i vitmossebergen ovanför den egentliga havskogen — att han skulle skicka bud, när han hade tid att gå till skogs härnäst, för att vi två man högt skulle kunna få fresta vår lycka vid en jakt på någon eller några av de många rådjur, som under de sista åren allt mer och mer dragit sig norröver från södra och mellersta Sverige och sen ökats till den grad, att de voro ett sannskyldigt plågoris för harjägaren.

Efter överenskommelse hade jag mött gubben i själva dagbräckningen vid vägskälet en halv mil eller så från mitt hem och sedan vi gått en stund efter slingrande skogsstigar och över obanade vildmarker hade gubben släppt sin gråspräcklige stövare, gamle Harras, som efter ett kort sök fick upp den bock, som gubben just slängt ifrån sig på mossan, och som han »stjälpt ikull», som han sade, i kanten av en myrsträckning strax nedanför ett större fall.

»Jaså, Larsson säger det», svarade jag, som också slagit mig till ro på marken och tagit fram matsäcken. »Ja, motsatsen har han väl varit med om så mycket i sin dar, så han borde ha ledsnat på det. Det var väl aldrig för roligt vid det där hösttinget för en fem, sex år sen, eller hur? Och —»

»Äh! Prata inte om dä där elände nu. Dä va förargligt nog mens dä påstog, å dä va enda gången, förrexten, som di kom på mej mä någe, ska ja säja honom», avbröt den lilla, grå gubben, där han satt hopkrupen som en tomte i den svällande mossan med ryggen stödd mot en väldig gran.

»Jaså, det var kanske rent av enda gången, som Larsson gjort sig skyldig till överträdelser mot lagens bud?» återtog jag, som väl visste, att värre kryp- och tjuvskytt ej existerat där på trakten på många, många år, fast han nu slutat med hantverket — i alla fall till en stor del — och arrenderade marker själv.

»Han ska då alltid spektakla mä gammalt folk. Å nej, enda gången va dä nog inte, skam te säjandes — men samma ä dä — å den länsman, som då tog mej, han trodde nog, att han va djädrans illmariger å slängder i sina stycken, men lika förbaskat lura ja’n allt ett år eller så ätterpå. Å nej, pojkspolingar ska inte tro, att di ska kugga gamla skogskarlar för jämnan heller. Ja ja, ja mente inte honom nu, ja mente länsman Florén.»

»Och honom lurade Larsson?»

»Jo jo men san. Dä va just va han gjorde dä, å dä rejält ändå.»

»Var det också älg?»

»Visst fasen. Å dä va två te på köpe, fast ja bara fick en å en tredjedel mä åv dom.»

»Såå. Nå, hur bar det till, Larsson?»

»Han ä då frågviser å vettgiriger som e gammel käring för jämnan. Men nog kan ja tala om’et alltid, om han prompt vill veta’t. — Har han någe mer kaffe i flaska?»

Gubben fick sig en påfyllning och sedan han svalt den och lagt in sina grejor i väskan, samt fått bort matsmaken genom att stoppa in ett par nypor snus i gapet, började han sin berättelse.